Glimtar av medeltida skrivare

Tack vare Per-Axel Wiktorsson har vi nu möjlighet att komma närmare åtskilliga medeltidsmänniskor och åtminstone få veta en del av vad de sysslade med under sina (i allmänhet) korta liv. Skara stiftshistoriska sällskap har nämligen givit ut hans storverk ”Skrivare i det medeltida Sverige” I-IV.

Tungt vägande inlägg

Ett storverk i fyra band.

Ett storverk i fyra band.

Detta är även rent bokstavligt talat ett tungt vägande inlägg till Sveriges medeltida kulturhistoria och personhistoria. Jag vet hur det förhåller sig, ty jag har burit de fyra banden i en kasse mellan Villa Elfhög i Trollhättan, där föreningen för Västgötalitteratur höll sitt årsmöte 2016, till Niklas Krantz’ bil, som lyckligtvis tog denna tyngd resten av vägen hem till Mölndal. Man måste ideligen skifta hand, när man bar böckerna, ty tyngden kändes i rygg och arm. De fyra banden gick i tryck 2015 och omfattar 577, 512, 486 och 447 trycksidor, vilket inalles gör 2022 sidor. Verket skall nog snarare ses som ett uppslagsverk än en bok för sträckläsning. Många av sidorna är bildsidor, som visar medeltida urkunder eller sidor ur medeltida handskrifter.

Välmeriterad författare

Per-Axel Wiktorsson har lång erfarenhet av medeltida handskrifter. År 1976 blev han filosofie doktor på en avhandling om Södermannalagens B-handskrift. Han var redaktör för ordboken Sveriges medeltida personnamn 1971-1982. Från 1982 till 1994 var han redaktör för Svenskt Diplomatarium vid Riksarkivet, som ger ut våra medeltida brev. Sedermera blev han först universitetslektor (docent) och sedan professor i svenska språket vid Örebro universitet. Han är en av de ledande krafterna inom Svenska Fornskriftsällskapet och har ett flertal utgåvor av medeltida texter bakom sig. Hans meritförteckning är lång och kan här bara snabbskissas.

Skrivarna träder fram

Per-Axel Wiktorsson umgås med medeltida skrivares alster och får ut förvånansvärt mycket av sina ingående undersökningar.

Per-Axel Wiktorsson umgås med medeltida skrivares alster och får ut förvånansvärt mycket av sina ingående undersökningar.

Hans bokverk väger bokstavligen talat tungt, men viktigare än så är att det väger tungt även bildligt talat. Här får vi alla tillgängliga uppgifter om 935 medeltida skrivare, 765 av dem kända till namnet. Ja, mycket är och förblir okänt vad gäller medeltida förhållanden. Tack vare utmärkta register har man lätt att finna vad man söker. Jag, som bor i Mölndal (tidigare Fässbergs socken), slår givetvis upp ortnamnet Fässberg i registret och finner två medeltida skrivare, närmare bestämt två kyrkoherdar i Fässberg. Anledningen till att dessa uppges vara skrivare är, att de omnämns i var sitt brev. I dessa brev är kyrkoherden i Fässberg den ende omnämnde prästen. På den tiden utförde prästerna alla slags skrivarbeten, ty de var nära nog de enda skrivkunniga. Detta sannolikhetsskäl väger tungt, men det är trots allt ett sannolikhetsskäl och inte något bevis. Under medeltiden kunde i stort sett endast kyrkans män skriva och läsa, men helt ensamma om dessa bokliga konster var de inte. Som forskare lär man sig så småningom att sannolikheten inte alltid sammanfaller med verkligheten. I vissa fall är man berättigad att tala om ”den osannolika verkligheten” för att låna ett uttryck från Olle Holmberg. Wiktorsson har genomgående starka skäl, men ibland måste man trots allt sätta ett frågetecken i kanten.

Många insikter

I de flesta fall har man dock enbart anledning att glädjas över de nya sammanhang, som framgår av Wiktorssons sammanställningar och slutsatser. Vi får veta var och när skrivarna har utfärdat brev och andra urkunder. Wiktorsson hänvisar till alla tidigare utgivna skrifter, i vilka skrivarna omnämns och behandlas. Inte minst som forskningsöversikt är detta tungt vägande inlägg av stort värde. Vi får vidare veta litet grand om vilka ämnen och ärenden, som har sysselsatt dem. Vi får veta hur de skrev. Wiktorsson är en framstående handskriftsexpert, som med stor uppmärksamhet har följt bokstävernas och textens uppbyggnad och utformning. Han sammanställer sina iakttagelser, som ger oss goda insikter i medeltida skrifttradition. Frågan är om inte en grafolog skulle kunna säga något om skrivarnas själsegenskaper. Wiktorsson går inte in på detta ämne, men i de fall, då en skrivare har efterlämnat flera skriftprov, spridda över en längre tid, skulle man kanske kunna dra sådana slutsatser.

Brev från Älvsborg

För att återvända till mina två kyrkoherdar, har bägge, då breven utfärdades, befunnit sig på Älvsborgs slott. Detta område hörde inte till deras pastorat utan bör på den tiden ha varit en del av Örgryte socken, men slottet var ju ett säte för förvaltning och uppbörd. Män i ledande ställning hade därför ibland ärende dit. Innan Mölndalsborna började ”åka te sta’n” (Göteborg), har de alltså tagit sig till Älvsborg (och givetvis även Nya Lödöse).

Intressanta teckningar

Många av urkunderna har fotograferats, och läsarna kan på detta sätt ta del av texten, men i texten finns även små teckningar av stort intresse. Somliga är snarast ett slags ornament, som kan jämföras med stenhuggeriarbetena i vissa medeltidskyrkor. Wiktorsson har gjort forskningen en stor tjänst genom att återge dessa teckningar i tryck. Förhoppningsvis skall någon eller några konsthistoriker inte kunna låta bli att söka efter ursprung eller motsvarigheter till dessa teckningar inom den kyrkliga konsten. Framför andra har dock kyrkohistorikerna mycket att hämta. Det övervägande flertalet skrivare är ju präster. Här får vi veta mer om dem. Även hembygdsforskarna har dock mycket att hämta. Här möter många av de prästmän, som har varit verksamma i våra socknar. Här får vi dessutom veta litet mer om dem. Prästerna blir ju på detta sätt litet mer än ett namn.

Översätt till svenska

Medeltida skrivare – läst och inte glömd ens i våra dagar.

Medeltida skrivare – läst och inte glömd ens i våra dagar.

Wiktorssons bok visar hur mycket man kan få ut genom förnyad och fördjupad källforskning. Den visar oss betydelsen av våra bevarade brev och urkunder, som ges ut i Svenskt Diplomatarium. Tyvärr är de första delarna av denna källutgåva hopplöst föråldrade. De äldsta breven skulle behöva ges ut på nytt. (Så har danskarna för länge sedan gjort.) Framför allt borde samtliga brev översättas från latinet till svenska. Danskarna har översatt sina medeltidsbrev, och detta är mycket bra gjort. Allt färre läser latin i gymnasiet, och för att läsa medeltidsbrev räcker det inte att ha läst latin på gymnasiet. Själv läste jag latin två terminer på universitetet, men jag har ändå ibland visst besvär med vissa brev, eftersom meningsbyggnaden är tillkrånglad, uttryckssätten invecklade eller krystade och så vidare. Kort sagt har skrivarna ofta velat visa sig duktiga och högutbildade genom att krångla till alltsammans. Sentida byråkrater har som bekant gjort på samma sätt, varför även sentida lagar och förordningar kan vara svårbegripliga och svårtillgängliga, fastän de är skrivna på svenska. I våra dagar har vi medeltidshistoriker, som inte kan latin, vilket innebär att de inte kan ta del av många viktiga källor. Wiktorsson fäster med sitt storverk uppmärksamheten på medeltidsbreven. Inte minst åt hembygdsforskningen har de mycket att ge, men alla slags forskare kan plocka värdefulla upplysningar ur dem.

Läs vidare

Wiktorssons bibliografi finns på nätet:

http://www.ibg.uu.se/digitalAssets/79/a_79634-f_wiktorsson-skrifter.pdf

Skara stiftshistoriska sällskap finns på nätet:

http://www.skarastiftshistoriska.nu/butik/produkter/skrivare-i-det-medeltida-sverige/#

Alla medeltidsbrev (även de ännu outgivna) kan numera framsökas digitalt med åtminstone sammanfattning på svenska:

https://sok.riksarkivet.se/SDHK

Där finns även bilder på breven:

https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/Sdhk_11010.jpg?beta=true#?s=0&cv=0&c=0&m=0&z=-2260.8036%2C-161.7778%2C8889.6072%2C3235.5556

Danskarna har liknande service:

(http://diplomatarium.dk/

Jag tackar JBLD Strömberg för dessa näthänvisningar.

Klicka här för denna artikel som pdf

Föret – en försvunnen fjärd

Någon gång under vikingatiden utkämpades det stora slaget på Fyrisvallarna mellan svearna och danska vikingar. Tiden är fattig på källor, men slaget har satt spår i skaldediktning, runstensinskrifter och sagodiktning. Sentida historiker har velat tidfästa slaget till omkring 983 efter Kristus.

En stor sjö har blivit liten

Karta över Föret, när det var som störst.

Karta över Föret, när det var som störst.

Söder om Uppsala finns två sjöliknande utvidgningar av Fyrisån, nämligen Övre och Nedre Föret. Som sjöar betraktade är de obetydliga och vittnesbörd om att stora sjöar kan bli mycket små. Arkeologen docent Mats G. Larsson och ortnamns­forskaren professor Staffan Fridell har utrett, hur en stor sjö eller fjärd har blivit rena rama obetydligheten, och hur ett vida känt ortnamn har fallit in i obemärktheten. De har tillsammans skrivit en artikel i tidskriften Namn och Bygd 2011. Den är av stort intresse även för oss Mölndalsbor, ty samma utveckling har drabbat också Mölndal.

Den stora fjärden Föret

I det platta landskapet Uppland, Sveriges plattaste landskap, har landhöjningen åstadkommit stora och omvälvande förändringar. I och med att landet förr låg lägre, stod vattnet tio meter högre omkring år 400 och fem meter högre omkring 1200. Vid Uppsala fanns då en lång och bred fjärd, som gick från sydost mot nordväst. Hela denna fjärd har kallats Föret. De båda forskarna fann nämligen ortnamnet Förisäng på fyra olika platser runt denna stora fjärd, och själv kunde jag bidra med ett femte. Även området vid Mora sten kallades Förisäng. Dessutom finns Forkarby. Fjärden var som mest drygt tre mil lång och en till ett par kilometer bred. Ungefär mitt på fanns en lång sidofjärd, som gick mot norr. På den bifogade kartan markerar mörkblå färg utbredningen omkring år 400 efter Kristus och ljusblå färg utbredningen omkring år 1200.

Här har man farit

Docent Mats G. Larsson.

Docent Mats G. Larsson.

Vad betyder då detta namn? En vanlig läsare tänker nog omedelbart på ordet före, väglag för skidåkning. Då är han inne på rätt spår! (Ursäkta vitsen.) Detta är samma ord, och i botten ligger ordet fara, alltså färdas. I vilken bemärkelse har man farit här? Där går meningarna isär. Man har tänkt på fara i betydelsen vada och i betydelsen segla med fartyg. Fridell och Larsson lägger fram vägande sannolikhetsskäl för uppfattningen, att man har seglat eller rott med fartyg, och att fjärden har fått namn härav. Vadande kräver grunda vatten närmast stränderna, men då namnet uppstod, har fjärdens stränder varit branta och olämpliga för vadande.

Många farleder genom Uppland

För en tronkrävare, som kom med en flotta, var detta en utmärkt farled. Här kom man med sina fartyg rakt in i landskapets mitt. Man kunde genomföra ett anfall mot inlandet utan att behöva lämna sina skepp. Även för den tidens upplänningar eller svear var det högst lämpligt att färdas med skepp inom landskapet. Föret var en av flera fjärdar eller andra farleder, som korsade landskapet. Om man färdades till lands, kom man snart fram till breda farvatten, som man måste korsa. Bättre var det då att segla med skepp genom landskapet. Namnet på den stora fjärden Föret har därför rimligtvis varit välkänt vida omkring. Staffan Fridell och Mats G. Larsson har gjort en värdefull insats genom sin utredning om Föret, den försvunna fjärden, som alltjämt går igen i ortnamn och fornhistoria.

Vad hette fjärden eller fjorden i Mölndal?

Professor Staffan Fridell.

Professor Staffan Fridell.

Mölndal består av lågland med berg runtom. Här har förhållandena varit likartade. Mölndals centrum och kringliggande kvarter samt hela Fässbergsdalen och dalgången vid Krokslätt har varit en fjord av Västerhavet. Vad kan denna fjord ha hetat? Vid fjorden låg byn Fässberg. I det näst äldsta belägget för detta namn (från 1294) står senare leden i flertal. Där omtalas alltså Fässbergen. Har man kanske sagt att man befann sig bland Fässbergen, när man befann sig på denna fjärd? Vattendragen i Fässbergsdalen kallas Kvillen, och namnet är belagt redan 1691. De kallas också Ävan. Bäcken, som kommer från Kållered och förenar sig med Mölndalsån, kallas Ävabäcken eller Ävaån. Namnet Ävjan är belagt alltifrån 1709. I Mölndal har vi alltså några namn att fundera över, men några säkra slutsatser kan inte dras. Jag har dock velat föra upp frågan på dagordningen. Försvinner en fjord, försvinner även dess namn. Fridells och Larssons redogörelse visar dock, att kända namn icke försvinner utan att lämna spår efter sig. Vem hittar spåren i Mölndal?

Läs vidare

Mats G. Larsson och Staffan Fridell, Föret, Föresäng och Forkarby, Namn och Bygd 2011 (s.95-108).

Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län III. Ortnamnen i Askims härad och Mölndals stad, Gbg 1932 (s. 63,142 och 144).

Klicka här för denna artikel som pdf