Folk vågade inte åka med bussarna!

Mölndalsborna var i början rädda för bussarna och bilarna. Somliga var så rädda, att de inte ens vågade åka med. Under sådana förhållanden hade Mölndals Bilomnibusaktiebolag bekymmersamt, när det startade 1923.

Exploderande motor

Detta år var Toltorpsgatan från Mölndals kyrka (nu Fässbergs kyrka) genom Toltorpsdalen äntligen färdig. Därför fick Mölndal en busslinje mellan kyrkan och Hvitfeldtsplatsen i Göteborg. Bussarna gick genom Toltorpsdalen. Dalenborna och andra mölndalsbor var dock rädda för de nya fordonen. Bussarna kunde explodera, menade man. Detta var nog så sant, men faran för chaufför och passagerare var inte stor. Kylaren och motorn fanns på den tiden utanför själva busskroppen, som var avsedd för chaufför och passagerare.

Familjemedlemmarna åkte med

I bussen har Hilmer Johansson bara tre familjemedlemmar. Ingen annan vågade åka med denna gång! (Foto i direktör Hilmer Johanssons fotosamling, Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.)
I bussen har Hilmer Johansson bara tre familjemedlemmar. Ingen annan vågade åka med denna gång! (Foto i direktör Hilmer Johanssons fotosamling, Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.)

Det gällde att övertyga tänkbara passagerare om, att de utan fara kunde åka buss. I maj månad 1924 inkallades Hilmer Johansson för att rädda det konkurshotade bussbolaget. En familjebild berättar om en av hans åtgärder för att övertyga mölndalsborna om, att de utan fara för liv och hälsa kunde åka med. Ibland åkte bussarna tomma, och detta såg inte bra ut. Hilmer bad därför hustru och barn att åka med. De satte sig på fönsterplatser, så att de var väl synliga utifrån. Dottern Aisa (född 1919) var ännu en liten flicka och måste därför sitta på en kudde för att nå upp. När familjen Johansson satt och tittade ut ur bussfönstren, kunde folk se, att det fanns människor, som inte alls var rädda för att åka med bussarna. Ibland vinkade de vänligt till dem, som fanns i närheten av vägen.

Stopp vid Toltorps by

De första bussarna var små Ford-bussar, som kunde ta som mest sjutton passagerare. Bussarna orkade inte alltid köra uppför Toltorpsdalens branta backar. Då måste passagerarna gå ur och skjuta på. (Foto: Knut Kjellman, Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.)
De första bussarna var små Ford-bussar, som kunde ta som mest sjutton passagerare. Bussarna orkade inte alltid köra uppför Toltorpsdalens branta backar. Då måste passagerarna gå ur och skjuta på. (Foto: Knut Kjellman, Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.)

Så här i efterhand är man mycket tacksam för att Hilmer har låtit ta en bild, som berättar om detta kapitel i busstrafikens långa och brokiga historia. Fordonet står stilla på Toltorpsgatan. Hilmer var själv chaufför, men han har stigit ur bussen för att komma med på bilden. Solen står i sydväst, och bilden är alltså tagen på eftermiddagen. Hilmer har dragit ned skärmmössan och böjt ner ansiktet för att undkomma solskenet. I bakgrunden ses Toltorpsberget eller Safjället, som ännu är kalt. Tack vare bergets förhöjning längst upp kan vi se, att bussen har stannat mittför Toltorps by (nuvarande Fallströmsgatan). Ännu har man inte kommit fram till de kraftiga uppförsbackarna. Givetvis var det lättare att stanna en bil och låta den stå stilla här nere på släta marken. (Bergets förhöjning ses klart på en annan och översiktligare bild, som finns med i boken ”Mölndal, Lantbruks- och trädgårdsstad under omvandling”, 1993, s. 148.)

Vem fotograferade?

Hilmer har med sig makan Anna och två av barnen. Dottern Aisa når nätt och jämnt upp, och av henne ser vi bara huvudet. Av pojken ser vi inte mycket mer, även om han är något större. Hilmer och Anna hade två söner, Gustaf, i allmänhet kallad Gösta, och Per-Olof. Vem av dem som var med, när bilden togs, är svårt att säga. Någon måste dock ha tagit bilden. Fotografen kan ha varit den andre sonen. I så fall skulle hela familjen ha varit med på bussfärden, även om en familjemedlem saknas på bilden. Detta är en familjebild, som har suttit i ett familjealbum. Om man vänder på fotografiet, finner man nämligen att det har rivits loss ur ett album. Litet grand av albumets mörkgråa papper har blivit kvar bak på fotot.

Tre samlare

Sonen Gösta Sandeblad var med i bussbolaget alltifrån unga år. Senare blev han faderns arvtagare. Här ger Hilmer Johansson sin son en klocka vid något jubileum. (Foto i direktör Hilmer Johanssons fotosamling, Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.)
Sonen Gösta Sandeblad var med i bussbolaget alltifrån unga år. Senare blev han faderns arvtagare. Här ger Hilmer Johansson sin son en klocka vid något jubileum. (Foto i direktör Hilmer Johanssons fotosamling, Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.)

Både Hilmer och hans dotter Aisa var samlare, som tog vara på gamla saker. Hilmer samlade allt, som hade med honom och bussbolaget att göra. Dottern Aisa övertog föräldrahemmet och lät faderns samlingar vara kvar. En dag kallade hon på mig. Hon hade börjat röja på vinden. Tillsammans med en vän till familjen, Erik Johansson, tidigare anställd i bussbolaget, hade hon burit ner ett omfattande arkivmaterial i hallen. Hon frågande: ”Hur mycket av detta vill du ha till hembygdsmuseet?” Även jag är samlare. Jag svarade: ”Jag tar allt.” (Vid närmare eftertanke tackade jag nog nej till ett par rostiga skridskor.) Tack vare tre utpräglade samlare är Hilmers och bussbolagets historia utförlig. (Jag kunde givetvis inte låta bli att läsa handlingarna och börja skriva om vad jag fick fram.) Bland de verkliga klenoderna i Hilmers samlingar är denna bussbild från Toltorpsgatan vid Toltorps by år 1924 (eller möjligen 1925). När man ser den, förstår man bättre än annars hur mycket, som har hänt inom kollektivtrafiken under de gångna 90 åren.

Lars Gahrn

Läs vidare

Lars Gahrn, Hilmer Johansson – från fattigstugan till direktörsstolen: En levnadsteckning, Mölndal 2001.

Bengt Brolin och Jan-Erik Necander, Mölndalsbussarna 1924-1984. 1984.

 

Utsiktstornet i Slottsskogen

En sevärdhet fanns det gott om i Sverige, nämligen utsikter. Under 1800-talet slog nationalromantiken igenom. Som aldrig förut gav sig svenska folket ut i skog och mark och uppsökte utsiktsplatser. För att se mer byggdes utsiktstorn.

Utmärkt stenhuggeriarbete

En storslagen trappa leder upp till utsiktstornet i Slottsskogen. Foto: Lars Gahrn.
En storslagen trappa leder upp till utsiktstornet i Slottsskogen. Foto: Lars Gahrn.

Hur många utsiktstorn vi har haft i Sverige är mycket svårt att säga, men nu finns inte många kvar. De byggdes i trä, och trä är mycket förgängligt. I Slottsskogen finns dock ett utsiktstorn kvar. Det byggdes nämligen i sten. Stenarbetet är av bästa slag. Blocken är noggrant tillhuggna. De stenblock, som bygger upp sockeln eller den stora grusplanen kring tornet, har vart och ett en egen form, och de är tillhuggna så, att de skall passa in i varandra. Tornet är ett äreminne över svenska stenhuggares yrkeskunnande. Över porten står årtalet 1899. Tornets arkitekt är Adrian Peterson, den kände kyrkoarkitekten, som ritade även mycket annat. Tornet ser ut som ett borgtorn från medeltiden.

Vattentorn behövdes inte

Utsiktstornet är grått och reser sig som ett landmärke högt upp mot skyn. Foto: Lars Gahrn.
Utsiktstornet är grått och reser sig som ett landmärke högt upp mot skyn. Foto: Lars Gahrn.

Stadsdelen Majorna skulle ha vattenledning på 1890-talet. Något vattentorn behövde dock inte byggas, eftersom bergen runtomkring var tillräckligt höga. Man byggde en överbyggd reservoar för vattnet häruppe på det höga berget i Majorna. På denna behållare eller i den byggde man samtidigt ett utsiktstorn. På senare år har man börjat kalla tornet för ”vattentornet”, men då blir gamla majbor griniga och invänder: Det heter inte vattentornet. Det heter ”Utsikten” eller ”Kikar’n”. Så säger de. Visst har de rätt. I sluttningen upp mot utsiktstornet står en vägvisningssten med påskriften ”Utsikten”. Svenskarnas intresse för utsikter är inte vad det har varit. Tornet hölls öppet för besökare in på 1960-talet. (Inträdesavgiften lär en gång i tiden ha varit 20 öre.) Därefter stängdes tornet. Alltsedan dess har tornet varit enbart ett vackert blickfång och ett känt landmärke.

”Monumental skönhet”

Vattenverkets anläggning i Slottskogen kallas på Adrian Petersons och Carl Crispins skiss för ”Högreservoir på Utsiktsplatsen i Slottsskogen”. En skiss gjordes 1896, men det slutliga förslaget kom senare, nämligen 1897. I detta höga läge räckte det som sagt med en reservoar. Ett torn var onödigt. Byggnadschefen J. G. Richert var väl medveten om detta, men han förordade ändå ett torn. Hans Bjur redogör för hans intressanta ställningstagande:

”Den monumentala skönhet, som arkitekten lyckats gifva åt detta Göteborgs Belvédère”, har visserligen dragit med sig en överkostnad på 15.000 kronor, skriver Richert, men ”jag vågar uttala den förhoppningen, att Göteborgs samhälle skall visa sin offervillighet att skänka Slottsskogen en prydnad, som skulle göra denna vackra park till en ännu större ’attraktion’ för såväl stadens befolkning som den besökande främlingen.”

Så uttrycker sig inte ingenjörer nu för tiden! På den tiden arbetade man mycket med stadens skönhetsvärden. Hans Bjur sammanfattar tornets uppgift: ”Tornet skulle inte bara vara en utsiktspunkt – det skulle även ingå i stadsbilden. Tornet skulle välkomna mot havet samtidigt som det utgjorde en synlig utpost, sedd inifrån staden.” (Hans Bjur, Vattenbyggnadskonst i Göteborg under 200 år, Gbg 1988, s. 150-151.) I våra dagar förvaltas tornet av Higab, Göteborgs fastighetsbolag för kulturbyggnader. Föreningen Aquatoriet eller Aquatoriets vänner hyr tornet av Higab och ordnar visningar man hoppas kunna fortsätt under 2018.

Utsikterna växer igen

I starkt solljus blir den gråa stenen gul. Foto från föreningen Aquatoriet.
I starkt solljus blir den gråa stenen gul. Foto från föreningen Aquatoriet.

Tornet har varit stängt under många år, men under 2017 öppnades det på nytt. En av besökarna var jag. Eva Bjärlund, känd från Göteborgs hembygdsförbund, visade runt och berättade. Ungefär samtidigt har man öppnat kampanilen vid Sjöfartsmuseet på nytt. (Jag syftar på utsiktstornet, som har statyn Sjömanshustrun överst.) För några år sedan öppnade domkyrkoförsamlingen domkyrkans torn för besökare. Mot erläggande av en mindre avgift får man se vad som finns i tornet och beundra utsikten. (Jag har skrivit om dessa tornvandringar i en särskild artikel.) Vad kan ligga bakom detta nyvaknade intresse för utsiktstorn? Tack vare många höga berg har ju Göteborg och dess kranskommuner gott om utsikter. Göteborg har ju rentav en ”drive-in-utsikt”, nämligen Ramberget eller Keillers park. Man kan bekvämt köra bil ända upp till toppen. Mina erfarenheter från detta utsiktsberg och många andra är, att våra utsikter helt enkelt håller på att växa igen. Man kommer fram till bänkar. Tanken är att man skall sitta på bänken och njuta av utsikten, men allt man ser idag är i många fall en ridå av skog och buskar. Så är det även på Ramberget, även om grönskan lyckligtvis inte ännu tagit över de viktigaste utsiktsplatserna. Västkusten håller sedan ungefär 150 år tillbaka på att på nytt beskogas. Eva Bjärlund visade vykort från Slottsskogen. När utsiktstornet var nytt, fanns inte någon grönska vid berget. Nu är detta nakna berg täckt av lummig grönska. Från plattformen nedanför tornet ser man inte mycket i våra dagar.

Öppna fler av våra kyrktorn!

Stenarna är konstfullt huggna för att passa in i varandra. Foto: Lars Gahrn.
Stenarna är konstfullt huggna för att passa in i varandra. Foto: Lars Gahrn.

Skall man se utsikter i framtiden, krävs nog att man klättrar upp i våra kvarvarande utsiktstorn. Eftersom de flesta utsiktstorn har försvunnit, kanske Svenska kyrkan har anledning att öppna fler kyrktorn. Domkyrkoförsamlingen har påpassligt föregått med gott exempel. I Danmark har man i väldigt många fall öppnat kyrktorn för folk, som vill se på utsikter. Även andra torn som Rådhustornet och Runde torn i Köpenhamn är öppna för allmänheten. Anledningen till att så många torn står öppna – mot en avgift – för besökare, torde vara att Danmark har ytterst få berg och höjder med utsikt. Då använder man sig av kyrktornen i stället. Vi människor vill mycket gärna komma upp och få utblick och översikt, vare sig vi bor bland bergen eller på slätten. Ett kyrktorn, som erbjuder många och intressanta utblickar är Fässbergs kyrkas höga torn. Vår hembygdsveteran Sven Olof Olsson har ibland klättrat upp där och tagit översiktsbilder. Kanske kunde man så småningom ta upp grupper där? Till sist en liten sluthälsning från utsiktstornet i Slottsskogen och Eva Bjärlund: ”Higab har låtit laga flaggstången, förresten, så nu fladdrar en glad vimpel längst upp på det lilla tornet!”

Klicka här för denna artikel som pdf

Tankar i domkyrkotornet

Göteborgs domkyrkas torn ser ut att vara själva styrkan och fastheten. Det är brett, fyrkantigt, väl murat och väl grundat. Tornet är även högt. Det reser sig högt över bebyggelsen i Göteborg inom vallgraven. Under 2015 fyller domkyrkan 200 år. Kyrkorummet är öppet för alla sedan två århundraden, men tornet är inte avsett för allmänheten på samma sätt som kyrkorummet.

Museiföremål i tornet

Domkyrkans mäktiga torn. Foto: Lars Gahrn.
Domkyrkans mäktiga torn. Foto: Lars Gahrn.

På senare år har domkyrkoförsamlingen öppnat även tornet. Man har ordnat visningar av dessa intressanta utrymmen och allt vad där finns. Torsdagen den 16 juli var jag där. Ciceronerna var två kunniga och rutinerade guider, Ingela Eek och Anna Jolfors, som ställde upp helt ideellt för domkyrkoförsamlingen. Inträdesavgifterna går oavkortat till domkyrkoförsamlingens diakonala arbete. Trappan till de övre våningarna var närmast opassande modern för en 200-årig byggnad, men Anna Jolfors tröstade oss gäster med beskedet, att trappan skulle bli allt äldre och alltmer sliten ju längre upp vi skulle klättra. Alla rum på markplanet i en kyrka brukar vara både eftersökta och väl använda, men uppe i tornet är utrymmena inte lika tillgängliga och följaktligen inte heller lika eftersökta. Uppe i tornen hamnar ofta gammal utrustning, som har tagits ur bruk. I bästa fall kan tornrum bli kyrkomuseer. Häruppe fanns mycket riktigt en del gamla klenoder, bland andra en likbår, vackert smyckad, som var med redan när John Hall senior stod lik anno 1802. Tydligen har båren räddats ur den brinnande domkyrkan år 1802.

Vackra mässhakar

Framför allt fick vi se de kraftiga bjälkarna och timmerstockarna, som bär upp tornets innanmäte. De kraftiga bjälkarna, svartnade av ålder, damm och sot, är en mäktig upplevelse, och de behövs. Klockorna, som vi också fick se, är stora och tunga. Klockornas sammanlagda tyngd är här större än i någon annan av rikets domkyrkor. Ett av rummen är ett välordnat förvaringsutrymme för biskoparnas mässhakar, som ligger i utdragslådor under glasskivor. Här finns en stor kulturskatt samlad. Den äldsta mässhaken har följt med sedan 1600-talet och har alltså räddats ur brinnande domkyrkor åtminstone två gånger. Mest avvikande är den mässhake, som syddes upp till konung Adolf Fredriks kröning år 1751. Den är sydd av blommigt tyg (enligt uppgift egentligen möbeltyg) från Paris. Här kommer en fläkt från rokokon. Man kan bara önska, att biskoparna i framtiden vid högtidliga tillfällen skall använda dessa förnämliga skrudar.

Elfrida Andrées minne hedras

Ingela Eek och Anna Jolfors, två kunniga och skickliga ciceroner.
Ingela Eek och Anna Jolfors, två kunniga och skickliga ciceroner.

Ett utrymme är väl synligt för allmänheten nedifrån kyrkan, nämligen orgelläktaren. Här har domkyrkokören sin plats, och här får även vanliga gudstjänstfirare slå sig ned. Orgeln är en stor sevärdhet och har fått en egen historik. Det stora namnet är Elfrida Andrée (1841-1929), Göteborgs första kvinnliga domkyrkoorganist och framstående tonsättare. I domkyrkobutiken kan man inhandla cd-skivor med inspelningar av hennes musik.

Utsikt över staden

Utanför tornhuven finns fyra smärre uterum, inhägnade av balustrader, i tornets fyra hörn. Här får man gå ut och titta på utsikten. Det är en sällsam upplevelse. Man känner inte igen den stad, som man trodde sig känna. Staden ser helt annorlunda ut från ovan. Blicken flackar runt i sin jakt på kända landmärken. Så småningom upptäcker man Pariserhjulet på Liseberg, vattentornet (eller rättare sagt det före detta vattentornet) på Johanneberg och så vidare. Det finns många önskemål om utsiktsplatser även i en stad. En vecka senare for Niklas Krantz och jag ned till Köpenhamn. Staden är mycket platt, men i gengäld har den många höga torn. I flera av dem hade man möjlighet att gå upp och se på utsikten. Folk (och dit hörde även vi) var villiga att betala ganska höga avgifter för att få gå upp i kyrktornen. I Göteborg byggdes ”Kampanilen” vid Sjöfartsmuseet som just utsiktstorn, men öppethållandet i detta torn har tyvärr varit sparsamt på senare år. Därför är domkyrkoförsamlingens visningar av domkyrkotornet mycket välkomna. Förhoppningsvis återkommer de under följande år.

Fässbergs kyrkotorn – ett utsiktstorn

Utsikt från domkyrkotornet.
Utsikt från domkyrkotornet.

Om vi går till Mölndal, är Fässbergs kyrkotorn högt. Kyrkan är dessutom byggd på ett högt utsiktsberg, den gamla Knipekullen. Fotograferna har för längesedan upptäckt, att man kan ta utmärkta översiktsbilder härifrån. Sven Olof Olsson har flera gånger varit häruppe och fotograferat ut över Mölndalsbro-området. Fotografen Camilla Eliasson från Mölndals stadsmuseum har likaså bett om lov att få klättra upp i tornet. Dessutom finns häruppe många intressanta föremål, som inte längre används. Fässbergs kyrkotorn är på många sätt en tillgång. Även här finns intressanta utvecklingsmöjligheter.

Klicka här för denna artikel som pdf

Stensjökyrkan – en kyrka med intressanta särdrag

Stensjökyrkan fyller 40 år under 2014, och söndagen den 9 mars firades denna församlingskyrka med en stor ”festhögmässa”. Arkitekten Kjell Malmqvist utfrågades av prosten Stefan Risenfors, och det var slående hur mycket även själva kyrkobyggnaden hade utvecklats under de gångna 40 åren.

Var skall kyrkan ligga?

Stensjökyrkan med den uppmärksammade upphängningen av kyrkklockan. Foto: Lars Gahrn.
Stensjökyrkan med den uppmärksammade upphängningen av kyrkklockan. Foto: Lars Gahrn.

Om verksamheten är livlig och växer, krävs både förändringar och tillbyggnader. ”Festhög­mässan” visade upp en livaktig församling med många verksamheter och gott om folk i alla åldrar. Arkitekten Kjell Malmqvist är själv församlingsbo och var med från början. Innan kyrkan tillkom firade man friluftsgudstjänster på platsen. Kjell Malmqvist tillverkade ett enkelt björk­kors till dessa friluftsgudstjänster. Föregå­ng­aren till Stensjökyrkan var Heleneviks församlingshem. När man skulle bygga en ny kyrka, hade man en tomt uppe på Nötåsberget att ta ställning till. Här hade ett missionshus legat, men det hade rivits, och man hade möjlighet att bygga en ny kyrka här. Signe Hasselblad, en av eldsjälarna i småkyrkostiftelsen, var intresserad av denna tomt, men åtskilligt talade emot. Det fanns branta backar på båda sidor, och tomten låg i utkanten av det område, som kyrkan skulle betjäna. Man ville ha en mer central tomt, och så stannade man för den nuvarande.

Oro för trafikbuller

Man skulle bygga i en sluttning, och därför byggdes en suterrängkyrka. Man var orolig för att trafikbruset från Gunnebogatan skulle störa. Oron var befogad, ty trafiken har ökat hela tiden under de gångna 40 åren. Dels byggde man åt gatan en vägg utan fönster. Framför kyrkan anlades ett kyrktorg med framdragna väggar som ett slags avskärmande vingar på sidorna. Huset vilar på en betongplatta, som till en del är gjuten på berget. Under kyrkorummet finns församlingslokaler, men här fanns inte några tjänsterum. När Stensjön blev egen församling, inrättades pastorsexpeditionen i Götiska Förbundets skola nedanför Mölndals Kråka. När Birgitta Landgren började som organist 1981, måste hon och de andra anställda ta sig ner till Götiska Förbundets skola för att hämta papper och stencilera.

Tre insatser av arkitekten

Lösningen blev en tillbyggnad på norra sidan, där kyrksalen och tjänsterum inrymdes. Utbyggnaden tillkom 1986, och arkitekten var en gammal bekant, nämligen Kjell Malmqvist. År 2005 byggdes kyrkan ut åt södra sidan, och denna gång tog man upp fönster åt gatan. Arkitekten hette även denna gång Kjell Malmqvist. Vid festhögmässan gav man flera gånger uttryck åt stor tacksamhet och tillfredsställelse över förhållandet, att man hade haft samme arkitekt under alla tre byggnadsskedena. Genom 2005 års utbyggnad har kyrkorummet utvidgats, och detta behövdes under festhögmässan, då kyrkokören fyllde denna del av kyrkan. Genom tillbyggnaderna har kyrkan blivit en mycket omväxlande byggnadskropp. Den har såsom Gunnebo ”mycken mouvement” (rörelse) i sig. Den speglar redan på många sätt historien.

Fönster i stället för altartavla

Stensjökyrkan – en omväxlande byggnadskropp.
Stensjökyrkan – en omväxlande byggnadskropp.

Åtskilligt finns att säga om kyrkans inre. I början av 1970-talet var man mycket angelägen om att hålla nere kostnaderna. En altartavla hade man inte råd med, ansågs det. Kyrkoherde Lennart Levén kom på den – både bildligt och bokstavligt – ljusa idén att i stället ha ett altarfönster på altartavlans plats. Fönstersmygen försågs med trappsteg som en medeltida Jakobs­stege. Sådana fönstersmygar med trapp­steg finns i en del gamla medeltidskyrkor. Altaret sattes i nordöstra hörnet av kyrko­rummet, som på detta sätt fick större djup. Altaret är i sin ena ände inbyggt i väggen, som just här är byggd på hälleberget. Givetvis finns en tanke bakom detta. Jesu liknelse om huset på hälleberget och huset på sanden (Matt 7:24:25 och Luk. 6:48) är känd bland kyrkfolket. Altarets vänstra kortsida vilar på ett ben, och altaret liknar alltså en bänk, som är höjd över golvet. Biskop Bertil E. Gärtner, som skulle inviga kyrkan, lär ha ställt sig frågande inför detta ovanliga byggnadssätt, men allt går att lösa. Till invigningen lär man (enligt vad prosten Stefan Risenfors i efterhand hade fått höra) ha staplat upp lösa tegelstenar under altaret, så att även detta altare såg ut att vara byggt på golvet. När biskopen hade återvänt hem, plockade man undan dessa lösa tegelstenar igen. Historien är mycket bra, men min misstro mot goda historier är stor. Olyckligtvis ville jag ha historien bekräftad. Det visade sig då, att varken Kjell Malmqvist eller Stellan Hasselblad hade hört talas om den. Jag har hört mig för även på andra håll, men de tillfrågade har skakat på huvudet: ”Vi har inte hört talas om något sådant”. Stefan Risenfors och jag har funderat vidare och ställt den nya frågan: Kan det röra sig om ett förslag, som aldrig genomfördes, eller hade man mycket få invigda i detta knep? Vem vet besked?

Kyrkklockan synlig i kyrkan

Stensjökyrkans arkitekt, Kjell Malmqvist, och prosten Stefan Risenfors.
Stensjökyrkans arkitekt, Kjell Malmqvist, och prosten Stefan Risenfors.

En kyrkklocka skulle man ha, men även i detta fall gällde det att hålla nere kostnad­erna. Lärarinnan Elna Björk erinrade sig, att Fässbergs kyrka hade tre kyrkklockor, av vilka en inte användes. Kyrkklockan fick man därifrån. Den kostade inte något, men en klockstapel kunde bli kostsam. Toltorps­kyrkan hade nyligen fått en klockstapel för 20 000 kr, och att satsa lika mycket på Stensjökyrkan var inte möjligt. Vad skulle man göra? Kjell Malmqvist fick snilleblixten att sätta in klockan i byggnadens sydöstra hörn, längst upp under taket. Genom ett fönster är den synlig inne i kyrkorummet. Detta är en ”originalidé” från Kjell Malmqvist själv. Han har inte sett någon annan kyrkklocka hänga så, och det visade sig att inte heller någon annan i församlingen hade sett något liknande. Däremot hade många hört uppskattande omdömen om denna upphängning, som gör kyrkklockan synlig inifrån kyrkorummet.

Klicka här för denna artikel som pdf