Glimtar av medeltida skrivare

Tack vare Per-Axel Wiktorsson har vi nu möjlighet att komma närmare åtskilliga medeltidsmänniskor och åtminstone få veta en del av vad de sysslade med under sina (i allmänhet) korta liv. Skara stiftshistoriska sällskap har nämligen givit ut hans storverk ”Skrivare i det medeltida Sverige” I-IV.

Tungt vägande inlägg

Ett storverk i fyra band.

Ett storverk i fyra band.

Detta är även rent bokstavligt talat ett tungt vägande inlägg till Sveriges medeltida kulturhistoria och personhistoria. Jag vet hur det förhåller sig, ty jag har burit de fyra banden i en kasse mellan Villa Elfhög i Trollhättan, där föreningen för Västgötalitteratur höll sitt årsmöte 2016, till Niklas Krantz’ bil, som lyckligtvis tog denna tyngd resten av vägen hem till Mölndal. Man måste ideligen skifta hand, när man bar böckerna, ty tyngden kändes i rygg och arm. De fyra banden gick i tryck 2015 och omfattar 577, 512, 486 och 447 trycksidor, vilket inalles gör 2022 sidor. Verket skall nog snarare ses som ett uppslagsverk än en bok för sträckläsning. Många av sidorna är bildsidor, som visar medeltida urkunder eller sidor ur medeltida handskrifter.

Välmeriterad författare

Per-Axel Wiktorsson har lång erfarenhet av medeltida handskrifter. År 1976 blev han filosofie doktor på en avhandling om Södermannalagens B-handskrift. Han var redaktör för ordboken Sveriges medeltida personnamn 1971-1982. Från 1982 till 1994 var han redaktör för Svenskt Diplomatarium vid Riksarkivet, som ger ut våra medeltida brev. Sedermera blev han först universitetslektor (docent) och sedan professor i svenska språket vid Örebro universitet. Han är en av de ledande krafterna inom Svenska Fornskriftsällskapet och har ett flertal utgåvor av medeltida texter bakom sig. Hans meritförteckning är lång och kan här bara snabbskissas.

Skrivarna träder fram

Per-Axel Wiktorsson umgås med medeltida skrivares alster och får ut förvånansvärt mycket av sina ingående undersökningar.

Per-Axel Wiktorsson umgås med medeltida skrivares alster och får ut förvånansvärt mycket av sina ingående undersökningar.

Hans bokverk väger bokstavligen talat tungt, men viktigare än så är att det väger tungt även bildligt talat. Här får vi alla tillgängliga uppgifter om 935 medeltida skrivare, 765 av dem kända till namnet. Ja, mycket är och förblir okänt vad gäller medeltida förhållanden. Tack vare utmärkta register har man lätt att finna vad man söker. Jag, som bor i Mölndal (tidigare Fässbergs socken), slår givetvis upp ortnamnet Fässberg i registret och finner två medeltida skrivare, närmare bestämt två kyrkoherdar i Fässberg. Anledningen till att dessa uppges vara skrivare är, att de omnämns i var sitt brev. I dessa brev är kyrkoherden i Fässberg den ende omnämnde prästen. På den tiden utförde prästerna alla slags skrivarbeten, ty de var nära nog de enda skrivkunniga. Detta sannolikhetsskäl väger tungt, men det är trots allt ett sannolikhetsskäl och inte något bevis. Under medeltiden kunde i stort sett endast kyrkans män skriva och läsa, men helt ensamma om dessa bokliga konster var de inte. Som forskare lär man sig så småningom att sannolikheten inte alltid sammanfaller med verkligheten. I vissa fall är man berättigad att tala om ”den osannolika verkligheten” för att låna ett uttryck från Olle Holmberg. Wiktorsson har genomgående starka skäl, men ibland måste man trots allt sätta ett frågetecken i kanten.

Många insikter

I de flesta fall har man dock enbart anledning att glädjas över de nya sammanhang, som framgår av Wiktorssons sammanställningar och slutsatser. Vi får veta var och när skrivarna har utfärdat brev och andra urkunder. Wiktorsson hänvisar till alla tidigare utgivna skrifter, i vilka skrivarna omnämns och behandlas. Inte minst som forskningsöversikt är detta tungt vägande inlägg av stort värde. Vi får vidare veta litet grand om vilka ämnen och ärenden, som har sysselsatt dem. Vi får veta hur de skrev. Wiktorsson är en framstående handskriftsexpert, som med stor uppmärksamhet har följt bokstävernas och textens uppbyggnad och utformning. Han sammanställer sina iakttagelser, som ger oss goda insikter i medeltida skrifttradition. Frågan är om inte en grafolog skulle kunna säga något om skrivarnas själsegenskaper. Wiktorsson går inte in på detta ämne, men i de fall, då en skrivare har efterlämnat flera skriftprov, spridda över en längre tid, skulle man kanske kunna dra sådana slutsatser.

Brev från Älvsborg

För att återvända till mina två kyrkoherdar, har bägge, då breven utfärdades, befunnit sig på Älvsborgs slott. Detta område hörde inte till deras pastorat utan bör på den tiden ha varit en del av Örgryte socken, men slottet var ju ett säte för förvaltning och uppbörd. Män i ledande ställning hade därför ibland ärende dit. Innan Mölndalsborna började ”åka te sta’n” (Göteborg), har de alltså tagit sig till Älvsborg (och givetvis även Nya Lödöse).

Intressanta teckningar

Många av urkunderna har fotograferats, och läsarna kan på detta sätt ta del av texten, men i texten finns även små teckningar av stort intresse. Somliga är snarast ett slags ornament, som kan jämföras med stenhuggeriarbetena i vissa medeltidskyrkor. Wiktorsson har gjort forskningen en stor tjänst genom att återge dessa teckningar i tryck. Förhoppningsvis skall någon eller några konsthistoriker inte kunna låta bli att söka efter ursprung eller motsvarigheter till dessa teckningar inom den kyrkliga konsten. Framför andra har dock kyrkohistorikerna mycket att hämta. Det övervägande flertalet skrivare är ju präster. Här får vi veta mer om dem. Även hembygdsforskarna har dock mycket att hämta. Här möter många av de prästmän, som har varit verksamma i våra socknar. Här får vi dessutom veta litet mer om dem. Prästerna blir ju på detta sätt litet mer än ett namn.

Översätt till svenska

Medeltida skrivare – läst och inte glömd ens i våra dagar.

Medeltida skrivare – läst och inte glömd ens i våra dagar.

Wiktorssons bok visar hur mycket man kan få ut genom förnyad och fördjupad källforskning. Den visar oss betydelsen av våra bevarade brev och urkunder, som ges ut i Svenskt Diplomatarium. Tyvärr är de första delarna av denna källutgåva hopplöst föråldrade. De äldsta breven skulle behöva ges ut på nytt. (Så har danskarna för länge sedan gjort.) Framför allt borde samtliga brev översättas från latinet till svenska. Danskarna har översatt sina medeltidsbrev, och detta är mycket bra gjort. Allt färre läser latin i gymnasiet, och för att läsa medeltidsbrev räcker det inte att ha läst latin på gymnasiet. Själv läste jag latin två terminer på universitetet, men jag har ändå ibland visst besvär med vissa brev, eftersom meningsbyggnaden är tillkrånglad, uttryckssätten invecklade eller krystade och så vidare. Kort sagt har skrivarna ofta velat visa sig duktiga och högutbildade genom att krångla till alltsammans. Sentida byråkrater har som bekant gjort på samma sätt, varför även sentida lagar och förordningar kan vara svårbegripliga och svårtillgängliga, fastän de är skrivna på svenska. I våra dagar har vi medeltidshistoriker, som inte kan latin, vilket innebär att de inte kan ta del av många viktiga källor. Wiktorsson fäster med sitt storverk uppmärksamheten på medeltidsbreven. Inte minst åt hembygdsforskningen har de mycket att ge, men alla slags forskare kan plocka värdefulla upplysningar ur dem.

Läs vidare

Wiktorssons bibliografi finns på nätet:

http://www.ibg.uu.se/digitalAssets/79/a_79634-f_wiktorsson-skrifter.pdf

Skara stiftshistoriska sällskap finns på nätet:

http://www.skarastiftshistoriska.nu/butik/produkter/skrivare-i-det-medeltida-sverige/#

Alla medeltidsbrev (även de ännu outgivna) kan numera framsökas digitalt med åtminstone sammanfattning på svenska:

https://sok.riksarkivet.se/SDHK

Där finns även bilder på breven:

https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/Sdhk_11010.jpg?beta=true#?s=0&cv=0&c=0&m=0&z=-2260.8036%2C-161.7778%2C8889.6072%2C3235.5556

Danskarna har liknande service:

(http://diplomatarium.dk/

Jag tackar JBLD Strömberg för dessa näthänvisningar.

Klicka här för denna artikel som pdf

Församlingsindelningen gav Västergötland en skärgård i Västerhavet

Socknar, pastorat och härad har haft stor betydelse för att skapa gemenskap människor emellan under århundraden. Även de historiska förhållandena har betydelse ända in i vår tid. År 1993 fick jag en närmast rörande påminnelse om detta.

Vi har tillhört samma pastorat

En gråmulen morgon höll jag på att arbeta i Mölndals Hembygdsmuseum. Då hörde jag, att någon kom in i förstugan. In i köket steg två vänliga herrar från ”öarna”, det vill säga skärgården. Den ene presenterade sig som Bert Karlsson från Asperö. Han hade nu börjat sammanställa uppgifter om Asperös historia. Öarna och Mölndal hade en gång hört till samma pastorat. Fässberg (eller Mölndal) hade varit moderförsamlingen, där kyrkoherden bodde. Därför undrade han, om vi på hembygdsmuseet hade några uppgifter om öarnas historia.

Hela häradet var ett pastorat

Till Kärra tingshus i nuvarande Åbro industriområde hade även skärgårdsborna ärende. Foto: Knut Kjellman (Mölndals Hembygdsförenings arkiv).

Till Kärra tingshus i nuvarande Åbro industriområde hade även skärgårdsborna ärende. Foto: Knut Kjellman (Mölndals Hembygdsförenings arkiv).

Mitt hjärta veknade. Han visste, att vi hade hört ihop i samma pastorat en gång för mycket länge sedan! Han hade därför kommit till Mölndal och inte till Göteborg. Jag måste försöka hjälpa honom på något sätt, fastän museet helt saknade föremål från öarna. (En avbruten sten med påskriften ”Styrsö tången” hade vi återbördat till Styrsö.) Vår samhörighet låg verkligen långt tillbaka i tiden. Alltifrån 1500-talet är den kyrkliga indelningen känd. På den tiden bildade de fem församlingarna Fässberg (senare Mölndal), Kållered, Råda, Askim och Västra Frölunda ett pastorat med gemensam kyrkoherde. Denne kyrkoherde bodde i Fässberg. Öarna hörde vid den tiden till Västra Frölunda socken eller församling. De blev egen församling 1732 och fick då namnet Styrsö socken. Egen präst hade man haft redan tidigare. Fässberg och öarna hade alltså skilts åt för mycket länge sedan. Ändå kände Bert Karlsson ett slags samhörighet med Mölndal.

Få fakta och många antaganden

Under mina forskningar hade jag tagit kopior av alla uppsatser, som behandlade denna del av Västergötland och dess historia. Jag erbjöd Bert att kopiera dessa kopior, och han tackade glatt ja. Senare kom han till mitt tjänsterum för att hämta den tjocka packe, som jag hade kopierat åt honom.

– Vad kostar detta? frågade Bert.
– 67 kronor och 50 öre.
– Detta låter nästan som en saga från gamla tider.

Ja, kanske var priset lågt, om man ser till antalet avtryck, men ser man till antalet användbara sakuppgifter, fick Bert inte mycket för pengarna. När det gäller äldre tider är osäkerheten stor, antagandena många och de säkerställda uppgifterna få. Trots allt borde man dock kunna vaska fram ett eller annat guldkorn bland all sanden. Bert fann emellertid till sin förargelse ett försök att flytta Stämmesund, som ligger omedelbart nordväst om Berts Asperö.

– Namnet Stämmesund har alltid varit knutet till detta farvatten, sade Bert.

Efter att ha tagit del av alla uppgifter i målet är jag övertygad om att Bert har helt rätt. Allt talar för att namnet Stämmesund alltid har varit knutet till nuvarande farvatten. Jag skall dock återkomma i denna fråga.

Varför tillhör vi Västergötland?

Bert Karlsson från Asperö i sin båt. Foto: Lars Gahrn.

Bert Karlsson från Asperö i sin båt. Foto: Lars Gahrn.

Bert återkom till mig ibland. Han hade också vänligheten att visa mig runt bland öarna. En fråga, som han hade, gjorde mig dock aningen osäker:

– Skulle du inte kunna hålla ett föredrag om våra öar?
– Det skulle jag kanske kunna göra.

En riktig västgöte – eller åtminstone en knalle – skall som bekant kunna koka en soppa av en spik, och på något sätt borde jag väl kunna få ihop tillräckligt många något så när säkra uppgifter. Bert hade dock sparat sin svåraste fråga till sist:

– Du kan väl berätta, varför våra öar kom att tillhöra Västergötland och Sverige?
– Jag skall försöka.

Frågan tycktes mig svår, men vid närmare eftertanke var den ju enkel. Jag kom att tänka på, varför Bert hade sökt upp mig för 20 år sedan. Där hade vi svaret.

Öarna tillhör samma rike som fastlandet

Befolkningen härute var tidigare en del av Frölunda socken (nu Västra Frölunda). Sockenbildningen och sockengränserna förklarar, att öarna kom att höra till samma rike och samma landskap som fastlandet mitt emot. Det viktigaste för en öbo är hans öar, men det näst viktigaste är färjeorterna på fastlandet, Långedrag och Fiskebäck. Man hörde ihop med folket på fastlandet. Gemensam kyrka och gemensam präst är starka föreningsband även i våra dagar, men ännu starkare var de under medeltiden. Dessutom skulle rättvisa skipas, tvister avgöras och brottslingar straffas. Öarnas befolkning var alltför liten för att sköta sådant på egen hand. Öarna eller Styrsö socken ingår i Askims härad, som omfattar även Västra Frölunda, Askim, Fässberg, Kållered och Råda (nu Mölnlycke). Någon gång hölls tingsförhandlingar ute på öarna, men oftast måste öborna ge sig av in till fastlandet. Så småningom fick häradet ett fast tingsställe, nämligen Kärra tingshus i nuvarande Åbro industriområde. Öarna hörde på många sätt ihop med fastlandet mitt emot. Därför blev de även västgötar och svenskar. Mer än en fjärdedels årtusende efter att pastoratsindelningen hade ändrats lyckades blotta minnet av denna indelning medföra att Bert och jag blev goda vänner. Inte illa!

Klicka här för denna artikel som pdf