Fred, flickor och en fri författning

Kungälv firade dubbelt 200-årsjubileum 2014

Äntligen har Kungälv fått en docka, som föreställer Margareta Fredkulla. Foto: Lars Gahrn.
Äntligen har Kungälv fått en docka, som föreställer Margareta Fredkulla. Foto: Lars Gahrn.

I början av juni 2014 firade Kungälv Sveriges nu 200-åriga fred och Norges nu 200-åriga fria författning. Varför firades dessa jubileer just i Kungälv? Jo, Kungälv har sedan urminnes tider varit en nordisk mötesplats genom sitt läge vid den forna riksgränsen mellan Norge och Sverige. Kungälv är än i dag en nordisk mötesplats genom Nordiska Folkhögskolan (som grundades 1947), genom sin norsk-dansk-svenska historia, genom Bohus fästning, som drar besökare från hela Norden och genom sitt läge mitt i Norden. År 2014 ville man befästa denna ställning genom ett storslaget och svårslaget jubileum.

Margareta Fredkulla som docka

Konstnärinnan Birgitta Arkenback vid ett av de diplom, som hon har formgivit.
Konstnärinnan Birgitta Arkenback vid ett av de diplom, som hon har formgivit.

Det stora dubbeljubileet firades med stora konserter på Fästningsholmen. En stor scen hade byggts upp enbart för detta ändamål. I Kungälvs kyrka firades en gudstjänst under medverkan av stiftets biskop. Hembygdsgården visade en utställning om Kungälv som mötesplats. En särskild småskrift hade framtagits för detta ändamål. Tre stora och mycket välgjorda dockor visar de tre nordiska kungarna, som möttes här vid älven 1101. Nytt var, att man nu äntligen hade tillverkat även en docka föreställande Margareta Fredkulla, dotter till konung Inge den äldre av Sverige och senare gift med konung Magnus Barfot av Norge. Dockorna är mycket livfulla, och varje docka har sina särdrag. De framställdes till 900-årsjubileet 2001, och det är mycket glädjande, att kungadottern Margareta Fredkulla nu i efterhand har fått komma med. Hon blev först drottning i Norge och efter Magnus Barfots död blev hon drottning i Danmark. Hon var en mycket betydelsefull kvinna. De tre kungarna står staty på Nytorget, och nu förväntar vi oss även en gjuten staty ute på sta’n.

Fredkullapriset – ett fredspris

I Hembygdsgården fanns också stora inramade diplom, som Fredkullaprisets pristagare har fått. Kungälvs Fredsrörelse (bildad 1981) har nämligen instiftat ett fredspris, som har uppkallats efter kungadottern och drottningen, vars tillnamn Fredkulla betyder ”fredsflicka”. Diplomen har målats och tecknats av konstnärinnan Birgitta Arkenback, som gör varje diplom till ett framstående konstverk. Hon är tydligt påverkad av medeltida konst och textning men omvandlar mycket skickligt allt på sitt eget sätt. Diplomen är både uttrycksfulla och färgglada.

Full fart på fästningen

Uppe på fästningen hade de militärkulturhistoriska föreningarna uppvisningar. Under tvåhundra år har våra svenska förband varit fredsbevarande styrkor. Träffande har man sagt, att försvarsmakten är ”vår största fredsrörelse”. En scen hade byggts upp på borggården. Här spelade Sven Bergers Convivium Musicum musik från äldre tider. Gun Louise Hogmalm Ryderstam spelade harpa. Jag höll ett kort anförande om 1814 års händelser. En sentida släkting till den norske sjökrigaren Peter Tordenskiold höll ett livfullt föredrag om denne oförvägne amiral, som är litet av Norges motsvarighet till Karl XII, djärv, stridslysten och ofta framgångsrik.

Karolinska flickor på fästningen

Tordenskiolds sentida släktingar bidrog till nordiska möten.
Tordenskiolds sentida släktingar bidrog till nordiska möten.

Framför allt framträdde här på fästningen, deras eget område, de militärhistoriska föreningarna. De bidrar till den nordiska och allmäneuropeiska förbrödringen genom samarbete med systerföreningar i de andra nordiska länderna men även ute i Europa som till exempel i Ryssland och Tyskland. Här på fästningen fanns svenskar, danskar och finländare samt Tordenskiolds sentida släkting från Norge. Soldaterna ordnade med revelj, korum och föredrag om forna tiders blodiga rättskipning. Gustavianerna visade hur jägare gick till anfall. Karolinerna försökte lära oss civilister hur man fäktas. Fäktläraren var en flicka, glad, livlig och skämtsam. Fäktlektionerna blev uppsluppna tillställningar. Som övningsvapen användes breda trä­kn­ivar, klädda med läder. De var helt ofarliga men dög likafullt till att ge motspelaren en liten smäll med. Detta förhöjde enbart den glada stämningen. Karolinerna har kavalleri, och då har de även som man kunde vänta många flickor i sina skaror. Dessutom hade de denna gång även två flickor, som gick med musköt på axeln, fäktläraren och en kamrat.

Fästningen – en utmärkt läktare

Fäktläraren var en kvinnlig karolin.
Fäktläraren var en kvinnlig karolin.

Fästningen är en säregen plats, där århundradena har lämnat spår efter sig och berättar för oss sentida varelser. Hamnar man däruppe, blir man kvar där och har svårt att bryta upp. Dessutom behövde man inte gå ner till konserten. Ljudet därifrån steg upp till oss. Ville man lyssna på något musikstycke, gick man upp på vallen närm­ast stora scenen. Därifrån hörde man lika bra som från bänkarna nedanför fästn­ingen. Som läsarna kanske förstår blev jag kvar på fästningen och hade svårt att kom­ma därifrån. Hembygdsgården drog emell­ertid. Även där har tiden satt sina spår, som talar till och tilltalar besökarna. När jag hade kommit dit ner, hade jag svårt att riva mig loss därifrån. Kungälv har mycket att erbjuda, och under dubbeljubileet hade man överträffat sig själv.

Läs vidare

Kungälv – nordisk mötesplats i krig och i fred. Text: Kristina Bengtsson. Konstnärlig utformning av broderierna: Birgitta Arkenback och Git Andersson. Föreningen Kungälvs Musei Vänner 2014 (12 sidor, rikt illustrerade med bilder ur Kungälvsbroderiet, som återger händelser ur Kungälvs historia).

Klicka här för denna artikel som pdf

Stensjökyrkan – en kyrka med intressanta särdrag

Stensjökyrkan fyller 40 år under 2014, och söndagen den 9 mars firades denna församlingskyrka med en stor ”festhögmässa”. Arkitekten Kjell Malmqvist utfrågades av prosten Stefan Risenfors, och det var slående hur mycket även själva kyrkobyggnaden hade utvecklats under de gångna 40 åren.

Var skall kyrkan ligga?

Stensjökyrkan med den uppmärksammade upphängningen av kyrkklockan. Foto: Lars Gahrn.
Stensjökyrkan med den uppmärksammade upphängningen av kyrkklockan. Foto: Lars Gahrn.

Om verksamheten är livlig och växer, krävs både förändringar och tillbyggnader. ”Festhög­mässan” visade upp en livaktig församling med många verksamheter och gott om folk i alla åldrar. Arkitekten Kjell Malmqvist är själv församlingsbo och var med från början. Innan kyrkan tillkom firade man friluftsgudstjänster på platsen. Kjell Malmqvist tillverkade ett enkelt björk­kors till dessa friluftsgudstjänster. Föregå­ng­aren till Stensjökyrkan var Heleneviks församlingshem. När man skulle bygga en ny kyrka, hade man en tomt uppe på Nötåsberget att ta ställning till. Här hade ett missionshus legat, men det hade rivits, och man hade möjlighet att bygga en ny kyrka här. Signe Hasselblad, en av eldsjälarna i småkyrkostiftelsen, var intresserad av denna tomt, men åtskilligt talade emot. Det fanns branta backar på båda sidor, och tomten låg i utkanten av det område, som kyrkan skulle betjäna. Man ville ha en mer central tomt, och så stannade man för den nuvarande.

Oro för trafikbuller

Man skulle bygga i en sluttning, och därför byggdes en suterrängkyrka. Man var orolig för att trafikbruset från Gunnebogatan skulle störa. Oron var befogad, ty trafiken har ökat hela tiden under de gångna 40 åren. Dels byggde man åt gatan en vägg utan fönster. Framför kyrkan anlades ett kyrktorg med framdragna väggar som ett slags avskärmande vingar på sidorna. Huset vilar på en betongplatta, som till en del är gjuten på berget. Under kyrkorummet finns församlingslokaler, men här fanns inte några tjänsterum. När Stensjön blev egen församling, inrättades pastorsexpeditionen i Götiska Förbundets skola nedanför Mölndals Kråka. När Birgitta Landgren började som organist 1981, måste hon och de andra anställda ta sig ner till Götiska Förbundets skola för att hämta papper och stencilera.

Tre insatser av arkitekten

Lösningen blev en tillbyggnad på norra sidan, där kyrksalen och tjänsterum inrymdes. Utbyggnaden tillkom 1986, och arkitekten var en gammal bekant, nämligen Kjell Malmqvist. År 2005 byggdes kyrkan ut åt södra sidan, och denna gång tog man upp fönster åt gatan. Arkitekten hette även denna gång Kjell Malmqvist. Vid festhögmässan gav man flera gånger uttryck åt stor tacksamhet och tillfredsställelse över förhållandet, att man hade haft samme arkitekt under alla tre byggnadsskedena. Genom 2005 års utbyggnad har kyrkorummet utvidgats, och detta behövdes under festhögmässan, då kyrkokören fyllde denna del av kyrkan. Genom tillbyggnaderna har kyrkan blivit en mycket omväxlande byggnadskropp. Den har såsom Gunnebo ”mycken mouvement” (rörelse) i sig. Den speglar redan på många sätt historien.

Fönster i stället för altartavla

Stensjökyrkan – en omväxlande byggnadskropp.
Stensjökyrkan – en omväxlande byggnadskropp.

Åtskilligt finns att säga om kyrkans inre. I början av 1970-talet var man mycket angelägen om att hålla nere kostnaderna. En altartavla hade man inte råd med, ansågs det. Kyrkoherde Lennart Levén kom på den – både bildligt och bokstavligt – ljusa idén att i stället ha ett altarfönster på altartavlans plats. Fönstersmygen försågs med trappsteg som en medeltida Jakobs­stege. Sådana fönstersmygar med trapp­steg finns i en del gamla medeltidskyrkor. Altaret sattes i nordöstra hörnet av kyrko­rummet, som på detta sätt fick större djup. Altaret är i sin ena ände inbyggt i väggen, som just här är byggd på hälleberget. Givetvis finns en tanke bakom detta. Jesu liknelse om huset på hälleberget och huset på sanden (Matt 7:24:25 och Luk. 6:48) är känd bland kyrkfolket. Altarets vänstra kortsida vilar på ett ben, och altaret liknar alltså en bänk, som är höjd över golvet. Biskop Bertil E. Gärtner, som skulle inviga kyrkan, lär ha ställt sig frågande inför detta ovanliga byggnadssätt, men allt går att lösa. Till invigningen lär man (enligt vad prosten Stefan Risenfors i efterhand hade fått höra) ha staplat upp lösa tegelstenar under altaret, så att även detta altare såg ut att vara byggt på golvet. När biskopen hade återvänt hem, plockade man undan dessa lösa tegelstenar igen. Historien är mycket bra, men min misstro mot goda historier är stor. Olyckligtvis ville jag ha historien bekräftad. Det visade sig då, att varken Kjell Malmqvist eller Stellan Hasselblad hade hört talas om den. Jag har hört mig för även på andra håll, men de tillfrågade har skakat på huvudet: ”Vi har inte hört talas om något sådant”. Stefan Risenfors och jag har funderat vidare och ställt den nya frågan: Kan det röra sig om ett förslag, som aldrig genomfördes, eller hade man mycket få invigda i detta knep? Vem vet besked?

Kyrkklockan synlig i kyrkan

Stensjökyrkans arkitekt, Kjell Malmqvist, och prosten Stefan Risenfors.
Stensjökyrkans arkitekt, Kjell Malmqvist, och prosten Stefan Risenfors.

En kyrkklocka skulle man ha, men även i detta fall gällde det att hålla nere kostnad­erna. Lärarinnan Elna Björk erinrade sig, att Fässbergs kyrka hade tre kyrkklockor, av vilka en inte användes. Kyrkklockan fick man därifrån. Den kostade inte något, men en klockstapel kunde bli kostsam. Toltorps­kyrkan hade nyligen fått en klockstapel för 20 000 kr, och att satsa lika mycket på Stensjökyrkan var inte möjligt. Vad skulle man göra? Kjell Malmqvist fick snilleblixten att sätta in klockan i byggnadens sydöstra hörn, längst upp under taket. Genom ett fönster är den synlig inne i kyrkorummet. Detta är en ”originalidé” från Kjell Malmqvist själv. Han har inte sett någon annan kyrkklocka hänga så, och det visade sig att inte heller någon annan i församlingen hade sett något liknande. Däremot hade många hört uppskattande omdömen om denna upphängning, som gör kyrkklockan synlig inifrån kyrkorummet.

Klicka här för denna artikel som pdf

Oscar II hyllades av Marstrandsborna

Hans Majestät Konung Oscar II mottogs högtidligen av förväntansfulla Marstrandsbor, en blåsorkester, en sångkör och en gymnastiktrupp på kajen i Marstrand lördagen den 24 augusti. Så där gick det till på Oscar II:s tid, när folk ute i bygderna tävlade mot varandra i konsten att ta emot kungen med undersåtligt nit. Ett förhållande är dock märkligt. Konungen togs emot den 24 augusti 2013, mer än ett århundrade efter sin död. Vad hade hänt?

Bra förklädnad

Konung Oscar och hans adjutant Victor Ankarcrona åkte vagn genom Marstrand. Foto: Lars Gahrn.
Konung Oscar och hans adjutant Victor Ankarcrona åkte vagn genom Marstrand. Foto: Lars Gahrn.

Jo, i Marstrand firades återigen sekelskiftesdagar, och Oscar II lystrar i vardagslag till namnet Anders Arnell. Han är känd som ”Matpredikanten” och har nu en restaurang i Marstrand, ”Arnell på kajen”. När han framträder som Oscar II, Sveriges, Norges, Götes och Wendes konung, är han dock inte att känna igen. Efter att ha stigit iland åker han i hästdragen vagn genom Marstrand. Förra året sade kusken förebrående till honom några dagar efter sekelskiftesdagarna: ”Jag åkte förbi din restaurang sju gånger med kungen, men du kom inte ut en enda gång!” Får man höra sådant, har man förklätt sig bra. Kusken hade inte begripit, att han körde runt Anders Arnell!

Högklassigt framträdande

Förklädnaden är utmärkt och framträdandet likaså. Det sades om Oscar II, att han var ”en kung i varje tum”, och att ”han kunde ge lektioner i kunglighet”. Han kan som sagt inte ge några lektioner sedan drygt ett århundrade tillbaka, men Arnell skulle kunna bli en utmärkt ersättare. När han anlände med ångaren Bohuslän, uppträdde han på alla sätt som en konung. Han tog emot folkets hyllningar världsvant och med en viss självklarhet fastän hela tiden med ”nådigt välbehag”. Han visste, att det är viktigt att hälsa på alla (som står längst fram). Han vet, att en konung skall stå rak och låta de andra böja på sig. Han vet, att uppvaktningar tar tid. Huvudpersonen skall därför ta det lugnt och vänta ut händelseutvecklingen. Allt detta kan förefalla enkelt, men ingenting av detta är i själva verket enkelt, särskilt inte när mycket folk är i omlopp och skockas omkring huvudpersonen. Arnell rör sig däremot som fisken i vattnet.

Marstrand lever av Oscar II

Konungen och hans adjutant Victor Ankarcrona steg upp i en hästdragen vagn och åkte i kortege genom staden med tre vackra damer som förridare. Två av dem hade damsadel för att göra ett så tidsenligt intryck som möjligt. Konung Oscar gjorde besök i Marstrand under sommaren i tjugo år (från 1887 till 1907). Det är förundransvärt att se, hur mycket dessa kungabesök alltjämt betyder för staden. Marstrand lever till en del på Lasse-Maja, alltså den mest kände fången, och Oscar II, den besökare som hade högst rang.

Kungligt kärleksliv

Hästflickor med gammaldags damsadlar och klänningar men nutida ridhjälmar red före kungens vagn.
Hästflickor med gammaldags damsadlar och klänningar men nutida ridhjälmar red före kungens vagn.

Han är alltjämt mycket omtalad i staden. Oscar II var liksom sin bror Karl XV svag för det täcka könet, och här i Marstrands säg­enflora har denna svaghet fått närmast mytisk omfatt­ning. Konungen skulle ”ha hjälpt till att befolka öarna”, och hans många flickor skulle ha kallats ”kungsflundror”. Villa Aruga skulle ha byggts som kär­leksnäste åt den kärleks­kranke monarken. De folk­liga föreställningarna fort­sätter att frodas, fastän forskningen gång på gång har förstört glädjen för folk, som vill ståta med kungliga anor. Sverige är fyllt av berättelser om föregivna kungabarn, men när berättelserna undersöks närmare, visar det sig mycket ofta, att de är uppdiktade. Man förstår, hur det har gått till. Om en piga eller ännu värre en flicka ”av god familj” hade varit i Stockholm eller Marstrand och blivit havande, då hade hon gjort något förfärligt och var en fallen kvinna. Hon hade dock en möjlighet att förbättra sitt anseende. Hon kunde påstå, att kungen var barnafadern. Alltjämt var hon en fallen kvinna. Det kunde inte hjälpas, men genom det påstådda faderskapet hade hon blivit snudd på en överhetsperson.

Glädjedödande forskning

Konungens byst (av Edvard Brambeck) finns sedan 1897 framför Societetshuset i Marstrand.
Konungens byst (av Edvard Brambeck) finns sedan 1897 framför Societetshuset i Marstrand.

Mats Karlsson har behandlat en del uppdiktade berättelser om kungabarn. (Se Mats Karlsson, Kungen kom! En Bernadotte i varje by, artikel i: Bygd och Natur 1/2009 s. 4-7). Hillevi Engström har dragit fram ett annat levnadsöde, en av sina anmödrar. Hon hamnade liksom Hillevi Engström själv så småningom i Mölndals kvarnby. I detta fall var kungen alldeles avgjort oskyldig, och barnafadern kan mycket väl vara barnaföderskans äkta make. (Se Hillevi Engström, Anders Ingrid och Andreas: Levnadsöden framtagna ur offentliga arkiv, Gbg 1991.) Dylik forskning är glädjedödande, men lyckligtvis hittade Hillevi Engström mycket annat av stort intresse. Boken är mycket läsvärd, fastän kungen avfördes ur handlingen redan tidigt under forskningsarbetet.

En stor framgång

Konung Oscars insatser för att ”befolka öarna” var inte så omfattande som man föreställer sig, och kanske gjorde han rentav ingenting alls. (Man kan behöva semester även från kärlekslivet.) Med stor tillfredsställelse kunde jag fastslå, att det kryllade av folk ändå under sekelskiftesdagarna. Dessa blev återigen en stor framgång för Marstrand, inte minst tack vare konung Oscar och Anders Arnell.

Klicka här för denna artikel som pdf