Folkmusik är glädje

Folkmusik är glädje. Detta står fullt klart för var och en som lyssnar till folkmusikern Kristin Svensson, mera känd som Kristin Fornfela. Hon är en livlig och glad människa, och när hon spelar, blommar glädjen ut med full styrka. Hon ser lycklig ut och sprider sin glädje till åhörarna.

Brandvaktsrop och annan folkmusik

Kristin Fornfela i Stensjökyrkan med fiddla till vänster och fiol till höger. Foto: Lars Gahrn.

Onsdagen den 27 november 2019 spelade och sjöng hon på Stensjöträffen för daglediga från Stensjöns församling. Hon började med att sjunga och spela ett brandvaktsrop, upptecknat i Skara: ”Klockan är tretton slagen”. Bortsett från siffran tretton, som inte användes i den tidens tidsangivelser, och som var en medveten anpassning till klockslaget, då hon började, gav detta en fläkt från gamla tider. Sådana brandvaktsrop förekom i de flesta städer på den tiden mellan klockan tio på kvällen och fyra på morgonen. Kristin Fornfela spelar många sorters musik, men hon är upplärd av en folkmusiker; hon älskar folkmusiken, och hon återvänder alltid till folkmusiken.

95-årig spelman

Fornfela trio: Gunnar Svensson, Kristin Fornfela och Johan Ludvig Rask framför Brostugan vid Gunnebobro.

Hennes lärare var spelemannen Sven-Ingvar Heij från Mariestad. Han spelade ännu vid 95 års ålder. Tre veckor efter sin sista spelning dog han. Kristin Fornfela var med på hans sista spelning och spelade då tillsammans med honom. De spelade på ett äldreboende. De anställda frågade, hur länge han skulle spela. ”Jag spelar så länge som de gamle orkar”, svarade Sven-Ingvar Heij. De anställda tyckte – med tanke på hans höga ålder – att det vore bättre, att han spelade så länge som han själv orkade. Så borde de inte ha sagt, ty de fick vara med om en till synes ändlös spelning. Slutligen blev de tvungna att säga till Heij, att ”de gamla nog inte orkade längre”. Även för honom var folkmusiken glädje. Så mycket glädje gav den honom, att han alltså inte ville sluta.

Börja inte julen för tidigt!

Kristin Fornfela med Bodil Lindqvist, som håller i Stensjöträffen.

Den 27 november stod julen för dörren. Första söndagen i advent skulle infalla nästa söndag. Kristin Fornfela tyckte inte om, att man började julen alltför tidigt. Följden har, som hon så träffande framhöll, blivit att julen tar tvärt slut efter annandag jul. Förr började man senare och höll därför å andra sidan på längre. Eftersom julen var nära, spelade hon en del julmelodier, men hon valde inte någon av dem kända. Hon ville inte, att de kända julmelodierna skulle vara utslitna, när julafton stundade. Hon sjöng och spelade ”Kavaljersvisan”, som skulle vara en julvisa. Själv begrep hon inte varför inte varför den hade varit förknippad med jul, och ingen annan begrep något heller, men bra är den.

Julmusik från folkmusiken

När hon spelade en mazurka från Kållandsö, erinrades jag om så många julvisor, att jag måste fråga, hur det förhöll sig. Hon svarade, att väldigt mycket julmusik, gammal svensk julmusik, bygger på folkmusiken. Folkmusiken går i tretakt, och därför går nästan all julmusik i tretakt. De flesta svenskar kan stampa takten till tretaktig musik, men folk från andra länder hänger inte alltid med i dessa takter. De har annan musik i sina länder. En del folkvisor handlar om Jesu födelse, jungfru Maria, Betlehemsstjärnan och annat, som hör julen till, utan att för den skull kunna räknas som kristen eller kyrklig musik. Man skilde inte så hårt mellan kristen och värdslig musik på den tiden. Kristendomen genomsyrade allt och var en oskiljaktig del av folkets världsbild.

Trollbunden publik

Kristin Fornfela framför Brostugan vid Gunnebobro.

Kristin Fornfela trollband oss åhörare med sin sång och sin musik. Efter ett musikstycke ville ingen börja applådera. Man hade inte hjärta att bryta den högtidliga stämningen. Applåden kom igång sent, dröjande och svagt. Även om det inte är jul ännu, kan man dock mycket väl berätta om tomten, närmare bestämt gårdstomten och kvarntomten. Han har nämligen ingenting med julen att göra. Han är verksam året om, men en skål gröt (med en stor smörklick i) skulle han ha på julafton och i vissa fall även på andra dagar. Kristin Fornfela berättade flera sägner om tomten, mycket inlevelsefullt och målande, så att man nästan såg händelserna utspela sig inför sina ögon. I stället för att ge tomten gröt kunde man sticka ett par små vantar åt honom, berättade hon. Med sig till Stensjökyrkan hade hon en fiol och en fiddla, som hon spelade på. Fiddlan är en medeltida föregångare till fiolen. Instrumenten stämmer dock om sig alltefter väderleken. Detta kan vara ett bekymmer, om man som Kristin Svensson kommer farande från Mariestad.

En förberedelse för julen

Vi åhörare levde med i musiken, sången och berättelserna. Kristin Fornfela är en överlägset skicklig musiker och artist. Man erinrar sig den gamla föreställningen, att musiken är harmonier från en högre värld med uppgiften att göra människorna lyckligare och kanske även ädlare. ”Musiken ädla känslor föder”, heter det ju. Detta var en bra början på julen, eller skall vi, i Kristin Fornfelas anda, säga förberedelse för julen?

Inspelningar

Kristin Fornfela är så framstående, att inspelningar är högt önskvärda. Två cd-skivor föreligger: Massor av folkvisor: Kristin ”fornfela” Svensson. (Sång; Kristin Svensson. Inspelning, mixning och layout David Bergkvist, studio Zarkow, kri001). Fornfela trio: Kärlek och ohyra. Kristin Svensson – fiol, fiddla & sång. Lennart Svensson – gitarr & sång. Johan Rask – slagverk & gitarr. (Mix: Jonas Oresten & Johan Rask. Mastring: Johan Rask. layout: David Bergkvist. Utgivningsår: 2015.) Detta är utmärkta inspelningar av bra folkmusik. Man missar dock att se Kristin Fornfela framträda och uppträda. Hon har både utstrålning och ett uttrycksfullt kroppsspråk. Även en filminspelning vore önskvärd. Hon ger folkmusiken liv, tydlighet och kraft. Av alla folkmusiker, som jag har sett och hört, är hon den bästa. Andra spelar folkmusik. Hon är folkmusik.

Lars Gahrn

Plus vårdar vårt västsvenska musikarv

Folkmusiken i Västsverige är starkt påverkad av engelsk, skotsk och irländsk folkmusik. Sådana toner fick vi höra under Gunnebo Vänners medlemsmöte i Stensjökyrkan onsdagen den 18 mars 2015. För skönsång och glad musik stod kvartetten Plus, som Mölndalsborna säkert kommer att få höra mycket mer av, och som de redan har hört mycket av, fastän gruppen bildades så sent som  litet mer än ett år tidigare, närmare bestämt hösten 2013.

Musikveteraner

Kvartetten Plus. Från vänster ses: Rustan Johansson, Jan Svensson, Mette Larsen och Jan Almqvist. Foto: Lars Gahrn.
Kvartetten Plus. Från vänster ses: Rustan Johansson, Jan Svensson, Mette Larsen och Jan Almqvist. Foto: Lars Gahrn.

Musikanterna är nämligen veteraner, som har spelat och sjungit mycket i andra konstellationer. Kvartetten består av Rustan Johansson (munspel och durspel), Jan Svensson (sång, gitarr, mandolin, banjo), Mette Larsen (sång, gitarr) och Jan Almqvist (bas, keyboard). Man spelade och sjöng irländska, skotska och nordiska visor med både kläm och fin känsla för stämningslägena. Gruppen har spelat in några av visorna. En cd är på väg, och jag fick ta del av en Demo-CD med ett axplock av gruppens repertoar. Lasse Larsson tackade varmt för sång och musik och förutspådde, att gruppen skulle göra ett bejublat segertåg genom Mölndals föreningsliv. Plus avslutade med den livliga och glada sången ”All för the grog”. Några groggar serverades dock inte till Gunnebovännerna, som höll till godo med välkokt kaffe och goda smörgåsar. Medlemsmötet var på alla sätt lyckat. Jag ville veta mer om denna trevliga kvartett och dess förvaltning av vårt kulturarv. Jag vände mig till Mette Larsen. Hon berättade följande om sin grupp:

Mette berättar

”PLUS bildades hösten 2013. Samtliga medlemmar har varit aktiva med sång och musik sedan tonåren och har varit med i olika konstellationer. Rustan och Janne Svensson har hållit på med irländsk och keltisk sång och musik i flera år. Mette har sjungit visor och ’pianobarsmusik’. Janne Almqvist har varit med i en mängd olika musikgrupper och orkestrar i decennier. En gemensam nämnare för alla fyra är kärlek till folkmusiken, särskilt irländsk, skotsk och nordisk sådan. Vi framför också gärna ballader, moderna visor och andra sånger.

60 plus

Medlemmarna i PLUS har uppnått pensionsåldern, det vill säga, att samtliga är 60 PLUS. Vi bor i Härryda och Mölndal och träffas en gång i veckan och repeterar. Vi skriver ingen egen musik utan tycker att det finns så oändligt mycket fina texter till vackra melodier att ta av. Vi försöker hellre sätta gruppens prägel på detta. Det är PLUS’ ambition att förmedla till andra den känsla vi själva upplever, när vi hör en fin melodi, en bra text eller en härlig rytm. Med befintliga instrument och röster i PLUS arrangerar vi sångerna efter förmåga och hoppas därigenom nå ut till publiken med en känsla av glädje, längtan, hopp och kärlek.

Varierad repertoar

Vi har himla kul tillsammans och känner stort engagemang och glädje, när vi repeterar. Det är självklart viktigt för oss att få komma ut och visa upp oss också, och vi försöker bygga upp en repertoar, som är varierad, för att nå ut till så många som möjligt. Under det dryga år som PLUS har hållit på tillsammans har vi haft nöjet att visa upp oss vid några tillfällen. Gruppen har bland annat haft framträdanden för Anhörigföreningen och Råda Hembygdsförening, båda i Mölnlycke. Eftersom vi har lagt yrkeslivet bakom oss, är PLUS också tillgängliga för framträdanden på dagtid.” Så berättade Mette Larsen.

Jag fångade en räv idag

Västerifrån, huvudsakligen västerifrån, har Västsverige påverkats. I Bohuslän, i Göteborg och kringliggande delar av Västergötland samt i Halland fanns och finns mycket sjöfolk. Sjömännen tog intryck av musiken, som de hörde i hamnarna västerut. Jag skall berätta ett roande exempel på detta. För några år sedan lyssnade jag till cd-skivan ”Det hände sig i Göteborg”, inspelad av musikgruppen Kal (1998). Den innehåller sjömansvisor av alla slag. Av melodierna fäste jag mig särskilt vid den första, som hade fått ge namn åt skivan. Jag hade hört melodin förr men var och vilket sammanhang? Efter ett tag klarnade det. Denna melodi förekommer ju i filmen ”Snövit och de sju dvärgarna” (1938). I denna film sjunger dvärgen Blyger: ”Jag fångade en räv i dag, men räven smet ur näven…”. Där har vi sjömansvisans melodi, som mycket riktigt överensstämmer med andra äldre folkmelodier från Förenta Staterna. När till och med jag upptäcker de västliga klangerna i sjömansvisor, hur klart skall sambandet då inte vara för musikforskare? Somliga musikgrupper är inte bara påverkade utan sjunger visor västerifrån. En av dem är Plus. Dessa musiker och sångare förvaltar och vidareutvecklar vårt västsvenska musikarv.

Klicka här för denna artikel som pdf

Nutida folkmusik till harpa

Medeltida musik är en mäktig källa till vidareutveckling av vår tids musik. De medeltida balladerna innehåller både kraft och mänskligt djup. Duon Förgätmigej (Hillewi Elgstrand och Oscar Jacobsson) har under 2015 givit ut en cd-skiva med självständig vidareutveckling av vårt musikaliska arv från medeltiden och framåt.

Drömmar om det förflutna

Titeln på denna skiva är betecknande nog: Dreams of the past: Förgätmigej: Hillewi Elgstrand – Vocals, Oscar Jacobsson – Celtic harp, acoustic guitar, tin whistle, orchestration and backing vocals. Design and Photography by Hillewi Elgstrand. Recorded and mixed by Mattias Thunell at Dreamix Studio www.dreamix.se, 2015. “Drömmar om det förflutna” blir titeln, översatt till svenska. Två av de sex sångerna påminner om ångestfulla drömmar ur det förflutna: “En saga om sorg” och ”Vargen”. De medeltida balladerna är ofta dunkla samt innehåller oväntade vändningar, olycka och död. Så är det även här. Till skillnad från lättsamma slagdängor finns här mycket av livets sorg, olycka och ångest. Vargen blir en bild av de mörka och självförstörande krafterna inom människan.

Hillewi Elgstrand framträder som en flicka ur en folkvisa.
Hillewi Elgstrand framträder som en flicka ur en folkvisa.

Vargen inom oss

Vargen som bor inom oss,

den river och sliter, den vill komma loss.

Allt som vi har kärt den tar i sin makt.

Jag vet den finns där,

dag som natt.

Hillewi Elgstrand har själv skrivit text och musik till sången Vargen, där man snarare anar än klart begriper innehållet, alldeles som det är i drömmens värld. Oscar Jacobsson har skrivit text och musik till ”En saga om sorg”, även den skriven med stor skicklighet. Givetvis finns även livets ljusa sidor där: kärleken och kärlekslängtan. Hillewi Elgstrand har översatt ”Kristallen den fina” till engelska. Hon sjunger den inlevelsefullt på både svenska och engelska. Oscar Jacobsson har skrivit text och musik till sången ”Fly, my love”, fylld av hängivelse och kärlekslängtan.

Kärleksvisor

På skivan finns också den irländska kärleksvisan ”The flower of Magherally”, i vilken den älskade, ”Magherallys blomma”, prisas. Där finns även en mera nutida kärleksvisa med text och musik av Hillewi Elgstrand. Innehållet kan sammanfattas med orden: kärleken utsätts för prövningar men består trots lidanden och påfrestningar. Till dessa kärleksvisor kommer även ”Kristallen den fina”. Av skivans sex sånger är tre kärleksvisor. Ungefär så rikt företrädda i den folkliga sångskatten brukar sångerna om kärlek vara.

Rogivande och lugnande harpomusik

Oscar Jacobsson spelar på sin harpa.
Oscar Jacobsson spelar på sin harpa.

Detta är duons första skiva, som måste sägas vara en stark början. Hillewi Elgstrand och Oscar Jacobsson kan allt som hör folksångare till, och de gör det bra. Hillewi Elgstrand har underbar sångröst, och Oscar Jacobsson är en skicklig harpist eller – som man förr sade – harpolekare. Bägge kan både skriva texter och komponera musik. Harpan förstärker musikens verkan. Harpans klanger är både djupa och mjuka. De är medryckande och rogivande, kanske rentav lugnande. Man förstår, varför konung Saul ville, att David skulle spela harpa för honom, när en ond ande ansatte honom (1 Kon. 16:14-23). Man förstår, varför profeten Elisa ville att en harpospelare skulle spela för honom, så att han skulle kunna ta emot uppenbarelser (2 Kon. 3:15). Konung Oscar II (1829-1907) har skrivit en dikt ”Fantasi – stycke öfver Harpotoner”, som vill tolka de aningar, känslor och intryck, som harpomusiken gav honom. Jag skall kortfattat återge denna intressanta dikts innehåll. Konungen känner sig som vore han framflyttad i tiden till midnatt. Frid och tystnad råder i natten. Månstrålarna leker bland parkens rika kronor och speglar sig i vågorna. Kvällen är vindstilla. En luftig sommarsky drar förbi. Månen lyser åter, och det ljusnar på himlen. Älvorna dansar runt sin drottning, som står på en mosstäckt sten med en krona på sitt ljusa hår. Från blommornas kalkar ljuder himmelsk musik. Frid, stillhet, harmoni och skönhet kommer över konungen, när han lyssnar till harpoklangerna.

Drömde sångarn? – Varför det förneka?

Att man mäktigt känt sig dragen

Ur den trånga vardagskrets –

Att han blivit ljuvt betagen

Av de tonsvall, som bland harpans strängar

Likt en luftig älvdans leka,

Ömsom jublande och ömsom veka,

Ömsom även klangfullt skarpa,

Som en stålskodd spets – – –

Ja, han drömde – Varför det förneka?

Harpan har mycket att ge

Bilden visar hur man tänkte sig vikingatidens skalder. (Bilden är hämtad ur Folkehöjskolens sangbok, Odense 1974.)
Bilden visar hur man tänkte sig vikingatidens skalder. (Bilden är hämtad ur Folkehöjskolens sangbok, Odense 1974.)

Att beskriva musik i ord är inte lätt, men Oscar II kunde den konsten. Något liknande kan sägas om Oscar Jacobssons harpospel på Förgätmigejs cd-skiva. Harpan är ett instrument som har mycket att ge. Lyssna till Förgätmigejs skiva. Den har mycket att ge. Av en framstående kännare har Hillewi Elgstrand och Oscar Jacobsson fått mycket uppskattande vitsord. Gun Louise Hogmalm Ryderstam är själv både harpist och sångerska. Efter att ha lyssnat till Förgätmigej skriver hon:

”Hej Lars!

Tack för tipset!

Det var verkligen jättevackert!

Hon hade så fin röst och harpaccompagnemanget passade så fint till. Det blev ljuvligt!

Hälsningar Gun Louise”.

Hennes omdöme passar bra som sammanfattning.

Lyssna och läs

youtube.com/forgatmigejmusic

facebook.com/forgatmigej

Klicka här för denna artikel som pdf

Porterprovning i kungligt ölfat

Porterdrickarna (de, som dricker porter) har en egen förening med ett eget standar. Detta fick man lära sig under Klippandagarna den 30 och 31 augusti 2014. Som vanligt förekom mer än mycket under dessa dagar, men porterdrickarna – ordet porterdrinkare bör undvikas på svenska – kan vara värda utförligare beskrivning.

Porterförening i ett stort fat

Porterkaret i Klippans kulturreservat. Foto: Lars Gahrn.
Porterkaret i Klippans kulturreservat. Foto: Lars Gahrn.

Som sig bör här i Lilla London rör det sig om en engelsk dryck, och följdriktigt har föreningen också ett engelskt namn: Porter Drinkers Association. Deras plats under Klippandagarna var givetvis det stora porterfatet vid Novotel. Detta fat har blivit ställt på ena kortsidan och fått ett toppigt tak. Alltsammans liknar hattstugan eller någon liknande fantasifull skapelse ur vår barndoms bilderböcker. Ovanför dörren finns en skylt, som berättar, att detta är ett av Göteborgs kungaminnen: ”Till åminnelse af den Frukost som H M Konung Carl XIV Johan intog i det Lorentska Brukets store Vat (fat) vid Dess höga besök uthi Götheborg i augusti månad anno 1820.”

Stärkande porter

Inuti ”fatstugan” berättade porterdrickarnas förening om porter, en dryck, som under nykterhetsrörelsens storhetstid var motarbetad men ändå kunde skrivas ut av läkare, eftersom porter ansågs vara stärkande. (Det sades, att särskilt många porterrecept skrevs ut före jul.) Besökarna fick prova olika portersorter varje hel timme. Inuti fatet finns målningar på väggarna, och de visar Karl XIV Johans besök och middagen för honom. Målningarna är signerade: ”Yngve Lundström Stockholm -49”. De är således att betrakta som historiemåleri snarare än som reportagebilder ur samtiden.

Många uppskattade inslag

Många uppskattade de inslag från föregående år återkom detta år. Där förekom föredrag om Elfsborgs gamla fästning, guidad tur i bruksområdet, sång och musik av Martin Bagge, högmässa och musikstunder i Birgittas kapell, dans av skotska dansare, sång och musik av Flottans Män och kortare turer med Färjan 4. Den största föreställningen var ett krigsspel, som visade striden vid Askims gamla kyrka 1644, då överste Johan Gordon slog tillbaka en dansk strövkår. Danskarna hade rövat nötkreatur i bland annat Mölndal. Detta krigsspel har jag ägnat en särskild artikel.

Mölndals Symfonic Band

Mölndals Symfonic Band.
Mölndals Symfonic Band.

Mölndals Symfonic Band vandrade runt i området och konserterade. De gjorde en stor insats och visade stor bredd i utbudet. Man spelade marschmusik med kläm och eftertryck. Man kunde även spela folkmusik mjukt och nyansrikt. De militärhistoriska föreningarna vandrade runt i området som ett slags klädparader eller i detta fall snarare uniformsparader. Karolinerna har även kavalleri. Ryttarna tog en längre ridtur bort mot Röda sten. Här borta fanns ett brudpar, som skulle fotograferas. Det visade sig, att brudparet ville ha karolinerna som bakgrund på sitt brudfoto. Karoliner är användbara till mycket! Karolinerna lät inte säga sig detta mer än en gång utan ställde genast upp bakom de nygifta. Ett gemytligt samtal utspann sig.

En drottning med framgång

Drottningen av Klippan.
Drottningen av Klippan.

De tre föreningarna levde som vanligt lägerliv, och karolinerna ordnade med ponnyridning för barnen. Dessutom fick man titta på kavalleristernas ridhästar. Drottningen av Klippan och överorganisatris var under 2014 liksom under åren dessförinnan Hennes Majestät Riksänkedrottningen Hedvig Eleonora, som i vardagslag lystrar till namnet Ann Jönsson och är ordförande i Föreningen Bevara Södra Älvstranden. När dessa kulturdagar randas, klär Ann Jönsson sig i änke­drottning Hedvig Eleonoras jaktdräkt eller rättare sagt i en snarlik jaktdräkt, som ungefärligen motsvarar drott­ningens kläder. Även Ann Jönsson är en framstående jägarinna, men hon jagar enbart pengar, förut­sättningen för att det skall kunna bli några kulturdagar. Som kommunalpolitiker (FP) med en lång bana bakom sig kan hon den svåra konsten att skaffa fram pengar, Detta år hade hon fått fram bidrag från SDF Majorna – Linné, Novotel, Higab, Familjebostäder, Barnhusstiftelsen, Konstcaféet, Handelsakademin, Klippans kulturfastigheter samt Olof & Caroline Wijks Fond. När Klippan-dagarna för året är slut, är tiden inne för Ann Jönsson att börja förbereda nästa års kulturdagar.

Väderlycka

Drottningen av Klippan är en framgångsrik kvinna också i den bemärkelsen, att hon har något så viktigt för en kunglig person som ”väderlycka” i likhet med den historiskt sett något dimmige svenske kungen Erik Väderhatt, som genom att vända sin hatt kunde få vinden att blåsa från detta håll. Denna väderlycka var nog så värdefull på segelfartygens tid, men för drottningen av Klippan är det viktigaste, att man slipper regn under kulturdagarna. År 2014 hotade väderspåmännen (eller om ni så vill meteorologerna) med kraftfullt regn, men vi kunde glädja oss åt uppehåll båda dagarna, och vissa solglimtar fick vi också. Drottningen av Klippan är förmer än väderspåmännen.

Klicka här för denna artikel som pdf