Klippandagarna lever vidare

Göteborg var fullt av invånare, liv, handel och våld långt innan staden grundades. Inom nuvarande Göteborgs stads område finns nämligen områden, som var bebodda och välkända långt före stadens grundläggning 1621.

Jakt på sponsorer

Flottans män sjunger som man skall göra i Västsverige. Foto: Lars Gahrn.
Flottans män sjunger som man skall göra i Västsverige. Foto: Lars Gahrn.

Ute i Majorna finns Sandarna, där en tidig stenåldersboplats har legat. I Majorna finns även Klippans kulturreservat med bland annat ruinerna efter Älvsborgs slott. Här fanns ett slott redan på 1360-talet. Klippan utövar därför stark dragningskraft på historieintresserade, som årligen anordnar Klippandagarna. Hennes Kungliga Majestät Riksänkedrottningen Hedvig Eleonora och hennes förening Bevara Södra Älvstranden höll i dessa kulturdagar. Änkedrottningen, även känd som Ann Jönsson, har dock lämnat det jordiska, men föreningen finns kvar. ”Nervos belli pecuniam” (det väsentligaste i kriget är pengar), heter det. Ann Jönsson var mycket duktig vad gäller att få fram sponsormedel, men i slutet av sin bana kunde hon inte få fram fullt så mycket som behövdes. Vid sin död satte hon sin lit till de militärhistoriska föreningarna. Tommy Andersson tog över huvudansvaret, men tyvärr avled också han strax efteråt. En sann krigare ger sig dock aldrig. Westgiötha Gustavianer övertog huvudansvaret, och 2017 års Klippandagar var visserligen en lågbudgetsatsning, men allt var trevligt och välordnat. Förhoppningsvis lär sig även arvtagarna den svåra konsten att mjölka pengar ur fonder, stiftelser och enskilda sponsorer. Numera är dock de, som söker pengar, många, och redan Ann Jönsson hade som sagt svårigheter. Sponsorer efterlyses härmed!

Exercis och föredrag

Mycket kunde icke desto mindre bjudas oss besökare. Westgiötha Gustavianer ägnade sig åt exercis och lägerliv. Ibland marscherade truppen runt i området och sjöng ”Gustafs skål”, som på sätt och vis var Sveriges första nationalsång och hade skrivits av Bellman. Även Gustav II Adolfs Fotfänika fanns på plats. Två gånger om dagen sköt de salut med sin fältkanon. George Söderberg ledde guidade turer genom bruksområdet. Per Persson höll på lördagen ett föredrag om Älvsborgs slott. På söndagen talade Hans Moberg om spårvägens betydelse för Göteborgs utveckling. På lördagen sjöng Martin Bagge i Stobées trädgård. På söndagen sjöng ”Flottans män” på samma ställe.

Flottans män sjunger rätt

Westgiötha Gustavianer exercerar.
Westgiötha Gustavianer exercerar.

Flottans män samlade vid båda tillfällena en stor och mycket tacksam åhörarskara. Iförda sjömansuniformer sjunger dessa före detta örlogsgastar sjömanssånger och sånger med Västkustanknytning. De gör en utmärkt insats. Rösterna kan ibland vara aningen sträva, men de tar fram kraften och rytmen i melodierna. De sjunger som sångerna är avsedda att sjungas och ”tolkar” inte. De, som ”tolkar” sånger, sjunger dem så, som de aldrig har sjungits förut, och så som de förmodligen inte heller är avsedda att sjungas. Om någon stor artist skall sjunga, är risken stor att vederbörande vill göra sig märkvärdig och konstra till melodin. Inom musikvärlden vill vi ha sångare och inte ”tolkar”. Flottans män gör alltid en utmärkt insats. De vet också hur ”göteborgska” låter. Tack vare dem får sångerna sin rätta västsvenska klangfärg. Vid något tillfälle hade en av Lasse Dahlquists sånger sjungits under Allsång på Skansen. Man hade då försökt att få vissa ord och vändningar att låta som de gör i Västsverige. Flottans män mindes fortfarande dessa misslyckade sång- och talövningar med rysningar av obehag. Flottans män vet hur det skall låta i Västsverige. De sjunger visor, som ni har hört förut många gånger men sällan eller aldrig så bra framförda.

Skotsk dans och porter

En porterdemonstratör.
En porterdemonstratör.

Göteborg kallades fordom för ”Lilla London” på grund av alla engelsmän och skottar, som bodde i staden. Det brittiska arvet lever vidare på många sätt. I staden finns en förening, som ägnar sig åt skotska danser. Denna förening framträdde återigen på söndagen. Dessa dansuppvisningar är mycket uppskattade. Borta vid hotellet, som nu heter ”Waterfront hotel”, finns ett stort porterkar. Här höll Porter Drinkers Association till med porterprovning. Denna programpunkt upprepades sex gånger dagligen. Ingen annan verksamhet upprepades så ofta, vilket visar att det brittiska arvet är högst livskraftigt, åtminstone vad gäller dryckenskap. (Sådan verksamhet tycks höra till de livskraftigaste.) Gårdsföreningen hade kaffeservering i Stobées trädgård. Lions bistod besökarna med varm korv. Till slut tog brödet slut och ersattes med tunnbröd. För första gången i mitt liv åt jag varm korv med tunnbröd. Ovant var det, men bra smakade det.

 

Annonser

Kronprins Gustaf på Gräfsnäs – ett 250-årsminne

Sveriges blivande drottning Sofia Magdalena mottogs högtidligt med all militär ståt på Gräfsnäs år 1766. Kronprins Gustaf (senare Gustaf III) hade med ett stort följe och många vagnar farit ner till Helsingborg för att möta sin brud, den danska prinsessan Sofia Magdalena.

Regementet hyllade kungligheterna

Gustaf III och Sofia Magdalena på en medalj.
Gustaf III och Sofia Magdalena på en medalj.

Färden hem gick genom Halland till Göteborg. Det kungliga följet passerade genom Lindome, Kållered och Mölndal. Även bondhästar härifrån har varit med om att dra de kungligas vagnar. Den 18 oktober bröt man upp från Göteborg med Gräfsnäs som mål. Följet var så stort, att alla inte kunde inkvarteras på slottet. Kronprins Gustaf och hans följe övernattade på säteriet Livered, som låg närmare Göteborg. Kronprinsen följde dock med fram till Gräfsnäs och återvände därifrån till sitt nattkvarter. På borggården i Gräfsnäs stod Västgöta-Dals infanteriregemente uppställt och saluterade kungligheterna. ”Fruntimmer och kavaljerer” från trakten gjorde ”deras underdåniga uppvaktning”. ”Vid samma tillfälle blevo samteliga officerare av Västgöta-Dals infanteriregemente presenterade för deras kongliga högheter av överstelöjtnanten och riddaren Strömsköld.” Både Livered och Gräfsnäs illuminerades (lystes upp) dagen till ära.

Gudstjänst och dop på slottet

Militärmusikerna Andreas Hellius och Henrik Nilsson från Westgiötha Gustavianer spelade marscher för åskådarna. I bakgrunden skymtar Margareta Leijonhufvuds porträtthuvud. Foto: Lars Gahrn.
Militärmusikerna Andreas Hellius och Henrik Nilsson från Westgiötha Gustavianer spelade marscher för åskådarna. I bakgrunden skymtar Margareta Leijonhufvuds porträtthuvud. Foto: Lars Gahrn.

Dagen därpå var en söndag, som firades med gudstjänst på Gräfsnäs. Efter predikan döptes hovjunkaren Gripenstedts tre dagar gamla son. (Gripenstedt ägde Gräfsnäs.) Kronprinsen och hans blivande brud ställde upp som faddrar. Kronprinsen gav sitt ”nådigste tillstånd” till att gossen skulle få heta Gustaf, och prinsessan höll barnet i sina armar under hela dopakten. Kungligheterna besökte sedan barnets moder (som tydligen låg till sängs efter nedkomsten). Därefter spisades middag, och så åkte man iväg med Skara som mål. Tack vare samtida källor kan vi följa det kungliga följet dag för dag. Henning Stålhane har sammanställt dem och skrivit en mycket intressant bok i ämnet. (Henning Stålhane, Gustaf III:s Bosättning, Brudfärd och Biläger: Kulturhistorisk skildring, Sthlm 1946, s. 174-176.) Här kommer man 1700-talet nära. Om många socknar och städer, som berördes av resan, finns här värdefulla uppgifter att hämta. Boken är mycket värdefull för hembygdsforskarna.

Offentliga skådespel redan 1766

Westgiötha Gustavianer tillsammans med andra militärhistoriska föreningar i Sverige, Norge och Danmark brukar årligen ordna Gräfsnäs slottsspel. Som synes finns åtskilligt att hämta ur redogörelserna för Gustafs och Sofia Magdalenas färd. 2016 års slottsspel anknöt till 1766 års händelser, som ju är ett 250-årsminne. Ett helt regemente fanns ju på plats för att hylla kungligheterna och sola sig i det farande hovets glans. Gudstjänst firades också som ett offentligt skådespel. Händelserna år 1766 var högst fredliga, men år 2016 beslöt arrangörerna att även lägga in strider mellan olika förband. Man vet, att åskådarna uppskattar sådana skådespel. Dessutom är man bra på att framföra sådana skådespel.

Krigsteater kring slottet

Norrmän från föreningen Tordenskiolds Soldater lever lägerliv.
Norrmän från föreningen Tordenskiolds Soldater lever lägerliv.

Varje ställe har sina förutsättningar. Här kring slottet finns sluttningar och dalgångar, som lämpar sig för jägarförbands framryckningar och strider. Man hade ordnat så, att åskådarna stod högt och kunde blicka ner över soldaterna. Särskilt på slottets baksida hade man ett slags friluftsteater. Åskådarna stod uppe på vallen, och förbanden besköt varandra där nedanför. Striderna utkämpades på flera platser, och vi besökare lotsades skickligt runt från den ena platsen till den andra. Erik Samuelsson från Antens nätverk var en mycket skicklig berättare och ciceron under skådespelet. Det hela slutade med arkebusering. En brottslig greve, spelad av Daniel Bäcklund, ställdes inför exekutionstruppen och sköts ner. Daniel Bäcklund har vanan inne att bli arkebuserad och tycks trivas med uppgiften. Det går ju an så länge arkebuseringarna är teater. Under sådana förhållanden får man en huvudroll och kan komma tillbaka nästa år. Han spelar sin roll med skicklighet och bravur. Både han och åskådarna har anledning att se fram emot nästa års avrättning (om det blir någon). För att ge oss åskådare ett fullt skådespel hade man detta år sammanfört två skilda händelser, dels kronprinsens och prinsessans mottagande 1766, dels de danska anfallen mot Gräfsnäs 1612.

Lägerliv och marknad

Slottsspelen innehöll dock mycket mer. Besökarna kunde både före och efter uppleva lägerliv på borggården. Här övernattade krigarna och deras kvinnor i tält. De bör ha frusit litet grand i de kalla julinätterna den 15-17 juli. Här förekom även marknad. På lördagen hängde regnet i luften (men föll lyckligtvis inte ner). Då passade det bra att ha en del stånd inomhus i slottets bottenvåning. Det vore önskvärt, att även slottets övre våning kunde få tak över sig. Det går dock framåt för Gräfsnäs. Under 2016 fick man dels ett porträtthuvud av Margareta Leijonhufvud, Gustaf Wasas andra drottning, dels ett springvatten eller med andra ord en fontän i slottsparken.

342 hästar

Kronprinsparets följe var stort. Stålhane räknar upp mycket. Jag har räknat ihop, att man hade 56 vagnar, och att man behövde 310 vagnshästar och 32 ridhästar. Kronprinsen bör ha fått en ordentligt förhöjd självkänsla av en sådan uppvaktning. Framför allt undrar man, hur vägarna såg ut efter en sådan framfart. De bör ha varit både sönderkörda och söndertrampade. Allt som allt 342 hästar bör ha kunnat fördärva vilken grusväg som helst. Ändå tog man sig fram förhållandevis snabbt. En dagsresa mellan Göteborg och Gräfsnäs med vagn var en förhållandevis snabb resa på den tiden. Avståndet är ungefär sex mil med järnväg, vilket innebär en rakare väg än den kronprins Gustaf och den blivande kronprinsessan följde år 1766.

Stort följe och lång dagsresa?

Jag blev förvånad över både resans längd och följets storlek. Arkivarien och filosofie licentiaten Bo Strömberg har skrivit en omfattande bok om kungarnas resor under medeltiden, 1500-talet och 1600-talet. Bokens fullständiga titel är: JBLD Strömberg, De resan­de kungarna – och maktens centrum (Samling­ar utgivna av Svenska fornskriftsällskapet: serie 1. Svenska skrifter 97), Uppsala 2013. Boken har utöver käll- och litteratur­förteckning även ett utför­ligt register över ortnamn, personnamn och sakord, inalles 22 sidor bara det. Vad har Strömberg att säga om kronprins Gustafs resa vad gäller följets storlek och dagsresans längd?

En fontän i en stor damm invigdes under slottsspelen.
En fontän i en stor damm invigdes under slottsspelen.

Han svarar: ”Ifall jag håller med om slutsatsen angående kungaföljets storlek? Jo, följet var nog ganska stort, men inte exceptionellt stort jämfört med de kungliga följen som jag har studerat – som i och för sig var från annan tid. På sidan 20 i min bok minns jag att danske kungen hade femtio vagnar; femtio vagnar var dock för litet, varför hovet fick fraktas postvis. Men här var det väl inte hela Gustafs hov som skulle byta residens. På sidan 22 i min bok finns en uppgift om en resande kronprins på femtonhundratalet. Hertig Erik hade 268 personer. Gustafs följe var eventuellt mindre, ifall man hade 56 vagnar plus 32 ridhästar. Det borde bli 144 resande, minst. Men man vet ju inte hur många som satt i varje vagn. Jag har inte så stor erfarenhet av hur mycket som krävs för att ödelägga en grusväg, däremot … Ja, det var en ganska rask förflyttning. Som jag skrev i min bok (sidan 402, noterna 301-302) är dock beräkning av någon sorts ’normal’ fart i äldre tid mycket svårgenomförbar. Beträffande medeltid har man antagit att 7 mil var maximalhastighet för de flesta medeltida resor. Men kronprins Gustaf levde å andra sidan flera hundra år senare. Jag vet inte riktigt vad ’snabb resa’ innebar på hans tid. Som jag nämnde en gång i tiden finns ju ett ’vägmuseum’ utanför Stäket, här i närheten. Dalkarlsbacken är vägmuseets namn. Wikipedia har en artikel därom: https://sv.wikipedia.org/wiki/Dalkarlsbacken. Den bevarade vägen från 1600-tal ger intryck av att vägnätet inte hade förbättrats så mycket då, men ytterligare hundra år senare… Jag ser i varje fall inget skäl att motsäga din formulering.”

Så skriver Strömberg. Följet var alltså stort eller medelstort och dagsresan betydande. Dessutom måste man räkna med alla som kom resande för att beskåda kungligheterna. Vid Gräfsnäs fanns som synes stora mängder folk. Hästarna har sällan haft så mycket att göra där i nejden som då.

Klicka här för denna artikel som pdf

Undervisning i krigskonsten

Krigskonsten kräver ofta stora kunskaper, stor skicklighet och betydande erfarenhet. Man har mycket att lära innan man kan börja förstå forna dagars krigshistoria. Stor hjälp har man av de militärhistoriska föreningarna, som ger oss uppvisningar sommartid.

Snabb stormning

Soldaterna stormade snabbt och behändigt Gräfsnäs’ vallar. Foto: Lars Gahrn.
Soldaterna stormade snabbt och behändigt Gräfsnäs’ vallar. Foto: Lars Gahrn.

Sommaren 2015 var jag med om fyra sådana uppvisningar. Jag vill därför redovisa mina intryck därifrån. Söndagen den 12 juli var jag med på slottsspelen i Gräfsnäs. Borgens försvarare och dess angripare drabbade samman först på skilda ställen utanför borgen och sedan inom borgens vallar. Mycket skickligt lotsade man runt oss åskådare mellan de olika stridsplatserna. Intressant var att se, hur angriparna stormade vallarna. Slottet omges av jordvallar, som visserligen är branta men dock sluttar. Angriparna lyckades förvånansvärt snabbt klättra uppför dessa branta sluttningar. Stormningen bör ha varit svårare på den tiden, då vallgraven var fylld med vatten, men ändå måste man ha haft något slags stormhinder både nere i vattnet och även uppe på vallens krön. Annars skulle stormningen förr nog ha gått ungefär lika snabbt som i våra dagar.

Lineartaktik – klok taktik

Lineartaktik på Gräfsnäs: alla soldater skulle stå på rakt led.
Lineartaktik på Gräfsnäs: alla soldater skulle stå på rakt led.

Lördagen den 18 juli hade Bohus Elfsborghs Caroliner uppvisning i samband med invigningen av Locks Rike, Jan Erik Axelssons tornhus med tillhörande ägor i Kungälvs Ytterby. Vi fick då se en vacker uppvisning i lineartaktik, det vill säga framryckning i rak linje. Efter att inledningsvis ha beskjutit borgen med fältkanon ryckte fotsoldaterna fram på rak linje. Då och då gjorde de halt och avsköt en salva. Lite eftertanke leder till förståelse av denna taktik. Om soldaterna fick rycka fram så snabbt som de ville och kunde, skulle de snabbaste och oförvägnaste hamna framför de andra. De bästa soldaterna skulle löpa ökad risk att stupa eller såras med påföljd att hela förbandet snart skulle komma i gungning. Ett olyckligt exempel på bristande lineartaktik är Gustaf II Adolfs död i slaget vid Lützen. Ivrig att anfalla fienden red konungen iväg utan att försäkra sig om att alla andra ryttare höll jämna steg med honom och hans följeslagare. Därför fick kungen alltför många fiender omkring sig. Han stupade mot övermakten.

Framryckning genom fotfolket

Lördagen den 15 augusti var jag med på Kongelfs Gästabud. Carolinerna tränade då nedanför fästningen. Kavalleri och fotfolk anföll fienden. Kavalleriet stod uppställt bakom infanteristerna. När ryttarna skulle rida till anfall, öppnade fotsoldaterna breda luckor mellan soldaterna, så att en ryttare kunde rida fram i varje lucka. Jag har aldrig tidigare sett ett sådant slag av framryckning. Denna uppvisning upprepades senare på eftermiddagen inne på Jussi Björlings plats vid Operan.

Beridna spanare

Ryttarna rider fram mellan fotsoldaterna.
Ryttarna rider fram mellan fotsoldaterna.

Söndagen den 30 augusti spelade Gustav II Adolfs fotfänika, Bohus Elfsborghs Caroliner och Westgiötha Gustavianer upp slaget i Landvetter 1645 inne i Klippans kulturreservat. Härifrån kan man berätta om den beridna spaningspatrullen, som kunskapade och red fram mot fienden för att ta reda på så mycket som möjligt. Det är mycket svårt att göra sig en bild av vad som finns eller sker bortanför skogsbrynet. Man var därför hela tiden tvungen att spana. Ändå kunde man lätt bli utsatt för obehagliga överraskningar. Här på Klippan fick man även en påminnelse om fanans betydelse. När svenskarna hade återerövrat Landvetter, togs den danska fanan ner. I stället sattes den svenska upp. Dannebrogen bars undan med fanstången vågrätt. De tre militärhistoriska föreningarna bjöd på åskådningsundervisning på fler platser under sommaren, men nu har jag berättat om de tillfällen då jag var med bland åskådarna. Man gör ständigt nya iakttagelser och lär sig ständigt litet mer. Detsamma gäller soldaterna, som är mycket bra på att förkovra sig och vidareutveckla verksamheten.

Klicka här för denna artikel som pdf

En glad afton hos Klubben Enigheten

 Den trevliga kvällen hos Klubben Enigheten i Göteborg har fastnat i mitt minne. Sådana upplevelser bör man berätta om, så att även andra kan uppmärksamma dessa sammankomster.

Hem till historien

Glada Enighetsbröder i sköna skinnfåtöljer.
Glada Enighetsbröder i sköna skinnfåtöljer.

Torsdagen den 14 november 2013 var jag inbjuden till Klubben Enigheten i Göteborg för att berätta om Christina Halls visbok. Klubben håller till i Heymanska Villan, Viktoriagatan 9, i Göteborg. Enighetsbrodern Kjell Axelsson (från Mölndal) äger fastigheten och har inrett hemtrevliga klubblokaler i källaren. Här finns sköna skinnfåtöljer och äldre möbler av annat slag. Man känner sig tillbakaflyttad till historien. Levande ljus lyser snart sagt överallt och bidrar till att skapa en varm och ljus stämning.

Smidfelts tonsättning

Enighetsbröderna ville höra litet mer om Christina Halls visbok (påbörjad 1766), eftersom en av visorna av allt att döma är en visa från Klubben Enigheten och för denna klubb. Tyvärr saknar visboken noter, men Enighetsbrodern Bertil Smidfelt hade nu tonsatt visan på nytt. Under aftonen sjöngs visan av klubbens sångkör med stort bifall. Smidfelt känner Bellmans visor mycket väl. Han hade blivit inspirerad av Bellmans melodier. Visan lät i alla avseenden som en äkta 1700-talsvisa. Jag tackade Smidfelt med orden: ”Den melodin är så bra, att jag önskar, att jag själv hade komponerat den.” Även många av Enighetsbröderna visade sin livliga uppskattning i ord, och alla applåderade kraftfullt. Arbetet med visboken går framåt, och i skrivande stund (februari 2015) samlar vi ihop pengar till tryckning. Förhoppningsvis skall jag så småningom kunna överlämna ett exemplar av boken till Enighetsbröderna.

Varning för tobaksreklam

Tobaksetiketten visar hur högt enighet värderades förr, men för säkerhets skull har denna tobaksreklam försetts med en varningstext.
Tobaksetiketten visar hur högt enighet värderades förr, men för säkerhets skull har denna tobaksreklam försetts med en varningstext.

Sammankomsterna är både glada och uppsluppna. Det gäller att ta seden dit man kommer. Sedan länge har jag insett, att även historiska föredrag delvis är ett slags underhållning. Här gäller det att inte vara tråkig. Jag visade upp den tobaksetikett, som jag hade funnit. På den stod orden: ”Enighet och Sjelfbestånd”. Etiketten visar hur högt skattad enighet var på den tiden. Jag tillade, att jag mycket väl vet, att man inte får göra reklam för tobak utan små varningsskyltar med svart ram. För att inte bryta mot lagen, som bör gälla även historiska förhållanden, hade jag nedtill klistrat på en varningstext: ”Rökning kan leda till oenighet och obestånd”. Bröderna skrattade hjärtligt. De är mogna nog att inse, att det mesta andra är farligare än tvåhundraårig tobaksreklam.

Insamling 1789

Tyvärr vet man inte hur gammal klubben är. Den omnämns första gången den 13 november 1789, då bröderna hade samlat ihop 25 riksdaler till ”de tappre svenske hjältars fattige änkor och barn som stupat i sjöslaget vid Svensksund den 24 augusti innevarande år.” Själv tillhör jag (som hedersmedlem och stödmedlem) den kulturhistoriska föreningen Westgiötha Gustavianer, som vårdar minnet av Göteborgs yngre garnisonsregemente med exercis, dans, vapen, nysydda uniformer och andra klädedräkter från den tiden. Detta regemente deltog i det andra sjöslaget i Svensksund (1790).

Tack för insamlingen!

Jag sade nu, att jag hoppades, att regementets företrädare hade tackat för denna insamling år 1789. Eftersom vi dock inte visste, om så var fallet, ville jag som företrädare för Westgiötha Gustavianer framföra ett varmt tack för visad frikostighet för mer än 200 år sedan. Som en liten gåva ville jag överlämna en tändsticksask med ett vikingaskepp på. Kriget 1788-1790 var Sveriges sista försök att återuppliva vikingatiden. Försöket gick bättre än man hade anledning att befara, men det bör nog inte upprepas. Bröderna skrattade hjärtligt. De uppfattade både vänligheten och det bisarra i ett mer än 200 år försenat tack. Insamlingen är dokumenterad genom tidningsuppgiften. Därför bör även tacket dokumentaras. Det har jag nu gjort.

Bröder och änglar

Bertil Smidfelt, sångare och tonsättare, i glatt samspråk med Lars Gahrn.
Bertil Smidfelt, sångare och tonsättare, i glatt samspråk med Lars Gahrn.

Svartsoppa serverades. Ett och annat glas tömdes. Stämningen steg. Man kände sig tillbakaflyttad till en av de mera ståndsmässiga källare, där Bellman och hans vänner under 1700-talets senare hälft åt, drack, sjöng och umgicks. Kjell Axelsson hade skapat en utmärkt samlingslokal, och Enighetsbröderna fyller den med stämning. Ibland har de hjälp av ”Enighetens damer”, även kallade ”änglar”, det vill säga av sina fruar. Liksom på Christina Halls tid sätter bröderna sina fruar mycket högt.

Wadman var där

Bellman besökte aldrig Göteborg. (Tänk vad mycket den stackaren gick miste om!) Klubben räknade dock en annan glad skald bland sina medlemmar, nämligen Johan Anders Wadman (1777-1837). Den fattige skalden kunde inte alltid betala för sina måltider. Då betalade någon av bröderna för honom, berättades det. Klubben har sina litterära och musikaliska anor. Nu har Bertil Smidfelt och jag förhoppningsvis återgivit klubben en skärva av dess förlorade förflutna. Vem finner klubbens ursprungshistoria före 1789 års insamling? I tidningsnotiser från den tiden, i samtida brev eller i domböcker kan mycket väl fler uppgifter finnas.

 Klicka här för denna artikel som pdf

 

Gräfsnäs behöver ett slott

Omfamnade Gräfsnäs slottsvallar tältlägret den 13 och 14 juli 2013? Ja, så såg det ut. På borggården stod tält vid tält mycket tätt för att ge plats åt exercis och sammandrabbningar. Den kulturhistoriska föreningen Westgiötha Gustavianer och den militärhistoriska föreningen Bohus Elfsborghs Caroliner anordnade tillsammans med vänner från Norge och Danmark slottsspel på Gräfsnäs borggård och i dess omgivningar.

Karolinskt rytteri

Det karolinska kavalleriet, uppställt för fotografering. Foto: Lars Gahrn.
Det karolinska kavalleriet, uppställt för fotografering. Foto: Lars Gahrn.

Besökarna fick ta del av lägerliv, mönstring av krigsfolket, sammandrabb­ningar mellan de olika avdelningarna, två avrättn­ingar och mingel med soldaterna och deras rid­hästar. En avdelning av det förr så berömda karolinska rytteriet var nämligen där. Ryttarna tycktes med för­kärlek vilja rida i galopp över träbron mellan borgen och näset. Broplankorna gav ett härligt eko, när kavalleristerna red över. Hela skådespelet hade en mycket lämplig kuliss, nämligen borgruinen, vars ännu i sitt förfall ståtliga fasad syntes bakom tältlägret.

Slottet skall bli härligare än någonsin

Fasaden är som sagt ståtlig, men den kunde ha varit bättre. Slottet kunde ha varit återuppbyggt. Enligt en gammal spådom skulle slottet brinna tre gånger med hundra års mellanrum. Varje gång skulle slottet byggas upp igen, den tredje gången härligare och ståtligare än någonsin tidigare. Slottet har brunnit tre gånger, nämligen 1634, 1734 och 1834, men det är alltjämt en ruin. Varför har man inte byggt upp slottet? Förslag eller önskemål finns inom kommunen. På informationstavlan finner man spådomen förvanskad dithän, att man uppger, att slottet inte alls skulle byggas upp efter den tredje branden.

Nu är det rätt tid

Greve von Zelow och hans dotter, författarinnan Sophie von Knorring.
Greve von Zelow och hans dotter, författarinnan Sophie von Knorring.

Jag talade med en av invånarna i Gräfsnäs om detta. Han skrattade åt förvanskningen och sade, att de ansvariga kanske på detta sätt vill undandra sig skyldigheten att återupp­bygga slottet. Man blir upprörd över detta beteende. Om spådomen är sann, är slottets återuppbyggnad ödesbestämd. Under sådana förhåll­anden har man inte något val. Slottet måste byggas upp, förr eller senare. Förr kan det inte vara, eftersom år 2014 inte mindre än 180 år förflutit sedan sista branden, och senare är nu, ty 180 år efter branden är onekligen senare. Möjligen skulle någon kanske vilja hävda, att slottet skulle kunna byggas upp på nytt ”ännu senare”, men detta vore verkligen att utmana ödet. Den, som tar del av alla skräckinjagande sägner kring slottet, inser snart, att det är farligt att utmana sådana makter.

Utvecklingen arbetar för slottet

Anledningen till, att jag med bister bestämdhet (och med oklara gränser mellan skämt och allvar) skriver ned denna uppmaning att bygga upp slottet igen, är att tiden och utvecklingen arbetar för det gamla slottet på ett så kraftfullt och verkningsfullt sätt, att denna utveckling omöjligen hade kunnat förutses, när den gamla spådomen eller förutsägelsen nedskrevs en gång för mycket länge sedan. Jag kommer inte ifrån tanken, att det kan ligga något i den gamla spådomen eller förutsägelsen. Viktigast och ovedersägligt är dock, att behovet av ett slott eller stora salar inom området har ökat drastiskt. Här ligger ett stråk av sevärdheter, som drar allt mer folk i samma takt som vägarna blir bättre, samfärdseln snabbare och samhällena i närheten större. I söder har vi naturreservatet Brobacka med ett ”naturum” och en minnessten över slaget vid Brobacka 1566. Vid Antens station börjar museijärnvägen Anten – Gräfsnäs Järnväg, som mycket väl på nytt skulle kunna utsträcka tågresorna ner till Brobacka. Att använda ordet museijärnväg är att ta till i underkant, ty här vid Antens station har ett järnvägshistoriskt museum uppstått med lok och vagnar och åtskilligt annat snyggt utställt i en stor och välbyggd vagnhall. Tågen kör fram till Gräfsnäs, där vi har station, vändskiva, hembygdsgård, badplats, restaurang och slottsruin.

En upphöjd samlingssal kan man få

Högreståndsmiddag i slottsvalven.
Högreståndsmiddag i slottsvalven.

Den ena verksamheten drar folk till den andra. Alingsås Fornminnesfören­ing firade under många år slaget vid Brobacka. Ett år kom den franske militäratt­achén dit. Även jag var inbjuden som talare, och efteråt bjöds på middag i restaurangen i Gräfsnäs. Föreningens dåvarande ordförande Jan Skoglöw var glad över sin dag, och stämningen var hög. Den ena verksamheten drar folk åt den andra. Så var det den gången, och så är det ständigt. Bottenvåningen på slottet är bevarad, och med fin blick för möjligheterna dukade gustavianerna här fram en middag för de högre befälen. Jag greps av stämningen, när jag fotograferade middagssällskapet. Varför inte bygga upp de nedrivna delarna av bakre långsidan och lägga tak över ruinen? Tänk vilken sal man då hade kunnat få för gästabud! Man skulle då få en upphöjd samlingssal eller högtidssal i andra våningen i ett slott på näsets högsta punkt. Här skulle man närmast känna sig upplyftad och ha utsikt över näsets grönska och sjön Anten.

En välskött ruin ger mersmak

Ruinen av idag är mycket välskött och ger mersmak. Man har satt in galler i fönstren och gallergrindar i porten, så att oönskade gäster inte skall härja runt nattetid. Över natten är grindarna klokt nog låsta. I bottenvåningen har man en intressant och välgjord utställning om slottets historia. Här finns även delar av huggen sten, som har tillvaratagits vid utgrävningar. De många sägnerna kring borgen återges i ord och bild. Gustavianerna, som har god blick för det äkta och verkningsfulla, har fastnat för slottet, och de är inte ensamma. Här anordnas mycket under sommartid.

Alltid mer att lära

Gustavianerna och karolinerna bjöd besökarna på många slags uppvisningar. Gräfsnäs var en befäst gränsborg i enskild ägo. Under Kalmarkrigets dagar tog många välbeställda sin tillflykt till denna borg och förde dit sina dyrbarheter. Borgen intogs emellertid av danskarna 1612, för drygt 400 år sedan. Därför spelar soldaterna upp ett krigsspel med truppavdelningar, som anfaller borgen, och med andra, som försvarar den. Här visar man hur anfall och försvar gick till i äldre tid. Jag har varit med om sådana uppvisningar i många år men hittar alltid nytt att lära. Soldaterna förkovrar sig ständigt och har hela tiden nytt att meddela. Medlemmarna – framför allt flickorna – har blivit skickliga i att leta fram förebilder till historiska kläder och sedan sy dem. Följden blir, att de hela tiden har nya kläder att visa upp.

I empirens tecken

De norska och danska vännerna, uppställda för fotografering framför Gräfsnäs murar.
De norska och danska vännerna, uppställda för fotografering framför Gräfsnäs murar.

Denna helg gick i empirens tecken. Gustavianerna har inte lämnat den gustavi­anska tiden, men de gör gästspel i den följande empiren eller Karl-Johans­tiden. Under empirhelgen på Gräfnäs tog greve von Zelow (Eildan Dunbläck) emot soldater och andra besökare tillsammans med sin dotter, den senare så kända författarinnan Sophie von Knorring (Jennie Rodin). Bägge var som hämtade ur en roman av Jane Austen. De spelade sina roller med den värdighet, som förväntades av dåtida ädlingar. Då och då anade man dessutom glimten i ögat. Ulf Leonardzon uppträdde med stor värdighet som präst och höll korum. För en gångs skull var han nöjd med manskapets psalmsång. Senare uppträdde han som sakkunnig kommentator. Ibland övergick spelet i allvar. Så skedde, när fienden strömmade in på borggården och den svenske befälhavaren flera gånger röt till sina mannar: ”Skit i laddstakarna, för h-e!!!”

Hästarna publikfavoriter

Efteråt ställde soldaterna upp för fotografering. Vapen och uniformer granskades noga och nyfiket av besökarna, men för flickorna var den största upplevelsen antagligen att få klappa det karolinska kavalleriets hästar och få veta mer om dessa vackra djur. Här fanns mycket att uppleva för de flesta.

Klicka här för denna artikel som pdf

Partille ger salut åt sina nya medborgare

Partille har åtskilliga inslag i sitt nationaldagsfirande, som är väl värda att tas upp även på andra håll. Den 6 juni 2013 var jag på plats vid Partille herrgård (även kallad ”slottet”) för att iakttaga och anteckna. Jag fick vara med om så mycket, att jag beslöt att skriva en artikel för att dela med mig av alla uppslag.

Terrass blev scen

Platsen var väl vald. Herrgården är byggd på krönet av en bergshöjd, och sluttningen är terrasserad, alldeles som på Gunnebo i Mölndal. Samme arkitekt, nämligen Carl Wilhelm Carlberg, var inblandad på bägge ställena. Tack vare terrasserna har man en upphöjd scen, terrassen närmast slottet, och en parterr för oss åskådare, nämligen terrassen nedanför.

Gustavianerna dansade

Salut åt våra nya medborgare! Foto: Lars Gahrn.
Salut åt våra nya medborgare! Foto: Lars Gahrn.

Arrangörerna vill gärna sätta färg på sådana tillställningar, och Partilles grepp visade sig mycket lyckat. Man hade bjudit in den kulturhistoriska före­ningen Westgiötha Gustavianer, som uppträd­er i uniformer och herr­skapskläder från den gustavianska tiden (1771 – 1809) och numera även från Karl-Johanstiden där­efter. Gustavianerna inled­de med att dansa tre högreståndsdanser, däribland en dans till melodin ”Gustafs skål”, som har blivit föreningens signaturmelodi. Folkdanslag är vanliga under nationaldagsfirande, men här fick vi en variation på detta uppskattade tema: dräkter, musik och danser är andra än de, som vi är vana vid. Danserna var stilfulla, trevliga och väl genomförda.

Salut för nya medborgare

Gustavianerna hade också några soldater med flintlåsgevär, och med dem sköt man salut för Partilles nya medborgare. Svartkrut smäller högt, och saluten hördes vida omkring. Inger René och Märta Johansson hälsade de nya medborgarna välkomna. Inte färre än tio var där, män, kvinnor och barn. De nya medborgarna fick bordsstandar. Uppenbarligen låg mycket förarbete bakom denna hälsning. På ställen, där enbart allmänna inbjudningar har gått ut, händer det nämligen ibland, att man inte har några nya medborgare att hälsa välkomna. De nya medborgarna har ofta sina rötter i länder, där man gör klokt i att inte visa sig inför offentligheten. Här i Partille måste man ha förarbetat genom att ringa runt och framföra personliga inbjudningar. Tio personer är en hög siffra, som vittnar om omsorg och vänlighet i förberedelserna.

Ingenting fick bli för långt

Två musikkårer bjöd på vacker musik.
Två musikkårer bjöd på vacker musik.

Både åhörare och medverkande stod upp under firandet vid slottet. Med nödvändighet måste firandet därför bli kort­varigt. De tal, som hölls, var kortfattade, men Kristina Svensson och Inger René fick sagt många väsentligheter ändå. Att vara svensk är ungefär detsamma som att ha vunnit på trisslott, framhöll Kristina Svensson. Vi svenskar har många förmåner, och självklart skall vi dela med oss av vår rikedom. Inger René citerade prins Daniel. Att vara svensk medborgare är att dela språk, dela plats på jorden och dela gemenskap. Man hade sörjt för god musik. Kina Nyman sjöng till ackompanjemang av Bosse Stenholm. Jonsereds Musikkår spelade, liksom Kulturskolans Blåsorkester. Alla hade dock begränsad tid, och efter 40 minuter var det dags för oss alla att tåga iväg till hembygdsgården.

Förflyttning till hembygdsgården

Hemvärnet tågade först, följt av Jonsereds Musikkår och Gustavianerna. Därefter kom allmänheten och sist Kulturskolans Blåsorkester. Vi tågade nedför Carl Wilhelm Carlbergs allé, och hemvärnet gick klokt nog gåsmarsch, så att barnfamiljer med barnvagn och föräldrar med små barn vid handen utan svårigheter kunde följa med. Man hade lyckats göra firandet till en fest för alla åldrar. Blåsorkestrarna har en rik repertoar av marschmusik, och musikerna underlättade vandringen, som gick från slott till koja, från tätorten till landet.

Rikt program hos hembygdsföreningen

Partille trevliga och välhållna hembygdsgård.
Partille trevliga och välhållna hembygdsgård.

Hembygdsgårdens gräsma­tta blev snart fullsatt. Här kunde man slå sig ned i gräset. Jonsereds Musikkår spelade från en något upphöjd äng i bergsslutt­ningen. Kulturskolans kam­markör sjöng. Även barnen skulle ha sitt. Trollkarlen A:son B:son C:son gjorde stor lycka med sin skämtsamma trolleriförest­ällning. Om barnen är nöjda och glada, är föräldrarna lyckliga. Stämningen var mycket god i hembygdsföreningens trädgård. Westgiötha Gustavianer dansade ytterligare några danser och bjöd avslutningsvis upp ett antal personer ur publiken, däribland trollkarlen A:son B:son C:son. På kort tid lyckades Gustavianerna lära upp sina elever och trollband på nytt publiken (lätt gjort med en trollkarl i danstruppen).

Bra samarbete gav salomonisk lösning

Att dela upp firandet mellan två platser visade sig vara mycket lämpligt. Hos hembygdsföreningen behövde man inte titta på klockan. Här kunde folk slå sig ned, dricka kaffe och vara obesvärade. Att tåga iväg från slottet mot hembygdsgården skapade en känsla av delaktighet på ett helt annat sätt än om man enbart stod tillsammans på ett ställe. Man hade ett gemensamt mål, och man förflyttade sig tillsammans. Framför allt skapades genom förflyttningen omväxling. Tack vara denna omväxling kunde man genomföra ett långt program utan att det kändes långt. Här hos hembygdsföreningen började firandet av Svenska Flaggans Dag en gång i tiden. År 2005 blev den 6 juni dock helgdag, och då ville Partille kommun vara med. Firandet har därför fått denna salomoniska lösning att man firar både vid slottet, alltså hos kommunen, och hos hembygdsföreningen. Lösningen är lyckad men kanske svår att ta efter på andra platser. Hur många andra kommuner har två lämpliga platser, belägna på bekvämt gångavstånd?

Klicka här för denna artikel som pdf