Karolinska officerare värnade riksdagens makt

Karl XII:s död medförde omedelbart enväldets fall och riksdagens pånyttfödelse. Enväldet visade sig vara ett kort mellanspel i Sveriges långa historia. Enväldet tillkom under 1680- och 1690-talen på grund av den högadliga rådsregeringens misslyckanden och kravet på en stark ledning under skånska kriget. När kriget bröt ut 1674, fanns inte tillräckligt med pengar. Varken krigs­hären eller flottan var tillräckligt starka eller välutrustade.

Karl XII inkallade inte riksdagar

Huvudpersonerna i slutet av 1718: Karl XII, hans syster Ulrika Eleonora och hans svåger Fredrik av Hessen. Detalj av väggmålning i Bohusläns museum. Foto: Lars Gahrn.
Huvudpersonerna i slutet av 1718: Karl XII, hans syster Ulrika Eleonora och hans svåger Fredrik av Hessen. Detalj av väggmålning i Bohusläns museum. Foto: Lars Gahrn.

Tack vare Karl XI och hans nya rådgivare samt Frankrikes beskydd klarade sig Sverige utan landförluster. Följden blev, att riksrådet (den högadliga regeringen) miste sin makt, och att riks­dagen överlämnade de flesta av sina maktbefogenheter till kungen. Vid sin död 1697 var Karl XI i stort sett enväldig. Hans arvtagare, kronprins Karl, föddes 1682 och uppfostrades i enväldets tänkesätt. Som kung avgjorde han alla viktiga ärenden själv. Han inkallade aldrig någon riksdag. Vanan att söka stöd hos riksdagar var dock djupt rotad bland svenska makthavare. Under konungens vistelse i Turkiet inkallade rådet (den kungliga regeringen) en utskottsriksdag 1710 och en regelrätt riksdag 1713–1714. Båda riksdagarna visade en stark fredsvilja. Konungen befallde brevledes riksdagsmännen att fara hem. Så skedde också.

Befälhavarna tar inte ställning

Kopia av Karl XII:s dödsmask, utställd i Bohusläns museum.
Kopia av Karl XII:s dödsmask, utställd i Bohusläns museum.

Läget förändrades vid kungens död den 30 november 1718. Vid Fredrikstens fästning i Norge var den svenska huvudhären samlad. Vem skulle bli regent efter Karl XII, och hur skulle riket styras? Hären var rikets viktigaste maktfaktor. Den hade kunnat avgöra dessa frågor, men det gjorde den inte. Vid hären fanns överbefälhavaren, arvprinsen Fredrik av Hessen, gift med prinsessan Ulrika Eleonora, Karl XII:s syster. Under återtåget från Fredriksten till Uddevalla försökte Fredrik på alla sätt förmå överstarna och andra höga befäl att erkänna hans gemål som drottning, men de vägrade på det bestämdaste. Walfrid Holst skriver: ”I själva verket voro de ledande bland befälen allt annat än benägna för att utan vidare erkänna Ulrika Eleonora som regent. De syntes endast fast beslutna att nu efter Karl XII:s död kasta enväldet över ända.” Både Fredrik och Ulrika Eleonora försäkrade, att prinsessan inte önskade någon envåldsmakt.

Ett obestämt ställningstagande

Karl XII:s kista, dragen av starka Ardenner-hästar, vid Kampenhof utanför Bohusläns museum.
Karl XII:s kista, dragen av starka Ardenner-hästar, vid Kampenhof utanför Bohusläns museum.

Några mil norr om Uddevalla nåddes Fredrik av brev från Stockholm. Han var så angelägen att ta del av innehållet, att han stannade upp på vägen och lät hämta ljus från en bondgård för att läsa breven. Av breven framgick, att både rådet (regeringen) och ämbetsverken erkände Ulrika Eleonora som drottning, och att de gav Fredrik titeln kunglig höghet. Nu kunde Fredrik förhandla med större framgång i Uddevalla. Krigsbefälhavarna förklarade här i Uddevalla, att de inte önskade någon annan som regent än prinsessan, men att enväldet måste avskaffas, om hon skulle kunna bli drottning. De ville dock inte svära någon trohetsed, ty i den gällande trohetseden nämndes enväldet. ”När ständerna kommit samman och hennes majestät blivit antagen, ville officerarna gärna avlägga den ed, som riksdagen komme att föreskriva.” (Walfrid Holst, Fredrik I, Stockholm 1953, s. 103–108.)

Befälhavarna ville inte bli kungamakare

En del av det karolinska kavalleriet.
En del av det karolinska kavalleriet.

Hela denna berättelse är på alla sätt anmärkningsvärd. Först och främst är det påfallande, att krigsbefälen vill ha bort enväldet. Diktaturer har ofta uppstått genom militärkupper, men så var det inte i Sverige. Det karolinska enväldet uppkom genom att riksdagen frivilligt avsade sig de flesta av sina befogenheter. Krigsbefälhavarna ville inte ens bibehålla enväldet. Vilket annat land har haft en så frihetsvänlig officerskår? Märkligt är också, att krigsbefälen bestämt avböjer att bli kungamakare. De hänvisar i stället till riksdagen. I det gamla Rom brukade pretorianerna (livgardet) utropa ny kejsare, och senare kunde även häravdelningar ute i imperiets provinser upphöja sina befälhavare till kejsare. I Ryssland blev man tsar tack vare stödet från regementena i Moskva eller Sankt Petersburg. I Uddevalla hänvisade krigshärens befälhavare till riksdagen. I Sverige var den politiska kulturen en helt annan än i Rom och Ryssland.

Riksdagsmän hade större frihet än befäl

Först sedan de hade fått veta, att rådet och ämbetsverken hade hyllat prinsessan som regerande drottning, gick befälhavarna med på att förklara, att de inte önskade någon annan som regent än prinsessan, men fortfarande hänvisade de till att riksdagen skulle utse henne till regent. Den karolinska officerskåren uppförde sig så exemplariskt författningsenligt, att uppförandet helt enkelt inte helt kan ha berott på plikt och frihetskärlek. Officerarna visste att de själva skulle sitta i riksdagen som riksdagsmän för adeln. Som riksdagsmän skulle de ha mycket större frihet att säga och rösta som de ville än här i Uddevalla under ordförandeskap av sin generalissimus (överbefälhavare) Fredrik av Hessen, som var gift med prinsessan. För dem var det bäst att frågorna slutgiltigt avgjordes i riksdagen. De ville inte binda sina händer på förhand.

Hårda villkor genomdrevs i Stockholm

Vad blir då kvar av ”Fältriksdagen i Uddevalla”? Trots allt hade det viktigaste avgjorts provisoriskt där. Fredrik av Hessen hade förklarat att prinsessan inte skulle göra anspråk på enväldet. Krigsbefälen hade uttalat sig för prinsessan. Om hon gav avkall på enväldet, hade de svårt att rygga detta uttalande. Det gjorde de inte heller. Enväldet föll, och prinsessan blev regerande drottning. I Stockholm genomdrev dock riksdagsmännen hårda bestämmelser, som på många sätt begränsade regentens makt. Det lönade sig att uppskjuta de bindande besluten till riksdagen i Stockholm. De karolinska officerarna var alltså skickliga taktiker inte bara på slagfältet utan även i politiska förhandlingar.

Lars Gahrn

Sjöslaget vid Nya Varvet – ett 300-årsminne

Med Karl XII och Peder Tordenskiold bägge i farten på svenska Västkusten kunde krigshistorien inte bli annat än livlig. År 1717 – för jämnt 300 år sedan – laddade Karl XII upp för ett nytt fälttåg mot Norge. Tordenskiold försökte slå ut de svenska baser, som var viktigast för detta fälttåg, nämligen Göteborg och Strömstad. Året 1717 blev därför händelserikt här på Västkusten.

Dynekilen 1716

Alltsammans kan ses som en upprepning av 1716 års händelser. Karl XII företog då ett fälttåg mot Norge och trängde fram till Kristiania (Oslo), som besattes av svenska trupper. Fästningen Akershus försvarades dock av norrmännen. Efter ett tag tvingades Karl XII att dra sig tillbaka. Han försökte förgäves överrumpla fästningen Fredriksten. Svårigheterna att få fram matförråd och belägringsartilleri var stora på de norska vägarna. Från Göteborg sändes då en transportflotta mot Norge. Den 27 juni 1716 gick Peder Tordenskiold och hans örlogsfartyg till anfall mot transportflottan. Tordenskiold erövrade eller förstörde skeppen. Karl XII tvingades att utrymma Norge. Tordenskiold hade gjort en stor insats för sitt land. Sjöslaget i Dynekilen gick till historien.

Göteborg var väl befäst

Peder Tordenskiold – en man med skarp blick, alltid redo för strid, djärv och ofta framgångsrik.
Peder Tordenskiold – en man med skarp blick, alltid redo för strid, djärv och ofta framgångsrik.

År 1717 skulle han göra allt han kunde för att upprepa den bravaden. Denna gång slog han till mot flottbasen Nya Varvet strax utanför Göteborg och mot Strömstad, där stora förråd samlades för det norska fälttåget. Göteborg och Göta älvs mynning var starkt befästa med batterier och fästningsverk. För en fiende, som funderade på att anfalla, kunde läget te sig tröstlöst, men där fanns svagheter. Dem upptäckte Tordenskiold, och givetvis var han ivrig att utnyttja dem. Den samlade eldkraften från alla svenska kanoner vid älvens mynning var fruktansvärd, men försvaret var spritt på flera enheter. Man kunde anfalla dem en i taget, och då tedde de sig inte längre lika fruktansvärda. Avståndet mellan staden Göteborg och Nya Älvsborg, dess fästning, var mycket långt. På grund av älvens uppgrundning kunde man dessutom inte ha de stora krigsfartygen inne i eller intill fästningsstaden Göteborg.

Fyra åtskilda enheter

Örlogsvarvet låg därför ursprungligen ute i förstaden Majorna vid Stigberget, på den plats, där Sjöfartsmuseet nu står. Även här blev det för grunt för de största skeppen. År 1700 flyttades örlogshamnen följaktligen ännu längre västerut till en plats väster om Klippan och platsen för den raserade fästningen Gamla Älvsborg. Lars Gathenhielm, kanske mera känd som Lasse i Gatan och konungens kapare, fick hyra Gamla Varvet. Så låg de där som pärlor på en tråd: fästningsstaden Göteborg, Gamla Varvet, Nya Varvet och Nya Älvsborg. Om en av enheterna anfölls, kunde de andra inte göra mer än möjligtvis skicka förstärkningar.

En avriggad eskader

Arvprinsen Fredrik av Hessen (senare konung Fredrik I av Sverige) var en djärv och skicklig kavalleriofficer, som fick många viktiga befäl i Sverige under det stora nordiska krigets slutskede. Han förde befäl i sjöslaget vid Nya Varvet 1717.
Arvprinsen Fredrik av Hessen (senare konung Fredrik I av Sverige) var en djärv och skicklig kavalleriofficer, som fick många viktiga befäl i Sverige under det stora nordiska krigets slutskede. Han förde befäl i sjöslaget vid Nya Varvet 1717.

Vid Nya Varvet låg huvuddelen av Västkusteskadern, som var stark. En eskader är dock farlig för fienden enbart om den är bemannad, riggad och försedd med förråd. De flesta fartygen var dock inte bemannade, riggade och försedda med förråd. Efter sjutton år av krig mot alla grannar led Sverige brist på allting. Nya Varvet var mer ett fartygsförråd än en örlogsbas. Då och då gick något av de utrustade skeppen förlorat. Vid sådana tillfällen kunde man utrusta något av skeppen, som låg i beredskap. Vid flera tillfällen fick Lasse i Gatan hyra något av kronans örlogsskepp. Tack vare lyckade kaperier hade han alltid gott om pengar. Därför kunde kan värva dugligt sjöfolk, om inte annat utomlands, där spanska tronföljdskriget nyss hade avslutats. Många kapare hade därför blivit arbetslösa och tog tacksamt emot möjligheten att fortsätta sin verksamhet under befäl av Lasse i Gatan. Fartygsförrådet vid Nya Varvet var värdefullt. Förr eller senare kunde skeppen komma till användning. Man hade all anledning att befara att fler skepp än vanligt skulle utrustas nu, när svenskarna måste skeppa stora förråd norrut efter Bohuskusten till Strömstad.

Lasse i Gatan hjälpte till

Tordenskiold var fast besluten att slå till. Han kände till det mesta om fienden, men svenskarna var inte mindre välunderrättade vad gäller Tordenskiold. De förberedde sig på att försvara sin örlogsbas och sitt fartygsförråd. Lasse i Gatan hjälpte till med alla skepp, som han för tillfället hade i närheten. Om Tordenskiold lyckades förstöra Nya Varvet, var det lätt att räkna ut, att han skulle gå vidare och försöka förstöra även Gamla Varvet, som var Lasses bas. Lasses kapare gjorde stor skada på Danmarks och Norges handel. Att bränna både kaparfartygen och deras varv var givetvis en önskedröm för Tordenskiold. Lars Gathenhielm visste vad som gällde och ställde alla tillgängliga skepp till försvarets förfogande.

Våldsam beskjutning och små förluster

När Tordenskiold den 3 maj 1717 seglade in i Älvsborgsfjorden och kom i närheten av Nya Varvet emottogs han av kanoneld från ankrade svenska fartyg och från strandbatterier. Han utsattes också från eld av handgevär. På land stod infanteriförband och sköt mot danskarna. Den ömsesidiga beskjutningen varade sex timmar och en halv. På grund av stort skottavstånd och dålig träffsäkerhet var förlusterna – som vanligt i sjöstrider – uppseendeväckande små. Tordenskiold räknade in 52 döda och 119 sårade. Två av hans galärer – men inget av de större fartygen – hade tagits av svenskarna. Han hade inte nått sina mål, men hans kraft var obruten. Vem som helst kunde räkna ut, att han skulle slå till igen – här eller någon annanstans.

Ingen förföljelse

Sjöstrid – fullt så våldsamt gick det dock inte till vid Nya Varvet.
Sjöstrid – fullt så våldsamt gick det dock inte till vid Nya Varvet.

Befälhavare på svensk sida var viceamiralen Olof Strömstierna och arvprinsen Fredrik av Hessen (sedermera konung Fredrik I). Lasse i Gatan var som bekant invalidiserad och har väl inte kunnat vara med i striden. Möjligen har han följt händelseutvecklingen från land, men för så vitt jag förstår saknas uppgifter om, vad han hade för sig, och var han befann sig under slaget. Svenskarna förföljde inte Tordenskiold, vilket på många sätt var mycket klokt. Gathenhielms båda fregatter, som var fullt rustade, hade blivit illa åtgångna under kanonaden. Kronans örlogsskepp var nog inte fullt rustade och ej heller bemannade med sjöfolk. De var nog mer att betrakta som flytande batterier, som man hade förankrat tvärsöver älvmynningen. Med segelfartyg kan det vara farligt att gå in i fjordar och älvmynningar. Vinden måste vända först, innan man kan segla ut igen. Tordenskiold hade inte varit Tordenskiold, om han hade bekymrat sig över att bli fast i älvmynningen framför de svenska kanonerna. Som alla stora krigare hade han tur. (Om man inte har tur, blir man aldrig en stor krigare!) I rätt stund vände vinden, och Tordenskiolds eskader gled västerut, bort från de svenska kanonerna.

Onsala och Strömstad

På Nya Varvets kyrkogård står en minnessten med namnen på dem av Kungliga Flottans män, som miste livet under beredskapsåren. Borde man inte på något sätt även minna om dem, som stupade här 1717 och 1719? Foto: Lars Gahrn.
På Nya Varvets kyrkogård står en minnessten med namnen på dem av Kungliga Flottans män, som miste livet under beredskapsåren. Borde man inte på något sätt även minna om dem, som stupade här 1717 och 1719? Foto: Lars Gahrn.

Närmaste målet blev Lars Gathenhielms Onsala, där Tordenskiold brände en repslagarbana och Lasse i Gatans moders gård, men svenskt kavalleri hindrade honom att bränna Gathenhielms skeppsvarv. En bränd repslagarbana och en bränd gård var verkligen inte mycket. Viktigare än Göteborg var dock Strömstad med sina stora magasin, avsedda för det norska fälttåget. Den 8 juli slog Tordenskild till mot Strömstad. Här fanns inte några svenska örlogsskepp utan Tordenskiold hade enbart att kämpa mot svenska landbatterier. Svenskarna led brist på kanonkulor, och när eldgivningen från de svenska kanonerna började mattas, trodde Tordenskiold att tiden var inne för landstigning och erövring. Svenskarna hade dock starka infanteriförband, som nu dök upp mellan klipporna och sköt så täta och förödande salvor, att Tordenskiolds folk stupade över varandra. Själv fick han två kulor i sig och undgick med knapp nöd att tas till fånga. Även denna gång var det dags att avblåsa striden. Han hade dock inte förlorat något enda av sina fartyg; antalet stupade och sårade var lågt. Den största framgången för svenskarna var tvärtom att Tordenskiold miste befälet över den danska eskadern på Sveriges västkust. Följden blev, att ingenting hände till sjöss, och att Danmark inte hade någon större nytta av sin starka och välutrustade flotta. Trägen vinner dock. Tordenskild kom igen. Under 1719 lyckades han – ensam! – vända krigslyckan och skapa förutsättningarna för en fred, som var mycket fördelaktig för hans konung och fosterland. Jag hoppas kunna återkomma till detta ämne.

Små förluster i strid

Visst drabbades danska flottan av vissa förluster genom Tordenskiolds oförvägna strider, men här som alltid drabbades flottorna av störst förluster genom att örlogsskepp helt enkelt seglade på grund i dåligt kända farvatten. Strax efter striden vid Nya Varvet seglade hans ena linjeskepp på grund. Det sattes i brand för att inte svenskarna skulle ta över skeppet. Detta var en mycket svår förlust. Tordenskiolds båda linjeskepp hade aldrig varit med om anfallet mot Nya Varvet. (De befarades vara alltför djupgående för dessa farvatten.) Det ena av dessa stora och värdefulla fartyg gick alltså förlorat ändå. Manskap miste man genom sjukdomar och därigenom att båtsmännen helt enkelt föll ned i vattnet och drunknade, när de klättrade omkring i riggen för att sätta segel eller bärga segel. Dessutom rymde många av sjömännen från det hårda livet till sjöss så snart de fick tillfälle.

Minnesmärke önskas

Nya Varvets förnämliga bebyggelse är en stor sevärdhet. Här finns mycket att beskåda och ta del av, bland annat tre minnesstenar. Dock saknas minnesmärke över 1717 års stora sjöslag och Tordenskiolds förnyade påhälsning 1719. I Strömstad finns en stor minnessten till minne av striden 1717. Något liknande vore verkligen önskvärt också för Nya Varvet.

Läs vidare

Tordenskiold tillhör de mycket omskrivna historiska gestalterna. Här kommer endast två av många möjliga hänvisningar:

Lars Ericson, Lasse i Gatan: Kaparkriget och det svenska stormaktsväldets fall, Lund 1997. (På sidorna 193 – 200 behandlas attacken mot Göteborg. Boken ger en utmärkt beskrivning av sina ämnen.)

Tormod Lökling, Slaget om Strömstad, artikel i: Allt om Vetenskap: Tema Historia, nummer 5, 2017 (s. 32 – 37). Artikeln är väl illustrerad, detaljrik och sakkunnigt skriven.

Klicka här för denna artikel som pdf