Fredrikstens försvar 1718 – ett föredöme

Fredrikstens fästning blev för norrmännen en sinnebild och symbol för norsk försvarsvilja och norsk försvarsförmåga. Fästningen har aldrig dagtingat för fienden. Norrmännen gav inte upp sitt motstånd, fastän motstånd år 1718 kunde te sig utsiktslöst. Under 2018 har 300 år förflutit sedan Karl XII belägrade fästningen i november 1718 och stupade i en löpgrav under belägringen.

Tre utanverk

Karl XII och ryktets gudinna, Fama, med trumpeten. Målning av Julius Kronberg.
Karl XII och ryktets gudinna, Fama, med trumpeten. Målning av Julius Kronberg.

Fästningen Fredriksten ligger vid Idefjorden och är byggd på en klippa, som tornar upp sig hög och otillgänglig över staden Fredrikshald (nu Halden) och dess hamn. Åt öster finns dock en högslätt, och härifrån kan man rycka fram emot fästningen utan att besväras av större höjdskillnader. Norrmännen var medvetna om att denna sida var fästningens svaga sida. Därför byggde man här tre utanverk, eller snarare tre mindre fästningar, framför den stora. De hette från norr till söder Gyldenlöve, Stortornet och Overberget. Hösten 1718 var Karl XII klar för ett stort erövringståg mot Norge. Huvudarmén räknade 36 000 man och trängde in i södra Norge under konungens befäl. Norrmännen var starkt underlägsna och drog sig tillbaka till andra sidan av Glomma. Närmaste uppgift för konungen blev nu att erövra Fredrikstens fästning, så att han hade ryggen fri, när han fortsatte sin framryckning mot Kristiania (Oslo) och fästningen Akershus.

Snabb och beslutsam framryckning

Högt på en klippa ligger Fredrikstens fästning, men svenskarna kom bakifrån, där fästningen är lättast att nå.
Högt på en klippa ligger Fredrikstens fästning, men svenskarna kom bakifrån, där fästningen är lättast att nå.

Fälttåget var omsorgsfullt förberett och genomtänkt. Att fästningen borde angripas från östra sidan var självklart. Svenskarna började med att beskjuta utanverket Gyldenlöve, som stormades och intogs den 27 november. Skulle svenskarna nu vända sig mot de återstående två utanverken, eller skulle man rycka fram mot huvudfästningen? Krigsledningen gjorde bedömningen, att man inte borde offra tid och soldater för att erövra de kvarvarande utanverken. Från Gyldenlöve kunde man rycka fram mot fästningen utan att besväras nämnvärt av eldgivning i flanken från de båda utanverken, som låg på stort avstånd (620 respektive 190 meter) från den svenska framryckningen. Svenskarna eller rättare sagt konungen hade föresatt sig att erövra fästningen och att göra detta snabbt. En skyddande löpgrav grävdes, så att man skulle kunna rycka fram så skyddad som möjligt mot fästningen. Svenskarna arbetade nattetid med sina löpgravar, därför att de grävande då var svårast att upptäcka från fästningen och utanverken. Från de svenska löpgravarna besvarades inte fiendens eldgivning. Man ville inte, att mynningsflammorna från de svenska gevären skulle för norrmännen avslöja var svenskarna befann sig, så att norrmännen kunde rikta in sin eldgivning bättre. Konungen var angelägen om att allt skulle gå så snabbt som möjligt. Han övervakade själv arbetena. Den franske fortifikationsofficeren Philippe Maigret försäkrade kungen, att fästningen inom åtta dagars tid skulle vara i svensk hand.

Beslutsamt försvar

Fästningsporten. Foto: Lars Gahrn.
Fästningsporten. Foto: Lars Gahrn.

För norrmännen på Fredriksten såg det mörkt ut. Den svenska övermakten var mycket stor. De norska stridskrafterna var underlägsna och hade dragit sig tillbaka till andra sidan av Glomma. Därifrån var inte någon undsättning att vänta. Belägringen bedrevs med stor kraft och snabbhet. Fästningens kommendant, överstelöjtnant B. N. Landsberg, hade lätt kunnat tappa modet och börja tänka så som kommendanten på Sveaborg, förrädaren Carl Olof Cronstedt, gjorde 1808: Fienden är mycket starkare än vi. Därför gör vi bäst, om vi genast kapitulerar. Varför skall man offra liv till ingen nytta? Överstelöjtnant B. N. Landstad var dock en plikttrogen befälhavare. Han tänkte inte så utan var beredd att bjuda motstånd i det längsta. Inga underhandlingar inleddes med svenskarna. Fastän utanverken låg långt bort, sköt man därifrån ut i mörkret mot det håll, där de svenska löpgravarna torde gå fram. Från fästningen sköts ”ljuskulor”, som lyste upp natten och då och då gav en skymt av landskapet och löpgravarna. En och annan svensk stupade, men framryckningen fortsatte.

Ett betydelsefullt dödsfall

Karl XII:s minnessten. Foto: Lars Gahrn.
Karl XII:s minnessten. Foto: Lars Gahrn.

Det var då det stora och oväntade omslaget skedde. Karl XII uppehöll sig i den gamla löpgraven för att övervaka arbetet på den nya och vid behov driva på grävningen. Hela hans kropp utom huvudet var skyddad av löpgravens bröstvärn. Endast huvudet tittade upp ovanför skyddsvallen. (Han ville ju följa grävningen.) Kungen var på det stora hela väl skyddad av mörkret, bröstvärnet, de stora avstånden till utanverken och till fästningen. Huvudet var visserligen oskyddat men utgjorde en liten målyta. Rimligtvis var faran för konungen förhållandevis liten. Ändå sköts han till döds just där i löpgraven den 30 november 1718. Enligt Gunnar Grenanders övertygande utredning kom den dödande karteschkulan från det avlägsnaste och mest osannolika stället, nämligen Overberget, inte mindre än 620 meter bort. Det visade sig snart, att på grund av kungens fall hade norrmännen vunnit fälttåget.

Kungens död – Norges räddning

Det norska fälttåget var nämligen illa omtyckt av de svenska befälhavarna. De ansåg (med all rätt), att vinterfälttåg skulle leda till alltför stora förluster enbart på grund av kylan. De ansåg (med all rätt), att det skulle var alltför svårt att föra fram förråd i tillräckliga mängder landvägen. För att erövra Norge krävdes sjöherravälde, men den danska flottan behärskade havet. Efter kungens död beslöt krigsrådet att häva belägringen och tåga tillbaka Sverige. Så skedde också. Norge var räddat.

Fredrikstens försvar – ett föredöme

Norges försvar 1718 är i många avseende föredömligt och kan stå som förebild för andra. Norrmännen undvek fältslag mot svenskarna, som var överlägsna i antal och stridsvana. I stället förde norrmännen undan livsmedel och drog sig tillbaka till lättförsvarade försvarslinjer. (På samma sätt bemöttes med stor framgång den svenska armékår, som från Jämtland tågade in i Tröndelag.) Fästningen Fredriksten bjöd på beslutsamt och ihärdigt försvar, fastän läget tedde sig hopplöst. I krig räknar man dock med så många obekanta, att ingen kan räkna ut, vad utgång händelserna får, eller vilka omkastningar, som kan ske. Därför skall man kämpa och inte ge upp hoppet. Så gjorde norrmännen i Fredriksten. Genom sin ihärdighet vann de seger. De sköt från alla vinklar, och mot all förmodan fällde en kula från det avlägsnaste utanverket det högsta högviltet. Därmed var fälttåget avgjort till norsk fördel.

Fredriksten räddade Norge

År 2018 kommer norrmännen helt visst att på nytt hedra Fredrikstens försvarare. Det har de all anledning att göra. En svensk erövring av Norge skulle ha fått stora och tunga följder för Norge. Sverige var eller ville vara en stormakt. Följden blev att man höjde skatterna i de erövrade landskapen och skrev ut soldater gång efter annan. Soldatutskrivningarna och skattechocken var de viktigaste förklaringarna till snapphanerörelsen under skånska kriget på 1670-talet. I det karolinska enväldet gällde likriktning och försvenskning. De erövrade landskapen försvenskades kraftfullt och grundligt. Något liknande hade med stor sannolikhet drabbat Norge, om Karl XII hade erövrat detta rike. Norrmännen har all anledning att vara tacksamma mot Fredrikstens försvarare.

Fredrikstens försvar – ett tänkvärt exempel

Med dessa ord vill jag inte alls skuldbelägga våra egna. Danskarna hade brutit freden 1709 och gått över till Skåne för att återerövra detta landskap. De besegrades emellertid i slaget vid Helsingborg 1710 och måste utrymma Skåne. De svenska anfallen mot Norge 1716 och 1718 var helt enkelt svar på det danska anfallet mot Skåne. En erövring av Norge hade omintetgjort hotet mot Sveriges västra gränser. Den skulle ha stärkt Sverige till en starkare motvikt mot det farliga ryska väldet. Varför skulle Norge inte kunna höra samman med Sverige lika väl som med Danmark? Hade inte de båda länderna varit förenade i Magnus Erikssons och Karl Knutssons dagar? Så kunde man tänka och fråga från svensk sida. Tack vare norrmännens kloka och ihärdiga försvar samt tillfälligheternas spel eller Försynens skickelser – hur man nu ser på saken – gick det svenska erövringsförsöket om intet. Fredriksten är ett tänkvärt exempel också för alla andra som funderar över försvarsmöjligheter i största allmänhet.

Lars Gahrn

Tordenskiold räddade Fredriksten – ett 300-årsminne

Vad skall man se i Köpenhamn? Bibliotekarie Thomas Svensson har varit där och sett sig omkring. Han började snabbt räkna upp sevärdheter. Bland de fyra – fem första fanns Tordenskiolds grav i Holmens kirke.

Tordenskiold i Köpenhamn

Namnen på de platser, där Tordenskiold vann sina största framgångar, finns på hans sarkofag.
Namnen på de platser, där Tordenskiold vann sina största framgångar, finns på hans sarkofag.

Peder Wessel Tordenskiold (1691-1720) var en norsk sjökrigare, som kämpade mot svenska flottan här på västkusten under Karl XII:s tid. Han var ihärdig, tapper, oförvägen (ibland dumdristig), skämtsam och ridderlig. Han har blivit en av Sveriges favoritfiender genom tiderna och var redan under sitt korta, alltför korta, liv en levande legend. Sommaren 2015 åkte Niklas Krantz och jag till Köpenhamn. Från hotellet tog vi buss in till stadens centrum. När vi gick genom staden, såg jag gatunamnet Holmens gade. I närheten låg en kyrka. ”Det måste vara Holmens kirke. Där ligger Tordenskiold. Då går vi in!”

I denna kyrka ligger kända sjökrigare begravda i kistor, som står på kyrkgolvet i en särskild avdelning av kyrkan. Där fanns mycket riktigt Tordenskiolds sarkofag. På kistan fanns ortnamnen på platserna, där hans tre stora framgångar eller segrar hade utspelat sig: ”Dunekilen”, Marstrand, Elfsborg. (I sistnämnda fallet måste hans anfall mot Nya Varvet i Göteborg åsyftas. Denna flottbas ligger ju nära platsen för Gamla Älvsborg.)

Slaget i Dynekilen

År 2016 har 300 år förflutit sedan hans första stora seger. Den utspelades den 27 juni 1716 i Dynekilen i norra Bohuslän. Eirik Hornborg har med stor sakkunskap gett en välskriven sammanfattning av vad som hände:

Tordenskiolds bildstod i födelsestaden Trondheim. (Ett tack till Harald Forodden för denna bild.)
Tordenskiolds bildstod i födelsestaden Trondheim. (Ett tack till Harald Forodden för denna bild.)

”Under detta för Sverige så utomordentligt farliga år hade konung Karl på vintern företagit ett resultatlöst infall i södra Norge och vid midsommartid upprepat försöket i form av en stöt mot Fredrikstens fästning invid Fredrikshald. Då ett överrumplande stormningsförsök misslyckades, skred han till belägring, varvid de bakre förbindelserna på grund av transportsvårigheter måste anordnas sjövägen till Göteborg. Om etapplinjen fått fungera, hade Fredriksten utan tvivel förr eller senare fallit, men fästningen räddades av den djärve och företagsamme Peter Wessel, vid den tiden redan adlad under namnet Tordenskjold.

Gabel, som med en eskader blockerade bohuslänska kusten, kunde med sina djupgående fartyg icke hindra de svenska transporterna utmed skärgårdsleden. Han gav därför Tordenskjold i uppdrag att bland de föregående år i stralsundsvattnen nyttjade grundgående fartygen utvälja ett antal lämpliga enheter för att med dem avskära den fientliga etapplinjen. Denne ansvarsmodige sjökrigare inträngde den 27 juni med 2 skottpråmar, 2 lätta fregatter och 3 galärer i skärgården för att angripa en svensk transportflotta, som hade siktats i viken Dynekilen. Denna mellan Strömstad och Fredrikshald belägna fjord skär 7 km in i landet och är på det smalaste stället icke mycket över 100 m bred; genom tjänliga åtgärder – en stängselanordning tvärs över viken och batterier på stränderna – hade positionen kunnat göras ointaglig. Men schoutbynachten Strömstierna, som med 1 skottpråm, 8 större och mindre galärer och 6 slupar konvojerade de 14 transportfartygen, hade underlåtit nästan alla försvarsåtgärder, påtagligen övertygad om att ingen fiende skulle riskera att tränga in i det trånga vattnet. T.o.m. vakthållningen och beredskapen synas ha varit bristfälliga. Tordenskjold tog risken, och därmed var saken klar, ty hans styrka var Strömstiernas avsevärt överlägsen. Den svenska eskadern tillintetgjordes med ringa förlust för motståndaren. Nederlaget i Dynekilen tvang svenskarna att upphäva belägringen av Fredriksten. – Det är betecknande för Karl XII:s syn på militära frågor, att Strömstierna befordrades till viceamiral, emedan han med tapperhet hade utkämpat striden, i stället för att ställas under åtal på grund av allvarliga försummelser med ödesdiger påföljd.”

(Eirik Hornborg, Kampen om Östersjön till slutet av segelfartygens tidevarv, Sthlm 1945, s. 276-277.)

Tordenskiold och Karl XII

Tordenskiolds bild kom att pryda tändsticksetiketter. (Denna stora tändsticksask är tillverkad enbart för reklamändamål.)
Tordenskiolds bild kom att pryda tändsticksetiketter. (Denna stora tändsticksask är tillverkad enbart för reklamändamål.)

Nej, Strömstierna var inte någon stjärna. Huvudman för uppmärksamheten var på den svenska sidan Lasse i Gatan eller Lars Gathenhielm, ”konungens kapare”. Tordenskiold och Gathenhielm gav åt sjökriget på Västkusten en prägel av dristighet, äventyr och pojkboksanda. Här blev med andra ord händelserikt. Ingen visste från den ena dagen till den andra vad som skulle hända. Tordenskiold var Danmarks och Norges motsvarighet till Karl XII. Sjökrigaren liksom konungen utnyttjade alla möjligheter, handlade snabbt, gick oförskräckt till anfall och satte utan betänkligheter mycket på spel. Denna taktik gav konungen rik utdelning i segrar under åren 1700-1709, medan hans egna förband var av bästa slag och fienderna sämre utrustade och sämre övade. När fienderna började bli jämbördiga, visade sig denna taktik vara rent ut sagt farlig. Under senare delen av sitt krigarliv (1709-1718) drabbades Karl XII av idel motgångar och nederlag. Tordenskiold hade hela tiden att göra med jämbördiga eller endast obetydligt sämre motståndare. Därför segrade och vann han framgångar endast varannan gång. Däremellan drabbades han av motgångar och nederlag. Varken kungen eller Tordenskiold blev långlivad. Kungen blev 36, Tordenskiold endast 29.

Tordenskiold förenar

Lars Gahrn vid Tordenskiolds gravmonument, som blev första turistmålet i Köpenhamn.
Lars Gahrn vid Tordenskiolds gravmonument, som blev första turistmålet i Köpenhamn.

Under sin livstid hade Tordenskiold många motståndare bland de danska amiralerna. Man fruktade, att hans våghalsighet skulle leda till allvarliga förluster i skepp, utrustning och manskap. Eftervärlden i Danmark och Norge har emellertid i första hand kommit ihåg Tordenskiolds segrar. Man har haft få framgångsrika fältherrar, men i gengäld har man haft några segerrika sjökrigare. Tordenskiolds staty står i Oslo och en annan utanför Holmens kirke. Ett annat exemplar av samma staty står i Trondheim. Ökenkriget i Nordafrika under andra världskriget kallades ”gentlemannakriget”. På denna front behandlade tyskar och engelsmän varandra aktningsfullt och i enlighet med internationella regler och lagar. Något liknande gäller sjöstriderna på Västkusten under det stora nordiska kriget. Här sköttes krigföringen kavaljersmässigt med aktning mot fienderna. Främst bland kavaljerer och sjökrigare var Peder Wessel Tordenskiold. Därför har han också blivit ett föreningsband mellan Sverige och Norge, ett gemensamt minne, som binder samman de båda brödrafolken. Därför söker också vi svenskar oss gärna till hans sarkofag i Holmens kirke i Köpenhamn.

Klicka här för denna artikel som pdf