Fredriksten – de manande minnesmärkenas fästning

Fredrikstens framgångsrika försvar 1718 är Norges största militära framgång efter vikingatiden. Givetvis ville man gärna erinra om denna framgång och göra bruk av den. Man började omedelbart.

Konungens dödsplats markerades

Karl XII:s minnessten. Fredriksten försvarade fäderneslandet – detta är för norrmännen det viktigaste budskapet. Foto: Lars Gahrn.Foto: Lars Gahrn.
Karl XII:s minnessten. Fredriksten försvarade fäderneslandet – detta är för norrmännen det viktigaste budskapet. Foto: Lars Gahrn.Foto: Lars Gahrn.

En konungs död är en händelse som fängslar uppmärksamheten, och själva platsen vill man gärna veta. Efter Gustaf II Adolfs död vid Lützen 1632 ville ridknekten Jakob Eriksson och tretton bönder från platsen vältra en stor sten till konungens dödsplats. De orkade inte vältra den ända fram. (Dödsplatsen lär vara belägen 40 steg längre bort.) Efter Karl XII:s död ville Fredrikstens kommendant, överstelöjtnant N. B. Landsberg, veta konungens dödsplats. En svensk överlöpare, fänrik Hallenfelt, visade honom var konungen hade fallit. Landsberg utmärkte denna plats med två vita stavar. Stadens borgare ville dock ha ett minnesmärke. På deras bekostnad uppfördes 1723 en stenobelisk. Eftersom svenskarna var missnöjda med en av inskrifterna, togs detta minnesmärke bort 1731. Sedan dröjde det till 1788 innan det andra minnesmärket tillkom. Genom tiderna har allt som allt sju minnesmärken visat Karl XII:s dödsplats eller förmodade dödsplats. (Två av dem har funnits samtidigt och utmärkt olika platser.) Syftet med dessa minnesstenar uttalas tydligt på den nuvarande minnesstenen. Där står bland annat: ”Fredriksten verget fedrelandet”, allt skrivet med stora och lättlästa versaler. ”Fredriksten försvarade fäderneslandet.” Ja, så var det. Visst vill man erinra om en av Norges största militära framgångar genom tiderna. Visst vill man framhålla Fredriksten som ett exempel på norsk försvarsvilja och norsk försvarsförmåga.

Minnesmärken efter kommendanter

Barthold Landsbergs minnesmärke vid Fredriksten. Han ledde försvaret av Borgarskansen vid Karl XII:s stormning 1716 och av hela fästningen 1718.
Barthold Landsbergs minnesmärke vid Fredriksten. Han ledde försvaret av Borgarskansen vid Karl XII:s stormning 1716 och av hela fästningen 1718.

Norrmännen har dock gjort sin sak grundligare än så. I och runt fästningen finns minnesmärken över flera av kommendanterna på fästningen. Jag uppräknar dem i tidsföljd: Tönne Huitfeldt, Hans Jacob Brun, Barthold Landsberg, Johan Fredrik von Mansbach, Christian August av Augustenborg och Johan Andreas Cornelius von Ohme. Detta gör allt som allt sex kommendanter. Fästningen började byggas omkring 1660 och har alltså haft många fler kommendanter. Varför utmärks just dessa sex? Fyra av dem ledde försvaret, när svenskarna gick till anfall. Norrmännen har alltså velat erinra om tappra kommendanter, som har gjort Fredriksten till en sinnebild för norsk försvarsvilja och norsk försvarsförmåga. Vad gäller von Mansbach har han kommit med tack vare en tillfällighet. Han begravdes 1803 på stadens kyrkogård. På graven restes ett gravmonument av gjutjärn. År 1881 raserades kyrkogården, men norrmännen räddade gravmonumentet och ställde upp det vid fästningen. Prins Christian August har heller inte försvarat fästningen, men han förde befälet under ett gränskrig mot Sverige. Dessutom var han både känd och älskad. Hans ansikte, som finns avbildat på minnesstenen, är kärt också för oss svenskar. År 1809 valdes han till svensk tronföljare och blev känd som kronprins Carl August. Han blev enastående omtyckt och älskad på grund av sin vänlighet mot alla, sin anspråkslöshet, sin enkelhet i uppträdandet och sin omsorg och sin omtanke även gentemot de fattigaste av sina undersåtar.

Fredriksten och Karolinska gravkoret

Carl Augusts porträttmedaljong vid Fredriksten.
Carl Augusts porträttmedaljong vid Fredriksten.

Tyvärr dog kronprins Carl August av slaganfall redan 1810. Hans kista finns i Karolinska gravkoret tillsammans med Karl XII, Fredrik I och många andra svenska kungligheter. Man kan säga, att här i karolinska gravkoret har skett en återsamling av kungligheter, som har anknytning till Fredriksten. Här vilar Karl XII, som stupade under belägringen 1718. Här vilar också Fredrik I, som efter sin kunglige svågers död i enlighet med krigsbefälets vilja upphävde belägringen. Här finns också kronprins Karl August, som ungefär åttio år efter belägringen förde befäl i fästningen. Kanske bör man räkna in även Karl X Gustaf, som erövrade Bohuslän och därmed förvandlade Halden till norsk gränsstad. Man kan säga att Bohusläns erövring ledde till byggandet av Fredriksten.

En norsk hjälte

Av kommendanterna har väl ingen blivit så legendarisk som Johan Andreas von Ohme. Han förde befälet år 1814, då svenskarna under befäl av kronprins Karl Johan trängde in i Norge för att tvinga norrmännen att ansluta sig till Sverige. Den danske kungen hade avträtt Norge till Sverige. Statsrättsligt var norrmännen skyldiga att lyda detta fredsslut, men de ville vara fria. I Eidsvoll valde de prins Christian Fredrik till kung och antog en egen grundlag. När svenskarna uppmanade kommendanten von Ohme att överlämna Fredriksten, förklarade han, att han var bunden av sin trohetsed gentemot konung Christian Fredrik. Han vägrade att dagtinga. Fredriksten belägrades och överlämnades till svenskarna först sedan överenskommelse hade slutits mellan Norges regering och Sveriges. Kommendanten von Ohme blev tack vare sin trohet och ståndaktighet en norsk hjälte.

Kommendanten hyllades 1905

Johan Andreas von Ohmes minnesmärke vid Fredriksten.
Johan Andreas von Ohmes minnesmärke vid Fredriksten.

Denne hjälte fick en hög bautasten vid Fredriksten, men han fick även i Fredrikstad en ståtlig bautasten. På denna står med versaler: ”Generalmajor Ohme, Fredriksstens forsvarer 1814, död som kommendant i Fredriksstad 5 mars 1818. Fredriksstad borgere reiste denne bautasten 17 mai 1905.” (Skiljetecknen har jag satt ut.) Tidssammanhanget är intressant. År 1905 ville norrmännen hålla fram von Ohme som en norsk hjälte. Detta år blev unionstvisterna mellan svenskar och norrmän mycket elakartade. Om unionen bröts, kunde man befara ett svenskt anfall. I detta läge höll man fram von Ohme som ett föredöme. Fredriksten och von Ohme blev ett manande exempel ur historien. Lyckligtvis gick de båda brödrafolken aldrig i krig mot varandra. Någon fara från krig förelåg aldrig, men detta har vi fått veta först i efterhand, genom den historiska forskningen. Den 17 maj avtäcktes minnesstoden. Den 7 juni förklarade den norska regeringen, att unionen med Sverige var upplöst. Dessa veckor i Fredrikstad och Fredriksten var laddade. Skulle det bli krig, eller skulle freden bestå? I detta läge höll man fram von Ohme som ett manande exempel. Platsen var väl vald. Fredrikstad hade 1814 omgående kapitulerat.

Hängning hotade

Det val, som von Ohme gjorde, var inte självklart. I freden i Kiel hade den danske kungen avträtt Norge till Sveriges konung. Norges nye konung var därmed Karl XIII av Sverige. När von Ohme vägrade att öppna fästningen för Karl XIII:s härsmakt, gjorde han – enligt svenskt sätt att se – uppror mot sin rätta överhet. Straffet för uppror var döden. Svenskarna hotade med att hänga von Ohme, om han fortsatte att försvara Fredriksten. Hotelsen kan synas hård, men den har sin förklaring i lagens bud. Läget var dock icke entydigt. Norrmännen hade satt sig över freden i Kiel, utarbetat en egen grundlag, tillsatt en egen regering och valt en egen konung. Man kan säga, att denne nye konung hade ersatt Karl XIII. Norrmännen hade två kungar, som båda krävde lydnad. Kommendanten von Ohme valde att vara trogen mot denna revolutionära myndighet och att – klokt nog – inte skilja sig från sitt folk.

Civiliserade motsättningar

Johan Andreas von Ohmes minnesmärke vid Fredrikstad.
Johan Andreas von Ohmes minnesmärke vid Fredrikstad.

Hur gick det då för von Ohme? Hade han på detta sätt satt sig upp mot kejsar Napoleon, hade han blivit avrättad, fängslad eller åtminstone avsatt, med all sannolikhet avrättad. Nu hade han emellertid kronprins Karl Johan emot sig, och denne var en son av det revolutionära Frankrike. I Karl Johans ungdom hade franska folkets företrädare mot konungens vilja utarbetat en grundlag och övertagit det mesta av makten, så småningom hela makten. Denna franska revolutionära myndighet hade han tjänat med ungdomlig glöd och trosvisshet. Sedan dess hade mycket hänt, men Karl Johan hyste förståelse för det norska folket. Grundlagen fick fortfara att gälla, och kommendanten von Ohme blev inte ens avsatt. Han fick rentav erbjudande om att återinträda som kommendant på Fredriksten! Då han tackade nej till detta erbjudande, blev han kommendant i Fredrikstad, som var en annan viktig fästning. Där dog han som kommendant år 1818. (Från svensk sida räknade man givetvis med, att när von Ohme väl hade svurit trohetsed till Karl XIII, skulle han – om det kom till strid – visa sig lika trogen mot Karl XIII som tidigare mot Christian Fredrik.) Motsättningarna mellan norrmän och svenskar var många, men samtidigt måste man säga, att inga andra folk har skött sina mellanhavanden och tvister så civiliserat, som de båda brödrafolken. Tre århundraden efter Karl XII:s död är Fredriksten inte bara en sinnebild för norsk försvarsvilja utan även ett historiskt minne, som binder samman de båda brödrafolken. De manande minnesmärkena har mycket att säga oss alla, oavsett på vilken sida av gränsen vi hör hemma.

Läs vidare

Jag är medveten om att Karl XII:s död är ett av svensk historias mest omstridda ämnen. Så länge man inte med säkerhet hade avgjort, om skottet hade avlossats på långt håll eller på nära håll, fanns utrymme för alla slags tolkningar. Gunnar Grenander har dock dels fastslagit, att kulan hade mycket låg hastighet och alltså avlossades på mycket långt håll, dels att skottvinkeln visar, att kulan kom från Overberget, ett norskt utanverk. (Gunnar Grenander, Karl XII:s död: Ett ögonvittnes berättelse bekräftas, Meddelande XXXXVIII, Armémuseum 1988.)

Fredriksstens fästning: Norges gränsvakt mot söder – ett nationalmonument i text och bilder, Udarbeidet av Magne Rannestad og Stein Johnsen, Fredrisstens Festnings Venner 2011.

Generallöjtnant R. R. Eriksen, Fredriksten festnings historie: Carl XII’s död: Enkelte trekk, Fjärde upplagan 1985.

Lars Gahrn

 

Fransk kronprins godkände fransk författning i Norge

År 1814 – för 200 år sedan – gjorde norrmännen revolution. De vägrade att lyda sin gamla överhet, den danske kungen, och de vägrade att underkasta sig Sveriges konung, sin nya överhet. Sverige hade besegrat Danmark, och Danmark hade avträtt Norge till Sveriges konung. Danmark var en enväldigt styrd stat. Norrmännen hade ingen talan utan skulle bara lyda. Sådant var det statsrättsliga läget.

Sveriges sista krig

Norrmännen lydde emellertid inte. De förklarade Norge självständigt och valde den danske ståthållaren, prins Kristian Fredrik, till Norges konung. Med vapenmakt var de beredda att försvara sin självständighet och oavhängighet. Danskarna såg med dolt gillande denna revolution, ty de ville inte att Sverige skulle ta över Norge. På svensk sida var förbittringen mot den norska revolutionen stor, och svenskarna ämnade inte finna sig i den norska självständigheten. På svensk sida förbereddes ett fälttåg mot Norge, och detta fälttåg blev Sveriges sista krig. Under 2014 kan vi alltså fira att Sverige har fått leva i fred under två århundraden.

Skulle Sverige godkänna grundloven?

I herrgården Eidsvoll hade en norsk riksförsamling (riksdag) utarbetat en norsk grundlag eller författning, som i år fyller 200 år. Denna för sin tid mycket frisinnade författning gav stor makt åt riksdagen (stortinget) och förhållandevis liten makt åt konungen. Det stod snart klart, att norrmännen måste böja sig för övermakten. Frågan blev då: Skulle den svenske kronprinsen Karl Johan godkänna författningen från Eidsvoll, eller skulle han kräva, att man utarbetade en ny författning, som gav mer makt åt kungen, alltså åt honom själv?

Karl Johan – en författningsvänlig fransman

Karl Johan – ung och radikal och fullt beredd att försvara den fria franska författningen. Till omvärldens förvåning godkände han även den radikala norska författningen, som hade utarbetats i Eidsvoll.
Karl Johan – ung och radikal och fullt beredd att försvara den fria franska författningen. Till omvärldens förvåning godkände han även den radikala norska författningen, som hade utarbetats i Eidsvoll.

Den norska grundloven eller författningen var utarbetad med den franska som förebild. Den svenske kronprinsen Karl Johan var som bekant fransman och hade år 1799 varit beredd att försvara den franska författningen mot en äregirig och hänsynslös general, som hette Napoleon Bonaparte. Tyvärr fick Karl Johan år 1799 inte något bemyndig­ande att försvara Frankrikes fria statsskick mot kuppmakarna. Napoleon genomförde därför en statskupp, som gjorde honom till ”förste konsul”. Senare lät han som bekant utropa sig till kejsare. Så här i efterhand måste man säga, att det för både Frankrike och alla andra europeiska länder var högst olyckligt, att Karl Johan inte fick möjlighet och bemyndigande att stoppa Napoleon. Napoleon störtade Europa in i det ena kriget efter det andra så länge han hade någon makt. Han var en mycket olämplig makthavare.

Karl Johan kunde bestämma

År 1799 hade Karl Johan varit beredd att försvara Frankrike fria författning, men år 1814 hade mycket förändrats. Denna gång var han själv både överbefälhavare och kronprins. Hans motståndare hade utarbetat en starkt franskpåverkad författning, som skulle kunna användas mot honom själv för att begränsa hans makt och hindra honom att driva igenom sina förslag. Skulle han godkänna denna författning, eller skulle han tvinga norrmännen att utarbeta en ny författning, som gav mer makt åt honom själv? Avgörandet låg i Karl Johans hand. De norska trupperna var som sagt underlägsna och drog sig tillbaka bakom floden Glomma. Fredrikstens fästning belägrades, och Fredriksstad kapitulerade efter en kort belägring. Norrmännen skulle bli tvungna att rätta sig efter Karl Johan.

Karl Johan godkände grundlagen

Eidsvoll, som dock enligt uppgift aldrig har varit så gult som målningen visar.
Eidsvoll, som dock enligt uppgift aldrig har varit så gult som målningen visar.

Karl Johan förvånade mån­ga och förargade kanske fler (på svenska sidan) genom att godkänna för­fattningen från Eidsvoll med de ändringar, som unionen med Sverige nöd­vändigt krävde. Han ville vinna norrmännen, brukar man säga. Ja, det är sant, men han följde också sin övertygelse. År 1814 upp­trädde han icke så som den maktfullkomlige, maktlystne och hänsynslöse generalen Napoleon Bonaparte, som upphävde en fri författning. Karl Johan av 1814 var i väsentliga avseenden densamme som Karl Johan 1799. Folken skall vara fria och ha fria författningar. Detta var hans övertygelse. Samtidigt var han emellertid djupt övertygad om, att Sverige och Norge i en orolig och krigisk omvärld måste sluta sig samman och samverka. Unionen ansåg han sig inte kunna avstå från.

Kristian Fredrik uppskattade envälde

Djupt rotade övertygelser följer med under livet trots skiftande förhållanden. Så var det med Karl Johan. Som konung skulle han styra två folk, som båda hade riksdagar med stora befogenheter. Den politiska friheten på den skandinaviska halvön var på den tiden en ovanlig företeelse. I grannländerna rådde diktatur eller envälde. Öster om Sverige fanns det ryska väldet, där tsaren var enväldig. Även i Danmark åt söder och väster rådde envälde fram till 1848.

Eidsvoll var grått, och grå blir byggnaden även i framtiden. Foto: Lars Gahrn.
Eidsvoll var grått, och grå blir byggnaden även i framtiden. Foto: Lars Gahrn.

Efter att ha nedlagt sin norska krona återvände prins Kristian Fredrik till Danmark som dansk tron­följare. ”Mannen från Eidsvold” hälsades med stora förhoppningar av alla danskar, som ville ha en stark riksdag och politisk frihet även i Danmark. När han sent omsider blev dansk kung år 1839, infriade han inte dessa förhoppningar utan styrde Danmark som enväldig konung livet ut (fram till 1848). Så hade han velat styra även Norge. Även Kristian Fredrik eller Kristian VIII höll fast vid ungdomens övertygelser, men en prins, född och uppvuxen i ett enväldigt rike, har som regel andra övertygelser, än en borgarson som Karl Johan med starka minnen av en revolution, som gav landet en fri författning och alla medborgare lika rättigheter. Norge fick en kung, som bättre förstod det norska folket och dess strävan efter frihet än Kristian Fredrik. Karl Johans förståelse för fria författningar hindrade dock inte, att han tidvis var mycket osams med både det norska stortinget och den svenska riksdagen. Det viktiga är dock, att han godkände författningen och aldrig funderade på att upphäva den. I Frankrike upphävde både Napoleon I och Napoleon III de fria författningarna, och Karl X gjorde ett försök 1830. Detta försök ledde till julirevolutionen detta år. Jämförd med sin samtid framstår Karl Johan som påfallande frihetsvänlig. Det har norrmännen begripit, och därför står kungens ryttarstaty än i dag framför kungliga slottet i Oslo.

Klicka här för denna artikel som pdf