Folk vågade inte åka med bussarna!

Mölndalsborna var i början rädda för bussarna och bilarna. Somliga var så rädda, att de inte ens vågade åka med. Under sådana förhållanden hade Mölndals Bilomnibusaktiebolag bekymmersamt, när det startade 1923.

Exploderande motor

Detta år var Toltorpsgatan från Mölndals kyrka (nu Fässbergs kyrka) genom Toltorpsdalen äntligen färdig. Därför fick Mölndal en busslinje mellan kyrkan och Hvitfeldtsplatsen i Göteborg. Bussarna gick genom Toltorpsdalen. Dalenborna och andra mölndalsbor var dock rädda för de nya fordonen. Bussarna kunde explodera, menade man. Detta var nog så sant, men faran för chaufför och passagerare var inte stor. Kylaren och motorn fanns på den tiden utanför själva busskroppen, som var avsedd för chaufför och passagerare.

Familjemedlemmarna åkte med

I bussen har Hilmer Johansson bara tre familjemedlemmar. Ingen annan vågade åka med denna gång! (Foto i direktör Hilmer Johanssons fotosamling, Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.)
I bussen har Hilmer Johansson bara tre familjemedlemmar. Ingen annan vågade åka med denna gång! (Foto i direktör Hilmer Johanssons fotosamling, Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.)

Det gällde att övertyga tänkbara passagerare om, att de utan fara kunde åka buss. I maj månad 1924 inkallades Hilmer Johansson för att rädda det konkurshotade bussbolaget. En familjebild berättar om en av hans åtgärder för att övertyga mölndalsborna om, att de utan fara för liv och hälsa kunde åka med. Ibland åkte bussarna tomma, och detta såg inte bra ut. Hilmer bad därför hustru och barn att åka med. De satte sig på fönsterplatser, så att de var väl synliga utifrån. Dottern Aisa (född 1919) var ännu en liten flicka och måste därför sitta på en kudde för att nå upp. När familjen Johansson satt och tittade ut ur bussfönstren, kunde folk se, att det fanns människor, som inte alls var rädda för att åka med bussarna. Ibland vinkade de vänligt till dem, som fanns i närheten av vägen.

Stopp vid Toltorps by

De första bussarna var små Ford-bussar, som kunde ta som mest sjutton passagerare. Bussarna orkade inte alltid köra uppför Toltorpsdalens branta backar. Då måste passagerarna gå ur och skjuta på. (Foto: Knut Kjellman, Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.)
De första bussarna var små Ford-bussar, som kunde ta som mest sjutton passagerare. Bussarna orkade inte alltid köra uppför Toltorpsdalens branta backar. Då måste passagerarna gå ur och skjuta på. (Foto: Knut Kjellman, Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.)

Så här i efterhand är man mycket tacksam för att Hilmer har låtit ta en bild, som berättar om detta kapitel i busstrafikens långa och brokiga historia. Fordonet står stilla på Toltorpsgatan. Hilmer var själv chaufför, men han har stigit ur bussen för att komma med på bilden. Solen står i sydväst, och bilden är alltså tagen på eftermiddagen. Hilmer har dragit ned skärmmössan och böjt ner ansiktet för att undkomma solskenet. I bakgrunden ses Toltorpsberget eller Safjället, som ännu är kalt. Tack vare bergets förhöjning längst upp kan vi se, att bussen har stannat mittför Toltorps by (nuvarande Fallströmsgatan). Ännu har man inte kommit fram till de kraftiga uppförsbackarna. Givetvis var det lättare att stanna en bil och låta den stå stilla här nere på släta marken. (Bergets förhöjning ses klart på en annan och översiktligare bild, som finns med i boken ”Mölndal, Lantbruks- och trädgårdsstad under omvandling”, 1993, s. 148.)

Vem fotograferade?

Hilmer har med sig makan Anna och två av barnen. Dottern Aisa når nätt och jämnt upp, och av henne ser vi bara huvudet. Av pojken ser vi inte mycket mer, även om han är något större. Hilmer och Anna hade två söner, Gustaf, i allmänhet kallad Gösta, och Per-Olof. Vem av dem som var med, när bilden togs, är svårt att säga. Någon måste dock ha tagit bilden. Fotografen kan ha varit den andre sonen. I så fall skulle hela familjen ha varit med på bussfärden, även om en familjemedlem saknas på bilden. Detta är en familjebild, som har suttit i ett familjealbum. Om man vänder på fotografiet, finner man nämligen att det har rivits loss ur ett album. Litet grand av albumets mörkgråa papper har blivit kvar bak på fotot.

Tre samlare

Sonen Gösta Sandeblad var med i bussbolaget alltifrån unga år. Senare blev han faderns arvtagare. Här ger Hilmer Johansson sin son en klocka vid något jubileum. (Foto i direktör Hilmer Johanssons fotosamling, Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.)
Sonen Gösta Sandeblad var med i bussbolaget alltifrån unga år. Senare blev han faderns arvtagare. Här ger Hilmer Johansson sin son en klocka vid något jubileum. (Foto i direktör Hilmer Johanssons fotosamling, Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.)

Både Hilmer och hans dotter Aisa var samlare, som tog vara på gamla saker. Hilmer samlade allt, som hade med honom och bussbolaget att göra. Dottern Aisa övertog föräldrahemmet och lät faderns samlingar vara kvar. En dag kallade hon på mig. Hon hade börjat röja på vinden. Tillsammans med en vän till familjen, Erik Johansson, tidigare anställd i bussbolaget, hade hon burit ner ett omfattande arkivmaterial i hallen. Hon frågande: ”Hur mycket av detta vill du ha till hembygdsmuseet?” Även jag är samlare. Jag svarade: ”Jag tar allt.” (Vid närmare eftertanke tackade jag nog nej till ett par rostiga skridskor.) Tack vare tre utpräglade samlare är Hilmers och bussbolagets historia utförlig. (Jag kunde givetvis inte låta bli att läsa handlingarna och börja skriva om vad jag fick fram.) Bland de verkliga klenoderna i Hilmers samlingar är denna bussbild från Toltorpsgatan vid Toltorps by år 1924 (eller möjligen 1925). När man ser den, förstår man bättre än annars hur mycket, som har hänt inom kollektivtrafiken under de gångna 90 åren.

Lars Gahrn

Läs vidare

Lars Gahrn, Hilmer Johansson – från fattigstugan till direktörsstolen: En levnadsteckning, Mölndal 2001.

Bengt Brolin och Jan-Erik Necander, Mölndalsbussarna 1924-1984. 1984.