Göteborg Wind Orchestra drar fulla hus

Fullsatt i Kronhuset och extraföreställningar! Göteborg Wind Orchestra får vara med om den ena framgången efter den andra. Hårt och målinriktat arbete ger utdelning i stora framgångar. Fredagen den 8 november 2019 var temat för kvällen ”Tidernas Filmmusik!” Jag har aldrig tidigare varit med om så mycket folk och så livligt samspråk i varje vrå av Kronhuset.

Jerker – ”en show i showen”

Jerker Johansson ledde kvällens konsert både som dirigent och mycket trevlig programledare. Foto: Lars Gahrn.

Filmmusik är ofta av hög kvalitet för att ge ökad uttryckskraft åt filmerna. Filmskaparna är ofta kräsna och vill ha endast den bästa musiken. Den, som minns filmerna, vill ofta återuppleva filmmusiken. Dessa konserter visar, att filmmusiken lever sitt eget liv, skilt från filmerna. Oväntat många i publiken visade sig ha sett filmerna. Själv märkte jag snart, att jag i stort sett inte hade sett en enda film, men jag kände till de flesta genom tidningsartiklar. Endast några av de äldsta hade jag sett, för länge sedan. Det räcker dock med lite allmän bakgrundskunskap, för att musiken skulle ge ett slags djupupplevelse. Dirigent för aftonen var Jerker Johansson, som var både uppspelt och avspänd. Han dirigerade, berättade och skämtade om vartannat, lyfte armarna uppåt och hoppade ibland. ”Jerker är en show i showen”, sade Leif Lundin träffande, när vi talades vid mellanakten. Åhörarna var med på noterna. (Lägg märke till vitsen!) Stämningen blev glad och hög. Fullsatt var det i salen. Egentligen skulle jag inte ha fått plats där, men Leif Lundin, som är vänföreningens ordförande, hade delat ut två fribiljetter och fått återbud på den ena. Jag fick ta över denna lediga plats.

Ändring i programmet

Kronhuset enligt en gammal vykortsbild.

Fullt var det i Kronhuset, och fullt kommer det att bli i Domkyrkan. Göteborg Wind Orchestra tillsammans med sångare och andra musiker ger varje år julkonserter i Domkyrkan. I kyrkorummet får man ta in 600 åhörare. Där blir fullt, och man gör klokt i att köpa biljetter långt i förväg. Göteborg Wind Orchestra har en bred repertoar, och man har mycket att välja mellan. Jerker Johansson inledde konserten med att framföra sin förhoppning, att vi inte hade läst programmet. Om vi hade läst programmet, fann han tröst i att veta, att de flesta av oss var så gamla, att vi ändå borde ha glömt vad vi hade läst. Bakgrunden till detta är, att programmet hade ändrats efter tryckningen. Man hade mycket att välja mellan, och i sista stund stannade man för ett par andra stycken än de, som fanns med i programmet. (Han ändrade även sin utsaga om åhörarnas ålder, när han såg många ungdomliga ansikten i publiken.)

Nyskapande inom traditionens ramar

Jerker Johansson lyckades få med sig även publiken i konserten. Ett äkta par ur publiken fick visa, hur de reagerade på olika slags musik.

Filmmusik är inte något nytt för Göteborg Wind Orchestra. År 2007 utgav man en cd-skiva med filmmusik av John Williams: GöteborgsMusiken/Alexander Hanson: Filmfavoriter av John Williams (Naxos, DDD 8.570386, 2007). Denna skiva fanns framme på försäljningsdisken denna afton, och många exemplar såldes. USA och Hollywood är som bekant mycket stora inom filmens värld. De flesta av filmmusikens komponister var också mycket riktigt amerikaner, flera av dem med efternamn som klingade italienskt. När man lyssnade till deras musik, förstod man snart varför Göteborg Wind Orchestra gärna spelar den. Amerikanerna har – i motsats till svenska kompositörer – ingenting emot att ta efter äldre musikstilar, snarare tvärtom. De vill inte till varje pris vara originella och nyskapande. Därför klingar musikstyckena ofta bekant. Därför blir filmmusiken också ofta omtyckt. En av kompositörena var Scott Bradley, som skrev musiken till Tom och Jerry-filmerna (inalles omkring 150). Han tog efter alla musikstilar och blandade dem friskt och obesvärat.

Stämning inför rätta

Även flöjtisten Göran Marcusson framträdde som kunnig, insiktsfull och skämtsam konferencier. (Bild från orkesterns hemsida.)

Jerker Johansson var inte ensam konferencier denna kväll. Även flöjtisten Göran Marcusson är bra på att berätta kunnigt, insiktsfullt och skämtsamt. Han berättade om komponisten Howard Shore, som har skrivit musiken till Sagan om ringen. Eftersom Shore bodde i USA, där det är mycket vanligare än i Sverige att folk stämmer varandra inför rätta, blev Shore ofta stämd av kompositörer, som anklagade honom för att ha stulit deras melodier. ”De hade säkerligen många gånger rätt”, sade Göran Marcusson. ”En kompositör, som mycket väl kunde ha stämt honom, var Richard Wagner. Från honom har Shore lånat även sättet att arbeta med återkommande teman, också teman, som är förknippade med särskilda städer och platser. Lyckligtvis – från Shores synvinkel – var Wagner dock sedan länge död, när Shore började komponera.”

Det drar på instrumenten!

Jerker Johansson blomsterhyllades av vänföreningen.

Somliga kompositörer har blivit mycket kända. Göteborg Wind Orchestra har ägnat John Williams en hel cd-skiva. Nino Rota har skrivit musiken till Gudfadern. Jonas Larsson spelade ett kärlekstema på trumpet ur denna film. Hans trumpetsolo var en av aftonens höjdpunkter. Charlie Chaplin var mångsidig och skrev även filmmusiken till sina filmer. ”Smile” har blivit ett klassiskt stycke och spelades även denna kväll. Däremot fanns bara en svensk bland kompositörerna, nämligen Jules Sylvain, som skrev musik till 148 filmer och hade omkring 30 pseudonymer. Han var företrädd med en enda melodi, nämligen signaturen till SF-journalen. Stämmingen steg under kvällen och även värmen. I mellanakten öppnades alla dörrar för att få in frisk luft. Efter en stund gick en funktionär fram och stängde dörrarna på långsidorna. ”Varför stänger du?” frågade jag. ”Det är inte bra, om det drar på instrumenten. De kan bli ostämda.” – ”Vad säger du? Men förr i världen spelade musikkårerna ju utomhus i all slags väder.” – ”Ja, men då lät det väl som det lät, också. Kanske är det så, att de hastiga temperaturväxlingarna är värst.” Jag frågade Dan van Ginhoven, om draget verkligen kunde ha någon större betydelse. Han svarade: ”Blåsinstrumentens material påverkas av den varma och fuktiga (träblås) utandningsluften. Skillnaden mellan väl stämda och harmoniska instrument och det som låter falskt är minimal.  Instrumenten är tillverkade för att vara varma och fuktiga.” Samma fråga ställde jag till Ulf Ripa, som svarade: ”Mässingsinstrument är rent generellt robusta. Intonationen kan kritiskt påverkas av temperaturväxlingar. Skräckexempel är om instrumentet ligger i bagaget i bilen en längre tid och man sedan tar det inomhus för att spela. Temperaturskillnaden skapar förändring av rörlängd och därmed tonhöjd. Motsvarande problem uppstår, om det blir allt varmare i lokalen under spelandets gång. En annan egenhet är ansamlingen av kondens inne i instrumentets alla vindlingar. Med jämna mellanrum måste man som brassmusiker ’tömma’ genom att öppna vattenventiler och dra ur byglar. Om man inte gör det, störs tonbildningen av ett fult ’kluckande’. (Hur det förhåller sig med klarinett och saxofon, lämnar jag därhän, eftersom de tillhör kategorin träblåsinstrument.)” Sammanfattningsvis: Temperaturväxlingar har betydelse, men den är liten. Vi kan förutsätta, att Göteborg Wind Orchestras instrument inte tog någon skada den kvällen heller.

Filmmusik med lägre ljudstyrka

Kanske märktes smärre dissonanser inte förr, när man spelade utomhus under dåliga akustiska förhållanden. Smärre dissonanser kanske drunknade i bakgrundsbruset. Här i Kronhuset är akustiken god. När orkestern spelar marscher, blir ljudet ibland närmast besvärande högt, men under kvällen med filmmusik var ljudnivån nästan genomgående lagom. Tydligen är marschmusiken vad gäller ljudstyrka avpassad för att höras utomhus, medan filmmusiken är avpassad för lokaler, där den ljuder ostörd. Kvällen var mycket lyckad. Vänföreningen delade ut mycket välförtjänta blombuketter. Jerker Johansson fick en. Jag ville fotografera honom med blommorna för att få med en färgklick. Han var dock litet betänksam. ”Folk kan ju tro, att jag skall gifta mig.” Så är alltså inte fallet. Ni behöver inte skicka bröllopspresenter till honom, men skicka gärna några uppskattande ord till honom och övriga orkestermedlemmar. De är värda allt beröm.

Lars Gahrn

Blåsmusiken visar sin stora bredd

Blåsmusikens dag kom med sommaren till Västsverige. Lördagen den 18 maj framträdde 222 blåsorkestrar i 63 kommuner runtom i Sverige. I Göteborg höll musikerna igång från klockan 12:00 till 20:30 (med avbrott för en vilostund mellan fem och sex).

Hemvärnets Musikkår – av högsta klass

Hemvärnets musikkår spelar på Gustav Adolfs Torg. Foto: Lars Gahrn.

Drygt sju timmar med blåsmusik var lite väl mycket även för mig, men jag var med åtminstone från klockan tre, sedan jag med viss möda och på långa omvägar hade lyckats korsa Göteborgsvarvets löparbana genom centrum av staden. Spelplatser var Kronhusgården, Gustav Adolfs Torg och rikssalen i Kronhuset. På Kronhusgården spelade kulturskolornas orkestrar, Betlehemskyrkans musikkår och Göteborgs musikkår. På Gustav Adolfs Torg musicerade Hemvärnets musikkår (från Göteborg) och Göteborgs Musikkår (som litet senare gav en ny föreställning på Kronhusgården). Nutida musikkårer är mycket aktsamma om sina instrument. Man vill under inga omständigheter ha regn på sina instrument. Börjar det regna, avbryts utomhuskonserten. För att undvika en sådan utveckling hade man uppfört ett tält över scenen på Kronhusgården. Följden blev som ni förstår, att inte en enda regndroppe föll under dagen. Sommarvärmen kom till oss, och ibland lyste även solen fram genom molnen. Det enda som föll från ovan var litet vitt från en fiskmås. Detta vita träffade en av musikerna, men det lilla missödet väckte enbart munterhet, Den, som skrattade mest, var flickan, som hade blivit träffad.

Första kvinnliga tamburmajoren

Göteborgs Musikkår spelar på Gustav Adolfs Torg. Musikern längst till vänster utsattes för flygbombardemang av en fiskmås, men genom att bara gapskratta åt detta missöde förvandlade hon det till ett roande inslag.

På Gustav Adolfs Torg spelade Hemvärnets musikkår, som har nått högsta klassen för en militär musikkår. Detta innebär, att musikkåren kan användas i statsceremoniella sammanhang och under utlandsrepresentation. Den kan gå med i högvakten. Så nära i framtiden som den 16 juni skulle musikkåren vara med i högvakten i huvudstaden. Hemvärnets musikkår var den första i Sverige med en kvinnlig tamburmajor. Året var 1978, och hon hette Isabella Tollsner. Hemvärnets musikkår hade inte något tält på Gustav Adolfs Torg. Förr i världen tycks dock musikkårerna ha spelat även i regnväder. Sousafonen, en bärbar helikontuba, formgiven av John Philip Sousa, kallades skämtsamt för ”regnsamlaren”. Benämningen avslöjade nog en bister verklighet.

Mölndals Musikkår

Göteborgs Musikkår leddes av Pia Ålund, en glad, livlig och mycket skicklig orkesterledare.

Göteborgs Musikkår hette tidigare Mölndals Musikkår och till och med Mölndals stadsmusikkår. Den bildades av Mölndals legendariske musikledare Lennart Hillman och leddes i 40 års tid av Åke Edefors. Han bodde inte i själv i Mölndal och tog in alltfler musiker utifrån. Till slut var sambandet med Mölndal så svagt, att man beslöt att kalla orkestern för Göteborgs Musikkår i stället. Detta namn hade nu använts i tio års tid. Man var dock stolt över sitt ursprung. Musikledaren och dirigenten Pia Ålund berättade, att kåren hade varit med och spelat vid ”Musik på vattnet” i Mölndal under 30 års tid. Lennart Hillmans minne levde. Man spelade ”Västkustsallad”, ett potpurri komponerat av Hillman. Konserten på Kronhusgården inleddes med Boccacciomarschen, Franz von Suppés mästerverk. En bättre inledning än dessa glada och sprittande toner är svår att tänka sig. Avslutande musikstycke skall enligt gammal god sed vara en marsch. Vi fick höra Fallskärmsjägarmarschen. Även här hade dock den nya tiden gjort sitt intåg. Dirigenten var som sagt en kvinna, Pia Ålund, livlig, glad och mycket skicklig som orkesterledare.

Vilken musik spelar orkestern?

På Kronhusgården hade man satt upp ett stort tält för att skydda musikkårerna mot regn, hagel och snö. Följden blev givetvis, att inte en regndroppe föll över musikerna eller åhörarna den dagen.

Konferencieren var likaså en kvinna, nämligen Karin Klingenstierna, kunnig, väl påläst, entusiastisk och skicklig på att föra fram väsentligheter och lyfta stämningen. Hon samtalade med både orkesterledare och musiker och lyckades locka ur dem allsköns viktiga upplysningar och påpekanden, som berikade åhörarna. Hur går det att dra folk till konserter i en tid, då man kan få höra hur mycket musik som helst genom ”streaming-tjänster”? Det visade sig, att musikerna tycker sig kunna märka ett ökande intresse för möjligheten att uppleva levande musik, att kunna träffa musikerna och att prata med de musiksakkunniga. Förr hade musikkåren den viktiga uppgiften att introducera ny musik, och kanske är det så ännu idag. Allt är tillgängligt tack vare nätet, och musiklyssnarna drunknar lätt i mängden av tillgänglig musik. Då kan det vara bra att gå till en orkester och få veta vilken musik den föredrar. Rent historiskt har blåsorkestrarna haft en mycket stor betydelse. De var de första orkestrarna med yrkesmusiker. Från dem rekryterade man musiker till operor, konserthus och musikskolor. Så var det ännu, när musikskolorna byggdes upp. Lennart Hillman och Erling Olofsson var bägge militärmusikdirektörer och blev musikledare för Mölndals musikskola. Efter blåsmusikkårernas storhetstid har en verklig musikexplosion ägt rum. Blåsorkestrarna har hamnat litet i skymundan, men det är tydligt, att man vädrar morgonluft. Under 2019 firades blåsmusikens dag för första gången. I 63 kommuner framträdde 222 orkestrar. Blåsmusikens dag är tänkt att återkomma årligen. Syftet är att ”främja, ena, bevara och utveckla blåsmusiken”.

Klädseln viktig

Karin Klingenstierna (längst till höger) har för tillfället flöjtisten Göran Marcusson som intervjuoffer.

Alla föreföll minst sagt nöjda med dagen. Göteborg Wind Orchestra spelade upp Klingenstierna-fanfaren, komponerad av Jerker Johansson, för att hedra Karin Klingenstierna, som blev mycket rörd av denna hälsning. Liksom blåsorkestrarnas medlemmar hade hon klart för sig att klädseln är viktig. Vid framträdandena utomhus var hon klädd i en kortkort röd klänning med vit tröja. Följden blev att hon syntes mycket bra, även på stort avstånd. Inne i Kronhuset hade hon en svart, glittrig och kortkort klänning, som skimrade av ljuset. Till detta gick hon i klarröda skor, högklackade sådana. Även så syntes hon tydligt som en konferencier bör göra. Hemvärnets musiker hade givetvis uniform. Göteborgs musikkår och Göteborg Wind Orchestra satsade på mörka finkläder. Här hade tydligen symfoniorkestrarnas finkläder varit förebilden. Annars är det mycket vanligt, att musikkårer är uniformerade. Förebilden var ju de uniformerade militärmusikkårerna. Civila orkestrar kunde själva sätta ihop något slags civiluniform. Man förstod att både öga och öra skulle ha sitt.

En styrkeuppvisning

Inne i Kronhuset avslutades dagen med en två timmar lång konsert. Ungefär på mitten hade man en tjugo minuter lång mellanakt. Först spelade Hemvärnets musikkår under ledning av Anders Lundin och därefter Göteborg Wind Orchestra under ledning av Jerker Johansson. Göteborg Wind Orchestra spelade bara en enda marsch. ”Det är ju litet dåligt”, sade Jerker Johansson, som utlovade fler marscher vid nästa konsert. Anledningen till att man inte tog med fler marscher och alltså inte gav sin vanliga repertoar förtur, var nog att man var angelägen om att visa upp ”hela blåsmusikens bredd och spets”. Man ville visa, att blåsorkestrar kan spela allt slags musik, och att all musik låter bra, också när den har arrangerats för blåsorkester. Spännvidden mellan musikstyckena var betydande, och allt lät bra. Blåsmusikkårerna hade visat sin styrka, sin bredd, sin mångsidiga användbarhet. Detta var en stor dag för blåsmusiken.

Lars Gahrn

Jerker Johansson – en framstående estradör och scencharmör

Jag gick till Kronhuset tisdagen den 11 juni 2019 för att höra en konsert med Göteborg Wind Orchestra. Jag väntade mig att få höra en bra konsert. En sådan fick jag också höra, men därutöver fick jag vara med om en framstående scenshow.

Sommarmusik

Göteborg Wind Orchestra med Jerker Johansson i Kronhusets stämningsfulla rikssal. Foto: Lars Gahrn.

Dirigent och presentatör för dagen var Jerker Johansson, som började spela slagverk i orkestern redan 1988 och numera är veteran i de flesta avseenden. Som scenpersonlighet uppträder han vant, avspänt och helt obesvärat. Han berättar om musikstyckena kunnigt och skämtsamt. Han trivs med att berätta och kan prata, men trots detta håller han inte på för länge. Ämnet för kvällen var ”Sommarmusik och marscher”. Orkestern har nämligen spelat in tre cd-skivor med sommarmusik, som alltså ingår i repertoaren. Konserten inleddes med den kända melodin: ”Sommar, sommar, sommar” (av Sten Carlberg). Därefter följde ”Intåg i sommarhagen” av Wilhelm Peterson Berger, som är Jerker Johanssons ”favorittonsättare”. ”Ingen kan skriva melodier som Peterson Berger”, sade han oförbehållsamt. Uttalandet visar hans stora musikaliska bredd. Denne tonsättares musik skiljer sig nämligen i mångt och mycket från musikkårernas vanligaste repertoar.

Mer sommarmusik

Jerker Johansson: slagverkare, tonsättare och dirigent. Foto från GWO:s hemsida.

Sedan fick vi höra ”Så skimrande var aldrig havet” (av Evert Taube), I sommarstaden (av Per Grundström), En vänlig grönskas rika dräkt (av Waldemar Åhlén), valsen Utskärgård av Bobbie Ericsson, Torn-Eriks visa (ur: Sju dalmålningar av Nils Lindberg) och en Hälsingesägen av Curt Larsson. Den sistnämnda bygger på den kända Horgalåten, som skulle ha spelats av självaste hin håle ursprungligen. Av åtta musikstycken var bara ett enda en regelrätt marsch, nämligen ”I sommarstaden”, som komponerades till industriutställningen i Halmstad 1912. ( Sommarstaden är alltså Halmstad.) Även ”Intåg i sommarhagen” räknas visserligen som marsch, men den upplevs nog inte av de flesta som en marsch och saknar många av de typiska marschernas kännetecken. Sådan var ställningen i halvlek: 6-2 till marschernas nackdel.

Marscher och skämt

Jerker Johansson under en mellanakt. Foto: Lars Gahrn.

Jerker Johansson hade nämligen mycket skickligt komponerat konserten för att stegra åhörarnas förväntningar och förtjusning. Han vet visserligen, att blåsorkestrarnas publik är tacksamma musikaliska allätare, men att de förväntar sig marscher, älskar marscher och blir synbart uppiggade av marscher. Han hade medvetet sparat denna musik till andra halvlek för att bygga upp en storslagen final och få åhörarna att jubla. Andra halvlek inleddes med tre trumpetare främst i orkestern, och så stämde man upp Marcia Carolus Rex (Marschen Kung Karl). Trumpeterna smattrade, och orkestern klämde i för fulla krafter. ”Nu är det så varmt, att musikerna får spela i bara skjortan, men när marschen skulle spelas, skulle de ha kavajerna på. Någon ordning måste det vara”, sade Jerker Johansson (med glimten i ögat). Det skulle bli mycket mer av både marscher och skämt.

Samspråk med publiken

Flöjtisten Göran Marcusson är en skicklig musiker, som även kan berätta trevligt och föra orkesterns talan. Han fick komma till tals både på konserten denna afton och på Blåsmusikens dag. Bilden är tagen vid det senare tillfället, då Karin Klingenstierna (till höger) var konferencier. Foto: Lars Gahrn.

Stämningen blev allt gladare och alltmer uppsluppen. Jerker Johansson började samspråka med publiken. ”Kommer ni ihåg den melodin”- ”Ja!”- ”Vill ni höra en marsch?”- ”Jaaa!”- ”Hur var det radioprogrammet?”- ”Bra!” Och så vidare. Är presentatören glad och avspänd, blir även publiken sådan. Vår presentatör hade inte alltid ordning på sina papper och missminde sig någon gång. ”Det viktiga är att vi har trevligt, inte vad jag har sagt”, blev redan under första halvlek mottot för aftonen. Efter Marcia Carolus Rex med tre smattrande trumpeter dämpades stämningen med ”Gotländsk sommarnatt”, Globetrotter av Per Lundkvist och Solöga av William Seymer. Vi var ungefär mitt i andra halvlek. Nu kom Upplands regementes marsch, och så dämpades stämningen på nytt av Gammal fäbodpsalm, ett stående inslag vid begravningar. För att skapa feststämning och finalkänsla kom nu tre marscher: Bohus bataljon, Gittes brudmarsch och Svensk militärmarsch. Publiken blommade upp, applåderade livligt, klappade takten och ropade bravo. Föreställningen var slut, men extranummer skulle vi ha. Det blev I beredskap av Sam Rydberg. Valet var utmärkt. Jerker Johansson kände av stämningen och förstod, att den kunde höjas ytterligare med ett extra extranummer. Vi fick höra Under blågul fana. Stämningen var på topp, och ibland kunde man tro sig vara på en sydländsk konsert och inte bland stela svenskar.

Solister framhölls

Aftonen var Jerker Johanssons, men han hade samtidigt sett till, att detta inte skulle bli en enmansshow. Under aftonen lyftes flera musiker fram som solister: Robert Svensson på trombon, Peder Hansson på trumpet, Sven Fridolfsson på altsaxofon och Göran Marcusson på flöjt. Dessutom fick de tre trumpetarna stå främst under Marcia Carolus Rex. Solisterna sken av spelglädje. Varje soloframträdande lyckades bli en höjdpunkt för alla, tycktes det. Även Göran Marcusson kan prata trevligt och skämtsamt. Han berättade om Gittes brudmarsch, komponerad av Jerker Johansson och tillägnad Görans fru Gitte.

Var finns TV?

Jerker Johansson hade visat sig som en stor estradör och en trevlig scencharmör, som samtidigt framhåller sitt stora och framstående lag. Detta var en scenshow och en föreställning, som egentligen är för stor underhållning för den lilla publiken, som Kronhuset rymmer. Varför spelar inte TV in sådana föreställningar? Borde inte sådana shower spelas in på DVD-skivor? Hotad av besparingsförslag har Göteborg Wind Orchestra arbetat hårt på att bli allt bättre, att visa upp sina talanger för alltfler och att bredda sitt utbud. Orkestern lyckas gång på gång överträffa sig själv. Detta borde dokumenteras även i bild.

Lars Gahrn

Två västsvenska tonsättare lyftes fram av Göteborg Wind Orchestra

Åhörarna jublade, och stämningen var vänlig och glad, när Göteborg Wind Orchestra på sin konsert onsdagen den 30 januari 2019 lyfte fram två västsvenska tonsättare, nämligen militärmusiknestorn Ingvar Leion (född 1930) och det unga stjärnskottet Martina Norén från Hemvärnets musikkår i Göteborg. De hade båda skrivit marscher, som kunde mäta sig med klassikerna.

Tonsättare från Mölndal

Ingvar Leion, major, militärmusiker och tonsättare. Foto: Lars Gahrn.
Ingvar Leion, major, militärmusiker och tonsättare. Foto: Lars Gahrn.

Leions far fick anställning vid Samuelsons Strumpfabrik i Mölndal och hade tjänstebostad i denna fastighet (Kvarnbygatan 12). När strumpmaskinerna hade stoppats för dagen, stod Ingvar och tränade på trombon i de stora maskinhallarna. Han blev medlem i IOGT-orkestern, som tränade i ordenshuset vid Grevedämmet (mitt emot Grevedämmets skola, några hundra meter från Leions barndomshem). Sin första marsch komponerade han vid sexton års ålder, närmare bestämt 1947. Den uruppfördes samma år i stads­huset vid Gamla torget (Kvarnbygatan 43) av IOGT-orkestern. Marschen var tillägnad någon av de stora gestalterna inom denna nykterhetsorganisation, men Leion kommer inte nu ihåg vem det var. Han har förlorat noterna, där namnet stod skrivet. I efterhand har han dock skrivit ner marschen på nytt så som han minns den. Originalnoterna till trion (det vill säga mellansatsen) i marschen har han dock kvar, men i övrigt kan marschen nu vara något förändrad. Han är inte säker på, att han mindes den helt rätt. Hela denna musikaliska historia är mer än vanligt intressant för mig, eftersom jag arbetar i den byggnad, där Ingvar stod och övade på trombon. (Mölndals stads­museum är nu inrymt i den gamla strumpfabriken.) Dessutom har stadsmuseet hand om gamla stadsfullmäktigesalen i gamla stadshuset. Den kallas Lorry. Där har jag själv många gånger hållit föredrag. Där uruppfördes Leions första musikstycke.

Visslingar i varuhus

Bert och Ingvar Leion, fotograferade framför stora porten i Samuelsons strumpfabrik (Kvarnbygatan 12) år 1947. Ingvar Leion tränar trombon, vänd mot forsen. Hans bror Bert lyssnar.
Bert och Ingvar Leion, fotograferade framför stora porten i Samuelsons strumpfabrik (Kvarnbygatan 12) år 1947. Ingvar Leion tränar trombon, vänd mot forsen. Hans bror Bert lyssnar.

Första marschen komponerades alltså 1947. Den senaste, den som uruppfördes i Kronhuset den 30 januari 2019, tillkom 2018 och var så ny, att den ännu inte hade fått något namn. Tills vidare kallas den ”Marsch i Dess/Cess”. Tillkomsten är egenartad. Leion brukar vissla, när han går i varuhus. Så småningom slogs han av tanken, att han borde skriva ner de melodier, som han på detta sätt improviserade fram. Han gjorde så, och på detta sätt fick han melodin till denna marsch. Trion hämtade han från en tolv år gammal marsch, som han hade komponerat 2007 för att högtidlighålla 50-årsjubileet av sin och sina officerskamraters officersexamina på Karlberg 1957. (Han tillhörde 1956-1957 års kurs.) Denna marsch har aldrig blivit spelad, och därför använde Leion trion även till den nya marschen, som skrevs med tanke på Göteborg Wind Orchestras instrumentuppsättning. Det är mycket svårt att få orkestrar att spela nya musikstycken, men försöka duger, och framför allt kostar det ingenting. Leion sitter och arbetar vid sin dator. Med ett tryck på datorn vidarebefordrade han noterna till orkestern. I Göteborg insåg man marschens värde och satte upp den på spellistan.

Skriv så mycket ni kan!

Martina Norén, ett stjärnskott inom militärmusiken.
Martina Norén, ett stjärnskott inom militärmusiken.

Den andra tonsättaren är Martina Norén, som spelar i Hemvärnets musikkår i Göteborg. Även modern och fadern spelar i denna musikkår, och de gav alltså sitt musikintresse i arv till sin dotter, som håller på att utbilda sig till musikalartist. Martina går i skrivande stund på Balettakademien här i Göteborg, och har tidigare studerat trumpet­spelandets konst vid Artisten i samma stad. Hennes bidrag till konserten, Elfsborgsmarschen, är ett beställningsverk från 2013, och var hennes förstlingsverk. Mellan Ingvar Leions och Martina Noréns första verk ligger alltså närmare 70 år. Hennes verk kändes fullgånget, melodiskt men samtidigt stundtals kraftfullt kärvt och stramt. Det kunde enligt min uppfattning jämföras med marschklassikerna. Detsamma gäller Leions marsch, som är glad, lätt och kraftfull samt givetvis väldigt melodiös. ”Vid min ålder borde man egentligen inte komponera längre”, sade han anspråkslöst före konserten, men dirigenten för aftonen, David Björkman, tänkte inte alls i de banorna. Han uppmanade avslutningsvis de båda tonsättarna: ”Skriv så mycket ni kan!”

Många marscher på programmet

Här finns många tillfällen att köpa med sig bra musik hem.
Här finns många tillfällen att köpa med sig bra musik hem.

David Björkman är en mycket sakkunnig bedömare. Han är dirigent och konstnärlig ledare för Livgardets dragonmusikkår, som ingår i beridna vaktparaden i Stockholm. Han om någon är sakkunnig vad gäller marscher, och han gav alltså både Ingvar Leion och Martina Norén högt betyg. Konserten hette ”Marsch, uvertyr & vals” och innehöll många marscher. Av femton nummer var tolv marscher. Denna övervikt för marscherna var ett klokt drag. Marscherna är skrivna för blåsorkestrar och är därför mer lämpade för en blåsorkester som Göteborg Wind Orchestra än många andra musikstycken. Vi fick höra marscher av de stora kompositörerna Sam Rydberg (”Under fredsfanan” och ”På post för Sverige”), Per Berg (”Hertigen av Västerbotten”), Per Grundström (”General Cederschiöld”) och Viktor Widqvist (”Mälardrottningen” och ”Norrlandsfärger”). Extranummer var ”Dragonerna komma” (Livgardets dragoners marsch av Aron Ericson). Klokt nog omväxlade man med några ovanliga stycken: ”Kungl. Sundsvalls luftvärnsregementes marsch” av Bengt Ohlsson, ”Country Band March” av Charles Ives och ”Marsch nach Motiven der Oper Moses” av Gioacchino Rossini. Därutöver fick vi höra uvertyren till ”Barberaren i Sevilla” av Gioacchino Rossini, ”Vals i E-moll” ur Opus 62 av Jakob Adolf Hägg samt ”Gold und Silber Walzerklänge” av Franz Lehár. Man tycker, att Hägg, som var romantiker, borde ha kunnat åstadkomma ett romantiskt namn på sin vals!

Tonsättare uppmuntras

Ingvar Leion spelar i Mölndals IOGT-orkester i sin ungdom. Han spelar trombon i bildens mitt.
Ingvar Leion spelar i Mölndals IOGT-orkester i sin ungdom. Han spelar trombon i bildens mitt.

Göteborg Wind Orchestra gör en viktig insats genom att lyfta fram västsvenska tonsättare som Leion och Norén. Om kompositionerna inte lämnar skrivbordslådan eller datorn, kan även den mest brinnande tonsättare förlora arbetslusten. Orkestern gör en stor insats genom att spela deras verk. Detta intresse är självklart mycket uppmuntrande och kan på sikt leda till fler värdefulla verk. Leion var vid sitt bästa lynne, när vi träffades före konserten, och Martina Norén strålade av glädje efteråt, när hon hade hört sin marsch spelas och fått möta stor uppskattning. Sådana stunder kan en tonsättare och kulturarbetare leva av länge. Orkesterns vänförening gjorde som vanligt viktiga insatser. Medlemmarna är intresserade av musiken och kan mycket. De lever med i framgångarna och skapar en vänlig och välkomnande stämning, när de tar emot besökarna. Man säljer biljetter och tar emot gästerna. Dessutom säljs cd-skivor, som orkestern har spelat in. Försäljaren är mycket omtyckt för sitt vänliga och trevliga sätt. Dessutom får han mycket uppskattning för sin ”härliga göteborgska”. När man ser hans cd-skivor blir man imponerad av orkesterns stora bredd. För att få nya intryck och uppslag har man mycket ofta gästdirigenter. David Björkman var ett mycket lämpligt val. Han vet hur en marsch skall låta, och han vet att framstående tonsättare skall uppmuntras.

Lars Gahrn

Mölnlycke Blåsorkester och Jerker Johansson

Kungliga Södermanlands regementes marsch av Sten Lundvall blev inledningsstycket på Mölnlycke Blåsorkesters höstkonsert i Mölnlycke kulturhus lördagen den 17 oktober 2018. De sprittande och medryckande tonerna passar utmärkt som en uvertyr till en konsert. Denna marsch har blivit Mölnlycke blåsorkesters signaturmelodi och öppningsstycke.

Underhållande presentatör

Jerker Johansson berättar. Foto: Lars Gahrn.
Jerker Johansson berättar. Foto: Lars Gahrn.

Dirigent för kvällen var Jerker Johansson, känd dirigent, kompositör och arrangör, tidigare chefdirigent och konstnärlig ledare för Göteborg Wind Orchestra och fortfarande slagverkare inom denna orkester. För honom var denna marsch hemlandstoner. Han gjorde sin värnplikt inom Arméns musikpluton (numera Arméns musikkår) vid Kungliga Södermanlands regemente i Strängnäs. Här lärde han sig att spela denna marsch, som är regementets egen, och dessutom mycket annat. Bland annat lärde han sig ”att sova sittande”, märk väl under bussresor (och inte under konserter). En konsert skall som ni förstår även vara underhållning i ord, och Jerker Johansson har tillägnat sig presentatörens svåra konst att vara både upplysande och roande.

Peterson-Berger bäst

Jerker Johansson spelar Kangas-Polka på koskällor, iförd grön hatt.
Jerker Johansson spelar Kangas-Polka på koskällor, iförd grön hatt.

Det andra musikstycket blev Vid Larsmäss av Wilhelm Peterson-Berger. Jerker Johanson avslöjade här överraskande, att Peterson-Berger är hans favoritkompositör, den bäste av alla svenska kompositörer. Jerker Johansson måste med andra ord ha en stor musikalisk bredd, ty Peterson-Bergers musik har inte mycket gemensamt med militärmusiken och inte heller med musikkårernas övriga kärnrepertoar. De tredje och fjärde numren var Älvsborgslåtar och marschen Överste Sjöqvist, båda av Albert Löfgren. Denne kände musiker och tonsättare var en militärmusiker, som härstammade från Axvall, nära Skara. Även Jerker Johansson kommer därifrån. Han tycks på olika sätt vara som man säger sammanvuxen med sin repertoar. Överste Sjöqvist är snarare en konsertmarsch än en ”marsch-marsch”, det vill säga en marsch att marschera till.

Jerker Johansson – arrangör och tonsättare

Jerker Johansson, slagverkare, tonsättare och dirigent. Foto: Lars Gahrn
Jerker Johansson, slagverkare, tonsättare och dirigent. Foto: Lars Gahrn

Albert Löfgrens marsch Överste Sjöqvist var arrangerad av Jerker Johansson, som hade arrangerat även de följande åtta numren, alltså inalles nio (av tolv). Fem av dem hade han själv komponerat, nämligen High Spirits-March, Edenstrand, Kangas-Polka, Tales and Myths of Gothia samt Fortis et Liber. Marschen High Spirits komponerades till Halmstads 700-årsjubileum och är inspirerad av John Philip Sousa, av Jerker Johansson kallad mästaren inom marschmusik. Detta visar återigen bredden i hans musiksmak, ty Sousa har inte mycket gemensamt med Peterson-Berger. I Kangas-Polka spelade Jerker Johansson själv på en uppsättning koskällor. Denna polka var inspirerad av judisk folkmusik och kallades till att börja med – beroende på koskällorna – för Ko-Polka. Lyckligtvis utbyttes detta föga poetiska och musikaliska namn mot Kangas-Polka. Det kärva och välklingande finska språket passar betydligt bättre i detta sammanhang. Jerker Johansson klagade över svårigheten att sätta lämpliga namn på marscher och andra musikstycken. En melodis framgång kan delvis bero på titeln. Namnen Borgholmsvalsen och Drömmen om Elin betecknar samma vals, men valsen skulle nog inte ha haft lika stor framgång, om man hade behållit namnet Borgholmsvalsen. Tales and Myths of Gothia för nästan tankarna till fantasy-litteratur, men musikstycket är knutet till Göteborg, som inte har mycket med fantasy att göra.

Kan du googla, Johanna?

Ulf Ripa, hyllad för sina 50 år i Mölnlycke Blåsorkester.
Ulf Ripa, hyllad för sina 50 år i Mölnlycke Blåsorkester.

Fortis et Liber (Stark och fri) är två latinska ord, som Jerker Johansson hade googlat fram. (Han bidrog för övrigt med en uppdatering av slagdängan ”Kan du vissla, Johanna?” Anpassat till nutiden blev det: ”Kan du googla, Johanna?” Även musiker tycks numera googla hej vilt och få fram otroligt mycket på den vägen.) Marschen Fortis et Liber var komponerad för Särskilda Operations-Gruppen, SOG, inom Försvarsmakten (och inte inom Sahlgrenska Universitetssjukhuset, vilket man skulle kunna förledas att tro av namnet). Jerker Johansson får då och då beställningar på marscher och musikstycken.

Många insatser

Dan van Ginhoven, här fotograferad i midsommaraftonens milda fotoljus, hyllade kvinnorna och männen bakom konserten.
Dan van Ginhoven, här fotograferad i midsommaraftonens milda fotoljus, hyllade kvinnorna och männen bakom konserten.

Övriga musikstycken var Adagio ur Concierto de Aranjuez av Joaquin Rodrigo, Calle Schewens vals av Evert Taube och Bells across the Meadows av Albert W. Ketelbey. Musikstycket Edenstrand hade Jerker Johansson komponerat för att hedra Åke Edenstrand, som var ett levande uppslagsverk vad gäller militärmusik. Även många av de närmaste medarbetarna hedrades och tackades. Jerker Johansson tackade Christina Lundin och Jenny Björkqvist, som båda hade repeterat musiknumren med orkestern. Christina Lundin befann sig i orkestern som flöjtist. Jenny Björkqvist satt i publiken som åhörare. Dan van Ginhoven avtackade gästdirigenten med blommor och gav blommor även till Ulf Ripa, som denna höst firar 50-årsjubileum inom orkestern. Ulf Ripa leder dessutom Storsextetten, som består av åtta blåsmusiker från Mölnlycke Blåsorkester. De spelar underhållningsmusik från gångna tider och arbetar för att sprida intresse för musik, som var populär från sent 1800-tal och fram till våra dagar. På repertoaren finns allt från folkmusik till revynummer. Jag har skrivit om denna förnämliga storsextett i en annan bloggartikel. Av programmet framgår att Mölnlycke Blåsorkester för närvarande kan räkna in 37 musiker, eller 38 om man räknar in den ena dirigenten, Christina Lundin, som också är flöjtist. Dessa musiker är en stor tillgång för kommunen. Musikintresset är också lyckligtvis betydande. En stor åhörarskara hade samlats i kulturhuset denna afton.

Lars Gahrn

Tre tonsättare spelar i Göteborg Wind Orchestra

Konserten ”Svenska marscher”, som gavs i Kronhuset tisdagen den 25 september 2018 blev på alla sätt en imponerande styrkeuppvisning hos denna orkester, som går från klarhet till klarhet.

Många arrangemang

Kronhuset enligt gammalt vykort.
Kronhuset enligt gammalt vykort.

Vänföreningen GWO har många flitiga medlemmar, som ställer upp för sin orkester och välkomnar åhörarna. Redan vid ingången blir åhörarna imponerade. Här står en vänlig man och säljer cd-skivor, de flesta inspelade av Göteborg Wind Orchestra. Skivorna visar att orkestern har en enastående bredd. I stort sett allting kan spelas av denna blåsorkester, som genom idogt arbete har utvecklats från en amatörorkester till en högst professionell yrkesorkester. Åtskilliga tonsättningar måste göras om eller (som det heter på fackspråket) arrangeras för blåsorkester. Bland musikerna finns en mycket skicklig och flitig arrangör, nämligen slagverkaren och tonsättaren Jerker Johansson, tidigare chefdirigent och konstnärlig ledare för Göteborg Wind Orchestra. Han lämnade denna befattning för att få mer tid till att arrangera och komponera.

Musikinspektörer finns

Jerker Johansson, slagverkare, tonsättare och dirigent. Foto: Lars Gahrn
Jerker Johansson, slagverkare, tonsättare och dirigent. Foto: Lars Gahrn

År 2017 skrev han marschen ”In Charge” till hemvärnets musikkår i Eksjö med anledning av att Thomas Samuelsson, hemvärnschefen, fyllde 70 år. Marschen bjöd på omväxling mellan kraftfulla och mjuka avsnitt. Jerker Johansson har på nytt visat sitt mästerskap. Marschen uruppfördes denna afton. Senare på kvällen kom ytterligare en nyskriven marsch av Jerker Johansson, nämligen ”High Spirits”, inspirerad av mästaren John Philip Sousa. Neil A Baker spelar bastuba i orkestern och komponerar även musikstycken. Hans marsch ”The Legend of the Stig” var tillägnad en annan musiker i orkestern. Han har nyss pensionerats och heter Stig Emker. Stig har med stor skicklighet fört orkesterns talan inför anslagsbeviljande politiker. Han satt med bland åhörarna och var mycket glad över hyllningen. Han och Neil omfamnade varandra. Senare framfördes Neils nyskrivna marsch ”The Inspector’s March”, tillägnad musikinspektören Torgny Hansson. Mannens titel väckte betänksamhet i orkestern. Man undrade, om någon kan bli musikinspektör även i våra dagar? Svaret blev, att det kan man. Det gamla Myndighetssverige lever tydligen vidare i högönsklig välmåga. Mot denna marsch (och de andra) bör inte musikinspektören ha haft något att erinra.

Många bra marscher

En av orkesterns tjänstlediga musiker är David Glänneskog. Han satt bland åhörarna denna afton och hade glädjen att få höra två av sina marscher uppföras: ”Framåt marsch!” och ”Svensk musiksoldat”. Bland sina musiker har Göteborg Wind Orchestra alltså tre tonsättare, som bidrog med sex av konsertens marscher. Detta är onekligen ett styrkeprov, som visar att orkestern är mycket högtstående och ofelbart gör intryck på åhörarna. Så sker allra helst som marscherna är mycket bra och står sig gott i jämförelse med de marschklassiker, som också spelades under konserten. Sverige har en stor skatt av bra marscher, och utomlands finns hur mycket som helst. Det är svårt att skriva nytt, sade Jerker Johansson, när vi talades vid under mellanakten. Han hade uppfattningen, att det tar omkring tio år innan en marsch börjar spelas, om den över huvud taget spelas alls. Jag kan glädja honom med att berätta, att Mölnlycke Blåsorkester har tagit upp hans musikstycke ”Sol över Hälsö” på repertoaren. Här har Jerker Johansson åstadkommit ett mästerverk, som man hör med god behållning varje gång.

Konserten blev en succé

Neil A Baker, musiker och tonsättare. Foto: Lars Gahrn
Neil A Baker, musiker och tonsättare. Foto: Lars Gahrn

Även Neil A Baker är en flitig tonsättare, som för övrigt har gjort också många kompositioner för dragspel. Psalmer finns likaså på meritförteckningen. Han var mycket glad och uppspelt denna afton, som hade varit en stor framgång. ”För några år sedan spelade vi för 50 personer. Nu har vi full salong. Intresset för marscher ökar!” Att han hade rätt var lätt att se. Publiken var påfallande ungdomlig. Vi gamlingar var visserligen även denna gång många, men överallt såg man samtidigt unga människor. Applåderna dånade som åskan. Folk stampade i golvet och ropade ut sin förtjusning. Konserten var helt enkelt en succé. Intresset för marschmusik är i stigande.

Många marschklassiker

Kronhuset är en konsertlokal med djup. De månghundraåriga takbjälkarna bildar ett både uttrycksfullt och vackert tak. Foto: Lars Gahrn
Kronhuset är en konsertlokal med djup. De månghundraåriga takbjälkarna bildar ett både uttrycksfullt och vackert tak. Foto: Lars Gahrn

I övrigt förekom idel kända tonsättare och marschklassiker. Viktor Widqvist inledde med ”Mälardrottningen” och fick även avsluta med ”Under blågul fana”. Detta extranummer lyckades vi applådera fram. (Vi begeistrade åhörare försökte applådera fram ytterligare ett extranummer, men det gick inte.) Däremellan var Widqvist företrädd med ”Norrlandsfärger”. Ivar Widner var företrädd med ”Vår Flotta” och ”Infanterimarsch”. Sam Rydberg, ”den svenske marsch­kungen”, hade fått med ”Kungliga Älvsborgs Kustartilleris regementes marsch” och ”Gardeskamrater”. Per Berg bidrog med ”Den svenske flygsoldaten” och ”Kavallerimarsch”, även känd som ”Hertigen av Västerbotten”. (Prins Gustaf Adolf, far till konung Carl XVI Gustaf, var hertig av Västerbotten och kavallerist.) Av Per Grundströms marscher fick vi höra ”I sommarstaden” och ”Överste Cederschiöld”. I fråga om den sistnämnda uppstod ett litet meningsutbyte om huruvida marschen hette ”Överste Cederschiöld” eller ”General Cederschiöld”. Man stannade för den första titeln, eftersom Cederschiöld var överste, när han fick marschen sig tillägnad. Senare blev han general, och då tycks man ha låtit hans senare grad komma med i titeln, vilket kanske inte är helt riktigt. Ja, se titlar har alltid ställt till med bekymmer.

Stöd GWO!

Den uppmärksamme läsaren finner, att alla tonsättare var företrädda med två marscher i programmet. Anledningen till att vi fick höra tre av Widqvist var att hans tredje kom som extranummer. Dirigent för kvällen var Andreas Eriksson Hjort, som kunde locka fram melodiernas finaste skiftningar. Att följa dirigentens rörelser hjälper även publiken att följa med i melodierna. Göteborg Wind Orchestra har många gästdirigenter, som lär orkestern åtskilligt och även själva lär sig åtskilligt av dessa rutinerade orkestermedlemmar. Mot bakgrund av detta imponerande styrkeprov kan man inte alls förstå hur Göteborgs Kultur­förvaltning vill dra in eller minska anslagen till denna orkester, som har lyckats med att lyfta sig själv i håret. Här har varje krona i anslag givit utbyte. Orkestern har blivit allt bättre. Man har breddat sin repertoar och sin publik, och man har rentav komponerat ny musik av klass. I en tid, då de många militära musikkårerna är borta, är det nödvändigare än någonsin att stödja de få professionella blåsorkestrar som finns kvar. Hemvärnets musikkårer gör viktiga insatser liksom andra amatörorkestrar, men man kan inte överlämna ett helt kulturarv till frivilliga krafter. Man måste ha några professionella orkestrar som förvaltare, förebilder och exempel.

Långsiktighet krävs

Jag har rika erfarenheter av hur kulturförvaltningar tänker och arbetar. Nya tjänstemän vill ha förändringar och satsa på nya verksamheter. Då vill de ofta skaffa pengar genom att dra in anslagen till gamla trogna kulturarbetare. Givetvis får man inte bära sig åt på det viset. Att stödja ena året och strypa nästa är förödande. På kort tid kan man riva ned kulturinstitutioner och verksamheter, som har byggts upp under lång tid. Framför allt har man en skyldighet att stödja de bästa verksamheterna. Dit hör Göteborg Wind Orchestra. Den började som Spårvägens Musikkår, en orkester av Spårvägens fritidsmusiker, och har stegvis omvandlats till en orkester med yrkesmusiker. Repertoaren har breddats, och orkestern gör Göteborg känt och omtalat bland musiker och musikintresserade i hela Sverige och i många andra länder. Före konserten talade jag med Leif Lundin, vänföreningens ordförande. Han kunde meddela, att kulturnämnden hade haft sammanträde samma dag och trots allt beslutat att ge Göteborg Wind Orchestra pengarna för 2019. Hur det går för 2020 vet man emellertid inte. Inga förhandslöften ges. Ständig otrygghet om framtiden ger otrygga arbetsförhållanden och hämmar både nyrekrytering och långsiktigt arbete. Tyvärr är det också på det viset att politiker och kulturförvaltningar gynnar kommunala institutioner på bekostnad av fristående institutioner och föreningar. Det innebär dock inte någon avgörande trygghet att vara en kommunal institution. Kommunen kan liknas vid en stor koncern. Om flera företag läggs samman till en koncern, brukar detta leda till att vissa enheter läggs ner. En fristående stiftelse eller förening har dock en styrelse och medlemmar, som arbetar enbart för sin stiftelse eller förening. Även om arbetet kan vara trögt och motigt, har man goda möjligheter att lyckas. Göteborg Wind Orchestra har funnits sedan 1905, då Spårvägens Musikkår bildades. Detta överlevnadsprov ger oss hopp inför framtiden.

Lars Gahrn

Spökjakt utan framgång i Kronhuset

Higab sköter Göteborgs stads kulturfastigheter, och Historieverket visar dem, åtminstone flera av dem. I många fall har det blivit så. Arbetsfördelningen har visat sig vara utmärkt. Historieverket består av historieintresserade guider, som har erfarenhet av teater och andra större evenemang, och som vet vad man skall lyfta fram i en historisk fastighet. Julmarknaden, som anordnas i Kronhuset i december 2018, drivs av Historieverket.

Fästningsstadens arsenal

Kronhuset enligt gammalt vykort.
Kronhuset enligt gammalt vykort.

Söndagen den 12 augusti 2018 visade Anna Jolfors runt i Kronhuset och berättade om dess historia. Att vara klädd i en dräkt, som passar in i byggnadens tidsskede, är numera mycket viktigt för alla ciceroner. Anna Jolfors mötte upp i en 1700-talsklänning i blått, inhandlad på nätet. Även 1700-talsdräkter har vissa moderna bekvämligheter som exempelvis ett blixtlås i ryggen. Helt kan man inte utestänga nutida bekvämligheter, men man kan alltså vända dem ryggen. Kronhuset byggdes som arsenal för fästningsstaden Göteborg. I fredstid, när ingen fiende hotade, skulle kanonerna inte få stå utsatta för väder och vind. Då skulle de stå inställda i Kronhuset. Hela bottenvåningen var en enda stor sal utan mellanväggar eller ens pelare, som skulle kunna hindra kanonernas uppställning. Golvet var helt enkelt ett grusgolv. Så var och förblev det fram till 1955–1957, då nuvarande golv tillkom.

Reliefer i trä

En av relieferna i och på Kronhuset.
En av relieferna i och på Kronhuset.

Byggnaden stod färdig 1654. Ytterst litet har förändrats sedan dess. Ungefär 90 procent av det bärande virket är ursprungligt. Över långsidans dörrar sitter, både invändigt och utvändigt, reliefer som visar rustningar och vapen. De är målade och ser ut att vara huggna i sandsten eller kalksten. I själva verket är de skurna i trä och måste målas vart femte år, berättar Anna Jolfors.

Riksdagssal och kyrka

Anna Jolfors i 1700-talsklänning.
Anna Jolfors i 1700-talsklänning.

Här i Kronhuset hyllades Karl XI som konung under riksdagen i Göteborg 1660. De fyra stånden adel, präster, borgare och bönder, sammanträdde var för sig i hus ute på stan, men gemensamma samlingar ägde rum här i Kronhusets bottenvåning. Kanonerna måste vid detta tillfälle ha varit utrullade. Under 1800-talet användes husets bottenvåning som kyrka för garnisonsförsamlingen. Då hade man – för säkerhets skull – satt in pelare i rummet, berättade Anna Jolfors. Vid renoveringen 1955–1957 arbetade man med takbjälkarna och förstärkte dem i vissa fall. Här hade Stadsmuseet under många år sina stadshistoriska samlingar.

Orkesterhus och kommunfullmäktiges sal

År 1998 blev Kronhuset orkesterhus för Göteborg Wind Orchestra, som då hette GöteborgsMusiken. Under Börsens restaurering sammanträder kommunfullmäktige, som borde kallas stadsfullmäktige, i denna byggnad. Återigen har den en viktig uppgift i folkstyrets historia. Under dessa yttersta dagar har man satt in en hiss i byggnaden, för att rullstolsburna besökare skall kunna komma upp till andra våningen.

Flygande flingor

Spökfritt under taket. Foto: Lars Gahrn.
Spökfritt under taket. Foto: Lars Gahrn.

Vi vandrade under ledning av Anna Jolfors upp genom våningarna. Musikerna i Göteborg Wind Orchestra har tjänsterum i huset. Där kan de öva på sina instrument. För att inte skada den historiska byggnaden skapar man så kallade kassetter. Man bygger upp rum i rummet. Dem kan man lätt plocka ner igen, om huset skall användas till annat. Till slut stod vi intill trappan, som leder upp till det lilla vindsrummet under taket. Där skall spökena bo, sägs det. Vi fick denna gång gå uppför trappan och titta in där. Jag upptäckte inte minsta lilla spöke. Inte heller någon annan kunde se några vålnader eller gengångare. En kvinna kunde dock i sin kamera se små flingor, som från höger flög mot vänster. Till min besvikelse kunde dock inte jag se dessa flingor i min kamera. Vi begrep, att flingorna fanns i kameran och inte i verkligheten, men mystiska var de onekligen.

Flingor var orber

Niklas Krantz, vän med Anna Jolfors, var med under visningen. Han uppträdde här som den store glädjeförstöraren. Inte ens detta lilla mysterium skulle vi få behålla. Han berättade, att dessa flingor var så kallade orber, ett välkänt optiskt fenomen, som förekommer i kameror. Orber är så välkända, att en förklaring finns med i Wikipedia: ”Orber är ljusfenomen som ibland uppträder på fotografier eller film. Orber är stora oskärpecirklar som uppkommer då partiklar (damm, vattendroppar, insekter etc.) hamnar kraftigt ur fokus. För att framträda måste de vara mer upplysta än bakgrunden, vilket är ett vanligt resultat av att använda blixt i mörka utrymmen.”

Mycket att berätta om

Orberna var en mycket klen ersättning för spöken. Kronhuset har en lång och innehållsrik historia, men som spökhus är det inte mycket att skryta med. Som synes finns dock mycket annat att berätta om.

Lars Gahrn