Musik och militärhistoria kring Kronhuset

Kronhuset är ett av Västsveriges kulturhus med musik och sång både ute och inne. Under kulturkalaset 2018 bubblade Kronhusområdet av liv och verksamheter. Jag skall berätta om en del av detta för att visa min uppskattning och på detta sätt efter fattig förmåga bidraga till att verksamheterna kommer tillbaka.

Önskekonsert med Helperin

Salomon Helperin bläddrar i sina noter och dryftar lämplig melodi med ett par åhörare. Det blev Happy Birthday. Foto: Lars Gahrn.
Salomon Helperin bläddrar i sina noter och dryftar lämplig melodi med ett par åhörare. Det blev Happy Birthday. Foto: Lars Gahrn.

Min kulturvandring genom Göteborg lördagen den 18 augusti började dock vid domkyrkan. Där bjöds för sista gången under detta år tornmusik med trumpetaren Salomon Helperin. Förra året hade jag varit där två gånger, men vid båda tillfällena hade bröderna Helperin (Salomon och Samuel) föredragit att stå och spela på Domkyrkoplan framför torningången. Skulle jag i år få höra spel uppifrån tornet? Denna gång stod Salomon Helperin återigen nere på marken. Det var lätt att begripa varför. Han är vänlig och trevlig, och han älskar samspelet med åhörarna. Mellan musikstyckena pratar han med publiken och blommar då upp som scen­personlighet. Nytt för i år var, att åhörarna fick önska musikstycken. En ung flicka fyllde år just den lördagen. Då spelades ”Happy Birthday”. Någon önskade psalmen ”Den sommartid nu kommer”.

God, glad och vänlig stämning

En lotta skalar potatis (ett slags rotfrukt, nu använd som råmaterial till chips).
En lotta skalar potatis (ett slags rotfrukt, nu använd som råmaterial till chips).

Salomon spelade psalmen utan noter men kom av sig. Han improviserade dock något liknande och fortsatte som om ingenting hade hänt. Han var så nöjd med sin lyckade improvisation, att han efteråt nämnde, att han hade kommit av sig. (Musiker brukar som regel inte kännas vid sina tillkortakommanden, men detta var så lyckat, att han hade anledning att vara stolt.) Ur Salomon Helperins samspel med åhörarna växte en god, glad och vänlig stämning fram. Detta år hade han en helt ny förklaring till varför han inte spelade från tornet: Vid regn kunde befaras att tornmusikanten halkade och föll över det alldeles för låga skyddsräcket. Vid minsta fara för regn förbjuder facket Helperin att spela från tornet. Man bör dock ha klart för sig att hans förklaringar är en del av den förstklassiga underhållning, som han bjuder. Han är en ytterst skicklig trumpetare, och står han nere på marken, kan han spela även de allra finaste nyanserna. Årets show kom mig att tänka på Victor Borge, som var både en stor musiker och en framstående underhållare.

Potatiskok i fältkök

En stadssoldat med en bygel att sätta om halsen på bråkstakar berättar om sin verksamhet. Till höger ses Sven Hagnell.
En stadssoldat med en bygel att sätta om halsen på bråkstakar berättar om sin verksamhet. Till höger ses Sven Hagnell.

I Kronhusparken anordnades ett historiskt fältläger. Karolinerna var flest och kom från Kongliga Elfsborgs Regementes Caroliner (KERC), men där fanns även föreningarna Gustaf II Adolfs fotfänika, Westgiötha Gustavianer, Gathenhielms kapare, Göteborgs Artilleri (inriktat främst på karolinsk tid) och Artilleriavdelningen i Göteborg. Den sistnämnda bidrog med ett fältkök från 1916, en vagn, som överlevde avhästningen och senare kopplades på en traktor. Fältköket skall ha varit i tjänst ännu på 1970-talet och har alltså tjänstgjort under ett halvt århundrade. Även här i Kronhusparken var det igång. Två lottor eller kvinnliga soldater, mycket tjusigt friserade i 1940-talets stil, satt och skalade potatisar, som kokades i fältköket. (För det uppväxande släktet bör jag kanske förklara att potatis är en rotfrukt som kan förädlas till chips och numera är känd som råämne till chips.) Dessutom stektes köttbullar. Knektarna i Kronhusparken behövde inte svälta. Min far, Lennart Gahrn, var stormpionjär vid infanteri­regementet i Halmstad. Hans regemente övade vid något tillfälle tillsammans med Göta Artilleriregemente, som ännu hade hästar som dragare. Detta hände runt 1950, och fältköket kan alltså mycket väl ha varit med vid dessa övningar.

Utryckning till Arendal

Karl XII hade infunnit sig i härlägret.
Karl XII hade infunnit sig i härlägret.

Soldater ur lägret tågade iväg upp till Bältesspännareparken för att visa att de fanns och locka åskådare ner till fältlägret. Carolinerna hade med sig två fältkanoner, som manskapet rullade utan hjälp av hästar. Vid Lejontrappan stannade de och sköt salutskott ut över Stora Hamn­kanalen. I lägret bjöds på förevisning av sjukvård, som i många fall betydde amputation. Där förekom också modevisning. De olika föreningarna hade kläder och uniformer av olika slag från många olika tider. Man hade mycket att berätta om dräkterna, som dessutom var mycket vackra. I lägret kunde man köpa ”vänskapsbröd”, bakat enligt gammalt recept, och våfflor bland mycket annat. Kronhuset har sin plats i Västsveriges försvarshistoria. År 1719 höll Tordenskiolds flotta på att skjuta sönder Älvsborgs fästning. Artilleriet på Älvsborg gick i sin tur illa åt den danska flottan, men i Göteborg befarade man att fästningen skulle erövras. Överste Staël von Holstein lånade då några kanoner, som stod i lager i Kronhuset. Han satte upp ett batteri på Arendal. Härifrån började han beskjuta danska flottan. Härigenom fick svenskarna övertaget. Danska flottan gav upp belägringen och seglade undan. I Kronhusparken spelade man med jämna mellanrum upp denna utryckning med kanoner från Kronhuset till Arendal.

Utsökt, sade Karl XII

Bland Carolinerna fanns en man, som liknade Karl XII och därför fick spela kungen. Sven Hagnell, som var konferencier och presentatör på ett trevligt och humoristiskt sätt, intervjuade Karl XII och frågade vad kungen tyckte om mobiliseringen? ”Den var utsökt”, svarade Hans Majestät. Onekligen skedde den med både fart och fläng. Litet märkligt är, att man kunde fråga Karl XII, som stupade 1718, om en mobilisering, som inträffade 1719, men kanske skall man inte titta alltför noga på årtalen i dessa sammanhang.

Wadman – en protestsångare

Wadmans sjunger med kraft och eftertryck.
Wadmans sjunger med kraft och eftertryck.

På Kronhusgården höll Polisens Musikkår konsert. I Kronhusparken sjöng och spelade artistgruppen Wadmans några av skalden Johan Anders Wadmans dikter. Artistgruppen har tonsatt 25 av skaldens dikter. Wadman, känd som ”Göteborgs Bellman”, föddes 1777 och dog 1837, alltså för snart 200 år sedan. Det gäller att finna eller komponera melodier, som passar ihop med de gamla dikterna, och som inte är alltför uppenbart nutida. Detta har Wadmans lyckats utmärkt med. Melodierna tolkade även på ett utmärkt sätt det glada humör, som präglar skaldens diktning. När man lyssnade på sångerna, förstod man klarare än tidigare, att Wadman var Karl Johanstidens motsvarighet till sentida protestsångare. Dikterna har uddar åt många håll, inte minst mot prästerskapet. Klokt nog tryckte Wadman inte sina mest anstötliga dikter under sin livstid, men vänner letade fram dem efter hans död och befordrade dem till trycket i nya upplagor av hans samlade skrifter. Ryktena om hans dikter var dock i omlopp. Prästerna och hans andra offer för allsköns giftigheter visste, var de hade honom, och vad han tänkte om dem. Hans anseende var inte det bästa hos dem. Man kan nog säga att han var litet av en protestsångare. Grovkornigheten gjorde att många andra stöttes tillbaka, men den var ju bara rolig så fort man hade fått några supar i sig. Där, bland glada och beskänkta dryckesbröder, var Wadman ett stort namn. De hyllade honom och hedrade hans minne. Han har tyvärr inte blivit ett stort namn i litteratur­historien, men hans diktning lever. Den har aldrig blivit bortglömd. Med glädje hälsar jag Wadmans’ utmärkta tolkningar av skaldens dikter. Monumentet rör på sig.

Lars Gahrn

Tornmusik på hög nivå

”Spelman på taket” hette en känd musikal, som handlade om judarna i Ryssland. Ibland på kvällarna spelade judiska musikanter fiol från sina hustak. På detta sätt hördes musiken över grannskapet. Så har man gjort även i Sverige.

Blåsare på rådmanstaket

Från staden Göteborg berättas 1658 och 1664, att under reparationsarbeten stadens spelmän brukade ”stå och blåsa” på en altan på rådhustaket. I vår tid har konstnären Lars Gillis återskapat denna syn och tecknat denna konsert så som han trodde, att den hade tett sig. I sin bok ”Gamla Göteborg – bilder som inte fanns” har han på detta sätt tecknat händelser ur Göteborgs historia.

Tornmusik från domkyrkan

Domkyrkotornet har två sidoaltaner, från vilka tornmusik skulle spelas. Foto: Lars Gahrn.
Domkyrkotornet har två sidoaltaner, från vilka tornmusik skulle spelas. Foto: Lars Gahrn.

Gustavi domkyrkoförsamling har tagit upp detta sätt att ge konserter. Salomon och Samuel Helperin spelade trumpet från domkyrkotornet varje lördag från och med den 1 juli till och med den 19 augusti 2017. Halvvägs upp i tornet finns två balkonger med staket runt omkring. Klockan halv tolv på lördagsmiddagen trädde de båda trumpetarna ut här och spelade. I händelse av regn skulle konserten flyttas. Lördagen den 5 augusti var jag där för att lyssna till ”tornmusik”. Musik blev det också – men inte från tornet. De båda trumpetarna stod framför huvudporten genom tornet. Inget regn föll denna förmiddag, men det blåste. Efteråt förklarade den ene trumpetaren, att det skulle ha varit svårt att göra sig hörd från tornet. Däruppe måste man ta i tre gånger så mycket jämfört med vad man behövde göra nere på marken. Dessutom var det roligt att kunna tala med åhörarna, förklarade han. Hade de spelat uppifrån tornet denna blåsiga dag, skulle mycket av musiken ha blåst bort. Den skulle inte ha hörts av oss åhörare.

Blandade musikstycken

Bröderna Helperin spelar från domkyrkotornet. Affischbild.
Bröderna Helperin spelar från domkyrkotornet. Affischbild.

Jag insåg då klarare än tidigare, att vi har en väldig domkyrka, som inte bara är lång och bred utan även har ett mycket högt torn. Balkongerna finns bara hälften så högt upp som tornets översta lanternin. Även denna höjd är mer än betydlig. Enligt programmet skulle bröderna Helperin bjuda på ”klassiska klanger och höga toner”. Så var det också. Blandningen var omväxlande, men de hade fått kritik för att de inte spelade tillräckligt många psalmmelodier. Denna lördag spelades dock ”Tryggare kan ingen vara” och psalm 203 och kanske fler. (Jag kände igen endast några få av melodierna. Dessutom kände jag igen ”Vila vid denna källa”, som förvisso icke är en psalm men mycket angenäm ändå att höra.) Bröderna Helperin hade ett bra urval av musik.

Finstämt spel

Bröderna Helperin spelade de allra mjukaste och finstämdaste tonerna från platsen framför domkyrkotornet. Foto: Lars Gahrn.
Bröderna Helperin spelade de allra mjukaste och finstämdaste tonerna från platsen framför domkyrkotornet. Foto: Lars Gahrn.

Skall man skriva om ”tornmusik”, vill man gärna också höra musiken spelas från tornet. Lördagen den 19 augusti var jag tillbaka. Denna dag blåste det endast obetydligt, men likafullt behövde man inte lyfta blicken för att se bröderna Helperin. De stod även denna gång framför huvudingången. De bjöd återigen på finstämd trumpetmusik och lyckades avvinna sina trumpeter de mjukaste och känsligaste tonerna. Bättre än så här kan det inte bli. Man förstod klarare än någonsin, att bröderna Helperin hellre ville stå här nere och spela finstämt än att stå där uppe och blåsa bara för att höras. Bredvid mig på parkbänken hade jag Richard Sehested Kjaergaard, som själv är musiker. Han berömde brödernas trumpetspel mycket. Även denna gång frågade man trumpetarna, varför de inte spelade från balkongerna. Svaret blev, att facket hade stoppat dem från att gå upp, eftersom de hade glömt sina livlinor hemma. Detta svar, som gavs även förra gången, är att fatta som ett skämt.

Musik på hög nivå

Bröderna Helperin spelar framför domkyrkotornet. Foto: Lars Gahrn.
Bröderna Helperin spelar framför domkyrkotornet. Foto: Lars Gahrn.

Man får trösta sig med, att om vi inte bjöds på musik från tornet, så bjöds vi åtminstone på musik vid tornet. Denna musik var dessutom musik på högsta nivå, vilket kanske musiken från tornet inte skulle ha varit. Det gäller att höras. Det kan vara svårt att göra sig hörd utomhus. När kyrkorna byggdes, tänkte man på att bygga så, att akustiken blev den bästa tänkbara. Göteborgs domkyrka har utmärkt akustik. Efter tornmusiken bjöds på konsert klockan 12.00. Jag var även där och kunde slå fast, att domkyrkan är en utmärkt konsertlokal. Konserten blev en större upplevelse än den nog hade blivit på annat ställe tack vare den ljusa, upplyftande och vackert prydda lokalen. Smyckade kyrkor överträffar nakna konsertsalar. Man förstår, varför många musiker helst spelar i kyrkor. En lokal med god akustik kräver dock en del eftertanke hos en talare. Om man talar alltför snabbt hinner ekot inte klinga ut innan nästa eko kommer. Då skapar man ett sorl, som stör talet. I Göteborgs domkyrka bör man tala lagom långsamt och låta efterklangen gå fram.

 

Allfrakt – totalflexibelt och framgångsrikt

Allfrakts brandgula bilar med den svarta pilen har vi alla sett på Mölndals gator. De ses för övrigt av och till samt här och var i hela Västsverige. Vem av oss känner emellertid till något om företagets historia? Om man frånräknar ägaren och de många trotjänarna, har ytterst få mölndalsbor historiska kunskaper om företaget.

Upplysande krönika

Den första lastbilen, en gammal Chevrolet, som ibland blev omåkt av mopeder.
Den första lastbilen, en gammal Chevrolet, som ibland blev omåkt av mopeder.

Hubert Jönsson, trotjänare inom företaget och förutvarande delägare, har ändrat på den saken. Han har skrivit en företagshistorik av stort värde och stort allmänintresse. Den ger många inblickar i det, som vi kallar ”transportsektorn”, dess förutsättningar, verksamhet och omvandling. Bokens fullständiga titel är: ”Allfrakt: Ett företag i ständig utveckling: Historik, minnen och bilder 1960-2015 Nedtecknade av Hubert Jönsson” (2015, 72 rikt illustrerade sidor).

Högkvarter vid järnvägen

Företaget ger oss inblickar i transportsektorns utveckling. Verksamheten började, då Gösta Andersson köpte en begagnad lastbil år 1960. Han hyrde in sig hos SJ intill Mölndals Nedre, järnvägsstationen vid Västkustbanan. Vid denna tid var det ännu så, att långväga transporter utfördes huvudsakligen av järnvägar och rederier. Lastbilar tog hand om godset vid järnvägsstationerna eller i hamnarna och utförde korta transporter inom orterna. Utvecklingen gick emellertid mot allt färre omlastningar och allt längre transportsträckor för lastbilarna.

Allt längre körningar

”Liftdumprar” (lastbilar, som kan lyfta av och på containrar), fotograferade med stadsdelen Trädgården i bakgrunden.
”Liftdumprar” (lastbilar, som kan lyfta av och på containrar), fotograferade med stadsdelen Trädgården i bakgrunden.

Järnvägens betydelse minskade hela tiden. Allfrakt och andra lastbilsföretag ökade däremot i betydelse. Allfrakt kastade loss från järnvägen och flyttade till Åbro industriområde. År 1974 invigdes nya lokaler i Åbro industriområde. Järnvägsstationen Mölndals Nedre försvann 1977, men Allfrakt levde vidare. Körningarna blev allt längre. Utvecklingen gick som längst under 1970-talet, då Allfrakts lastbilar eller åtminstone några av dem fick körningar ända till Iran och Irak. Eftersom ett fartyg kunde få vänta upp till sex månader på att få sin last lossad i Iraks hamnar, gick det snabbare att utan omlastningar ta godset med lastbil från Sverige ända till bestämmelseorten.

Totalflexibelt företag

Nybygget vid Kryptongatan i Åbro industriområde.
Nybygget vid Kryptongatan i Åbro industriområde.

Transportsektorn är ytterst konjunkturkänslig. Åkerierna är serviceföretag i en mycket föränderlig värld. För att överleva och kunna växa måste ett åkeri vara vad man numera kallar ”totalflexibelt”. Hubert Jönssons företagskrönika visar eftertryckligt, att Allfrakt hela tiden har varit totalflexibelt och därför även framgångsrikt. Man var först med ”liftdumpers”, som på sin tid var ett mycket stort framsteg. Tidigare kunde en lastbil stå vid ett bygge eller en rivningstomt en hel dag till dess att flaket var fyllt. Tack vare dessa ”liftdumpers” kunde man helt enkelt bara placera ut containers här och var och hämta upp dessa containers, när de var fyllda. Att lämna av varorna på rätt plats är inte alltid nog. Varorna bör ibland också ställas på rätt ställe. Därför har Allfrakt även inriktat sig på mobilkranar. Ett av de mera uppmärksammade uppdragen var inlyftandet av en flygel i Göteborgs domkyrka. En mobilkran stod strax väster om tornet och lyfte in en flygel genom portar uppe i tornet. Allfrakt klarade även detta uppdrag, fastän flygeln hade endast några centimeter till godo.

Rik bildkavalkad

Hubert Jönsson (till vänster) tillsammans med Bo Ridderbjelke, ordförande i Mölndals Hembygdsförening, under föreningens årsmöte hos Allfrakt den 9 maj 2017. Foto: Lars Gahrn.
Hubert Jönsson (till vänster) tillsammans med Bo Ridderbjelke, ordförande i Mölndals Hembygdsförening, under föreningens årsmöte hos Allfrakt den 9 maj 2017. Foto: Lars Gahrn.

Allfrakt har drivit många entreprenader. Man har tagit hand om sophämtning, snöröjning och annat för både kommuner och företag. Allt sådant upphandlas då och då, vilket innebär, att man nästa gång kan förlora dessa uppdrag. De anställda måste hela tiden vara beredda på genomgripande förändringar. Hubert Jönsson speglar på ett skickligt sätt denna förändringarnas värld. Han har begripit, att många bilder behövs för att fånga läsarnas uppmärksamhet och behålla den. Från början till slut får vi en bildkavalkad genom företagets 55-åriga historia. Ögat dras från den ena bilden till den andra. En och annan tidningsartikel har under årens lopp skrivits om detta företag. Hubert Jönsson trycker av dem i faksimil. Här finns mycket för de flesta.

Klicka här för denna artikel som pdf

 

Finns John Halls aska i domkyrkans gravar?

Göteborgs rikaste köpman gick efter sin död upp i rök och fick inte ens en grav som minnesmärke. Jag skriver om John Hall den äldre, ägaren till Gunnebo slott och trädgårdar. Hans öde efter döden har med allt rätt fängslat allmänheten.

Stadsbranden förintade

I Göteborgs domkyrka ligger (lågt räknat) omkring 3000 människor begravda. Foto: Lars Gahrn.
I Göteborgs domkyrka ligger (lågt räknat) omkring 3000 människor begravda. Foto: Lars Gahrn.

John Hall den äldre avled den 2 oktober 1802 inne i sitt hem i Göteborg, Hallska palatset i Göteborg. Denna stora byggnad ligger bakom Börsen. Han jordfästes i Göteborgs domkyrka den 7 oktober. Arvid Baeckström berättar vidare: ”Kistan med stoftet av John Hall d.ä. kvarstod efter jordfästningen i domkyrkan, kanske i avvaktan på en ståtlig gravvård, men förintades i den häftiga brand, som den 20/12 1802 av kyrkan kvarlämnade endast några sotiga murrester.” (Arvid Baeckström, Gunnebo I, 1977, s. 28-29.) Denna förhärjande brand blev ett hemskt förebud av den undergång, som några år senare drabbade Halls handelshus. Branden och John Halls förbränning har oemotståndligt fängslat eftervärldens sinnen, men vad hände med hans aska? Blev verkligen inte någonting kvar? Så har man frågat.

Mycket sot och aska

Blev då inte någonting kvar efter John Hall? I varje fall tycks man inte ha kunnat ta till vara några rester av kistan och dess innehåll. Hans änka Christina Hall, född Gotheen, begravdes 23 år senare på Örgryte kyrkogård, nära Örgryte gamla kyrkas torn. Av gravinskriften framgår, att hon vilar ensam i graven. Någon annan omnämns inte. Efter alla kremationer blir det aska över, men tydligen kunde man inte särskilja John Halls aska från askan av allt annat, som hade blivit förbränt i den stora domkyrkan. Branden bör ha efterlämnat mycket sot och aska.

Gravarna under kyrkgolvet

Den gamla domkyrkans murar revs efter branden 1802, men grunden blev kvar och kyrkans gravar under kyrkgolvet. Torsten Gedda har skrivit om dem i årsboken Göteborg förr och nu 1964 (utgiven av Göteborgs Hembygdsförbund). Nya stenskivor har lagts över det gamla kyrkogolvet med gravhällarna. Ingenting visar numera, att kyrkan är full av murade gravkamrar, men där under golvet ligger de, Göteborgs själasörjare, skeppsredare och handelsmän eller rättare sagt en mindre del av dem. Många begravdes på kyrkogården runt domkyrkan. En minnesplatta talar om att domkyrkoparken tidigare var kyrkogård.

Emerentia Pauli

Här ligger många på sin tid kända män och kvinnor. Efter mer än två århundraden har dock glömskan inneslutit de flesta. Ett viktigt undantag finns dock. En grav kallas ”Cracous”. Hans Krakow, som ägde graven, var son till Mårten Krakow och hans hustru Emerentia Pauli, som tappert försvarade Gullbergs fäste mot danskarnas upprepade stormanfall 1612. Gullbergs fäste låg på det berg, där skansen Lejonet nu finns. Det är – skriver Torsten Gedda – troligt att Emerentia Pauli vilar i denna grav, under kyrkogolvet.

Gravarna fylldes med aska

John Hall den äldre, sentida, något förskönad avbildning.
John Hall den äldre, sentida, något förskönad avbildning.

År 1802 stod John Hall den äldres kista insatt i domkyrkan. På grund av branden förtärdes både kista och stoft av elden, berättas det. Även gravarna under kyrkogolvet skadades av branden. Efteråt funderade man över vad man skulle göra med gravarna. Man beslöt att fylla igen dem. Gravarna bestod tydligen av uppmurade gravkamrar, i vilka man hade ställt ned kistorna. Stadens magistrat beslöt, att husägarna, som hade drabbats av branden, skulle få lägga ”gruset” efter husen i kyrkan på de ställen som kyrkoföreståndarna anvisade. Man måste förutsätta att i första hand domkyrkans eget grus och dess egen aska användes som fylle i gravarna. I så fall har alltså John Halls aska hamnat i någon eller några av gravarna under kyrkogolvet. Han är i gott och stort sällskap. Torsten Gedda beräknar att mer än 3000 personer har fått sina viloläger inom domkyrkans murar under åren 1635-1802. Under denna tid har mer än 20 000 personer begravts på kyrkogården runtom domkyrkan. Visst kunde även de mer än 3000 inne i kyrkan vara värda en minnesplatta? En minnestavla skulle visa att domkyrkan har snart 400-åriga anor. John Halls namn bör dock inte vara med här. Vi vet inte säkert, om hans aska fann vägen ner i gravarna. Även i övrigt är det ofta oklart vilka, som vilar i gravarna. Trots allt vårt arbete med gravstenar, kistplåtar och minnestavlor, tar glömskan ändå helt eller delvis över till sist.

Klicka här för denna artikel som pdf

 

Tillbedjande änglar på ett kläde i Fässbergs kyrka

Fässbergs kyrka hyser många konstskatter, och ännu har man nog inte sett allting. Jag döptes i Fässbergs (då Mölndals) kyrka år 1953 och har varit där ofta alltsedan dess, men vid jubileumsgudstjänsten på domsöndagen 2012 hade kyrkans folk plockat fram en del föremål, som förevisades. Några av dem hade jag aldrig under mina 59 år i kyrkan sett.

Frälsaren framhävs

Klädet från Fässbergs kyrka. Foto: Lars Gahrn.
Klädet från Fässbergs kyrka. Foto: Lars Gahrn.

Där fanns ett kläde med två änglar, som knäböjde på var sin sida av en sinnebild för Jesus Kristus. Det visade sig, att även kyrkans folk hade ofullständiga kunskaper om detta vackra kläde. Komminister Linda Thunberg påpekade emellertid, att detta skulle kunna vara ett predikstolskläde, men att konstverket är alltför stort för Fässbergs predikstol. Frågan blir därför: Till vad har detta konstverk använts? Textilkonservator Lotti Benjaminson menar, att det rör sig om ett predikstolskläde, men att det skulle kunna vara ett läktar­skrankskläde. Hur som helst omnämns konstverket inte i inventarieförteck­ningarna. Hon tidfäster klädet ungefär­ligen till 1800-talets två sista årtionden.

I mitten av klädet finns en sinnebild för Gud. Det är en gul sol med strålar eller lågor runtomkring. Inuti solen står bokstäverna IHS, en förkortning för de latinska orden Iesus Hominum Salvator, som betyder ”Jesus, människornas frälsare”. Mitt på bokstaven H går ett kors upp. Samma sammanställning av IHS och ett kors finns inne i Serafimerordens kraschan. I övrigt liknar klädets sol dock inte denna kraschan. Solens översta lågor övergår i ett kors. Solen sitter fast på en stång, som står i en fot. Från stången utgår fyra ax och fyra långa blad.

Stark biblisk förankring

De tillbedjande änglarna i Karlstads domkyrka. Foto: Lars Gahrn.
De tillbedjande änglarna i Karlstads domkyrka. Foto: Lars Gahrn.

Bildens innehåll är mycket genomtänkt och tänkvärt. I Bibeln står ljuset för Gud, och även solen används i detta bildspråk. Profeten Malaki skrev: ”Men för eder I som frukten mitt namn, skall rättfärdighetens sol gå upp, med läkedom under sina vingar” (Matt. 4:2). Jesus själv sade: ”Jag är världens ljus” (Joh. 8:12). Axen och bladen visar, att solen lockar fram växtligheten. De båda korsen och bokstäverna IHS understryker, att Gud har uppenbarat sig genom frälsaren Jesus Kristus. Aposteln Johannes skriver: ”Ingen har någonsin sett Gud, den enfödde sonen, som är i Faderns sköte, han har kungjort vad Gud är.” (Joh. 1:18.) Detta har man tagit fasta på: Jesus Kristus är Guds uppenbarelse bland människorna. Därför används två kors och IHS, när man vill skapa en sinnebild för Gud.

Symboler i stället för bild av Gud

Bilden på klädet är en spegling av sin tid. Ännu under 1600-talet och förra hälften av 1700-talet framställde man i konsten ofta Gud eller Fadern som en äldre man med skägg, och den himlafarne Frälsaren avbildades ungefär som den jordiske Jesus. Senare tog man dock fasta på apostelns ord: ”Ingen har någonsin sett Gud”, och man begrep att vi människor nog inte kan göra oss en bild av hur Gud ser ut. Därför började man istället använda sinnebilder eller symboler för Gud. Klädet i Fässbergs kyrka är ett vackert exempel på denna strävan att framställa Gud genom passande sinnebilder.

Tillbedjande änglar i domkyrkor

Sergel har skulpterat änglarna och det syns. De är kraftfulla och uttrycksfulla.
Sergel har skulpterat änglarna och det syns. De är kraftfulla och uttrycksfulla.

Gudssymbolen tillbedes av två knäböjande änglar. Herren finns i himlen och omges av serafer (alltså änglar). Det kan man inhämta i profeten Jesajas bok (Jes. 6:1-3). Konstnären har dock haft sina förebilder på betydligt närmare håll. I Karlstads domkyrka finns över altaret ett kors och på ömse sidor om detta finns två knäböjande änglar, utförda av den store bildhuggaren Johan Tobias Sergel. (Valter Lindström, Karlstads domkyrka: Vägledning, 1974 s. 24 och 30, 7, 8, 13, 17, 21, 23.) Men inte behöver man gå så långt som till Karlstad i jakten efter förebilder! I Göteborgs domkyrka finns som altarprydnad ett förgyllt kors omgivet av två tillbedjande änglar. De båda änglarna räddades ur den hemska domkyrkobranden 1802, då bland annat John Hall den äldres kista förstördes av elden. (Hans-Olof Hansson, Göteborgs eller Gustavi domkyrka: Tre domkyrkor under 375 år, 2008, s. 12, 15 och femte planschsidan.)

Fot och stång behövs ej i himmelen

Änglarna finns i nischer som statyerna i ovala vestibulen på Gunnebo.
Änglarna finns i nischer som statyerna i ovala vestibulen på Gunnebo.

Den okände konstnären har onekligen skapat en vacker och genomtänkt bild. Molnet under änglarna och själva änglarna visar, att klädet avbildar tillbedjan i de himmelska höjderna och inte på jorden. Här nere på jorden behöver en symbol för Gud både fot och stång för att stå upp, men rättfärdighetens sol i himmelen behöver inte något sådant. På detta sätt blir bilden på klädet en påminnelse om hur lätt vi kommer till korta, när vi i ord eller bild försöker skildra eller gestalta himmelska begrepp eller storheter.

Klicka här för denna artikel som pdf