Domkyrkan bjuder på musik från ovan

Skall tornmusik spelas på, i eller vid ett torn? Oavsett vad man tycker, är alla tre svaren möjliga. Under sina femton år som tornmusikant har Salomon Helperin spelat från alla dessa tre lägen. Under 2020 kunde tornmusiken fira 15-årsjubileum. Lördagen den 25 juli 2020 var jag på plats nere på Domkyrkoplan. Då, om inte förr, insåg jag vilken väldig domkyrka Göteborgs stift har.

Smäktande toner

Salomon Helperin spelar från ovan. Han står i domkyrkotornets nedersta öppning. Foto: Lars Gahrn.

Högt däruppe i den nedersta tornporten åt Domkyrkoplan (väster) såg Salomon mycket liten ut, ja, han såg liten ut även i den stora tornporten. När man stod här nere på marken, såg även den stora tornporten liten ut, och Salomon såg liten ut även i förhållande till den mycket stora tornporten. Fastän han höjde rösten, hade han avslutningsvis svårt att göra sig hörd, men hans trumpet hördes bra. För säkerhets skull spelade han långa och höga toner, som gick fram och hördes bra. Trumpetmusiken ljöd därför mer smäktande än vanligt. Musiken gick fram, och lyckligtvis störde inte trafiken på Västra Hamngatan annat än när spårvagnarna då och då skramlade förbi.

Kristna melodier

Tornet är högt och kraftigt.

Vad spelades då? Tyvärr berättade Salomon inte denna gång om musikstyckena, men några av dem kände jag igen: ”Jag har hört om en stad bortom bergen”, ”Var jag går i skogar, berg och dalar”, ”I denna ljuva sommartid” och ”Tryggare kan ingen vara”. Han är litet av domkyrkans musikaliska jultomte. Långt före konserterna börjar folk skicka önskelistor till honom. I Freiburg i Tyskland finns en kulturförening, som börjar skicka sms till honom redan under andra veckan i februari. Fram emot sommaren kommer en hel busslast kulturmedlemmar åkande till Sverige. De lyssnar på Salomons tornmusik och fortsätter sedan till både Dalsland och Växjö musikmekaniska museum. (Sverige har många, mycket specialiserade museer!) Även andra åhörare skickar in önskemål till Salomon, som bara behöver välja mellan förslagen.

Fri musiker

Salomon Helperin med sin trumpet på en soffa på Domkyrkoplan.

Salomon spelade under många år tillsammans med sin bror Samuel Helperin, men så flyttade Samuel till Östra Frölunda. Därifrån är vägen alldeles för lång för att han skulle åka till Göteborg för en enda spelning. Även andra musiker har spelat från tornet. Efteråt kom en av dem fram och pratade en stund med Salomon. Denne musiker hade spelat från den romanska tornporten ovanför Salomons tornport. Salomon är fri musiker, som tar tillfälliga arbeten, där sådana bjuds. Han frilansar med andra ord. ”Jag har aldrig vågat skaffa mig en chef”, berättade han skämtsamt. ”Då kan man bli av med jobbet.” Är man anställd i en orkester eller vid en annan kulturinstitution, måste man vidare spela vad andra bestämmer. Man får då helt enkelt inte spela fel. Ingenting av detta föreföll att tilltala honom. Han är en självständig man, van att klara sig på egen hand.

Musiker blir clown

Salomon Helperin talar livfullt, vänligt och skämtsamt.

Salomon är öppen för både det ena och det andra. Vid något tillfälle för länge sedan fick han frågan, om han kunde spela ”Oh, mein Papa” på trumpet! – Jodå, det kunde han göra. – Skulle du kunna ha på dig en röd clownnäsa, när du spelar detta stycke? – Jodå, det går bra. Därefter fick folk veta, att Salomon hade framträtt som clown. Snart fick han förfrågningar, om han kunde uppträda som clown. – Jodå, det går bra. Salomon har spelat clown på teatrar och allsköns andra scener men dock inte på cirkus (ännu). I den tyska clowntraditionen är det vanligt, att clowner spelar ett eller flera instrument. I den franska clowntraditionen följer man mönster från Commedia dell’ Arte. Där har man en vit och elak clown samt en röd och snäll. Den vite slår och jagar den röde, som dock – på något vis – vinner ändå. Salomon följer den tyska och franska traditionen. Därutöver finns den ryska. I Ryssland blir pensionerade trapetskonstnärer ofta clowner. Man förstår, att en musiker med Salomons anpassningsförmåga har goda förutsättningar att finna arbetsuppgifter. Vi hoppas, att tornmusiken skall fortsätta minst femton år till. Många åhörare kom för tornmusikens skull. Några av dem hade med sig en filt och satte sig på gräsmattan för att lyssna. Tornmusik hör till traditionerna i Göteborg. Redan på 1600-talet spelades musik från ovan. Eftersom Göteborg grundades 1621, hör tornmusiken till stadens äldsta traditioner. I Salomon Helperins tappning hör den till de angelägnaste.

Lars Gahrn

Göteborg Wind Orchestra drar fulla hus

Fullsatt i Kronhuset och extraföreställningar! Göteborg Wind Orchestra får vara med om den ena framgången efter den andra. Hårt och målinriktat arbete ger utdelning i stora framgångar. Fredagen den 8 november 2019 var temat för kvällen ”Tidernas Filmmusik!” Jag har aldrig tidigare varit med om så mycket folk och så livligt samspråk i varje vrå av Kronhuset.

Jerker – ”en show i showen”

Jerker Johansson ledde kvällens konsert både som dirigent och mycket trevlig programledare. Foto: Lars Gahrn.

Filmmusik är ofta av hög kvalitet för att ge ökad uttryckskraft åt filmerna. Filmskaparna är ofta kräsna och vill ha endast den bästa musiken. Den, som minns filmerna, vill ofta återuppleva filmmusiken. Dessa konserter visar, att filmmusiken lever sitt eget liv, skilt från filmerna. Oväntat många i publiken visade sig ha sett filmerna. Själv märkte jag snart, att jag i stort sett inte hade sett en enda film, men jag kände till de flesta genom tidningsartiklar. Endast några av de äldsta hade jag sett, för länge sedan. Det räcker dock med lite allmän bakgrundskunskap, för att musiken skulle ge ett slags djupupplevelse. Dirigent för aftonen var Jerker Johansson, som var både uppspelt och avspänd. Han dirigerade, berättade och skämtade om vartannat, lyfte armarna uppåt och hoppade ibland. ”Jerker är en show i showen”, sade Leif Lundin träffande, när vi talades vid mellanakten. Åhörarna var med på noterna. (Lägg märke till vitsen!) Stämningen blev glad och hög. Fullsatt var det i salen. Egentligen skulle jag inte ha fått plats där, men Leif Lundin, som är vänföreningens ordförande, hade delat ut två fribiljetter och fått återbud på den ena. Jag fick ta över denna lediga plats.

Ändring i programmet

Kronhuset enligt en gammal vykortsbild.

Fullt var det i Kronhuset, och fullt kommer det att bli i Domkyrkan. Göteborg Wind Orchestra tillsammans med sångare och andra musiker ger varje år julkonserter i Domkyrkan. I kyrkorummet får man ta in 600 åhörare. Där blir fullt, och man gör klokt i att köpa biljetter långt i förväg. Göteborg Wind Orchestra har en bred repertoar, och man har mycket att välja mellan. Jerker Johansson inledde konserten med att framföra sin förhoppning, att vi inte hade läst programmet. Om vi hade läst programmet, fann han tröst i att veta, att de flesta av oss var så gamla, att vi ändå borde ha glömt vad vi hade läst. Bakgrunden till detta är, att programmet hade ändrats efter tryckningen. Man hade mycket att välja mellan, och i sista stund stannade man för ett par andra stycken än de, som fanns med i programmet. (Han ändrade även sin utsaga om åhörarnas ålder, när han såg många ungdomliga ansikten i publiken.)

Nyskapande inom traditionens ramar

Jerker Johansson lyckades få med sig även publiken i konserten. Ett äkta par ur publiken fick visa, hur de reagerade på olika slags musik.

Filmmusik är inte något nytt för Göteborg Wind Orchestra. År 2007 utgav man en cd-skiva med filmmusik av John Williams: GöteborgsMusiken/Alexander Hanson: Filmfavoriter av John Williams (Naxos, DDD 8.570386, 2007). Denna skiva fanns framme på försäljningsdisken denna afton, och många exemplar såldes. USA och Hollywood är som bekant mycket stora inom filmens värld. De flesta av filmmusikens komponister var också mycket riktigt amerikaner, flera av dem med efternamn som klingade italienskt. När man lyssnade till deras musik, förstod man snart varför Göteborg Wind Orchestra gärna spelar den. Amerikanerna har – i motsats till svenska kompositörer – ingenting emot att ta efter äldre musikstilar, snarare tvärtom. De vill inte till varje pris vara originella och nyskapande. Därför klingar musikstyckena ofta bekant. Därför blir filmmusiken också ofta omtyckt. En av kompositörena var Scott Bradley, som skrev musiken till Tom och Jerry-filmerna (inalles omkring 150). Han tog efter alla musikstilar och blandade dem friskt och obesvärat.

Stämning inför rätta

Även flöjtisten Göran Marcusson framträdde som kunnig, insiktsfull och skämtsam konferencier. (Bild från orkesterns hemsida.)

Jerker Johansson var inte ensam konferencier denna kväll. Även flöjtisten Göran Marcusson är bra på att berätta kunnigt, insiktsfullt och skämtsamt. Han berättade om komponisten Howard Shore, som har skrivit musiken till Sagan om ringen. Eftersom Shore bodde i USA, där det är mycket vanligare än i Sverige att folk stämmer varandra inför rätta, blev Shore ofta stämd av kompositörer, som anklagade honom för att ha stulit deras melodier. ”De hade säkerligen många gånger rätt”, sade Göran Marcusson. ”En kompositör, som mycket väl kunde ha stämt honom, var Richard Wagner. Från honom har Shore lånat även sättet att arbeta med återkommande teman, också teman, som är förknippade med särskilda städer och platser. Lyckligtvis – från Shores synvinkel – var Wagner dock sedan länge död, när Shore började komponera.”

Det drar på instrumenten!

Jerker Johansson blomsterhyllades av vänföreningen.

Somliga kompositörer har blivit mycket kända. Göteborg Wind Orchestra har ägnat John Williams en hel cd-skiva. Nino Rota har skrivit musiken till Gudfadern. Jonas Larsson spelade ett kärlekstema på trumpet ur denna film. Hans trumpetsolo var en av aftonens höjdpunkter. Charlie Chaplin var mångsidig och skrev även filmmusiken till sina filmer. ”Smile” har blivit ett klassiskt stycke och spelades även denna kväll. Däremot fanns bara en svensk bland kompositörerna, nämligen Jules Sylvain, som skrev musik till 148 filmer och hade omkring 30 pseudonymer. Han var företrädd med en enda melodi, nämligen signaturen till SF-journalen. Stämmingen steg under kvällen och även värmen. I mellanakten öppnades alla dörrar för att få in frisk luft. Efter en stund gick en funktionär fram och stängde dörrarna på långsidorna. ”Varför stänger du?” frågade jag. ”Det är inte bra, om det drar på instrumenten. De kan bli ostämda.” – ”Vad säger du? Men förr i världen spelade musikkårerna ju utomhus i all slags väder.” – ”Ja, men då lät det väl som det lät, också. Kanske är det så, att de hastiga temperaturväxlingarna är värst.” Jag frågade Dan van Ginhoven, om draget verkligen kunde ha någon större betydelse. Han svarade: ”Blåsinstrumentens material påverkas av den varma och fuktiga (träblås) utandningsluften. Skillnaden mellan väl stämda och harmoniska instrument och det som låter falskt är minimal.  Instrumenten är tillverkade för att vara varma och fuktiga.” Samma fråga ställde jag till Ulf Ripa, som svarade: ”Mässingsinstrument är rent generellt robusta. Intonationen kan kritiskt påverkas av temperaturväxlingar. Skräckexempel är om instrumentet ligger i bagaget i bilen en längre tid och man sedan tar det inomhus för att spela. Temperaturskillnaden skapar förändring av rörlängd och därmed tonhöjd. Motsvarande problem uppstår, om det blir allt varmare i lokalen under spelandets gång. En annan egenhet är ansamlingen av kondens inne i instrumentets alla vindlingar. Med jämna mellanrum måste man som brassmusiker ’tömma’ genom att öppna vattenventiler och dra ur byglar. Om man inte gör det, störs tonbildningen av ett fult ’kluckande’. (Hur det förhåller sig med klarinett och saxofon, lämnar jag därhän, eftersom de tillhör kategorin träblåsinstrument.)” Sammanfattningsvis: Temperaturväxlingar har betydelse, men den är liten. Vi kan förutsätta, att Göteborg Wind Orchestras instrument inte tog någon skada den kvällen heller.

Filmmusik med lägre ljudstyrka

Kanske märktes smärre dissonanser inte förr, när man spelade utomhus under dåliga akustiska förhållanden. Smärre dissonanser kanske drunknade i bakgrundsbruset. Här i Kronhuset är akustiken god. När orkestern spelar marscher, blir ljudet ibland närmast besvärande högt, men under kvällen med filmmusik var ljudnivån nästan genomgående lagom. Tydligen är marschmusiken vad gäller ljudstyrka avpassad för att höras utomhus, medan filmmusiken är avpassad för lokaler, där den ljuder ostörd. Kvällen var mycket lyckad. Vänföreningen delade ut mycket välförtjänta blombuketter. Jerker Johansson fick en. Jag ville fotografera honom med blommorna för att få med en färgklick. Han var dock litet betänksam. ”Folk kan ju tro, att jag skall gifta mig.” Så är alltså inte fallet. Ni behöver inte skicka bröllopspresenter till honom, men skicka gärna några uppskattande ord till honom och övriga orkestermedlemmar. De är värda allt beröm.

Lars Gahrn