Berömdheterna flyttar från oss

Vi får inte behålla våra storheter och berömdheter. De har en ful ovana att flytta någon annanstans. Den insikten smög sig på mig, när jag lyssnade till Jan Westins föredrag om Göteborgslitteratur. Jan Westin, själv samlare av göteborgiana, höll nämligen onsdagen den 15 november 2017 ett föredrag för Göteborgs Hembygdsförbund om Göteborgslitteratur. Både Göteborgs och Mölndals författare flyttar i allmänhet någon annanstans. Vi börjar med göteborgarna.

Skönlitterära författare flyttade

Ella Hillbäck växte upp i Mölndal och skrev romanen Albatross (1943), som speglar Krokslätt och Solängen, men hon flyttade snart till både Göteborg och Stockholm. Hon var en av flera författare, som flyttade från både Mölndal och Västsverige. (Foto i Mölndals Hembygdsförenings bildsamling.)
Ella Hillbäck växte upp i Mölndal och skrev romanen Albatross (1943), som speglar Krokslätt och Solängen, men hon flyttade snart till både Göteborg och Stockholm. Hon var en av flera författare, som flyttade från både Mölndal och Västsverige. (Foto i Mölndals Hembygdsförenings bildsamling.)

Över huvud taget har Göteborg inte många stora författare, och framför allt har staden inte fått behålla sina storheter. Förutsättningen för att författarna skulle bli stora tycks ha varit, att de flyttade till Stockholm. Johan Runius genomgick Göteborgs gymnasium och skrev en dikt om staden men hamnade snart i Stockholm. Bengt Lidner – ett verkligt stort namn i litteraturhistorien – föddes vid Magasinsgatan i Göteborg, men flyttade snart till Stockholm, där Gustaf III och med honom möjligheterna till framgång fanns. Lidner har inte skrivit en enda rad om sin födelsestad. Vad gäller Mölndal har våra stora författare varit flyktiga gäster. Wilma Lindhé, Ella Hillbäck och Ebba Lindqvist bodde visserligen hos oss några år men flyttade sedan till annan ort. Detsamma gäller andra berömdheter som Ulla Jacobsson, Bertil Pettersson (naturfotografen), Målle Lindberg och Maj Fagerberg. Exemplen kan lätt mångfaldigas.

 J. A. Wadman – känd i Göteborg

J. A. Wadman, skalden från Göteborg, skrev även en dikt med anknytning till Mölndal. Han flyttade inte, och möjligen därför blev han känd bara i Västsverige. Gammal litografi, gjord efter hans död.
J. A. Wadman, skalden från Göteborg, skrev även en dikt med anknytning till Mölndal. Han flyttade inte, och möjligen därför blev han känd bara i Västsverige. Gammal litografi, gjord efter hans död.

Hur är det då med J. A. Wadman, Göteborgs Bellman? Han var född i Karlskrona men hamnade i Göteborg och förblev staden trogen. Han blev ett stort namn i Göteborg och fick en stor byst vid Lorensberg; (numera har bysten flyttats till Vasaparken). Däremot slog han aldrig igenom i riket som helhet. Var det så, att han inte blev ett stort namn i litteraturhistorien, därför att han blev Västsverige trogen? Visserligen skrev Wadman hyllningsdikter eller skämtsamma dikter till många kända göteborgare, men om själva staden skrev han ingenting. Ordet göteborgsförfattare bör användas med viss reservation. Westin skriver: ”Jag håller med dig om Wadman och bortsett från hans dikt om nymferna i Haga så hör ju hans visa om den lilla vrån bland bergen egentligen varken till dina eller mina domäner. (Den lilla vrån var sannolikt belägen i Öjersjö.)” Göteborg och Mölndal är ju som sagt sammanflätade även vad gäller litteraturen. Wadmans dikter är som regel inte knutna till hembygden, men han har skrivit en dikt med innehåll från Mölndal. På grund av dess mindre trevliga innehåll kan jag tyvärr inte skriva mer än så. Tryckfriheten har sina gränser. (Man kan dock ta del av dikten i Mölndals stadsmuseums faktapärmar, eftersom det fortfarande är tillåtet att kopiera tryckt text, även om innehållet skulle vara mindre tilltalande. För att inte stegra förväntningarna till det orimliga, skall jag påpeka, att diktens anstötlighet är betydligt mindre än många nutida läsares överkänslighet.)

Romanen John Hall

John Hall går ständigt igen, inte bara i Gunnebos historia utan även i Göteborgslitteraturen och litteraturen om Mölndal.
John Hall går ständigt igen, inte bara i Gunnebos historia utan även i Göteborgslitteraturen och litteraturen om Mölndal.

Sophie Elkan var bosatt i Göteborg och uppvuxen i staden. Hennes numera mest kända roman är göteborgsskildringen John Hall (1899). Hon var på sin tid en författarinna, som lästes över hela riket. Även Oscar II skall ha läst John Hall. Boken handlar delvis om Gunnebo och är ytterligare ett exempel på, att Göteborg och Mölndal är nära sammanbundna i alla avseenden. Tillsammans med sin mer berömda väninna Selma Lagerlöf besökte Sophie Elkan åtminstone vid ett tillfälle Gunnebo. Deras namn återfinns i Gunnebos gästbok. Hon var något så ovanligt som en Göteborgsförfattare med framgång i hela riket. Är Viktor Rydberg en göteborgarsförfattare? Svaret är både ja och nej. Under många år bodde han i staden och medarbetade i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Han är begravd i ett påkostat mausoleum på Östra begravningsplatsen. Göteborg förekommer dock inte vare sig i hans romaner eller i hans dikter. Göteborg var nog helt enkelt inte tillräckligt romantiskt för 1800-talets diktare och författare. Sjöfart, handel och industri hade (och har) inte något romantiskt över sig. Av kungar, fältherrar, adliga kavaljerer, adelsfröknar, frihetshjältar och andra romantiska personer fanns inte mycket. Det bör nämnas, att Viktor Rydberg ibland gästade författarinnan Wilma Lindhé och hennes familj på Lackarebäcks gård i Mölndal, där han lär ha badat i kvarndammen. Några spår efter Lackarebäck och Mölndal söker man dock förgäves i hans diktning. Man skulle kanske tro, att Rydberg genom arbete, vänskapsband och släktband var fast förankrad i Göteborg, men han blev professor i Stockholm och flyttade dit. Ständigt dessa flyttningar! Sven Petersson, som har skrivit romanen ”Att öppna ett fönster mot dåtiden” (utgiven 2018), växte upp i Mölndal, men gick i lära som kock i Stockholm och flyttade senare till Göteborg. Hans självbiografiska roman speglar därför både Mölndal och Stockholm.

Taube och Dahlquist

Evert Taube växte upp på Vinga, men efter läroår runt om i stora världen föll han ”i Roslagens famn” och bosatte sig i Stockholm, där skönandarna, förlagen, skivbolagen och all annan hägrande härlighet fanns. Lyckligtvis återvände Evert Taube då och då till Västkusten och gjorde viktiga insatser för bevarandet av äldre bebyggelse i staden, men man måste väl säga att han i första rummet är Bohusläns och inte Göteborgs skald. Den ende store författare, som både besjungit Västkusten (med Göteborg) och bott där, är Lasse Dahlquist. Han lever dock främst genom skivinspelningar och knappast genom böcker. Honom fick vi alltså behålla, men för övrigt är det dock klent med vår förmåga att hålla kvar berömdheterna. Frågan blir: hur skall vi bära oss åt för att få ha dem kvar?

Lars Gahrn

Annonser

Göteborgslitteraturen har mycket att berätta om Mölndal.

Göteborgslitteraturen har mycket att berätta om Mölndal. Skall man vaska fram dessa uppgifter har man en livsuppgift. Göteborgslitteraturen omfattar nämligen omkring 10 000 skrifter. Tillväxten är god. Årligen tillkommer 100-150 skrifter i ämnet. Jan Westin, själv samlare av göteborgiana, höll onsdagen den 15 november 2017 ett föredrag för Göteborgs Hembygdsförbund om Göteborgslitteratur. Då berättade han detta och mycket annat. I tre artiklar skall jag förmedla Westins uppgifter, men givetvis smyger sig egna tankar och påpekanden med. Förhoppningsvis begriper läsarna vad som kommer från vem, så att de inte ger Westin skulden för mina funderingar.

Hällristningar eller 1700-tal

Vad skall räknas som den äldsta Göteborgslitteraturen? I sin iver att få så gamla anor som möjligt föreslog Jan Westin, att hällristningarna i Askim skall räknas som den äldsta Göteborgslitteraturen. Så kan man ju se på saken, men dels rör det sig inte om skrift, och dels införlivades Askim i Göteborg så sent som i mannaminne (1971). Att räkna Askims hällristningar till litteraturen om Göteborg är inte invändningsfritt. Westin är medveten om invändningarna och tillägger: ”Jag är förstås fullt medveten om att hällristningen i Askim kan ifrågasättas som Göteborgslitteratur, men jag tyckte, att den i alla fall kunde få vara med som exempel på ett skrivet/ristat meddelande med ett innehåll/symbolvärde för läsaren/betraktaren. Och det kanske kan sägas gälla för också mycken annan litteratur”. Själv vill jag tillägga, att vi på samma grunder kan räkna runlejonet från Älvsborgs fästning till Göteborgslitteraturen. Det rör sig om en gravhäll med ett inristat lejon och en runinskrift. Jag har skrivit om denna runsten på min blogg. Om man i stället begränsar sig till tryckta källor, som handlar om Göteborg, måste vi börja under 1700-talets första hälft. Haqvin E. Setthelius skrev en avhandling om Göteborgs historia på latin (Historiam Urbis Gothoburgi), och den utgavs 1715. Denna avhandling har i vår tid översatts till svenska och utgivits av Föreningen för Västgötalitteratur. Westin tillägger: ”Tryckta källor med information om Göteborg fanns ju även här och där under 1600-talet, däremot inga försök till samlad historisk framställning förrän Setthelius lade fram sin avhandling”.

Gå till bibliografierna!

Titeln på den första Göteborgsbibliografin är skriven på latin, men för att folk skall begripa vad den handlar om, finns en undertitel på svenska.
Titeln på den första Göteborgsbibliografin är skriven på latin, men för att folk skall begripa vad den handlar om, finns en undertitel på svenska.

Mest känd och mest givande av de äldre skrifterna är Eric Cederbourgs Beskrivning över Göteborg (1739). Per Adolf Granberg utgav 1815 Staden Göteborgs historia. Andra kända namn, som dök upp, var givetvis Wilhelm Berg, Hugo Fröding, Fredrik Åkerblom, C.R.A. Fredberg och Fritz Stenström. Alla dessa skriftställare är välkända för dem, som forskar i Västsveriges historia. Därutöver finns alltså oanade mängder skrifter i alla upptänkliga ämnen. Att över huvud taget ta reda på att dessa skrifter finns är inte det lättaste. Jan Westin uppehöll sig därför givetvis vid de bibliografier, som finns. Grundläggande för äldre tider är Abersténs bibliografi, som går fram till1920. (Titeln är: S. Aberstén, Bibliographia Gothoburgensis: Systematisk förteckning över skrifter rörande Göteborg utkomna t. o. m. 1920, Gbg 1922. Detta är en av de mycket värdefulla jubileumspublikationerna, utgivna med anledning av stadens 300-årsjubileum.) Göteborgs Hembygdsförbund har utgivit en stor och mycket värdefull bibliografi i två band: Litteratur om Göteborg 1921-1965 av Lage Hulthén (del I tryckt 1984 och del II tryckt 1987, Göteborgs Hembygdsförbunds skriftserie XIX och XXI). Denna bibliografi är alltså en fortsättning på Abersténs. Göteborgs Hembygdsförbunds årsbok Göteborg förr och nu började utkomma 1960. Alltifrån 1968 den innehåller den bibliografier över skrifter och artiklar, som har tillkommit sedan sist. Hugo Fälldin skrev många årgångar med årsvisa bibliografier. På detta sätt är tiden alltifrån 1966 och framåt täckt. Lage Hulthén täckte alltså mellanrummet mellan Aberstén och Göteborg förr och nu. I min jakt efter uppgifter om Mölndal har jag haft anledning att botanisera i dessa bibliografier, men tyvärr måste jag skriva, att jag bara har nosat ytligt på dem. Där finns mer att hämta.

Skönlitteratur med tecken på åldrande

Sophie Elkans roman John Hall har kommit ut i fem upplagor (1899, 1906, 1913, 1918 och 1993). Detta är utgåvan från 1993, språkligt moderniserad av Karin Westerlund.
Sophie Elkans roman John Hall har kommit ut i fem upplagor (1899, 1906, 1913, 1918 och 1993). Detta är utgåvan från 1993, språkligt moderniserad av Karin Westerlund.

Jan Westin gick även in på den mer okända Göteborgslitteraturen. Vid sidan om ”Det gamla Göteborg” samt ”Från vår merkantila och industriela verld” skrev C.R.A. Fredberg litterära följetonger, som gavs ut i bokform. Westin ansåg dessa litterära skapelser numera vara mer eller mindre ”oläsbara”. Tydligen är denna skönlitteratur inte mycket att skryta med. Westin vill dock gärna förklara sig litet närmare: ”Fredbergs alster i den skönlitterära stilen var väl inte så usla för den tiden och för den tidens tilltänkta läsare, men visst är det svårgenomplöjt för en nutida läsare”. Även i skönlittaraturen kan man dock göra fynd. För många år sedan upptäckte Dan Korn, att Johannes Sundblads roman ”Smuglarens dotter” (1877) till stora delar utspelade sig i Fässbergs socken, det vill säga i Mölndal, där smugglaren bodde. Med gemensamma ansträngningar lyckades vi lista ut, att titelfiguren var Sundblads morfar, den sägenomsusade hejderidaren Lars Svensson (1756-1838) i Krokslätt. Alltsedan den dagen har jag funderat över, hur mycket som är diktat, och hur mycket som är sant i romanen. Kan inte någon börja forska om Hejderidaren?! Ett verk, som däremot redan från början uppmärksammades i Mölndal, är Sophie Elkans roman ”John Hall: En historia från det gamla Götheborg”, utgiven 1899. Den handlar mycket riktigt om livet i det gamla Göteborg, men eftersom familjen Hall ägde Gunnebo i Mölndal, har boken fått stor (och ibland olycklig) inverkan på historieskrivningen om Gunnebo. I Mölndals-Posten har jag granskat dessa uppgifter. Mina undersökningar är samlade i boken ”Gunnebo – ett slott i tiden” (av Lars Gahrn med teckningar av K E Lindahl, utgiven av Mölndals-Posten 1997). Mycket arbete är alltså gjort vad gäller sökning av uppgifter om Mölndal i Göteborgslitteraturens omkring 10 000 skrifter. Jag har med många vänners hjälp kopierat ett oändligt antal sidor ur Göteborgslitteraturen och satt in sidorna i Mölndals stadsmuseums faktapärmar. Jag skall berätta mer om detta arbete nästa gång.

Lars Gahrn

 

Fältläger, släktforskning och marschkonsert

Kronhusparken i Göteborg var förvandlad till militärläger under Kulturkalaset 2017. Här såg man soldater från de senaste fyra århundradena, alltså under staden Göteborgs hela tillvaro, leva lägerliv, tillreda mat, driva handel med tillströmmande gäster, exercera, marschera samt berätta om vapen, uniformer och civila kläder. (I början, under Gustaf II Adolfs tid, hade man ännu inte några uniformer.)

Flera föreningar

Kokvagnen var flitigt i bruk. Foto: Lars Gahrn.
Kokvagnen var flitigt i bruk. Foto: Lars Gahrn.

Här i Västsverige finns nu flera militärhistoriska föreningar, som speglar vår militära kulturhistoria. Med i Kronhusparken fanns: Gustav II Adolfs Fotfänika, Kongliga Elfsborgs Regementes Caroliner/Göteborgs Artilleri, Westgiötha Gustavianer och Artilleriavdelningen i Göteborg. Med sig hade de tält, handeldvapen och kanoner, men i dessa tätbebyggda kvarter sköts inte med vare sig fältstycken eller handgevär. Här skulle kanonskott ha kunnat glädja enbart glasmästarna. (Många glasrutor skulle sannolikt ha spruckit, om man hade avfyrat sina fältstycken.) Kanonerna var enbart skådebröd och som sådana mycket uppskattade.

Modevisning

Två karoliner på en stång försöker få varandra att glida till marken.
Två karoliner på en stång försöker få varandra att glida till marken.

En liten scen fanns uppbyggd, och här anordnades med jämna mellanrum modevisning. Mycket fanns att säga om uniformerna samt om kvinnors och barns kläder. I äldre tid hade krigarna med sig hustru och barn i fält. I garnisonsstaden Göteborg var många av garnisonssoldaterna gifta, och här var det lättare att inkvartera hustru och barn. Barn har även de militärhistoriska föreningarnas medlemmar, och de tar med dem till uppvisningslägren. Föreningarnas medlemmar tågade med musiken främst runt de närmaste kvarteren och fram till Gustav Adolfs Torg för att visa att man fanns och för att locka fler besökare till lägret. Fram över Kronhusgården tågade karoliner, fotfänikefolk, gustavianer och Götaartillerister. Kvinnorna och barnen var med. Längst bak i tåget drog soldathustrurna en spjälvagn med barn, som var klädda i äldre klädesplagg. Barnen skrattade glatt åt den skakande upplevelsen på Kronhusgårdens gatsten och väckte stor munterhet.

Uppskattad kokvagn

Karoliner på Kronhusgården. Foto: okänd.
Karoliner på Kronhusgården. Foto: okänd.

Kanoner och spjälvagnar i all ära, men den mest uppskattade utrustningen i lägret var Götaartilleristernas kokvagn. Här var det fyr i spisen, och här tillagade några av medlemmarna mat, som serverades till hungriga medlemmar. Man kunde även leka i lägret. Man hade satt upp en vågrät stock. Två personer skulle sitta grensle över stocken och slå varandra i sidan med större påsar, som hade fyllts med något (förhoppningsvis) inte alltför hårt ämne. De båda kämparna slog varandra med påsarna allt vad de orkade. Långt ifrån att väcka fiendskap uppstod stor glädje under kampen. De kämpande skrattade hela tiden. En karolin och hans flickvän satt vända mot varandra och pangade på varann allt vad de orkade. Hon blev röd på armarna av alla slag. Sådana övningar skulle lätt kunna ge upphov till missnöje och osämja, tycker man, men så blev det ingalunda. Båda skrattade glatt och lyckligt och avslutade med att pussa varandra både en och flera gånger. Allt var enbart trevligt, glatt, sött och rart.

Hembygdsförbundet hade fullt

Ibland dök Robert Berggren, ordförande i Göteborgs Hembygdsförbund, upp i lägret, mysande av belåtenhet. Kan man vara annat än nöjd, när man har hela stugan full av intresserade släktforskare? Hembygdsförbundet har sina lokaler i det gula hus, vars bakre långsida vetter åt Kronhusparken. Jag beslöt att hälsa på även här, men jag blev stående i farstun en god stund innan jag kunde krångla mig in genom människomassan. Ja, visst kan släktforskare behöva handledning! De olyckliga människor, vilkas förfäder och anmödrar har bott i Göteborg, kan ha mycket svårt att finna dem i mängden. Här inne förevisades också en film. Den redogjorde för DNA-undersökningar, som har revolutionerat släktforskningen. För tjugo år sedan hade ingen kunnat drömma om sådana framsteg.

Marschkonsert

Konserten på Kronhusgården.
Konserten på Kronhusgården.

På Kronhusgården gav Göteborg Wind Orchestra en marschkonsert: I marschernas värld med Leif Arne Tangen Pedersen som gästdirigent. Han är norrman och hade fått höra önskemålet, att åtskilliga norska marscher skulle spelas. Givetvis levde han upp till förväntningarna. Vi fick höra bland andra Valdresmarsj, i vilken ingår en ”folkton fra Hardanger”. Detta är en marsch, som man inte glömmer. Den har för övrigt spelats in av Göteborg Wind Orchestra för många år sedan. Märkligt nog hade Tangen Pedersen dock som favoritmusik en svensk marsch av Viktor Widqvist, nämligen Norrlandsfärger. (Widqvist är mest känd för sin marsch ”Under blågul fana”, som är mest spelad.) Dirigenten var väl bevandrad bland Europas marscher och kunde även berätta mycket om dem. Han dirigerade snabbt och kraftfullt. Under hans ledning lyckades orkestern förträffligt med sin uppgift att på bästa sätt uttrycka kraften och rytmen i marscherna.

Historisk omgivning av stort värde

Lördagen den 19 augusti 2017 bjöd på många upplevelser vid Kronhuset och i Kronhusparken. Detta är ett mycket lämpligt område för historielektioner i toner, källskrifter och handfast verklighet. Historien passar bäst in i en historisk omgivning.

 

Hemma hos Lasse i Gatan

Äntligen fick jag träffa Lasse i Gatan. Kanske bör jag dock snarare säga, att jag fick se hans och hustruns marmorkistor i gravkoret i Onsala kyrka. Lasse i Gatan, även känd som ”konungens kapare” och kommendör Lars Gathenhielm, har blivit sägenomsusad och omskriven som få. Hans hustru Ingela, som efter makens död övertog kaperiverksamheten (ibland övergående i sjöröveri), har blivit känd som en stark och självständig kvinna, vilket hon även var, fastän hon förvisso inte själv trampade skeppsdäck och inte själv fäktades med Tordenskiold (så som det brukar gå till i Hollwoods piratfilmer).

Sägenomsusade sarkofager

Längst upp på Lasse i Gatans adelsvapen finns Göta lejon och två svenska örlogsflaggor. Foto: Lars Gahrn.
Längst upp på Lasse i Gatans adelsvapen finns Göta lejon och två svenska örlogsflaggor. Foto: Lars Gahrn.

Göteborgs Hembygdsförbund anordnade lördagen den 27 maj en mycket trevlig och uppskattad bussresa till Onsala kyrka, Båt- och Sjöfartsmuseet i Onsala samt Äskhults by. En stor fördel med sådana resor är, att alla dörrar öppnas. Vi fick komma ner i gravkällaren öster om kyrkans kor. Där nere står Lasses och Ingelas båda marmorkistor, som tillsammans med Karl XIV Johans sarkofag från Älvdalen är de mest uppmärksammade och omtalade gravkistorna i vårt land. Enligt sägnen var dessa avsedda för den danske kungen och hans drottning. De sändes med ett fartyg till Danmark, men Lasse i Gatan uppbringade fartyget och tog sarkofagerna som gott byte. Danske kungen ville lösa ut sina kistor, men Lasse behöll dem för eget bruk. (Enligt en annan sägen skulle den danske kungen ha lyckats byta till sig sina kistor mot två likadana med inskrifter, som handlade om Lasse och Ingela.)

Dyrbara marmorkistor

En av de två marmorsarkofagerna.
En av de två marmorsarkofagerna.

Goda historier är sällan sanna. Ju bättre de är, desto mer sannolikt är, att de är uppdiktade. Albert Sandklef har kunnat påvisa, att Ingela efter Lasses död beställde kistorna och betalade införseltull för dem. Så var det med den saken. Den osanna sägnen har dock ett betydande underhållningsvärde just därigenom att den är osann. Fastän den är osann, återberättas den av alla guider, givetvis under framhållande av att den är osann, vilket ju är det roliga i denna makabra historia. Sägnen har dock vissa inslag, som är helt riktiga och kan vara värda att stanna till inför. Sägenmakaren har helt riktigt varit medveten om att dessa kistor är mycket dyrbara. Sarkofager av sten är mycket ovanliga och förbehållna de rikaste och högst uppsatta, framför allt kungligheter. Lasse och Ingela vilar verkligen kungligt.

Danska kungligheter i marmorkistor

Barfota gick man i det gamla bondesamhället, och barfota vandrade vår kunniga ciceron i Äskhults by.
Barfota gick man i det gamla bondesamhället, och barfota vandrade vår kunniga ciceron i Äskhults by.

Även de rikaste hade som regel på sin höjd kistor av kopparplåt. Kistor av sten förekom endast undantagsvis. (Karl XII:s kanslichef, greve Carl Piper, vilar i en marmorsarkofag, men han är ett undantag.) Sägenmakaren har vidare vetat, att sarkofager i vit marmor var vanliga bland danska kungligheter. Vandrar man runt bland konungagravarna i Roskilde domkyrka, finner man många förnämliga marmorsarkofager i vit marmor. Den vita färgen gör utmärkt verkan. Marmorn lyser vitt och mildrar det sorgliga intryck, som man lätt får i en gravkyrka. Också Ingela Gathenhielm och hennes rådgivare bör ha varit medvetna om marmorns lyskraft. De bör ha utnyttjat den medvetet. Nu är både tak och väggar vitkalkade nere i gravvalvet, men ursprungligen var de gulröda med mörkgråa pilastrar och fönsteromfattningar. De mörkare färgerna på väggarna och i taket bör ha medfört att kistorna lyste mer med sin vita färg.

Genomtänkt gravvalv

Vi har all anledning att föreställa oss, att gravkoret redan från början var avsett att vara en sevärdhet. Så dyrbara och vackert utarbetade kistor vill man inte gömma undan utan snarare visa för så många som möjligt. Färgsättningen var till för att framhäva kistorna. Dessutom finns ett konstfullt mönster i golvet. Här är tegelstenar lagda så att de bildar ett kors med strålar i korsarmarnas vinklar. Allt är påkostat och genomtänkt. Dock förvånades man litet över att gravkällaren inte var större. Utrymmet kring kistorna är inte stort, och här är lågt i tak. På det stora hela måste man trots detta säga, att Gathenhielms har sörjt för att de efter sin död skulle bli en sevärdhet och även på detta sätt berika hembygden.

Skeppsplankor i ladans väggar

En vägg med gammalt skeppsvirke.
En vägg med gammalt skeppsvirke.

Kronan eller med andra ord konungen var angelägen om att få igång kaperiverksamheten för att störa fiendernas handel, för att bryta deras handelsspärr, och för att skaffa in varor till Sverige. Lars Gathenhielm och hans hustru Ingela gjorde på detta sätt viktiga insatser under det stora nordiska krigets slutskede. (Dessutom ägnade de sig åt ren brottslighet, bland annat sjöröveri, som var i lag förbjuden, men inte desto förekommer i alla tider, särskilt under krig.) Själva blev de rika, vilket syns på sarkofagerna, som alltså är ärligen betalda (i och för sig med pengar, som ibland förvärvats på oärligt sätt). Deras verksamhet gav också ett visst välstånd åt deras bygd. Man behövde dock inte färdas långt för att möta den svenska fattigdomen. Från Onsala gick färden till Äskhults by. Där visades vi runt av en barfotaflicka, klädd i enklare allmogekläder, trevlig och väl påläst. I det gamla Fattigsverige gick man barfota för att spara skorna. Husen var omålade. Alla byggnader i Äskhult var gråa och saknade målarfärg. Så såg det ut förr. Sverige tillhörde Europas fattiga länder men var ändå litet av en stormakt på Lasse i Gatans tid på grund av nationell enighet, hård beskattning, som drabbade särskilt bönderna tungt, och storsatsningar på här och flotta. Ekarna, som växte kring byn, skulle användas till skeppsbyggeri. När skeppen hade tjänat ut, kunde bönderna dock få köpa tillbaka gamla ekplankor. Vår barfota ciceron pekade på en laduvägg, vars plankor hade märkliga hål för pluggar. Plankorna hade kommit från ett skepp, kanske inte ett skepp som hade tillhört Lasse i Gatan, men även härinne i inlandet fanns alltså ett samband med sjöfararnas bygder.

Matställe av historiskt intresse

Göteborgs Hembygdsförbunds bussresa i norra Halland förde oss alltså både till de rikas boningar och till de fattigas. Upplevelserna var omväxlande och berikande. Marja-Liisa Hokkanen, som ledde resan och hade valt utflyktsmålen, fick mycket beröm för denna resa. Hon hade rentav hittat ett historiskt intressant ställe att äta middag på, nämligen Skårs Gård. Ladugårdar och magasinsbyggnader hade omvandlats till intressanta restauranglokaler. Så som det brukar vara på landet, var maten både riklig och välsmakande.

Läs vidare

Onsala kyrka: En kyrkobeskrivning (Svenska kyrkan, Onsala församling), utan tryckår. (Uppgifter om gravkorets färgsättning finns på sidan 18.)

Albert Sandklef, Allmogesjöfart på Sveriges västkust 1575-1850 (Institutet för västsvensk kulturforskning, Skrifter 10, Lund 1973). På sidorna 197-200 behandlar Sandklef de beryktade sarkofagerna.

Klicka här för denna artikel som pdf

Dicksons och Anna Jolfors gjorde succé i Göteborgs Stadsmuseum

Folk stod och köade i Göteborgs stadsmuseum för att komma in i Wallenstamsalen, där Anna Jolfors skulle föreläsa om släkten Dickson, i första hand Oscar och Marika Dickson. Själv blev jag mycket häpen. Kunde Dicksons verkligen dra så mycket folk, fastän de nästan utan undantag hade skött sig och vållat mycket få skandaler? Ja, tydligen var det så. Göteborgs Hembygdsförbund hade en lyckad afton innan den ännu hade börjat. Pengarna strömmade in i biljettkassan. Tänka sig, folk var rentav beredda att betala för att få höra om Dicksons!

Guide i Dicksonska palatset

Baron Oscar Dickson var den siste svensken som baroniserades (i Sverige). Hans byst finns i Dicksonska palatset på Heden i Göteborg. Foto: Anna Jolfors.
Baron Oscar Dickson var den siste svensken som baroniserades (i Sverige). Hans byst finns i Dicksonska palatset på Heden i Göteborg. Foto: Anna Jolfors.

För Anna Jolfors började bekantskapen med Dicksons i och med, att hon blev guide i Dicksonska palatset på Parkgatan 2 vid Heden i Göteborg. Hon ville ha något att berätta men upptäckte snart, att uppgifterna var få och allt annat än djupgående. Då började hon forska själv. Hon följde Oscar och Marika Dickson i spåren och känner nu alla fastigheter, där de har bott och verkat, ända fram till 1862, då de kunde flytta in i sitt eget nybyggda palats på Heden. Tidigare hade en annan i Göteborgs hävder omtalad byggnad legat där, nämligen ”Halliska baracken”. Denna korsvirkesbyggnad hade John Hall junior låtit bygga åt folk, som hade blivit hemlösa i den hemska stadsbranden 1802. Oscar och Marika Dicksons favoritställe var dock Bokedalen i Jonsered, ett lantställe några mil utanför staden. Oscar hade också en ”jaktstuga”, närmast ett mindre palats, i Åre. Dicksons tjänade pengar, mycket pengar, på handel med järn och trä. Då gjorde det inte så mycket, att Oscar Dickson förlorade mycket pengar i konkursen efter Göteborgs Handelskompani. Kungen av Mölndal, David Otto Francke, hade lockat många göteborgare att satsa pengar i detta spekulationsgalna investmentföretag. Dicksons kunde bära förlusten.

Framgångsrika och skötsamma Dicksöner

Anna Jolfors guidar runt i Dicksonska palatset, och därför började hon forska om släkten Dickson. Nu kan hon släktträdet bättre än släktmedlemmarna själva. Foto: Lars Gahrn.
Anna Jolfors guidar runt i Dicksonska palatset, och därför började hon forska om släkten Dickson. Nu kan hon släktträdet bättre än släktmedlemmarna själva. Foto: Lars Gahrn.

Oscar Dickson blev adlad 1886 och fick friherrlig rang. Han var den siste i Sverige, som blev baroniserad. Möjligen är hans adliga rang anledningen till att hans och Marikas boning på platsen, där Halliska baracken hade legat, kom att kallas palats och inte villa. Anna Jolfors berättade sakkunnigt och trevligt om både Dicksons på Heden och andra Dicksöner. Släktmedlemmarna är många, och alldeles för många av dem hette James (ibland James i förening med något annat förnamn). Följaktligen är det svårt att hålla reda på dem, men Anna Jolfors kan. I hela världen är hon nog den enda människa, som på rak arm kan redogöra för deras släktskap och levnadsöden. Några äventyr finns däremot egentligen inte att förtälja. Dicksönerna skötte sina affärer, tjänade mycket pengar, undvek att göra skandaler och donerade medel till allsköns välgörande och kulturella ändamål. All denna fadda präktighet och bleka färglöshet skulle kunna tråka ut även den allra tålmodigaste. Ämnet är icke tacksamt att föreläsa om. Visst ägnade sig några Dicksöner åt Baggböleri i de stora Norrlandsskogarna, men denna verksamhet skedde så långt bort i världen, att den egentligen inte räknas (från Göteborgs horisont; i Norrland är det annorlunda).

Osborn Dickson – upptågsmakaren

Anna Jolfors skulle trots ett trevligt framställningssätt och många vältagna bilder förmodligen aldrig ha lyckats fängsla sina åhörare, om inte mitt i denna präktighet och mitt bland alla dessa skötsamma Jamesar baron Osborn Dickson hade kommit som en räddande ängel med en frisk fläkt av fylleri, försök till osedlighet och vilda ritter på Heden. Som onykter gäst på Trädgårdsföreningen kastade han vid något tillfälle sockerbitar på restaurangens andra gäster. Han försökte också krypa genom ett grovt vattenledningsrör men fastnade. Helt klart behövde Göteborg denne egensinnige upptågsmakare. Helt utan skandaler kan vi inte överleva med bevarad sinnesspänst och uppmärksamhet mot omgivningen. För Dicksonska familjekrönikan är han oumbärlig. Vem vill läsa om idel skötsamma människor? Dessutom ter sig hans upptåg, om de mäts med 2000-talets måttstock, mestadels omgivna av det oskyldighetens skimmer, som (åtminstone i efterhand) kringstrålar vår barndoms pojkstreck. En annan upptågsmakare, som har piffat upp historien, är ”Dulle-Banéren”, fältmarskalken Johan Banérs son Gustaf Adam, som likt gubben i lådan då och då dök upp i 1600-talets svenska historia, alltid tillställande oro eller förargelse, ibland bägge på en gång. Nils Sylwan har skrivit en mycket läsvärd och roande levnadsteckning om honom (Nils Sylwan, Jag Gustav Adam Banér, 1988). I rättvisans namn bör påpekas, att baron Osborn hade en kusin, nämligen James Fredrik Dickson, som också han var en upptågsmakare och hjälpte baron Oscar att ge göteborgarna något att tala om.

Det Anna berättar är sant

Dicksonska palatset är ett ståtligt palats i renässansstil. Foto: Lars Gahrn.
Dicksonska palatset är ett ståtligt palats i renässansstil. Foto: Lars Gahrn.

Anna Jolfors söker i arkiven och i gamla tidningsårgångar. Hon får ständigt fram nya uppgifter om släkten. Dessutom finner hon allsköns andra bortglömda nyheter, som hon frikostigt delar med sig av till andra forskare. Så småningom kommer detta att bli en släktkrönika, som tack vare Osborn har allt. Dicksonska släktföreningen är imponerad av Annas kunskaper. Ordföranden lär ha sagt till sina släktingar:

”Lyssna till Anna! Det hon berättar är sant”.

I en släkt blir man så lätt uppfödd på skrönor. Då behövs riktig forskning som motvikt.

Baron Osborn minns vi

Medan Anna Jolfors föreläser, lyckas jag hjälpligt hålla isär alla dessa hederliga Jamesar, aktningsvärda företrädare för den strävsamma, välskötta och hedervärda staden Göteborg, men redan när jag går ut ur Wallenstamsalen börjar de flyta ihop igen. Vissa saker har jag dock lärt mig: Dicksonska palatset byggdes av baron Osborns föräldrar Oscar och Marika Dickson. Osborn kastade sockerbitar på Trädgårdsföreningens besökare och försökte krypa genom ett grövre vattenledningsrör. Honom kommer jag ihåg. Eftersom Osborns far baroniserades, blev även Osborn baron. Låter inte ”baron Osborn” märkligt i ett västsvenskt öra! (Kal och Osborn har ju blivit namnen på verkliga urgöteborgare, medan urgöteborgskor får heta Ada. Deras framtoning är långt ifrån adlig. Kal och Osborn brukar framställas som ett slags hamnbusar eller verkliga grovisar.) Baron Osborn är på alla sätt en tillgång för släktkrönikan och Anna Jolfors. Vi ser fram emot vidare forskningar i ämnet.

Klicka här för denna artikel som pdf