Fältläger, släktforskning och marschkonsert

Kronhusparken i Göteborg var förvandlad till militärläger under Kulturkalaset 2017. Här såg man soldater från de senaste fyra århundradena, alltså under staden Göteborgs hela tillvaro, leva lägerliv, tillreda mat, driva handel med tillströmmande gäster, exercera, marschera samt berätta om vapen, uniformer och civila kläder. (I början, under Gustaf II Adolfs tid, hade man ännu inte några uniformer.)

Flera föreningar

Kokvagnen var flitigt i bruk. Foto: Lars Gahrn.
Kokvagnen var flitigt i bruk. Foto: Lars Gahrn.

Här i Västsverige finns nu flera militärhistoriska föreningar, som speglar vår militära kulturhistoria. Med i Kronhusparken fanns: Gustav II Adolfs Fotfänika, Kongliga Elfsborgs Regementes Caroliner/Göteborgs Artilleri, Westgiötha Gustavianer och Artilleriavdelningen i Göteborg. Med sig hade de tält, handeldvapen och kanoner, men i dessa tätbebyggda kvarter sköts inte med vare sig fältstycken eller handgevär. Här skulle kanonskott ha kunnat glädja enbart glasmästarna. (Många glasrutor skulle sannolikt ha spruckit, om man hade avfyrat sina fältstycken.) Kanonerna var enbart skådebröd och som sådana mycket uppskattade.

Modevisning

Två karoliner på en stång försöker få varandra att glida till marken.
Två karoliner på en stång försöker få varandra att glida till marken.

En liten scen fanns uppbyggd, och här anordnades med jämna mellanrum modevisning. Mycket fanns att säga om uniformerna samt om kvinnors och barns kläder. I äldre tid hade krigarna med sig hustru och barn i fält. I garnisonsstaden Göteborg var många av garnisonssoldaterna gifta, och här var det lättare att inkvartera hustru och barn. Barn har även de militärhistoriska föreningarnas medlemmar, och de tar med dem till uppvisningslägren. Föreningarnas medlemmar tågade med musiken främst runt de närmaste kvarteren och fram till Gustav Adolfs Torg för att visa att man fanns och för att locka fler besökare till lägret. Fram över Kronhusgården tågade karoliner, fotfänikefolk, gustavianer och Götaartillerister. Kvinnorna och barnen var med. Längst bak i tåget drog soldathustrurna en spjälvagn med barn, som var klädda i äldre klädesplagg. Barnen skrattade glatt åt den skakande upplevelsen på Kronhusgårdens gatsten och väckte stor munterhet.

Uppskattad kokvagn

Karoliner på Kronhusgården. Foto: okänd.
Karoliner på Kronhusgården. Foto: okänd.

Kanoner och spjälvagnar i all ära, men den mest uppskattade utrustningen i lägret var Götaartilleristernas kokvagn. Här var det fyr i spisen, och här tillagade några av medlemmarna mat, som serverades till hungriga medlemmar. Man kunde även leka i lägret. Man hade satt upp en vågrät stock. Två personer skulle sitta grensle över stocken och slå varandra i sidan med större påsar, som hade fyllts med något (förhoppningsvis) inte alltför hårt ämne. De båda kämparna slog varandra med påsarna allt vad de orkade. Långt ifrån att väcka fiendskap uppstod stor glädje under kampen. De kämpande skrattade hela tiden. En karolin och hans flickvän satt vända mot varandra och pangade på varann allt vad de orkade. Hon blev röd på armarna av alla slag. Sådana övningar skulle lätt kunna ge upphov till missnöje och osämja, tycker man, men så blev det ingalunda. Båda skrattade glatt och lyckligt och avslutade med att pussa varandra både en och flera gånger. Allt var enbart trevligt, glatt, sött och rart.

Hembygdsförbundet hade fullt

Ibland dök Robert Berggren, ordförande i Göteborgs Hembygdsförbund, upp i lägret, mysande av belåtenhet. Kan man vara annat än nöjd, när man har hela stugan full av intresserade släktforskare? Hembygdsförbundet har sina lokaler i det gula hus, vars bakre långsida vetter åt Kronhusparken. Jag beslöt att hälsa på även här, men jag blev stående i farstun en god stund innan jag kunde krångla mig in genom människomassan. Ja, visst kan släktforskare behöva handledning! De olyckliga människor, vilkas förfäder och anmödrar har bott i Göteborg, kan ha mycket svårt att finna dem i mängden. Här inne förevisades också en film. Den redogjorde för DNA-undersökningar, som har revolutionerat släktforskningen. För tjugo år sedan hade ingen kunnat drömma om sådana framsteg.

Marschkonsert

Konserten på Kronhusgården.
Konserten på Kronhusgården.

På Kronhusgården gav Göteborg Wind Orchestra en marschkonsert: I marschernas värld med Leif Arne Tangen Pedersen som gästdirigent. Han är norrman och hade fått höra önskemålet, att åtskilliga norska marscher skulle spelas. Givetvis levde han upp till förväntningarna. Vi fick höra bland andra Valdresmarsj, i vilken ingår en ”folkton fra Hardanger”. Detta är en marsch, som man inte glömmer. Den har för övrigt spelats in av Göteborg Wind Orchestra för många år sedan. Märkligt nog hade Tangen Pedersen dock som favoritmusik en svensk marsch av Viktor Widqvist, nämligen Norrlandsfärger. (Widqvist är mest känd för sin marsch ”Under blågul fana”, som är mest spelad.) Dirigenten var väl bevandrad bland Europas marscher och kunde även berätta mycket om dem. Han dirigerade snabbt och kraftfullt. Under hans ledning lyckades orkestern förträffligt med sin uppgift att på bästa sätt uttrycka kraften och rytmen i marscherna.

Historisk omgivning av stort värde

Lördagen den 19 augusti 2017 bjöd på många upplevelser vid Kronhuset och i Kronhusparken. Detta är ett mycket lämpligt område för historielektioner i toner, källskrifter och handfast verklighet. Historien passar bäst in i en historisk omgivning.

 

Annonser

Hemma hos Lasse i Gatan

Äntligen fick jag träffa Lasse i Gatan. Kanske bör jag dock snarare säga, att jag fick se hans och hustruns marmorkistor i gravkoret i Onsala kyrka. Lasse i Gatan, även känd som ”konungens kapare” och kommendör Lars Gathenhielm, har blivit sägenomsusad och omskriven som få. Hans hustru Ingela, som efter makens död övertog kaperiverksamheten (ibland övergående i sjöröveri), har blivit känd som en stark och självständig kvinna, vilket hon även var, fastän hon förvisso inte själv trampade skeppsdäck och inte själv fäktades med Tordenskiold (så som det brukar gå till i Hollwoods piratfilmer).

Sägenomsusade sarkofager

Längst upp på Lasse i Gatans adelsvapen finns Göta lejon och två svenska örlogsflaggor. Foto: Lars Gahrn.
Längst upp på Lasse i Gatans adelsvapen finns Göta lejon och två svenska örlogsflaggor. Foto: Lars Gahrn.

Göteborgs Hembygdsförbund anordnade lördagen den 27 maj en mycket trevlig och uppskattad bussresa till Onsala kyrka, Båt- och Sjöfartsmuseet i Onsala samt Äskhults by. En stor fördel med sådana resor är, att alla dörrar öppnas. Vi fick komma ner i gravkällaren öster om kyrkans kor. Där nere står Lasses och Ingelas båda marmorkistor, som tillsammans med Karl XIV Johans sarkofag från Älvdalen är de mest uppmärksammade och omtalade gravkistorna i vårt land. Enligt sägnen var dessa avsedda för den danske kungen och hans drottning. De sändes med ett fartyg till Danmark, men Lasse i Gatan uppbringade fartyget och tog sarkofagerna som gott byte. Danske kungen ville lösa ut sina kistor, men Lasse behöll dem för eget bruk. (Enligt en annan sägen skulle den danske kungen ha lyckats byta till sig sina kistor mot två likadana med inskrifter, som handlade om Lasse och Ingela.)

Dyrbara marmorkistor

En av de två marmorsarkofagerna.
En av de två marmorsarkofagerna.

Goda historier är sällan sanna. Ju bättre de är, desto mer sannolikt är, att de är uppdiktade. Albert Sandklef har kunnat påvisa, att Ingela efter Lasses död beställde kistorna och betalade införseltull för dem. Så var det med den saken. Den osanna sägnen har dock ett betydande underhållningsvärde just därigenom att den är osann. Fastän den är osann, återberättas den av alla guider, givetvis under framhållande av att den är osann, vilket ju är det roliga i denna makabra historia. Sägnen har dock vissa inslag, som är helt riktiga och kan vara värda att stanna till inför. Sägenmakaren har helt riktigt varit medveten om att dessa kistor är mycket dyrbara. Sarkofager av sten är mycket ovanliga och förbehållna de rikaste och högst uppsatta, framför allt kungligheter. Lasse och Ingela vilar verkligen kungligt.

Danska kungligheter i marmorkistor

Barfota gick man i det gamla bondesamhället, och barfota vandrade vår kunniga ciceron i Äskhults by.
Barfota gick man i det gamla bondesamhället, och barfota vandrade vår kunniga ciceron i Äskhults by.

Även de rikaste hade som regel på sin höjd kistor av kopparplåt. Kistor av sten förekom endast undantagsvis. (Karl XII:s kanslichef, greve Carl Piper, vilar i en marmorsarkofag, men han är ett undantag.) Sägenmakaren har vidare vetat, att sarkofager i vit marmor var vanliga bland danska kungligheter. Vandrar man runt bland konungagravarna i Roskilde domkyrka, finner man många förnämliga marmorsarkofager i vit marmor. Den vita färgen gör utmärkt verkan. Marmorn lyser vitt och mildrar det sorgliga intryck, som man lätt får i en gravkyrka. Också Ingela Gathenhielm och hennes rådgivare bör ha varit medvetna om marmorns lyskraft. De bör ha utnyttjat den medvetet. Nu är både tak och väggar vitkalkade nere i gravvalvet, men ursprungligen var de gulröda med mörkgråa pilastrar och fönsteromfattningar. De mörkare färgerna på väggarna och i taket bör ha medfört att kistorna lyste mer med sin vita färg.

Genomtänkt gravvalv

Vi har all anledning att föreställa oss, att gravkoret redan från början var avsett att vara en sevärdhet. Så dyrbara och vackert utarbetade kistor vill man inte gömma undan utan snarare visa för så många som möjligt. Färgsättningen var till för att framhäva kistorna. Dessutom finns ett konstfullt mönster i golvet. Här är tegelstenar lagda så att de bildar ett kors med strålar i korsarmarnas vinklar. Allt är påkostat och genomtänkt. Dock förvånades man litet över att gravkällaren inte var större. Utrymmet kring kistorna är inte stort, och här är lågt i tak. På det stora hela måste man trots detta säga, att Gathenhielms har sörjt för att de efter sin död skulle bli en sevärdhet och även på detta sätt berika hembygden.

Skeppsplankor i ladans väggar

En vägg med gammalt skeppsvirke.
En vägg med gammalt skeppsvirke.

Kronan eller med andra ord konungen var angelägen om att få igång kaperiverksamheten för att störa fiendernas handel, för att bryta deras handelsspärr, och för att skaffa in varor till Sverige. Lars Gathenhielm och hans hustru Ingela gjorde på detta sätt viktiga insatser under det stora nordiska krigets slutskede. (Dessutom ägnade de sig åt ren brottslighet, bland annat sjöröveri, som var i lag förbjuden, men inte desto förekommer i alla tider, särskilt under krig.) Själva blev de rika, vilket syns på sarkofagerna, som alltså är ärligen betalda (i och för sig med pengar, som ibland förvärvats på oärligt sätt). Deras verksamhet gav också ett visst välstånd åt deras bygd. Man behövde dock inte färdas långt för att möta den svenska fattigdomen. Från Onsala gick färden till Äskhults by. Där visades vi runt av en barfotaflicka, klädd i enklare allmogekläder, trevlig och väl påläst. I det gamla Fattigsverige gick man barfota för att spara skorna. Husen var omålade. Alla byggnader i Äskhult var gråa och saknade målarfärg. Så såg det ut förr. Sverige tillhörde Europas fattiga länder men var ändå litet av en stormakt på Lasse i Gatans tid på grund av nationell enighet, hård beskattning, som drabbade särskilt bönderna tungt, och storsatsningar på här och flotta. Ekarna, som växte kring byn, skulle användas till skeppsbyggeri. När skeppen hade tjänat ut, kunde bönderna dock få köpa tillbaka gamla ekplankor. Vår barfota ciceron pekade på en laduvägg, vars plankor hade märkliga hål för pluggar. Plankorna hade kommit från ett skepp, kanske inte ett skepp som hade tillhört Lasse i Gatan, men även härinne i inlandet fanns alltså ett samband med sjöfararnas bygder.

Matställe av historiskt intresse

Göteborgs Hembygdsförbunds bussresa i norra Halland förde oss alltså både till de rikas boningar och till de fattigas. Upplevelserna var omväxlande och berikande. Marja-Liisa Hokkanen, som ledde resan och hade valt utflyktsmålen, fick mycket beröm för denna resa. Hon hade rentav hittat ett historiskt intressant ställe att äta middag på, nämligen Skårs Gård. Ladugårdar och magasinsbyggnader hade omvandlats till intressanta restauranglokaler. Så som det brukar vara på landet, var maten både riklig och välsmakande.

Läs vidare

Onsala kyrka: En kyrkobeskrivning (Svenska kyrkan, Onsala församling), utan tryckår. (Uppgifter om gravkorets färgsättning finns på sidan 18.)

Albert Sandklef, Allmogesjöfart på Sveriges västkust 1575-1850 (Institutet för västsvensk kulturforskning, Skrifter 10, Lund 1973). På sidorna 197-200 behandlar Sandklef de beryktade sarkofagerna.

Klicka här för denna artikel som pdf

Dicksons och Anna Jolfors gjorde succé i Göteborgs Stadsmuseum

Folk stod och köade i Göteborgs stadsmuseum för att komma in i Wallenstamsalen, där Anna Jolfors skulle föreläsa om släkten Dickson, i första hand Oscar och Marika Dickson. Själv blev jag mycket häpen. Kunde Dicksons verkligen dra så mycket folk, fastän de nästan utan undantag hade skött sig och vållat mycket få skandaler? Ja, tydligen var det så. Göteborgs Hembygdsförbund hade en lyckad afton innan den ännu hade börjat. Pengarna strömmade in i biljettkassan. Tänka sig, folk var rentav beredda att betala för att få höra om Dicksons!

Guide i Dicksonska palatset

Baron Oscar Dickson var den siste svensken som baroniserades (i Sverige). Hans byst finns i Dicksonska palatset på Heden i Göteborg. Foto: Anna Jolfors.
Baron Oscar Dickson var den siste svensken som baroniserades (i Sverige). Hans byst finns i Dicksonska palatset på Heden i Göteborg. Foto: Anna Jolfors.

För Anna Jolfors började bekantskapen med Dicksons i och med, att hon blev guide i Dicksonska palatset på Parkgatan 2 vid Heden i Göteborg. Hon ville ha något att berätta men upptäckte snart, att uppgifterna var få och allt annat än djupgående. Då började hon forska själv. Hon följde Oscar och Marika Dickson i spåren och känner nu alla fastigheter, där de har bott och verkat, ända fram till 1862, då de kunde flytta in i sitt eget nybyggda palats på Heden. Tidigare hade en annan i Göteborgs hävder omtalad byggnad legat där, nämligen ”Halliska baracken”. Denna korsvirkesbyggnad hade John Hall junior låtit bygga åt folk, som hade blivit hemlösa i den hemska stadsbranden 1802. Oscar och Marika Dicksons favoritställe var dock Bokedalen i Jonsered, ett lantställe några mil utanför staden. Oscar hade också en ”jaktstuga”, närmast ett mindre palats, i Åre. Dicksons tjänade pengar, mycket pengar, på handel med järn och trä. Då gjorde det inte så mycket, att Oscar Dickson förlorade mycket pengar i konkursen efter Göteborgs Handelskompani. Kungen av Mölndal, David Otto Francke, hade lockat många göteborgare att satsa pengar i detta spekulationsgalna investmentföretag. Dicksons kunde bära förlusten.

Framgångsrika och skötsamma Dicksöner

Anna Jolfors guidar runt i Dicksonska palatset, och därför började hon forska om släkten Dickson. Nu kan hon släktträdet bättre än släktmedlemmarna själva. Foto: Lars Gahrn.
Anna Jolfors guidar runt i Dicksonska palatset, och därför började hon forska om släkten Dickson. Nu kan hon släktträdet bättre än släktmedlemmarna själva. Foto: Lars Gahrn.

Oscar Dickson blev adlad 1886 och fick friherrlig rang. Han var den siste i Sverige, som blev baroniserad. Möjligen är hans adliga rang anledningen till att hans och Marikas boning på platsen, där Halliska baracken hade legat, kom att kallas palats och inte villa. Anna Jolfors berättade sakkunnigt och trevligt om både Dicksons på Heden och andra Dicksöner. Släktmedlemmarna är många, och alldeles för många av dem hette James (ibland James i förening med något annat förnamn). Följaktligen är det svårt att hålla reda på dem, men Anna Jolfors kan. I hela världen är hon nog den enda människa, som på rak arm kan redogöra för deras släktskap och levnadsöden. Några äventyr finns däremot egentligen inte att förtälja. Dicksönerna skötte sina affärer, tjänade mycket pengar, undvek att göra skandaler och donerade medel till allsköns välgörande och kulturella ändamål. All denna fadda präktighet och bleka färglöshet skulle kunna tråka ut även den allra tålmodigaste. Ämnet är icke tacksamt att föreläsa om. Visst ägnade sig några Dicksöner åt Baggböleri i de stora Norrlandsskogarna, men denna verksamhet skedde så långt bort i världen, att den egentligen inte räknas (från Göteborgs horisont; i Norrland är det annorlunda).

Osborn Dickson – upptågsmakaren

Anna Jolfors skulle trots ett trevligt framställningssätt och många vältagna bilder förmodligen aldrig ha lyckats fängsla sina åhörare, om inte mitt i denna präktighet och mitt bland alla dessa skötsamma Jamesar baron Osborn Dickson hade kommit som en räddande ängel med en frisk fläkt av fylleri, försök till osedlighet och vilda ritter på Heden. Som onykter gäst på Trädgårdsföreningen kastade han vid något tillfälle sockerbitar på restaurangens andra gäster. Han försökte också krypa genom ett grovt vattenledningsrör men fastnade. Helt klart behövde Göteborg denne egensinnige upptågsmakare. Helt utan skandaler kan vi inte överleva med bevarad sinnesspänst och uppmärksamhet mot omgivningen. För Dicksonska familjekrönikan är han oumbärlig. Vem vill läsa om idel skötsamma människor? Dessutom ter sig hans upptåg, om de mäts med 2000-talets måttstock, mestadels omgivna av det oskyldighetens skimmer, som (åtminstone i efterhand) kringstrålar vår barndoms pojkstreck. En annan upptågsmakare, som har piffat upp historien, är ”Dulle-Banéren”, fältmarskalken Johan Banérs son Gustaf Adam, som likt gubben i lådan då och då dök upp i 1600-talets svenska historia, alltid tillställande oro eller förargelse, ibland bägge på en gång. Nils Sylwan har skrivit en mycket läsvärd och roande levnadsteckning om honom (Nils Sylwan, Jag Gustav Adam Banér, 1988). I rättvisans namn bör påpekas, att baron Osborn hade en kusin, nämligen James Fredrik Dickson, som också han var en upptågsmakare och hjälpte baron Oscar att ge göteborgarna något att tala om.

Det Anna berättar är sant

Dicksonska palatset är ett ståtligt palats i renässansstil. Foto: Lars Gahrn.
Dicksonska palatset är ett ståtligt palats i renässansstil. Foto: Lars Gahrn.

Anna Jolfors söker i arkiven och i gamla tidningsårgångar. Hon får ständigt fram nya uppgifter om släkten. Dessutom finner hon allsköns andra bortglömda nyheter, som hon frikostigt delar med sig av till andra forskare. Så småningom kommer detta att bli en släktkrönika, som tack vare Osborn har allt. Dicksonska släktföreningen är imponerad av Annas kunskaper. Ordföranden lär ha sagt till sina släktingar:

”Lyssna till Anna! Det hon berättar är sant”.

I en släkt blir man så lätt uppfödd på skrönor. Då behövs riktig forskning som motvikt.

Baron Osborn minns vi

Medan Anna Jolfors föreläser, lyckas jag hjälpligt hålla isär alla dessa hederliga Jamesar, aktningsvärda företrädare för den strävsamma, välskötta och hedervärda staden Göteborg, men redan när jag går ut ur Wallenstamsalen börjar de flyta ihop igen. Vissa saker har jag dock lärt mig: Dicksonska palatset byggdes av baron Osborns föräldrar Oscar och Marika Dickson. Osborn kastade sockerbitar på Trädgårdsföreningens besökare och försökte krypa genom ett grövre vattenledningsrör. Honom kommer jag ihåg. Eftersom Osborns far baroniserades, blev även Osborn baron. Låter inte ”baron Osborn” märkligt i ett västsvenskt öra! (Kal och Osborn har ju blivit namnen på verkliga urgöteborgare, medan urgöteborgskor får heta Ada. Deras framtoning är långt ifrån adlig. Kal och Osborn brukar framställas som ett slags hamnbusar eller verkliga grovisar.) Baron Osborn är på alla sätt en tillgång för släktkrönikan och Anna Jolfors. Vi ser fram emot vidare forskningar i ämnet.

Klicka här för denna artikel som pdf