På spaning efter 1600-talet hos Lasse i Gatans syster

Gathenhielmska huset vid Stigbergstorget. Foto: Lars Gahrn.
Gathenhielmska huset vid Stigbergstorget. Foto: Lars Gahrn.

Göteborg har haft otur med två av sina kändaste bygg­nader. Drottning Christina har aldrig infunnit sig i ”Drottning Christinas jakt­slott” på Otterhällan, och Lars Gathenhielm, mera känd som Lasse i Gatan eller ”konungens kapare”, har aldrig bott i Gathenhielmska huset vid Stigbergstorget. De kunde helt enkelt inte bo i hus, som under deras livstid inte ens hade blivit grundlagda. Däremot har Lasse i Gatan ägt tomten på Stigberget, där huset byggdes i början av 1740-talet, ungefär 20 år efter hans död, och hans syster har bott i huset. Det är stort nog så.

Så här såg Göteborgs 1700-talsbebyggelse ut

Framför allt kan man här vid Stigbergstorget se hur bebyggelsen i Göteborg tog sig ut före de stora stadsbränderna under 1700-talet och i början av 1800-talet. I den tätbebyggda stadskärnan har husen brunnit, men här ute i de dåtida förorterna var bebyggelsen glesare, och Gathenhielmska huset har mirakulöst överlevt både stadsbränder och stadsplanerare. Även de sistnämnda har givetvis – helt främmande för husets historiska och arkitektoniska värden – ägnat sig åt illasinnat ränksmideri i syfte att riva byggnaden. Striderna om husets vara eller icke vara stod hårda, men nu är det byggnadsminne. Tisdagen den 2 april 2013 stod ett tiotal medlemmar från Mölndals Hembygdsförening och Sven Olof Olssons studiecirkel utanför porten för att bli visade runt.

Riven trappa återuppbyggdes

Festivitetssalen. Skåpet till vänster bildar en symmetrisk pendang till den öppna spisen. Foto: Ingvar Riksén.
Festivitetssalen. Skåpet till vänster bildar en symmetrisk pendang till den öppna spisen. Foto: Ingvar Riksén.

”Jag hoppas, att Pether Ribbefors blir vår guide”, tänkte jag. Ribbefors är kunnig och omdömesgill. Han har ordet i sin makt och talar både högt och tydligt. Hans visningar är lagom långa och inte för korta. Han har ett brett register och kan svaret på de flesta frågor, som ställs. Detta kan sägas endast om ett fåtal guider, och därför är han mycket anlitad. Plötsligt stod han där på Gathenhielmska husets tra­ppa, Pether Ribbefors. Bakgrundsbruset från Stigbergsliden störde föga. Ribbefors hördes bra, när han började berätta om stentrappan från 1700-talet. Göteborgs stad hade rivit bort trappan för att ersätta den med något mera handikappvänligt. Så gör man inte med ett byggnadsminne. Länsstyrelsen ålade staden att återställa trappan, och så tvingades stadens folk att leta upp stenhällarna på den soptipp, där de hade hamnat.

Träväggar skulle likna stenväggar

Olika herrgårdar och högreståndsboningar påminner ofta om varandra i det ena eller andra avseendet. Här kom man att tänka på både Gunnebo och Råda säteri. Gathenhielmska huset är en träbyggnad, men klädseln saknar lockbräder. När väggarna målades gråa, såg de därför ut som stenväggar, och detta var givetvis avsikten. Så är det som bekant även på Gunnebo, som är ungefär ett halvt århundrade yngre.

Målade gudinnor i vestibulen

Ett mellanting mellan öppen spis och skåp. Foto: Ingvar Riksén.
Ett mellanting mellan öppen spis och skåp. Foto: Ingvar Riksén.

Om man går in i Gunnebos mest påkostade förstuga, nämligen ovala vestibulen, är man omgiven av fyra friskulpturer, som står i nischer. Så är det även i Gathenhielmska huset, men här har tillgångarna varit mera begränsade. Därför har man nöjt sig med målade statyer i målade nischer. På väggen till vänster finns: Hörseln med ett stränginstrument och ett blåsinstrument, Synen med spegel och örn samt Lukten, som luktar på en växt. På väggen till höger ses känseln, som bites av en sköldpadda och en orm, samt Smaken, som håller några frukter. De fem gudinnorna utgör tillsammans de fem sinnena. Väggarna är mörkmålade med påföljd, att de fem gudinnorna, alla marmorvita, framträd­er tydligt. Nackdelen kunde måhända vara att gäster efter mörkrets inbrott kunde tro sig ha kommit in i ett mörkt rum med fem vita vålnader.

Tre rundbågar

Tittar man rakt fram, är planlösningen densamma som på Råda säteri, som är ungefär 30 år yngre än Gathenhielmska huset. Man ser tre dörröppningar med tre rundbågar över. Genom den mittersta går man uppför trappan till andra våningen. Trappan delar sig åt vänster och höger. Den svänger upp till stora salen i andra våningen. Ungefär så är det även på Råda.

Symmetriskt skåp

Vi kommer upp till ”stora festivitetssalongen”. I stora salongen på Gunnebo finns ”dörröverstycken” (reliefer) över dörrarna och stora friskulpturer. Så skulle det vara i finare gemak och givetvis även här i Gathenhielmska huset, men tillgångarna var här som sagt mera begränsade, och därför målade man både dörröverstycken och skulpturer. En öppen spis finns i ena hörnet av salongen. För symmetrins skull finns i motsvarande hörn ett skåp, som är byggt så, att det liknar spisen. Även på Gunnebo drevs kravet på symmetri intill orimlighetens gräns, men symmetriska spisar och kakelugnar finns – märkligt nog – inte på Gunnebo.

Sägnen om Karl XII

Dörren är av allt att döma äldre än huset! Foto: Ingvar Riksén.
Dörren är av allt att döma äldre än huset! Foto: Ingvar Riksén.

Utöver vestibulen och stora festivitets­salongen visas tre rum till vänster om vestibulen, nämligen Kungssalen med en öppen spis, Versaillesrummet eller draperirummet med väggmålningar, som visar målade draperier och trädgårdsanläggningar, samt ett inre gemak. Till höger om stora festivitets­salongen finns likaså ett rum med väggmålningar. I Kungssalen finns Karl XII:s porträtt, och enligt vad som berättas skall kungen ha sovit över i huset. Eftersom byggnaden uppfördes ungefär 20 år efter kungens död, är det dock svårt att tänka sig en sådan övernattning. Kungen har dock bevisligen besökt ”Gamla varvet” 1717. (Så hette området på hans tid.) Om detta kungabesök skriver Hugo Fröding, men tyvärr får vi inte veta mer än att kungen besökte området. (Se Hugo Fröding, Berättelser ur Göteborgs historia under envåldstiden, Gbg 1915, s. 379-380.)

En kunglighet, som bevisligen har besökt huset, är dock prinsessan Ingeborg, på sin tid lika känd och omtyckt som senare prinsessan Lilian och av ungefär samma orsaker. Hon var glad och snäll och hade glimten i ögat. I trappan upp till andra våning finns dörren in till ett litet utrymme, där husets första vattenklosett installerades, ”prinsessan Ingeborgs toalett”. Man kan gå till historien på många underliga sätt!

Äldre dörrar och dörrfoder

Ribbefors blev gladare och livligare än vanligt, när han märkte, att åhörarna var intresserade. Med stor glädje och stolthet förevisade han dörrar och dörrfoder, som är av 1600-talstyp. Hade de återanvänts och tagits från något annat hus? Det är möjligt, men ett äldre hus hade tidigare stått på denna plats. Härrörde kanske en del av Gathenhielmska husets grund från detta hus? Kunde rentav några väggar eller rum vara kvar? Frågorna kan ställas men för närvarande inte besvaras. Sista bladet i husets historia är dock kanske ännu inte skrivet. Att få vittring på 1600-talet är hur som helst en stor upplevelse i staden Göteborg, som grundades 1621. Man förstår, att dörrarna har blivit skötebarn för Ribbefors.

Läs vidare

Walter Kiessling, Marie Folkesson och Bertil Johansson, Gathenhielmska huset: En vägledning till ett 250-årigt byggnadsminne, utgiven av Gamla Majpojkars Förbund, 1995. (Boken omfattar 48 sidor jämte omslag och ger en utförlig, välskriven och tillförlitlig skildring av detta byggnadsminne.)

Elof Lindälv, Klippans kulturreservat och andra byggnadsminnen i Majorna (Göteborgs Hembygdsförbunds skriftserie XII), Gbg 1977.

Gunnar Wallberg, Gathenhielmska huset i Göteborg: Randanteckningar till frågan om husets namn, artikel i Fornvännen 1945, s. 53-56.

C. R. A. Fredberg, Det gamla Göteborg I, Gbg 1919. (På sidorna 305-330 kan man finna många uppgifter, inte minst sägner, och bilder om och från Gathenhielmska huset. Fredberg tror dock, att Lasse i Gatan har bott i huset, som bär hans namn.)

Klicka här för denna artikel som pdf

Sven Evert Nilsson – en flitig försäljare, som gjorde insatser för hälsokosten

En säljare, som ofta har bytt arbetsgivare och samarbetspartners, får insyn i mycket och har mycket att berätta. Sven Evert Nilsson (född i Mölndal 1929) har ett omväxlingsrikt liv och en yrkesbana rik på ombyten att se tillbaka på. Han har skrivit ned en del av sina levnadsminnen i skriften ”Säljaren: Minnesanteckningar 1950-1970” (2012, 87 sidor).

Arbete hos Papyrus

Dessa minnesanteckningar är tyvärr otryckta och endast kopierade i ett mindre antal exemplar. Jag vill därför dels berätta, att minnesanteckningarna finns, dels försöka spegla litet grand av det rika innehållet. Sven Evert Nilsson var född i en arbetarfamilj. Han har bott i Roten M 37 och Forsåkersgatan 37 men kom att växa upp i Hulelyckan. Arbetslivet började för hans del dagen efter folkskolan. Sven Evert började då arbeta i Mölndals Järnhandel. Därefter var han anställd i Victor Andréns lädervarufabrik och andra företag inom denna bransch. Han har även varit till sjöss och arbetat för Svenska Amerikalinjen och Svenska Lloyd med flera företag. Efter dessa vandringsår arbetade han som så många andra mölndalspojkar på Papyrus, där han bland annat tjänstgjorde vid kartongmaskinen, som tillverkade kartong, avsedd till spelkortsframställning. Detta arbete i speldjävulens tjänst ser han så här i efterhand på med blandade känslor. På Papyrus blev han kvar ungefär ett år.

Sven Evert, hustrun Britta och bilen.
Sven Evert, hustrun Britta och bilen.

Sven Evert Nilsson är dock både uppslagsrik och företagsam. Han började snart syssla även med annat. Han målade i olja och sålde konstverk till sina arbetskamrater. Snart började han sälja arbetskläder, byxor, skjortor och strumpor med mera för firman Carlos i Borås. Försäljningen gick bra, men Sven Evert fick mothugg: ”man skulle inte suga ut” sina arbetskamrater genom att göra sig förtjänster på försäljningen. Sven Evert beslöt att gå vidare. När han sade upp sig på Papyrus, förklarade fack­förenings­­mannen för Sven Evert: Du kommer aldrig att kunna klara dig där ute. Så tänkte många. Papyrus var en trygg värld, och många vågade inte ta steget ut ur denna värld. Sven Evert vågade.

Försäljning av tvättmaskiner

Våren 1951 träffade han sin tillkommande, Britta Bengtsson från Laholm. Hon var vegetarian och frisksportare. Sven Evert hade dittills levt ett liv med tobak, alkohol och spel på hästar, men nu blev även han vegetarian och frisksportare. Denna nya livsinriktning kom att prägla även hans gärning som säljare. Först i karriären kom en anställning hos möbelkungen Conrad Åhlberg, som för övrigt gav stora bidrag till Are Waerland (vegetarismens då ledande företrädare), nykterhetsrörelsen och frisksportrörelsen. Åhlberg skänkte Kiholms hälsohem till hälsorörelsen, Stensunds herrgård (nu kallad slott) till frisksportrörelsen och Tollare folkhögskola till nykterhetsrörelsen. Sven Evert kom att sälja tvättmaskinen Evalett. Efter ett år hos Åhlberg blev han säljare hos Ericson & Bengtsson, en firma, som sålde knappar, band, bijouterier och andra kortvaror.

Sven Evert och hustrun Britta drev 1955-1956 butiken All-shop på Övre Olskroksgatan, men den vållade dem förluster, och de övergick till annan verksamhet. För Sven Everts del blev det nya företaget Infeld AB, som tillverkade damstrumpor i nylon. Sedan blev han representant för AB Henning Persson i Bollebygd. Företaget tillverkade färg och ägde fastigheter. Ägaren själv får ett utförligt porträtt. Dåliga säljare måste omedelbart gå, men bra säljare ville han behålla. Han band upp dem på så vis, att han beviljade förskott. I Sven Everts fall innebar förskottet en bil, som försäljaren skulle göra avbetalningar på. Sven Evert fann förhållandena något tryckande, sålde bilen, betalade skulden och gick vidare till Tekniska Fabriken Gripen i Linköping. Sedan gick han över till Grummebolagen och därefter till H E Adamsson (HEA).

Hälsokostvaror spreds utanför specialbutikerna

Sven Evert och hans hustru Britta var medlemmar i Allnordisk Folkhälsa (Senare Hälsofrämjandet) och Frisksportrörelsen, och under tiden hos Adamssons kom yrkesliv och intressen att förenas. Adamssons bildade två dotterbolag ”Hälsotek och Hälsovårdsbutiker AB”, och Sven Evert kom med i detta arbete. Hälsokost och andra hälsovårdsprodukter såldes tidigare i specialbutiker, men nu ville Adamssons och varuhusen komma in på denna lönsamma marknad. Varuhusen ville starta hälsokostavdelningar. ”Reformkosthandlarna” tyckte att deras hälsokostbutiker på bästa sätt fyllde behovet av hälsokost. De ville inte, att andra organisationer skulle komma in på denna marknad utan motsatte sig ”branschspridning”. Motsättningarna blev stora, och nykomlingarna kunde utsättas för leveransvägran. I denna dynamiska utveckling fick Sven Evert mycket att göra, och han rörde sig av allt att döma som fisken i vattnet. Han satte ihop och lanserade egna hälsopreparat; han förhandlade och mäklade. Han gav råd till varuhus, som ville starta hälsokostavdelningar.

Sven Evert Nilsson fotograferad under försäljaråren.
Sven Evert Nilsson fotograferad under försäljaråren.

Hos Adamssons slutade han 1966, men han hade många förbindelser inom branschen. År 1967 övertalade han Bo Ramme, som ledde företaget ”Ramett-produkter” att leverera hälsokostvaror till dagligvaruhandeln. Sven Evert övergick nu till Ramettprodukter, som 1968 bildade dotterbolaget Friggs Products med Sven Evert som fristående konsult. Företagen höll till på Bergfotsgatan 7 i Mölndal, i Drogcentralens fastighet. (Här tillverkades för övrigt homeopatiska medel.) År 1969 gick Sven Evert över till Astra Wallco AB och hamnade då hos Astra Tech i Åbro Industriområde. Här fick han sitt tjänsterum. Här lanserades honung i tub och biodynamiska frukostflingor, men denna satsning rann ut i sanden. Åren 1969-1970 var Astra inblandat i neurosedynprocessen. Företaget drabbades även av cyklamatkraschen. År 1970 övergick Sven Evert till annan verksamhet, men han hade redan hunnit uträtta mycket i hälsobranschen. Sven Everts stora insats var spridning av hälsokostvaror till dagligvaruhandeln. Här har en stor omvälvning skett. Grönsaker och andra hälsovaror hade ännu i Sven Everts barndom varit sällsyntheter på svenskarnas matbord, men nu på äldre dagar kan han se sådana matvaror överallt.

Blev en del av de gamla konstnärerna färgförgiftade?

Sven Evert har även varit med om att införa färdigförpackade varor. Under sin bana kom han att sälja många kemiska varor. Han fick då så småningom upp ögonen för faran med kemiska produkter. Färghandlare hade ofta motoriska skador, det vill säga skador vad gäller rörelseförmågan. Han anade ett samband med hanteringen av färgpulver i lös vikt. Färdiga förpackningar förbättrade förhållandena. Sven Evert är även konstnär. När han läste konstvetenskap, fick han lära sig mycket om äldre konstnärers problem, som ofta utvecklades till psykiska nervsjukdomar. Förr tillverkade konstnärerna själva sina färger och rev färgpulver. Fanns det kanske ett samband mellan sjukdom och hantering av färger? När Sven Evert ställde denna fråga, möttes han ”av hån och ett nästan hysteriskt motstånd från lärarhåll. Ett geni fick lov att bli sjuk på grund av djuplodande filosofisk tankeverksamhet – ett geni kunde inte drabbas så enkelt och trivialt som av kontakt med kemikalier.” Frågan är dock alltför intressant och tankeväckande för att viftas bort. Därför låter vi den gå vidare.

20 år hos skolförvaltningen

Sven Evert uppvaktar en handlare.
Sven Evert uppvaktar en handlare.

Hur gick det sedan för Sven Evert? Efter Astra Wallco började han läsa nationalekonomi, som ingick i blockämnet samhälls­kunskap (80 poäng). Därefter läste han historia (20 poäng politisk och 20 poäng ekonomisk) och blev filosofie kandidat. Han läste vidare filosofi (20 poäng praktisk och 20 poäng teoretisk), konstvetenskap, idé- och lärdomshistoria, miljö­kunskap med mera. Under hela studietiden hade han olika konsultuppdrag vid sidan om. Han brukade promenera över Sankt Sigfrids plan på väg till och hem från skolan. Här låg Göteborgs Skolförvaltning. Sven Evert gick in och presenterade sig för kamrer Johnsson på ekonomiavdelningen och blev hänvisad till inköpschefen Gunnar Smedbro. Det slutade med att Sven Evert anställdes som inköpare. Året var 1970. Han blev kvar i Göteborgs stads tjänst till sin pensionering 24 år senare eller 1994. De sista fem åren var han anställd som inköpsspecialist och utredningssekreterare i Göteborgs Inköpskommitté och Göteborgs Stads Upphandlingsbolag. Sven Evert hade ofta bytt arbetsgivare inom det privata näringslivet, men desto långvarigare blev hans tjänst inom Göteborgs stad.

Egna uppfattningar och målsättningar

Sven Evert är både vänlig och trevlig och har lätt att komma på god fot med människor. Det är en av anledningarna till att han ofta har bytt företag. En annan anledning är, att han har egna uppfattningar och egna målsättningar. En sådan man hamnar lätt i ”das Stadium der leichten Ungnade” (i lätt onåd), och då kan det vara dags att byta sysselsättning. Tack vare sina målsättningar har han lyckats göra insatser av betydelse, och därför är det värdefullt, att en del av hans levnadsminnen nu är nedskrivna. Tyvärr är de inte tryckta, men de är tillgängliga i Mölndals stadsmuseums faktarum. Man skulle gärna se att författaren likaså skrev ner sina minnen från åren i skolförvaltningens tjänst. Han har mycket att berätta, och han kan också berätta.

Läs vidare

Sven Evert Nilsson, Säljaren: Minnesanteckningar 1950-1970 (2012, 87 sidor med många bilder och faksimil av tidningsartiklar. Detta är en otryckt utredning, som är tillgänglig i Mölndals stadsmuseums faktarum).

I hälsans tjänst: Hälsorörelsens och Hälsobranschens historia, av Åke Färnlöf, Kurt Svedros och Per Frisk, Hälsokostrådets Förlag 2007 (151 rikt illustrerade sidor. Boken speglar de insatser, som gjordes av Reformkostbutikernas Riksförbund och den övriga hälsobranschen. Andra företags insatser faller utanför bokens ram. Detta är en anledning till att Sven Evert Nilsson har skrivit ner sina minnen.)

Klicka här för denna artikel som pdf