Värdefulla böcker från Föreningen för Västgötalitteratur

Borås – vilka minnen väcker detta namn? För mig framträder genast bilden av Borås museum, som är en gammaldags hembygdsgård med förnämliga äldre byggnader från alla åldrar. Här finns en stor gammelgård med omväxlande bebyggelse och rentav en egen kyrka, Kinnarumma gamla kyrka. Sådana hembygdsgårdar är ovanliga i Västsverige.

En förnämlig gammelgård

Föreningen för Västgötalitteratur höll sitt årsmöte i Ramnakyrkan, Kinnarumma gamla kyrka. Foto: Lars Gahrn.

Föreningen för Västgötalitteratur höll sitt årsmöte i Ramnakyrkan, Kinnarumma gamla kyrka. Foto: Lars Gahrn.

På den tiden, då tågen ännu stannade vid Mölndals Övre station, tog min far ibland med mig till Borås. Där tittade vi på det mesta, som då fanns att se, men Borås museum gjorde starkast intryck på mig och stannade kvar i minnet. Borås museum drog mig tillbaka till knallestaden. Här på denna gammelgård befann man sig då i stadens utkant, nästan ute på landet. Byggnaderna ligger högt på en ås och kringstrålas av ljus. Inte kan man väl glömma en sådan plats! Lördagen den 8 april 2017 skulle Föreningen för Västgötalitteratur hålla årsmöte i Borås museum. När Niklas Krantz undrade, om jag ville följa med dit, tackade jag genast ja. Givetvis tittade vi på åtskilligt både under vägen dit och under hemvägen. Den största behållningen var likafullt Ramnaparken med Borås museum.

Wilhelm von Braun – en Boråsförfattare

Lennart Wasling med sin bok om Wilhelm von Braun.

Lennart Wasling med sin bok om Wilhelm von Braun.

Var skulle prosten vara om inte i kyrkan? Ordförande är prosten Johnny Hagberg, Järpås pastorat. Han hade samlat sina medlemmar till årsmöte i ”Ramnakyrkan” eller med andra ord i Kinnarumma gamla kyrka. Här i halvdunklet bland forna tiders kyrkokonst omvaldes styrelsen i laga ordning. Vi fick också pröva på gamla tiders kyrkbänkar, vilket mycket riktigt var en prövning. Sittriktighet och bekvämhet är begrepp, som var mer eller mindre okända på den tid, då dessa bänkar snickrades ihop. Man kom osökt att tänka på slagordet från en känd tillverkare av kyrkbänkar: ”Stoppa plågsamma kyrkobesök!” Årsmötet beslöt om utmärkelser till sina trotjänare Tore Hartung och Håkan Brander samt till ortnamnsforskaren Svante Strandberg, som har behandlat många västgötska ortnamn. I samband med årsmötet höll Lennart Wasling ett föredrag om kända Borås-författare under äldre tid. Själv är Wasling en drivande kraft inom Wilhelm von Braun-sällskapet, vars ordförande han har varit. Han har även skrivit en bok om denne författare. Boken är dels en levnadsteckning, dels en antologi med åtskilliga av von Brauns mest kända och uppskattade dikter. Där finns också åtskilliga dikter, som inte tidigare har varit tryckta, därför att de ansågs vara alltför oanständiga eller råa. Wasling talade åtskilligt om von Braun i sitt föredrag, ty von Braun hade anknytning till Borås. Wasling fick dessutom sålt åtskilliga böcker.

Trögsålda böcker av bestående värde

Denna gång hördes dock en klagan, både från ordföranden Johnny Hagberg och från skattmästaren Sven Olof Ask, att föreningens böcker är svårsålda. Jag anknöt till denna klagan, när jag tackade föreningen för gott arbete och många värdefulla utgåvor. I samband med detta tack överlämnade jag ett exemplar av min bok eller utgåva: ”Christina Hall: vänskapens och livsglädjens värdinna” (2016, 524 sidor) till Hagberg och ett till Ask. Jag framhöll, att samma erfarenhet har de flesta, som ger ut böcker, men att detta inte säger något om böckernas värde. Föreningen för Västgötalitteratur utmärker sig för utgåvor av bestående värde. Dessa böcker kommer att läsas även om 200 år, men vem läser dagens deckare om två århundraden? Ingen.

Lagerhållning viktig

Wilhelm von Braun förde en kringflackande tillvaro och gästade även Borås.

Wilhelm von Braun förde en kringflackande tillvaro och gästade även Borås.

Jag vet, hur det förhåller sig, ty själv sitter jag ibland och läser akademiska avhandlingar från 1600- eller 1700-talet. Även ur sådana kan man plocka åtskilliga uppgifter av värde. Skrifter om ”smala ämnen” har några läsare i dag, några i morgon och några i en ännu avlägsnare framtid, aldrig många men alltid några. Tillsammans blir de, om man sammanräknar alla, riktigt många. Kanske är det så, att en del av dem, som kommer att ha störst behållning av föreningens böcker, ännu inte är födda. Därför är det utmärkt, att föreningen ägnar sig åt lagerhållning. Föreningen för Västgötalitteratur har köpt in församlingshemmet i Synnerby och lagrar där sina och Skara stiftshistoriska sällskaps böcker. Jag har märkt, att många år kan förgå innan alla de, som är intresserade av ämnet, får veta, att en bok finns. När jag sitter och läser bokauktionskatalogerna från Föreningen för Västgötalitteratur, upptäcker jag ständigt böcker, som jag inte hade en aning om. Likaså är det med andra. Även de mest välunderrättade missar mycket. Därför är det viktigt att hålla böcker i lager, länge, helst mycket länge.

På lång sikt går böckerna åt

Lennart Wasling förevisade även den punsch, som har fått namn efter Wilhelm von Braun.

Lennart Wasling förevisade även den punsch, som har fått namn efter Wilhelm von Braun.

Särskilt vetenskapliga avhandlingar kan vara svårsålda eller svåra att bli av med. Professor Gunnar Olsson (1914-2005) kom att bli en biträdande handledare för mig, när jag skrev min doktorsavhandling. Han påpekade, att avhandlingar visserligen hade en liten läsekrets, ”men du säljer en då och en då. Du skänker bort en då och en då, och så en dag är böckerna slut.” Så hade det gått för honom, trodde han. Vid städning på vinden hittade han emellertid en låda böcker bakom skorstenen. Fyndet gjorde honom glad. Nu hade han återigen möjlighet att förse intresserade med böcker. Själv är jag ofta rådgivare för folk, som skall ge ut hembygdslitteratur. ”Tryck inte alltför få exemplar”, brukar jag säga. ”På lång sikt går de åt. Det är viktigt, att böckerna räcker så länge som du lever, ty folk kommer att leta upp dig och höra av sig även när du sitter på ett ‘äldreboende’.” Axel Möndell (1910-1996) jagades så länge han levde av folk, som undrade om han inte hade något exemplar av det stora verket ”Mölndal, Kållered och Råda i ord och bild” (1952) kvar. Det hade han inte, och visst var det tråkigt att behöva säga nej, när folk ringde. Krokslätts krönikör Thomas Ericsson (1931-2010) tryckte på min inrådan sin bok ”Krokslättsbilder” (1997) i 2000 exemplar. Mot slutet av sitt liv misströstade han om att få sålt alla dessa böcker. Han fick mycket riktigt inte vara med om att sälja den sista lådan med böcker, men år 2015 kunde hans maka Elna, glad över intresset för boken, sälja den sista lådan till mig och Mölndals Hembygdsförening. Föreningen Gamla Krokslättspojkar och Mölndals stadsmuseum hade köpt de näst sista lådorna. Även Föreningen för Västgötalitteratur kommer att få se sina boklådor försvinna. Dock hoppas jag, att det inte blir tomt i Synnerby församlingshem utan att man fyller på med lådor, som innehåller nyutkommen litteratur. Föreningen vågar ge ut böcker med bestående värde och har därför en angelägen uppgift i vår alltmer kommersialiserade värld.

Klicka här för denna artikel som pdf

Är flyttblocket i Rördalen stenen ”a Suntru asi”?

Mona Lorentzson och Kristina Bengtsson vid gränsstenen i Rördalen. Foto: Lars Gahrn.

Mona Lorentzson och Kristina Bengtsson vid gränsstenen i Rördalen. Foto: Lars Gahrn.

”Är det mödan lönt att titta närmare på ett gränsröse?” Den frågan ställde sig arkeologerna Mona Lorentzson och Kristina Bengtsson år 1998, när de gick över fornminnena utefter Vättlefjällsleden några kilometer öster om samhället Surte vid Göta älv. Bakgrunden till att de befann sig på Vättlefjäll var att Kristina Bengtsson forskade kring det dåvarande älvmynningsområdet som gränsområde. Enligt Gunnar Olssons slutledning skulle ju gränsen mellan Danmark och Sverige ha gått mellan Ale och Vättle. I Rördalen alldeles på gränsen mellan Ale och Vättle härader finns ett stort flyttblock i ett flackt röse med tre smärre resta stenar, som markerar gränsens riktning.

Ett kors på flyttblocket

Kristina Bengtsson skall själv få berätta vad de fann: ”Enligt fornlämningsregistret fanns här ett gränsmärke och ett gravröse med två flyttblock i mitten. Båda låg mitt på häradsgränsen. Mona och jag beslöt att gå dit – och där fanns ju mycket riktigt ett fint gränsmärke men knappast något unikt sådant. ’Graven’ såg dock märklig ut, inte alls som ett vanligt gravröse från bronsåldern eller järnåldern. Jag beslöt i alla fall att ’slösa’ några diabilder på gränsmärket. Medan jag gick runt och fotade detta, klev Mona upp på det undre stenblocket i ’graven’ och tittade upp på ovansidan av det övre och säger till mig: ’Du, här är ju ett kors inhugget!’ Det var då håren reste sig, och det föreföll efter denna upptäckt rimligt att ’graven’ egentligen var en gränsmarkering redan från början!” Där på ovansidan av stenblocket finns ett grunt inhugget kors. Vi, som lever i våra dagar, tycker att ristningen är grund, men om man jämför med en hällristning från bronsåldern, är korsristningen här djup. Den är bevisligen huggen med mejsel. De fyra korsarmarna är mellan 32 och 38 centimeter långa. Ristningen har drabbats av en släppskada i stenen. Både ristningen och skadan tyder på hög ålder.

Gick danska gränsen här?

Vid sidan av gränsstenen står sentida gränsmarkeringar resta.

Vid sidan av gränsstenen står sentida gränsmarkeringar resta.

Detta gränsmärke markerar gränsen mellan Ale och Vättle härader och givetvis motsvarande församlingsgräns. Att använda ett flyttblock som gränsmärke är emellertid ett mycket ålderdomligt drag. I äldre tid använde man sig av flyttblock, berg, bäckar, sjöar och andra befintliga företeelser hellre än att själv hugga till och resa gränsstenar. Kunde detta gränsmärke en gång i tiden ha markerat gränsen mellan Sverige och Danmark? Kristina Bengtsson ställde sig denna fråga och besvarade den jakande. Före mitten av 1200-talet gick Halland och det danska riket i norr ända fram till Göta älv, som då snarare var en bred fjord av Västerhavet. Var gick Danmarks östgräns här vid älven? Det framgår inte av källorna, men åtskilliga sannolikhetsskäl talar för att gränsen gick mellan Ale och Vättle härader. Askims, Sävedals och Vättle härader bör ha tillhört Halland och Danmark. Flera forskare anser att häradsgränsen mellan Ale och Vättle var riksgräns. Kristina Bengtsson anför fler skäl för denna uppfattning.

Stenen ”a Suntru asi”

Har man kommit så här långt, dyker genast ett namn upp, nämligen stenen ”a Suntru asi”, en av de sex gränsmärkena i den äldsta kända gränslistan, som finns med i äldre västgötalagen. Av denna gränslista framgår endast, att stenen har funnits mellan Göta älv i norr och mellersta Halland i söder. Man har under årens lopp pekat ut många tänkbara (och några otänkbara) stenar som stenen ”a Suntra asi”. Själva namnet ”Suntru asi” innehåller två böjda namnformer, som uppenbarligen är på något sätt förvanskade. Namnet medger många tolkningar. Gränsmärket i Rördalen står på en väldig höjdrygg, som i en annan gränslista kallas Surtubaergh (Surtu berg). Kristina Bengtsson ställer frågan: ”Kan Suntru asi stå för ett *Surtu asi?” Ja, så kan det mycket väl vara, men vi kan tyvärr inte påvisa och bevisa, att det är så.

Vad kallades stenen i Rördalen?

Stenen i Rördalen har en mindre grotta under sig.

Stenen i Rördalen har en mindre grotta under sig.

Gränsmärket i Rördalen har mycket som talar för sig. Här uppe på ”Surtuberg” eller Vättlefjäll gick den gamla vägen från kusten till inlandet. Här vid älven möttes konungar, köpmän och annat storfolk. Här var det därför viktigare än på de flesta andra håll att markera var gränsen gick fram. Tyvärr har dock stenen inte något namn numera, men kanske finns stenens namn omnämnt i någon gammal dombok, lantmäteriförrättning eller någon annan urkund. De, som forskar, uppmanas att vara uppmärksamma. Har man tur, kan man komma längre i denna fråga. Om detta skulle vara stenen ”a Suntru asi”, skulle detta kunna förklara varför vi inte vet mer om detta gränsmärke. Gränsen flyttades ut i havet redan vid mitten av 1200-talet. Svenskarna hade alltså inte något skäl för att åberopa detta gränsmärke vid följande förhandlingar med danskarna. Gränsmärket var ju överspelat av den historiska utvecklingen och gränsens flyttning åt väster. Snarare hade de all anledning att förbigå stenen med tystnad. Det vore mycket olämpligt att påminna danskarna om, att gränsen hade gått mycket östligare. Då kanske de ville flytta gränsen till dess gamla läge.

Den gäckande skuggan

Kristina Bengtsson har gjort en stor insats genom att lyfta fram gränsstenen i Rördalen. Hon har sammanfattat sina forskningar i Namn och Bygd 2014 (Kristina Bengtsson, Den första treriksgränsen och stenen ”a Suntru asi”, artikel i Namn och Bygd 2014, s. 149-165). Det är ett tungt vägande forskningsinlägg, men mycket är ännu osäkert. Även i framtiden torde stenen ”a Suntru asi” dyka upp i forskningen som forskningens motsvarighet till den flygande holländaren eller den gäckande skuggan. Tisdagen den 1 september 2015 visade Kristina Bengtsson och Mona Lorentzson mig och Anna Jolfors det gamla gränsmärket. Det var mycket intressant att få se det stora blocket och korset, men vi kände alla att vi hade kommit långt efteråt. Tänk om vi hade varit med på den tid, då det begav sig!

Klicka här för denna artikel som pdf

En tjänsteman vid Göteborgs Skolförvaltning skriver memoarer

En miljökämpe blir moderat lokalpolitiker. Detta hände efter socialdemokraternas stora segerval 1968, och miljökämpen var Sven Evert Nilsson, född och uppvuxen i Mölndal. Hans livsöde är fullt av oväntade vändningar. Efter att ha skrivit tre delar med minnen har han i september 2013 lagt fram den fjärde delen: Sven Evert Nilsson, Kommunarden: Minnen, Skrönor, Reflektioner 1970-1994, (Göteborg 2013).

Miljökämpe blir moderat

Sven Evert Nilsson ägnade sig med stort intresse och stort engagemang även åt politiken.

Sven Evert Nilsson ägnade sig med stort intresse och stort engagemang även åt politiken.

Inte heller denna fjärde del är tryckt, men den har mångfaldigats i en mindre upplaga, och de fyra delarna är tillgängliga både i Mölndals stadsmuseum och i Mölndals hembygdsmuseum. En av anledningarna till att Sven Evert gick med i Högerpartiet var hans intresse för miljöfrågor. Vid denna tid var nästan alla riksdagsmän rörande eniga om att kemisk konstgödsel var nödvändig för jordbruket. ”Det fanns ett litet undantag – en riksdagsman av alla riksdagens medlemmar var intresserad av frågan om det ’ekologiska’ jordbruket. Riksdagsmannen som företrä­dde Högerpartiet var godsägare, han drev sitt jordbruk enligt ’ekologiska principer’.” Denne riksdagsman, ensam mot strömmen, var en av anledningarna till Sven Everts inträde i Högerpartiet. En annan var Sven Everts ”tidigare negativa erfarenheter som LO-medlem och tvångsansluten Socialdemokrat”. Hans tidigare erfaren­heter gjorde, att han bejakade ”den frihet som de ’konservativa’ och liberala erbjöd.”

Kärnkraftsmotståndare

Sven Evert har dock alltid varit en självständig man, alltför självständig för många företag, och det visade sig, att han inte i längden passade in i politiken med dess långtgående krav på anpassning och följsamhet. Kärnkraftsfrågan var under uppsegling, och redan under militärtjänstgöringen 1950-1951 hade Sven Evert fått upp ögonen för radioaktivitetens faror. Då hade han nämligen fått lära sig, hur man skulle ”skydda sig mot kontaminering efter ett radiakanfall”. Sven Evert var inte ensam kärnkraftsmotståndare inom Moderaterna, men partiet var som bekant i huvudsak starkt kärnkraftsvänligt. Detta hindrade inte Sven Evert. Han motionerade och skrev insändare. Efter kärnkraftsvalet 1976 lämnade han Moderaterna.

Tjänsteman i skolförvaltningen

Sven Evert Nilsson vid bilen. Han kom att ställa sig kritisk även till bilismen och gjorde sig av med sin bil.

Sven Evert Nilsson vid bilen. Han kom att ställa sig kritisk även till bilismen och gjorde sig av med sin bil.

Politiken blev ytterligare en av många kortvariga verksamheter. Desto längre blev Sven Everts verksamhet som tjänsteman inom Göteborgs kommun. Han anställdes 1971 och blev kvar fram till pensioneringen 1994. Här fick han utlopp för sin verksamhetslust, sin uppfinningsrikedom och sin väl dokumenterade förmåga att handskas med människor av alla slag. Tydligen fanns det utrymme för en självständig person inom Göteborgs Skolförvaltning, eller kunde Sven Evert utan alltför mycket besvär och motstånd skapa sig detta utrymme. Han hamnade i inköpskommittén, och här kom hans anlag som säljare, förhandlare och inköpare till sin rätt. Han förefaller att ha varit som fisken i vattnet. Kommittén var verkligen ståndsmässigt inhyst. Den höll till i Dicksonska palatset i centrala Göteborg. (Ungefär 20 år efter flytten sitter kommitténs namnskylt ännu kvar på huset!)

Misstro mot datorer

Sven Evert var självständig och brydde sig inte mycket om auktoriteter. Han misstrodde männen i de vita rockarna, männen som skötte datorer, och han misstrodde männen, som sålde datorer till okunniga och beundrande tjänstemän. Sven Evert insåg nämligen, att de första datorerna – liksom många andra nyheter – var starkt överskattade. Pärmar och kortregister var länge överlägsna datorerna och givetvis mycket billigare. Genom sitt motstånd mot datorer sparade Sven Evert mycket pengar åt skattebetalarna. Även min gamle professor, Gunnar Olsson, begrep vad det gällde. En av hans doktorander övergick till att sälja datorer efter sin disputation.

– Han säljer datorer till universitetet, sade Gunnar Olsson. Där finns det inte någon enda människa, som vet något om datorer, så han säljer datorer utav bara sjutton!

Antagligen sålde han datorer även till Göteborgs stad. Sven Everts efterträdare fick en dator på sitt skrivbord. Året var 1994. Sven Evert hade ägnat sig åt ”uppehållande försvar” i ett krig, där motståndsmännen inte vinner några varaktiga segrar.

Klicka här för denna artikel som pdf