En myntsamlare i Västsverige

Varifrån fick John Hall den yngre alla sina kulturella intressen? Modern, Christina Hall, var intresserad av mycket och hade dessutom många bekanta bland kulturarbetarna. Josef Frans Podolyn (1739-1784) var en framstående kulturpersonlighet i John och Christina Halls Göteborg. Han var bekant med Halls. Kan han ha betytt något? I en föregående artikel har jag hämtat uppgifter ur Bo Gustavssons levnadsteckning om Podolyn. I denna artikel skall Podolyns myntsamling avhandlas. Källan är densamma: Bo Gustavssons mönstergilla, 70 sidor långa levnadsteckning: Johan Frans Podolyn: myntsamlare och numismatiker (Göteborgs Numismatiska Förenings småskrifter nr 29, 2011).

Myntsamlare och myntforskare

John Hall var liksom familjens vän Podolyn myntsamlare. Sin myntsamling lyckades han behålla livet ut, trots konkurs och fordringsägare. Akvarell från Halls senare år.

Podolyn var en flitig myntsamlare med stort begär att förvärva mer. Han köpte mer än han hade råd med. Vid hans död var delar av samlingen pantsatta. Han ägde alltså inte mynten men hade dock tillfredsställelsen att härbärgera dem under sitt tak. I hans samling fanns rariteter, som får det att vattnas i munnen på även de mest sparsmakade samlare. Där fanns två praktmynt i guld från Gustaf Wasa och Johan III. Av ingetdera myntet finns i våra dagar något känt exemplar bevarat. Dessutom hade han en tiodalersplåt, en stor sällsynthet. Podolyns dödsbo sattes i konkurs. Skulderna utgjordes av 16.000 riksdaler specie medan tillgångarna uppgavs vara 6.665 riksdaler. Han hade alltså levt över sina tillgångar. Två minnespengar lät han prägla på egen eller andras bekostnad. Två spelpenningar gav han själv ut, båda av mindre värde rent konstnärligt. Podolyn skrev en numismatisk artikel om ett myntfynd från Azorerna. (Han ägde själv några av mynten.) Som synes hade han rika intressen. Ett samtal med honom kunde snart bli intressant. I hans fall var man inte tvungen att prata om vädret.

John Halls myntsamling

Även John Hall en yngre hade en myntsamling. Arvid Baeckström skriver: ”Myntsamlingen innehöll ca 1.040 stycken till större delen äldre in- och utländska mynt och skådepenningar, de äldre till större delen efterslagne i bly och koppar, alla i ett myntskåp i platta, med kläde belagda lådor.” Baeckström menar, att Clas Alströmers naturhistoriska kabinett och ”Medaille-Cabinet” i Göteborg hade varit en ”eggande förebild” för Hall. Det är möjligt. En annan möjlig förebild kan Podolyn ha varit. När Podolyn gick ur tiden, var John Hall den yngre tretton år gammal. Vid den åldern kan han mycket väl ha tagit intryck av berömda samlare. (Arvid Baeckström, De Hallska auktionerna 25/9 1807 – 15/8 1832, artikel i: Göteborgs Historiska Museum Årstryck 1956-1957, s. 45-47.) Trots alla konkursauktioner kunde John Hall behålla sin mynt- och medaljsamling livet ut. Den såldes först 1831(Göteborgs Allehanda 24/5 1831), alltså året efter hans död. Gunnebo och museisamlingarna var de ägodelar, som Hall var angelägnast om och lyckades behålla livet ut.

Två kvinnor

Johan Frans Podolyns bild finns på en minnespenning, utgiven till hans minne.

Kärlekslivet var som bekant omfattande och ibland närmast hämningslöst under den gustavianska tiden. Podolyn hade två kvinnor, dels fästmön eller förälskelsen Jeanette (Johanna) Öhlander, dels sin hushållerska Anna Jonsdotter eller Anna Norberg. Med hushållerskan hade han två barn, men föräldrarna var inte gifta. Teater, världsvana, sällskapstalanger och kärlek är en sammanfattning av Podolyns värld. Han motsvarar alltså våra föreställningar om en gustaviansk kulturpersonlighet. Det mycket starka myntintresset bryter mönstret. Gustavianerna var ofta ytliga i sina intressen. De tog avstånd från lärt pedanteri eller ”gräl” (lärt grubbel) och insåg inte, att man måste gå ner i detaljer, om kunskapen skall få ett värde. För Podolyn var numismatiken ett djupgående (men inte allt uppslukande) intresse. Han lyckades därför göra en insats av bestående värde. Denne man har alltså spelat teater i Hallska huset och givetvis även gästat där. Har han besökt även Gunnebo? Det är mycket möjligt, men när Podolyn avled, hade man inte mer än rest väggarna. Familjen Hall bodde i den gamla huvudbyggnaden, som sedan länge är riven. Även där kan man kanske ha sett sällskapsmänniskan, skådespelaren och myntsamlaren Podolyn. Bo Gustavsson har med sin mönstergilla levnadsteckning inte bara skrivit ett kapitel i Västsveriges mynthistoria utan även ett kapitel i sällskapslivets historia inom vårt område. En av sällskapsmänniskorna i Halls salonger blir gripbar.

Lars Gahrn

Johan Frans Podolyn – sällskapsmänniska med många talanger

En myntsamlare och amatörskådespelare kan på sitt sätt säga lite grand om hurudan Christina Hall på Gunnebo var. ”Säg mig vem du umgås med, så skall jag säga dig hurudan du är.” Det ligger mycket i detta talesätt.

Myntsamlare och mynthistoriker

Johan Frans Podolyns bild finns på en minnespenning, utgiven till hans minne.

Den man, som på detta sätt kan ge oss inblickar, är Johan Frans Podolyn (1739-1784), kontorsanställd, kassör och faktor inom Det Sahlgrenska compagniet i Göteborg, Manufakturverket i Alingsås och Firma Sahlgren & Alströmer i Göteborg. Släkten kom enligt uppgift från Podolien i nuvarande Ukraina, därav namnet. Om honom har Bo Gustavsson skrivit en 70 sidor lång levnadsteckning: Johan Frans Podolyn: myntsamlare och numismatiker (Göteborgs Numismatiska Förenings småskrifter nr 29, 2011). Podolyn var nämligen både myntsamlare och numismatiker (det vill säga forskare och skriftställare inom ämnet mynthistoria). Tack vare sina myntsamlingar och de minnespenningar, som är förknippade med honom, är han alltjämt av intresse för mynthistorikerna.

Amatörskådespelare

Hur är det då med anknytningen till familjen Hall? Christina Hall var, i likhet med många andra inom de högsta kretsarna på den tiden, intresserad av teater och spelade själv amatörteater. Även Johan Frans Podolyn spelade amatörteater. I december månad 1775 spelade han en av huvudrollerna i teaterstycket L’Honnête Criminel, ”som uppfördes hos Clas Alströmer 13 december 1775 och 18 december i John Halls hus i Göteborg.” Innan man hade teaterlokaler i Göteborg spelade man alltså hemma hos förmögna göteborgare med stora rum och salar. Året därpå spelade Podolyn med i sorgespelet ”Gustave”. Han spelade titelrollen och huvudrollen och föreställde självaste Gustaf Wasa, en av de stora nationella hjältarna under den gustavianska tiden.

Stor språkbegåvning

Bo Gustavsson, känd numismatiker och polletthistoriker, har skrivit en bok om en av Västsveriges kulturpersonligheter under 1700-talets senare hälft. Foto: Lars Gahrn.

I Christina Halls Göteborg räknades Podolyn således som en stor amatörskådespelare. Han hade fler gåvor, som gjorde honom lämpad för sällskapslivet. Dit hörde kunskaper och erfarenheter från stora världen. Han föddes i Lissabon och gick i franska skolan i Stockholm. Han arbetade på kontor i Lissabon efter sin utbildning. Därefter var han ”lecteur och page” hos den svenske envoyén i Madrid. Rika människor läste inte alltid själv sina böcker. De hade lektörer, som läste högt för dem. På detta sätt måste Podolyn ha fått övning att tala och framföra en text. Inom den tidens sällskapsliv ägnade man sig ofta åt just högläsning. Podolyn förstod grekiska och latin. Han talade och skrev tyska, portugisiska, spanska, italienska, franska, holländska, engelska och svenska. Han var alltså en stor språkbegåvning. Dessutom var han mycket lämplig för sällskapslivet. Clas Alströmer, en av hans arbetsgivare, berömmer hans goda uppfostran, ”myckna beresenhet”, angenäma uppförande och (angenäma) sinnelag. Alströmer ville gärna ha honom som reskamrat eller betjänt. Med andra ord Alströmer ville gärna ha honom med sig eller i sitt följe. Man har all anledning att tro, att många fler än Alströmer ville ha Podolyn med i sällskapet.

Angenäm sällskapsmänniska

En sådan kunnig och angenäm sällskapsmänniska har varit ett fynd för sällskapslivet i Göteborg. Det överraskar inte, att han har spelat teater hemma hos Halls. Christina Hall älskade sällskapsliv och ville bli vän med så många sällskapsmänniskor och kulturpersonligheter som möjligt. Podolyn hade inte någon hög ställning i samhället. Inte heller var han rik. Därför är det häpnadsväckande hur många hyllningar han fick i tidningarna efter sin död. I Stockholms-Posten fick han tre olika minnesrunor. Orsaken till dessa hyllningar måste vara en omfattande vänkrets, som han med vänlighet och hjälpsamhet har vunnit. Detta framskymtar också i några brev, som Bo Gustavsson har funnit. Podolyn var ”alltid älskad och hedrad”, heter det på ett ställe. Även som numismatiker har han gjort en insats. Jag återkommer till detta.

Lars Gahrn

Wadman och Wadmans gjorde succé på Gunnebo

Sällan har åhörarna applåderat så ofta, så länge och så hjärtligt som när sång- och musikgruppen Wadmans framförde sånger av Johan Anders Wadman (1777-1837) på Gunnebo slott söndagen den 5 maj 2019. Stora salongen var i stort sett fullsatt. Detta var dessutom den andra av två konserter. Även den första var utsåld.

Göteborgs Bellman

Johan Anders Wadman enligt en känd porträttbild, som återgavs i hans samlade dikter.

Två av gruppens medlemmar, Tom Raspertin och Steve Eriksson, hade uppmärksammat Johan Anders Wadmans sånger och dikter och tyckte, att han hade åstadkommit ”härliga texter”. Tom Raspertin hade kommit på tanken, att Göteborg måste ha haft någon motsvarighet till Bellman. Han hade hört sig för och fått namnet Wadman som svar. För de flesta har Bellman blivit inte bara det största namnet under 1700-talet utan även det enda. Så var det givetvis inte i verkligheten. Antalet skalder och sångförfattare var stort. Det är mycket bra, att forskare på detta sätt uppmärksammar de mindre stjärnorna.

Nya melodier

I Wadmans dikter finns en musikbilaga med melodier till en del dikter. De båda forskarna fann dock dessa melodier alltför ”tråkiga” och komponerade nya melodier till de sånger, som de fastnat för. De fann, att de nya melodierna kom att likna de gamla. Melodierna var nya, men de passar bra ihop med Wadmans texter. Nya melodier till gamla texter kan lätt bli en stilblandning eller stilbrytning, men så är det inte här. De nya melodierna är emellertid något svängigare och livfullare än de gamla. Musiken har blivit snabbare och uttrycksfullare med åren.

Sällskapsbroder och protestsångare

Wadman, bild utförd med ledning av en teckning, som visar den döde skalden.

Vem var då Johan Anders Wadman? Han var en ämbetsman, som inte kom långt i karriären, huvudsakligen därför att han inte ansträngde sig. Liksom Bellman hade han vänner och beskyddare, som ordnade en eller annan befattning åt skalden. Wadman nöjde sig dock med det minsta. Det viktigaste för honom var att få ha det trevligt med sina vänner, vilket innebar att dricka och sjunga. Han hade en stark dragning till flickor, men i några dikter förklarar han, att flaskan har förtur framför flickan. (Wadman blev mycket riktigt aldrig gift.) Hans dryckenskap bör inte övervärderas. Han räknades inte som fyllerist, även om han ibland kunde vara överlastad, och han uppnådde den då höga åldern av 60 år. Han var snäll och godmodig mot sina vänner, men i vissa dikter framträder han snarast som protestsångare. Prästerna och andra misshagliga befattningshavare fick sina snärtar. (Klokt nog trycktes dessa dikter eller sånger inte under hans livstid.) Tom Raspertin brukar träffande jämföra Bellman med Taube och Wadman med Cornelis Vreeswijk.

Har Wadman besökt Gunnebo?

Wadmans byst, för närvarande uppställd i Vasaparken. Foto: Lars Gahrn.

Mycket från den tiden behöver förklaras, och mycket finns att berätta. Som historisk kommentator uppträdde museimannen Per Persson, klädd i gustaviansk uniform från Göteborgs yngre garnisonsregemente. Hans insatser var mycket uppskattade. Applåderna var långa och ihållande efter hans inhopp som gustaviansk gubben i lådan. Avslutningsvis tog han plats bland sångarna och förstärkte sången i slutrefrängerna. Konserten fick en kraftfull final. En fråga, som många ställde, var denna: Har kanske Johan Anders Wadman själv stått här i stora salongen under slutet av familjen Halls tid som ägare? Det vet vi tyvärr inte, men Christina Hall, frun i huset, var intresserad av sång och musik. Hon skrev ner roliga visor i en visbok, som jag med hjälp av många vänner har givit ut 2016. Det är mycket sannolikt, att hon både har hört talas om Wadman och har träffat den omtalade skalden och sångaren. Hon var mycket intresserad av sällskapsliv och samlade på bekantskaper.

Wadman kom sent

Wadmans, förstärkta med Per Persson, under finalen i stora salongen på Gunnebo.

Däremot är det högst ovisst, om de har träffats på Gunnebo. Detta lantställe byggdes på 1780- och 1790-talen och hade sin korta storhetstid under åren 1796-1807. Det sistnämnda året gick John Hall den yngre i konkurs. Christina Hall, hans mor, hade sin förmögenhet i behåll, men även hon kom i trångmål, eftersom hon inte kunde förvalta sina pengar och var alltför godgiven. Utan sonens pengar förföll Gunnebo snabbt. Wadman bosatte sig i Göteborg 1814 (men kan ha bott i staden även någon kortare tid dessförinnan). Han kom alltså in i bilden väl sent för att uppleva Gunnebo i dess glans. Däremot hade han många möjligheter att träffa Christina Hall i Göteborg.

En cd-skiva

Tom Raspertin sjunger.

Fler än åhörarna i Gunnebos salong har möjlighet att ta del av Wadmans sång och musik. Gruppen har givit ut en cd-skiva: Wadmans: Bland enkla och tarfliga seder: Tom Raspertin, Steve Eriksson (Timber Sound 2019). Allt som allt får vi höra 14 sånger. Steve Eriksson har skrivit musiken till elva av dem, och Tom Raspertin har skrivit musik till de övriga tre. Vi får höra glad och lagom svängig musik. Den passar utmärkt till Wadmans sånger. Befann han sig bland vänner med glaset i hand, trivdes han och gladdes. Wadman var en glad man, men även han kunde ha mörkare stunder. Allt detta kommer fram, men glädjen överväger. På Gunnebo höjde Wadmans hela tiden stämningen. Åhörarna blev upprymda och rentav glada. De sjöng med i avslutningsrefrängerna, när Wadmans och gustavianen Per Persson klämde i med ”Hej och hå, hej och hå, hej och hå!” Gruppen Wadmans består av mycket skickliga musiker. Tom Raspertin spelar trummor och vid behov även munspel och sked. Tidigare hade han spelat med hornskedar, men dem lär han ha spräckt under något livligt musikstycke, och nu har han metallskedar från senare tider. Steve Eriksson spelar akustisk gitarr. Bengt Nestor har basfiol och Dan Helgesen keyboard. När alla spelar ut och klämmer i, stiger stämningen. Ljudet blir kraftfullt, och åhörarna rycks med. Nackdelen är, att Wadmans texter kan vara svåra att uppfatta ibland. De lär dock vara utlagda på nätet, vilket innebär att åhörarna kan ha dem framför sig i sina mobiler, om så önskas. Den möjligheten förelåg inte på Wadmans tid.

Wadman – en självständig man

Per Persson i Göteborgs yngre garnisonsregementes uniform.

Visst har Wadman mycket att ge oss, som lever två århundraden senare. Vem behöver inte glädje? Dessutom hade han modet att vara sig själv. Tidsströmningarna betydde mycket litet för honom. Han levde under romantiken men blev aldrig någon romantiker. Hans sentida skaldebröder skrev om själarnas himmelska kärlek. Wadman diktade om kropparnas jordiska lustar. Hans samtida var helt eller halvt andliga. Somliga var prästvigda. Wadman ägnade sig åt ett ständigt krypskytte mot kyrka och prästerskap. Gud trodde han på, men med detta var det nog. Romantikerna ägnade sig åt natursvärmerier, men Wadman trivdes bäst i staden bland glada dryckesbröder. Wadman är alltid självständig. Därför känns hans dikter alltid äkta.

Många visor

När man bläddrar i Wadmans dikter, undrar man: Hur många av dessa sjöngs? Wadman själv var sångare. Jag skulle därför tro, att väldigt många sjöngs till kända melodier. Lars Wivallius, Lasse Lucidor och Johan Runius skrev många visor, men melodierna gick förlorade. Först i vår tid har Martin Bagge och hans medhjälpare lyckats spåra melodierna eller finna användbara melodier åt dikterna. Något liknande torde ha hänt även med Wadmans visskatt. Innan skivor, grammofoner och radio fanns, sjöng man mycket inom sällskapslivet. Musik- och sånggruppen Wadmans låter oss med andra ord uppleva Wadmans dikter så som de skulle upplevas: framförda med sång och musik.

Lars Gahrn

Familjen Hall har blivit följetong i litteraturens värld

John Hall och hans maka Christina (född Gotheen) gav upphov till en underavdelning av Mölndalslitteraturen och Göteborgslitteraturen, när de anlade Gunnebo. Att det skulle bli så, hade de antagligen inte en aning om. Skrifterna i ämnet kom inte under deras tid, men nu är lavinen igång. Skrifterna med Gunnebo-anknytning blir bara fler och fler. Jag skall ägna några artiklar åt denna litteratur. För den intresserade finns mycket att läsa.

John Hall den äldre – Göteborgs rikaste köpman

Christina Halls visbok är fortfarande vacker, trots att den har blivit sliten under sina mer än 180 år.
Christina Halls visbok är fortfarande vacker, trots att den har blivit sliten under sina mer än 180 år.

År 1778 inköpte den rike göteborgsköpmannen John Hall den äldre (1735 – 1802) hemmanet Gunnebo i nuvarande Mölndals stad. Några år senare började han uppföra en ny och mycket påkostad herrgårdsanläggning, ritad av stadsarkitekten i Göteborg, Carl Wilhelm Carlberg. Denna herrgårdsanläggning, nu kallad slott, skulle föra både hans och den övriga familjens namn till eftervärlden. Intresset kring Gunnebo skulle medföra ett betydande intresse kring familjen Hall, som verkligen var både färgstark och intressant. John Hall den äldre tillhörde en ursprungligen skotsk släkt, och efternamnet uttalades på skotskt vis Hahl. John Hall sålde stångjärn och bräder, framför allt till Storbritannien, och skaffade sig både sågar och järnbruk, så att han själv kunde framställa en del av exportvarorna. Annars arbetade han som grosshandlare och mellanhand. Han inköpte alltså vad andra hade producerat och sålde det vidare. Hall importerade framför allt salt, kol, bly, glas, viktualier och kolonialvaror, och dessa kom i första hand från Storbritannien. Hans affärsspråk var – inte helt oväntat – engelska. Hall levde för sina affärer och var föga intresserad av sällskapslivet. Han beskrivs som en hederlig man, tystlåten och ganska hetsig. Han blev med tiden Göteborgs i särklass rikaste köpman och gick till historien tack vare sin rikedom och Gunnebo. Det var högst ovanligt, att Göteborgs köpmän byggde sommarställen av denna storlek. Hade han haft en anspråkslösare fru, hade han säkerligen gått miste om eftervärldens uppmärksamhet.

Christina Hall – sällskapslivets drottning

Christina Hall enligt ett miniatyrporträtt på Gunnebo. Hon var på sin tid en av Västsveriges stora kulturpersonligheter. Foto: Anna Jolfors.
Christina Hall enligt ett miniatyrporträtt på Gunnebo. Hon var på sin tid en av Västsveriges stora kulturpersonligheter. Foto: Anna Jolfors.

John Hall den äldre var gift med Christina Gotheen (1749 – 1825). Hon var i mångt och mycket sin makes motsats: öppen och meddelsam, charmerande och spirituell, livligt intresserad av såväl sällskapsliv som kultur. Gunnebo byggdes huvudsakligen för henne och hennes gäster och är avsett för sällskapsliv i stor skala. Hon betydde mycket för kulturlivet i Västsverige. Man spelade teater i herrskapet Halls salong, och Halls byggde Göteborgs första teater. Gunnebobygget blev stilbildande för Västsverige, och ”gunnebomöbler” blev ett känt begrepp. Lindomesnickarna har tillverkat modifierade gunnebomodeller in i våra dagar. På Gunnebo fick många konstnärer och hantverkare arbete. Christina Hall samlade böcker, vackra möbler och konst. Gunnebo var en sevärdhet redan från början, och fru Hall visade besökarna runt. Gustaf III har besökt Gunnebo liksom Johan Tobias Sergel med flera. Hon var helt enkelt en av Västsveriges kulturpersonligheter. Efter makens död 1802 fick Christina Hall ta över Gunnebo som änkesäte, men genom lån och borgensförbindelser förstörde hon sin ekonomi och gick i konkurs 1818. Hennes sista år var dystra. Hennes grav vid Örgryte gamla kyrka är bevarad. Den är ett bra och stilfullt exempel på en gravvård från 1820-talet. Gravstenen har en lång inskrift, som är ett intressant bidrag till hennes levnadshistoria. Även gravstenar kan i vissa fall tillhöra litteraturen! Man kan säga, att hon och hennes make var ett mycket lämpligt äkta par. Han tjänade pengar, och hon gjorde slut på pengarna på ett sätt, som eftervärlden har glädje av ännu omkring två århundraden efter deras död.

Christina Hall skrev brev och nedtecknade visor

John Hall den yngre borde liksom sin mor få en egen bok. Han var en begåvad tecknare, som har dokumenterat åtskilligt, främst Gunnebo. Foto: Anna Jolfors.
John Hall den yngre borde liksom sin mor få en egen bok. Han var en begåvad tecknare, som har dokumenterat åtskilligt, främst Gunnebo. Foto: Anna Jolfors.

Christina Hall hade många vänner och skrev brev till dem. Några av hennes brev har överlevt till våra dagar. Breven är öppenhjärtiga, vänliga, skämtsamma och ibland målande. Hon var en begåvad brevskriverska, och man anar, att hon var ett fynd för det gustavianska sällskapslivet: lättpratad, vänlig, skämtsam och allsidigt intresserad. Flera brev har blivit kända tack vare Arvid Baeckströms forskningar, och han fann i dem många värdefulla uppgifter om Gunnebo och dess arkitekt Carl Wilhelm Carlberg. Breven utgavs dock aldrig i sin helhet. Kulturhistorikern, samlaren och fritidsarkeologen Niklas Krantz stod för en verkligt uppseendeväckande upptäckt år 2006. Han upptäckte och lyckades förvärva Christina Halls visbok (påbörjad 1766). I en påkostad bok med guldsnitt och skinnband hade Christina Hall skrivit ned visor, som hon ville bevara i avskrift. Boken ger oss värdefulla inblickar i musiklivet i Göteborg. Niklas Krantz kom med boken till mig, och jag kände att jag måste göra något. Tio års arbete följde. År 2016 utgav Mölndals Hembygdsförening en tung skrift: Lars Gahrn, Christina Hall, vänskapens och livsglädjens värdinna: Christina Hall på Gunnebo och i Hallska palatset, speglad i sin visbok, sina brev och andra efterlämnade källor (Mölndal 2016, 524 sidor). När boken utgavs, hade nästan två århundraden förflutit efter Christina Halls död. Ibland tar det alltså lång tid innan människors insatser blir fullt ut uppmärksammade!

Spana efter fler brev!

I arkiven kan mycket väl finnas många fler brev och annat, som härrör från Christina Hall. Alla uppmanas att hålla ögon och öron öppna. Vi lever nu i en helt annan värld än Halls. Ingen måste nu företa långa resor till arkiv och sitta i arkivlokaler för att forska. Några av mina medarbetare (Peter Funke, Anna Jolfors och Bo Strömberg) hittade många värdefulla upplysningar på nätet. Om man har en dator, kan man finna många värdefulla bidrag till forskningen. Fortsätt med det! Fastän Christina Hall har fått 524 sidor, är det inte alls säkert att vi är färdiga med henne. Hon var en kulturarbetare, som har lämnat många spår efter sig. Mycket mer kan dyka upp, framför allt brev till andra brevvänner. Ungefär detsamma gäller hennes son, John Hall den yngre. Även han borde få en bok, som är ungefär lika omfångsrik som moderns. Man borde ge ut hans teckningar, som är ett källmaterial av stort värde. Jag skall återkomma till historien om hans skissböcker. Liksom allt annat rörande den olycklige John Hall är också detta en mycket sorglig historia. Jag har all anledning att återkomma i ämnet.

Lars Gahrn

Finns John Halls aska i domkyrkans gravar?

Göteborgs rikaste köpman gick efter sin död upp i rök och fick inte ens en grav som minnesmärke. Jag skriver om John Hall den äldre, ägaren till Gunnebo slott och trädgårdar. Hans öde efter döden har med allt rätt fängslat allmänheten.

Stadsbranden förintade

I Göteborgs domkyrka ligger (lågt räknat) omkring 3000 människor begravda. Foto: Lars Gahrn.
I Göteborgs domkyrka ligger (lågt räknat) omkring 3000 människor begravda. Foto: Lars Gahrn.

John Hall den äldre avled den 2 oktober 1802 inne i sitt hem i Göteborg, Hallska palatset i Göteborg. Denna stora byggnad ligger bakom Börsen. Han jordfästes i Göteborgs domkyrka den 7 oktober. Arvid Baeckström berättar vidare: ”Kistan med stoftet av John Hall d.ä. kvarstod efter jordfästningen i domkyrkan, kanske i avvaktan på en ståtlig gravvård, men förintades i den häftiga brand, som den 20/12 1802 av kyrkan kvarlämnade endast några sotiga murrester.” (Arvid Baeckström, Gunnebo I, 1977, s. 28-29.) Denna förhärjande brand blev ett hemskt förebud av den undergång, som några år senare drabbade Halls handelshus. Branden och John Halls förbränning har oemotståndligt fängslat eftervärldens sinnen, men vad hände med hans aska? Blev verkligen inte någonting kvar? Så har man frågat.

Mycket sot och aska

Blev då inte någonting kvar efter John Hall? I varje fall tycks man inte ha kunnat ta till vara några rester av kistan och dess innehåll. Hans änka Christina Hall, född Gotheen, begravdes 23 år senare på Örgryte kyrkogård, nära Örgryte gamla kyrkas torn. Av gravinskriften framgår, att hon vilar ensam i graven. Någon annan omnämns inte. Efter alla kremationer blir det aska över, men tydligen kunde man inte särskilja John Halls aska från askan av allt annat, som hade blivit förbränt i den stora domkyrkan. Branden bör ha efterlämnat mycket sot och aska.

Gravarna under kyrkgolvet

Den gamla domkyrkans murar revs efter branden 1802, men grunden blev kvar och kyrkans gravar under kyrkgolvet. Torsten Gedda har skrivit om dem i årsboken Göteborg förr och nu 1964 (utgiven av Göteborgs Hembygdsförbund). Nya stenskivor har lagts över det gamla kyrkogolvet med gravhällarna. Ingenting visar numera, att kyrkan är full av murade gravkamrar, men där under golvet ligger de, Göteborgs själasörjare, skeppsredare och handelsmän eller rättare sagt en mindre del av dem. Många begravdes på kyrkogården runt domkyrkan. En minnesplatta talar om att domkyrkoparken tidigare var kyrkogård.

Emerentia Pauli

Här ligger många på sin tid kända män och kvinnor. Efter mer än två århundraden har dock glömskan inneslutit de flesta. Ett viktigt undantag finns dock. En grav kallas ”Cracous”. Hans Krakow, som ägde graven, var son till Mårten Krakow och hans hustru Emerentia Pauli, som tappert försvarade Gullbergs fäste mot danskarnas upprepade stormanfall 1612. Gullbergs fäste låg på det berg, där skansen Lejonet nu finns. Det är – skriver Torsten Gedda – troligt att Emerentia Pauli vilar i denna grav, under kyrkogolvet.

Gravarna fylldes med aska

John Hall den äldre, sentida, något förskönad avbildning.
John Hall den äldre, sentida, något förskönad avbildning.

År 1802 stod John Hall den äldres kista insatt i domkyrkan. På grund av branden förtärdes både kista och stoft av elden, berättas det. Även gravarna under kyrkogolvet skadades av branden. Efteråt funderade man över vad man skulle göra med gravarna. Man beslöt att fylla igen dem. Gravarna bestod tydligen av uppmurade gravkamrar, i vilka man hade ställt ned kistorna. Stadens magistrat beslöt, att husägarna, som hade drabbats av branden, skulle få lägga ”gruset” efter husen i kyrkan på de ställen som kyrkoföreståndarna anvisade. Man måste förutsätta att i första hand domkyrkans eget grus och dess egen aska användes som fylle i gravarna. I så fall har alltså John Halls aska hamnat i någon eller några av gravarna under kyrkogolvet. Han är i gott och stort sällskap. Torsten Gedda beräknar att mer än 3000 personer har fått sina viloläger inom domkyrkans murar under åren 1635-1802. Under denna tid har mer än 20 000 personer begravts på kyrkogården runtom domkyrkan. Visst kunde även de mer än 3000 inne i kyrkan vara värda en minnesplatta? En minnestavla skulle visa att domkyrkan har snart 400-åriga anor. John Halls namn bör dock inte vara med här. Vi vet inte säkert, om hans aska fann vägen ner i gravarna. Även i övrigt är det ofta oklart vilka, som vilar i gravarna. Trots allt vårt arbete med gravstenar, kistplåtar och minnestavlor, tar glömskan ändå helt eller delvis över till sist.

Klicka här för denna artikel som pdf

 

Båtsman Börje Ankare återvänder

Båtsmännen var många i våra socknar. I stället för att utrusta soldater eller ryttare skulle folket i våra bygder utrusta båtsmän till Kungliga Flottan under indelningsverkets dagar, alltså fram till 1901. Gamla båtsmansnamn som Slätt, Yhr och Netterblad förekommer ännu som efternamn.

Westgiötha Gustavianer levandegör historien

Jackans knappar är oknäppta! Det är helt enkelt alltför varmt i Hulebäcksgymnasiet för att man skall gå omkring med knäppt vadmalsjacka. Foto: Lars Gahrn.
Jackans knappar är oknäppta! Det är helt enkelt alltför varmt i Hulebäcksgymnasiet för att man skall gå omkring med knäppt vadmalsjacka. Foto: Lars Gahrn.

Indelningsverket ligger nu mer än ett århundrade tillbaka i tiden, men på Råda Hembygdsförenings höstmöte onsdagen den 21 oktober 2015 fick medlemmarna icke desto mindre se en livs levande båtsman på väg till Karlskrona, nämligen båtsman Börje Ankare från Båtsmanstorpet i Råda. Torpet låg i Råda, men båtsmannen var gemensam för Hyltan, Lahall, Kullbäckstorp och Pixbo i Råda, Gunnebo i Fässberg och Tulebo Nordgård i Kållered. Båtsmannen Börje Ankare har givetvis samlats till sina fäder mycket långt tillbaka i tiden, men Christer Johansson, en av de ledande krafterna inom föreningen Westgiötha Gustavianer, håller föredrag om båtsmännen och klär sig då i sjömanskläder. Hans förening åskådliggör historien på många sätt, bland annat därigenom att medlemmarna syr upp klädesplagg från den tiden. Iklädda tidstypiska kläder exercerar man, dansar man eller lever man lägerliv ungefär så som det kan ha gått till under flydda tider.

Byxor av segelduk

Nu har både jacka och mössa tagits av. Foto: Lars Gahrn.
Nu har både jacka och mössa tagits av. Foto: Lars Gahrn.

Christer Johansson hade mycket att berätta och många bilder att visa. Åhörarna följde noga med, men frågan är om inte hans kläder tilldrog sig störst intresse. Efteråt kom damerna fram och ställde frågor. Några kände på tygerna. Långbyxor kom att bli utmärkande för båtsmännens klädsel. I våra dagar går ju alla – även damerna – klädda i långbyxor, men då var knäbyxor det vanliga. Båtsmännens byxor var sydda av buldanstyg eller med andra ord segelduk. Christer Johansson berättade, att han hade sytt byxorna själv. Därmed steg han ytterligare några grader i damernas aktning. ”Man får en helt annan känsla för ett plagg, om man klipper till delarna själv och själv syr plagget”, berättade Christer Johansson. Även detta är alltså ett sätt att leva sig in i historien. Att få tag i buldanstyg i våra dagar hör inte till de lättaste uppgifterna, men gustavianerna har gott spårsinne. De hade upptäckt att försvarsmaktens gamla madrasser är sydda av segelduk. Alltså förvärvade man några sådana och började sy sjömansbyxor av dem.

Varma kläder

Christer Johanssons skjorta består av lintyg. Jackan är dubbelknäppt och består av vadmalstyg. Han gick omkring utan att ha en enda knapp ordentligt knäppt. När jag skulle fotografera honom, bad jag honom att knäppa alla knapparna. (Att gå med oknäppta knappar räknas som en dödssynd inom Kungliga Flottan.) ”Nej, det kan jag inte, då dör jag av värmen”, svarade Christer Johansson. Vadmalstyg värmer, och det var skönt att höra att forna dagars båtsmän hade värmande plagg. Han tog snart av sig sin varma rock. Till båtsmansdräkten hörde en sydd mössa. Även den var varm och åkte snart av huvudet inne i det varma Hulebäcksgymnasiet.

”Kalven” och vapnen

 Båtsmän och soldater hade väskor, som hängde i ett band på axeln. De var tillverkade av kalvskinn med håret kvar, för att väskan skulle avleda regnvattnet så bra som möjligt. Väskan kallades för enkelhetens skull för ”kalven”. Klädesplaggen användes länge och de slets helt enkelt ut. När de var gamla och slitna, användes de som ”släpkläder”, det vill säga arbetskläder för grovarbete ute på åker och äng eller inne i fähuset. Christer Johansson hade också med sig vapen: en musköt och två värjor. Även dessa blev mycket beundrade. Man fick vara med om ett möte med en båtsman från gamla tider.

Resan till Västindien

Christer Johansson i sjömanskläder och halmhatt på Saint-Barthélemy. Klädseln är betydligt tunnare och lättare än för en båtsman på nordligare farvatten.
Christer Johansson i sjömanskläder och halmhatt på Saint-Barthélemy. Klädseln är betydligt tunnare och lättare än för en båtsman på nordligare farvatten.

I sin ungdom brukade båtsmän eller blivande båtsmän göra långresor till sjöss för att skaffa sig erfarenhet av sjölivet, så att de kunde få båtsmänstjänst. Även soldater kunde få göra långresor. År 1794 skickade Göteborgs garnisonsregemente iväg 24 stycken soldater till Sveriges koloni i Västindien, Saint-Barthélemy. Man valde ut de värsta knektarna, som man helst ville bli av med. De skickades iväg med jakten Activité, som långt om länge kom fram. Inom några år var alla knektarna lika fullt döda på grund av dryckenskap och liderlighet. Westgiötha Gustavianer vill levandegöra minnet av Göteborgs yngre garnisonsregemente. Några pojkar och flickor från föreningen gjorde en resa till Saint-Barthélemy. De hade inte tålamod och tid att göra som sina föregångare. De åkte inte båt. De flög till Saint-Barthélemy. Deras vadmalsuniformer var dock alltför varma för Västindien. Därför hade de sjömansbyxor av ”buldanstyg” här i Västindien.

Svensktiden – en bra tid

Resan till Västindien var på många sätt en stor upplevelse. Gustavianerna från Västsverige blev mottagna med öppna famnen i Västindien. För invånarna på Saint-Barthélemy var svensktiden en bra tid. De liderliga och supiga garnisonssoldaterna från Göteborg tycks man inte ha hängt upp sig på. (Detta leverne var mycket vanligt i Västindien.) Mer än 130 år senare är knektarna hur som helst glömda. Någon stor koloni var detta emellertid inte. Gustaf III fick den av Frankrikes konung. Gustaf III hade velat ha en stor ö med stora sockerplantager, men han måste nöja sig med denna klippö utan plantager och utan vattenkällor. Gustaf III:s gengåva var inte heller den särskilt furstlig. Fransmännen fick ett sumpigt och låglänt strandområde i Göteborg. Kasinot ligger nu på denna tomt, som förr kallades ”Franska tomten”.

Program för hela Västsverige

Härens uniformer skiftade från regemente till regemente, men båtsmännens klädsel var ungefär densamma över hela riket. Så här såg båtsmännen ut i Mölndal, Kållered, Lindome, Råda och så vidare. Westgiötha Gustavianer har med andra ord ett båtsmansprogram, som kan användas över hela Västsverige.

Klicka här för denna artikel som pdf

 

Mariakyrkan – Gunnebos lillasyster vid Mölndalskanalen

Mariakyrkan och domkyrkan i Göteborg fyller bägge 200 år under 2015. Båda ritades av Gunnebos arkitekt Carl Wilhelm Carlberg.  I båda fallen finns intressanta likheter mellan Gunnebo och kyrkorna.

Symmetrisk skulle kyrkan vara

Mariakyrkan från sydväst. Foto: Lars Gahrn.
Mariakyrkan från sydväst. Foto: Lars Gahrn.

Två olika ritningar föreligger. Den första frångick man. I stället följde man den andra, som alltså motsvarar kyrkans nuvarande utseende. Den första ritningen är mycket intressant. Carlberg hade tänkt sig en korskyrka med lika långa korsarmar. I stället för torn skulle man ha en takryttare mitt på taket, i själva korsmitten. Om kyrkan hade utformats på detta sätt, skulle den ha blivit mycket symmetrisk. Just symmetrin var mycket viktig för Carlberg, när han ritade Gunnebo. Han eftersträvade symmetri intill gränsen för det häpnadsväckande.

Utskjutande byggnadsdelar

Mariakyrkan i vinterskrud från nordväst. Foto: Anders Västlund.
Mariakyrkan i vinterskrud från nordväst. Foto: Anders Västlund.

Tre av korsarmarna skulle avslutas med en liten förstuga (eller, för att använda kyrkans språk, ett vapenhus). Detta innebar, att byggnaden så att säga skulle bestå av fyra utskjutande byggnadsdelar, och att tre av dessa i sin tur skulle ha en utskjutande byggnadsdel. På Gunnebo (och även på domkyrkan) arbetade Carlberg mycket med sådana, som på arkitekternas språk kallades ”avantcorpser”. På detta sätt fanns mycket ”mouvement”, det vill säga rörelse eller omväxling i byggnadskroppen. Just omväxling ville Carlberg ha både på Gunnebo och på andra ställen.

Rundbågar

Fönstren på kyrkan ritades rundbågiga. Spetsbågiga eller gotiska fönster var vid denna tid otänkbara. Man skulle ta efter de gamla romarnas byggnadsstil, och dessa hade haft rundbågar, icke spetsbågar. På Gunnebo är visserligen fönstren fyrkantiga, men ett par upptill rundade fönster finns på vinden, och framför allt finns där rundbågar här och var. Taket på korsarmarna skulle vara valmat, det vill säga ha takfall både åt väggarna och åt gavlarna. Även själva byggnadskroppen på Gunnebo har valmat tak, fastän man kanske inte tänker så mycket på detta, eftersom ”avantcorpserna” är mest iögonenfallande.

Kyrka i kölna

Predikstolen är ritad av Justus Fredrik Weinberg, Carlbergs efterträdare. Foto: Anders Västlund.
Predikstolen är ritad av Justus Fredrik Weinberg, Carlbergs efterträdare. Foto: Anders Västlund.

Fattighuset på Stampen tillkom 1726. Den nuvarande rödmålade träbyggnaden i karolinerstil ritades av Carlbergs far, den gamle karolinen Bengt Wilhelm Carlberg. Han lade fram en ritning 1757 och en ny 1767. Den senare antogs och följdes. Han hade utarbetat ett billigare förslag, eftersom man inte förfogade över mycket pengar. Denna medellöshet märktes inte minst på kyrkan. Man använde en gammal kölna (ett uthus för torkning av lin) till kyrka från 1726 till 1815, i nästan 90 år. Visserligen ändrades och förbättrades den gamla kölnan samtidigt som nuvarande huvudbyggnad tillkom, men man har ändå anledning att tro, att den inte såg mycket ut för världen.

Delar av korsvirke

Först 1808 uppgjorde Carl Wilhelm Carlberg sina förslag till fattighuskyrka, men beslutsfattarna var tveksamma. Ännu 1811 funderade man på att nöja sig med att rusta upp den gamla kölnan. År 1812 gillade och godkände man slutligen Carlbergs andra förslag, men man flyttade fram takryttaren till västra delen av kyrkobyggnaden. Här liksom på Gunnebo fick Carlberg klagomål, därför att han var långsam. Bygget framskred långsamt på grund av arkitektens grundlighet. Man var tvungen till billiga lösningar. Arvid Baeckström berättar: man ”uppförde västfrontonen med klocklanterninen av brädklätt korsvirke i stället för med sten”. Vid denna tid byggde man ofta i korsvirke i Göteborg. På Gunnebo var ladugården byggd i korsvirke. Carlberg fick aldrig se kyrkan färdig. Han avled 1814. Kyrkan invigdes på andra söndagen i advent 1815 som en julgåva till alla göteborgare. Även många andra än de fattiga infann sig nämligen till gudstjänsterna. Den blev en stor framgång.

Stryk fattighuset!

Kyrkan kallades Fattighuskyrkan, men namnet var ju mindre tilltalande. År 1896 flyttade ålderdomshemmets verksamhet därifrån. Därmed hängde namnet så att säga i luften. Alltifrån 1930-talet kallas kyrkan för Mariakyrkan. Den ligger vid ”Fattighusån”, som i äldre tid kallades för Mölndalskanalen eller ”Slusskanalen”. Önskvärt vore att även namnet Fattighusån får utgå. Fattighuset är borta sedan 1896, och ån är i själva verket en kanal. Använd namnet och Mölndalskanalen i stället!

Läs vidare

Arvid Baeckström, Studier i Göteborgs byggnadshistoria före 1814, 1923. (Detta är den utförligaste redogörelsen för kyrkans tillkomst.)

Arvid Ahlforss, Göteborgs ålderdomshem, f.d. Göteborgs stads fattighus med Fattighuskyrkan 1726 – 8/11 – 1926: Minnesskrift (1926).

Gösta Carlson, Ålderdomshemmet i Göteborg 1896-1996 (1996).

Klicka här för denna artikel som pdf