Familjen Hall har blivit följetong i litteraturens värld

John Hall och hans maka Christina (född Gotheen) gav upphov till en underavdelning av Mölndalslitteraturen och Göteborgslitteraturen, när de anlade Gunnebo. Att det skulle bli så, hade de antagligen inte en aning om. Skrifterna i ämnet kom inte under deras tid, men nu är lavinen igång. Skrifterna med Gunnebo-anknytning blir bara fler och fler. Jag skall ägna några artiklar åt denna litteratur. För den intresserade finns mycket att läsa.

John Hall den äldre – Göteborgs rikaste köpman

Christina Halls visbok är fortfarande vacker, trots att den har blivit sliten under sina mer än 180 år.
Christina Halls visbok är fortfarande vacker, trots att den har blivit sliten under sina mer än 180 år.

År 1778 inköpte den rike göteborgsköpmannen John Hall den äldre (1735 – 1802) hemmanet Gunnebo i nuvarande Mölndals stad. Några år senare började han uppföra en ny och mycket påkostad herrgårdsanläggning, ritad av stadsarkitekten i Göteborg, Carl Wilhelm Carlberg. Denna herrgårdsanläggning, nu kallad slott, skulle föra både hans och den övriga familjens namn till eftervärlden. Intresset kring Gunnebo skulle medföra ett betydande intresse kring familjen Hall, som verkligen var både färgstark och intressant. John Hall den äldre tillhörde en ursprungligen skotsk släkt, och efternamnet uttalades på skotskt vis Hahl. John Hall sålde stångjärn och bräder, framför allt till Storbritannien, och skaffade sig både sågar och järnbruk, så att han själv kunde framställa en del av exportvarorna. Annars arbetade han som grosshandlare och mellanhand. Han inköpte alltså vad andra hade producerat och sålde det vidare. Hall importerade framför allt salt, kol, bly, glas, viktualier och kolonialvaror, och dessa kom i första hand från Storbritannien. Hans affärsspråk var – inte helt oväntat – engelska. Hall levde för sina affärer och var föga intresserad av sällskapslivet. Han beskrivs som en hederlig man, tystlåten och ganska hetsig. Han blev med tiden Göteborgs i särklass rikaste köpman och gick till historien tack vare sin rikedom och Gunnebo. Det var högst ovanligt, att Göteborgs köpmän byggde sommarställen av denna storlek. Hade han haft en anspråkslösare fru, hade han säkerligen gått miste om eftervärldens uppmärksamhet.

Christina Hall – sällskapslivets drottning

Christina Hall enligt ett miniatyrporträtt på Gunnebo. Hon var på sin tid en av Västsveriges stora kulturpersonligheter. Foto: Anna Jolfors.
Christina Hall enligt ett miniatyrporträtt på Gunnebo. Hon var på sin tid en av Västsveriges stora kulturpersonligheter. Foto: Anna Jolfors.

John Hall den äldre var gift med Christina Gotheen (1749 – 1825). Hon var i mångt och mycket sin makes motsats: öppen och meddelsam, charmerande och spirituell, livligt intresserad av såväl sällskapsliv som kultur. Gunnebo byggdes huvudsakligen för henne och hennes gäster och är avsett för sällskapsliv i stor skala. Hon betydde mycket för kulturlivet i Västsverige. Man spelade teater i herrskapet Halls salong, och Halls byggde Göteborgs första teater. Gunnebobygget blev stilbildande för Västsverige, och ”gunnebomöbler” blev ett känt begrepp. Lindomesnickarna har tillverkat modifierade gunnebomodeller in i våra dagar. På Gunnebo fick många konstnärer och hantverkare arbete. Christina Hall samlade böcker, vackra möbler och konst. Gunnebo var en sevärdhet redan från början, och fru Hall visade besökarna runt. Gustaf III har besökt Gunnebo liksom Johan Tobias Sergel med flera. Hon var helt enkelt en av Västsveriges kulturpersonligheter. Efter makens död 1802 fick Christina Hall ta över Gunnebo som änkesäte, men genom lån och borgensförbindelser förstörde hon sin ekonomi och gick i konkurs 1818. Hennes sista år var dystra. Hennes grav vid Örgryte gamla kyrka är bevarad. Den är ett bra och stilfullt exempel på en gravvård från 1820-talet. Gravstenen har en lång inskrift, som är ett intressant bidrag till hennes levnadshistoria. Även gravstenar kan i vissa fall tillhöra litteraturen! Man kan säga, att hon och hennes make var ett mycket lämpligt äkta par. Han tjänade pengar, och hon gjorde slut på pengarna på ett sätt, som eftervärlden har glädje av ännu omkring två århundraden efter deras död.

Christina Hall skrev brev och nedtecknade visor

John Hall den yngre borde liksom sin mor få en egen bok. Han var en begåvad tecknare, som har dokumenterat åtskilligt, främst Gunnebo. Foto: Anna Jolfors.
John Hall den yngre borde liksom sin mor få en egen bok. Han var en begåvad tecknare, som har dokumenterat åtskilligt, främst Gunnebo. Foto: Anna Jolfors.

Christina Hall hade många vänner och skrev brev till dem. Några av hennes brev har överlevt till våra dagar. Breven är öppenhjärtiga, vänliga, skämtsamma och ibland målande. Hon var en begåvad brevskriverska, och man anar, att hon var ett fynd för det gustavianska sällskapslivet: lättpratad, vänlig, skämtsam och allsidigt intresserad. Flera brev har blivit kända tack vare Arvid Baeckströms forskningar, och han fann i dem många värdefulla uppgifter om Gunnebo och dess arkitekt Carl Wilhelm Carlberg. Breven utgavs dock aldrig i sin helhet. Kulturhistorikern, samlaren och fritidsarkeologen Niklas Krantz stod för en verkligt uppseendeväckande upptäckt år 2006. Han upptäckte och lyckades förvärva Christina Halls visbok (påbörjad 1766). I en påkostad bok med guldsnitt och skinnband hade Christina Hall skrivit ned visor, som hon ville bevara i avskrift. Boken ger oss värdefulla inblickar i musiklivet i Göteborg. Niklas Krantz kom med boken till mig, och jag kände att jag måste göra något. Tio års arbete följde. År 2016 utgav Mölndals Hembygdsförening en tung skrift: Lars Gahrn, Christina Hall, vänskapens och livsglädjens värdinna: Christina Hall på Gunnebo och i Hallska palatset, speglad i sin visbok, sina brev och andra efterlämnade källor (Mölndal 2016, 524 sidor). När boken utgavs, hade nästan två århundraden förflutit efter Christina Halls död. Ibland tar det alltså lång tid innan människors insatser blir fullt ut uppmärksammade!

Spana efter fler brev!

I arkiven kan mycket väl finnas många fler brev och annat, som härrör från Christina Hall. Alla uppmanas att hålla ögon och öron öppna. Vi lever nu i en helt annan värld än Halls. Ingen måste nu företa långa resor till arkiv och sitta i arkivlokaler för att forska. Några av mina medarbetare (Peter Funke, Anna Jolfors och Bo Strömberg) hittade många värdefulla upplysningar på nätet. Om man har en dator, kan man finna många värdefulla bidrag till forskningen. Fortsätt med det! Fastän Christina Hall har fått 524 sidor, är det inte alls säkert att vi är färdiga med henne. Hon var en kulturarbetare, som har lämnat många spår efter sig. Mycket mer kan dyka upp, framför allt brev till andra brevvänner. Ungefär detsamma gäller hennes son, John Hall den yngre. Även han borde få en bok, som är ungefär lika omfångsrik som moderns. Man borde ge ut hans teckningar, som är ett källmaterial av stort värde. Jag skall återkomma till historien om hans skissböcker. Liksom allt annat rörande den olycklige John Hall är också detta en mycket sorglig historia. Jag har all anledning att återkomma i ämnet.

Lars Gahrn

Finns John Halls aska i domkyrkans gravar?

Göteborgs rikaste köpman gick efter sin död upp i rök och fick inte ens en grav som minnesmärke. Jag skriver om John Hall den äldre, ägaren till Gunnebo slott och trädgårdar. Hans öde efter döden har med allt rätt fängslat allmänheten.

Stadsbranden förintade

I Göteborgs domkyrka ligger (lågt räknat) omkring 3000 människor begravda. Foto: Lars Gahrn.
I Göteborgs domkyrka ligger (lågt räknat) omkring 3000 människor begravda. Foto: Lars Gahrn.

John Hall den äldre avled den 2 oktober 1802 inne i sitt hem i Göteborg, Hallska palatset i Göteborg. Denna stora byggnad ligger bakom Börsen. Han jordfästes i Göteborgs domkyrka den 7 oktober. Arvid Baeckström berättar vidare: ”Kistan med stoftet av John Hall d.ä. kvarstod efter jordfästningen i domkyrkan, kanske i avvaktan på en ståtlig gravvård, men förintades i den häftiga brand, som den 20/12 1802 av kyrkan kvarlämnade endast några sotiga murrester.” (Arvid Baeckström, Gunnebo I, 1977, s. 28-29.) Denna förhärjande brand blev ett hemskt förebud av den undergång, som några år senare drabbade Halls handelshus. Branden och John Halls förbränning har oemotståndligt fängslat eftervärldens sinnen, men vad hände med hans aska? Blev verkligen inte någonting kvar? Så har man frågat.

Mycket sot och aska

Blev då inte någonting kvar efter John Hall? I varje fall tycks man inte ha kunnat ta till vara några rester av kistan och dess innehåll. Hans änka Christina Hall, född Gotheen, begravdes 23 år senare på Örgryte kyrkogård, nära Örgryte gamla kyrkas torn. Av gravinskriften framgår, att hon vilar ensam i graven. Någon annan omnämns inte. Efter alla kremationer blir det aska över, men tydligen kunde man inte särskilja John Halls aska från askan av allt annat, som hade blivit förbränt i den stora domkyrkan. Branden bör ha efterlämnat mycket sot och aska.

Gravarna under kyrkgolvet

Den gamla domkyrkans murar revs efter branden 1802, men grunden blev kvar och kyrkans gravar under kyrkgolvet. Torsten Gedda har skrivit om dem i årsboken Göteborg förr och nu 1964 (utgiven av Göteborgs Hembygdsförbund). Nya stenskivor har lagts över det gamla kyrkogolvet med gravhällarna. Ingenting visar numera, att kyrkan är full av murade gravkamrar, men där under golvet ligger de, Göteborgs själasörjare, skeppsredare och handelsmän eller rättare sagt en mindre del av dem. Många begravdes på kyrkogården runt domkyrkan. En minnesplatta talar om att domkyrkoparken tidigare var kyrkogård.

Emerentia Pauli

Här ligger många på sin tid kända män och kvinnor. Efter mer än två århundraden har dock glömskan inneslutit de flesta. Ett viktigt undantag finns dock. En grav kallas ”Cracous”. Hans Krakow, som ägde graven, var son till Mårten Krakow och hans hustru Emerentia Pauli, som tappert försvarade Gullbergs fäste mot danskarnas upprepade stormanfall 1612. Gullbergs fäste låg på det berg, där skansen Lejonet nu finns. Det är – skriver Torsten Gedda – troligt att Emerentia Pauli vilar i denna grav, under kyrkogolvet.

Gravarna fylldes med aska

John Hall den äldre, sentida, något förskönad avbildning.
John Hall den äldre, sentida, något förskönad avbildning.

År 1802 stod John Hall den äldres kista insatt i domkyrkan. På grund av branden förtärdes både kista och stoft av elden, berättas det. Även gravarna under kyrkogolvet skadades av branden. Efteråt funderade man över vad man skulle göra med gravarna. Man beslöt att fylla igen dem. Gravarna bestod tydligen av uppmurade gravkamrar, i vilka man hade ställt ned kistorna. Stadens magistrat beslöt, att husägarna, som hade drabbats av branden, skulle få lägga ”gruset” efter husen i kyrkan på de ställen som kyrkoföreståndarna anvisade. Man måste förutsätta att i första hand domkyrkans eget grus och dess egen aska användes som fylle i gravarna. I så fall har alltså John Halls aska hamnat i någon eller några av gravarna under kyrkogolvet. Han är i gott och stort sällskap. Torsten Gedda beräknar att mer än 3000 personer har fått sina viloläger inom domkyrkans murar under åren 1635-1802. Under denna tid har mer än 20 000 personer begravts på kyrkogården runtom domkyrkan. Visst kunde även de mer än 3000 inne i kyrkan vara värda en minnesplatta? En minnestavla skulle visa att domkyrkan har snart 400-åriga anor. John Halls namn bör dock inte vara med här. Vi vet inte säkert, om hans aska fann vägen ner i gravarna. Även i övrigt är det ofta oklart vilka, som vilar i gravarna. Trots allt vårt arbete med gravstenar, kistplåtar och minnestavlor, tar glömskan ändå helt eller delvis över till sist.

Klicka här för denna artikel som pdf

 

Båtsman Börje Ankare återvänder

Båtsmännen var många i våra socknar. I stället för att utrusta soldater eller ryttare skulle folket i våra bygder utrusta båtsmän till Kungliga Flottan under indelningsverkets dagar, alltså fram till 1901. Gamla båtsmansnamn som Slätt, Yhr och Netterblad förekommer ännu som efternamn.

Westgiötha Gustavianer levandegör historien

Jackans knappar är oknäppta! Det är helt enkelt alltför varmt i Hulebäcksgymnasiet för att man skall gå omkring med knäppt vadmalsjacka. Foto: Lars Gahrn.
Jackans knappar är oknäppta! Det är helt enkelt alltför varmt i Hulebäcksgymnasiet för att man skall gå omkring med knäppt vadmalsjacka. Foto: Lars Gahrn.

Indelningsverket ligger nu mer än ett århundrade tillbaka i tiden, men på Råda Hembygdsförenings höstmöte onsdagen den 21 oktober 2015 fick medlemmarna icke desto mindre se en livs levande båtsman på väg till Karlskrona, nämligen båtsman Börje Ankare från Båtsmanstorpet i Råda. Torpet låg i Råda, men båtsmannen var gemensam för Hyltan, Lahall, Kullbäckstorp och Pixbo i Råda, Gunnebo i Fässberg och Tulebo Nordgård i Kållered. Båtsmannen Börje Ankare har givetvis samlats till sina fäder mycket långt tillbaka i tiden, men Christer Johansson, en av de ledande krafterna inom föreningen Westgiötha Gustavianer, håller föredrag om båtsmännen och klär sig då i sjömanskläder. Hans förening åskådliggör historien på många sätt, bland annat därigenom att medlemmarna syr upp klädesplagg från den tiden. Iklädda tidstypiska kläder exercerar man, dansar man eller lever man lägerliv ungefär så som det kan ha gått till under flydda tider.

Byxor av segelduk

Nu har både jacka och mössa tagits av. Foto: Lars Gahrn.
Nu har både jacka och mössa tagits av. Foto: Lars Gahrn.

Christer Johansson hade mycket att berätta och många bilder att visa. Åhörarna följde noga med, men frågan är om inte hans kläder tilldrog sig störst intresse. Efteråt kom damerna fram och ställde frågor. Några kände på tygerna. Långbyxor kom att bli utmärkande för båtsmännens klädsel. I våra dagar går ju alla – även damerna – klädda i långbyxor, men då var knäbyxor det vanliga. Båtsmännens byxor var sydda av buldanstyg eller med andra ord segelduk. Christer Johansson berättade, att han hade sytt byxorna själv. Därmed steg han ytterligare några grader i damernas aktning. ”Man får en helt annan känsla för ett plagg, om man klipper till delarna själv och själv syr plagget”, berättade Christer Johansson. Även detta är alltså ett sätt att leva sig in i historien. Att få tag i buldanstyg i våra dagar hör inte till de lättaste uppgifterna, men gustavianerna har gott spårsinne. De hade upptäckt att försvarsmaktens gamla madrasser är sydda av segelduk. Alltså förvärvade man några sådana och började sy sjömansbyxor av dem.

Varma kläder

Christer Johanssons skjorta består av lintyg. Jackan är dubbelknäppt och består av vadmalstyg. Han gick omkring utan att ha en enda knapp ordentligt knäppt. När jag skulle fotografera honom, bad jag honom att knäppa alla knapparna. (Att gå med oknäppta knappar räknas som en dödssynd inom Kungliga Flottan.) ”Nej, det kan jag inte, då dör jag av värmen”, svarade Christer Johansson. Vadmalstyg värmer, och det var skönt att höra att forna dagars båtsmän hade värmande plagg. Han tog snart av sig sin varma rock. Till båtsmansdräkten hörde en sydd mössa. Även den var varm och åkte snart av huvudet inne i det varma Hulebäcksgymnasiet.

”Kalven” och vapnen

 Båtsmän och soldater hade väskor, som hängde i ett band på axeln. De var tillverkade av kalvskinn med håret kvar, för att väskan skulle avleda regnvattnet så bra som möjligt. Väskan kallades för enkelhetens skull för ”kalven”. Klädesplaggen användes länge och de slets helt enkelt ut. När de var gamla och slitna, användes de som ”släpkläder”, det vill säga arbetskläder för grovarbete ute på åker och äng eller inne i fähuset. Christer Johansson hade också med sig vapen: en musköt och två värjor. Även dessa blev mycket beundrade. Man fick vara med om ett möte med en båtsman från gamla tider.

Resan till Västindien

Christer Johansson i sjömanskläder och halmhatt på Saint-Barthélemy. Klädseln är betydligt tunnare och lättare än för en båtsman på nordligare farvatten.
Christer Johansson i sjömanskläder och halmhatt på Saint-Barthélemy. Klädseln är betydligt tunnare och lättare än för en båtsman på nordligare farvatten.

I sin ungdom brukade båtsmän eller blivande båtsmän göra långresor till sjöss för att skaffa sig erfarenhet av sjölivet, så att de kunde få båtsmänstjänst. Även soldater kunde få göra långresor. År 1794 skickade Göteborgs garnisonsregemente iväg 24 stycken soldater till Sveriges koloni i Västindien, Saint-Barthélemy. Man valde ut de värsta knektarna, som man helst ville bli av med. De skickades iväg med jakten Activité, som långt om länge kom fram. Inom några år var alla knektarna lika fullt döda på grund av dryckenskap och liderlighet. Westgiötha Gustavianer vill levandegöra minnet av Göteborgs yngre garnisonsregemente. Några pojkar och flickor från föreningen gjorde en resa till Saint-Barthélemy. De hade inte tålamod och tid att göra som sina föregångare. De åkte inte båt. De flög till Saint-Barthélemy. Deras vadmalsuniformer var dock alltför varma för Västindien. Därför hade de sjömansbyxor av ”buldanstyg” här i Västindien.

Svensktiden – en bra tid

Resan till Västindien var på många sätt en stor upplevelse. Gustavianerna från Västsverige blev mottagna med öppna famnen i Västindien. För invånarna på Saint-Barthélemy var svensktiden en bra tid. De liderliga och supiga garnisonssoldaterna från Göteborg tycks man inte ha hängt upp sig på. (Detta leverne var mycket vanligt i Västindien.) Mer än 130 år senare är knektarna hur som helst glömda. Någon stor koloni var detta emellertid inte. Gustaf III fick den av Frankrikes konung. Gustaf III hade velat ha en stor ö med stora sockerplantager, men han måste nöja sig med denna klippö utan plantager och utan vattenkällor. Gustaf III:s gengåva var inte heller den särskilt furstlig. Fransmännen fick ett sumpigt och låglänt strandområde i Göteborg. Kasinot ligger nu på denna tomt, som förr kallades ”Franska tomten”.

Program för hela Västsverige

Härens uniformer skiftade från regemente till regemente, men båtsmännens klädsel var ungefär densamma över hela riket. Så här såg båtsmännen ut i Mölndal, Kållered, Lindome, Råda och så vidare. Westgiötha Gustavianer har med andra ord ett båtsmansprogram, som kan användas över hela Västsverige.

Klicka här för denna artikel som pdf

 

Mariakyrkan – Gunnebos lillasyster vid Mölndalskanalen

Mariakyrkan och domkyrkan i Göteborg fyller bägge 200 år under 2015. Båda ritades av Gunnebos arkitekt Carl Wilhelm Carlberg.  I båda fallen finns intressanta likheter mellan Gunnebo och kyrkorna.

Symmetrisk skulle kyrkan vara

Mariakyrkan från sydväst. Foto: Lars Gahrn.
Mariakyrkan från sydväst. Foto: Lars Gahrn.

Två olika ritningar föreligger. Den första frångick man. I stället följde man den andra, som alltså motsvarar kyrkans nuvarande utseende. Den första ritningen är mycket intressant. Carlberg hade tänkt sig en korskyrka med lika långa korsarmar. I stället för torn skulle man ha en takryttare mitt på taket, i själva korsmitten. Om kyrkan hade utformats på detta sätt, skulle den ha blivit mycket symmetrisk. Just symmetrin var mycket viktig för Carlberg, när han ritade Gunnebo. Han eftersträvade symmetri intill gränsen för det häpnadsväckande.

Utskjutande byggnadsdelar

Mariakyrkan i vinterskrud från nordväst. Foto: Anders Västlund.
Mariakyrkan i vinterskrud från nordväst. Foto: Anders Västlund.

Tre av korsarmarna skulle avslutas med en liten förstuga (eller, för att använda kyrkans språk, ett vapenhus). Detta innebar, att byggnaden så att säga skulle bestå av fyra utskjutande byggnadsdelar, och att tre av dessa i sin tur skulle ha en utskjutande byggnadsdel. På Gunnebo (och även på domkyrkan) arbetade Carlberg mycket med sådana, som på arkitekternas språk kallades ”avantcorpser”. På detta sätt fanns mycket ”mouvement”, det vill säga rörelse eller omväxling i byggnadskroppen. Just omväxling ville Carlberg ha både på Gunnebo och på andra ställen.

Rundbågar

Fönstren på kyrkan ritades rundbågiga. Spetsbågiga eller gotiska fönster var vid denna tid otänkbara. Man skulle ta efter de gamla romarnas byggnadsstil, och dessa hade haft rundbågar, icke spetsbågar. På Gunnebo är visserligen fönstren fyrkantiga, men ett par upptill rundade fönster finns på vinden, och framför allt finns där rundbågar här och var. Taket på korsarmarna skulle vara valmat, det vill säga ha takfall både åt väggarna och åt gavlarna. Även själva byggnadskroppen på Gunnebo har valmat tak, fastän man kanske inte tänker så mycket på detta, eftersom ”avantcorpserna” är mest iögonenfallande.

Kyrka i kölna

Predikstolen är ritad av Justus Fredrik Weinberg, Carlbergs efterträdare. Foto: Anders Västlund.
Predikstolen är ritad av Justus Fredrik Weinberg, Carlbergs efterträdare. Foto: Anders Västlund.

Fattighuset på Stampen tillkom 1726. Den nuvarande rödmålade träbyggnaden i karolinerstil ritades av Carlbergs far, den gamle karolinen Bengt Wilhelm Carlberg. Han lade fram en ritning 1757 och en ny 1767. Den senare antogs och följdes. Han hade utarbetat ett billigare förslag, eftersom man inte förfogade över mycket pengar. Denna medellöshet märktes inte minst på kyrkan. Man använde en gammal kölna (ett uthus för torkning av lin) till kyrka från 1726 till 1815, i nästan 90 år. Visserligen ändrades och förbättrades den gamla kölnan samtidigt som nuvarande huvudbyggnad tillkom, men man har ändå anledning att tro, att den inte såg mycket ut för världen.

Delar av korsvirke

Först 1808 uppgjorde Carl Wilhelm Carlberg sina förslag till fattighuskyrka, men beslutsfattarna var tveksamma. Ännu 1811 funderade man på att nöja sig med att rusta upp den gamla kölnan. År 1812 gillade och godkände man slutligen Carlbergs andra förslag, men man flyttade fram takryttaren till västra delen av kyrkobyggnaden. Här liksom på Gunnebo fick Carlberg klagomål, därför att han var långsam. Bygget framskred långsamt på grund av arkitektens grundlighet. Man var tvungen till billiga lösningar. Arvid Baeckström berättar: man ”uppförde västfrontonen med klocklanterninen av brädklätt korsvirke i stället för med sten”. Vid denna tid byggde man ofta i korsvirke i Göteborg. På Gunnebo var ladugården byggd i korsvirke. Carlberg fick aldrig se kyrkan färdig. Han avled 1814. Kyrkan invigdes på andra söndagen i advent 1815 som en julgåva till alla göteborgare. Även många andra än de fattiga infann sig nämligen till gudstjänsterna. Den blev en stor framgång.

Stryk fattighuset!

Kyrkan kallades Fattighuskyrkan, men namnet var ju mindre tilltalande. År 1896 flyttade ålderdomshemmets verksamhet därifrån. Därmed hängde namnet så att säga i luften. Alltifrån 1930-talet kallas kyrkan för Mariakyrkan. Den ligger vid ”Fattighusån”, som i äldre tid kallades för Mölndalskanalen eller ”Slusskanalen”. Önskvärt vore att även namnet Fattighusån får utgå. Fattighuset är borta sedan 1896, och ån är i själva verket en kanal. Använd namnet och Mölndalskanalen i stället!

Läs vidare

Arvid Baeckström, Studier i Göteborgs byggnadshistoria före 1814, 1923. (Detta är den utförligaste redogörelsen för kyrkans tillkomst.)

Arvid Ahlforss, Göteborgs ålderdomshem, f.d. Göteborgs stads fattighus med Fattighuskyrkan 1726 – 8/11 – 1926: Minnesskrift (1926).

Gösta Carlson, Ålderdomshemmet i Göteborg 1896-1996 (1996).

Klicka här för denna artikel som pdf

Tankar i domkyrkotornet

Göteborgs domkyrkas torn ser ut att vara själva styrkan och fastheten. Det är brett, fyrkantigt, väl murat och väl grundat. Tornet är även högt. Det reser sig högt över bebyggelsen i Göteborg inom vallgraven. Under 2015 fyller domkyrkan 200 år. Kyrkorummet är öppet för alla sedan två århundraden, men tornet är inte avsett för allmänheten på samma sätt som kyrkorummet.

Museiföremål i tornet

Domkyrkans mäktiga torn. Foto: Lars Gahrn.
Domkyrkans mäktiga torn. Foto: Lars Gahrn.

På senare år har domkyrkoförsamlingen öppnat även tornet. Man har ordnat visningar av dessa intressanta utrymmen och allt vad där finns. Torsdagen den 16 juli var jag där. Ciceronerna var två kunniga och rutinerade guider, Ingela Eek och Anna Jolfors, som ställde upp helt ideellt för domkyrkoförsamlingen. Inträdesavgifterna går oavkortat till domkyrkoförsamlingens diakonala arbete. Trappan till de övre våningarna var närmast opassande modern för en 200-årig byggnad, men Anna Jolfors tröstade oss gäster med beskedet, att trappan skulle bli allt äldre och alltmer sliten ju längre upp vi skulle klättra. Alla rum på markplanet i en kyrka brukar vara både eftersökta och väl använda, men uppe i tornet är utrymmena inte lika tillgängliga och följaktligen inte heller lika eftersökta. Uppe i tornen hamnar ofta gammal utrustning, som har tagits ur bruk. I bästa fall kan tornrum bli kyrkomuseer. Häruppe fanns mycket riktigt en del gamla klenoder, bland andra en likbår, vackert smyckad, som var med redan när John Hall senior stod lik anno 1802. Tydligen har båren räddats ur den brinnande domkyrkan år 1802.

Vackra mässhakar

Framför allt fick vi se de kraftiga bjälkarna och timmerstockarna, som bär upp tornets innanmäte. De kraftiga bjälkarna, svartnade av ålder, damm och sot, är en mäktig upplevelse, och de behövs. Klockorna, som vi också fick se, är stora och tunga. Klockornas sammanlagda tyngd är här större än i någon annan av rikets domkyrkor. Ett av rummen är ett välordnat förvaringsutrymme för biskoparnas mässhakar, som ligger i utdragslådor under glasskivor. Här finns en stor kulturskatt samlad. Den äldsta mässhaken har följt med sedan 1600-talet och har alltså räddats ur brinnande domkyrkor åtminstone två gånger. Mest avvikande är den mässhake, som syddes upp till konung Adolf Fredriks kröning år 1751. Den är sydd av blommigt tyg (enligt uppgift egentligen möbeltyg) från Paris. Här kommer en fläkt från rokokon. Man kan bara önska, att biskoparna i framtiden vid högtidliga tillfällen skall använda dessa förnämliga skrudar.

Elfrida Andrées minne hedras

Ingela Eek och Anna Jolfors, två kunniga och skickliga ciceroner.
Ingela Eek och Anna Jolfors, två kunniga och skickliga ciceroner.

Ett utrymme är väl synligt för allmänheten nedifrån kyrkan, nämligen orgelläktaren. Här har domkyrkokören sin plats, och här får även vanliga gudstjänstfirare slå sig ned. Orgeln är en stor sevärdhet och har fått en egen historik. Det stora namnet är Elfrida Andrée (1841-1929), Göteborgs första kvinnliga domkyrkoorganist och framstående tonsättare. I domkyrkobutiken kan man inhandla cd-skivor med inspelningar av hennes musik.

Utsikt över staden

Utanför tornhuven finns fyra smärre uterum, inhägnade av balustrader, i tornets fyra hörn. Här får man gå ut och titta på utsikten. Det är en sällsam upplevelse. Man känner inte igen den stad, som man trodde sig känna. Staden ser helt annorlunda ut från ovan. Blicken flackar runt i sin jakt på kända landmärken. Så småningom upptäcker man Pariserhjulet på Liseberg, vattentornet (eller rättare sagt det före detta vattentornet) på Johanneberg och så vidare. Det finns många önskemål om utsiktsplatser även i en stad. En vecka senare for Niklas Krantz och jag ned till Köpenhamn. Staden är mycket platt, men i gengäld har den många höga torn. I flera av dem hade man möjlighet att gå upp och se på utsikten. Folk (och dit hörde även vi) var villiga att betala ganska höga avgifter för att få gå upp i kyrktornen. I Göteborg byggdes ”Kampanilen” vid Sjöfartsmuseet som just utsiktstorn, men öppethållandet i detta torn har tyvärr varit sparsamt på senare år. Därför är domkyrkoförsamlingens visningar av domkyrkotornet mycket välkomna. Förhoppningsvis återkommer de under följande år.

Fässbergs kyrkotorn – ett utsiktstorn

Utsikt från domkyrkotornet.
Utsikt från domkyrkotornet.

Om vi går till Mölndal, är Fässbergs kyrkotorn högt. Kyrkan är dessutom byggd på ett högt utsiktsberg, den gamla Knipekullen. Fotograferna har för längesedan upptäckt, att man kan ta utmärkta översiktsbilder härifrån. Sven Olof Olsson har flera gånger varit häruppe och fotograferat ut över Mölndalsbro-området. Fotografen Camilla Eliasson från Mölndals stadsmuseum har likaså bett om lov att få klättra upp i tornet. Dessutom finns häruppe många intressanta föremål, som inte längre används. Fässbergs kyrkotorn är på många sätt en tillgång. Även här finns intressanta utvecklingsmöjligheter.

Klicka här för denna artikel som pdf

Biskop Brynolf ägde nästan hela Stensjöns församling

Biskop Brynolf Algotsson i Skara har givit namn åt en kör i Skara. Söndagen den 19 oktober 2014 eller artonde söndagen efter Trefaldighet framträdde kören i Stensjökyrkan. Utan att själva veta om det sjöng körmedlemmarna på mark, som biskopen hade ägt mer än sjuhundra år tidigare. Nutid och dåtid flätades samman på ett så märkligt sätt, att jag inte kan låta bli att skriva litet grand om detta.

En diktande biskop

Biskop Brynolf Algotsson. Träsnitt från 1400-talet.
Biskop Brynolf Algotsson. Träsnitt från 1400-talet.

Biskop Brynolf Algotsson var biskop i Skara. Stiftet omfattade på den tiden hela Västergötland, alltså även våra församlingar, och dessutom Dalsland och Värmland. Han hade med andra ord mycket att göra och har gjort många avtryck i historien. Fastän denna tid är fattig på källor, vet vi åtskilligt om honom. Han blev nämligen betraktad som helgon. Man samlade in uppgifter om honom för att få honom helgonförklarad. Under detta insamlingsarbete uppgavs med bestämdhet, att han hade skrivit fyra ”officier”, fyra liturgiska växelsånger på latin. De är bevarade och har i vår tid översatts till svenska av Tryggve Lundén. En och annan biskop har på liknande sätt skrivit psalmer under senare århundraden. De mest kända är Haquin Spegel, Jesper Svedberg, Frans Michael Franzén, Johan Olof Wallin, J. A. Eklund och Jan Arvid Hellström.

Biskopen seglade på Vänern

Biskopens verksamhet som diktare är bakgrunden till att kören från Skara har fått namn efter honom. Även på den tiden hade dock en biskop mycket att göra med det som nu kallas ”administration”, på den tiden främst godsförvaltning och rättskipning. År 1294 befann sig biskopen på Dillön i Vänern. I och med att även Dalsland och Värmland hörde till hans stift har han ibland seglat över Vänern till de andra länderna i sitt stift. Han lät också anlägga Läckö slott på Kållandsö ute i Vänern (men på Västgötasidan).

Sexton gårdar härnere

Där på Dillön i Vänern utfärdade biskopen ett bytesbrev. Han bytte sitt gods ”Faesbiaergha” (Fässbergen) till domprosten Bengt i Skara. Drygt ett århundrade senare eller 1396 bytte domprosten Brynolf Karlsson bort godset ”Biskopsbo”, som bestod av åtta landbogårdar (arrendegårdar), en kvarn, ett ålfiske och ett laxfiske i Mölndal, fyra landbogårdar i Krokslätt, landbogården Toltorp, en landbogård i Sulotorp, en landbogård i Gunnebo och en landbogård i Lackarebäck. (Se: Mölndal: Lantbruks- och trädgårdsstad under omvandling, 1993, s. 32.) Detta gör allt som allt sexton gårdar.

Nästan hela Stensjöns församling

Betraktar man Biskopsbos sammansättning finner man, att godset har omfattat nästan hela östra Mölndal, det vill säga Mölndal öster om Kålleredsbäcken och Mölndalsån, eller för att tala om församlingar, nästan hela Stensjöns församling. Det stora antalet gårdar i Mölndal bör innebära, att även Forsåker innefattades i begreppet Mölndal, och att åtminstone någon gård i Forsåker ingick i godset. Däremot nämns inte Brännås, Hulelyckan, Rävekärr och Sandbäck. Godset tycks alltså inte ha omfattat denna sydvästra del av Stensjöns församling. Detta innebär, att Stensjökyrkan är byggd på Biskopsbos gamla marker, närmare bestämt på Mölndals bys gamla utmark, men att Fågelbergskyrkan (byggd på Rävekärrs mark) har hamnat utanför Biskopsbos område.

Hela Krokslätt hörde till godset

Till detta stora sammanhängande område kom ett annat mycket stort och sammanhängande område, nämligen fyra gårdar i Krokslätt. Denna by bestod av fyra hemman. Följaktligen bör hela byn ha tillhört Biskopsbo. Därmed har vi ett sammanhängande område på västra sidan av Mölndalsån från Lackarebäcksbro i söder och nästan ända fram till Korsvägen i norr. (Halva Krokslätts by låg i Örgryte socken, norr om vår gräns.) Slutligen har vi en gård i Toltorp och Sulotorp (möjligen en felskrivning för Bunketorp).

Lång resa från Skara

Brynolfskören sjunger i Stensjökyrkan. Foto: Lars Gahrn.
Brynolfskören sjunger i Stensjökyrkan. Foto: Lars Gahrn.

Hur har biskopen eller rättare sagt biskopsämbetet kunnat förvärva så många gårdar inom Fässbergs socken? Det vet vi inte. Av själva bytesbrevet framgår emellertid, varför biskop Brynolf år 1294 avyttrade det stora godset. Han bytte nämligen till sig gods, som låg närmare Skara. Drygt ett århundrade senare bytte domprosten bort Biskopsbo mot gårdar, som låg närmare Skara. Avståndet mellan Skara och Biskopsbo var på den tiden mycket stort. Från Skara bör det ha tagit fyra eller fem dagsresor att färdas hit ner till den västligaste delen av stiftet. Avståndet var i längsta laget, och därför bildades Göteborgs stift på 1600-talet. När jag såg Brynolfskörens inhyrda buss på Stensjökyrkans parkering, smålog jag för mig själv. Tänk vad mycket som har förändrats! Nu kan man åka bekvämt till Stensjökyrkan från Skara på ett par timmar. Hade biskop Brynolf kunnat göra resan lika snabbt, hade han kanske inte bytt bort sitt gods.

Mycket förändras med tiden, inte minst musiken. Kören var skönsjungande och skicklig, men några medeltida sånger fick vi inte höra denna gång. Vi fick höra kyrkomusik i tiden, och det är gott så.

Läs vidare

Lars Gahrn, Från havsbotten till herremännens jordinnehav, kapitel i boken: Mölndal: Lantbruks- och trädgårdsstad under omvandling (1993). På sidan 32 finns den utförligaste redogörelsen för biskopens jordinnehav.)

Arvid Baeckström, Gunnebo I: Egendomen och ägarna, 1977. (På sidorna 15-17 ger Baeckström en tillförlitlig och väl underbyggd redogörelse för biskopens gods.)

Biskopen och törntaggen. Redaktör: Johnny Hagberg, Skara 2004. (Skara stiftshistoriska sällskaps skriftserie: nr 15.) Detta är det utförligaste verket om biskop Brynolf Algotsson.

Klicka här för denna artikel som pdf

Pilgrimsvandringar i Gunneboskogen

Pilgrimsvandringar i Gunneboskogen är något förhållandevis nytt i den rika floran av verksamheter, som förekommer inom Gunnebo kulturreservat. Stensjöns församling har anordnat sådana under några år, och eftersom man på ett värdefullt sätt vidareutvecklar begreppet pilgrimsvandring, finns det all anledning att här redovisa denna nydanande verksamhet.

Börjar vid brostugan

Brostugan är både utgångspunkt och slutmål för vandringen. Foto: Lars Gahrn.
Brostugan är både utgångspunkt och slutmål för vandringen. Foto: Lars Gahrn.

Jag hade tidigare hört talas om dessa vandringar och tänkte gå med, men först söndagen den 28 juli 2013 blev det av. Annat hade kommit emellan tidigare. Vandringen började vid bro­stugan, som ligger vid Gunnebobro, där Gunnebos ägor börjar. Vänföreningen Gunnebo Vänner lät återuppföra denna stuga 2006-2009, och föreningen upplåter den till Stensjöns församling. Pilgrimsvandringen går till så, att en traditionell högmässogudstjänst delas upp i flera delar. Under vandringen stannar man till på olika ställen i Gunneboskogen och tar en del av gudstjänsten på varje rastställe.

Vid första raststället strax norr om Gunnebobro sjöngs ingångspsalmen och sades några inledningsord. Därefter vandrade vi vidare på träbron bort till Östersnäs och gjorde halt i slänten ned mot Rådasjön. Där var det dags för syndabekännelsen och avlösning eller löfte om förlåtelse.

Predikan vid jättegrytorna

Gudstjänst i Gunnebos ekskog.
Gudstjänst i Gunnebos ekskog.

Vandringen gick vidare över bron över Ståloppet, och strax väster om det gamla grustaget i Hästehagen lästes söndagens gammal­testamentliga text. På detta sätt fortsatte vand­ringen österut efter Rådasjön. Vid ängen Byxorna vände vandringen mot väster igen. Kyrko­herde Stefan Risenfors höll sin predikan på berget strax ovanför jättegryt­orna. Den hade temat ”Goda förvaltare”, och här ute i naturen kändes ämnet mera angeläget. Här känns det ännu angelägnare att naturen och andra gåvor förvaltas rätt. Därefter fortsatte vandringen tillbaka till brostugan.

Vandring utmed vatten

Vandringen var upplagd med god blick för natursköna utsikter. Påfallande är att vi länge vandrade vid eller i närheten av vattendrag, som ger liv och skönhet åt landskapsbilderna. Vandringen började vid Stensjön och fortsatte efter Gunneboån och Ståloppet. (Numera används namnet Ståloppet i allmänhet om båda dessa åsträckor.) Därefter gick vi länge efter Rådasjön. På hemvägen följde vi på nytt Ståloppet och Gunneboån, men vi gick då på andra sidan av vattendraget. Vandringsvägen hade alltså valts med stor omsorg.

Barnvagnsvänliga sträckningar

Kyrkoherde Risenfors predikar.
Kyrkoherde Risenfors predikar.

Brostugan är en stor tillgång. Här serverades avslutningsvis kyrkkaffe. Musik saknades inte under vandringen. En gitarrist följde med och spelade psalmmelodierna. En annan pilgrims­vandrare bar ett processionskors, som markerade, att detta var en kyrklig vandring. På senare år har kyrkliga processioner blivit allt vanligare, och även denna vandring kan alltså ses som en procession. I Gunneboskogen finns dels anlagda gångvägar, dels upptrampade naturstigar. Vissa vand­ringar annonseras som barnvagns­vänliga. Under dem håller man sig på de breda och anlagda gångvägarna. Denna söndag skulle vandringen vara barnvagnsvänlig, men kyrkoherden tyckte, att det vore synd att avstå från naturstigen. Han erbjöd sig därför att hjälpa till att bära barnvagnen där så kunde behövas. Föräldrarna samtyckte, och barnvagnen bars galant över det brantaste stället, och barnet, fullständigt oberört av bergsvandringen, låg och snusade och sov under hela färden.

Vägen är mödan värd

Vän av ordning kanske undrar: ”Är detta verkligen en pilgrimsvandring? Skulle inte en pilgrimsvandring ha ett mål?” Jo, så är det, men detta är en vidareutveckling av medeltidens pilgrimsvandringar. För nutidens människor med starkare naturkänsla än äldre släkten brukar en vandring i naturen vara självändamål. Vandringen har blivit ett mål i sig. Alltfler människor gör till sina Karin Boyes bevingade ord:

Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen som är mödan värd.

Dessa kända ord finns i dikten ”I rörelse”, som vi ingår i diktsamlingen ”Härdarna” från 1927.

Färdens mål saknar nu betydelse

Barnvagnen kom lätt fram på de flesta ställen (utan att barnet vaknade).
Barnvagnen kom lätt fram på de flesta ställen (utan att barnet vaknade).

Pilgrimsfärderna har gamla anor. På Jesu tid vallfärd­ade folket till Jerusalems tempel och firade större högtider där. Vallfärderna hade alltså ett bestämt mål, men redan för Jesus kunde själva vandringen runt i och genom det heliga landet vara givande i sig. Det, som man såg under vandringen, gjorde han nämligen ibland till ämnen för andliga betraktelser: ”Se på fåglarna under himmelen: de sår icke, ej heller skördar de, ej heller samlar de in i lador; och likväl föder er himmelske Fader dem.” … ”Beskåda liljorna på marken, hur de växer: de arbetar icke, ej heller spinner de; och likväl säger jag er att icke ens Salomo i all sin härlighet var så klädd som en av dem.” (Matt. 6: 26-29.) När Jesus kom till Sykars brunn anknöt han till brunnen och började tala om” levande vatten”, Livets vatten (Joh. 4: 5-15.) Redan Jesus anordnade de första kristna friluftsgudstjänsterna, och redan Jesus företog de första kristna vallfärderna. Han fortsatte då med gamla invanda seder. Stensjöns församling har lång tradition bakom sig. Ändå måste man säga, att detta slags vallfärder betecknar något delvis nytt, i och med att slutmålet saknar betydelse för vallfärden. Man behöver inte ha någon domkyrka, något kloster eller någon helig källa som pilgrimsvandringens mål och avslutning. Kyrkoherde Risenfors brukar säga: ”Man kan gå in i en kyrka, men man kan också gå ut i en katedral!” Detta innebär, att man med rikt andligt utbyte kan anordna pilgrimsvandringar överallt, där det finns vacker natur och strövstigar. Man har alltså många möjligheter att förnya gudstjänstlivet.

Klicka här för denna artikel som pdf