Kejsarens löfte förevigades i Borgå

Borgå lantdag 1809 var Finlands första egna riksdag. Borgå är därför för Finland ungefär vad Eidsvoll är för Norge. Sedan långt tillbaka hade finländare haft sina platser i Sveriges riksdag, men fastän man på den tiden höll riksdag i olika svenska städer, hade aldrig någon riksdag hållits inom storfurstendömet Finland. Som en hyllning av Finland med anledning av dess 100-årsjubileum som självständig nation vill jag fortsätta mina iakttagelser om Borgå lantdag.

Lantdagens hus finns kvar

Tsar Alexanders staty i Borgå domkyrka. Foto: Lars Gahrn.

Tsar Alexanders staty i Borgå domkyrka. Foto: Lars Gahrn.

År 1809 var tiden kommen för Finlands första riksdag. Ryssarna hade erövrat Finland och tänkte inte lämna tillbaka denna erövring. I mars månad 1809 hade tsar Alexander I sammankallat en lantdag till Borgå. Kommer man till Borgå, märker man snart, att denna lantdag är ett högst levande minne. Alla byggnader av större betydelse finns kvar. De framhålls i turistbroschyrer och med skyltar på husen. Tsar Alexander bodde i ”Borgå slott”, ett större boningshus vid Ågatan. För tsaren ”byggde man en trottoar från huset till domkyrkan. På så sätt kunde kejsaren komma fram torrskodd.” Även Gustaf III har övernattat i detta ”slott”. Adels- och borgarstånden höll sina överläggningar i gamla rådhuset vid torget. Prästeståndet samlades i Borgå gymnasium uppe vid domkyrkan. (Nu är denna byggnad domkapitel.) Bondeståndet samlades i lagman Orreaus hus på andra sidan domkyrkan. Tsaren höll sitt öppningstal i gymnasiebyggnaden. Kvällen efter talet hölls lantdagsbal i stora salen på övervåningen.

Tsarens staty i domkyrkan

Tsar Alexanders bön, översatt och inramad, i Borgå domkyrka.

Tsar Alexanders bön, översatt och inramad, i Borgå domkyrka.

Tsaren, som var mycket förtjust i vackra flickor, dansade två danser med den unga Ulla Möllersvärd. Hon tappade sin solfjäder under balen. Tsaren plockade upp solfjädern, stack in den under sin rock och återsände den till den unga flickan dagen därpå, berättas det. Även de mest obetydliga småsaker har man således lagt på minnet. Ulla Möllersvärd blev tack vare dessa två danser med tsaren en berömdhet, vars liv i minsta enskildhet är kartlagt och återberättat i Borgås historia. Även domkyrkan hade sin uppgift under lantdagen, som öppnades och avslutades i detta helgade rum. Här inne i kyrkan står också tsarens staty, utförd av Borgås egen son, bildhuggaren Walter Runeberg (son till skalden Johan Ludvig Runeberg). Den ställdes här till etthundraårsminnet av Borgå lantdag. Året var 1909. Ursprungligen ställdes statyn vid den pelare, där tsarens tron hade stått. Den erinrar om, att kejsaren erkände Finland som en nation ”bland nationernas antal”.

Tsarens löfte inramat

Bredvid bildstoden har man satt upp tsarens bekräftelse av Finlands lagar och privilegier. Bekräftelsen är tryckt och inramad. Den lyder:

”WI ALEXANDER I. med Guds Nåde, Kejsare och Sjelfherrskare öfwer hela Ryssland etc. etc. etc. Stor-Furste till Finland etc. etc. Göte weterligt: Att sedan WI, efter Försynens skickelse, tagit Stor-Furstendömet Finland i besittning, hafwe WI härmedelst welat bekräfta och stadfästa Landets Religion och grundlagar samt de priwilegier och rättigheter hwart och ett Stånd inom berörde Stor-Furstendöme i synnerhet, och alla dess Inbyggare i gemen, så högre som lägre, hittills, enligt Constitution, åtnjutit: Lofwandes att bibehålla alla dessa förmåner och författningar fasta och oförryckte i sin fulla kraft. Till yttermera wisso hafwe Wi teknat denne Försäkrings-Act med WÅR egenhändiga underskrift. Gifwit i Borgå, den 13/29 Martii 1809.

Originalet är högst egenhändigt undertecknadt

ALEXANDER.

Öfwersättningens rigtighet bestyrkes.

På Nådigste befallning.

ROB. H. REHBINDER

Tjenstgörande hos H. M. Kejsarens Person

wid Finska Ärendena.”

En annan tavla innehåller tsarens avslutande bön till Gud. Jag återkommer till den.

Skulle friheten upphöra?

Suomis dotter (Finland) med Finlands lejon och lagen (Lex) som sköld.

Suomis dotter (Finland) med Finlands lejon och lagen (Lex) som sköld.

Man har velat framhålla en viktig händelse i Borgås historia, men detta räcker inte som förklaring till detta enträgna framhållande av tsaren och hans löften. Man har varit mycket angelägen om att erinra om tsarens löften, eftersom man med all rätt fruktade, att tsarerna skulle glömma av dessa löften eller kanske rentav ta tillbaka dem. Under de första femtio åren var faran stor, att tsaren skulle glömma bort löftena. Under de sista trettio åren var faran överhängande, att ryssarna skulle dra in alla Finlands rättigheter och privilegier. Alltifrån 1889 och särskilt efter februarimanifestet 1899 hårdnade det ryska greppet över Finland. All frihet var satt i fara. Ett av finländarnas motdrag var att erinra om givna löften. Man gör som synes allt för att understryka löftenas äkthet. I den tryckta texten försäkrar man att tsarens underskrift är ”högst egenhändigt” skriven. Robert H. Rehbinder har dessutom intygat, att översättningen är riktig. Stavningen vittnar om att tavlans text trycktes tidigt. Man har vidare med statyn i domkyrkan velat föreviga ögonblicket, då tsaren gav sina löften, just på den plats, där de gavs. Man har även på annat sätt förevigat detta ögonblick. Två målningar visar tsar Alexander på Borgå lantdag. År 1813 utförde konstnären Emanuel Thelning denna målning, som hängdes i domkapitlets högtidssal i Borgå. Här i huset hade lantdagen samlats år 1809. Denna plats var den första, som fick ett minne av den betydelsefulla lantdagen. Senare fick konstnären Robert Wilhelm Ekman i uppdrag att måla av Thelnings konstverk. Denna nya och stora målning hänger idag i regeringsbyggnaden, det gamla senatshuset i Helsingfors. (Stig Ramel, Göran Magnus Sprengtporten: Förrädaren och patrioten, 2003, s. 224-225.) Thelnings målning har varit förebilden inte bara för Ekmans kopia utan även för Walter Runebergs staty, som tillkom nästan ett århundrande efter Thelnings verk. På allt sätt har man alltså velat påminna om tsarens löften på Borgå lantdag.

Hur skall tsarens bön översättas?

Tsar Alexander II på Senatstorget i Helsingfors.

Tsar Alexander II på Senatstorget i Helsingfors.

Tsaren avslutade sitt tal vid hyllningen i Borgå domkyrka med en bön: ”Jag beder den Allsmäktige Guden gifva mig styrka och vishet att styra detta aktningsvärda folk efter dess lagar och den eviga rättvisans oryggliga ordning.” Tsaren yttrade dessa ord på franska, och i ett avseende är översättningen högst osäker. Där står ”d’apres ses loix” (efter sina lagar), men gäller det Guds lagar eller det finländska folkets lagar? Eftersom Alexander vänder sig till Gud, ligger det närmast till hands att tänka på Guds lagar, men översättaren menar, att det finländska folkets lagar åsyftas. En sådan översättning förvandlar även denna bön till ett löfte att följa Finlands lagar, men den är som sagt osäker. Det är dock betecknande, att finländarna har valt just denna tolkningsmöjlighet. De ville ha så många löften som möjligt. Avslutningens översättning är snarare en omtolkning av innebörden. Där står: ”d’apres … sa justice divine”, vilket ordagrant betyder ”enligt … hans (Guds) gudomliga rättvisa”. Man har dock översatt med ”enligt… den eviga rättvisans oryggliga ordning”. Tre ord, nämligen eviga, oryggliga och ordning, saknar motsvarighet i den ursprungliga texten. Icke heller framgår av översättningen, att det rör sig om ”hans”, det vill säga Guds, rättvisa. Alla dessa missvisande förändringar av bönen har dock ett syfte. Man kan få intrycket, att Finlands lagar var detsamma som ”den eviga rättvisans oryggliga ordning”. Likaså fick man intrycket, att tsaren erkände att lagarna överensstämde med ”den eviga rättvisans oryggliga ordning”, och att de således inte borde ändras. Man kunde få det till att tsaren erkände, att Finlands lagar var rättvisa, och att de inte borde eller kunde ändras just därför. Man var helt enkelt rädd, att tsarerna skulle ta tillbaka sina löften eller glömma av dem. Just detta var hela tiden nära att ske, och Finlands sista trettio år under rysk överhöghet kännetecknades av förtryck och löftesbrott. Under denna tid av hårdnande förtryck skaffar man fram tsarens staty till Borgå domkyrka. År 1909 var tsar Alexander I:s löften till Finlands folk det sista, som ryssarna ville bli påminda om. Just därför påminde finländarna dem om dessa löften och utfästelser. Finländarna visste hur de skulle göra.

Två tsarstatyer

Den mest iögonenfallande av de två tsarstatyerna i Finland står dock på Senatstorget i Helsingfors. Där står Walter Runebergs staty av Alexander II, avtäckt år 1894, några år efter att ryssarna hade skärpt förtrycket. Vad hade då tsar Alexander II uträttat? Jo, han hade inkallat Finlands andra lantdag år 1863, femtiofyra (54) år efter Borgå lantdag. Framför statyns sockel står statygrupper. Rakt fram med det mest iögonenfallande läget står Suomis dotter (Finland) med svärdet i höger hand och en sköld i vänster hand. På skölden står ordet Lex (lag). Lagen och författningen är Finlands värn, vill man säga, och tsaren hade alltså följt givna löften och lagar. Finländarna erinrade redan 1894 om allt vad ryssarna inte ville bli påminda om. Mycket bra arbetat! Så skall konsten användas. Finländarnas åsikt, att höga befattningshavare bör minnas sina löften och leva upp till dem, är lika viktig i våra dagar, även om finländarna nu lyckligtvis inte behöver oroa sig för ryska tsarer och deras ämbetsmän. Vad gäller tsar Alexander II bör vidare tilläggas, att han avskaffade livegenskapen, och att han utfärdade ett dekret, varigenom en rysk duma (riksdag) instiftades. Samma dag som dekretet utfärdades föll han beklagligtvis offer för ett bombattentat. Hans son och efterträdare brydde sig inte om faderns dekret. Så mycket större framstår därigenom Alexander II. Finländarna hedrar en högt förtjänt tsar.

Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

Kronprins Gustaf på Gräfsnäs – ett 250-årsminne

Sveriges blivande drottning Sofia Magdalena mottogs högtidligt med all militär ståt på Gräfsnäs år 1766. Kronprins Gustaf (senare Gustaf III) hade med ett stort följe och många vagnar farit ner till Helsingborg för att möta sin brud, den danska prinsessan Sofia Magdalena.

Regementet hyllade kungligheterna

Gustaf III och Sofia Magdalena på en medalj.

Gustaf III och Sofia Magdalena på en medalj.

Färden hem gick genom Halland till Göteborg. Det kungliga följet passerade genom Lindome, Kållered och Mölndal. Även bondhästar härifrån har varit med om att dra de kungligas vagnar. Den 18 oktober bröt man upp från Göteborg med Gräfsnäs som mål. Följet var så stort, att alla inte kunde inkvarteras på slottet. Kronprins Gustaf och hans följe övernattade på säteriet Livered, som låg närmare Göteborg. Kronprinsen följde dock med fram till Gräfsnäs och återvände därifrån till sitt nattkvarter. På borggården i Gräfsnäs stod Västgöta-Dals infanteriregemente uppställt och saluterade kungligheterna. ”Fruntimmer och kavaljerer” från trakten gjorde ”deras underdåniga uppvaktning”. ”Vid samma tillfälle blevo samteliga officerare av Västgöta-Dals infanteriregemente presenterade för deras kongliga högheter av överstelöjtnanten och riddaren Strömsköld.” Både Livered och Gräfsnäs illuminerades (lystes upp) dagen till ära.

Gudstjänst och dop på slottet

Militärmusikerna Andreas Hellius och Henrik Nilsson från Westgiötha Gustavianer spelade marscher för åskådarna. I bakgrunden skymtar Margareta Leijonhufvuds porträtthuvud. Foto: Lars Gahrn.

Militärmusikerna Andreas Hellius och Henrik Nilsson från Westgiötha Gustavianer spelade marscher för åskådarna. I bakgrunden skymtar Margareta Leijonhufvuds porträtthuvud. Foto: Lars Gahrn.

Dagen därpå var en söndag, som firades med gudstjänst på Gräfsnäs. Efter predikan döptes hovjunkaren Gripenstedts tre dagar gamla son. (Gripenstedt ägde Gräfsnäs.) Kronprinsen och hans blivande brud ställde upp som faddrar. Kronprinsen gav sitt ”nådigste tillstånd” till att gossen skulle få heta Gustaf, och prinsessan höll barnet i sina armar under hela dopakten. Kungligheterna besökte sedan barnets moder (som tydligen låg till sängs efter nedkomsten). Därefter spisades middag, och så åkte man iväg med Skara som mål. Tack vare samtida källor kan vi följa det kungliga följet dag för dag. Henning Stålhane har sammanställt dem och skrivit en mycket intressant bok i ämnet. (Henning Stålhane, Gustaf III:s Bosättning, Brudfärd och Biläger: Kulturhistorisk skildring, Sthlm 1946, s. 174-176.) Här kommer man 1700-talet nära. Om många socknar och städer, som berördes av resan, finns här värdefulla uppgifter att hämta. Boken är mycket värdefull för hembygdsforskarna.

Offentliga skådespel redan 1766

Westgiötha Gustavianer tillsammans med andra militärhistoriska föreningar i Sverige, Norge och Danmark brukar årligen ordna Gräfsnäs slottsspel. Som synes finns åtskilligt att hämta ur redogörelserna för Gustafs och Sofia Magdalenas färd. 2016 års slottsspel anknöt till 1766 års händelser, som ju är ett 250-årsminne. Ett helt regemente fanns ju på plats för att hylla kungligheterna och sola sig i det farande hovets glans. Gudstjänst firades också som ett offentligt skådespel. Händelserna år 1766 var högst fredliga, men år 2016 beslöt arrangörerna att även lägga in strider mellan olika förband. Man vet, att åskådarna uppskattar sådana skådespel. Dessutom är man bra på att framföra sådana skådespel.

Krigsteater kring slottet

Norrmän från föreningen Tordenskiolds Soldater lever lägerliv.

Norrmän från föreningen Tordenskiolds Soldater lever lägerliv.

Varje ställe har sina förutsättningar. Här kring slottet finns sluttningar och dalgångar, som lämpar sig för jägarförbands framryckningar och strider. Man hade ordnat så, att åskådarna stod högt och kunde blicka ner över soldaterna. Särskilt på slottets baksida hade man ett slags friluftsteater. Åskådarna stod uppe på vallen, och förbanden besköt varandra där nedanför. Striderna utkämpades på flera platser, och vi besökare lotsades skickligt runt från den ena platsen till den andra. Erik Samuelsson från Antens nätverk var en mycket skicklig berättare och ciceron under skådespelet. Det hela slutade med arkebusering. En brottslig greve, spelad av Daniel Bäcklund, ställdes inför exekutionstruppen och sköts ner. Daniel Bäcklund har vanan inne att bli arkebuserad och tycks trivas med uppgiften. Det går ju an så länge arkebuseringarna är teater. Under sådana förhållanden får man en huvudroll och kan komma tillbaka nästa år. Han spelar sin roll med skicklighet och bravur. Både han och åskådarna har anledning att se fram emot nästa års avrättning (om det blir någon). För att ge oss åskådare ett fullt skådespel hade man detta år sammanfört två skilda händelser, dels kronprinsens och prinsessans mottagande 1766, dels de danska anfallen mot Gräfsnäs 1612.

Lägerliv och marknad

Slottsspelen innehöll dock mycket mer. Besökarna kunde både före och efter uppleva lägerliv på borggården. Här övernattade krigarna och deras kvinnor i tält. De bör ha frusit litet grand i de kalla julinätterna den 15-17 juli. Här förekom även marknad. På lördagen hängde regnet i luften (men föll lyckligtvis inte ner). Då passade det bra att ha en del stånd inomhus i slottets bottenvåning. Det vore önskvärt, att även slottets övre våning kunde få tak över sig. Det går dock framåt för Gräfsnäs. Under 2016 fick man dels ett porträtthuvud av Margareta Leijonhufvud, Gustaf Wasas andra drottning, dels ett springvatten eller med andra ord en fontän i slottsparken.

342 hästar

Kronprinsparets följe var stort. Stålhane räknar upp mycket. Jag har räknat ihop, att man hade 56 vagnar, och att man behövde 310 vagnshästar och 32 ridhästar. Kronprinsen bör ha fått en ordentligt förhöjd självkänsla av en sådan uppvaktning. Framför allt undrar man, hur vägarna såg ut efter en sådan framfart. De bör ha varit både sönderkörda och söndertrampade. Allt som allt 342 hästar bör ha kunnat fördärva vilken grusväg som helst. Ändå tog man sig fram förhållandevis snabbt. En dagsresa mellan Göteborg och Gräfsnäs med vagn var en förhållandevis snabb resa på den tiden. Avståndet är ungefär sex mil med järnväg, vilket innebär en rakare väg än den kronprins Gustaf och den blivande kronprinsessan följde år 1766.

Stort följe och lång dagsresa?

Jag blev förvånad över både resans längd och följets storlek. Arkivarien och filosofie licentiaten Bo Strömberg har skrivit en omfattande bok om kungarnas resor under medeltiden, 1500-talet och 1600-talet. Bokens fullständiga titel är: JBLD Strömberg, De resan­de kungarna – och maktens centrum (Samling­ar utgivna av Svenska fornskriftsällskapet: serie 1. Svenska skrifter 97), Uppsala 2013. Boken har utöver käll- och litteratur­förteckning även ett utför­ligt register över ortnamn, personnamn och sakord, inalles 22 sidor bara det. Vad har Strömberg att säga om kronprins Gustafs resa vad gäller följets storlek och dagsresans längd?

En fontän i en stor damm invigdes under slottsspelen.

En fontän i en stor damm invigdes under slottsspelen.

Han svarar: ”Ifall jag håller med om slutsatsen angående kungaföljets storlek? Jo, följet var nog ganska stort, men inte exceptionellt stort jämfört med de kungliga följen som jag har studerat – som i och för sig var från annan tid. På sidan 20 i min bok minns jag att danske kungen hade femtio vagnar; femtio vagnar var dock för litet, varför hovet fick fraktas postvis. Men här var det väl inte hela Gustafs hov som skulle byta residens. På sidan 22 i min bok finns en uppgift om en resande kronprins på femtonhundratalet. Hertig Erik hade 268 personer. Gustafs följe var eventuellt mindre, ifall man hade 56 vagnar plus 32 ridhästar. Det borde bli 144 resande, minst. Men man vet ju inte hur många som satt i varje vagn. Jag har inte så stor erfarenhet av hur mycket som krävs för att ödelägga en grusväg, däremot … Ja, det var en ganska rask förflyttning. Som jag skrev i min bok (sidan 402, noterna 301-302) är dock beräkning av någon sorts ’normal’ fart i äldre tid mycket svårgenomförbar. Beträffande medeltid har man antagit att 7 mil var maximalhastighet för de flesta medeltida resor. Men kronprins Gustaf levde å andra sidan flera hundra år senare. Jag vet inte riktigt vad ’snabb resa’ innebar på hans tid. Som jag nämnde en gång i tiden finns ju ett ’vägmuseum’ utanför Stäket, här i närheten. Dalkarlsbacken är vägmuseets namn. Wikipedia har en artikel därom: https://sv.wikipedia.org/wiki/Dalkarlsbacken. Den bevarade vägen från 1600-tal ger intryck av att vägnätet inte hade förbättrats så mycket då, men ytterligare hundra år senare… Jag ser i varje fall inget skäl att motsäga din formulering.”

Så skriver Strömberg. Följet var alltså stort eller medelstort och dagsresan betydande. Dessutom måste man räkna med alla som kom resande för att beskåda kungligheterna. Vid Gräfsnäs fanns som synes stora mängder folk. Hästarna har sällan haft så mycket att göra där i nejden som då.

Klicka här för denna artikel som pdf

Carl XIII – trots allt mer betydande än vad man tidigare har menat

Carl XIII är omvärderad och ansedd som en betydande man med betydande insatser på sin meritförteckning – Aldrig trodde jag att jag skulle få vara med om något dylikt! Det är mycket vanligt att kungar övervärderas och räknas för mycket mera betydande än de i själva verket var, men i fråga om Carl XIII (svensk konung 1809 – 1818, norsk konung 1814-1818) har ingen hittills gjort några försök att uppvärdera honom. Man tycks ha betraktat honom som ett hopplöst fall att göra någonting av. Snarare har man tävlat om att nedsätta hans anseende. Litteraturprofessorn Olle Holmbergs elaka, träffsäkra men ensidiga snabbskiss är ett lågvattenmärke för Carl XIII:s anseende. (Olle Holmberg, Leopold och Reuterholmska tiden 1792 – 1796, Sthlm 1957, s. 5-7.)

En uppskattande bitvarg

Hertig Carl (senare Carl XIII) i sin krafts dagar (men viljekraftig var han aldrig). Text i bild: Konung Karl XIII (1748-1818).

Hertig Carl (senare Carl XIII) i sin krafts dagar (men viljekraftig var han aldrig).

Så mycket mer förvånad blev jag, när jag fann att professor Erik Lönnroth, en av de aderton i Svenska Akademien och känd som en hård bitvarg gentemot ”Sveriges hjältar och riddersmän”, hade omvärderat den trettonde och mest missaktade av våra Carlar. På uppdrag av Svenska Akademien skrev den gamle historieprofessorn en levnadsteckning över Gustaf III till akademiens 200-årsjubileum. Den gamle bitvargen var skarpögd, när det gällde andras fel och brister. Bilden av Gustaf III är inte alltid smickrande men trots allt överraskande ofta uppskattande eller förstående. Det mest uppseendeväck­ande är den gynnsamma bild Lönnroth tecknar av kungens äldste bror, hertig Carl, sedermera Carl XIII. Jag blev mycket överraskad. (Erik Lönnroth, Den stora rollen: Kung Gustaf III spelad av honom själv; Svenska Akademiens handlingar från år 1986 I, Sthlm 1986.)

Carl – en självständig amiral?

Samma år sammanfattade Lönnroth utförligare sina forskningar i ämnet i festskriften till Curt Weibull på dennes hundraårsdag 1986. (Erik Lönnroth, Hertig Carl och kriget 1788, kapitel i: Vetenskap och omvärdering: Till Curt Weibull på hundraårsdagen 19 augusti 1986, Gbg 1986.)

År 1788 startade Gustaf III krig mot Ryssland. Hans äldste bror hertig Carl var storamiral och utnämndes till befälhavande amiral över den svenska örlogsflottan, som skulle uppsöka den ryska flottan och besegra den. Hertigen saknade dock sjömansutbildning och var därför beroende av sin flaggkapten Otto Henrik Nordenskjöld. Gustaf III ville styra även krigföringen till sjöss och utfärdade många order. Lönnroth hävdar, att hertigen var överraskande självständig och självrådig. Han brydde sig mer om lägets krav än broderns befallningar. Hertigen och storamiralen handlade genomgående välöverlagt och klokt.

Carl följde dem han hade omkring sig

Till lands lamslogs krigföringen av myteriet i Anjala. Gustaf III blev, när Danmark hotade Sverige västerut, tvungen att återvända till Sverige. Han gav nu Carl befälet över en här, som hade gjort myteri. Med hjälp av eftergifter, tid och tålamod lyckades hertigen få hären betydligt tjänstvilligare, men tyvärr kunde inte mycket uträttas med förband, vilkas befäl var mer eller mindre ovilliga att lyda och föra krig. Även som överbefälhavare för fälthären visade sig Carl – enligt Lönnroth – överraskande självständig och självrådig.

Sjöslaget vid Hogland innebar, att den svenska och den ryska flottan seglade på linje bredvid varandra och besköt varandra med all kraft. Text i bild: Sjöslaget vid Hogland den 17 juli 1788.

Sjöslaget vid Hogland innebar, att den svenska och den ryska flottan seglade på linje bredvid varandra och besköt varandra med all kraft.

Lönnroth har så vitt jag kan förstå rätt i att hertigen ofta satte sig över konungens befallningar, men kanske tillmäter han Carl alltför stor betydelse, och man bör nog undvika ordet självständighet. Hös­ten 1788 möttes bröderna i Göteborg, där alla misshäl­ligheter dem emellan klara­des ut. Lönnroth skriver: ”Uppenbarligen hade Carl återfunnit sin rätta natur enligt Gustafs uppfattning, d.v.s. som vanligt låtit sig domineras av brodern.” (Denna utsaga finns på sidan 139 i festskriften och en snarlik: ”Carl gav till slut som vanligt vika för brodern” på sidan 129.) Dessa välgrundade utsagor får läsaren att känna en obehaglig aning: Var det kanske bara så, att den viljesvage och föga ihärdige hertigen gav efter för dem, som han hade omkring sig?

När brodern var närvarande, följde han honom. När kungen var frånvarande, följde han kanske flottans befälhavare eller härens befäl. Efter broderns död och under brorsonen Gustaf IV Adolfs minderårighet var hertig Carl regent, men Carls gunstling Gustaf Adolf Reuterholm hade mycket makt. Så länge Reuterholm fanns i hertigens närhet, var Reuterholms makt stor, men efter förmyndarregeringen gick han i landsflykt. Då Carl år 1809 blev kung, ville han återkomma till makten och skrev därför till konungen. Hans vädjanden förklingade ohörda. Andra hade intagit hans plats, och frånvarande hade han inget inflytande. En man, som följer och rättar sig efter dem han har omkring sig, är allt annat än självständig, även om han skulle sätta sig över befallningar och önskemål från folk på annan ort. Detta sistnämnda visar endast att ingen kan tillmötesgå alla.

Carl – rikt begåvad men viljesvag

Ja, så var det av allt att döma. Under Gustaf III:s regering rättade han sig efter brodern (om denne var närvarande); under sin regenttid styrdes han i stor utsträckning av sin gunstling Gustaf Adolf Reuterholm, och under sin konungatid lät han kronprins Carl Johan styra och ställa efter gottfinnande.

”Slaget vid Hogland” blev namnet på ett uppskattat tobaksmärke.

”Slaget vid Hogland” blev namnet på ett uppskattat tobaksmärke.

Läser man Lönnroths framställning, som är fylld av anförda avsnitt ur hertigens brev, möter man dock en man, som kan överblicka läget, begriper vilka valmöjlig­heterna är och kan bedöma vilket bästa handlingssättet kan vara. Han var Lovisa Ulrikas son, Gustaf III:s broder och Fredrik den stores systerson. Ingen kan ta ifrån honom det erkännandet att han var rikt begåvad. Hans överväganden och åtgärder under tiden före sjöslaget vid Hogland var både kloka och välgörande. Givetvis har han hela tiden inhämtat de andra befälhavarnas åsikter och ofta följt dem. Det bör dock påpekas, att han vid ett viktigt tillfälle gick emot sin flaggkapten Otto Henrik Nordenskjöld (Lönnroth sidorna 126-127). Han hade alltså någon gång egna uppfattningar, som han höll fast vid och omsatte i handling. I början av kriget befallde konungen hertigen att genast uppsöka den ryska flottan och inlåta sig i strid. Hertigen valde att vänta och avvakta förstärkningar från Karlskrona. Av handlingarna framgår, att han handlade i samförstånd med övriga befälhavare. Lönnroth skriver: ”Antagligen räddade hertig Carls egenmäktiga dröjsmål den svenska örlogsflottan från katastrof.” I stället vann flottan vid Hogland under hertigens befäl en stor seger eller rättare sagt en uppseendeväckande framgång. Svenska flottan visade sig vara jämbördig med eller överlägsen den ryska! Segern eller framgången fyllde Sverige med jubel. I Karlskrona restes senare hertigens staty i en park, som fick heta Hoglandsparken.

Följsamhet – en värdefull egenskap

Han var en begåvad man, men han var inte viljestark eller ihärdig. Sådana människor behövs dock och kan vara till stor nytta. Så här i efterhand förefaller Carl XIII att vara specialdesignad för den tid, vari han levde. I ett rike, där Gustaf III och sedermera hans son Gustaf IV Adolf var konungar, och där Carl Johan ännu senare blev kronprins, där fanns det helt inte något utrymme för viljestarka och ihärdiga prinsar eller för en konung, som ville driva igenom sin egen vilja. Tack vare sin följsamhet kunde han bevara sin brors förtroende och göra åtskilliga insatser av värde. Tack vare samma egenskaper blev han bästa tänkbara kung i en tid, då ett politiskt och militärt snille som Carl Johan behövde både ryggstöd och full handlingsfrihet. Om vi vill vara ärliga, måste vi – till vår häpnad – erkänna, att de egenskaper, som har klandrats, i själva verket var värdefulla i den tid, då han levde. Viljesvaga och följsamma människor behövs! Efter broderns död och under brorsonen Gustaf IV Adolfs minderårighet var hertig Carl regent. Denna förmyndarregering var åtskilligt lugnare och friare från motsättningar än broderns oroliga och farofyllda regering, och den var mycket klokare och försiktigare än Gustaf IV Adolfs regering, som ledde till Finlands förlust och allmän upplösning.

En framstående storamiral

Erik Lönnroth har i viss mån omvärderat en av våra mest ringaktade kungar. Tack vare sin genomgång av samtida källor kan Lönnroth påvisa, att Carl (i broderns frånvaro) kunde vara självständig gentemot sin broder och konung, och att hans åtgärder som regel var både genomtänkta och lyckosamma. Denna ”självständighet” bör dock inte tolkas så, att han var en självständig man. Den visar bara att han i valet mellan en frånvarande konungs befallningar å ena sidan och lägets krav och befälhavarna i sin omgivning följde omgivningen och lägets krav. Genom att lyssna på råd och rätta sig efter andra undvek han allvarliga felgrepp. Tvärtom var hans beslut och åtgärder, mycket tack vare omgivningen, väl genomtänkta och lyckosamma.

Carl XIII som konung – kunglig glans och kroppslig skröplighet.

Carl XIII som konung – kunglig glans och kroppslig skröplighet.

Samtiden hyllade hertig Carl som en stor sjöhjälte, och visst fog fanns av allt att döma för hyllningarna. Han var orädd i striden och fattade tack vare sina rådgivare som regel väl genomtänkta beslut. Bilden av hertig Carl, som under slaget vid Hogland står på flaggskeppets däck och lugnt röker pipa, medan ryssarna skjuter som häftigast, är Sveriges motsvarighet till Danmarks Kristian IV (”Kong Christian stod ved höien mast”). För en gammal flottist som jag har hertig Carl alltid varit ett stort namn. För frimurarna har han alltid varit en storhet på grund av stora insatser för svenskt frimureri. Till slut kom Erik Lönnroth och påvisade, att hertig Carl var mer än en galjonsfigur. Han var trots allt en framstående storamiral.

I noterna skriver Lönnroth; ”Någon biografi över Carl har typiskt nog inte sett dagen.” En sådan är givetvis önskvärd. Lönnroths forskningar visar, att den också kan bli mycket intressant och givande. Det är dags att låta Carl själv komma till tals genom hans egna brev och handlingar. Historien om det gustavianska skedet i allmänhet och Carl i synnerhet har skrivits med ledning av den tidens memoarer, som är fyllda av lösa rykten, förmodanden och nidbilder. Lönnroth kopplade loss från dessa memoarer och sökte i stället upp samtida brev och aktstycken. Förhoppningsvis kommer andra forskare att gå vidare på denna väg. Carl är väl värd att lära känna. Hans bevarade slott Rosersberg gjorde starkt intryck på mig, när jag och mina föräldrar besökte slottet år 1993. Det finns all anledning att återkomma till detta besök.

Klicka här för denna artikel som pdf

Goda bröder skålar för sina fruar

Christina Hall (1749-1825) var gift med John Hall den äldre, Göteborgs rikaste köpman. Därför var hon värdinna i Hallska palatset i Göteborg och i familjens sommarvilla Gunnebo i Mölndal. Hon kunde tack vare familjens rikedom och ställning framträda som en betydelsefull kulturpersonlighet. För några år sedan gjorde den kände samlaren Niklas Krantz ett betydelsefullt fynd. Han påträffade Christina Halls visbok (påbörjad 1766).

Denna tobaksetikett förkunnar att enighet är en förutsättning för självbestånd (självständighet). Ordet enighet hade mycket högt värde vid denna tid och var ett politiskt slagord. (Bildkälla: Walter Loewe, Petum optimum, 1990, sid. 156.)

Denna tobaksetikett förkunnar att enighet är en förutsättning för självbestånd (självständighet). Ordet enighet hade mycket högt värde vid denna tid och var ett politiskt slagord. (Bildkälla: Walter Loewe, Petum optimum, 1990, sid. 156.)

I denna visbok finns (på sidan 123) en skålvisa. Den avtrycks här med tillstånd av Niklas Krantz, som äger visboken:

1)  Bort ängslan och sorg
från vänskapens borg,
där Enighet sitt säte har och Dygden sitt försvar,
där Dygden krantsen bär
och Oskuld skyddad är,
där Äran står på vakt och Frihet i gevär.

2)  Var färdig, min bror!
På knäpp det beror.
För våra bröder när och fjär ren pant vårt hjärta är.
Låt glasen få sin höjd!
Var sjunge nu med fröjd!
Lev väl var trogen bror, i frihet städs’ förnöjd!

3)  Kom, låtom oss nu
för var och en fru,
som trogna bröders hjärtan fått och framdels få till lott,
vårt glas rent tömma ut
och sjunga till ett slut!
Lev, täcka könet, sällt! Med oss allt nöje njut!

Är visan ofullständig?

Möjligen är visan ofullständig. Sidorna 115-122 fattas i visboken, vilket innebär, att visan kan ha haft inledande strofer på de förlorade sidorna.

En sång för en sammanslutning med höga syften

Svenskt Visarkiv känner inte till någon annan uppteckning av denna visa. Författare och melodi är därför okända liksom omständigheterna kring sångens tillkomst.

Klubben Enigheten i Göteborg har stilfulla möteslokaler.

Klubben Enigheten i Göteborg har stilfulla möteslokaler.

Ett och annat kan dock utläsas ur stroferna. Detta är en visa för män, som skålar för sina fruar. De håller till i ”vänskapens borg”. Männen är förenade i vänskap och har tillgång till något slags samlingslokal. Männen är eniga, försvarar dygden och skyddar oskulden. Äran och friheten vakar över och skyddar verksamheten. Det rör sig uppenbarligen om ett ordenssällskap eller om en klubb med höga syften. Eftersom Enigheten framhålls i första hand, tänker man osökt på Klubben Enigheten i Göteborg. (Den fanns redan 1789, men det är tyvärr inte känt vilket år den grundades.) Kan sången ha använts under dess sammankomster? Med tanke på, att antalet klubbar under 1700-talet var lågt, och att Enigheten betonas, talar mycket för detta.

Klubben Enigheten i Göteborg är en av Sveriges äldsta klubbar. Tyvärr saknas dock handlingar från äldre tider, men tack vare ett tidningsmeddelande vet man, att klubben fanns till år 1789. Den anses vara bildad med The Royal Bachelors Club (även den i Göteborg) som förebild. Denna klubb bildades 1769. (C.R.A. Fredberg, Det gamla Göteborg II, Gbg 1921, s. 398-403 och 803. Kortfattad krönika i ord och bild om Klubben Enigheten, Gbg 1939, s. 15-19.) Tyvärr kan man alltså inte få fram något om visan från klubbens arkiv. Kanske kan man dock i framtiden finna fler uppteckningar, som skulle kunna ge fler upplysningar. Alla, som forskar i gamla visböcker, uppmanas att hålla ögonen öppna! Tyvärr är melodin okänd. Finns det någon känd melodi, som skulle kunna användas till denna visa?

Alla egenskaperna framställs tydligen på tidens sätt som personifierade gestalter: Enigheten, Dygden, Oskulden, Äran och Friheten.

Några oklara ställen finns

Klubben Enighetens stilfulla möteslokaler för banketter.

Klubben Enighetens stilfulla möteslokaler för banketter.

Uttrycket ”På knäpp det beror” (2:2) måste sägas vara dunkelt, och man kan undra om inte en förvanskning föreligger. ”Knäpp” kan betyda ”sup, snaps” (Saob), och i nästnästa rad höjs glasen. Raden skulle i så fall betyda, att det beror på supen, det vill säga de fyllda glasen, om brodern är färdig, det vill säga redo, att skåla och vara med i festen.

En felläsning torde kunna antecknas. I 2:3 torde orden ”fjärr’ en” ha lästs samman så att de har blivit ”fjär ren”. Det förra uttrycket ger god mening men icke så det senare.

Enigheten – ett politiskt laddat ord

Enigheten har sitt säte i klubben. Man bör ha klart för sig, att enighet var ett politiskt laddat ord. Gustaf III gjorde genom sin statsvälvning 1772 slut på partistriderna vid riksdagarna. Han fruktade, att de skulle leda till Sveriges undergång som ett fritt rike. Istället framhöll han och hans män värdet av enighet. I denna visa framhålls enighetens värde. Den klubb, där enighet har sitt säte, är en vänskapens borg. Där har dygden sitt försvar och sin belöning (krans). Där är oskulden skyddad. Äran står på vakt och friheten i gevär. Enigheten är alltså en grundförutsättning för allt gott, som förekommer inom mänsklig samvaro. Enighet är en förutsättning för frihet. Detta var en ledande tanke hos Gustaf III.

När klubben bildades, valde man namnet med omsorg. Man valde ett ord med mycket god klang (för de flesta). Gustaf III hade sitt starkaste stöd bland de ofrälse (alltså även bland borgerskapet). Både klubbens namn och visan passade bra i Christina Halls Göteborg.

Klubben lever och blomstrar

Sköna fåtöljer i hemmiljö hos Klubben Enigheten i Göteborg.

Sköna fåtöljer i hemmiljö hos Klubben Enigheten i Göteborg.

Klubben lever och blomstrar ännu den dag, som i dag är. För några år sedan visade jag ett antal klubbmedlemmar runt i Mölndals kvarnby, och jag blev givetvis genast intresserad av denna anrika sammanslutning. Den har sina stilfulla klubblokaler på Viktoria­gatan i Göteborg. Ett par bilder därifrån får avsluta denna artikel samtidigt som jag påminner om mina efterlysningar. Klubbens äldsta historia och uppgifter om ovanstående sång efterlyses å det enträgnaste.

Klicka här för denna artikel som pdf