En myntsamlare och amatörskådespelare kan på sitt sätt säga lite grand om hurudan Christina Hall på Gunnebo var. ”Säg mig vem du umgås med, så skall jag säga dig hurudan du är.” Det ligger mycket i detta talesätt.
Myntsamlare och mynthistoriker
Den man, som på detta sätt kan ge oss inblickar, är Johan Frans Podolyn (1739-1784), kontorsanställd, kassör och faktor inom Det Sahlgrenska compagniet i Göteborg, Manufakturverket i Alingsås och Firma Sahlgren & Alströmer i Göteborg. Släkten kom enligt uppgift från Podolien i nuvarande Ukraina, därav namnet. Om honom har Bo Gustavsson skrivit en 70 sidor lång levnadsteckning: Johan Frans Podolyn: myntsamlare och numismatiker (Göteborgs Numismatiska Förenings småskrifter nr 29, 2011). Podolyn var nämligen både myntsamlare och numismatiker (det vill säga forskare och skriftställare inom ämnet mynthistoria). Tack vare sina myntsamlingar och de minnespenningar, som är förknippade med honom, är han alltjämt av intresse för mynthistorikerna.
Amatörskådespelare
Hur är det då med anknytningen till familjen Hall? Christina Hall var, i likhet med många andra inom de högsta kretsarna på den tiden, intresserad av teater och spelade själv amatörteater. Även Johan Frans Podolyn spelade amatörteater. I december månad 1775 spelade han en av huvudrollerna i teaterstycket L’Honnête Criminel, ”som uppfördes hos Clas Alströmer 13 december 1775 och 18 december i John Halls hus i Göteborg.” Innan man hade teaterlokaler i Göteborg spelade man alltså hemma hos förmögna göteborgare med stora rum och salar. Året därpå spelade Podolyn med i sorgespelet ”Gustave”. Han spelade titelrollen och huvudrollen och föreställde självaste Gustaf Wasa, en av de stora nationella hjältarna under den gustavianska tiden.
Stor språkbegåvning
I Christina Halls Göteborg räknades Podolyn således som en stor amatörskådespelare. Han hade fler gåvor, som gjorde honom lämpad för sällskapslivet. Dit hörde kunskaper och erfarenheter från stora världen. Han föddes i Lissabon och gick i franska skolan i Stockholm. Han arbetade på kontor i Lissabon efter sin utbildning. Därefter var han ”lecteur och page” hos den svenske envoyén i Madrid. Rika människor läste inte alltid själv sina böcker. De hade lektörer, som läste högt för dem. På detta sätt måste Podolyn ha fått övning att tala och framföra en text. Inom den tidens sällskapsliv ägnade man sig ofta åt just högläsning. Podolyn förstod grekiska och latin. Han talade och skrev tyska, portugisiska, spanska, italienska, franska, holländska, engelska och svenska. Han var alltså en stor språkbegåvning. Dessutom var han mycket lämplig för sällskapslivet. Clas Alströmer, en av hans arbetsgivare, berömmer hans goda uppfostran, ”myckna beresenhet”, angenäma uppförande och (angenäma) sinnelag. Alströmer ville gärna ha honom som reskamrat eller betjänt. Med andra ord Alströmer ville gärna ha honom med sig eller i sitt följe. Man har all anledning att tro, att många fler än Alströmer ville ha Podolyn med i sällskapet.
Angenäm sällskapsmänniska
En sådan kunnig och angenäm sällskapsmänniska har varit ett fynd för sällskapslivet i Göteborg. Det överraskar inte, att han har spelat teater hemma hos Halls. Christina Hall älskade sällskapsliv och ville bli vän med så många sällskapsmänniskor och kulturpersonligheter som möjligt. Podolyn hade inte någon hög ställning i samhället. Inte heller var han rik. Därför är det häpnadsväckande hur många hyllningar han fick i tidningarna efter sin död. I Stockholms-Posten fick han tre olika minnesrunor. Orsaken till dessa hyllningar måste vara en omfattande vänkrets, som han med vänlighet och hjälpsamhet har vunnit. Detta framskymtar också i några brev, som Bo Gustavsson har funnit. Podolyn var ”alltid älskad och hedrad”, heter det på ett ställe. Även som numismatiker har han gjort en insats. Jag återkommer till detta.
Lars Gahrn
