Gustaf Wasas sägenomsusade frieri

I Torpa stenhus kan man åter se Katarina Stenbock, Gustaf Wasas tredje drottning, som bodde här under sin korta ungmötid. Där kan man även se hennes kunglige make, som bevisligen har besökt Torpa. Stenhuset har nämligen i dessa yttersta tider befolkats av vaxdockor.

Frieri på annan ort

Torpa stenhus. Foto: Lars Gahrn.
Torpa stenhus. Foto: Lars Gahrn.

Sedan gammalt har man inte bara berättat, att konungen har besökt Torpa, utan man har även berättat, att kungen kom till Torpa för att fria. Berättelsen återges av Anders Fryxell, som gav den vidare till 1800-talets stora historieintresserade allmänhet. Den återges därför av alla slags skriftställare och journalister, fastän den bevisligen inte stämmer. Gustaf Wasa har aldrig friat till Katarina Stenbock på Torpa, ty han har inte ens uppehållit sig inom Västergötland under den tid, då frieriet måste ha försiggått. Detta har varit känt sedan länge, men sådana insikter har – i motsats till roliga sägner – svårt att slå igenom. Vi vet var kungen befann sig, ty överallt utfärdade han brev. Om man sammanställer brevuppgifterna, kan man följa honom på hans resor runt riket. Så har JBLD Strömberg gjort. Jag erinrar om hans bok: ”De svenska resande kungarna – och maktens centrum” (Uppsala 2013). Fortsättningsvis bygger jag på hans värdefulla genomgång av kungarnas vistelseorter.

Kungen besökte inte Västergötland

Gustaf Wasa på Torpa.
Gustaf Wasa på Torpa.

Drottning Margareta Leijonhufvud avled den 26 augusti 1551. När sorgeåret nästan hade gått till ända, gifte kungen om sig med den endast 16- eller 17-åriga Katarina Stenbock den 22 augusti 1552. Inom denna tidsram bör frieriet ha försiggått. Vid Margareta Leijonhufvuds död var Tynnelsö slott i Södermanland kung Gustafs residens, enligt dateringen i hans brev. Under resten av 1551 befann sig kungen fortfarande i Mälardalen, framför allt i Stockholm. Där uppehöll han sig också under 1552 med undantag för en avstickare till Närke fram till dess att han utfärdar brev i Vadstena den 23 juni. Här skriver han brev – med undantag av en avstickare till Norrby i samma landskap – fram till och med den 21 september. (Bröllopet firades i Vadstena, och här försiggick alltså även smekmånaden.) Torpa kom han inte ens i närheten av. Tydligen har Katarina och hennes föräldrar infunnit sig vid hovet. Frieriet måste ha försiggått där och inte på Torpa. JBLD Strömberg har fått läsa mina slutsatser på förhand och instämmer: ”Huvudintrycket av kungarnas itinerarier kan anses tillförlitligt, även om något enstaka brev ibland har felaktig datering. (Erik XIV påstods t.ex. i registraturet ej ha funnits närvarande i Uppsala under dagen då sturemorden begicks, sidan 401, vilket inte kan stämma.) Eftersom kung Gustaf i detta fall inte alls uppges ha besökt Västergötland under den aktuella tiden, bör ett frieri på Torpa helt kunna uteslutas; ifall han någorlunda kort tid dessförinnan eller därefter hade varit i landskapet vore saken däremot något mer osäker.”

Två besök på Torpa tidigare

Katarina Stenbock på Torpa.
Katarina Stenbock på Torpa.

Däremot har Gustaf Wasa gästat Torpa tidigare. Det är alltså helt riktigt att ha en vaxdocka, som föreställer honom, i stenhuset. Han gästade Torpa både 1545 (brev utfärdades från och med den 10 till och med den 13 oktober) och 1550 (brev utfärdades från och med den 3 till och med den 6 februari). Katarina Stenbock föddes den 22 juli 1535 eller 1536. Gustaf Wasa kan mycket väl ha sett Katarina vid sina besök. Hon var då vid första besöket nio eller tio år, vid andra besöket tretton eller fjorton år. Fadern, Gustaf Olofsson Stenbock till Torpa, var en av konungens betrodda män och blev riksråd 1534. År 1540 blev han ståthållare i Västergötland. Han var betrodd som få. Märkligt är att se, att konungen aldrig reste till Västergötland efter sitt giftermål 1552. (Konungen levde fram till 1560 och fortsatte att resa flitigt i sitt rike. Han for till exempel över till Finland.)

Erik XIV på besök

Detta måste rimligen tolkas som att konungen litade på sin svärfar, ståthållaren av Västergötland. Konungen tycks inte ens ha tyckt, att det var nödvändigt att övervaka sin ståthållare och inspektera vad han höll på med. För svärfadern och svärmodern gick det bra att resa till hovet och besöka sin svärson och sin dotter där. Då slapp man besväret att ta emot hela hovet hemma hos sig. Då slapp man också kostnaderna för att utspisa dem alla hemma hos sig på Torpa. Som svärson har Gustaf Wasa aldrig gästat Torpa. Däremot har hans son Erik XIV besökt Torpa två gånger, dels 1561, dels 1563. Kanske borde även han få en vaxdocka i stenhuset? Lämpligtvis kunde man ställa honom inför en flammande brasa. När han besökte Torpa den 12 november 1563, bör det ha varit kallt. I ett stenhus känns kölden dessutom dubbelt svår. Den råa kylan kan man känna av även en sommardag. Man förstår att Torpas invånare övergav stenhuset och byggde ett timmerhus åt sig i stället.

Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

Vad gjorde Gustaf Wasa i Angered?

Vad gjorde Gustaf Wasa i Angered? Alltsedan JBLD Strömbergs stora verk ”De svenska resande kungarna – och maktens centrum” kom ut år 2013 har denna fråga med ojämna mellanrum dykt upp bland mina tankar. I detta stora verk och storverk får vi veta väldigt mycket, bland annat att Gustaf Wasa den 13 mars 1550 uppehöll sig i Angered.

Angered – en medeltida kyrksocken

Alla vi västsvenskar, som känner till Angered eller kanske rentav har varit där någon gång, studsar till, när Angered dyker upp i Strömbergs omfångsrika register: Vad kan det finnas för något samband mellan Angered och Gustaf Wasa? Angered är ju en nybyggd förort till Göteborg, och den är mycket invandrartät. Kort sagt, Angered är ju på alla sätt en nutida förort från miljonprogrammets dagar. Angereds senare historia och utveckling har så helt tagit överhand i vår föreställningsvärld, att vi glömmer att Angered är en medeltida kyrksocken med fornminnen och lång historia. Till denna historia hör alltså även ett besök av konung Gustaf Wasa i mars månad anno 1550.

Långt uppehåll på Älvsborg

Älvsborgs slott nybyggdes av sten på Gustaf Wasas tid, men trots detta såg slottet på hans tid ännu ut som en medeltida borg. Bild från Älvsborgs belägring 1563.
Älvsborgs slott nybyggdes av sten på Gustaf Wasas tid, men trots detta såg slottet på hans tid ännu ut som en medeltida borg. Bild från Älvsborgs belägring 1563.

Strömberg förtecknar konungars och andra regenters brev. Han anger dag och år, då de har utfärdats, samt platsen, där de skrevs. Tack vare denna förteckning kan vi följa konungen i spåren. Efter fem års bortavaro hade konungen i januari 1550 bestämt sig för att resa till Västergötland. Över Vadstena reste han till Jönköping och därifrån till Torpa i Västergötland. Här utfärdades elva brev från och med den 3 februari till och med den 6 i samma månad. Nästa brev är skrivet i Gällsnäs den 11 februari. Denna ort bör rimligtvis vara Hjällsnäs i Stora Lundby socken. Därifrån har han begivit sig till Älvsborg, där icke färre än 19 brev utfärdades från och med den 14 februari till och med den 12 mars. Konungen har alltså uppehållit sig på Älvsborgs slott ungefär en månad eller drygt en månad. Under hans tid nybyggdes slottet i sten. (Det hade tidigare varit en träfästning, som danskarna hade intagit och bränt ner är 1502.) Konung Gustaf lät också anlägga en stad invid slottet. Även den fick namnet Älvsborg. Staden grundades 1547 och anlades söder och sydväst om slottet. Här fanns alltså mycket för konungen att inspektera och ge befallningar om. Att döma av uppehållets längd var Älvsborg huvudmålet i Västergötland för konungens resa. På övriga orter uppehöll man sig på sin höjd två-tre dagar, men här på Älvsborg varade besöket en hel månad (eller något mer).

Kort dagsresa till Angered

Många av männen i kungens följe såg nog så medeltida ut. Varken kungen eller hans män visste om, att medeltiden var slut. Denna benämning var på deras tid ännu inte uppfunnen. Här ses längst till höger Gustaf Wasa, även känd som Lars-Erik Lundin, i Kolbäck 2012. Foto: Lars Gahrn.
Många av männen i kungens följe såg nog så medeltida ut. Varken kungen eller hans män visste om, att medeltiden var slut. Denna benämning var på deras tid ännu inte uppfunnen. Här ses längst till höger Gustaf Wasa, även känd som Lars-Erik Lundin, i Kolbäck 2012. Foto: Lars Gahrn.

Från Älvsborg begav sig kungen till Angered, där han utfärdade ett brev den 13 mars. Resan gick vidare till Loholm (där ett brev utfärdades den 15 mars), Larvs prästgård, Genneved, Skara, Höjentorp, Orreholmen, Hadäng och Hjo. Därefter dyker konungen upp i Vadstena. Har han åkt släde över vinterns snövidder, eller har han ridit över barmark? Vi vet inte. Har kungen åkt (eller ridit) över Vätterns is, eller har han seglat över sjöns vatten, eller har han färdats landvägen över Jönköping? Vi vet inte. Vi får veta var kungen har uppehållit sig men inte hur han reste, Mellan Älvsborgs slott (i nuvarande Klippans kulturreservat) och Angereds kyrka har vi (högt räknat) två mils väg. Detta är en mycket kort dagsresa. Hade konungen något ärende i Angered, så att han stannade till där för den sakens skull? Jag ställde denna fråga till JBLD Strömberg själv. Han svarade:

”Ja, vad regenterna egentligen gjorde på platserna de besökte är en fråga som kräver livstidslång forskning. Kanske något kollektivt historieprojekt kan ge alla svar framdeles. Man vet ju inte heller vad Birger jarl egentligen gjorde i Stockholm då brevet (DS 390) varigenom staden förment ”grundades” blev utfärdat.

Brevet från Angered (RR, 13 mars 1550) handlar inte alls om själva platsen. Det rör sig ju om ett öppet brev, vari Georg Norman förlänas en holme (”Christenholm”, en oidentifierad plats) med tillhörande äng. Skälet till att just Angered skulle bli platsen för detta offentliggörande låter sig svårligen identifieras. Rättsligt bindande brev utfärdades ofta i kyrkor, varför man kan tänka sig att kanslisten satt där och präntade, även om en kringliggande by också fanns.

Spannmål till Älvsborg

Församlingen har medeltida ursprung, dock föga väl belagt. Svenska ortnamnsregistret (http://www2.sofi.se/SOFIU/topo1951/_cdweb/) redovisar beläggen, men särskilt mycket som är äldre än femtonhundratal verkar inte finnas. (Från år 1440, belägg nummer 8-9, finns formen ”Awngarijdh” dokumenterad.) Som dateringsort för äldre kungabrev förekommer namnet endast i Gustav Vasas omnämnda brev: belägg nummer 36 i ortnamnsregistret. Riksregistraturet har dock just år 1550 ytterligare en förekomst av namnet Angered, ett brev daterat Vadstena den 2 januari (belägg nummer 2 i ortnamnsregistret) där Gustav Vasa omtalar en Birger i Angered som haft att göra med Älvsborgs spannmålstransporter. (Ortnamnsregistrets belägg nummer 10 omtalar 1540 en man som kanske är identisk med denne.) Dagen före vistelsen i Angered hade kungen varit på Älvsborgs slott och skrivit om hur man ordnat saker där. Hans närvaro följande dag i just Angered kan då möjligen förklaras som ett besök hos denne lokale troman.

Delar av borgklippan är sedan länge bortsprängda, och av själva Älvsborgs slott finns idag bara obetydliga lämningar. Den nutida borgliknande byggnaden hör 1800-talet till. Foto: Lars Gahrn.
Delar av borgklippan är sedan länge bortsprängda, och av själva Älvsborgs slott finns idag bara obetydliga lämningar. Den nutida borgliknande byggnaden hör 1800-talet till. Foto: Lars Gahrn.

Sedan bör man väl också beakta att kung Gustav besökte Loholmen, intill Alingsås, två dagar senare. Loholms borg (Lo slott) är ju förknippad med Margareta Leijonhufvud, kungens dåvarande hustru, och var en naturlig residensort för hovet. Borgen betraktas väl som föregångare till Gräfsnäs slott, tror jag, men det där kan du nog bättre. Tre dagar senare var Larv prästgård kungens vistelseort. Hovföljet är alltså på resa bort från älvdalen till Skara och västgötska inlandet. Angered var kanske bara en plats som kungen naturligt drog förbi. (På sidan 459 i min bok förklarar jag väl närmast hela det västgötska besöket som att kung Gustav ”skulle hälsa på hos fruns familj”, men bättre motiveringar kan möjligen framsökas.)”

Ungefär så här såg Gustaf Wasa ut på svenska sedlar under många år.
Ungefär så här såg Gustaf Wasa ut på svenska sedlar under många år.

Som vanligt lämnade Strömberg alltså ett väl genomtänkt och underbyggt svar. Vi får veta, att spannmål från Angered gick till Älvsborgs slott, men om dessa leveranser var anledningen till kungens besök, kan vi inte med säkerhet avgöra. Dock har vi fått ytterligare ett drag i Angereds historia. Vi får dessutom ytterligare ett exempel på att allt har skiftat om. Gustaf Wasa skulle inte känna igen sig i Angered, om han skulle återkomma i våra dagar. Han skulle inte känna igen sig på Älvsborg heller. Delar av borgklippan är bortsprängda. Av slottet finns endast obetydliga lämningar. Den stolta borg, som nu ses på platsen, hör 1800-talet till. Den gamle landsfadern skulle rentav ha mycket svårt att hitta platsen, om han skulle försöka göra om resan i våra dagar. Som JBLD Strömberg har påpekat är skyltningen dålig. Själva området är i våra dagar känt som Klippans kulturreservat. Där finns mycket att se, och om man spanar efter Klippan, är det lättare att finna trafikskyltar med detta namn.

Klicka här för denna artikel som pdf

Gustaf Wasas häst drack vatten i Vanhalinna

I Finland är våra gemensamma kungar överallt och alltid närvarande. Kungaporträtt hänger i museer och herrgårdar. Man berättar om kungabesök på olika platser. Kort sagt, man känner sig som hemma. På sätt och vis är vi svenskar också hemma i Finland. Sverige och Finland har så länge hört samman, att de fortfarande bildar en gemenskap, fastän ryssarna erövrade Finland för mer än 200 år sedan. Då bröts riksgemenskapen, men historien dessförinnan är gemensam.

Tavastlands Oxväg

Vanhalinnas källa vid Vanhalinnantie, en del av Tavastlands oxväg. Niklas Krantz hade inte en tanke på att dricka av det numera grumliga vattnet. Foto: Lars Gahrn.
Vanhalinnas källa vid Vanhalinnantie, en del av Tavastlands oxväg. Niklas Krantz hade inte en tanke på att dricka av det numera grumliga vattnet. Foto: Lars Gahrn.

Kungaminnen bidrar till att vidmakthålla gemenskapen, men vid Vanhalinna öster om Åbo blev jag ändå förvånad. Att Gustaf Wasa dyker upp här och var på informationsskyltar, det var jag van vid, men här kom även Gustaf Wasas häst med på informationstavlorna. Hästen hade jag ännu inte stött på i Sverige. Niklas Krantz och jag befann oss på semester i Finland. Bilen rullade fram på Tavastlands Oxväg från Åbo till Tavastehus. Här kallades den även Vanhalinnantie, och där hade vi skylten. Den berättar:

”Vanhalinnantie är en del av Tavastlands Oxväg från Åbo till Tavastehus. Vanhalinnantie hör till de äldsta kända delarna av Oxvägen och härstammar från 800-talet. Vägen användes för att transportera handelsvaror mellan hamnarna vid havet och ödemarkerna. Under medeltiden blev Oxvägen en viktig förbindelseled mellan handelscentra och de administrativa centra. Vägen hör till Finlands äldsta riksomfattande vägnät.

Gustaf Wasa till häst i tältlägret vid Kolbäck i Västmanland 2012. Foto ur Lars-Erik Lundins samling.
Gustaf Wasa till häst i tältlägret vid Kolbäck i Västmanland 2012. Foto ur Lars-Erik Lundins samling.

Vanhalinnantie är en enhetlig del av Tavastlands Oxväg och har bevarats i sin ursprungliga form. Vägdragningen har bevarats nästan oförändrad sedan senmedeltiden. Vanhalinnantie passerar Vanhalinna fornborg, där det funnits forntida bebyggelse. Vägen ingår i kulturlandskapet i Aura ådal med dess många kulturhistoriska och arkeologiska objekt.

Enligt sägen lät den svenska kungen Gustav Vasa sin häst dricka ur en källa vid Vanhalinnantie på 1500-talet. Man känner till vägens historia exceptionellt bra och Vanhalinnantie har även undersökts arkeologiskt. År 1961 ersatte huvudväg 10 Oxvägen som en riksomfattande trafikled, men största delen av vägen används fortfarande.”

Ruotsin kuningas

Gustaf Wasa är en van hästkarl. (När Arostomten, även känd som Lars-Erik Lundin, vill vara inkognito, klär han sig som Gustaf Wasa. Foto: Lars Gahrn.)
Gustaf Wasa är en van hästkarl. (När Arostomten, även känd som Lars-Erik Lundin, vill vara inkognito, klär han sig som Gustaf Wasa. Foto: Lars Gahrn.)

Där fanns också en tavla med enbart finsk text, vackert skriven. Tyvärr begrep vi inte mycket av det vackra finska språket, men orden ”Ruotsin Kuningas Kustaa Vaasa” var lätta att förstå. Även denna skylt handlade om ”den svenska kungen Gustaf Wasa” (och förhoppningsvis även om hans häst). Jag tar därför med även dessa ord och hoppas, att andra förstår dem bättre än jag. Så här står det på skylten:

”Vanhan tarinan mukaan Ruotsin kuningas Kustaa Vaasa käytti 1500-luvulla Härkätietä tarkastusmat- koillaan. Hänen hedosensa juotettiin tällä lähteellä, joka oli Härkätietä matkaavien käytössä.”

I översättning skulle detta bli: ”En gammal sägen förtäljer, att Sveriges kung Gustav Vasa under 1500-talet for längs Oxvägen på inspektionsresor. Hans vattentäkt gjordes från denna källa.”

Källa som länge varit obegagnad

Vid sidan om vägen finns en inhägnad källa. En snabb titt ner i dammen övertygade mig om, att i varje fall inte jag skulle vilja dricka ur denna källa, och att knappast heller Bellman skulle vilja ”vila vid denna källa”. Lång tid hade säkerligen förflutit sedan människor och hästar hade tagit vatten i denna damm. Då gick det som det brukar. Dammen hade slammat igen och börjat växa igen. Hur var det då med Gustaf Wasa? Har han verkligen ridit förbi här? Har han över huvud vistats i dessa bygder?

JBLD Strömbergs itinerarier

JBLD Strömberg har även bokstavligen följt Gustaf Wasa i spåren. Här syns han i Raseborgs slottsruin. Konungen bodde på detta slott en kort tid 1530. Foto: Johannes Strömberg.
JBLD Strömberg har även bokstavligen följt Gustaf Wasa i spåren. Här syns han i Raseborgs slottsruin. Konungen bodde på detta slott en kort tid 1530. Foto: Johannes Strömberg.

Vi har nu mycket bättre möjligheter än förut att följa våra kungar och riksföreståndare i spåren. Arkivarien och filosofie licentiaten JBLD Strömberg har nämligen skrivit ett stort verk om kungarnas och riksföreståndarnas resor och de orter, där de har utfärdat sina skrivelser. Tack vare detta storverk vet vi både när Gustaf Wasa vistades i Finland och var han uppehöll sig under sina resor. En av Strömbergs slutsatser är, att våra styresmän mindre ofta besökte Finland. Åtskilliga resor kan dock antecknas, först under korståg, varefter Magnus Eriksson samt sonen Erik hade finska arvsanspråk. Kung Albrekt förde krig i Finland. Riksföreståndare kunde av den danske unionskungen tilldelas den finska riksdelen som förläning – och sedan hålla sig där så länge de förblev unionen trogna. Hur var det då med Gustaf Wasa? Konungen var en flitig resenär, men i Finland for han endast två gånger. Han hade utfärdat brev i Finland från och med den 16 augusti 1530 till och med den 7 september samma år. Han var givetvis borta från Sverige längre tid, eftersom resor på den tiden kunde vara nog så tidskrävande. Sista brevet i Sverige före avresan utfärdades den 31 juli i Stockholm (frånsett en möjligen feldaterad inbjudan till bröllop tre veckor senare), och första brev efter hemkomsten utfärdades i Stockholm den 14 september. Kungen har alltså rest i Finland under en månad eller drygt en månad. Sex brev utfärdades i Finland, fyra av dem i Åbo, ett i Raseborg och ett i Uskila prästgård. Under sin första och mycket korta vistelse i Finland har konungen hunnit med en mycket liten del av landet. Han har uppehållit sig i Åbo, den dåtida huvudorten i landet, men han har även rört sig österut till Raseborgs slott, ungefär tio mil fågelvägen från Åbo. Hans andra besök kom att dröja länge.

Ett års vistelse i Finland

Den finska texten vid Vanhalinnas källa är sirligt präntad. Foto: Lars Gahrn.
Den finska texten vid Vanhalinnas källa är sirligt präntad. Foto: Lars Gahrn.

År 1555 gick ryssarna till anfall mot Finland. På grund av lägets allvar reste konungen nu för andra gången över till Finland. Som befälhavare var han varken bättre eller sämre än de andra, men han var något mycket viktigare: en kung som kunde befalla, som kunde ordna fram pengar, krigsmän och förråd, och som kunde sätta fart på alla andra. Fastän han aldrig deltog i några strider under detta krig, som mest bestod av härjningar och skärmytslingar, var hans närvaro ändå av stor betydelse. Hade Gustaf IV Adolf år 1808 genast farit över till Finland, hade mycket kunnat vara annorlunda. Gustaf Wasa har utfärdat brev i Finland från och med augusti 1555 till och med juli 1556. Denna gång vistades han i Finland ett helt år. De utfärdade skrivelserna visar, att kungen inledningsvis uppehöll sig i Åbo. Därifrån begav han sig österut till Helsingfors, Borgå och Viborg, gränsfästningen. Här utfärdades en mängd brev under hösten 1555. Denna fästning anfölls några månader senare av ryssarna, som belägrade den under några få dagar. Då hade konungen redan för två månader sedan färdats västerut igen över Borgå, Helsingfors och Åbo till Kastelholm på Åland och därifrån på nytt till Åbo. Kastelholm och Åbo, de orter som låg närmast Sverige, var alltså Gustaf Wasas huvudsakliga uppehållsorter i Finland. Vid bägge sina besök i Finland har han dock rest österut. Under det sista uppehållet i Åbo i juni 1556 har han begivit sig till Kankas och Helgå och därifrån åter till Åbo. (JBLD Strömberg, De svenska resande kungarna – och maktens centrum, Samlingar utgivna av Svenska fornskriftsällskapet, Serie I. Svenska skrifter 97, Uppsala 2013, s. 187, 247-250, 444-445, 463-465.) Gustaf Wasa vistades alltså mycket i Åbo, men han satt inte stilla på slottet. Det skulle passa bra in i bilden att finna honom (och hans häst) i Vanhalinna.

Många vattningsställen

Vi kan dock inte med bestämdhet säga, att han (och hästen) har varit där. Sägnens största värde är, att den bevarar minnet av ett av de många vattningsställen, som fanns efter våra gamla landsvägar. Detta behov föreligger inte längre. De gamla vattningsställena har fallit i glömska. Tack vare sägnen om Gustaf Wasas drickande häst har ett av dessa ställen bevarats i minnet och blivit en sevärdhet.

Klicka här för denna artikel som pdf

 

 

Margareta Leijonhufvud uppmärksammad på Gräfsnäs

Margareta Leijonhufvud har återvänt till Gräfsnäs. Hennes far ägde denna egendom, och på hennes tid fanns slottsbyggnaden på ön Loholmen ute i sjön Anten. Hon föddes (förmodligen) 1516. (På den tiden höll man inte så noga reda på årtalen som senare.) År 1536, 20 år gammal, blev hon gift med Gustaf Wasa, Sveriges konung.

Drottning med förtroende

Margareta Leijonhufvud med drottningkrona, riksäpple och spira.
Margareta Leijonhufvud med drottningkrona, riksäpple och spira.

Han var dubbelt så gammal som hon, men han var ännu en man i sin fulla kraft. Under de femton år, som deras äktenskap varade, födde hon tio barn, av vilka åtta uppnådde vuxen ålder. År 1551 avled drottningen, och konung Gustaf blev änkling. När sorgeåret hade gått, gifte han om sig. Den nya drottningen hette Katarina Stenbock och hade även hon hämtats ur högfrälset. Gustaf Wasa tyckte av allt att döma om sin drottning och hade förtroende för henne. Hon fick sköta mycket. Emma Hagström Molin har skrivit en djuplodande uppsats om denna älskade och högt betrodda drottning. (Se Emma Hagström Molin, Margareta Leijonhufvuds drottningskap, artikel i: Historielärarnas Förening, Årsskrift 2006, s. 9-24.) Kungar, kejsare och furstar hade i många fall älskarinnor, men Gustaf Wasa höll sig till sin gemål i stället. Detta är en av förklaringarna till drottningens täta havandeskap.

Prinsessan Desirée avtäckte

Drottningens porträtthuvud från sidan. Foto: Lars Gahrn.
Drottningens porträtthuvud från sidan. Foto: Lars Gahrn.

År 2016, femhundra år efter hennes födelse, avtäcktes ett porträtthuvud, som visar drottningen med krona, i Gräfsnäs slottspark. Denna skulptur har utförts av konstnärinnan Britt-Marie Jern, och den avtäcktes på nationaldagen av prinsessan Desirée, numera friherrinnan Silfverschiöld och bosatt på Kobergs slott inom landskapet. Prinsessan räknar själv släkt med drottningen. Skriver jag så mycket, kan ni själva räkna ut, att även vår konung, vår kronprinsessa och vår arvprinsessa är sentida avkomlingar till drottning Margareta Leijonhufvud och Gustaf Wasa. Fem duktiga döttrar blev bortgifta i Tyskland och födde många barn, som blev gifta med konungar och furstar och spred Wasa-anorna över världen (framför allt över Tyskland). De tre manliga avkomlingarna var dock mindre lyckosamma. Wasa-ätten blev visserligen konungaätt i både Sverige och Polen men utdog på svärdssidan i bägge länderna. Även Brahe-ätten, nära besläktad med Wasarna, är utdöd på svärdssidan, men på spinnsidan är Wasa-ättlingarna otaliga.

Många ättlingar till drottningen

Margareta Leijonhufvuds mest bestående insats är utan tvekan hennes många avkomlingar. Alla svenska regenter (konungar och regerande drottningar) har på ena eller andra sättet varit Wasaättlingar med ytterst få undantag. Dessa undantag är Fredrik I, Karl XIV Johan och Oscar I. Fredrik I och Oscar I var dock bägge gifta med en Wasaättling, nämligen i ena fallet drottning Ulrika Eleonora den yngre och i andra fallet drottning Josefina. Alla dessa Wasaättlingar (med undantag för Erik XIV) kan räkna drottningen bland sina stammödrar. (Gustaf Wasa fick Erik XIV i sitt första äktenskap med Katarina av Sachsen-Lauenburg.)

Res fler statyer!

Julia Källhult vid Margareta Leijonhufvuds porträtthuvud. Foto: Lars Gahrn.
Julia Källhult vid Margareta Leijonhufvuds porträtthuvud. Foto: Lars Gahrn.

Kungastatyer har vi många, men har vi tidigare haft några drottningstatyer? Jag blir lätt förfärad, när jag sitter här och går igenom våra drottningar i mina tankar. Allt vi har är ett stort porträtthuvud av drottning Viktoria vid Solliden på Öland. På 1500- och 1600-talen hörde det till, att man skulle avbilda man och hustru som liggande skulpturer på gravtumban. På så vis har vi liggande skulpturer av Katarina av Sachsen-Lauenburg, Margareta Leijonhufvud och Katarina Jagellonica, (alla tre i Uppsala domkyrka). Under 1700-talet, 1800-talet och 1900-talet, när man började resa statyer av kungar och andra stormän, har man inte intresserat sig för drottningarna. Två porträtthuvuden har vi. Huvudet i Gräfsnäs slottspark är nummer två. Vi har all anledning att visa Gräfsnäsborna all heder för deras insats. Tyvärr har denna insats inte uppmärksammats så mycket som den borde. Jag fick veta, att invigning skulle ske tack vare att jag träffade Julia Källhult, som är verksam i Gräfsnäs, på Lödöse medeltidsdagar. Jag har inte sett några tidningsartiklar av händelsen. Därför har jag skrivit dessa rader. Gräfsnäs är en sevärdhet rikare.

Fontän invigdes

Under Gräfsnäs slottsspel, lördagen den 16 juli, invigdes en fontän i slottsparken av Erik Samuelsson från Antens nätverk. Här i Gräfsnäs finns mycket och anordnas mycket. Många arbetar för att vidareutveckla slottsparken. Gräfsnäs har länge varit ett viktigt utflyktsmål. Alltifrån 2016 finns ytterligare två sevärdheter. Åk till Gräfsnäs – gärna med Anten-Gräfsnäs museijärnväg.

Klicka här för denna artikel som pdf

Konungarnas resor – en förutsättning för maktutövning

Att regera är att resa. Ju högre uppsatt en maktutövare är desto mera (och längre) reser han eller hon. Så är det (med något undantag), och så har det varit. Vår konung hör till rikets mest beresta invånare, fastän han inte längre styr riket utan enbart företräder Sverige.

En värdefull källutgåva

Under medeltiden, när besluten fattades på ting ute i landskapen (eller som man då sade länderna), var resor helt enkelt en förutsättning för att kunna styra eller åtminstone utöva något slags inflytande. Medeltidskungarnas resor och uppehållsorter har emellertid varit mycket ofullständigt kända, dels eftersom källorna är såväl få som knapphändiga, dels eftersom ingen helt enkelt har brytt sig om att sammanställa och gå igenom de uppgifter, som trots allt finns. Istället har man kannstöpt och dragit allt för långtgående slutsatser utifrån ett fåtal källuppgifter. Arkivarien, filosofie licentiaten JBLD Strömberg, insåg missförhållandena och föresatte sig att göra något åt saken. Med sedvanlig ihärdighet och okuvlig arbetsvilja har han nu åstadkommit en bok på 557 sidor, som är mycket klargörande och kommer att bli en åberopad källa inom många slag av historisk forskning.

Underlag för forskning

Konungen rider runt i sitt rike tillsammans med sitt följe.
Konungen rider runt i sitt rike tillsammans med sitt följe.

Bokens fullständiga titel är: JBLD Strömberg, De resan­de kungarna – och maktens centrum (Samling­ar utgivna av Svenska fornskriftsällskapet: serie 1. Svenska skrifter 97), Uppsala 2013. Boken har utöver käll- och litteratur­förteckning även ett utför­ligt register över ortnamn, personnamn och sakord, inalles 22 sidor bara det. Här kan var och en sitta och slå upp sin egen hemort för att se, när kungar eller riksföreståndare har uppehållit sig på denna plats. Man kan göra högst oväntade fynd i registret. Således visar det sig, att flera kungabrev är utfärdade på en ort, som kallas Väntholmen. Man kan förmoda, att Gustaf Wasa ibland låg här med sitt skepp för att vänta på lämplig segelvind. Inte helt oväntat finner man någon gång brev utfärdade på ”skeppet Gripen”, ”skeppet Svanen” och ”skeppet Valentin”. Den tidens konungar var rörliga och måste så vara. Många forskare kommer att med stort utbyte tränga in i denna bok. Här kan man se var kungarna uppehöll sig, och genom att följa dem, brev för brev, kan man dra intressanta slutsatser, om var resvägarna gick.

En förteckning av kungabrev

JBLD Strömberg har gått igenom samtliga kungabrev fram till år 1600. Endast en mindre del av dessa brevmängder finns utgivna, men läsaren av detta omfattande arbete får veta, att de övriga breven finns, och vederbörande får veta var de finns. Vill man veta vad konungen eller riksföreståndaren sysslade med på just denna plats, kan man beställa kopia av riksarkivets eller annat arkivs registerkort för just denna skrivelse eller dessa skrivelser. Skrivelserna behandlar dock ofta angelägenheter på helt andra orter.

Mälarlandskapen och Östergötland

Ridande konung på målning i Dädesjö kyrka.
Ridande konung på målning i Dädesjö kyrka.

Strömberg behandlar även ”maktens centrum”. Var uppehöll sig kungarna oftast och längst? Svaret är klart och tydligt. De uppehöll sig huvudsakligen i Mälarland­skapen och Östergötland. Stockholm framträder allt­ifrån sin tillkomst på 1200-talet som det viktigaste kungasätet eller den viktigaste uppehålls­orten för kungarna. Detta är inte överraskande. Tittar man på en karta över det medeltida Sverige, finner man att Mälarlandskapen och Östergötland är den geografiska kärnan. Strömberg påvisar, att dessa landskaps betydelse ökar med tiden. Om man vänder på utvecklingen, blir dessa landskaps övervikt mindre ju längre tillbaka man kommer. (Strömberg, börjar på 1200-talet, eftersom man då börjar ange på vilken ort breven har utfärdats.) Strömberg ställer frågan: Finns det egentligen några som helst belägg för det myckna pratet, främst under senare år, om att Västergötland en gång för mycket länge sedan skulle ha varit rikets centrum? Hans svar är nej. Denna uppfattning saknar underbyggnad men har inte desto mindre fått stor spridning på grund av massmedia.

Utvecklingen speglar centraliseringen

Utvecklingen speglar centraliseringen av Sverige. Det äldsta riket var en förbundsstat eller ett statsförbund. Ju friare och självständigare riksdelarna var, desto större blev behovet för kungarna att åka runt för att förhandla och påverka. Ju mer centraliserat riket blev, desto lättare kunde kungarna sitta stilla på en ort och styra riket därifrån.

Värdefull forskning

Strömbergs bok består till stor del av källredovisning på sidorna 103-390, vilket gör 287 sidor med uppräkning av kungabrev och de orter, där breven har utfärdats. Den övriga boken består av Strömbergs undersökningar av resemönstren och av hans slutsatser, allt mycket kunnigt och omdömesgillt skrivet. Hans undersökningar är på intet sätt uttömmande. Han skulle mycket väl kunna ägna återstoden av livet åt att forska kring resvägar, kungsgårdar, segelleder, vintervägar och annat. Förhoppningsvis kommer många andra forskare att anlita boken för fördjupning i sina bygders historia.

Åtskilliga av sina slutsatser har Strömberg framlagt i sin artikel ”The Swedish Kings in Progress – and the Centre of Power” (införd i Scandia 2004), men nu nästan tio år senare är han mycket utförligare. Han är bosatt i Stockholm och bor alltså granne med alla forskningsarkiv av betydelse. Han har därför fördjupat sig och drar fram mängder av ny kunskap.

Forna kungasäten – övergivna platser

Efter att länge ha suttit i sin kammare och i arkiven och sammanställt ortnamn, som omnämns i breven, fick Strömberg lust att själv se och uppleva de platser, där kungar och riksföreståndare hade utfärdat sina brev. Tillsammans med sin son Johannes gav han sig iväg.

JBLD Strömberg vid Raseborgs slott – förr ett kungasäte, nu en ruin.
JBLD Strömberg vid Raseborgs slott – förr ett kungasäte, nu en ruin.

Han träffade aldrig på kungen och kom aldrig i närheten av kungligheter. Maktens centrum är sedan 1500-talet ohjälpligt centraliserat. På sin höjd kan man, om inte träffa, så dock komma till ”konung­ens befallningshavandes” residens, varvid dock är att märka, att dessa – mera kända som landshövdingar – numera inte tar order av konungen. Några slott, nämligen Uppsala, Västerås, Örebro, Gävle och Linköping är landshövdingeresidens. Där försiggår ännu en liknande verksamhet, men vanligtvis mötte han obebodda hus och oupplysta fönster. Tystnad råder i de ödsliga slottssalarna, som på sin höjd visas några timmar dagligen för historieintresserade. Exempelvis Stegeborg, Borgholm, Kronoberg och Älvsborg är enbart ruiner. Några ställen som Skaraborg (i Skara) och Jönköpings slott är helt försvunna från jordens yta. Nyköpings slott är en ruin med några få kvarstående hus. Sorgligast fann Strömberg ruinerna efter Älvsborgs slott vara. Slottet sprängdes redan på 1650-talet och användes som stenbrott. Sedan kom Carnegieska bruket, vars byggnader uppfördes runt slottsbergets topp och förstörde åtskilligt av de kvarvarande ruinerna. De obetydliga lämningarna efter slottet är ofta ostädade och överväxta med gräs. Alkoholister uppehåller sig på platsen och kvarlämnar både ölburkar och plastkassar. Klottrare sprayar färg på murarna. Platsen är mycket ofullständigt skyltad, och området kallas ”Klippans kulturreservat”. Inte ens namnet Älvsborg är kvar på platsen. Strömberg har skrivit till Göteborgs stadsmuseum och begärt bättre skyltning. Ett slott, som Sverige har köpt tillbaka två gånger för svindlande belopp, och som mängder av krigsmän har försvarat med liv och blod, bör behandlas som en plats av betydelse. Låt vara, att varken konungen eller hans befallningshavande har vistats där under snart fyra århundraden, platsens historiska värde och betydelse är så stora, att den kräver en bättre behandling.

Många västgötska orter besöktes

Strömberg sammanfattar landskapens betydelse: ”Västergötland framträdde i undersökningen såsom mycket ovanligt område vad gäller regenternas val av vistelseort. Statistiken gav denna bild. Dess riktighet bestyrks av vad vi eljest vet om landskapets historia som kungaresidens. Västergötland var en trakt dit monarken oftast åkte för att kriga mot danska trupper eller lokala upprorsmän.”

Med tanke på de många krigen och upproren samt kungarnas flit och uthållighet vad gäller resor har vi ändå åtskilliga kungabesök i Västergötland att fundera över. I registret finner man västgötanamn som exempelvis: Amnehärad, Angered, Bjurum, Bodarna på Tiveden, Bogesund, Broddarp, Brunsbo, Dimbo, Falköping, Foxerna, Fristad, Fågelås, Genneved, Gudhem, Gullbergshed, Gälakvist, Gökhem, Hjo, Hova, Hällekis, Höjentorp, Karleby, Kinds härad, Kungsberg, Kungsäter, Kållands härad, Larv, Läckö, Lödöse, Marks härad, Nya Lödöse, Orreholmen, Rackeby, Redvägs härad, Sjogerstads kyrka, Skara, Skövde, Slöta, Svenljunga, Säm, Tiveden, Vadsbo, Valle härad, Varnhem, Vartofta, Årnäs, Åsle, Älvsborg och Öresten.

Här finns åtskilligt att fördjupa sig i. Nog ger det en annan upplevelse av en plats, om man får veta, att Gustaf Wasa har vistats i Angered, nu en högst nutida förort till Göteborg, och utfärdat ett brev där! Det är upplysande att titta på hänvisningar till kungabrev, utfärdade på Älvsborgs slott. Endast åtta sidhänvisningar finns i registret, trots att Älvsborg var ett slott av största vikt och värde för riket. Detta visar, att en plats kunde vara av stor betydelse, fastän den inte tillhörde ”maktens centrum”, eller skall vi säga maktutövningens centrum?

Ber Karl Knutsson om lycka på resan?
Ber Karl Knutsson om lycka på resan?

Vid närmare undersökning finner man att Sten Sture den äldre, Gustaf Wasa och Erik XIV har vistats på Älvsborg sammanlagt endast sex gånger. Mot den bakgrunden kommer det inte överraskande att konungar eller riksföreståndare under resekonungadömets dagar så vitt kungabreven berättar aldrig har besökt Fässberg (med Mölndal) och Kållered. Inte heller någon annan av socknarna i Askims härad, nämligen Askim, Västra Frölunda och Råda, har veterligen besökts. Så kan det vara, när man bor i den yttersta utkanten av ett ”mycket ovanligt område vad gäller regenternas val av vistelseort”. Detta är onekligen sorgligt, men å andra sidan finns från våra socknar många gamla och mycket intressanta uppgifter om gränsmärken utefter riksgränsen och århundradens tvister om dessa gränser. Sådant saknar man i ”maktens centrum”, långt borta från gränsområdenas skogar, sjöar och mossar. Å andra sidan visar Strömbergs bok, att folk i Mälarlandskapen och Östergötland har mycket annat att yvas över. Var och en har sitt.

Karl Knutsson ber

Omslagsbilden utgörs av ett foto, som visar den kända statyetten av konung Karl Knutsson Bonde. Författaren lär själv ha undrat, varför Svenska fornskriftsällskapet valde denna omslagsbild. Svaret är nog så enkelt, att detta är vårt enda tillförlitliga kungaporträtt från medeltiden. Tyvärr är statyetten som många andra medeltida träskulpturer vårdslöst hanterad. Båda händerna är därför avslagna och förlorade. Innan detta hände hade man dock gjutit av, denna statyett, och avgjutningen visar, att händerna hölls i bedjande ställning. Detta var på intet sätt oväntat, eftersom konungen knäböjer. (Sigurd Wallin, Kyrkoinredning för herremän, Sthlm 1948, s. 187-200.)

Ber man om lycklig resa:

Man kan bedja om mycket, men på Karl Knutssons tid var ”lycklig resa” ett angelägnare böneämne än i våra dagar. Resorna var då ytterst farofyllda. Karl Knutssons lyckliga resor i Norge skildras i Karlskrönikan som underverk, vilka visar, att Karl var Guds utvalde. Visst fanns det anledning att bedja. Maximilian Axelson har anfört en gammal dalvisa:

”Gud hjälp oss över Amungen!

Och Gud hjälp oss över Skattungen!
Och Gud hjälp oss över Siljan!”
(Maximilian Axelson, Säthersdalen och Siljan, Gbg 1856, s. 42.)

Av Strömbergs redogörelse framgår dock, att kungarna sällan besökte Dalarna, och denna bön har väl därför knappast kommit över Karl Knutssons läppar. Om vi byter ut Amungen, Skattungen och Siljan mot Mälaren, Hjälmaren, Vänern och Vättern, kommer vi kanske sanningen närmare.

En bok lika värdefull som två doktorsavhandlingar

Själv tillhör jag dem, som har lätt att finna fel, men här har man svårt att upptäcka något att hänga upp sig på. Ett fel har boken dock: den har inte framlagts som doktorsavhandling . Bokens innehåll hade mycket väl kunnat räcka till två avhandlingar. Författaren är licentiat, men han har sedan länge professorskompetens. Han har åstadkommit åtskilliga högar med lärda arbeten, de flesta ännu otryckta. Ett stort antal förövningar ligger bakom denna omfångsrika bok. Strömbergs tryckta arbeten är bara toppen av ett isberg. Vad han skriver är väl underbyggt och värdefullt. Med denna bok har han skapat ett standardverk av bestående värde. Här finns underlag för åtskillig framtida forskning. Resan har bara börjat.

Klicka här för denna artikel som pdf