Johan Frans Podolyn – sällskapsmänniska med många talanger

En myntsamlare och amatörskådespelare kan på sitt sätt säga lite grand om hurudan Christina Hall på Gunnebo var. ”Säg mig vem du umgås med, så skall jag säga dig hurudan du är.” Det ligger mycket i detta talesätt.

Myntsamlare och mynthistoriker

Johan Frans Podolyns bild finns på en minnespenning, utgiven till hans minne.

Den man, som på detta sätt kan ge oss inblickar, är Johan Frans Podolyn (1739-1784), kontorsanställd, kassör och faktor inom Det Sahlgrenska compagniet i Göteborg, Manufakturverket i Alingsås och Firma Sahlgren & Alströmer i Göteborg. Släkten kom enligt uppgift från Podolien i nuvarande Ukraina, därav namnet. Om honom har Bo Gustavsson skrivit en 70 sidor lång levnadsteckning: Johan Frans Podolyn: myntsamlare och numismatiker (Göteborgs Numismatiska Förenings småskrifter nr 29, 2011). Podolyn var nämligen både myntsamlare och numismatiker (det vill säga forskare och skriftställare inom ämnet mynthistoria). Tack vare sina myntsamlingar och de minnespenningar, som är förknippade med honom, är han alltjämt av intresse för mynthistorikerna.

Amatörskådespelare

Hur är det då med anknytningen till familjen Hall? Christina Hall var, i likhet med många andra inom de högsta kretsarna på den tiden, intresserad av teater och spelade själv amatörteater. Även Johan Frans Podolyn spelade amatörteater. I december månad 1775 spelade han en av huvudrollerna i teaterstycket L’Honnête Criminel, ”som uppfördes hos Clas Alströmer 13 december 1775 och 18 december i John Halls hus i Göteborg.” Innan man hade teaterlokaler i Göteborg spelade man alltså hemma hos förmögna göteborgare med stora rum och salar. Året därpå spelade Podolyn med i sorgespelet ”Gustave”. Han spelade titelrollen och huvudrollen och föreställde självaste Gustaf Wasa, en av de stora nationella hjältarna under den gustavianska tiden.

Stor språkbegåvning

Bo Gustavsson, känd numismatiker och polletthistoriker, har skrivit en bok om en av Västsveriges kulturpersonligheter under 1700-talets senare hälft. Foto: Lars Gahrn.

I Christina Halls Göteborg räknades Podolyn således som en stor amatörskådespelare. Han hade fler gåvor, som gjorde honom lämpad för sällskapslivet. Dit hörde kunskaper och erfarenheter från stora världen. Han föddes i Lissabon och gick i franska skolan i Stockholm. Han arbetade på kontor i Lissabon efter sin utbildning. Därefter var han ”lecteur och page” hos den svenske envoyén i Madrid. Rika människor läste inte alltid själv sina böcker. De hade lektörer, som läste högt för dem. På detta sätt måste Podolyn ha fått övning att tala och framföra en text. Inom den tidens sällskapsliv ägnade man sig ofta åt just högläsning. Podolyn förstod grekiska och latin. Han talade och skrev tyska, portugisiska, spanska, italienska, franska, holländska, engelska och svenska. Han var alltså en stor språkbegåvning. Dessutom var han mycket lämplig för sällskapslivet. Clas Alströmer, en av hans arbetsgivare, berömmer hans goda uppfostran, ”myckna beresenhet”, angenäma uppförande och (angenäma) sinnelag. Alströmer ville gärna ha honom som reskamrat eller betjänt. Med andra ord Alströmer ville gärna ha honom med sig eller i sitt följe. Man har all anledning att tro, att många fler än Alströmer ville ha Podolyn med i sällskapet.

Angenäm sällskapsmänniska

En sådan kunnig och angenäm sällskapsmänniska har varit ett fynd för sällskapslivet i Göteborg. Det överraskar inte, att han har spelat teater hemma hos Halls. Christina Hall älskade sällskapsliv och ville bli vän med så många sällskapsmänniskor och kulturpersonligheter som möjligt. Podolyn hade inte någon hög ställning i samhället. Inte heller var han rik. Därför är det häpnadsväckande hur många hyllningar han fick i tidningarna efter sin död. I Stockholms-Posten fick han tre olika minnesrunor. Orsaken till dessa hyllningar måste vara en omfattande vänkrets, som han med vänlighet och hjälpsamhet har vunnit. Detta framskymtar också i några brev, som Bo Gustavsson har funnit. Podolyn var ”alltid älskad och hedrad”, heter det på ett ställe. Även som numismatiker har han gjort en insats. Jag återkommer till detta.

Lars Gahrn

Gustaf Wasas sägenomsusade frieri

I Torpa stenhus kan man åter se Katarina Stenbock, Gustaf Wasas tredje drottning, som bodde här under sin korta ungmötid. Där kan man även se hennes kunglige make, som bevisligen har besökt Torpa. Stenhuset har nämligen i dessa yttersta tider befolkats av vaxdockor.

Frieri på annan ort

Torpa stenhus. Foto: Lars Gahrn.
Torpa stenhus. Foto: Lars Gahrn.

Sedan gammalt har man inte bara berättat, att konungen har besökt Torpa, utan man har även berättat, att kungen kom till Torpa för att fria. Berättelsen återges av Anders Fryxell, som gav den vidare till 1800-talets stora historieintresserade allmänhet. Den återges därför av alla slags skriftställare och journalister, fastän den bevisligen inte stämmer. Gustaf Wasa har aldrig friat till Katarina Stenbock på Torpa, ty han har inte ens uppehållit sig inom Västergötland under den tid, då frieriet måste ha försiggått. Detta har varit känt sedan länge, men sådana insikter har – i motsats till roliga sägner – svårt att slå igenom. Vi vet var kungen befann sig, ty överallt utfärdade han brev. Om man sammanställer brevuppgifterna, kan man följa honom på hans resor runt riket. Så har JBLD Strömberg gjort. Jag erinrar om hans bok: ”De svenska resande kungarna – och maktens centrum” (Uppsala 2013). Fortsättningsvis bygger jag på hans värdefulla genomgång av kungarnas vistelseorter.

Kungen besökte inte Västergötland

Gustaf Wasa på Torpa.
Gustaf Wasa på Torpa.

Drottning Margareta Leijonhufvud avled den 26 augusti 1551. När sorgeåret nästan hade gått till ända, gifte kungen om sig med den endast 16- eller 17-åriga Katarina Stenbock den 22 augusti 1552. Inom denna tidsram bör frieriet ha försiggått. Vid Margareta Leijonhufvuds död var Tynnelsö slott i Södermanland kung Gustafs residens, enligt dateringen i hans brev. Under resten av 1551 befann sig kungen fortfarande i Mälardalen, framför allt i Stockholm. Där uppehöll han sig också under 1552 med undantag för en avstickare till Närke fram till dess att han utfärdar brev i Vadstena den 23 juni. Här skriver han brev – med undantag av en avstickare till Norrby i samma landskap – fram till och med den 21 september. (Bröllopet firades i Vadstena, och här försiggick alltså även smekmånaden.) Torpa kom han inte ens i närheten av. Tydligen har Katarina och hennes föräldrar infunnit sig vid hovet. Frieriet måste ha försiggått där och inte på Torpa. JBLD Strömberg har fått läsa mina slutsatser på förhand och instämmer: ”Huvudintrycket av kungarnas itinerarier kan anses tillförlitligt, även om något enstaka brev ibland har felaktig datering. (Erik XIV påstods t.ex. i registraturet ej ha funnits närvarande i Uppsala under dagen då sturemorden begicks, sidan 401, vilket inte kan stämma.) Eftersom kung Gustaf i detta fall inte alls uppges ha besökt Västergötland under den aktuella tiden, bör ett frieri på Torpa helt kunna uteslutas; ifall han någorlunda kort tid dessförinnan eller därefter hade varit i landskapet vore saken däremot något mer osäker.”

Två besök på Torpa tidigare

Katarina Stenbock på Torpa.
Katarina Stenbock på Torpa.

Däremot har Gustaf Wasa gästat Torpa tidigare. Det är alltså helt riktigt att ha en vaxdocka, som föreställer honom, i stenhuset. Han gästade Torpa både 1545 (brev utfärdades från och med den 10 till och med den 13 oktober) och 1550 (brev utfärdades från och med den 3 till och med den 6 februari). Katarina Stenbock föddes den 22 juli 1535 eller 1536. Gustaf Wasa kan mycket väl ha sett Katarina vid sina besök. Hon var då vid första besöket nio eller tio år, vid andra besöket tretton eller fjorton år. Fadern, Gustaf Olofsson Stenbock till Torpa, var en av konungens betrodda män och blev riksråd 1534. År 1540 blev han ståthållare i Västergötland. Han var betrodd som få. Märkligt är att se, att konungen aldrig reste till Västergötland efter sitt giftermål 1552. (Konungen levde fram till 1560 och fortsatte att resa flitigt i sitt rike. Han for till exempel över till Finland.)

Erik XIV på besök

Detta måste rimligen tolkas som att konungen litade på sin svärfar, ståthållaren av Västergötland. Konungen tycks inte ens ha tyckt, att det var nödvändigt att övervaka sin ståthållare och inspektera vad han höll på med. För svärfadern och svärmodern gick det bra att resa till hovet och besöka sin svärson och sin dotter där. Då slapp man besväret att ta emot hela hovet hemma hos sig. Då slapp man också kostnaderna för att utspisa dem alla hemma hos sig på Torpa. Som svärson har Gustaf Wasa aldrig gästat Torpa. Däremot har hans son Erik XIV besökt Torpa två gånger, dels 1561, dels 1563. Kanske borde även han få en vaxdocka i stenhuset? Lämpligtvis kunde man ställa honom inför en flammande brasa. När han besökte Torpa den 12 november 1563, bör det ha varit kallt. I ett stenhus känns kölden dessutom dubbelt svår. Den råa kylan kan man känna av även en sommardag. Man förstår att Torpas invånare övergav stenhuset och byggde ett timmerhus åt sig i stället.

Klicka här för denna artikel som pdf