Bokauktion och bokkultur i Stora Levene

Visst fanns här västgötalitteratur, men här fanns också all annan litteratur, som kan intressera västgötar, det vill säga alla slags böcker. Jag skriver om en bokauktion, som Föreningen för Västgötalitteratur anordnade i Stora Levene lördagen den 18 november 2017. Niklas Krantz, själv styrelseledamot, hade vänligheten att ta mig med till denna bokfest i församlingshemmet.

Gräfsnäs i Göteborg!

Jerker Pettersson hade många värdefulla vykort till försäljning. Foto: Lars Gahrn.
Jerker Pettersson hade många värdefulla vykort till försäljning. Foto: Lars Gahrn.

Utefter församlingssalens väggar stod uppfällda bord, där auktionens böcker låg uppradade i nummerordning. Trängseln kring borden var stor. Själv höll jag dock på att fastna i förhallen. Här höll Jerker Pettersson vykortsmarknad. På jakt efter gamla vykort från Mölndal blev jag tvungen att bläddra igenom alla vykort från Göteborg, vilket var nog så intressant. (Givetvis kunde jag inte låta bli att köpa även vykort från Göteborg.) Bland dessa vykort hittade jag ett, som visade Gräfsnäs slottsruin (poststämplat i gamle kung Oscars dagar den 13 juli 1903). Enligt vykortets tryckta text ligger Gräfsnäs i Göteborg! Jag skrattade högt och beslöt mig genast för att köpa även detta vykort. Göteborgarna har en ful ovana att räkna även grannkommunernas större sevärdheter till Göteborg (eller ”Storgöteborg”), men att Gräfsnäs, ungefär sex mil från Götastaden, kunde räknas till ”Storgöteborg” hade jag inte någon aning om. Jag skall skämta med åtskilliga göteborgare om deras annexion (övertagande) av Gräfsnäs. Jerker Pettersson hade en egen bokmarknad, och där köpte jag två böcker.

Antikvariatsinnehavare fyndar

Johnny Hagberg leder auktionerna med stor vana och auktoritet.
Johnny Hagberg leder auktionerna med stor vana och auktoritet.

Allsköns bokvänner fyllde den ljusa och rymliga församlingssalen. I mängden fanns en och annan antikvariatsinnehavare. Där fanns Göran Midman från Hjo och Anders Josefson från Floby. Från Ods bokkafé kom Gerd Ljungqvist-Persson. Antikvariatsinnehavarna gör stor nytta. Märker de, att de kan få en bok så billigt, att de själva kan avyttra den med vinst, slår de till och köper. Bland köparna fanns några herrar, som lägger ut böcker på nätet till försäljning. Förtjänsten är inte stor, och inte heller omsättningen tillhör de betydande, men de får på detta sätt möjlighet att arbeta med böcker, och de kommer i förbindelse med många intressanta människor. En antikvariatsinnehavare försvarade inför sin fru sitt sysslande med böcker genom att påpeka, att detta arbete håller honom igång och piggar upp honom. Auktionsförrättare var föreningens ordförande, prosten Johnny Hagberg, och Thomas Johansson, som innehar Limmareds Auktionshall samt Antik & Antikvariat Tranan. Hagberg har lång erfarenhet och begriper att auktionen måste gå snabbt, om de flesta skall bli kvar till slutet. (Katalogen omfattade denna gång 530 nummer och innehåller ofta 100 fler.) Hagberg och Johansson lyckades avverka ungefär 100 nummer i halvtimmen.

Auktionsförrättarna sätter buden

Thomas Johansson är professionell auktionsförrättare.
Thomas Johansson är professionell auktionsförrättare.

Hagberg sätter också regler: ”Femmor får man inte bju’ med”, löd den viktigaste regeln. Endast en, som hade lagt ett skriftligt bud, hade bjudit 55 kronor. I övrigt innehöll alla bud jämna tiotal. Vanligtvis på andra auktioner ropar budgivarna själva sina bud, men för att det skall gå snabbt, höjer Hagberg och Johansson buden. Man behöver bara hålla handen uppsträckt för att visa sig intresserad, så höjer de buden med tio kronor åt gången. Det går rasande snabbt. Har priserna gått upp över femhundra, höjer de ofta med femtio kronor åt gången. Har buden gått över tusen, höjer de hundra. För att inte kunderna skall dra ut på tiden med låga bud i början av budgivningen, kom auktionsförrättaren ofta med ett eget utropspris: ”Får jag hundra kronor?” Det fick han för det mesta, men ibland måste han sänka utgångsbudet till 50 eller rentav 20. Dessa auktioner är högst professionella, så professionella, att egna regelverk som synes har uppstått. Auktionerna får inte dra ut på tiden. Framåt slutet stod ändå åtskilliga stolar tomma.

Det är alldeles för billigt!

Föreningens skattmästare Sven-Olof Ask blickar ut över alla lappar med uppgifter om vem som skall faktureras.
Föreningens skattmästare Sven-Olof Ask blickar ut över alla lappar med uppgifter om vem som skall faktureras.

Flera medhjälpare såg till att allt fortlöpte snabbt och ledigt. Någon höll upp boken, som skulle säljas. Någon gick med boken till köparen och tog upp betalningen. ”Det är billigt!”, sade Hagberg ibland. Vid andra tillfällen lät det rentav: ”Det är alldeles för billigt!” Så där brukar ju auktionsförrättare säga, men tyvärr är det mycket riktigt så, att bokpriserna har sjunkit. Böcker har blivit mer svårsålda. Ibland bjöd auktionsförrättarna själva, antingen för egen del eller för vänner. Ofta blandade sig Niklas Krantz i budgivningen. Han hade hand om de skriftliga anbuden. Några få böcker såldes dyrt. Pehr Kalms Wästgötha och Bahusländska resa (1746) gick för 4 900 kronor. Boken ”Svenska kvarnar” såldes för 2 700 kronor. Böckerna var dyra i den bemärkelsen, att dessa priser låg högst. Däremot var priserna inte höga, om man tar i beaktande vad man får ge för dessa böcker i ett antikvariat, om böckerna över huvud taget kan uppbringas för pengar. Det lönar sig alltså att köpa böcker på dessa auktioner.

Räkningar och bokpaket

Stora högar av böcker skall sändas ut till folk, som inte var med i Levene.
Stora högar av böcker skall sändas ut till folk, som inte var med i Levene.

Auktionen gick raskt undan. Mellan tolv och ett hade man matrast. Framåt tre var auktionen slut för denna gång. Arbetet för eldsjälarna var dock inte slut. På ett bord i bakgrunden fanns ett berg med försålda böcker. Även på golvet fanns sålda böcker. Deras köpare hade inte varit med på auktionen. Nu skulle dessa böcker sändas ut till de förhoppningsvis lyckliga köparna. Med trött blick skådade skattmästaren Sven-Olof Ask ut över ett hav med lappar på bordet. Alla betalar inte kontant. I stället vill de faktureras. ”Det går väl an att fakturera en låda böcker, men ibland vill de faktureras för en bok, som kostar 120 kronor”, suckade Ask. De flesta betalar sina räkningar, men somliga måste påminnas. I något fall har man måst komma överens om en avbetalningsplan. Dessutom skall säljarna ha sin del av pengarna. Med andra ord: en skattmästare har mycket att bestyra och bevaka.

Bokkulturen främjas

Föreningen för Västgötalitteratur gör en stor kulturgärning genom att ta hand om böcker och se till så, att de får nya ägare. Säljarna får inkomst av böckerna, och givetvis tillfaller en del av intäkterna föreningen, som ägnar sig åt nyutgivning av värdefull västgötalitteratur. Föreningen befrämjar också gammal god bokkultur. Trots att han är angelägen om att det skall gå undan, kan Hagberg ofta framhäva vackra inbindningar och konstfulla bokband. Man har all anledning att vara tacksam över att någon i våra dagar fäster uppmärksamheten på sådana företeelser. I våra dagar har det tyvärr blivit så, att bilderna är det viktiga. Man strävar efter att fånga läsarnas uppmärksamhet med färgglada omslag och intressanta omslag. Bilderna finns på ett löst skyddsomslag av papper eller kartong. Klotbandet under är oftast enkelt och konstlöst. Vackra bokband kräver mer uppmärksamhet och större kunskaper från betraktaren än färgglada omslag för att bli uppskattade. De kräver mer bokkultur.

Boksamlare och särbo

Böcker har många fördelar, men till deras nackdelar hör, att de är skrymmande och tar mycket plats. En bokvän, som hade köpt mer än han hade tänkt sig, suckade högt: ”Det blir inte lätt för mig att komma hem med alla dessa böcker!” Han tänkte på vad hans fru skulle säga. Föreningens flitige medarbetare Håkan Brander från Levene hade dock ett gott råd: ”En boksamlare bör vara särbo. Jag är själv särbo och kan bära hem hur många böcker jag vill.” Tidigare i år tilldelades Brander diplom av föreningen för sina insatser. Denna gång styrde och ställde han i Stora Levene församlingshem, där han var som barn – eller snarare som herre – i huset. Han har arbetat mycket även inom pastoratet. Denne glade hedersman tillhör tveklöst bokkulturens vänner, men han har arbetat för annan kultur också, både Svenska kyrkan och hembygdsrörelsen. Bokkulturen är en port till all annan kultur.

 

Annonser

Värdefulla böcker från Föreningen för Västgötalitteratur

Borås – vilka minnen väcker detta namn? För mig framträder genast bilden av Borås museum, som är en gammaldags hembygdsgård med förnämliga äldre byggnader från alla åldrar. Här finns en stor gammelgård med omväxlande bebyggelse och rentav en egen kyrka, Kinnarumma gamla kyrka. Sådana hembygdsgårdar är ovanliga i Västsverige.

En förnämlig gammelgård

Föreningen för Västgötalitteratur höll sitt årsmöte i Ramnakyrkan, Kinnarumma gamla kyrka. Foto: Lars Gahrn.
Föreningen för Västgötalitteratur höll sitt årsmöte i Ramnakyrkan, Kinnarumma gamla kyrka. Foto: Lars Gahrn.

På den tiden, då tågen ännu stannade vid Mölndals Övre station, tog min far ibland med mig till Borås. Där tittade vi på det mesta, som då fanns att se, men Borås museum gjorde starkast intryck på mig och stannade kvar i minnet. Borås museum drog mig tillbaka till knallestaden. Här på denna gammelgård befann man sig då i stadens utkant, nästan ute på landet. Byggnaderna ligger högt på en ås och kringstrålas av ljus. Inte kan man väl glömma en sådan plats! Lördagen den 8 april 2017 skulle Föreningen för Västgötalitteratur hålla årsmöte i Borås museum. När Niklas Krantz undrade, om jag ville följa med dit, tackade jag genast ja. Givetvis tittade vi på åtskilligt både under vägen dit och under hemvägen. Den största behållningen var likafullt Ramnaparken med Borås museum.

Wilhelm von Braun – en Boråsförfattare

Lennart Wasling med sin bok om Wilhelm von Braun.
Lennart Wasling med sin bok om Wilhelm von Braun.

Var skulle prosten vara om inte i kyrkan? Ordförande är prosten Johnny Hagberg, Järpås pastorat. Han hade samlat sina medlemmar till årsmöte i ”Ramnakyrkan” eller med andra ord i Kinnarumma gamla kyrka. Här i halvdunklet bland forna tiders kyrkokonst omvaldes styrelsen i laga ordning. Vi fick också pröva på gamla tiders kyrkbänkar, vilket mycket riktigt var en prövning. Sittriktighet och bekvämhet är begrepp, som var mer eller mindre okända på den tid, då dessa bänkar snickrades ihop. Man kom osökt att tänka på slagordet från en känd tillverkare av kyrkbänkar: ”Stoppa plågsamma kyrkobesök!” Årsmötet beslöt om utmärkelser till sina trotjänare Tore Hartung och Håkan Brander samt till ortnamnsforskaren Svante Strandberg, som har behandlat många västgötska ortnamn. I samband med årsmötet höll Lennart Wasling ett föredrag om kända Borås-författare under äldre tid. Själv är Wasling en drivande kraft inom Wilhelm von Braun-sällskapet, vars ordförande han har varit. Han har även skrivit en bok om denne författare. Boken är dels en levnadsteckning, dels en antologi med åtskilliga av von Brauns mest kända och uppskattade dikter. Där finns också åtskilliga dikter, som inte tidigare har varit tryckta, därför att de ansågs vara alltför oanständiga eller råa. Wasling talade åtskilligt om von Braun i sitt föredrag, ty von Braun hade anknytning till Borås. Wasling fick dessutom sålt åtskilliga böcker.

Trögsålda böcker av bestående värde

Denna gång hördes dock en klagan, både från ordföranden Johnny Hagberg och från skattmästaren Sven Olof Ask, att föreningens böcker är svårsålda. Jag anknöt till denna klagan, när jag tackade föreningen för gott arbete och många värdefulla utgåvor. I samband med detta tack överlämnade jag ett exemplar av min bok eller utgåva: ”Christina Hall: vänskapens och livsglädjens värdinna” (2016, 524 sidor) till Hagberg och ett till Ask. Jag framhöll, att samma erfarenhet har de flesta, som ger ut böcker, men att detta inte säger något om böckernas värde. Föreningen för Västgötalitteratur utmärker sig för utgåvor av bestående värde. Dessa böcker kommer att läsas även om 200 år, men vem läser dagens deckare om två århundraden? Ingen.

Lagerhållning viktig

Wilhelm von Braun förde en kringflackande tillvaro och gästade även Borås.
Wilhelm von Braun förde en kringflackande tillvaro och gästade även Borås.

Jag vet, hur det förhåller sig, ty själv sitter jag ibland och läser akademiska avhandlingar från 1600- eller 1700-talet. Även ur sådana kan man plocka åtskilliga uppgifter av värde. Skrifter om ”smala ämnen” har några läsare i dag, några i morgon och några i en ännu avlägsnare framtid, aldrig många men alltid några. Tillsammans blir de, om man sammanräknar alla, riktigt många. Kanske är det så, att en del av dem, som kommer att ha störst behållning av föreningens böcker, ännu inte är födda. Därför är det utmärkt, att föreningen ägnar sig åt lagerhållning. Föreningen för Västgötalitteratur har köpt in församlingshemmet i Synnerby och lagrar där sina och Skara stiftshistoriska sällskaps böcker. Jag har märkt, att många år kan förgå innan alla de, som är intresserade av ämnet, får veta, att en bok finns. När jag sitter och läser bokauktionskatalogerna från Föreningen för Västgötalitteratur, upptäcker jag ständigt böcker, som jag inte hade en aning om. Likaså är det med andra. Även de mest välunderrättade missar mycket. Därför är det viktigt att hålla böcker i lager, länge, helst mycket länge.

På lång sikt går böckerna åt

Lennart Wasling förevisade även den punsch, som har fått namn efter Wilhelm von Braun.
Lennart Wasling förevisade även den punsch, som har fått namn efter Wilhelm von Braun.

Särskilt vetenskapliga avhandlingar kan vara svårsålda eller svåra att bli av med. Professor Gunnar Olsson (1914-2005) kom att bli en biträdande handledare för mig, när jag skrev min doktorsavhandling. Han påpekade, att avhandlingar visserligen hade en liten läsekrets, ”men du säljer en då och en då. Du skänker bort en då och en då, och så en dag är böckerna slut.” Så hade det gått för honom, trodde han. Vid städning på vinden hittade han emellertid en låda böcker bakom skorstenen. Fyndet gjorde honom glad. Nu hade han återigen möjlighet att förse intresserade med böcker. Själv är jag ofta rådgivare för folk, som skall ge ut hembygdslitteratur. ”Tryck inte alltför få exemplar”, brukar jag säga. ”På lång sikt går de åt. Det är viktigt, att böckerna räcker så länge som du lever, ty folk kommer att leta upp dig och höra av sig även när du sitter på ett ‘äldreboende’.” Axel Möndell (1910-1996) jagades så länge han levde av folk, som undrade om han inte hade något exemplar av det stora verket ”Mölndal, Kållered och Råda i ord och bild” (1952) kvar. Det hade han inte, och visst var det tråkigt att behöva säga nej, när folk ringde. Krokslätts krönikör Thomas Ericsson (1931-2010) tryckte på min inrådan sin bok ”Krokslättsbilder” (1997) i 2000 exemplar. Mot slutet av sitt liv misströstade han om att få sålt alla dessa böcker. Han fick mycket riktigt inte vara med om att sälja den sista lådan med böcker, men år 2015 kunde hans maka Elna, glad över intresset för boken, sälja den sista lådan till mig och Mölndals Hembygdsförening. Föreningen Gamla Krokslättspojkar och Mölndals stadsmuseum hade köpt de näst sista lådorna. Även Föreningen för Västgötalitteratur kommer att få se sina boklådor försvinna. Dock hoppas jag, att det inte blir tomt i Synnerby församlingshem utan att man fyller på med lådor, som innehåller nyutkommen litteratur. Föreningen vågar ge ut böcker med bestående värde och har därför en angelägen uppgift i vår alltmer kommersialiserade värld.

Klicka här för denna artikel som pdf