Kolbäcks och Säbys kalejdoskop

Att Kolbäcks och Säbys historia är så intressant och kalejdoskopiskt mångskiftande kommer säkerligen som en överraskning för invånarna själva. Var och en är ju med om och känner till enbart en bråkdel av allt som händer och görs i hembygden. Forskar man, och plockar man ihop ett rikt urval av vad som har hänt, blir krönikan överväldigande rik.

En bok att ta efter

Kolbäcks och Säbys flitige krönikör Kurt Larsson har genom åren glatt oss med bloggartiklar och hembygdshäften. Nu har han samlat ihop de artiklar, som han har ansett vara viktigast, till en bok: Kurt Larsson, Vedspis, mikrofilm och bredband: Berättelser om livet och hembygden med utsikt från när och fjärran, (Kolbäcks hembygdsförening 2017, 99 rikt illustrerade sidor). Själv har jag skrivit åtskilligt om dessa bygder och vistats där då och då. Jag lever därför med i vad som händer. Anledningen till att jag skriver en bloggartikel om denna hembygdsbok är att den på många sätt kan vara en förebild för andra hembygdsföreningar. Så som Kurt Larsson har gjort kan (och bör) även andra föreningar göra.

Bygden har förutsättningar för en rik historia

Kurt Larsson med sin cykel på minnesplatsen för slaget vid Herrevadsbro.
Kurt Larsson med sin cykel på minnesplatsen för slaget vid Herrevadsbro.

Kolbäck och Säby är två gamla kyrksocknar, som ingår i Hallstahammars kommun i Västmanland. De två socknarna är landsbygd och förblev landsbygd länge, men här fanns även industriorter av det smärre slaget, snarare brukssamhällen, med rätt så många invånare. Strömsholms kanal och den stora landsvägen genom Västmanland gick fram genom bygden. Här finns ett förnämligt gästgiveri, och senare tillkom en järnvägsstation, som gav Kolbäck ett stationssamhälle. Här fanns alltså både landsbygd och tätorter, som tillsammans gav förutsättningar för en mångskiftande historia. När man läser Kurt Larssons krönika, inser man att historien snarast är kalejdoskopisk.

Det stora slaget gör bygden känd

Affisch till invigningen av minnesplatsen.
Affisch till invigningen av minnesplatsen.

Den stora händelsen, som har givit genljud genom svensk historieskrivning genom århundradena, är slaget vid Herrevadsbro 1251. Vid Herrevadsbro över Kolbäcksån besegrade Birger jarl och biskop Kol av Strängnäs de upproriska folkungarna och deras utländska legoknektar. Kungamakten stärktes tack vare detta slag, och inbördesstriderna upphörde. Det blev fred inom landet i ungefär 25 år. Kolbäcks hembygdsförening har lyft fram detta slag, som i sin tur har lyft fram bygden. Kent Sjöström, som bidrar med några kapitel i boken, redogör för skapandet av en minnesplats. Detta arbete var nog så invecklat och strapatsrikt, eftersom det genomfördes som ett EU-projekt. Man var tvungen att följa EU:s alla regler och bestämmelser. Tack vare skickliga administratörer kunde projektet slutföras, och en minnesplats invigdes den 17 maj 2014. Kommunstyrelsens ordförande Catarina Pettersson och landshövding Ingemar Skogö var där. Firandet av detta slag har dragit många högt uppsatta kvinnor och män till Kolbäck och gjort bygden känd vida omkring. Första lärdomen är: lyft fram bygdens historiska minnen med minnesmärken och skrifter. Dokumentera även själva firandet. Detta är ju ett slags bevis för händelsens betydelse.

Skriv litet åt gången!

En annan lärdom, som kan dras av Kurt Larssons skrift, är att man skall ta många små steg mot sitt mål. Hade han föresatt sig att skriva en etthundra sidor tjock bok om Kolbäck och Säby, skulle uppgiften kanske ha känts övermäktig. Det hade varit svårt att komma igång. Icke osannolikt skulle ingenting ha blivit gjort. Nu har han skrivit korta artiklar, en efter en. Till slut hade han så många att han kunde sammanställa dem till en bok, efter att ha valt och vrakat i mängden. Så gick det till även förra gången. Rune Larsson och Kurt hade var för sig skrivit artiklar och sammanställde dem till en bok. Även i 2017 års bok bidrar Rune Larsson med några kapitel. Många små steg leder sakta men mycket säkert mot målet. Den förra skriften, som jag tidigare har behandlat i en annan bloggartikel, har titeln:

Hembygdsföreningarnas jubileumsskrift

VÅR HEMBYGD

Säby 80 år Kolbäck 20 år

(2004).

Även denna skrift trycktes med bidrag från Eva Bergqvists minneskonto. Ett fåtal exemplar finns kvar till försäljning.

Berätta din egen historia

Kolbäcks Musikkår i Linneabion 2005.
Kolbäcks Musikkår i Linneabion 2005.

Boken handlar mycket om Kurt Larsson själv. Han berättar mycket om sitt eget liv. Tack vare ett växlingsrikt liv har han mycket att berätta, och han kan också konsten att berätta. Minnena är åskådliga och kryddade med eftertanke och ålderns vishet. (Kurt föddes 1934 och har alltså många levnadsår att redogöra för.) Just detta är något mycket viktigt. Varje människa är en del av historien och har därför viktiga saker att berätta. Själv brukar jag gång på gång uppmana folk: skriv ner dina minnen. Du har mycket som kan vara intressant för andra. (Som så många andra följer jag dock inte själv mina uppmaningar, men jag skall försöka ändra på den saken.) Med stor tillfredställelse tar jag del av Kurts minnen. Kanske får han igång även mig.

Hembygdens historia är av allmänt intresse

Skriver man med insikt och betonande av huvuddragen, kan hembygdens historia vara av stort intresse även för folk på helt andra orter. Likheterna mellan den beskrivna bygdens historia och deras hembygds är ofta betydande och belysande. Också skillnaderna kan vara av stort intresse. Kurt Larsson har, tillsammans med Rune Larsson och Kent Sjöström, skrivit en sådan bok med betydande allmänintresse.

Avkoppling kräver arbetsinsatser

Bokens avslutning är dock oroväckande: ”Med denna lilla bok avslutar jag min bana som skriftställare. Nu ser jag fram emot våren, bokläsandet på balkongen och många sköna cykelturer.” En skriftställare med sådana talanger bör dock fortsätta, och, min bäste Kurt, avkoppling på balkongen och cykeln blir inte skön avkoppling, om man inte har någonting (det vill säga skrivande) att koppla av ifrån.

Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

Jan Skoglöw – en outtröttlig kämpe och eldsjäl

Tillvaron kändes mycket tommare och ödsligare, när beskedet kom, att Jan Skoglöw hade gått ur tiden. Mycket hade han sysslat med. Mycket hade han uträttat. Under alla skeden i sitt liv hade han varit outtröttlig och verksam. Han hade alltid märkts och synts. Sina stora insatser utförde han som ordförande i Alingsås fornminnesförening och som skriftställare eller författare. (Han föredrog det senare ordet.)

Sjöman och hovmästare

Det började i Alingsås, där han växte upp på Klämmavägen ute i Nolhaga-området. Varje människa är en del av historien och har väsentliga delar av historien att berätta. Jan Skoglöw insåg detta. Han gjorde en mycket viktig – men ofta förbisedd – insats genom att skriva om sitt liv och sin yrkesverksamhet. Sin uppväxt i Alingsås på 1940- och 1950-talen skildrade han mycket trevligt och åskådligt i boken: Jan Skoglöw, Min barndoms stad Alingsås (2005, 56 rikt illustrerade sidor).

Jan Skoglöw vid Källby hallar. Foto: Anders Fåglefelt.
Jan Skoglöw vid Källby hallar. Foto: Anders Fåglefelt.

Hans biologiska far hade varit sjöman och blivit torpederad. Även på mod­erns sida fanns sjömän i släkten, och sjöman ville Jan Skoglöw bli redan som barn. Han kallades ”Janne sjöman” i släkten. Ville Jan Skoglöw något, brukade det bli så. Fjorton år gammal värvade han sig i Kungliga Flottan som trum­petare. Sexton år gammal gick han till sjöss som ”obefaren jungman”. Hans intressanta och värdefulla bok om sina år till sjöss har titeln: Jan Skoglöw, Obefaren jungman sökes (Vårgårda 1992, 48 rikt illustrerade sidor. I samma bok berättar Viking Franke om sin barndoms Alingsås, och ett rikt urval av Frankes fotografier publiceras.)

Hovmästare och serveringslärare

Skoglöw gick så småningom i land och blev både hovmästare och serveringslärare vid Restaurangskolan i Alingsås. Stora händelser i hans liv var tillfället, då han 1974 fick servera Hans Majestät Konung Carl XVI Gustaf, och de Nobelfester, då hans elever från Alingsås fick servera gästerna. De fick servera 1991, 1992 och 1993. Sina år inom restaurangbranschen har han beskrivit i boken: Jan Skoglöw, Från smörgåsnisse till Nobelfest (1994, 95 rikt illustrerade sidor)

Utbroderade sägner ledde till forskning

Under sin barndom ute på Nolhaga, där familjen bodde på Klämmavägen, hörde Jan Skoglöw talas om ett slag mellan svenskar och danskar. Året var 1945. Skoglöw berättar målande: ”jag kan ännu idag känna de spännande ilningarna när han (min skolkamrat) berättade de mest fantastiska berättelserna om drabbningarna mellan danskar och svenskar någonstans i denna skog. Han berättade att man fortfarande kunde finna skelett i träden, som var danskar! Varför de just satt i träden är fortfarande en gåta för mig? Kanske var de spanare? Min skolkamrat berättade vidare att han funnit rostiga hjälmar och sa med en mycket myndig röst, att det finns nog både gevär och svärd också. Jag blev fruktansvärt uppskrämd. Och på min hemväg över tegelbruksängarna kände jag tydligt de danska andarna som jagade mig över fälten ända hem.” Så skriver han i sin bok Slaget vid Brobacka 1566 (Vårgårda 1987, s. 5). Jan Skoglöw hade fått höra sagoaktiga sägner, mycket utbroderade, om slaget på Alingsåsskogen under Nordiska sjuårskriget 1566. Det skulle bli hans livsuppgift att forska kring detta slag och lyfta fram det ur glömskan. Skoglöw läste historia vid Göteborgs Universitet för docent Göran Behre och skrev en uppsats om slaget vid Alingsås. Året var 1985, men detta var endast början. Han kom att skriva många böcker i ämnet.

Många böcker om slaget 1566 och befälhavaren

Här följer en förteckning över Jan Skoglöws böcker om slaget vid Alingsås och Charles de Mornay, befälhavaren på den svenska sidan:

Charles de Mornay: Kärleksspionen, krigshjälten, landsförrädaren, 1985 (48 sidor).

Slaget vid Brobacka 1566, 1987 (96 sidor).

Charles de Mornay: Förrådd hjälte, 1989 (152 sidor).

Charles de Mornay – en bortglömd hjälte, 1993 (46 sidor).

Charles de Mornay: Hjärter knekt, 1995 (40 sidor).

Kampen för Charles de Mornay’s Heder, 2000 (82 sidor).

Erik XIV:s favoritknekt Charles de Mornay, 2004 (82 sidor).

Charles de Mornay: En krigshjältes livsöde, 2008 (46 sidor).

Som synes handlar många böcker helt eller huvudsakligen om Charles de Mornay, som förde befäl på den svenska sidan i slaget vid Alingsås eller vid Brobacka. Dels fick Jan Skoglöw hela tiden fram nya uppgifter om sin store hjälte, och dem ville han givetvis skriva om. Dels såldes de gamla böckerna slut, och då skrev han en ny i ämnet. Inte minst redovisade han de insatser, som han själv utförde inom forskningen och folkbildningsarbetet kring detta slag.

Jan Skoglöw – en färgstark gestalt, som pekar ut vägen. Foto: Anders Fåglefelt.
Jan Skoglöw – en färgstark gestalt, som pekar ut vägen. Foto: Anders Fåglefelt.

En av hans livs stoltaste stunder inföll lördagen den 9 augusti 1986, då en minnesplatta avtäcktes vid Brobacka under stor pompa och ståt i närvaro av mili­tära förband och högre ämbetsmän. Vägen dit hade varit lång och full av motigheter, men Jan Skoglöw och Alingsås Fornminnesförening hade övervunnit alla hinder. Under många år firades varje år Brobackadagen, och på kafé Orion i Alingsås kunde man denna dag äta en Charles de Mornay-bakelse. (Den är avbildad i boken: Kampen för Charles Mornay’s heder.) Skoglöw och forn­minnesföreningen företog resor till Frankrike för att söka upp Charles de Mornays släktgods, och han lyckades få den franske militärattachén till Brobacka ett år. När Jan Skoglöw ville någonting, blev böckerna många, och det hände åtskilligt. Alingsås blev känt och omtalat över hela Västsverige för historiska böcker och föreläsningar.

Fornminnesförening och föreläsningar

Alingsås Fornminnesförening (nu Historiska sällskapet i Alingsås) bildades för att driva igenom ett minnesmärke ute vid Brobacka. Året var 1983. Jan Skoglöw blev ordförande, och han hade många bra män och kvinnor med sig. Det är inte alla gånger lätt att ha med kraftfulla och viljestarka ledargestalter att göra, men hans vänner i styrelsen kunde denna svåra konst. De insåg Skoglöws värde och förtjänster. De var milt överseende med hans andra sidor. Jag beundrade ofta tålamodet och taktkänslan hos Olof Braide och Rolf Malmenstam. Föreningen höll samman och blev en stor tillgång för Alingsås, som blev känt som föreläsningarnas stad. Föreningen anordnade föredrag i historiska ämnen. Föredragen drog mycket folk, och åhörarna återkom troget.

Många andra historiska skrifter

Även många andra skrifter i historiska ämnen utgav han, somliga skrivna tillsammans med andra författare. Här kommer en förteckning:

Jan Skoglöw och Eric Carlsson, Berättelser ur Västergötlands historia, 1985 (86 sidor).

Jan Skoglöw, Ingvar Leion, Martin Wallén och Jan Svanberg, Birger Jarl och slaget vid Nårunga, 1990 (96 sidor).

Alingsås Fornminnesförening 10 år 1983-1993, 1993 (16 sidor).

Västergötland, Sveriges vagga! 1996 (56 sidor, skriven av Jan Skoglöw med bidrag av Mac Key, Verner Lindblom och Dieter Hein).

Sveriges vagga stod på Kinnekulle: En bevisföring av Jan Skoglöw: Medförfattare: Mac Key, Verner Lindblom, Gunnel och Göran Liljenroth, Ulla och John Hamilton och Andreas Johansson, 1998 (84 sidor).

Aspenäs blodiga historia, 1998. (76 sidor).

Vivan Karlsson och Jan Skoglöw, Historiska ögonblick runt Alingsbygden, 2001 (84 sidor).

Legender och sanningar om Birger Jarl och slaget vid Nårunga 1251 av Jan Skoglöw (med ett bidrag i annat ämne av Arthur Rydsmo, Horla), 2003 (56 sidor).

Korsriddaren Gudmar Magnusson från Loholmen av Jan Skoglöw (med en artikel av Björn Dahrén och Stefan Fransson), 2006 (26 sidor).

Skrifterna har genom åren blivit många. Den sista, som lämpligt och stilenligt handlade om Charles de Mornay, kom året före Skoglöws hädanfärd. Skoglöw arbetade snabbt. Böckerna visar då och då spår av att vara hastigt ihopkomna, men på det stora hela taget finns mycket gott att säga om dem. Skoglöw samlade ihop ett rikt urval av uppgifter och berättade om dem på ett lättläst och lättillgängligt sätt. Inte minst intressant var redogörelserna för hans egen kamp och hans eget forskningsarbete.

Västgötaskolans mest övertygade förespråkare

Som framgår av boktitlarna ”Västergötland, Sveriges vagga!” och ”Sveriges vagga stod på Kinnekulle” tillhörde Jan Skoglöw Västgötaskolan. Han var denna skolas mest övertygade förespråkare. Själv är jag Sveaskolans mest övertygade och ihärdigaste förespråkare. Vår vänskap var – mänskligt att döma – en omöjlighet, men ändå var vi mycket goda vänner. Alla våra sammanträffanden gav glädje åt oss båda.

Obefaren jungman sökes Jan SkoglöwVad gällde frågan om Svearikets uppkomst tillförde han inte något nytt, och han skrev i själva verket inte mycket i ämnet. Hans insats var av annat slag. Han gav spridning åt Västgötaskolans uppfattningar genom studiecirklar, som han ledde, och genom sina skrifter. Framför allt anordnade han paneldebatter på skilda orter i Västergötland rörande detta ämne. Jag ingick i panelen för Sveaskolan liksom JBLD Strömberg och ibland även Mats G. Larsson. För Götaland talade Verner Lindblom, Gunnel och Göran Liljenroth, Ingvar Leion och andra. Jan Skoglöw själv var debattledare. Han älskade dessa paneldebatter, och han lyckades skaffa fram arrangörer (ibland var han själv arrangör) i nästan tjugo års tid. Våra debatter avslutades med en välbesökt klang- och jubelföreställning i Vårgårda kulturhus år 2001. Ämnet var slaget vid Herrevadsbro.

Jan Skoglöw hörde till dem, som hävdade, att slaget vid Herrevadsbro 1251 hade utkämpats vid Häradsvad i Nårunga (i Vårgårda kommun i Västergötland) och inte vid Herrevadsbro i Kolbäck (i Hallstahammars kommun i Västmanland). Andreas Olavi Rhyzelius hade först framfört denna tanke kring århundradeskiftet 1700. Själv tillhörde jag det stora flertalet historiker, som hävdade att slaget hade stått vid Herrevadsbro i Västmanland.

Jan Skoglöw framförde sin uppfattning 1990, men jag beslöt att inte blanda mig i detta meningsutbyte. Birgit och Peter Sawyer gick genast i svaromål. Meningsutbytet blev omfattande och livligt mig förutan. År 2001 skulle man emellertid högtidlighålla 750-årsminnet av slaget. Samtidigt kom Jan Guillou ut med sin roman ”Arvet efter Arn”, och i den förlade han slaget till Västergötland. Vestmanlands Läns Tidning bad tre kända historiker, däribland mig, att skriva var sin artikel i ämnet. Därmed var även jag oåterkalleligen indragen i striden. Det blev en paneldebatt, två böcker och meningsutbyte i tidningar.

Sådana meningsmotsättningar hade mycket väl kunnat leda till att vår vänskap hade övergått i fiendskap, men så skedde inte, vilket visar, att Skoglöw ägde den mindre vanliga förmågan att skilja mellan sak och person. Han var van vid, att människor hade olika uppfattningar, och att även vänner kunde ha olika åsikter. När han läste mina två böcker i detta ämne fann han, att jag behandlade honom mer aktningsfullt och erkännsamt än vad hans meningsfränder brukade göra. Det värmde. Själv tackade han hjärtligt för mina böcker. Det värmde.

Välbesökta föreläsningar

Charles de Mornay Av Jan Skoglöw. Kärleksspionen Krigshjälten Landsförrädaren Charles de Mornay, slaget vid Brobacka och Västgötaskolan var hans stora intressen, men därutöver ägnade sig Alingsås Fornminnesförening åt mycket annat. Föreläsningarna hade stor spänn­vidd vad gäller ämnena. Tillslutningen av åhörare var genomgående god, och detta förtjänar att uppmärksammas. I en tid då föreläsningar har allt svårare att dra folk, och då bibliotek och museer nästan alltid misslyckas med att dra åhörare till sina föredrag, lyckades alltså Alingsås Fornminnesförening. Hur gick det till? Mycket berodde på föreningens samman­sättning. Medlemmarna var och är historie­intresserade. De känner varandra och tycker om att träffas. När de samlas, dryftar de historiska frågor, visar varandra bilder och böcker. Om man går in i en föreläsningssal, hamnar man ofta bland okända människor. Stämningen blir ofta litet tryckt och tystnaden plågsam. Så är det inte med Alingsås Fornminnesförening. Medlemmarna känner varandra och har mycket gemensamt. De hälsar på varandra och börjar samspråka. Skoglöw var som vanligt outtröttlig. Han gick runt och hälsade och visade stor glädje för varje besökare. I Alingsås Fornminnesförening var man varken okänd eller osedd. Dessutom kände man sig uppskattad som besökare.

Ihågkommen och saknad

Allting har tyvärr ett slut. År 2009 var tiden kommen att ta avsked av Jan Skoglöw i Ljusets kapell i Alingsås. Kistan kördes på en katafalk till graven. Den vilade på balkar över graven under avskedstagandet. Därefter blåstes en trumpetsignal från en skogshöjd i bakgrund. Kistan sänktes ned, och ett händelserikt skede i Alingsås historia var oåterkalleligen slut. Det kändes mycket tomt efteråt.

Flera minnesrunor skrevs. Tidningarna hade inte behov av ytterligare en, men jag kände, att även jag måste skriva något. Jan Skoglöw var inte en sådan man, som begravdes och glömdes. Jag tänker ofta på honom och saknar honom. Sådana människor skänker liv och värme åt tillvaron. Dessutom lyckas de uträtta åtskilligt.

Klicka här för denna artikel som pdf