Hjo fängslar med småstadens charm

Staden Hjo hade jag ofta hört talas om, men jag hade inte besökt den lilla staden vid Vättern förrän lördagen den 6 april 2013. En av anledningarna till att jag slutligen hamnade i Hjo var, att min far ofta och med stor värme hade berättat om sitt första och enda besök i den lilla trästaden. Lennart Gahrn (1928 -2012) började redan på 1940-talet resa runt i Sverige med tåg och cykel för att uppleva historiska minnesmärken och historiska bygder. Från Stenstorp vid stambanan gick då en smalspårig järnväg ned till Hjos hamn vid Vättern.

En upplevelse av småstaden

Lennart Gahrn fångades av småstadens charm, som blev ett minne för livet. Foto: Leif-K Olsson.
Lennart Gahrn fångades av småstadens charm, som blev ett minne för livet. Foto: Leif-K Olsson.

Min far kom åkande med denna järnväg en kväll. Konduktören gick igenom vagnarna och tände fotogenlamporna i vagnarna. Tåget körde ner till hamnen, och där kom en patrullerande polis ned från staden för att titta till den högst beskedliga och obetydliga folksamling som uppstod, när resenärerna steg av tåget. Här mötte han den svenska småstaden, och han glömde aldrig denna upplevelse. Han strålade så ofta han berättade om sitt besök, och han berättade ofta. Tyvärr kom vi aldrig att besöka Hjo tillsammans. Anledningen var sannolikt, att järnvägen från Stenstorp hade lagts ner. Till den svenska småstaden borde man nog anlända med järnväg, helst smalspårig! Från Hjo fortsatte han ned till Brandstorp, och därifrån åkte han med en motorbåt över till Visingsö. Storm uppstod, och efteråt sade en kvinna, som var med på båten, att det kunde ha gått mycket illa. I så fall hade dessa rader inte blivit skrivna.

Här skall man fotografera!

Kom min far till Hjo med detta lokomotiv? Foto: Lars Gahrn.
Kom min far till Hjo med detta lokomotiv? Foto: Lars Gahrn.

Den 6 april 2013 skulle Föreningen för Västgötalitt­eratur hålla sitt årsmöte i den 600-årsjubilerande staden. När Niklas Krantz frågade mig, om jag ville följa med till Hjo, kunde jag givetvis inte tacka nej, och där nere vid hamnen stod tåget eller rättare sagt ett tåg. En liten spårstump fin­ns kvar nere på kajen, och där står ett litet ånglok med några godsvagnar bakom sig. Hade just detta ånglok dragit det tågsätt, som förde min far till Hjo för mer än 60 år sedan? Strax intill ligger ångfartyget Trafik vid kajen. Hon var överdragen av presenningar och hade inte lämnat vintervilan. Staden överträffade förväntningarna. Här finns påkostad trähusarkitektur med mycket snickarglädje. Staden har klarat sig ifrån förstörande tillväxt. De gamla husen har fått stå kvar, och de moderna inslagen i bebyggelsen är lyckligtvis få. Här finns mycket att se. Lätt orolig frågade Niklas Krantz: ”Du fotograferar inte mycket!” Han tyckte nog, att i en sådan stad bör man fotografera överallt och hela tiden. Därför befarade han tydligen, att jag inte var riktigt frisk. Jag hade dock tagit många bilder medan han var inne i Midmans antikvariat, men det kunde ju inte han veta.

Vi är Grönköping!

Oemotståndlig småhusbebyggelse vid torget. Foto: Lars Gahrn.
Oemotståndlig småhusbebyggelse vid torget. Foto: Lars Gahrn.

Att hans livskamrat Anna Jolfors var fullt frisk, beh­övde man däremot inte betvivla. Hon är fotograf, och det sade oupphörligt klick var hon än gick fram. Staden är gammal och firar 600-årsjubileum 2013. I Hjo berättar man, att där finns åtminstone en invå­nare, som har varit med om stadens 350-årsjubileum. Tydligen har man för ett antal årtionden sedan firat 350-årsjubileet av de för­sta bevarade stadsprivilegierna. Ett 350-årsjubileum och ett 600-årsjubileum med mindre än ett århundrade emellan kan föra tankarna till Grönköping. Hjo har beslutsamt arbetat för att framstå som verklighetens Grönköping. (Enligt veckobladet ligger Grönköping som bekant mellan Skövde och Hjo.) Denna inriktning har varit mycket lyckad och dragit mycket folk till Hjo.

Stor längtan efter småstaden

Småskalig men stilfull centrumbebyggelse. Foto: Lars Gahrn.
Småskalig men stilfull centrumbebyggelse. Foto: Lars Gahrn.

Småstaden har en stor plats i våra hjärtan. Grönköpings popularitet överraskade veckobladets medarbetare redan på 1920-talet. Nils Hassel­skogs artiklar och dikter samlades i årsböcker med början 1927. Förlaget hade varit tveksamt, men förlag och författare fann med glad förvåning, att böck­erna ständigt måste tryck­as i nya upplagor. Intresset var stort. Efter ett världs­krig, många revolutioner och ständiga motsättningar ute i världen fanns ett behov av att drömma sig tillbaka till lugnet och tryggheten i de svenska småstäderna under förkrigstiden. Småstadens stora händelser var behagligt obetydliga och kanske rentav roande i all sin litenhet. Min far fångades av småstadens charm på 1940-talet, och jag åkte dit för att uppleva något liknande. Den ostörda idyllen har visserligen aldrig funnits, och under ytan kan man hitta åtskilligt, men viss verklighetsbakgrund finns onekligen. Åk till Hjo, då kan ni själva förnimma en fläkt från en annan värld!

Värmande glass vid Vättern

Niklas Krantz och Lars Gahrn äter värmande glass i hamnen med Vätterns is i bakgrunden. Foto: Anna Jolfors.
Niklas Krantz och Lars Gahrn äter värmande glass i hamnen med Vätterns is i bakgrunden. Foto: Anna Jolfors.

Har då småstaden inte några nackdelar? Givetvis har den sådana. Niklas Krantz, Anna Jolfors och jag upptäckte en nackdel med Hjo. Där är kallt. Sjöstäder är mycket behagliga på sommaren, men på vintern drar det kallt från sjön. (Jag har gått vakt i Karlskronas örlogshamn under december månad 1975, och därför visste jag vad man kunde vänta sig av Hjo.) Vättern hör till Sveriges kallare vattendrag, och denna vår hörde till de kallaste, som vi har varit med om. En glassförsäljare hade öppnat denna lördag, men kunder såg jag inte till. Man kunde inte låta bli att tycka litet synd om honom. ”En så här kall dag borde till och med glass kännas varm och värmande”, tänkte jag och köpte en bägare med tre kulor. Jag satte mig på en hamnbänk med Vätterns is i bakgrunden och åt glass. Efter en stund fann jag för gott att ta på mig mina handskar. Anna Jolfors fotograferade denna bisarra syn, ty i den ort, som vill vara verklighetens Grönköping, hör det till, att man skall ta bisarra fotografier. Man måste ta seden dit man kommer och ställa upp (eller sitta ner) för fotograferna. Hur som helst, glassen smakade bra, och jag skulle nog tro, att den värmde mig också. Vi var överens om, att till Hjo borde man återvända – men kanske i första hand på sommaren. Även vi hade blivit fångade av småstadens charm.

Klicka här för denna artikel som pdf

På spaning efter 1600-talet hos Lasse i Gatans syster

Gathenhielmska huset vid Stigbergstorget. Foto: Lars Gahrn.
Gathenhielmska huset vid Stigbergstorget. Foto: Lars Gahrn.

Göteborg har haft otur med två av sina kändaste bygg­nader. Drottning Christina har aldrig infunnit sig i ”Drottning Christinas jakt­slott” på Otterhällan, och Lars Gathenhielm, mera känd som Lasse i Gatan eller ”konungens kapare”, har aldrig bott i Gathenhielmska huset vid Stigbergstorget. De kunde helt enkelt inte bo i hus, som under deras livstid inte ens hade blivit grundlagda. Däremot har Lasse i Gatan ägt tomten på Stigberget, där huset byggdes i början av 1740-talet, ungefär 20 år efter hans död, och hans syster har bott i huset. Det är stort nog så.

Så här såg Göteborgs 1700-talsbebyggelse ut

Framför allt kan man här vid Stigbergstorget se hur bebyggelsen i Göteborg tog sig ut före de stora stadsbränderna under 1700-talet och i början av 1800-talet. I den tätbebyggda stadskärnan har husen brunnit, men här ute i de dåtida förorterna var bebyggelsen glesare, och Gathenhielmska huset har mirakulöst överlevt både stadsbränder och stadsplanerare. Även de sistnämnda har givetvis – helt främmande för husets historiska och arkitektoniska värden – ägnat sig åt illasinnat ränksmideri i syfte att riva byggnaden. Striderna om husets vara eller icke vara stod hårda, men nu är det byggnadsminne. Tisdagen den 2 april 2013 stod ett tiotal medlemmar från Mölndals Hembygdsförening och Sven Olof Olssons studiecirkel utanför porten för att bli visade runt.

Riven trappa återuppbyggdes

Festivitetssalen. Skåpet till vänster bildar en symmetrisk pendang till den öppna spisen. Foto: Ingvar Riksén.
Festivitetssalen. Skåpet till vänster bildar en symmetrisk pendang till den öppna spisen. Foto: Ingvar Riksén.

”Jag hoppas, att Pether Ribbefors blir vår guide”, tänkte jag. Ribbefors är kunnig och omdömesgill. Han har ordet i sin makt och talar både högt och tydligt. Hans visningar är lagom långa och inte för korta. Han har ett brett register och kan svaret på de flesta frågor, som ställs. Detta kan sägas endast om ett fåtal guider, och därför är han mycket anlitad. Plötsligt stod han där på Gathenhielmska husets tra­ppa, Pether Ribbefors. Bakgrundsbruset från Stigbergsliden störde föga. Ribbefors hördes bra, när han började berätta om stentrappan från 1700-talet. Göteborgs stad hade rivit bort trappan för att ersätta den med något mera handikappvänligt. Så gör man inte med ett byggnadsminne. Länsstyrelsen ålade staden att återställa trappan, och så tvingades stadens folk att leta upp stenhällarna på den soptipp, där de hade hamnat.

Träväggar skulle likna stenväggar

Olika herrgårdar och högreståndsboningar påminner ofta om varandra i det ena eller andra avseendet. Här kom man att tänka på både Gunnebo och Råda säteri. Gathenhielmska huset är en träbyggnad, men klädseln saknar lockbräder. När väggarna målades gråa, såg de därför ut som stenväggar, och detta var givetvis avsikten. Så är det som bekant även på Gunnebo, som är ungefär ett halvt århundrade yngre.

Målade gudinnor i vestibulen

Ett mellanting mellan öppen spis och skåp. Foto: Ingvar Riksén.
Ett mellanting mellan öppen spis och skåp. Foto: Ingvar Riksén.

Om man går in i Gunnebos mest påkostade förstuga, nämligen ovala vestibulen, är man omgiven av fyra friskulpturer, som står i nischer. Så är det även i Gathenhielmska huset, men här har tillgångarna varit mera begränsade. Därför har man nöjt sig med målade statyer i målade nischer. På väggen till vänster finns: Hörseln med ett stränginstrument och ett blåsinstrument, Synen med spegel och örn samt Lukten, som luktar på en växt. På väggen till höger ses känseln, som bites av en sköldpadda och en orm, samt Smaken, som håller några frukter. De fem gudinnorna utgör tillsammans de fem sinnena. Väggarna är mörkmålade med påföljd, att de fem gudinnorna, alla marmorvita, framträd­er tydligt. Nackdelen kunde måhända vara att gäster efter mörkrets inbrott kunde tro sig ha kommit in i ett mörkt rum med fem vita vålnader.

Tre rundbågar

Tittar man rakt fram, är planlösningen densamma som på Råda säteri, som är ungefär 30 år yngre än Gathenhielmska huset. Man ser tre dörröppningar med tre rundbågar över. Genom den mittersta går man uppför trappan till andra våningen. Trappan delar sig åt vänster och höger. Den svänger upp till stora salen i andra våningen. Ungefär så är det även på Råda.

Symmetriskt skåp

Vi kommer upp till ”stora festivitetssalongen”. I stora salongen på Gunnebo finns ”dörröverstycken” (reliefer) över dörrarna och stora friskulpturer. Så skulle det vara i finare gemak och givetvis även här i Gathenhielmska huset, men tillgångarna var här som sagt mera begränsade, och därför målade man både dörröverstycken och skulpturer. En öppen spis finns i ena hörnet av salongen. För symmetrins skull finns i motsvarande hörn ett skåp, som är byggt så, att det liknar spisen. Även på Gunnebo drevs kravet på symmetri intill orimlighetens gräns, men symmetriska spisar och kakelugnar finns – märkligt nog – inte på Gunnebo.

Sägnen om Karl XII

Dörren är av allt att döma äldre än huset! Foto: Ingvar Riksén.
Dörren är av allt att döma äldre än huset! Foto: Ingvar Riksén.

Utöver vestibulen och stora festivitets­salongen visas tre rum till vänster om vestibulen, nämligen Kungssalen med en öppen spis, Versaillesrummet eller draperirummet med väggmålningar, som visar målade draperier och trädgårdsanläggningar, samt ett inre gemak. Till höger om stora festivitets­salongen finns likaså ett rum med väggmålningar. I Kungssalen finns Karl XII:s porträtt, och enligt vad som berättas skall kungen ha sovit över i huset. Eftersom byggnaden uppfördes ungefär 20 år efter kungens död, är det dock svårt att tänka sig en sådan övernattning. Kungen har dock bevisligen besökt ”Gamla varvet” 1717. (Så hette området på hans tid.) Om detta kungabesök skriver Hugo Fröding, men tyvärr får vi inte veta mer än att kungen besökte området. (Se Hugo Fröding, Berättelser ur Göteborgs historia under envåldstiden, Gbg 1915, s. 379-380.)

En kunglighet, som bevisligen har besökt huset, är dock prinsessan Ingeborg, på sin tid lika känd och omtyckt som senare prinsessan Lilian och av ungefär samma orsaker. Hon var glad och snäll och hade glimten i ögat. I trappan upp till andra våning finns dörren in till ett litet utrymme, där husets första vattenklosett installerades, ”prinsessan Ingeborgs toalett”. Man kan gå till historien på många underliga sätt!

Äldre dörrar och dörrfoder

Ribbefors blev gladare och livligare än vanligt, när han märkte, att åhörarna var intresserade. Med stor glädje och stolthet förevisade han dörrar och dörrfoder, som är av 1600-talstyp. Hade de återanvänts och tagits från något annat hus? Det är möjligt, men ett äldre hus hade tidigare stått på denna plats. Härrörde kanske en del av Gathenhielmska husets grund från detta hus? Kunde rentav några väggar eller rum vara kvar? Frågorna kan ställas men för närvarande inte besvaras. Sista bladet i husets historia är dock kanske ännu inte skrivet. Att få vittring på 1600-talet är hur som helst en stor upplevelse i staden Göteborg, som grundades 1621. Man förstår, att dörrarna har blivit skötebarn för Ribbefors.

Läs vidare

Walter Kiessling, Marie Folkesson och Bertil Johansson, Gathenhielmska huset: En vägledning till ett 250-årigt byggnadsminne, utgiven av Gamla Majpojkars Förbund, 1995. (Boken omfattar 48 sidor jämte omslag och ger en utförlig, välskriven och tillförlitlig skildring av detta byggnadsminne.)

Elof Lindälv, Klippans kulturreservat och andra byggnadsminnen i Majorna (Göteborgs Hembygdsförbunds skriftserie XII), Gbg 1977.

Gunnar Wallberg, Gathenhielmska huset i Göteborg: Randanteckningar till frågan om husets namn, artikel i Fornvännen 1945, s. 53-56.

C. R. A. Fredberg, Det gamla Göteborg I, Gbg 1919. (På sidorna 305-330 kan man finna många uppgifter, inte minst sägner, och bilder om och från Gathenhielmska huset. Fredberg tror dock, att Lasse i Gatan har bott i huset, som bär hans namn.)

Klicka här för denna artikel som pdf

Geijersgården i Ransäter – ett hus med intressant baksida

Ransäter – en vitmålad herrgårdsbyggnad. Så är vi vana att se herrgården. Foto: Lars Gahrn.
Ransäter – en vitmålad herrgårdsbyggnad. Så är vi vana att se herrgården. Foto: Lars Gahrn.

Han står hög och rak på en hög sockel framför Uppsala Universitets huvudbyggn­ad. Erik Gustaf Geijer (1783 – 1847) räknades på den tiden, då hans staty framför universitetets huv­udbygg­nad tillkom, till Sveriges största män gen­om tiderna. Han räknades som ett nationalmonument, och år 1888 fick han ett nationalmonument av John Börjesson uppfört sig till minne. Hans bildstod här i Uppsala är vad gäller både utförande och – framför allt – plats för monumentet det närmaste vi här i Sverige har kommit en Lenin-staty.

En uppburen lärofader

Erik Gustaf Geijer var hävdatecknare och filosof (eller ideolog). Han underbyggde tidens tankar och strävanden med historiska och filosofiska sakskäl. För flera släktled av studenter blev professor Geijers hem i Uppsala deras hem i den främmande universitetsstaden. Här fann man en uppburen läromästare, en ofta anlitad rådgivare och fadersgestalt. Geijer var en stor man under hela 1800-talet och en bra bit in på 1900-talet. År 1947 (till 100-årsminnet av hans död) hedrade Kungl. Postverket honom med ett frimärke.

Historiker som har gått till historien

Bakifrån ser vi en enklare herrgårdsbyggnad – målad med rödfärg, som var betydligt billigare än vit oljefärg.
Bakifrån ser vi en enklare herrgårdsbyggnad – målad med rödfärg, som var betydligt billigare än vit oljefärg.

Sedan dess har mycket hänt. Intresset för filosofi är numera mycket lågt i Sverige. Geijers utlägg­ningar om svensk historia har sedan länge blivit överflödiga i och med att mycket utförligare, grund­ligare och i många fall även tillförlitligare avhandlingar har skrivits under senare år. Hans enda bevingade ord från hans historie­skrivning är en utsaga, som sentida historiker och historieintres­serade älskar att hata, nämligen ”Sveriges historia är dess konungars”. Man tror, att Geijer ville säga, att Sveriges historia skulle handla uteslutande eller huvudsakligen om Sveriges konungar, men så dum var han inte. Han var över huvud taget inte vare sig dum eller ensidig. Han var tvärtom rikt begåvad och vidsynt. Geijer menade, att Sveriges konungar hela tiden deltog i det historiska skeendet som ledare, pådrivare eller medspelare. De stod aldrig utanför det historiska skeendet. Tvärtom deltog de i skeendet och levde med i det. På detta sätt blev Sveriges historia även dess konungars historia. Det bevingade ordet var berättigat, åtminstone på Geijers tid. Därefter har Sveriges konungar fått allt mindre inflytande. Hans stora historieverk heter ”Svenska folkets historia”. Historien skulle handla om hela folket, och kungarna är med som folkets ledare. Tyvärr är dock Geijers utsaga oanvändbar idag, eftersom den är missuppfattad och inbjuder till missförstånd. Som historiker har Geijer gått till historien, men nu är han endast en del av historieskrivningens historia.

Tonsättare och skald

Geijer var även tonsättare och skald. När man börjar nosa på musikhistorien, blir man lätt mörkrädd. Utbudet av bra musik är mycket större än vad de musikintresserade kan ta åt sig. Därför räcker det inte att ha skrivit bra musik för att undgå glömskan. Man måste även ha slagit igenom, och man måste ha slagit igenom med eftertryck. Det gjorde Geijer inte. Idag är väl hans dikter mest kända. Dikterna Vikingen, Odalbonden och ”Den lille kolargossen” hör till litteraturhistorien och kommer att stanna där.

Framför byggnaden finns två fristående flygelbyggnader. De har måst nöja sig med rödfärg.
Framför byggnaden finns två fristående flygelbyggnader. De har måst nöja sig med rödfärg.

Det, som uppskattades mest på Geijers tid, är dock inte lika gångbart idag. Geijer var som så många andra samtida fosterländsk i allt vad han skrev, men nutiden är ganska sval gentemot fosterländsk dikt­ning. För några år sedan avhånade Jan Guillou Geijers dikt ”Vikingen” i ett TV-program. Som väntat låg felet dock hos Jan Guillou och inte hos Geijer. Guillou trodde, att Geijers beskrivning av vikingen också var ett bejakande av vikingens egenskaper och uppträdande, men det ena följer ingalunda av det andra. Det man beskriver bejakar man inte ovillkorligen. Geijers inställning till vikingarna var kluven. Guillou och Geijer skulle nog lätt ha kunnat nå fram till en samsyn.

Vitmålad herrgårdsfasad och rödmålad baksida

Den högra flygelbyggnaden.
Den högra flygelbyggnaden.

Geijer är i våra dagar inte lika stor som han har varit, och det märkte Niklas Krantz och jag av, när vi gjorde en historisk resa genom Värmland somm­aren 2012. Vi ville gärna se Geijersgården i Ransäter, men visningarna för allmän­heten var inte många, och sista allmänna visningen för sommaren var redan gjord. Vi fick dock gå in på tomten och göra ett varv runt byggnaden. Fasaden kände jag igen från många fotografier i böcker: en lång och ganska låg herrgårdsfasad, som är vitmålad. Framför huset står minnesstenen: ”E G Geijer föddes här år 1783”. (Allt är skrivet med versaler, vilket ökar monumentaliteten.) Ett stort vårdträd växer framför huset. Så skall en burgen bruksherrgård se ut! Dessutom är Geijersgården, inte minst i Värmland, ihågkommen som ”Fredrek på Rannsätts” (F. A. Dahlgrens) barndomshem. Fredrik August Dahlgren var ju (andra viktiga insatser att förtiga) mannen bakom folklustspelet Värmlänningarna, som spelas med stor publiktillströmning i Ransäter varje sommar sedan mer än 50 år.

Sparsamt med vit oljefärg

När vi vandrade runt huset, märkte vi till vår förvåning, att baksidan var rödmålad med Falu rödfärg, (som var betydligt billigare än vit oljefärg). Bakåt hade byggnaden två flyglar, som var sammanbyggda med byggnadskroppen, så att huset bildade en hästsko. Även flyglarna var rödmålade, dock inte på yttersidorna.

Erik Gustaf Geijer.Så där brukade man måla i städerna och hos bönderna, men vi överraskades av att även en bruksherrgård i Värmland målades med dyr färg enbart på framsidan och sidorna. På Geijers tid var det antagligen ganska förnämt att över huvud taget ha en målad husvägg. Även rött var på den tiden en förnäm färg. Dock var vitt ändå förnämare. Säga vad man vill om Geijersgården, men omväxling fick man, om man bara vandrade runt huset. Man behövde förresten inte vandra runt. Framför herrgården står till höger och till vänster två rödmålade flygelbyggnader med skiffertak. Bakom herrgården står likaledes några rödmålade byggnader, i detta fall ekonomibyggnader. Så vitt vi kan se har man varit mycket sparsam med vitt i den vittberömda Geijersgården. Besök den gärna någon gång! Den är sevärd, enkel, men värdig och stilfull.

Geijer själv är väl värd att lära känna genom sina skrifter. Att han inte delade vår tids synsätt i alla avseenden kan göra bekantskapen intressantare och mer givande. För tillfället befinner han sig i en vågdal, men han kan mycket väl komma tillbaka. Åtskilliga delar av hans författarskap kan återupptäckas, när vinden vänder.

Läs vidare

John Landquist, Geijer: En levnadsteckning, Sthlm 1954.

I Svenska turistföreningens årsbok 1928 har Mauritz Hellberg skrivit om värmländska diktarhem, och den artikeln finns att läsa på nätet: Klicka här.

Bilder och information om gårdens byggnader finns på: Klicka här.

I tidskriften Idun 1901 finns en artikel om Geijers barndomshem: Klicka här.

Vad gäller Geijersgårdens trädgård finns ett radioprogram från 2002 med Ulf Schenkmanis och Lars-Erik Larsson bevarat på nätet: Klicka här.

Vad gäller Fredrik August Dahlgren och hans skådespel Värmlänningarna hänvisas till: Klicka här.

Ett tack till värmlandskännaren Peter Funke för värdefulla hänvisningar.

Klicka här för denna artikel som pdf