Ett hus byggt för evigheten

Ett hus byggt för evigheten ligger vid Norra Forsåkersgatan. Byggnaden tillhör de solidaste av de solidaste. Namnet är Rosendalskasernen. I dagens artikel berättar Lars Gahrn dess historia. Tyvärr dryftar man nu Rosendalskasernens vara eller icke vara. Husen vid Forsåkersgatan har emellertid tack vare sin plats vid en gata ett framträdande läge och tillhör rentav stadsbilden. Dessutom är de närmaste grannar till kulturreservatet och riksintresset Mölndals kvarnby. På så vis har de blivit även en del av kulturmiljön Mölndals kvarnby. Husen har alla en lång och intressant historia. Därför skildrar jag dessa hotade byggnader i ord och bild.

Tjocka tegelväggar

Rosendalskasernen (Norra Forsåkersgatan 2 E) på den gamla Jutelyckan. (Foto: Knut Kjellman, Mölndals Hembygdsförenings arkiv.)
Rosendalskasernen (Norra Forsåkersgatan 2 E) på den gamla Jutelyckan. (Foto: Knut Kjellman, Mölndals Hembygdsförenings arkiv.)

Man byggde noggrant och omsorgsfullt förr i världen. Om man dessutom anvä­nde sig av bästa slags bygg­nadssten, kan man säga, att den tidens bygg­mästare byg­gde för evig­heten, det vill säga, att husen har förutsättningar att stå hur länge som helst. Jag talar denna gång om Forsåkers­gatan 2 E, kan­ske mera känd som ”Nya kasern” eller ”Rosendals­kas­ernen”. På den tiden var kasern ett annat ord för flerfamiljshus.

År 1980 hälsade jag på i huset. Hyresgästerna hade mycket att säga om de mäktiga murarna: ”Huset är byggt av tegel från Franckes eget tegelbruk. Teglet är mycket hårt. Det kan ej slås sönder, säger murarna. Sådant tegel finns inte att få längre, säger de, och det har inte funnits att få på mycket länge. Tegelmurarna är mycket tjocka.” Uttrycket ”Franckes tegelbruk” kanske förbryllar. Antagligen åsyftas Forsåkers tegelbruk, som låg strax söder om Papyrus, men som dock inte ägdes av Francke.

Förnämligt hus

Rosendalskasernen år 2014. Foto: Lars Gahrn.
Rosendalskasernen år 2014. Foto: Lars Gahrn.

Torsten Althin berättat i sin stora Papyruskrönika, att ”Arbetarbostaden nr 4, nu­mera kallad Rosendahl”, byggdes 1853, vilket gör den till ett av Mölndals äldsta hus. Den byggdes som arbetarbostad med 22 rum och 7 kök. Den om­byggdes 1895 eller 1896 och förändrades till bostad för verkmästare och sals­mästare. Bland andra kass­ören Axel von Norrman och kontorschefen Carl Martell har bott i huset. Det renoverades fullständigt 1944. (Torsten Althin, Papyrus 1895-1945, s. 63, 76 och 77.) Huset ansågs alltså höra till de förnämligare.

Vigon Ohlsson, snickare på Papyrus, kom ihåg ombyggnaden på 1940-talet: ”Balkongen på Papyrus’ kasern byggdes den 17 augusti 1942. Jag kommer ihåg dagen mycket väl, ty denna dag föddes äldste pojken. Trapphuset, som balkongen är byggd på, fanns dock dessförinnan.”

Gasljus till 10.00

Rosendalskasernen år 2014. Foto: Lars Gahrn.År 1861 var Maximilian Axelson på besök i Mölndal. Han besåg då bland annat Rosendals ”nya kasern” och beskriver den som ”ett stort tvåvåningshus av sten med flera, dels hushållslägenheter, dels ensamma boningsrum”. Rummen var skäligen rymliga och höga, berättar han, men de flesta var lika mycket utsatta för rök som för köld. För ett rum med kök betalade man fem riksdaler i månaden i hyra. Ett rum utan kök kostade tre riksdaler. ”En förmån vid dessa lägenheter må dock ej förbises. Den nya kasernen har (liksom den gamla) fri gaslysning från skymningen intill klockan 10 varje afton, vilket endast i dessa båda lokaler förekommer.” (Maximilian Axelson, Vandringar i Göteborg och dess omnejd I. Några dagar i Mölndal, Gbg 1861, s. 34-35.)

Huset var dock inte först här. Platsen kallades Jutelyckan. Här skulle ett slag ha stått mellan svenskar och jutar, det vill säga danskar, berättas det. Redan Maximilian Axelson berättar om dessa sägner. Enligt Charles Mattsson skulle man i jorden ha funnit ”kanonkulor, spjutspetsar och så vidare” i hans fars barndom. (Charles föddes 1875.) En utgrävning på denna plats skulle kanske kunna bli givande.

Papyrus park

Här vid Nya kasern växte ekar. En av ekarna kallade Jute-eken, och under den låg danskarnas befälhavare begravd, berättades det. Ekarna bildade en park, som kallades Papyrus park. Här brukade Frälsningsarmén spela och sjunga. Rolf Johansson har berättat mycket om Papyrus’ park. Denna park är nu ett minne blott. Här fanns på senare år ett upplag för massaved, men kanske kan här bli en park igen? Vi behöver parker i centrala Mölndal. När Mölndals stad förvärvade Papyrus-området övertog man ansvaret för många kulturbyggnader. Samtidigt skaffade man sig möjligheten att skapa den stora stadspark, som Mölndal behöver.

Klicka här för denna artikel som pdf

På spaning efter 1600-talet hos Lasse i Gatans syster

Gathenhielmska huset vid Stigbergstorget. Foto: Lars Gahrn.
Gathenhielmska huset vid Stigbergstorget. Foto: Lars Gahrn.

Göteborg har haft otur med två av sina kändaste bygg­nader. Drottning Christina har aldrig infunnit sig i ”Drottning Christinas jakt­slott” på Otterhällan, och Lars Gathenhielm, mera känd som Lasse i Gatan eller ”konungens kapare”, har aldrig bott i Gathenhielmska huset vid Stigbergstorget. De kunde helt enkelt inte bo i hus, som under deras livstid inte ens hade blivit grundlagda. Däremot har Lasse i Gatan ägt tomten på Stigberget, där huset byggdes i början av 1740-talet, ungefär 20 år efter hans död, och hans syster har bott i huset. Det är stort nog så.

Så här såg Göteborgs 1700-talsbebyggelse ut

Framför allt kan man här vid Stigbergstorget se hur bebyggelsen i Göteborg tog sig ut före de stora stadsbränderna under 1700-talet och i början av 1800-talet. I den tätbebyggda stadskärnan har husen brunnit, men här ute i de dåtida förorterna var bebyggelsen glesare, och Gathenhielmska huset har mirakulöst överlevt både stadsbränder och stadsplanerare. Även de sistnämnda har givetvis – helt främmande för husets historiska och arkitektoniska värden – ägnat sig åt illasinnat ränksmideri i syfte att riva byggnaden. Striderna om husets vara eller icke vara stod hårda, men nu är det byggnadsminne. Tisdagen den 2 april 2013 stod ett tiotal medlemmar från Mölndals Hembygdsförening och Sven Olof Olssons studiecirkel utanför porten för att bli visade runt.

Riven trappa återuppbyggdes

Festivitetssalen. Skåpet till vänster bildar en symmetrisk pendang till den öppna spisen. Foto: Ingvar Riksén.
Festivitetssalen. Skåpet till vänster bildar en symmetrisk pendang till den öppna spisen. Foto: Ingvar Riksén.

”Jag hoppas, att Pether Ribbefors blir vår guide”, tänkte jag. Ribbefors är kunnig och omdömesgill. Han har ordet i sin makt och talar både högt och tydligt. Hans visningar är lagom långa och inte för korta. Han har ett brett register och kan svaret på de flesta frågor, som ställs. Detta kan sägas endast om ett fåtal guider, och därför är han mycket anlitad. Plötsligt stod han där på Gathenhielmska husets tra­ppa, Pether Ribbefors. Bakgrundsbruset från Stigbergsliden störde föga. Ribbefors hördes bra, när han började berätta om stentrappan från 1700-talet. Göteborgs stad hade rivit bort trappan för att ersätta den med något mera handikappvänligt. Så gör man inte med ett byggnadsminne. Länsstyrelsen ålade staden att återställa trappan, och så tvingades stadens folk att leta upp stenhällarna på den soptipp, där de hade hamnat.

Träväggar skulle likna stenväggar

Olika herrgårdar och högreståndsboningar påminner ofta om varandra i det ena eller andra avseendet. Här kom man att tänka på både Gunnebo och Råda säteri. Gathenhielmska huset är en träbyggnad, men klädseln saknar lockbräder. När väggarna målades gråa, såg de därför ut som stenväggar, och detta var givetvis avsikten. Så är det som bekant även på Gunnebo, som är ungefär ett halvt århundrade yngre.

Målade gudinnor i vestibulen

Ett mellanting mellan öppen spis och skåp. Foto: Ingvar Riksén.
Ett mellanting mellan öppen spis och skåp. Foto: Ingvar Riksén.

Om man går in i Gunnebos mest påkostade förstuga, nämligen ovala vestibulen, är man omgiven av fyra friskulpturer, som står i nischer. Så är det även i Gathenhielmska huset, men här har tillgångarna varit mera begränsade. Därför har man nöjt sig med målade statyer i målade nischer. På väggen till vänster finns: Hörseln med ett stränginstrument och ett blåsinstrument, Synen med spegel och örn samt Lukten, som luktar på en växt. På väggen till höger ses känseln, som bites av en sköldpadda och en orm, samt Smaken, som håller några frukter. De fem gudinnorna utgör tillsammans de fem sinnena. Väggarna är mörkmålade med påföljd, att de fem gudinnorna, alla marmorvita, framträd­er tydligt. Nackdelen kunde måhända vara att gäster efter mörkrets inbrott kunde tro sig ha kommit in i ett mörkt rum med fem vita vålnader.

Tre rundbågar

Tittar man rakt fram, är planlösningen densamma som på Råda säteri, som är ungefär 30 år yngre än Gathenhielmska huset. Man ser tre dörröppningar med tre rundbågar över. Genom den mittersta går man uppför trappan till andra våningen. Trappan delar sig åt vänster och höger. Den svänger upp till stora salen i andra våningen. Ungefär så är det även på Råda.

Symmetriskt skåp

Vi kommer upp till ”stora festivitetssalongen”. I stora salongen på Gunnebo finns ”dörröverstycken” (reliefer) över dörrarna och stora friskulpturer. Så skulle det vara i finare gemak och givetvis även här i Gathenhielmska huset, men tillgångarna var här som sagt mera begränsade, och därför målade man både dörröverstycken och skulpturer. En öppen spis finns i ena hörnet av salongen. För symmetrins skull finns i motsvarande hörn ett skåp, som är byggt så, att det liknar spisen. Även på Gunnebo drevs kravet på symmetri intill orimlighetens gräns, men symmetriska spisar och kakelugnar finns – märkligt nog – inte på Gunnebo.

Sägnen om Karl XII

Dörren är av allt att döma äldre än huset! Foto: Ingvar Riksén.
Dörren är av allt att döma äldre än huset! Foto: Ingvar Riksén.

Utöver vestibulen och stora festivitets­salongen visas tre rum till vänster om vestibulen, nämligen Kungssalen med en öppen spis, Versaillesrummet eller draperirummet med väggmålningar, som visar målade draperier och trädgårdsanläggningar, samt ett inre gemak. Till höger om stora festivitets­salongen finns likaså ett rum med väggmålningar. I Kungssalen finns Karl XII:s porträtt, och enligt vad som berättas skall kungen ha sovit över i huset. Eftersom byggnaden uppfördes ungefär 20 år efter kungens död, är det dock svårt att tänka sig en sådan övernattning. Kungen har dock bevisligen besökt ”Gamla varvet” 1717. (Så hette området på hans tid.) Om detta kungabesök skriver Hugo Fröding, men tyvärr får vi inte veta mer än att kungen besökte området. (Se Hugo Fröding, Berättelser ur Göteborgs historia under envåldstiden, Gbg 1915, s. 379-380.)

En kunglighet, som bevisligen har besökt huset, är dock prinsessan Ingeborg, på sin tid lika känd och omtyckt som senare prinsessan Lilian och av ungefär samma orsaker. Hon var glad och snäll och hade glimten i ögat. I trappan upp till andra våning finns dörren in till ett litet utrymme, där husets första vattenklosett installerades, ”prinsessan Ingeborgs toalett”. Man kan gå till historien på många underliga sätt!

Äldre dörrar och dörrfoder

Ribbefors blev gladare och livligare än vanligt, när han märkte, att åhörarna var intresserade. Med stor glädje och stolthet förevisade han dörrar och dörrfoder, som är av 1600-talstyp. Hade de återanvänts och tagits från något annat hus? Det är möjligt, men ett äldre hus hade tidigare stått på denna plats. Härrörde kanske en del av Gathenhielmska husets grund från detta hus? Kunde rentav några väggar eller rum vara kvar? Frågorna kan ställas men för närvarande inte besvaras. Sista bladet i husets historia är dock kanske ännu inte skrivet. Att få vittring på 1600-talet är hur som helst en stor upplevelse i staden Göteborg, som grundades 1621. Man förstår, att dörrarna har blivit skötebarn för Ribbefors.

Läs vidare

Walter Kiessling, Marie Folkesson och Bertil Johansson, Gathenhielmska huset: En vägledning till ett 250-årigt byggnadsminne, utgiven av Gamla Majpojkars Förbund, 1995. (Boken omfattar 48 sidor jämte omslag och ger en utförlig, välskriven och tillförlitlig skildring av detta byggnadsminne.)

Elof Lindälv, Klippans kulturreservat och andra byggnadsminnen i Majorna (Göteborgs Hembygdsförbunds skriftserie XII), Gbg 1977.

Gunnar Wallberg, Gathenhielmska huset i Göteborg: Randanteckningar till frågan om husets namn, artikel i Fornvännen 1945, s. 53-56.

C. R. A. Fredberg, Det gamla Göteborg I, Gbg 1919. (På sidorna 305-330 kan man finna många uppgifter, inte minst sägner, och bilder om och från Gathenhielmska huset. Fredberg tror dock, att Lasse i Gatan har bott i huset, som bär hans namn.)

Klicka här för denna artikel som pdf