Minnessång om Konungens kapare, kommendör Lars Gathenhielm

Medaljbild med påskriften: ”Han kunde inte lära sig att tåla”, det vill säga bojor och rep. Bilden är en fyndig sinnebild för det svenska stormaktsväldets långa dödskamp.
Medaljbild med påskriften: ”Han kunde inte lära sig att tåla”, det vill säga bojor och rep. Bilden är en fyndig sinnebild för det svenska stormaktsväldets långa dödskamp.

Denna minnessång sjunges som: ”Jeg vil synge om en helt”.

Jag vill sjunga om en man,
lyckosam på hav och land,
om en kapare och skälm,
om den store Gathenhielm.

Göta Lejon, snärjt av nät,
skulle tvingas ner på knä’t.
Fritt får ej vårt lejon gå
för att all sin spisning få.

Skrämd blir dock dess jägarhop.
Man får höra arga rop.
Jägar’n viker många fjät,
ty nu brister deras nät.

Hindernäten klipps itu.
Fri är segelleden nu.
Vem har skrämt varenda skälm?
Jo, den tappre Gathenhielm.

Öppna öronen och hör!
Ära den som äras bör!
Lasses liv är lärorikt.
Det är ingen annans likt.

Gathenhielms adelsvapen.
Gathenhielms adelsvapen.

Det omtalas gång på gång
och blir så en hjältesång.
Han, som gav oss hopp igen,
blev berömd bland alla män.

Lyssna till min hyllningssång!
Den har blivit mycket lång.
Fast hans död kom alltför fort,
fick han likväl mycket gjort.

Från hans vagga till hans grav,
från hans hem till Västerhav,
från lågt stånd till Riddarhus,
fylls hans liv av stormens brus!

Onsala är ljuvt och skönt.
Landskapet är mjukt och grönt.
Bonden har dock mycket men
utav bergåsar och sten.

Gårdens avkastning är låg,
men bredvid finns fjordens våg.
Vägen ned till sjön är gen.
Mången blir en sjökapten.

Lars Gathenhielm enligt en oljemålning, som anses föreställa denne berömde kapare.
Lars Gathenhielm enligt en oljemålning, som anses föreställa denne berömde kapare.

Drängen kan bli lättmatros,
och så seglar man sin kos.
När de återser sitt land,
har de penningar i hand.

Med stor fara och besvär
kan man vinna välstånd där.
Men då krävs rätt långa tåg
över havets blåa våg.

Gården Gatan är rätt stor.
Där bor Lasses far och mor.
I en gård, av sjöfart rik,
hör man barnets första skrik.

Syskon föds av Lasses mor.
Snart blir barnaskaran stor.
Då hans syskon blir alltfler,
krymper arvslotten alltmer.

Vill han bli en rikeman,
kan han ej bli kvar på land.
När han längre fram blir stor,
bör han lämna far och mor.

Lasse är en bondes son.
Fadern, om sitt välstånd mån,
har dock även rederi
och är flitig som ett bi.

Ingela Gathenhielm, Lars Gathenhielms fru, tog över verksamheten efter makens död år 1718. Foto: Ingvar Riksén.
Ingela Gathenhielm, Lars Gathenhielms fru, tog över verksamheten efter makens död år 1718. Foto: Ingvar Riksén.

Varje skepp är kofferdist,
men om här blir krig och tvist,
görs mångt skepp – så snabbt man kan –
till en fruktad örlogsman.

Många redare har glänst
i en lönsam kapartjänst.
Kaparfartyg hämtar hem
många tagna skepp åt dem.

Kaperi ger rikedom.
Snart står Onsala i blom.
Som de rikas minnesvård
bygges mången präktig gård.

Lasse sitter vid en bok.
Han skall nu bli lärd och klok.
Han har ju fått bänk och rum
i ett fint gymnasium.

Men till sjön står Lasses håg.
Tackel känner han och tåg.
Tar ej snart lektionen slut?
Ty Lars Gathe vill nu ut.

Längst upp på Lasse i Gatans adelsvapen finns Göta lejon och två svenska örlogsflaggor. Foto: Lars Gahrn.
Längst upp på Lasse i Gatans adelsvapen finns Göta lejon och två svenska örlogsflaggor. Foto: Lars Gahrn.

Lasse träffar sjömanskap,
möter folk som rundat Kap.
Mycket lär han sig från dem.
Han vill ut långt från sitt hem.

Segel hissas. Utan sorg
lämnar Lasse Göteborg.
Vinden blåser, rårna gnyr.
Livet är ett äventyr.

Mycket händer. Mycket ser
Lasse innan han beger
sig emot sitt fosterland
och når så till hemmets strand.

Onsala i sommarskrud
är en gåva från vår Gud.
Här blir Lasse ledare,
bygdens störste redare.

Knappt har krigets åskor flytt
förr’n de är tillbaks på nytt.
Svenska flottan nu som sist
lider nästan ständigt brist.

En av de två marmorsarkofagerna.
En av de två marmorsarkofagerna.

Mången välbyggd kofferdist
måste fylla denna brist.
Lasse är då inte sen
att bli kaparekapten.

Kriget föder nog sig självt.
Det är sant till minst en hälft.
Ofta är det mer än rätt.
Kapare har oftast lätt.

Lasse tjänar icke minst,
och med denna stora vinst
ökar han sin arsenal.
Han blir kaparamiral.

Svenska flottan låg i hamn,
bar med orätt flottas namn,
gjorde dansken föga sorg
som försvar åt Göteborg.

Handeln klippte dansken av
här på Sveriges Västerhav.
Mat förfors av brist på salt.
Folk for illa eller svalt.

Fartygsbild i Båt- och Sjöfartsmuseet i Onsala. Foto: Lars Gahrn.
Fartygsbild i Båt- och Sjöfartsmuseet i Onsala. Foto: Lars Gahrn.

Gathenhielm i denna nöd
väckte flottan, som låg död.
Mången kaparefregatt
spelte dansken fula spratt.

Gathenhielm fick i sitt våld
många skepp, och Tordenskiold
gormade då högt och svor.
Hans förlust var mycket stor.

Göteborg fick åter salt.
Snart så hade staden allt.
Invånarna allihop
hälsar Lars med hurrarop.

Holländare, engelsman,
varje gast som vill och kan,
får bli Lasses örlogsgast
och får plundra danskars last.

Här finns bästa sjömanskap.
Andra hade bara skrap.
Gathenhielm betalar bäst.
Av de bästa får han flest.

Folket kan med våld och list
ta en präktig kofferdist.
Folket kan med lugn och köld
skjuta skarpt mot Tordensköld.

Svarta stormmoln tornar opp
och blir snart en hotfull tropp.
Strax skall komma blixt och knall.
Följer även stadens fall?

Tordönet är Tordensköld,
som är både blixt och böld.
Men var finner vi försvar?
Vem har vågat stanna kvar?

Gathenhielm är vårt försvar.
Gathenhielm har stannat kvar.
Kaparskeppens kanonad
skyddar rikets andra stad.

Kaparskepp och örlogsskepp
gör att dansken hänger läpp.
Tordensköld blir snärjd och trängd.
Farleden till sta’n är stängd.

Tordensköld står på sitt däck:
”Jag är fångad i en säck!
Jag vill dit varfrån jag kom.
Måtte vinden snart slå om!”

Skall hans flotta blåsas ned
emot svensken och bli ved?
Gud belönar tapperhet
och hör bön, som var man vet.

Ifrån öster vindar kom.
Titta, nu slår vinden om!
Flottan och dess sjömanskap
undgår Göta Lejons gap.

Danska flottan glider bort,
är försvunnen inom kort.
Lindrigt är dess nederlag.
Den är nog tillbaks en dag.

Här finns många göromål
för en man med viljans stål.
Lasses kropp är likväl svag
och försämras dag för dag.

Kryckor krävs, om han skall gå.
På ett däck han ej kan stå.
Stödd av mången hjälpsam hand,
måste han bli kvar på land.

Heder åt en invalid,
som använder kraft och tid
för sin stad och rikets väl
och ej blir sin sjukdoms träl!

Gathenhielm vid sin pulpet
skriver jämt med skicklighet,
gör hos maktens män visit,
verkar för sin sak med nit.

Varje natt kan man se ljus
i hans arbetsrum och hus.
Han är organisatör,
ja, en kunglig kommendör.

Kaparfolkets kommendör
kräver lydnad som sig bör.
Härifrån går order ut.
Nyhetsflödet saknar slut.

Man berättar vad man hör
för sin kaparkommendör.
Detta nyhetsflöde för
Lars till stadens guvernör.

Vad de danske tar sig för
vet rätt snart vår guvernör.
Han är trygg då och tillfreds
och kan ha försvar till reds.

Kristen trampar fartygsdäck.
Han har blivit danskens skräck.
Flera månader i sträck
ser han vatten och ej bläck

Han är Lasses käre bror.
Syskonkärleken är stor.
Rikedom vill båda ha.
Då går samarbetet bra.

Ingela är Lasses fru.
Hon får ökat ansvar nu.
När han ligger feberhet,
styrs hans hus av en som vet.

Hon styr piga. Hon styr dräng.
De kan få en hårdhänt släng.
Hon är hård och inte len
mot var kaparekapten.

Hon är rödkindad och sund.
Ofta går hon tung och rund.
Barn föds fram emellanåt
utan större klagolåt.

Hon bär aftondräkt av taft,
som ger ökad dragningskraft,
då hon avlägger visit.
Ja, hon lyser liljevit.

Om hon spelar ut sin charm,
gör hon maktens hejduk varm.
Om hon lägger manken till,
får hon snart nog som hon vill.

Med en sådan kaparfru
får de framgång, dessa tu.
Kaparen är framgångsrik,
ty hans fru är honom lik.

Kaparflottan sig begav
ut på Nordens Västerhav.
Som en bisvärm for den ut,
ut till bragder utan slut.

Överallt svärmar de kring.
De har både fart och sting.
Runt de danska öar far
Lasses skepp från vårens dar.

Liksom vinthundar på rov
jagar mer än sitt behov,
så tar Lasse på sin lott
ett betydligt överskott.

Med förhandling eller våld
umgås han med Tordenskiold.
De tar fartyg från varann.
Ingen vet dock vem som vann.

Sjöbusar finns inte mer.
Båda är en kavaljer.
Fast de gör varann förtret,
umgås de med artighet.

För allt vad vår vän bedrev
fick han kungligt adelsbrev.
Han är ej en kaparskälm.
Han är nu Lars Gathenhielm.

Adelsvapen, gult och blått,
kommer på Lars Gathes lott.
Stoltheten är mycket stor
när det hängs i kyrkans kor.

Vapnet har tillbörlig stass.
Lejon räcker fram sin tass.
Tassar, som de sträcker fram,
är försvar såväl som ramm.

I hans sköld ses solens sken
mot en väg belagd med sten.
Det är gatan vid hans gård,
ty dess kullersten är hård.

Solens sken är kungens nåd.
Kungen uppskattar hans dåd.
Blir han tjänad väl och lydd,
ger han nåd och tryggt beskydd.

Krigsmäns liv är ofta kort.
Lars och kungen har gått bort.
Snart fick döden i sitt våld
amiralen Tordenskiold.

Deras kamp, så lång och hård,
fortsätts på en kyrkogård.
Lasse, stark och ej mer svag,
slår med kryckan slag på slag.

Tordenskiold har tvärtom setts
stöta till med värjans spets.
Lasse, van vid hårda tag,
avvärjer med kryckans slag.

Ifrån midnatt fram till dag
räcker deras nappatag.
De slår hårt, men ett tu tre
tar de rast. Då bugar de.

Ja, så gör de, och man ser:
Envar är en kavaljer.
Hårt är kriget men ej hätskt.
Bägge hälsar cheval’reskt.

Dessa syner kan man se
mitt i natten, säger de,
som för fram vår sagoskatt
och förökar den var natt.

Kyrkan får nu en ny roll.
Den får torn åt bägge håll.
I det östra finns hans grav,
när han lämnat gård och hav.

Där står Lasses sarkofag,
bländvit som en sommardag.
Den är härligt marmorvit,
från Italien förd hit.

Ingelas är underbar,
ty hon inköpte ett par.
Deras sarkofager var
passande för furstepar.

Här i ståndsmässigt förvar
vilar de som kungapar.
Kistorna är som man vet
en betydlig sevärdhet.

Mänskan för sin sista strid
emot glömskan, men lång tid
kan ej bleka Lasses bild,
fast han ej var riktigt vild.

Karolin och kavaljer
var han. Vad kan sägas mer?
Handling ger oss mod och hopp.
Han fick oss att leva opp.

Hoppet återkom och gav
oss en guldkant, som då hav
rödfärgas av aftonglans.
Både hopp och byte vanns.

Upplysningar
Melodin är densamma som till sången ”Jeg vil synge om en helt”. Denna sång handlar om Tordenskiold. Eftersom Gathenhielm och Tordenskiold tog skepp från varandra, har jag ansett det vara lämpligt att deras minnestecknare och skalder stjäl melodier från varandra. Visan om Tordenskiold kan man lyssna till på cd-skivan: Kong Frederik IV:s Tambourafdeling Af 1704: Med Musikk Gjennom Historien! Vol. II. 2009, Festningsbyen Fredrikstad (nr 13 Tordenskiold).
Om Gathenhielm kan man läsa i boken: Lars Ericson Wolke, Lasse i Gatan: Kaparkriget och det svenska stormaktsväldets fall, 2007. Ericson sammanfattar en omfattande forskning och bidrar själv med åtskilligt av värde.
Inledningsstroferna anspelar på en känd medaljbild. Minnespenningen är slagen med anledning av Karl XII:s död. Den visar ett lejon, som sliter i ett snärjande rep, och har påskriften: ”Indocilis pati” (Han kunde inte lära sig att tåla, det vill säga bojor och rep). (Sveriges historia från äldsta tid till våra dagar IV 1611-1718, Stockholm 1881, s. 596.)

Lars Gahrn

Handelskriget var bättre förr – Lars Gathenhielms 300-årsjubileum

Handelskriget var bättre förr. Om man jämför med dem, som ägnade sig åt handelskrig under världskrigen, framstår forna tiders kapare som kramgoa ljusgestalter. ”Konungens kapare”, kommendör Lars Gathenhielm och hans hustru Ingela har verkligen vuxit som storheter i och med att sjökrigsföringen har barbariserats.

Kaperi med få offer

Lars Gathenhielm enligt en oljemålning, som anses föreställa denne berömde kapare.
Lars Gathenhielm enligt en oljemålning, som anses föreställa denne berömde kapare.

Under världskrigen sänkte ubåtarna handelsfartyg med hjälp av torpeder. Både skepp och laster gick på detta sätt förlorade. Ibland fick fartyget en förvarning om att det skulle sänkas. Då kunde besättningen rädda sig i livbåtarna, men ofta kom torpeden utan förvarning. Fartyget sjönk snabbt, och hela besättningen, eller åtminstone många besättningsmän, drunknade. Helt annorlunda gick det till på de gamla kaparnas tid. De drev sin verksamhet i vinstsyfte. Både fartyg och last omhändertogs och såldes. Besättningarna var också en tillgång. Högt uppsatta personer vårdades. Dem kunde man kräva lösepenning för. Vanliga besättningsmän släpptes eller värvades till den egna verksamheten, som oftast var betydligt mer inbringande. Om besättningen försökte försvara sitt fartyg mot kaparna, hände det att några besättningsmän stupade i striden, men det var också det enda offer som krävdes. Allt togs till vara och återanvändes. Förlust för den ene (handelsfartygets redare) uppvägdes av vinst för den andre (kaparen).

300-årsjubileum

Så gick det till på den gamla goda tiden, Lars och Ingela Gathenhielms tid, före den vanvettiga förstörelsen och barbariet under världskrigen. Under 2018 har tre århundraden förflutit efter Lars Gathenhielms (1689-1718) död. Jubileet har givetvis uppmärksammats, bland annat genom en utställning i Båt- och Sjöfartsmuseet i Onsala, nära Gathenhielms barndomshem. I själva verket har han aldrig varit bortglömd. Få historiska gestalter har fängslat eftervärlden så som han, fastän blod, våld och förstörelse var av underordnad betydelse i hans insatser.

Många medeltida sjörövare

Ingela Gathenhielm, Lars Gathenhielms fru, tog över verksamheten efter makens död år 1718. Foto: Ingvar Riksén.
Ingela Gathenhielm, Lars Gathenhielms fru, tog över verksamheten efter makens död år 1718. Foto: Ingvar Riksén.

Sjörövarna var betydligt farligare än kaparna. De sistnämnda hade statens tillåtelse och uppmuntran, vilket gjorde deras verksamhet laglig. Sjörövarna var brottslingar, som ibland ville undanröja både spår och vittnen. Hela medeltiden var full av sjörövare. Vikingarna var sjörövare, även om de också sysslade med handel och hantverk. Under 1300-talets slut blev sjöröveriet en verklig farsot, då vitalianerna eller hättebröderna hemsökte de nordiska länderna. Från början var de kapare som förde krig mot konung Albrekts fiender, men kaperiet utvecklades till rent sjöröveri mot allt och alla. Den mest kände har i efterhand blivit Klaus Störtebeker, som halshöggs år 1400 utanför staden Hamburg. Den svenske diktaren och tidningsmannen Oscar Patrick Sturzen-Becker ansåg sig räkna släktskap med honom och har i en dikt, full med inlevelse och beundran, skildrat denne sjörövare, som han väl egentligen inte visste något väsentligt om. På vitalianernas tid kom Gotland att bli ett riktigt sjörövarnäste. Här hade sjörövarna sina hamnar och fästen. Ön låg bra till mitt i Östersjön men samtidigt på betydande avstånd från fientliga riken och städer. Detta mönster kom att upprepa sig. Från Gotland kom Erik av Pommern, Ivar Axelsson Tott och Sören Norrby att ägna sig åt sjöröverier. Icke heller på västkusten saknades sjörövare. Länsherre på Älvsborgs slott var i början av 1470-talet Otte Torbjörnsson. Han ägnade sig åt sjöröveri men fängslades, dömdes till döden och avrättades år 1475.

Kapare efterträdde sjörövarna

På omslaget till 1958 års upplaga av K. G. Ossiannilssons roman är Lasse klädd som en karolinsk soldat, vilket är att göra honom mer karolinsk än han var i verkligheten. Han tillhörde inte krigsmakten utan var enskild företagare inom kaperinäringen och som sådan påfallande självständig. Teckning av Gösta Kriland.
På omslaget till 1958 års upplaga av K. G. Ossiannilssons roman är Lasse klädd som en karolinsk soldat, vilket är att göra honom mer karolinsk än han var i verkligheten. Han tillhörde inte krigsmakten utan var enskild företagare inom kaperinäringen och som sådan påfallande självständig. Teckning av Gösta Kriland.

Sjöröveriet var omfattande under Sveriges krigiska medeltid, men Gustaf Vasa gjorde slut på det. Han byggde alltifrån 1522 upp en svensk flotta och gjorde sin överhöghet gällande över hela riket. Detta gäller även Sveriges farvatten. Sjörövaren Sören Norrby fann för gott att ge sig av från Gotland. Sjöröveriet var slut, men under varje krig utrustades kapare. Enskilda fick lov att utrusta smärre fartyg och bestycka dem för att erövra fiendens handelsfartyg och på detta sätt störa fiendens handel. Kaperiet var ofta mycket inbringande. Det var också en förhållandevis trygg sysselsättning, eftersom kungen uppmuntrade och skyddade denna verksamhet. Sjörövarna blev förr eller senare infångade och avrättade, om de fortsatte att uppbringa fartyg. Kaparna kunde däremot bli både förmögna och aktade män i staten. Däremot har de inte fängslat eftervärldens uppmärksamhet, med ett lysande undantag: konungens kapare Lars Gathe, adlad Gathenhielm. Anledningarna till hans ryktbarhet är flera. Ingen annan har utrustat så många kaparfartyg som han, och ingen annan har haft så stor betydelse. Han bröt danskarnas handelsspärr, störde fiendens handelsförbindelser, bistod svenska flottan och medverkade i Göteborgs försvar. Enligt militärhistorikern Lars Ericson Wolke bidrog Gathenhielms kraftfulla och hänsynslösa handelskrig mot Danmark och Ryssland sannolikt till att öka krigströttheten i dessa länder. Ericson Wolke menar att Gathenhielms insatser mycket väl kan ha lett till att danskar och ryssar var beredda att ge Sverige fördelaktigare villkor än vad som annars skulle ha blivit fallet. Ingela Gathenhielm tycks medvetet ha arbetat på att bevara makarnas minne hos eftervärlden genom att beställa två praktfulla marmorsarkofager åt sig och den döde maken. Gathenhielms adelsvapen skulpterades i trä, målades praktfullt och hängdes upp i kyrkan. Hur många skolklasser på utflykt har inte beundrat marmorkistorna och vapnet?

Varför skrev de inte?

Gathenhielms adelsvapen.
Gathenhielms adelsvapen.

En åtgärd försummade både Lars och Ingela, nämligen att låta författa en skrift om sina bedrifter. Den skulle inte bara ha blivit en ofta anlitad källa utan även en folkskrift, som skulle ha gått ut i många upplagor. Deras kaparkapten John Norcross skrev ned sina minnen, som blev en verklig bestseller. Folk älskar att läsa om brottslingar och äventyrare. Lasse-Maja blev rik på sina memoarer. I stället för Gathenhielms memoarer fick vi en sägenbildning, som har varit mycket livlig, och en skönlitterär diktning, som har varit lika frikopplad från den historiska sanningen. Mest betydelse har romanen ”Konungens kapare” (1924) av M. G. Leijonsköld Oxenstjerna haft. Även K. G. Ossiannilsson skrev en historisk roman om Lasse i Gatan, (K. G. Ossiannilsson, Lasse i Gatan: Roman från Karl XII:s dagar, Sthlm 1928). År 1989 utgavs Evert Lundströms roman ”Konungens kapare”. I motsats till sina föregångare är Lundström halvdokumentär. Vid den tiden fanns också ett mycket större faktaunderlag. Den historiska forskningen hör 1900-talet till. Mödosamt har man letat fram uppgifter ur arkiven och kunnat bygga upp en historiskt riktig bild. Den har dock många oklarheter och felande bitar. Gravöppningen och undersökningen av Lasses kvarlevor visade att kaparen på senare år var en krympling, som rimligtvis måste ha stannat på land och i vilket fall som helst inte kunde göra någon nytta ombord. Han har på senare år varit redare och företagsledare. Sjölivet hörde hans ungdom till. Lars Gathenhielm var med andra ord mångsidig. Fastän han blev invalid kunde han som ledare göra stora insatser.

Stort intresse hos eftervärlden

Gathenhielms kapare anknyter till Gathenhielms adelsvapen i sitt föreningsvapen.
Gathenhielms kapare anknyter till Gathenhielms adelsvapen i sitt föreningsvapen.

En sådan man måste fängsla eftervärldens uppmärksamhet. Turisterna strömmar till Onsala. Forskningen arbetar. Böcker och tidskriftsartiklar skrivs (och läses även). Föreningen Gathenhielms Kapare vill åskådliggöra kaparnas och sjömännens liv och villkor på Gathenhielms tid och dessförinnan. Föreningens ordförande Daniel Bjurquist berättar: ”Gathenhielms Kapare bildades den 4 november 2017 som en ideell förening. Föreningen har idag 14 medlemmar, men vi växer allt eftersom. Föreningens syfte är att förevisa och levandegöra svenska kapare och pirater under 1500-1800-tal, i allt, strid och levande lägerliv, i helg och i söcken, i vardag och i arbete. Vi fokuserar våra förevisningar främst på blankvapen, då vi gör närstrider med huggare/värjor men även med stridsyxor, dolkar och ibland även svartkrutsvapen, typ pistoler. Vi strävar efter så hög historisk korrekthet som möjligt, men vi utesluter ingen. Föreningen är öppen för varje svensk medborgare, och vi är religiöst och politiskt neutrala.”

Sjörövarsånger och skådespel

Sång- och musikgruppen Stormfrun sjunger piratsånger. Foto: Lars Gahrn.
Sång- och musikgruppen Stormfrun sjunger piratsånger. Foto: Lars Gahrn.

Vi har också en sång- och musikgrupp som heter ”Stormfrun”. Den sjunger och spelar sjörövarsånger, nyskrivna och nykomponerade sådana, i anglosachsisk stil. Jag hade tillfälle att se och höra detta band under Lödöse medeltidsmarknad 2018. De sjöng kraftfullt och inlevelsefullt. Den starka sommarvärmen bekom dem inte och dämpade inte kraften i deras musik och livligheten i deras utspel. Två cd-skivor har de utgivit: Stormfrun – Pirate for the Rum (2016) och Stormfruns Sånger. Sommaren 2018 uppfördes ett krönikespel om Gathenhielms på Brännö. Sjörövare och kapare fortsätter att fängsla oss, och Lars Gathenhielm har lyckats med konststycket att fängsla oss mer än alla andra sjörövare och kapare tillsammans. Minnet av honom behöver inte 300-årsjubileet för att leva vidare, men vi behöver honom och jubileet för att göra Västsverige känt.

Läs vidare

Lars Ericson Wolke, Lasse i Gatan: Kaparkriget och det svenska stormaktsväldets fall, Lund 1997.

Lars Ericson Wolke, Kapare och pirater i Nordeuropa under 800 år: cirka 1050-1856, Lund 2015.

Gathenhielm och kaperiet: Sommarutställningen 2018, Båt- och Sjöfartsmuseet i Onsala. Utformning: Bert Westenberg och James Holm. Detta är en välskriven och väl illustrerad sammanfattning av Gathenhielms historia.

Lars Gahrn

Hemma hos Lasse i Gatan

Äntligen fick jag träffa Lasse i Gatan. Kanske bör jag dock snarare säga, att jag fick se hans och hustruns marmorkistor i gravkoret i Onsala kyrka. Lasse i Gatan, även känd som ”konungens kapare” och kommendör Lars Gathenhielm, har blivit sägenomsusad och omskriven som få. Hans hustru Ingela, som efter makens död övertog kaperiverksamheten (ibland övergående i sjöröveri), har blivit känd som en stark och självständig kvinna, vilket hon även var, fastän hon förvisso inte själv trampade skeppsdäck och inte själv fäktades med Tordenskiold (så som det brukar gå till i Hollwoods piratfilmer).

Sägenomsusade sarkofager

Längst upp på Lasse i Gatans adelsvapen finns Göta lejon och två svenska örlogsflaggor. Foto: Lars Gahrn.
Längst upp på Lasse i Gatans adelsvapen finns Göta lejon och två svenska örlogsflaggor. Foto: Lars Gahrn.

Göteborgs Hembygdsförbund anordnade lördagen den 27 maj en mycket trevlig och uppskattad bussresa till Onsala kyrka, Båt- och Sjöfartsmuseet i Onsala samt Äskhults by. En stor fördel med sådana resor är, att alla dörrar öppnas. Vi fick komma ner i gravkällaren öster om kyrkans kor. Där nere står Lasses och Ingelas båda marmorkistor, som tillsammans med Karl XIV Johans sarkofag från Älvdalen är de mest uppmärksammade och omtalade gravkistorna i vårt land. Enligt sägnen var dessa avsedda för den danske kungen och hans drottning. De sändes med ett fartyg till Danmark, men Lasse i Gatan uppbringade fartyget och tog sarkofagerna som gott byte. Danske kungen ville lösa ut sina kistor, men Lasse behöll dem för eget bruk. (Enligt en annan sägen skulle den danske kungen ha lyckats byta till sig sina kistor mot två likadana med inskrifter, som handlade om Lasse och Ingela.)

Dyrbara marmorkistor

En av de två marmorsarkofagerna.
En av de två marmorsarkofagerna.

Goda historier är sällan sanna. Ju bättre de är, desto mer sannolikt är, att de är uppdiktade. Albert Sandklef har kunnat påvisa, att Ingela efter Lasses död beställde kistorna och betalade införseltull för dem. Så var det med den saken. Den osanna sägnen har dock ett betydande underhållningsvärde just därigenom att den är osann. Fastän den är osann, återberättas den av alla guider, givetvis under framhållande av att den är osann, vilket ju är det roliga i denna makabra historia. Sägnen har dock vissa inslag, som är helt riktiga och kan vara värda att stanna till inför. Sägenmakaren har helt riktigt varit medveten om att dessa kistor är mycket dyrbara. Sarkofager av sten är mycket ovanliga och förbehållna de rikaste och högst uppsatta, framför allt kungligheter. Lasse och Ingela vilar verkligen kungligt.

Danska kungligheter i marmorkistor

Barfota gick man i det gamla bondesamhället, och barfota vandrade vår kunniga ciceron i Äskhults by.
Barfota gick man i det gamla bondesamhället, och barfota vandrade vår kunniga ciceron i Äskhults by.

Även de rikaste hade som regel på sin höjd kistor av kopparplåt. Kistor av sten förekom endast undantagsvis. (Karl XII:s kanslichef, greve Carl Piper, vilar i en marmorsarkofag, men han är ett undantag.) Sägenmakaren har vidare vetat, att sarkofager i vit marmor var vanliga bland danska kungligheter. Vandrar man runt bland konungagravarna i Roskilde domkyrka, finner man många förnämliga marmorsarkofager i vit marmor. Den vita färgen gör utmärkt verkan. Marmorn lyser vitt och mildrar det sorgliga intryck, som man lätt får i en gravkyrka. Också Ingela Gathenhielm och hennes rådgivare bör ha varit medvetna om marmorns lyskraft. De bör ha utnyttjat den medvetet. Nu är både tak och väggar vitkalkade nere i gravvalvet, men ursprungligen var de gulröda med mörkgråa pilastrar och fönsteromfattningar. De mörkare färgerna på väggarna och i taket bör ha medfört att kistorna lyste mer med sin vita färg.

Genomtänkt gravvalv

Vi har all anledning att föreställa oss, att gravkoret redan från början var avsett att vara en sevärdhet. Så dyrbara och vackert utarbetade kistor vill man inte gömma undan utan snarare visa för så många som möjligt. Färgsättningen var till för att framhäva kistorna. Dessutom finns ett konstfullt mönster i golvet. Här är tegelstenar lagda så att de bildar ett kors med strålar i korsarmarnas vinklar. Allt är påkostat och genomtänkt. Dock förvånades man litet över att gravkällaren inte var större. Utrymmet kring kistorna är inte stort, och här är lågt i tak. På det stora hela måste man trots detta säga, att Gathenhielms har sörjt för att de efter sin död skulle bli en sevärdhet och även på detta sätt berika hembygden.

Skeppsplankor i ladans väggar

En vägg med gammalt skeppsvirke.
En vägg med gammalt skeppsvirke.

Kronan eller med andra ord konungen var angelägen om att få igång kaperiverksamheten för att störa fiendernas handel, för att bryta deras handelsspärr, och för att skaffa in varor till Sverige. Lars Gathenhielm och hans hustru Ingela gjorde på detta sätt viktiga insatser under det stora nordiska krigets slutskede. (Dessutom ägnade de sig åt ren brottslighet, bland annat sjöröveri, som var i lag förbjuden, men inte desto förekommer i alla tider, särskilt under krig.) Själva blev de rika, vilket syns på sarkofagerna, som alltså är ärligen betalda (i och för sig med pengar, som ibland förvärvats på oärligt sätt). Deras verksamhet gav också ett visst välstånd åt deras bygd. Man behövde dock inte färdas långt för att möta den svenska fattigdomen. Från Onsala gick färden till Äskhults by. Där visades vi runt av en barfotaflicka, klädd i enklare allmogekläder, trevlig och väl påläst. I det gamla Fattigsverige gick man barfota för att spara skorna. Husen var omålade. Alla byggnader i Äskhult var gråa och saknade målarfärg. Så såg det ut förr. Sverige tillhörde Europas fattiga länder men var ändå litet av en stormakt på Lasse i Gatans tid på grund av nationell enighet, hård beskattning, som drabbade särskilt bönderna tungt, och storsatsningar på här och flotta. Ekarna, som växte kring byn, skulle användas till skeppsbyggeri. När skeppen hade tjänat ut, kunde bönderna dock få köpa tillbaka gamla ekplankor. Vår barfota ciceron pekade på en laduvägg, vars plankor hade märkliga hål för pluggar. Plankorna hade kommit från ett skepp, kanske inte ett skepp som hade tillhört Lasse i Gatan, men även härinne i inlandet fanns alltså ett samband med sjöfararnas bygder.

Matställe av historiskt intresse

Göteborgs Hembygdsförbunds bussresa i norra Halland förde oss alltså både till de rikas boningar och till de fattigas. Upplevelserna var omväxlande och berikande. Marja-Liisa Hokkanen, som ledde resan och hade valt utflyktsmålen, fick mycket beröm för denna resa. Hon hade rentav hittat ett historiskt intressant ställe att äta middag på, nämligen Skårs Gård. Ladugårdar och magasinsbyggnader hade omvandlats till intressanta restauranglokaler. Så som det brukar vara på landet, var maten både riklig och välsmakande.

Läs vidare

Onsala kyrka: En kyrkobeskrivning (Svenska kyrkan, Onsala församling), utan tryckår. (Uppgifter om gravkorets färgsättning finns på sidan 18.)

Albert Sandklef, Allmogesjöfart på Sveriges västkust 1575-1850 (Institutet för västsvensk kulturforskning, Skrifter 10, Lund 1973). På sidorna 197-200 behandlar Sandklef de beryktade sarkofagerna.

Klicka här för denna artikel som pdf