Musik och militärhistoria kring Kronhuset

Kronhuset är ett av Västsveriges kulturhus med musik och sång både ute och inne. Under kulturkalaset 2018 bubblade Kronhusområdet av liv och verksamheter. Jag skall berätta om en del av detta för att visa min uppskattning och på detta sätt efter fattig förmåga bidraga till att verksamheterna kommer tillbaka.

Önskekonsert med Helperin

Salomon Helperin bläddrar i sina noter och dryftar lämplig melodi med ett par åhörare. Det blev Happy Birthday. Foto: Lars Gahrn.
Salomon Helperin bläddrar i sina noter och dryftar lämplig melodi med ett par åhörare. Det blev Happy Birthday. Foto: Lars Gahrn.

Min kulturvandring genom Göteborg lördagen den 18 augusti började dock vid domkyrkan. Där bjöds för sista gången under detta år tornmusik med trumpetaren Salomon Helperin. Förra året hade jag varit där två gånger, men vid båda tillfällena hade bröderna Helperin (Salomon och Samuel) föredragit att stå och spela på Domkyrkoplan framför torningången. Skulle jag i år få höra spel uppifrån tornet? Denna gång stod Salomon Helperin återigen nere på marken. Det var lätt att begripa varför. Han är vänlig och trevlig, och han älskar samspelet med åhörarna. Mellan musikstyckena pratar han med publiken och blommar då upp som scen­personlighet. Nytt för i år var, att åhörarna fick önska musikstycken. En ung flicka fyllde år just den lördagen. Då spelades ”Happy Birthday”. Någon önskade psalmen ”Den sommartid nu kommer”.

God, glad och vänlig stämning

En lotta skalar potatis (ett slags rotfrukt, nu använd som råmaterial till chips).
En lotta skalar potatis (ett slags rotfrukt, nu använd som råmaterial till chips).

Salomon spelade psalmen utan noter men kom av sig. Han improviserade dock något liknande och fortsatte som om ingenting hade hänt. Han var så nöjd med sin lyckade improvisation, att han efteråt nämnde, att han hade kommit av sig. (Musiker brukar som regel inte kännas vid sina tillkortakommanden, men detta var så lyckat, att han hade anledning att vara stolt.) Ur Salomon Helperins samspel med åhörarna växte en god, glad och vänlig stämning fram. Detta år hade han en helt ny förklaring till varför han inte spelade från tornet: Vid regn kunde befaras att tornmusikanten halkade och föll över det alldeles för låga skyddsräcket. Vid minsta fara för regn förbjuder facket Helperin att spela från tornet. Man bör dock ha klart för sig att hans förklaringar är en del av den förstklassiga underhållning, som han bjuder. Han är en ytterst skicklig trumpetare, och står han nere på marken, kan han spela även de allra finaste nyanserna. Årets show kom mig att tänka på Victor Borge, som var både en stor musiker och en framstående underhållare.

Potatiskok i fältkök

En stadssoldat med en bygel att sätta om halsen på bråkstakar berättar om sin verksamhet. Till höger ses Sven Hagnell.
En stadssoldat med en bygel att sätta om halsen på bråkstakar berättar om sin verksamhet. Till höger ses Sven Hagnell.

I Kronhusparken anordnades ett historiskt fältläger. Karolinerna var flest och kom från Kongliga Elfsborgs Regementes Caroliner (KERC), men där fanns även föreningarna Gustaf II Adolfs fotfänika, Westgiötha Gustavianer, Gathenhielms kapare, Göteborgs Artilleri (inriktat främst på karolinsk tid) och Artilleriavdelningen i Göteborg. Den sistnämnda bidrog med ett fältkök från 1916, en vagn, som överlevde avhästningen och senare kopplades på en traktor. Fältköket skall ha varit i tjänst ännu på 1970-talet och har alltså tjänstgjort under ett halvt århundrade. Även här i Kronhusparken var det igång. Två lottor eller kvinnliga soldater, mycket tjusigt friserade i 1940-talets stil, satt och skalade potatisar, som kokades i fältköket. (För det uppväxande släktet bör jag kanske förklara att potatis är en rotfrukt som kan förädlas till chips och numera är känd som råämne till chips.) Dessutom stektes köttbullar. Knektarna i Kronhusparken behövde inte svälta. Min far, Lennart Gahrn, var stormpionjär vid infanteri­regementet i Halmstad. Hans regemente övade vid något tillfälle tillsammans med Göta Artilleriregemente, som ännu hade hästar som dragare. Detta hände runt 1950, och fältköket kan alltså mycket väl ha varit med vid dessa övningar.

Utryckning till Arendal

Karl XII hade infunnit sig i härlägret.
Karl XII hade infunnit sig i härlägret.

Soldater ur lägret tågade iväg upp till Bältesspännareparken för att visa att de fanns och locka åskådare ner till fältlägret. Carolinerna hade med sig två fältkanoner, som manskapet rullade utan hjälp av hästar. Vid Lejontrappan stannade de och sköt salutskott ut över Stora Hamn­kanalen. I lägret bjöds på förevisning av sjukvård, som i många fall betydde amputation. Där förekom också modevisning. De olika föreningarna hade kläder och uniformer av olika slag från många olika tider. Man hade mycket att berätta om dräkterna, som dessutom var mycket vackra. I lägret kunde man köpa ”vänskapsbröd”, bakat enligt gammalt recept, och våfflor bland mycket annat. Kronhuset har sin plats i Västsveriges försvarshistoria. År 1719 höll Tordenskiolds flotta på att skjuta sönder Älvsborgs fästning. Artilleriet på Älvsborg gick i sin tur illa åt den danska flottan, men i Göteborg befarade man att fästningen skulle erövras. Överste Staël von Holstein lånade då några kanoner, som stod i lager i Kronhuset. Han satte upp ett batteri på Arendal. Härifrån började han beskjuta danska flottan. Härigenom fick svenskarna övertaget. Danska flottan gav upp belägringen och seglade undan. I Kronhusparken spelade man med jämna mellanrum upp denna utryckning med kanoner från Kronhuset till Arendal.

Utsökt, sade Karl XII

Bland Carolinerna fanns en man, som liknade Karl XII och därför fick spela kungen. Sven Hagnell, som var konferencier och presentatör på ett trevligt och humoristiskt sätt, intervjuade Karl XII och frågade vad kungen tyckte om mobiliseringen? ”Den var utsökt”, svarade Hans Majestät. Onekligen skedde den med både fart och fläng. Litet märkligt är, att man kunde fråga Karl XII, som stupade 1718, om en mobilisering, som inträffade 1719, men kanske skall man inte titta alltför noga på årtalen i dessa sammanhang.

Wadman – en protestsångare

Wadmans sjunger med kraft och eftertryck.
Wadmans sjunger med kraft och eftertryck.

På Kronhusgården höll Polisens Musikkår konsert. I Kronhusparken sjöng och spelade artistgruppen Wadmans några av skalden Johan Anders Wadmans dikter. Artistgruppen har tonsatt 25 av skaldens dikter. Wadman, känd som ”Göteborgs Bellman”, föddes 1777 och dog 1837, alltså för snart 200 år sedan. Det gäller att finna eller komponera melodier, som passar ihop med de gamla dikterna, och som inte är alltför uppenbart nutida. Detta har Wadmans lyckats utmärkt med. Melodierna tolkade även på ett utmärkt sätt det glada humör, som präglar skaldens diktning. När man lyssnade på sångerna, förstod man klarare än tidigare, att Wadman var Karl Johanstidens motsvarighet till sentida protestsångare. Dikterna har uddar åt många håll, inte minst mot prästerskapet. Klokt nog tryckte Wadman inte sina mest anstötliga dikter under sin livstid, men vänner letade fram dem efter hans död och befordrade dem till trycket i nya upplagor av hans samlade skrifter. Ryktena om hans dikter var dock i omlopp. Prästerna och hans andra offer för allsköns giftigheter visste, var de hade honom, och vad han tänkte om dem. Hans anseende var inte det bästa hos dem. Man kan nog säga att han var litet av en protestsångare. Grovkornigheten gjorde att många andra stöttes tillbaka, men den var ju bara rolig så fort man hade fått några supar i sig. Där, bland glada och beskänkta dryckesbröder, var Wadman ett stort namn. De hyllade honom och hedrade hans minne. Han har tyvärr inte blivit ett stort namn i litteratur­historien, men hans diktning lever. Den har aldrig blivit bortglömd. Med glädje hälsar jag Wadmans’ utmärkta tolkningar av skaldens dikter. Monumentet rör på sig.

Lars Gahrn

Annonser

Berömdheterna flyttar från oss

Vi får inte behålla våra storheter och berömdheter. De har en ful ovana att flytta någon annanstans. Den insikten smög sig på mig, när jag lyssnade till Jan Westins föredrag om Göteborgslitteratur. Jan Westin, själv samlare av göteborgiana, höll nämligen onsdagen den 15 november 2017 ett föredrag för Göteborgs Hembygdsförbund om Göteborgslitteratur. Både Göteborgs och Mölndals författare flyttar i allmänhet någon annanstans. Vi börjar med göteborgarna.

Skönlitterära författare flyttade

Ella Hillbäck växte upp i Mölndal och skrev romanen Albatross (1943), som speglar Krokslätt och Solängen, men hon flyttade snart till både Göteborg och Stockholm. Hon var en av flera författare, som flyttade från både Mölndal och Västsverige. (Foto i Mölndals Hembygdsförenings bildsamling.)
Ella Hillbäck växte upp i Mölndal och skrev romanen Albatross (1943), som speglar Krokslätt och Solängen, men hon flyttade snart till både Göteborg och Stockholm. Hon var en av flera författare, som flyttade från både Mölndal och Västsverige. (Foto i Mölndals Hembygdsförenings bildsamling.)

Över huvud taget har Göteborg inte många stora författare, och framför allt har staden inte fått behålla sina storheter. Förutsättningen för att författarna skulle bli stora tycks ha varit, att de flyttade till Stockholm. Johan Runius genomgick Göteborgs gymnasium och skrev en dikt om staden men hamnade snart i Stockholm. Bengt Lidner – ett verkligt stort namn i litteraturhistorien – föddes vid Magasinsgatan i Göteborg, men flyttade snart till Stockholm, där Gustaf III och med honom möjligheterna till framgång fanns. Lidner har inte skrivit en enda rad om sin födelsestad. Vad gäller Mölndal har våra stora författare varit flyktiga gäster. Wilma Lindhé, Ella Hillbäck och Ebba Lindqvist bodde visserligen hos oss några år men flyttade sedan till annan ort. Detsamma gäller andra berömdheter som Ulla Jacobsson, Bertil Pettersson (naturfotografen), Målle Lindberg och Maj Fagerberg. Exemplen kan lätt mångfaldigas.

 J. A. Wadman – känd i Göteborg

J. A. Wadman, skalden från Göteborg, skrev även en dikt med anknytning till Mölndal. Han flyttade inte, och möjligen därför blev han känd bara i Västsverige. Gammal litografi, gjord efter hans död.
J. A. Wadman, skalden från Göteborg, skrev även en dikt med anknytning till Mölndal. Han flyttade inte, och möjligen därför blev han känd bara i Västsverige. Gammal litografi, gjord efter hans död.

Hur är det då med J. A. Wadman, Göteborgs Bellman? Han var född i Karlskrona men hamnade i Göteborg och förblev staden trogen. Han blev ett stort namn i Göteborg och fick en stor byst vid Lorensberg; (numera har bysten flyttats till Vasaparken). Däremot slog han aldrig igenom i riket som helhet. Var det så, att han inte blev ett stort namn i litteraturhistorien, därför att han blev Västsverige trogen? Visserligen skrev Wadman hyllningsdikter eller skämtsamma dikter till många kända göteborgare, men om själva staden skrev han ingenting. Ordet göteborgsförfattare bör användas med viss reservation. Westin skriver: ”Jag håller med dig om Wadman och bortsett från hans dikt om nymferna i Haga så hör ju hans visa om den lilla vrån bland bergen egentligen varken till dina eller mina domäner. (Den lilla vrån var sannolikt belägen i Öjersjö.)” Göteborg och Mölndal är ju som sagt sammanflätade även vad gäller litteraturen. Wadmans dikter är som regel inte knutna till hembygden, men han har skrivit en dikt med innehåll från Mölndal. På grund av dess mindre trevliga innehåll kan jag tyvärr inte skriva mer än så. Tryckfriheten har sina gränser. (Man kan dock ta del av dikten i Mölndals stadsmuseums faktapärmar, eftersom det fortfarande är tillåtet att kopiera tryckt text, även om innehållet skulle vara mindre tilltalande. För att inte stegra förväntningarna till det orimliga, skall jag påpeka, att diktens anstötlighet är betydligt mindre än många nutida läsares överkänslighet.)

Romanen John Hall

John Hall går ständigt igen, inte bara i Gunnebos historia utan även i Göteborgslitteraturen och litteraturen om Mölndal.
John Hall går ständigt igen, inte bara i Gunnebos historia utan även i Göteborgslitteraturen och litteraturen om Mölndal.

Sophie Elkan var bosatt i Göteborg och uppvuxen i staden. Hennes numera mest kända roman är göteborgsskildringen John Hall (1899). Hon var på sin tid en författarinna, som lästes över hela riket. Även Oscar II skall ha läst John Hall. Boken handlar delvis om Gunnebo och är ytterligare ett exempel på, att Göteborg och Mölndal är nära sammanbundna i alla avseenden. Tillsammans med sin mer berömda väninna Selma Lagerlöf besökte Sophie Elkan åtminstone vid ett tillfälle Gunnebo. Deras namn återfinns i Gunnebos gästbok. Hon var något så ovanligt som en Göteborgsförfattare med framgång i hela riket. Är Viktor Rydberg en göteborgarsförfattare? Svaret är både ja och nej. Under många år bodde han i staden och medarbetade i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Han är begravd i ett påkostat mausoleum på Östra begravningsplatsen. Göteborg förekommer dock inte vare sig i hans romaner eller i hans dikter. Göteborg var nog helt enkelt inte tillräckligt romantiskt för 1800-talets diktare och författare. Sjöfart, handel och industri hade (och har) inte något romantiskt över sig. Av kungar, fältherrar, adliga kavaljerer, adelsfröknar, frihetshjältar och andra romantiska personer fanns inte mycket. Det bör nämnas, att Viktor Rydberg ibland gästade författarinnan Wilma Lindhé och hennes familj på Lackarebäcks gård i Mölndal, där han lär ha badat i kvarndammen. Några spår efter Lackarebäck och Mölndal söker man dock förgäves i hans diktning. Man skulle kanske tro, att Rydberg genom arbete, vänskapsband och släktband var fast förankrad i Göteborg, men han blev professor i Stockholm och flyttade dit. Ständigt dessa flyttningar! Sven Petersson, som har skrivit romanen ”Att öppna ett fönster mot dåtiden” (utgiven 2018), växte upp i Mölndal, men gick i lära som kock i Stockholm och flyttade senare till Göteborg. Hans självbiografiska roman speglar därför både Mölndal och Stockholm.

Taube och Dahlquist

Evert Taube växte upp på Vinga, men efter läroår runt om i stora världen föll han ”i Roslagens famn” och bosatte sig i Stockholm, där skönandarna, förlagen, skivbolagen och all annan hägrande härlighet fanns. Lyckligtvis återvände Evert Taube då och då till Västkusten och gjorde viktiga insatser för bevarandet av äldre bebyggelse i staden, men man måste väl säga att han i första rummet är Bohusläns och inte Göteborgs skald. Den ende store författare, som både besjungit Västkusten (med Göteborg) och bott där, är Lasse Dahlquist. Han lever dock främst genom skivinspelningar och knappast genom böcker. Honom fick vi alltså behålla, men för övrigt är det dock klent med vår förmåga att hålla kvar berömdheterna. Frågan blir: hur skall vi bära oss åt för att få ha dem kvar?

Lars Gahrn