En glad och begåvad gosses memoarer

Tänk vad många intressanta, upplysande och roande minnen, som tigs ihjäl! En av dem, som lyckligtvis är beredda att dela med sig av ett långt livs erfarenheter och poänger, är Bengt Lion, före detta stadsjurist och notarius publicus i Mölndals stad. Ett samtal med honom blir alltid intressant och roande, eftersom han frikostigt delar med sig av sina livserfarenheter och alltid har glimten i ögat.

Även tillkortakommanden

Bengt Lion på sin trappa i Mölndal. Foto: Lars Gahrn.

Nu har denne glade, trevlige och begåvade man lyckligtvis skrivit ner en del av sina levnadsminnen. Han har fått ihop 204 sidor, och det överraskar inte hans vänner. Bengt Lion kan berätta, och dess bättre gallrar han inte så som andra memoarförfattare brukar göra, med påföljd att de har endast en tunn och fadd soppa att servera. Bengt Lion begriper, att även hans tillkortakommanden kan vara nog så intressanta för läsekretsen som hans framgångar. Framför allt är de oftast betydligt mera roande. Boken heter: En notaries glädje och vedermödor: En självbiografi av Bengt Lion (2020, 204 rikt illustrerade sidor). Boken är tryckt av Billes Tryckeri AB i Göteborg, ett av branschens mest välrenommerade företag, som har åstadkommit ett mycket snyggt arbete. Lions gode vän Hans Schönfelder har bearbetat texten och korrekturläst. Schönfelder får ett varmt tack för denna hjälp, som innefattar även det nutida begreppet ”IT-hjälp”. Hans Larsson har stått för layouten. Han har gjort ett gott arbete. Tillsammans har man åstadkommit en snygg bok med bra språk och läsvärt innehåll. Har man väl börjat läsa i dessa brokiga levnadsminnen, har man svårt att lägga boken ifrån sig.

Stor flexibilitet

Omslaget till Lions memoarer. Fotot är taget av dottern Louise.

Boken är omväxlande. Författaren är glad och trevlig och blir lätt vän med folk. Att få arbete tycks inte ha varit svårt för honom. Tack vare vänner och väl vitsordad verksamhet kan Lion växla från den ena befattningen till den andra ända till dess att han hamnade som stadsjurist inom Mölndals stad, där han blev kvar i tjänst fram till pensioneringen 1998 och egentligen ännu längre, eftersom han blev kvar som notarius publicus fram till 2017, då han pensionerade sig helt och hållet vid 84 års ålder. Denna begåvning och påhittighet tycks vara ett släktdrag. Pappa Hjalmar var egentligen jurist och arbetade ”som skadereglerare på Lloyds i Göteborg, där hans jobb bestod i att utreda försäkringsersättning till änkor efter sjömän som omkommit i Atlanten under första världskriget”. Vid besök i Nizza, som numera vanligen kallas Nice, i Sydfrankrike lade han märke till att kakor och tårtor låg på pappersdukar eller så kallade ”fatpapper”. Han sadlade då om till egen företagare och började tillverka ”fatpapper” åt den svenska marknaden. Företaget låg i Tureberg utanför Stockholm och flyttade senare till Sundbyberg. ”Pappret köpte han från Papyrus i Mölndal, varifrån man sände flera järnvägsvagnar om året med stora pappersrullar, som sattes in i de märkliga maskinerna, som i lager på lager tryckte ut de olika fatpappren”. Om man kan sadla om från försäkringsjurist till fabrikör och försäljare av pappersdukar, är man verkligen både begåvad och vad man nu kallar ”totalflexibel”.

Goda minnen av Solbacka

För att komma fram i världen behöver man utbildning, och unge Bengt Lion (född den 24 mars 1933) hade läshuvud. Så småningom hamnade han i internatskolan Solbacka i Sörmland. Denna skola har blivit sorgligt ryktbar genom den nattsvarta skildring, som författaren Jan Guillou har skrivit om sin skolgång där. Bengt Lion och andra gamla lärjungar känner inte igen sig i Guillous skildring. Jan Guillou fantiserar, är Lions bistra omdöme. Bengt Lion betraktar nästan alltid omvärlden med förståelse, vänlighet och milt överseende, men gentemot Guillous skildring är han upprörd. Lions egna minnen av Solbacka är ljusa och angenäma. En gång råkade han ut för bestraffning, men den var inte oförtjänt.

Glada dagar i Uppsala

Bengt Lion har alltid nära till ett leende eller ett skratt. Foto: Lars Gahrn.

Lärare, präster, läkare och andra högre uppsatta tjänstemän för ett rörligt liv och flyttar runt i landet från tjänst till tjänst. För Bengt Lion började kringflyttandet redan under skoltiden. Han föddes i Stockholm men hamnade så småningom på internatskolan Solbacka i Sörmland, och sedan var det dags att ta studenten i Växjö. De högre studierna bedrevs vid Uppsala universitet, där Bengt Lion trivdes som fisken i vattnet bland alla glada laxar, som studerade, umgicks, sjöng i kör och roade sig. Många före detta studenter ser med saknad tillbaka på den gyllene studenttiden, då livet lekte, då man roade sig, och då livets allvar ännu – för en kort tid – fanns i en framtid, som ännu kunde kännas avlägsen, särskilt då man roade sig som bäst. När man läser Bengt Lions Uppsalaskildring, möter man litet grand av samma stämning som i Gunnar Wennerbergs Gluntarne, men Lion är gladare. Till likheterna hör att Lion var med i Allmänna Sången, som på den tiden ännu var en manskör med unga män i frack och studentmössa. Gunnar Wennerberg hade svårt att bryta upp från Uppsala, och så var det även med Bengt Lion. ”Studierna och festligheterna fortsatte, men en vacker försommardag i maj 1960 hade jag kommit till vägs ände. Efter 12 terminers mödor var nu min tentamensbok välfylld, jag ställde därför stegen till universitetets kansli, där jag – med överlämnande av denna mödosamt tillkämpade urkund – begärde, att den juridiska fakulteten skulle utfärda mitt examensbevis.”

Från tjänst till tjänst

Under studietiden hade Lion vikarierat som landsfiskal i Alvesta och sedan i Älmhult, men efter avfärden från Uppsala blev Bengt Lion i september 1960 tingsnotarie vid Kinds och Redvägs domsagas häradsrätt i Ulricehamn. Första arbetet skimrar ofta i minnets ljus. Lion ger oss en betagande skildring av en tingsnotaries glädjeämnen och vedermödor i denna del av Västergötland. Därifrån flyttade Lion till Göteborgs rådhusrätt. Sedan blev han biträdande jurist på en advokatbyrå i Alingsås. Därifrån flyttade han till Kaisers advokatbyrå i Göteborg. Sedan blev han extra ordinarie länsnotarie vid länsstyrelsen i Göteborg med inriktning på skattejuridik. Till tjänsten hörde att vara ordförande i ett taxeringsdistrikt. Lion fick Tjörn på sin lott och hade sina svårigheter i början att begripa Tjörnmålet. År 1966 blev han polisassessor i Göteborg. Hans förordnande där gick dock ut, och så blev han 1967 stadsjurist i Mölndal. Där skulle han bli kvar i 31 år, fram till pensioneringen 1998.

Fullt upp med sysselsättningar

Som den trevlige och duglige man han är fick han snart fullt upp. Han blev indragen i vänortssamarbetet, valdes till ordförande i ishockeyklubben Mölndal IF, utsågs till notarius publicus i Mölndals stad och Härryda kommun, blev guide, när tyskar och fransmän kom till sta’n, invaldes i Västsvenska Travsällskapet, utsågs till medlare i äktenskapstvister och till borgerlig vigselförrättare och så vidare. Med viss förvåning finner man, att han även hade fritid. På fristunderna ägnade han sig åt vattenskidåkning, båtliv och skidåkning. Även om vattenskidåkningen till att börja med var något Kalle-Anka-liknande, lärde han sig även denna svåra konst. Läsaren av Lions memoarer har en mycket omväxlande skildring att ta del av. Min torra uppräkning gör inte Lions glada och livfulla redogörelser rättvisa. Livet är för kort, för att man skulle kunna låta bli att ha kul, sade han till mig under ett av våra många samtal. Lion ger oss bästa underhållning, då och då kryddad av livets allvar. Han har förblivit en glad och begåvad gosse hela livet. Livligheten, barnasinnet och glimten i ögat har han kvar. Då han dessutom är mycket begåvad, blir memoarerna mycket läsvärda. Lion ställer en andra bok i utsikt. Den ser vi fram emot.

Lars Gahrn

2020-05-28

Minnesvärda minnesstenar

Även de största stenblock kunde resas utan tillgång till lyftkranar.
Även de största stenblock kunde resas utan tillgång till lyftkranar.

Här och var i våra bygder står minnesstenar, som utmärker historiska platser. De äldsta av dem har nu passerat hundraårsgränsen och har därmed blivit fornminnen. Inte bara de händelser och historiska gestalter, som de minner om, utan även minnesstenarna själva har blivit ämnen för historisk forskning. Oscar Trowald har visat, att man med flit i arkiven, stora bakgrundskunskaper om tiden och bygden samt skarpsinnig eftertanke och god iakttagelseförmåga kan få ut väldigt mycket av detta ämne.

En mönstergill utredning

Flygande fanor och klingande spel, hög stämning vid invigningen av minnesstenen i Åsle.
Flygande fanor och klingande spel, hög stämning vid invigningen av minnesstenen i Åsle.

Trowald har ägnat sig åt historiska minnesmärken, som tillkom i Västergötland kring förra århundradeskiftet. Hans omfattande avhandling har titeln: Bortom monumenten – historiekultur, nationalism och monumentprojekt i Västergötland 1893-1917 (Västergötlands Fornminnesförenings Tidskrift 2013-2014, s. 11-216, rikt illustrerad). Trowald har lagt ned ett mycket omfattande arbete på uppgiften att gräva fram så mycket som möjligt kring minnesmärkenas tillkomst och invigning. Han har lyckats över förväntan. Hans slutsatser är väl genomtänkta och väl underbyggda. Hans framställning är mönstergill och skulle mycket väl ha kunnat framläggas som doktorsavhandling.

Fosterländska och samhällsbevarande budskap

De flesta historieintresserade, som har åkt runt i Skaraborg, har sett dem, minnesstenarna över slagen vid Lena, Gestilren och Åsle, stora, höga stenar, som fäster uppmärksamheten på händelser ur det förflutna. Intresse kring slagen och de historiska gestalterna har alltid funnits, men nu uppmärksammar Trowald själva minnesstenarna och deras historia, som är nog så intressant. Minnesmärkena skulle givetvis erinra om händelser och historiska gestalter, som hade varit betydelsefulla en gång men inte har efterlämnat synliga spår på platsen. Därutöver hade stenresarna många andra syften. Stenresarna och statymakarna var som regel samhällsbevarande och mer eller mindre högersinnade män, som önskade befrämja fosterlandskärleken hos sina medmänniskor genom att på detta sätt lyfta fram och peka på upplyftande och förädlande minnen ur det förflutna. I tidningsartiklar, predikningar, invigningstal och fosterländska sånger prisades dygder som fosterlandskärlek, tapperhet, enighet, offervilja, kungatrohet och gudsfruktan, kort sagt ”mandom, mod och morske män”. Samtidigt varnades eftertryckligt för partisöndring, fritänkeri och politisk radikalisering. (Man åsyftade liberalism och socialdemokrati.) Mycket av detta var närmast ett slags överideologi på den tiden, och den politiserande förkunnelsen tycks inte ha mött några gensagor att tala om. Tidningarna var på den tiden mer eller mindre högerinriktade, och två av redaktörerna: nämligen Gustaf Thorsander i Skövde och Gustaf Lindberg i Tidaholm, var outtröttliga monumentivrare.

Högerman och liberaler

Den liberale skolmannen Torsten Rudenschöld fick en minnessten vid Läckö.
Den liberale skolmannen Torsten Rudenschöld fick en minnessten vid Läckö.

Liberaler och socialdemokrater var emellertid framgångsrika i valen, och högerförkunnelsen tonades ner med tiden. De krigiska minnena var inte längre lika gångbara. I stället visade man mer intresse för den fredliga odlingens män som exempelvis Jonas Alströmer. Han var en industriell föregångsman och hade infört potatisodlingen. År 1905 fick Jonas Alströmer dels en byst i Alingsås, dels en staty i Göteborg. I Alingsås var den klart liberale Claes Adelsköld initiativtagare och ledande kraft. I Göteborg hade högermän ledningen vad gäller statyfrågan. Detta förhållande visar, att historiska minnen kunde utnyttjas av alla politiska riktningar. Allt som krävdes var litet påhittighet samt förmåga att upptäcka och framhäva sådana drag, som gagnade den egna riktningen.

Ett värdefullt kulturarv

Denna bleka återgivning av huvuddragen i Trowalds avhandling gör tyvärr inte rättvisa åt hans utförliga, upplysande och roande skildring. Ciceroner, som guidar under bussresor i landskapet, har här mycket matnyttigt att finna. De forskare, som intresserar sig för den tidens partimotsättningar, hamnar rakt in i den ideologiska ugnen och kan göra många iakttagelser. Dessutom finns här givetvis rent historiska uppgifter och hänvisningar om själva händelserna, som lyftes fram. Att Västergötlands Fornminnesförening har givit ut Oscar Trowalds avhandling är mycket passande. Föreningen var på ena eller andra sättet inblandad i tillkomsten och invigningen av många minnesmärken och fick sedan överta ansvaret för dem. Föreningen förvaltar alltså här en del av vårt kulturarv, som har till uppgift att erinra om vårt kulturarv.

Minnesmärkenas viktiga uppgifter

När man i våra dagar besöker minnesmärkena, känns tillkomsttiden oändligt avlägsen. Den högstämda talekonstens konstfyllda utgjutelser, de upplyftande maningarna och de allvarsamma varningsorden har för längesedan förklingat. De tusentals människor, som bevistade invigningarna, har för längesedan lämnat platsen. Kvar står minnesmärkena, som dock alltjämt fullgör sina två viktigaste uppgifter, dels att tala om att något har hänt, och dels att tala om att detta har anknytning till platsen. De ytterst kortfattade inskrifterna är sakligt upplysande och innehåller på sin höjd något enstaka svagt eko från de värderingar, som en gång basunerades ut vid invigningen. (Inskrifterna granskades och hyfsades till av både Västergötlands Fornminnesförening och Vitterhetsakademien.)

Minnesmärkena är viktiga sevärdheter

Under drygt ett århundrade eller inemot ett århundrade har minnesmärkena gjort stor nytta genom att fästa uppmärksamheten på historiska händelser och genom att själva utgöra sevärdheter. På 1940-talet cyklade min far Lennart Gahrn (1928-2012) omkring i Västergötland. Han var sparsam med filmen i kameran, men minnesmärkena i Kungslena, Gestilren (Varv) och Åsle skulle han givetvis fotografera. Många har gjort som han. Minnesmärkena blev utflyktsmål. På 1960-talet stod det klart, att mina historiska intressen var stora. Då tog han med mig på cykelturer i Västergötland. På den tiden kände han enbart de viktigaste sevärdheterna, men till dem räknade han minnesstenarna i Kungslena, Gestilren (Varv) och Åsle. Där har jag varit redan som barn. Jag ville veta mer om tiden och slagen. Då gick det som det gick. Jag började läsa historia och blev forskare. Minnesstenarna har del i skulden till detta. Jag tror att min far räknade minnesstenarna som obligatoriska sevärdheter, men åtminstone på senare år såg han dem som konstverk. Han var mycket intresserad av olika stenslags konstnärliga uttryck och letade rentav upp flyttblock i skogarna. När vi var ute och cyklade, ville han se minnesmärkena för stenarnas skull. I slutet av sitt långa liv hade han kommit mycket långt från våra västgötska stenresares avsikter. Hans exempel visar, att man kan intressera sig för de ståtliga stenarna av många fler orsaker än våra västgötska stenresare kunde ana.

Trowald bör fortsätta att forska

Oscar Trowald har gjort en stor insats. Man önskar att han går vidare. Även i Sjuhäradsbygden tillkom några minnesmärken, som Trowald dock inte har med i denna utredning. Tiden har inte räckt till för honom. Likaså finns många statyer och minnesmärken i Göteborg, och även de skulle vara värda en utförlig krönika och avslöjande granskning. Hans framstående förmåga att spåra upp källuppgifter och urskilja avsikter skulle med fördel kunna ägnas åt en undersökning av historieintresset kring Jan Guillous romaner om Arn. Trowald är inne även på denna tid, men givetvis ytterst kortfattat. Här fanns ett och annat att hänga upp sig på. Icke oväntat hörde jag till Guillous kritiker. Samtidigt hände mycket av värde. Folk drogs till de historiska utflyktsmålen. Museer, turistbyråer och hembygdsföreningar samarbetade. Sevärdheter skyltades. Utgrävningar kom igång. Hantverkare tillverkade minnessaker med medeltidsanknytning. De inblandade hade alla slags bakgrunder, alla slags drivkrafter och alla slags målsättningar. Här finns mycket att kartlägga och klarlägga. Samtidigt kunde forskning i detta ämne nog ge lärdomar för framtiden.

Klicka här för denna artikel som pdf