Kanonkulorna kom som Guds straff

Älvsborgs fästning på den svallande Älvsborgsfjorden. Vykortsbild.

År 1719 höll Tordenskiolds dansk-norska flotta på att skjuta sönder Älvsborgs fästning. Många fruktade att fästningen skulle falla, men tack vare garnisonens tapperhet och uthållighet gav fienden upp. Älvsborg var räddat. Därmed hade även Göteborg klarat sig. Man var stolt över denna bedrift och lät därför fiendens kanonkulor sitta kvar i kanontornets murar. Där sitter de än i dag. De skall erinra om garnisonens tapperhet och mana andra att på samma sätt vara tappra och uthålliga.

Kortspel på läktaren

Kanontornet på Älvsborgs fästning. På väggen sitter ännu kanonkulor kvar sedan belägringen 1719. Foto: Lars Gahrn.

Det kunde emellertid inte hjälpas, att folk i allmänhet ofta tolkade kanonkulorna på ett helt annat sätt än vad som var avsett. Människorna på den tiden var vana att tolka alla slags hemsökelser och olyckor som Guds straff över människornas synder. Vilka synder kunde då fästningens tappra försvarare tänkas ha begått? Kanonkulan i fästningskyrkans vägg har tilldragit sig stor uppmärksamhet: ”En sägen berättar att några soldater satt på läktaren och spelade kort. Kulan skulle ha slagit av benet på en av mannarna. Detta tog prästen som ett strafftecken för det då rådande ofoget att spela kort i kyrkan.” (Kanonkulan i kyrkväggen, artikel i Göteborgs-Posten 4/7 1984.) Jag betvivlar, att några soldater satt och spelade kort under pågående beskjutning av fästningen. De hade nog fullt upp med att betjäna kanonerna. Däremot kan man mycket väl tänka sig, att soldater har spelat kort här uppe på läktaren under gudstjänsten. Prästen såg dem inte nerifrån altaret, och befälen hade förmodligen de bättre platserna nere i kyrkan. De bakre platserna på läktaren var ståplatser, och då kunde det nog vara frestande att obemärkt sätta sig på golvet och dra fram kortleken.

Kungaporträttet satt över krucifixet

Satt mannarna kanske och spelade kort häruppe på kyrkläktaren? I varje fall gjorde de nog inte så under själva belägringen.

Vad gäller kanonkulorna i ytterväggen har arkivarien och filosofie licentiaten J.B.L.D. Strömberg hört en märklig förklaring: ”Mina associationer om Nya Älvsborg är annars mest knutna till att Karl XII var ofin nog att hänga sitt eget porträtt ovanför krucifixet, vilket enligt någon guidad beskrivning skulle ha uppväckt vrede uppifrån himlahöjden, så att fästningens vägg blev tapetserad med fastnaglade kanonkulor.” Karl XII:s porträtt hänger ovanför altaruppsatsen, som innehåller en bild av Kristus på korset. Många har under årens lopp uppmärksammat, att kungens porträtt sitter högre upp än altaret, men hopkopplingen av konungens porträtt med kanonkulorna måste sägas vara mycket säregen. Altaret och krucifixet sitter lagom högt upp för att gudstjänstdeltagarna skall ha dem för ögonen, men konungens målning undgår nog många. Den sitter helt enkelt alltför högt upp. Trots allt har nog Frälsaren en bättre plats än kungen, men å andra sidan är det ju inte riktigt passande, att kungen är högre uppsatt än Frälsaren. Många har under årens lopp anmärkt på detta. Folket på läktaren såg dock konungens bild bättre, under förutsättning att mannarna inte hade satt sig ned på golvet för att spela kort i skydd av läktarbarriären! Som sagt, kulturminnen kan användas till mycket. De har använts som maning att inte sätta människor högre än Gud, och de har använts som varning mot kortspel. Har inte kanonkulorna någon nutida sedelärande innebörd? Fler uppmanas att höra av sig!

Läs vidare

Anders Bothén, Nya Älvsborg. (Kortfattad handledning som gick ut i flera upplagor.)

Lars Gahrn

Familjen Hall har blivit följetong i litteraturens värld

John Hall och hans maka Christina (född Gotheen) gav upphov till en underavdelning av Mölndalslitteraturen och Göteborgslitteraturen, när de anlade Gunnebo. Att det skulle bli så, hade de antagligen inte en aning om. Skrifterna i ämnet kom inte under deras tid, men nu är lavinen igång. Skrifterna med Gunnebo-anknytning blir bara fler och fler. Jag skall ägna några artiklar åt denna litteratur. För den intresserade finns mycket att läsa.

John Hall den äldre – Göteborgs rikaste köpman

Christina Halls visbok är fortfarande vacker, trots att den har blivit sliten under sina mer än 180 år.
Christina Halls visbok är fortfarande vacker, trots att den har blivit sliten under sina mer än 180 år.

År 1778 inköpte den rike göteborgsköpmannen John Hall den äldre (1735 – 1802) hemmanet Gunnebo i nuvarande Mölndals stad. Några år senare började han uppföra en ny och mycket påkostad herrgårdsanläggning, ritad av stadsarkitekten i Göteborg, Carl Wilhelm Carlberg. Denna herrgårdsanläggning, nu kallad slott, skulle föra både hans och den övriga familjens namn till eftervärlden. Intresset kring Gunnebo skulle medföra ett betydande intresse kring familjen Hall, som verkligen var både färgstark och intressant. John Hall den äldre tillhörde en ursprungligen skotsk släkt, och efternamnet uttalades på skotskt vis Hahl. John Hall sålde stångjärn och bräder, framför allt till Storbritannien, och skaffade sig både sågar och järnbruk, så att han själv kunde framställa en del av exportvarorna. Annars arbetade han som grosshandlare och mellanhand. Han inköpte alltså vad andra hade producerat och sålde det vidare. Hall importerade framför allt salt, kol, bly, glas, viktualier och kolonialvaror, och dessa kom i första hand från Storbritannien. Hans affärsspråk var – inte helt oväntat – engelska. Hall levde för sina affärer och var föga intresserad av sällskapslivet. Han beskrivs som en hederlig man, tystlåten och ganska hetsig. Han blev med tiden Göteborgs i särklass rikaste köpman och gick till historien tack vare sin rikedom och Gunnebo. Det var högst ovanligt, att Göteborgs köpmän byggde sommarställen av denna storlek. Hade han haft en anspråkslösare fru, hade han säkerligen gått miste om eftervärldens uppmärksamhet.

Christina Hall – sällskapslivets drottning

Christina Hall enligt ett miniatyrporträtt på Gunnebo. Hon var på sin tid en av Västsveriges stora kulturpersonligheter. Foto: Anna Jolfors.
Christina Hall enligt ett miniatyrporträtt på Gunnebo. Hon var på sin tid en av Västsveriges stora kulturpersonligheter. Foto: Anna Jolfors.

John Hall den äldre var gift med Christina Gotheen (1749 – 1825). Hon var i mångt och mycket sin makes motsats: öppen och meddelsam, charmerande och spirituell, livligt intresserad av såväl sällskapsliv som kultur. Gunnebo byggdes huvudsakligen för henne och hennes gäster och är avsett för sällskapsliv i stor skala. Hon betydde mycket för kulturlivet i Västsverige. Man spelade teater i herrskapet Halls salong, och Halls byggde Göteborgs första teater. Gunnebobygget blev stilbildande för Västsverige, och ”gunnebomöbler” blev ett känt begrepp. Lindomesnickarna har tillverkat modifierade gunnebomodeller in i våra dagar. På Gunnebo fick många konstnärer och hantverkare arbete. Christina Hall samlade böcker, vackra möbler och konst. Gunnebo var en sevärdhet redan från början, och fru Hall visade besökarna runt. Gustaf III har besökt Gunnebo liksom Johan Tobias Sergel med flera. Hon var helt enkelt en av Västsveriges kulturpersonligheter. Efter makens död 1802 fick Christina Hall ta över Gunnebo som änkesäte, men genom lån och borgensförbindelser förstörde hon sin ekonomi och gick i konkurs 1818. Hennes sista år var dystra. Hennes grav vid Örgryte gamla kyrka är bevarad. Den är ett bra och stilfullt exempel på en gravvård från 1820-talet. Gravstenen har en lång inskrift, som är ett intressant bidrag till hennes levnadshistoria. Även gravstenar kan i vissa fall tillhöra litteraturen! Man kan säga, att hon och hennes make var ett mycket lämpligt äkta par. Han tjänade pengar, och hon gjorde slut på pengarna på ett sätt, som eftervärlden har glädje av ännu omkring två århundraden efter deras död.

Christina Hall skrev brev och nedtecknade visor

John Hall den yngre borde liksom sin mor få en egen bok. Han var en begåvad tecknare, som har dokumenterat åtskilligt, främst Gunnebo. Foto: Anna Jolfors.
John Hall den yngre borde liksom sin mor få en egen bok. Han var en begåvad tecknare, som har dokumenterat åtskilligt, främst Gunnebo. Foto: Anna Jolfors.

Christina Hall hade många vänner och skrev brev till dem. Några av hennes brev har överlevt till våra dagar. Breven är öppenhjärtiga, vänliga, skämtsamma och ibland målande. Hon var en begåvad brevskriverska, och man anar, att hon var ett fynd för det gustavianska sällskapslivet: lättpratad, vänlig, skämtsam och allsidigt intresserad. Flera brev har blivit kända tack vare Arvid Baeckströms forskningar, och han fann i dem många värdefulla uppgifter om Gunnebo och dess arkitekt Carl Wilhelm Carlberg. Breven utgavs dock aldrig i sin helhet. Kulturhistorikern, samlaren och fritidsarkeologen Niklas Krantz stod för en verkligt uppseendeväckande upptäckt år 2006. Han upptäckte och lyckades förvärva Christina Halls visbok (påbörjad 1766). I en påkostad bok med guldsnitt och skinnband hade Christina Hall skrivit ned visor, som hon ville bevara i avskrift. Boken ger oss värdefulla inblickar i musiklivet i Göteborg. Niklas Krantz kom med boken till mig, och jag kände att jag måste göra något. Tio års arbete följde. År 2016 utgav Mölndals Hembygdsförening en tung skrift: Lars Gahrn, Christina Hall, vänskapens och livsglädjens värdinna: Christina Hall på Gunnebo och i Hallska palatset, speglad i sin visbok, sina brev och andra efterlämnade källor (Mölndal 2016, 524 sidor). När boken utgavs, hade nästan två århundraden förflutit efter Christina Halls död. Ibland tar det alltså lång tid innan människors insatser blir fullt ut uppmärksammade!

Spana efter fler brev!

I arkiven kan mycket väl finnas många fler brev och annat, som härrör från Christina Hall. Alla uppmanas att hålla ögon och öron öppna. Vi lever nu i en helt annan värld än Halls. Ingen måste nu företa långa resor till arkiv och sitta i arkivlokaler för att forska. Några av mina medarbetare (Peter Funke, Anna Jolfors och Bo Strömberg) hittade många värdefulla upplysningar på nätet. Om man har en dator, kan man finna många värdefulla bidrag till forskningen. Fortsätt med det! Fastän Christina Hall har fått 524 sidor, är det inte alls säkert att vi är färdiga med henne. Hon var en kulturarbetare, som har lämnat många spår efter sig. Mycket mer kan dyka upp, framför allt brev till andra brevvänner. Ungefär detsamma gäller hennes son, John Hall den yngre. Även han borde få en bok, som är ungefär lika omfångsrik som moderns. Man borde ge ut hans teckningar, som är ett källmaterial av stort värde. Jag skall återkomma till historien om hans skissböcker. Liksom allt annat rörande den olycklige John Hall är också detta en mycket sorglig historia. Jag har all anledning att återkomma i ämnet.

Lars Gahrn