Jorden runt med Göteborgspolisens musikkår

Livereds kapell i Kållered är byggt för att passa många slags verksamheter. Det invigdes 2014 som ett begravningskapell för både kristna och anhängare av andra religioner. Följden har blivit att byggnaden helt saknar symboler. Varken invändigt eller utvändigt finns någon sinnebild från vare sig religionernas eller politikens värld.

Bra konsertlokal

Lennart Larsson dirigerar Göteborgspolisens musikkår i Livereds kapell. Foto: Lars Gahrn.

En sådan lokal kan användas också till mycket annat. Där är högt i tak. Akustiken är med andra ord god. Innerväggarna är klädda med ljust trä. En bit upp vidtar ett slags flätverk av samma ljusa trä. Ljudöppningarna i väggarna förebygger att rummet blir en klanglåda. Söndagen den 17 mars 2019 konserterade Göteborgspolisens Musikkår i kapellet. Denna musikkår har sitt ursprung i Göteborgs poliskår, men med tiden har alltfler musiker tagits in utifrån. Nu finns endast ett par pensionerade poliser kvar i musikkåren, men orkestern är inte desto mindre fängslande.

Jorden runt

Lennart Larsson berättar om musikstyckena.

Konserten leddes av musikkårens dirigent Lennart Larsson, känd musikforskare som har skrivit en stor krönika över musiken vid Göteborgs garnison. Lennart har bred erfarenhet av musiken genom tiderna, och under kvällen i Livereds kapell visade han att han hade utblick över hela världen. Ämnet för kvällens konsert var ”Jorden runt på 60 minuter”. Resan började på Sicilien eller kanske snarare i USA med en vals, komponerad av Nino Rota för filmen Gudfadern om familjen Corleone, som hade emigrerat från Sicilien till USA. Nino Rota har komponerat ”fantastisk musik till många filmer”, sade Lennart Larsson. Som solister hörde vi Roy Ljungkvist på flygelhorn och Bengt Asplund på altsax. Inledningen av resan blev alltså fantastisk, och fortsättningen blev likadan. Konserten fortsatte med musik ur Disneyfilmen Aladdin. Musiken komponerades givetvis i USA, men man kunde urskilja orientaliska klanger. Sådana var urskiljbara också i nästa stycke från Spanien, som ju under sina 700 år med muslimska herrar var en del av den orientaliska världen. Vi fick höra España cañi – en pasodoble, komponerad 1923 av Pascual Marquina Narro.

Wien och Tyskland

Vicedirigenten Marianne Isaksson.

Efter denna exotiska inledning hamnade vi i hjärtat av Europa och Wienerklassicismen. Som dess siste betydande företrädare räknas Robert Stoltz, som har skrivit om Pratern, Wiens motsvarighet till Liseberg: I Pratern blommar åter träden. Tyskland ligger nära, och därefter var turen kommen till Bach och hans musikstycke: Herz und Mund und That und Leben. Denna musik innehåller stöldgods, vilket är intressant för en polisorkester, nämligen en ”lånad” melodi ur den lutherska psalmboken komponerad av Johann Rist. Stölden är dock preskriberad sedan länge. Dessutom har Bach vidareutvecklat den stulna melodin. ”Resultatet är fantastiskt”, tyckte Lennart Larsson. Man har all anledning att instämma.

Dur och moll

Göteborgspolisens musikkår på Kronhusgården.

Resan gick vidare norrut, närmare bestämt till Hälsö. Jerker Johansson har skrivit musikstycket: ”Sol över Hälsö”, som tycks ha blivit en av de mest spelade av hans många utmärkta kompositioner. Detta musikstycke är tillägnat Åke Edefors, som betydde mycket för Västsveriges musikliv. Han var till exempel ledare för Mölndals stadsmusikkår och lärare inom Mölndals musikskola. Den ungerske tonsättaren Gustav Peter skrev en ”galopp”, som heter ”Erinnerung an Zirkus Renz” (Minne av Cirkus Renz). Marcus Steisner framträdde under detta nummer som ekvilibrist på xylofon. Dmitri Shostakovitch skrev mycket filmmusik. Den vals som vi fick höra gick här gick i moll. Tonsättarens liv under Stalins stora terror var påfrestande och allt annat är roligt. Detta återspeglas alltså även i musiken. Går man över till USA, går man också över till dur. Hoagy Carmichaels kända evergreen Stardust var ett helt annat stycke, liksom Adios nonino av argentinaren Astor Piazolla. Denna tango skrevs 1959 till minne av tonsättarens döde far. Under Stardust var Roy Ljungkvist åter solist, denna gång på trumpet.

”Valdres marsj”

Blåsorkestrar är ju främst förknippade med marscher, men musikkårerna har alltmer breddat sitt utbud. Kvällens konsert gav syn för sägen. En marsch fick vi dock höra: Valdres marsj (från1904) av Johannes Hanssen. Kompositören utgick från igenkänningssignalen vid hans regemente. Han infogade också folkmusikklanger som halling och slått. Denna marsch är därför olik de flesta andra i många avseenden. År 2018 utsågs Valdres marsj av Norges Musikkorps förbund till Norges nationalmarsch. Den hör onekligen till de bästa marscher, som man kan få höra, och den är en lämplig avslutning på en konsert. Åhörarna ville dock ha ett extranummer. Så blev det också. Vi fick höra polkan ”Pie in the face” (Paj i ansiktet) av Henry Mancini. Även detta var filmmusik (från The Great Race, 1965). Här utmärkte sig musikkårens flöjtister: Rolf Andersson, Pernilla Jonsson, Marianne Isaksson och Karin Albinsson.

Konsert på Kronhusgården

Denna musikkår har omfattande verksamhet. I augusti månad höll den konsert på Kronhusgården. Tyvärr kunde Lennart Larsson inte dirigera vid detta tillfälle, utan kåren leddes istället förtjänstfullt av vicedirigenten Marianne Isaksson. Vid ett annat tillfälle spelade musikkåren tillsammans med Mölnlycke Blåsorkester i Råda Rum (Råda församlingshem). Det rör på sig inom blåsmusiken, som gör en stor insats genom att verka för musikalisk allmänbildning. Fler än vi som satt i Livereds kapell bör få vara med om denna musikaliska resa jorden runt på 60 minuter. Förhoppningsvis kommer jordenruntresan att gå i repris på andra ställen.

Lars Gahrn

Mölnlycke Blåsorkester och Jerker Johansson

Kungliga Södermanlands regementes marsch av Sten Lundvall blev inledningsstycket på Mölnlycke Blåsorkesters höstkonsert i Mölnlycke kulturhus lördagen den 17 oktober 2018. De sprittande och medryckande tonerna passar utmärkt som en uvertyr till en konsert. Denna marsch har blivit Mölnlycke blåsorkesters signaturmelodi och öppningsstycke.

Underhållande presentatör

Jerker Johansson berättar. Foto: Lars Gahrn.
Jerker Johansson berättar. Foto: Lars Gahrn.

Dirigent för kvällen var Jerker Johansson, känd dirigent, kompositör och arrangör, tidigare chefdirigent och konstnärlig ledare för Göteborg Wind Orchestra och fortfarande slagverkare inom denna orkester. För honom var denna marsch hemlandstoner. Han gjorde sin värnplikt inom Arméns musikpluton (numera Arméns musikkår) vid Kungliga Södermanlands regemente i Strängnäs. Här lärde han sig att spela denna marsch, som är regementets egen, och dessutom mycket annat. Bland annat lärde han sig ”att sova sittande”, märk väl under bussresor (och inte under konserter). En konsert skall som ni förstår även vara underhållning i ord, och Jerker Johansson har tillägnat sig presentatörens svåra konst att vara både upplysande och roande.

Peterson-Berger bäst

Jerker Johansson spelar Kangas-Polka på koskällor, iförd grön hatt.
Jerker Johansson spelar Kangas-Polka på koskällor, iförd grön hatt.

Det andra musikstycket blev Vid Larsmäss av Wilhelm Peterson-Berger. Jerker Johanson avslöjade här överraskande, att Peterson-Berger är hans favoritkompositör, den bäste av alla svenska kompositörer. Jerker Johansson måste med andra ord ha en stor musikalisk bredd, ty Peterson-Bergers musik har inte mycket gemensamt med militärmusiken och inte heller med musikkårernas övriga kärnrepertoar. De tredje och fjärde numren var Älvsborgslåtar och marschen Överste Sjöqvist, båda av Albert Löfgren. Denne kände musiker och tonsättare var en militärmusiker, som härstammade från Axvall, nära Skara. Även Jerker Johansson kommer därifrån. Han tycks på olika sätt vara som man säger sammanvuxen med sin repertoar. Överste Sjöqvist är snarare en konsertmarsch än en ”marsch-marsch”, det vill säga en marsch att marschera till.

Jerker Johansson – arrangör och tonsättare

Jerker Johansson, slagverkare, tonsättare och dirigent. Foto: Lars Gahrn
Jerker Johansson, slagverkare, tonsättare och dirigent. Foto: Lars Gahrn

Albert Löfgrens marsch Överste Sjöqvist var arrangerad av Jerker Johansson, som hade arrangerat även de följande åtta numren, alltså inalles nio (av tolv). Fem av dem hade han själv komponerat, nämligen High Spirits-March, Edenstrand, Kangas-Polka, Tales and Myths of Gothia samt Fortis et Liber. Marschen High Spirits komponerades till Halmstads 700-årsjubileum och är inspirerad av John Philip Sousa, av Jerker Johansson kallad mästaren inom marschmusik. Detta visar återigen bredden i hans musiksmak, ty Sousa har inte mycket gemensamt med Peterson-Berger. I Kangas-Polka spelade Jerker Johansson själv på en uppsättning koskällor. Denna polka var inspirerad av judisk folkmusik och kallades till att börja med – beroende på koskällorna – för Ko-Polka. Lyckligtvis utbyttes detta föga poetiska och musikaliska namn mot Kangas-Polka. Det kärva och välklingande finska språket passar betydligt bättre i detta sammanhang. Jerker Johansson klagade över svårigheten att sätta lämpliga namn på marscher och andra musikstycken. En melodis framgång kan delvis bero på titeln. Namnen Borgholmsvalsen och Drömmen om Elin betecknar samma vals, men valsen skulle nog inte ha haft lika stor framgång, om man hade behållit namnet Borgholmsvalsen. Tales and Myths of Gothia för nästan tankarna till fantasy-litteratur, men musikstycket är knutet till Göteborg, som inte har mycket med fantasy att göra.

Kan du googla, Johanna?

Ulf Ripa, hyllad för sina 50 år i Mölnlycke Blåsorkester.
Ulf Ripa, hyllad för sina 50 år i Mölnlycke Blåsorkester.

Fortis et Liber (Stark och fri) är två latinska ord, som Jerker Johansson hade googlat fram. (Han bidrog för övrigt med en uppdatering av slagdängan ”Kan du vissla, Johanna?” Anpassat till nutiden blev det: ”Kan du googla, Johanna?” Även musiker tycks numera googla hej vilt och få fram otroligt mycket på den vägen.) Marschen Fortis et Liber var komponerad för Särskilda Operations-Gruppen, SOG, inom Försvarsmakten (och inte inom Sahlgrenska Universitetssjukhuset, vilket man skulle kunna förledas att tro av namnet). Jerker Johansson får då och då beställningar på marscher och musikstycken.

Många insatser

Dan van Ginhoven, här fotograferad i midsommaraftonens milda fotoljus, hyllade kvinnorna och männen bakom konserten.
Dan van Ginhoven, här fotograferad i midsommaraftonens milda fotoljus, hyllade kvinnorna och männen bakom konserten.

Övriga musikstycken var Adagio ur Concierto de Aranjuez av Joaquin Rodrigo, Calle Schewens vals av Evert Taube och Bells across the Meadows av Albert W. Ketelbey. Musikstycket Edenstrand hade Jerker Johansson komponerat för att hedra Åke Edenstrand, som var ett levande uppslagsverk vad gäller militärmusik. Även många av de närmaste medarbetarna hedrades och tackades. Jerker Johansson tackade Christina Lundin och Jenny Björkqvist, som båda hade repeterat musiknumren med orkestern. Christina Lundin befann sig i orkestern som flöjtist. Jenny Björkqvist satt i publiken som åhörare. Dan van Ginhoven avtackade gästdirigenten med blommor och gav blommor även till Ulf Ripa, som denna höst firar 50-årsjubileum inom orkestern. Ulf Ripa leder dessutom Storsextetten, som består av åtta blåsmusiker från Mölnlycke Blåsorkester. De spelar underhållningsmusik från gångna tider och arbetar för att sprida intresse för musik, som var populär från sent 1800-tal och fram till våra dagar. På repertoaren finns allt från folkmusik till revynummer. Jag har skrivit om denna förnämliga storsextett i en annan bloggartikel. Av programmet framgår att Mölnlycke Blåsorkester för närvarande kan räkna in 37 musiker, eller 38 om man räknar in den ena dirigenten, Christina Lundin, som också är flöjtist. Dessa musiker är en stor tillgång för kommunen. Musikintresset är också lyckligtvis betydande. En stor åhörarskara hade samlats i kulturhuset denna afton.

Lars Gahrn

Tre tonsättare spelar i Göteborg Wind Orchestra

Konserten ”Svenska marscher”, som gavs i Kronhuset tisdagen den 25 september 2018 blev på alla sätt en imponerande styrkeuppvisning hos denna orkester, som går från klarhet till klarhet.

Många arrangemang

Kronhuset enligt gammalt vykort.
Kronhuset enligt gammalt vykort.

Vänföreningen GWO har många flitiga medlemmar, som ställer upp för sin orkester och välkomnar åhörarna. Redan vid ingången blir åhörarna imponerade. Här står en vänlig man och säljer cd-skivor, de flesta inspelade av Göteborg Wind Orchestra. Skivorna visar att orkestern har en enastående bredd. I stort sett allting kan spelas av denna blåsorkester, som genom idogt arbete har utvecklats från en amatörorkester till en högst professionell yrkesorkester. Åtskilliga tonsättningar måste göras om eller (som det heter på fackspråket) arrangeras för blåsorkester. Bland musikerna finns en mycket skicklig och flitig arrangör, nämligen slagverkaren och tonsättaren Jerker Johansson, tidigare chefdirigent och konstnärlig ledare för Göteborg Wind Orchestra. Han lämnade denna befattning för att få mer tid till att arrangera och komponera.

Musikinspektörer finns

Jerker Johansson, slagverkare, tonsättare och dirigent. Foto: Lars Gahrn
Jerker Johansson, slagverkare, tonsättare och dirigent. Foto: Lars Gahrn

År 2017 skrev han marschen ”In Charge” till hemvärnets musikkår i Eksjö med anledning av att Thomas Samuelsson, hemvärnschefen, fyllde 70 år. Marschen bjöd på omväxling mellan kraftfulla och mjuka avsnitt. Jerker Johansson har på nytt visat sitt mästerskap. Marschen uruppfördes denna afton. Senare på kvällen kom ytterligare en nyskriven marsch av Jerker Johansson, nämligen ”High Spirits”, inspirerad av mästaren John Philip Sousa. Neil A Baker spelar bastuba i orkestern och komponerar även musikstycken. Hans marsch ”The Legend of the Stig” var tillägnad en annan musiker i orkestern. Han har nyss pensionerats och heter Stig Emker. Stig har med stor skicklighet fört orkesterns talan inför anslagsbeviljande politiker. Han satt med bland åhörarna och var mycket glad över hyllningen. Han och Neil omfamnade varandra. Senare framfördes Neils nyskrivna marsch ”The Inspector’s March”, tillägnad musikinspektören Torgny Hansson. Mannens titel väckte betänksamhet i orkestern. Man undrade, om någon kan bli musikinspektör även i våra dagar? Svaret blev, att det kan man. Det gamla Myndighetssverige lever tydligen vidare i högönsklig välmåga. Mot denna marsch (och de andra) bör inte musikinspektören ha haft något att erinra.

Många bra marscher

En av orkesterns tjänstlediga musiker är David Glänneskog. Han satt bland åhörarna denna afton och hade glädjen att få höra två av sina marscher uppföras: ”Framåt marsch!” och ”Svensk musiksoldat”. Bland sina musiker har Göteborg Wind Orchestra alltså tre tonsättare, som bidrog med sex av konsertens marscher. Detta är onekligen ett styrkeprov, som visar att orkestern är mycket högtstående och ofelbart gör intryck på åhörarna. Så sker allra helst som marscherna är mycket bra och står sig gott i jämförelse med de marschklassiker, som också spelades under konserten. Sverige har en stor skatt av bra marscher, och utomlands finns hur mycket som helst. Det är svårt att skriva nytt, sade Jerker Johansson, när vi talades vid under mellanakten. Han hade uppfattningen, att det tar omkring tio år innan en marsch börjar spelas, om den över huvud taget spelas alls. Jag kan glädja honom med att berätta, att Mölnlycke Blåsorkester har tagit upp hans musikstycke ”Sol över Hälsö” på repertoaren. Här har Jerker Johansson åstadkommit ett mästerverk, som man hör med god behållning varje gång.

Konserten blev en succé

Neil A Baker, musiker och tonsättare. Foto: Lars Gahrn
Neil A Baker, musiker och tonsättare. Foto: Lars Gahrn

Även Neil A Baker är en flitig tonsättare, som för övrigt har gjort också många kompositioner för dragspel. Psalmer finns likaså på meritförteckningen. Han var mycket glad och uppspelt denna afton, som hade varit en stor framgång. ”För några år sedan spelade vi för 50 personer. Nu har vi full salong. Intresset för marscher ökar!” Att han hade rätt var lätt att se. Publiken var påfallande ungdomlig. Vi gamlingar var visserligen även denna gång många, men överallt såg man samtidigt unga människor. Applåderna dånade som åskan. Folk stampade i golvet och ropade ut sin förtjusning. Konserten var helt enkelt en succé. Intresset för marschmusik är i stigande.

Många marschklassiker

Kronhuset är en konsertlokal med djup. De månghundraåriga takbjälkarna bildar ett både uttrycksfullt och vackert tak. Foto: Lars Gahrn
Kronhuset är en konsertlokal med djup. De månghundraåriga takbjälkarna bildar ett både uttrycksfullt och vackert tak. Foto: Lars Gahrn

I övrigt förekom idel kända tonsättare och marschklassiker. Viktor Widqvist inledde med ”Mälardrottningen” och fick även avsluta med ”Under blågul fana”. Detta extranummer lyckades vi applådera fram. (Vi begeistrade åhörare försökte applådera fram ytterligare ett extranummer, men det gick inte.) Däremellan var Widqvist företrädd med ”Norrlandsfärger”. Ivar Widner var företrädd med ”Vår Flotta” och ”Infanterimarsch”. Sam Rydberg, ”den svenske marsch­kungen”, hade fått med ”Kungliga Älvsborgs Kustartilleris regementes marsch” och ”Gardeskamrater”. Per Berg bidrog med ”Den svenske flygsoldaten” och ”Kavallerimarsch”, även känd som ”Hertigen av Västerbotten”. (Prins Gustaf Adolf, far till konung Carl XVI Gustaf, var hertig av Västerbotten och kavallerist.) Av Per Grundströms marscher fick vi höra ”I sommarstaden” och ”Överste Cederschiöld”. I fråga om den sistnämnda uppstod ett litet meningsutbyte om huruvida marschen hette ”Överste Cederschiöld” eller ”General Cederschiöld”. Man stannade för den första titeln, eftersom Cederschiöld var överste, när han fick marschen sig tillägnad. Senare blev han general, och då tycks man ha låtit hans senare grad komma med i titeln, vilket kanske inte är helt riktigt. Ja, se titlar har alltid ställt till med bekymmer.

Stöd GWO!

Den uppmärksamme läsaren finner, att alla tonsättare var företrädda med två marscher i programmet. Anledningen till att vi fick höra tre av Widqvist var att hans tredje kom som extranummer. Dirigent för kvällen var Andreas Eriksson Hjort, som kunde locka fram melodiernas finaste skiftningar. Att följa dirigentens rörelser hjälper även publiken att följa med i melodierna. Göteborg Wind Orchestra har många gästdirigenter, som lär orkestern åtskilligt och även själva lär sig åtskilligt av dessa rutinerade orkestermedlemmar. Mot bakgrund av detta imponerande styrkeprov kan man inte alls förstå hur Göteborgs Kultur­förvaltning vill dra in eller minska anslagen till denna orkester, som har lyckats med att lyfta sig själv i håret. Här har varje krona i anslag givit utbyte. Orkestern har blivit allt bättre. Man har breddat sin repertoar och sin publik, och man har rentav komponerat ny musik av klass. I en tid, då de många militära musikkårerna är borta, är det nödvändigare än någonsin att stödja de få professionella blåsorkestrar som finns kvar. Hemvärnets musikkårer gör viktiga insatser liksom andra amatörorkestrar, men man kan inte överlämna ett helt kulturarv till frivilliga krafter. Man måste ha några professionella orkestrar som förvaltare, förebilder och exempel.

Långsiktighet krävs

Jag har rika erfarenheter av hur kulturförvaltningar tänker och arbetar. Nya tjänstemän vill ha förändringar och satsa på nya verksamheter. Då vill de ofta skaffa pengar genom att dra in anslagen till gamla trogna kulturarbetare. Givetvis får man inte bära sig åt på det viset. Att stödja ena året och strypa nästa är förödande. På kort tid kan man riva ned kulturinstitutioner och verksamheter, som har byggts upp under lång tid. Framför allt har man en skyldighet att stödja de bästa verksamheterna. Dit hör Göteborg Wind Orchestra. Den började som Spårvägens Musikkår, en orkester av Spårvägens fritidsmusiker, och har stegvis omvandlats till en orkester med yrkesmusiker. Repertoaren har breddats, och orkestern gör Göteborg känt och omtalat bland musiker och musikintresserade i hela Sverige och i många andra länder. Före konserten talade jag med Leif Lundin, vänföreningens ordförande. Han kunde meddela, att kulturnämnden hade haft sammanträde samma dag och trots allt beslutat att ge Göteborg Wind Orchestra pengarna för 2019. Hur det går för 2020 vet man emellertid inte. Inga förhandslöften ges. Ständig otrygghet om framtiden ger otrygga arbetsförhållanden och hämmar både nyrekrytering och långsiktigt arbete. Tyvärr är det också på det viset att politiker och kulturförvaltningar gynnar kommunala institutioner på bekostnad av fristående institutioner och föreningar. Det innebär dock inte någon avgörande trygghet att vara en kommunal institution. Kommunen kan liknas vid en stor koncern. Om flera företag läggs samman till en koncern, brukar detta leda till att vissa enheter läggs ner. En fristående stiftelse eller förening har dock en styrelse och medlemmar, som arbetar enbart för sin stiftelse eller förening. Även om arbetet kan vara trögt och motigt, har man goda möjligheter att lyckas. Göteborg Wind Orchestra har funnits sedan 1905, då Spårvägens Musikkår bildades. Detta överlevnadsprov ger oss hopp inför framtiden.

Lars Gahrn

Med Mölnlycke Blåsorkester in i julens landskap

Jag färdades till vintern och julen, när jag torsdagen den 14 december 2017 åkte buss från Mölndal över Mölnlycke och Landvetter till Härryda kyrka. Där skulle Mölnlycke Blåsorkester ge julkonsert.

Stark och mäktig musik

Härryda kyrka, vacker både på sommaren och på vintern. Foto: Stefan Leonardsson.
Härryda kyrka, vacker både på sommaren och på vintern. Foto: Stefan Leonardsson.

I Mölndal hade vi barmark, men i Härryda längre in i landet låg snö på marken. På höjden ovanför vägen låg Härryda kyrka och lyste i vinterkvällen. Man hade kommit till ett julkort. Därinne i kyrkan fanns Mölnlycke Blåsorkester med full styrka och båda sina dirigenter, bägge kvinnor: Christina Lundin och Jenny Björkqvist. Musikerna är många, och blåsorkestrar låter kraftfullt. Jag hade förberett mig och hade öronproppar med mig, avsedda att användas vid militära skjutövningar. Orkestern ljöd mycket riktigt kraftfullt och mäktigt. Ibland undrade man, om inte taket skulle lyfta på sig. Där fick man en stark upplevelse. På bruksorter valde man med förkärlek blåsinstrument till sina musikkårer, eftersom dessa instrument har kraftigt ljud, som hörs även vid utomhuskonserter. Samma tanke hade man, när Frälsningsarméns musikkårer bildades. När en sådan orkester spelar inomhus, ljuder den starkt och mäktigt. Mera överraskande var att orkestern ibland kunde ljuda mycket mjukt och smekande. En blåsorkester kan tydligen uttrycka det mesta.

Viktiga arrangemang

Christina Lundin dirigerar Mölnlycke Blåsorkester, medan Jenny Björkqvist sitter i avbytarbänken tillsammans med Stina Klintbom, som sjöng till vissa av musikstyckena. Foto: Lars Gahrn.
Christina Lundin dirigerar Mölnlycke Blåsorkester, medan Jenny Björkqvist sitter i avbytarbänken tillsammans med Stina Klintbom, som sjöng till vissa av musikstyckena. Foto: Lars Gahrn.

Musikens verkan förstärktes – åtminstone för mig – , när jag följde dirigentens handrörelser. Med sina händer ger dirigenten i åtbörder och rörelser uttryck för musikens stämningar och skiftningar. Tretton nummer gavs, och av dessa hade fem julanknytning: A child is born, Julsång av Jean Sibelius (med text av Zacharias Topelius), The Christmas song (av Mel Thormé), Sleighride (slädfärd) och A Christmas Festival. Kraftfullast ljöd dock några andra stycken: Westminster Carol, Panis Angelicus, Highland Cathedral och Finale ur Concertino för trumpet (av Georg Friedrich Händel). Övriga stycken var Koppången, Cinema Paradiso, Come Sunday och Stad i ljus. Inget av dessa stycken är skrivet för blåsorkester. Det blir därför en annan och mycket berikande upplevelse att höra dem spelas av Mölnlycke Blåsorkester. Givetvis har de alla arrangerats för blåsare. Inte mindre än fem av dem hade Olof Jörnbrink som arrangör. Ulf Ripa brukar framhålla, att den som arrangerar, har en mycket viktig uppgift. Denna konsert gav syn för sägen. Alla tretton styckena var arrangerade och hade därför blivit spelbara för blåsorkestrar. Fler musiker och orkestrar hade härigenom fått möjlighet att spela musikstyckena. Åhörarna å sin sida får vara med om delvis andra musikupplevelser. En känd västsvensk musiker och dirigent, som har gått in för att arrangera, är Jerker Johansson, musiker och tidigare dirigent i Göteborg Wind Orchestra. Han hade arrangerat ett av musikstyckena.

Skickliga solister

Denna gång hade Mölnlycke Blåsorkester verkligen slagit på stort. Man hade Stina Klintbom som skönsjungande sångsolist. Hon sjöng till vissa melodier. Till Cinema Paradiso framträdde Alexander Warvne som klarinettistsolist. Till Finale ur Concertino för trumpet spelade Roy Ljungqvist som trumpetsolist. Alla tre gjorde bejublade insatser. Själva konsertsalen var bästa tänkbara. I en kyrka, helt utan textilier, blir akustiken mycket bra, kanske till och med alltför bra, i och med att ingenting dämpar ljudet. Dirigenterna talade ibland till oss åhörare utan mikrofon. Även deras röster hördes. Kyrkans predikstol, altaruppsats och takmålningar utgjorde vacker och stämningsfull bakgrund. Dessutom hade man ställt in två stora julgranar i kyrkorummet, en på var sin sida av altaret.

Spridning av konserterna

Stina Klintbom sjöng till vissa av musikstyckena.
Stina Klintbom sjöng till vissa av musikstyckena.

Varför spelar Mölnlycke Blåsorkester sina julkonserter i Härryda kyrka och inte i Mölnlyckes egen helgedom, alltså Råda kyrka? Dan van Ginhoven, själv orkestermedlem, svarar på min fråga: ”Vi spelar julkonserten i Härryda kyrka, därför att vi vill nå folk även från andra delar av kommunen.” Själv bor han i Rävlanda och har alltså betydligt närmare till Härryda än till Mölnlycke. Ulf Ripa svarar på samma fråga: ” Frågan om varför vi spelade i Härryda kyrka är intrikat! Jag har funderat. För länge sedan hade vi en kommunal musikledare, Stig Boström. Närmast legendarisk. Som jag minns det introducerade han julkonserter i Härryda med en av Musikskolans blåsorkestrar, där jag var volontär hjälpgubbe i många år. Jag tror tanken var att sprida gracerna över kommunen. Jag erinrar mig att ensemblen också spelade i Björketorps kyrka. Vår blåsorkester MBO har åtminstone spelat i Härryda för två år sedan. Skälet är nog rätt oklart. En sak är däremot säker. Råda kyrka är utesluten! Koret rymmer inte 28-30 musiker.”

Orkester med stort upptagningsområde

Blåsorkestern är numera en angelägenhet för hela Härryda kommun. Vid den stora kommunsammanslagningen gick Mölnlycke kommun samman med flera andra. Blåsorkestern rekryterar medlemmar från hela kommunen men tar emot även musiker från grannkommunerna. Tack vare bilar och en utmärkt kollektivtrafik är det numera lätt att ha ett vidsträckt upptagningsområde. Det går förhållandevis enkelt även för mig att fara från Mölndal till Mölnlycke, Landvetter eller Härryda. Jag börjar känna mig som hemma i Mölnlycke resecentrum.

Mässingsmusik på bussen

När konserten var slut, kändes det svårt att bryta upp från den varma och ljusa kyrkan och traska ner till busshållplatsen, men jag pulsade iväg i snön. Där nere träffade jag en före detta orkestermedlem. På bussen talade vi om blåsmusik från Härryda till Landvetter och från Landvetter till Mölnlycke. Där skulle han tyvärr stiga av. Jag bytte till Mölndalsbussen, och hela tiden klingade musiken inom mig. Jag kände, att julen hade börjat, och att vi nog kunde få en god jul även i år.

 

 

Mölnlycke Blåsorkester på Råda säteri

Mölnlycke Blåsorkester imponerar på publiken redan innan den börjar spela. Oj, tänker man, vad många musiker! (Jag räknade till 23, och därtill kommer dirigenten.) Alla hade infunnit sig i god tid och satt där i lugn förbidan, när vi åhörare strömmade till. Orkestern utstrålade lugn och samling.

Gökarna hördes

Jag skriver om gökottan på Råda säteri, Kristi Himmelsfärdsdag, torsdagen den 25 maj 2017. Detta var en varm och solig vårdag av angenämaste slag. Antagligen hade gökarna samma uppfattning, ty när jag cyklade på gcm-vägen genom Rådasjöns strandvegetation i Pixbo, hördes gökens läten från flera håll. Även senare, under själva konserten, hördes göken under ett uppehåll mellan två musikstycken. Det var en östergök eller ”tröstergök” som hördes.

Marschmusik – blåsorkestrarnas musik

Mölnlycke Blåsorkester – en stor orkester.
Mölnlycke Blåsorkester – en stor orkester.

Ännu 2017 lever vi i ett utpräglat manssamhälle, men detta gäller inte Mölnlycke Blåsorkester. Orkesterns båda dirigenter är kvinnor, Jenny Björkqvist och Christina Lundin, som växlade om under konserten. Klockan var åtta, och kanske var vi åhörare något morgontrötta. Blåsorkestern hade förutsett morgonstämningen och började mycket lämpligt med en uppiggande marsch: Kungliga Södermanlands regementes marsch. En marsch var en bra upptakt till en livgivande vårdag. Marschmusiken är blåsorkestrarnas musik framför andra. Man satte ihop blåsorkestrar, därför att blåsinstrument hördes bäst under akustiskt mest ogynnsamma förhållanden, det vill säga utomhus. Blåsorkestrarna skulle spela marschmusik för att pigga upp tågande soldater. Då var det viktigt, att musiken hördes, samt att den var rask och glättig.

Vårmusik

Kristi Himmelsfärdsdag 2017 var en strålande vårdag på Råda säteri. Givetvis skulle vårmusik spelas. Efter marschen följde ”O, hur härligt majsol ler” och ”Sköna maj, välkommen”. Därefter kom ett potpurri av melodier, som har använts av Hasse Alfredsson och Tage Danielsson. Sedan nämndes Dag Wirén. Jag förväntade mig hans Marcia, som har arrangerats för blåsorkester av Lennart Hillman, men vi fick höra ett annat musikstycke av Wirén. Dan van Ginhoven berättade både sakkunnigt och trevligt om den musik, som vi fick höra.

Positiva förändringar

Christina Lundin, dirigent och musiker.
Christina Lundin, dirigent och musiker.

Vårtalet hölls av Robert Säll, som driver Råda säteri. Våren är en tid av förändring, framhöll Robert Säll, en tid av positiv förändring. Även Råda säteri har genomgått en positiv förändring. Robert Säll kom till Råda säteri 2007 och tog över 2008 med uppgift att driva restaurangen, men han vidgade uppgiften till att göra säteriet till ett besöksmål för alla, som vill njuta av natur och kulturbyggnader. Det är viktigt att bry sig om och engagera sig för en så värdefull anläggning som säteriet. Tillsammans med Agneta Steffen bildade han Råda Säteri Värnare, som har gjort en viktig insats med visningar och annan kunskapsförmedling. Säll lyckades få trädgårdsmästare Gerben till Råda. Hans plantskola och växtförsäljning är mycket uppskattade. Med tiden har Gerben kommit att arbeta på uppdrag av kommunen, men från början var det inte så.

Råda är till för alla

Robert Säll håller högtidstalet.
Robert Säll håller högtidstalet.

Trädgårdsutbildning med ett femtiotal elever bedrivs på Råda sedan ungefär ett halvår tillbaka. Nu, tio år efter Sälls tillträde, är alla byggnader på säteriet använda, och ett nybyggt kafferosteri har tagits i bruk. Här rostas kaffebönor med hjälp av biogas. Robert Säll hade dock samtidigt ett nedslående besked: Efter tio år på Råda skall han lämna säteriet för att bli lantbrukare. (Efteråt beklagade han sig över, att han inte på länge hade haft tid att läsa en bok, och att han inte hann läsa, endast skumma, mina bloggartiklar. Jag hoppas verkligen, att jag inte bör räknas som medskyldig till hans uppbrott från Råda!) Robert Säll såg dock Rådas framtid an med tillförsikt. Kommunen engagerar sig nu mer för säteriet, och besökarna strömmar till. Han var glad över, att gökotta firas på säteriet, och att han kunde räkna in ungefär 150 åhörare på konserten. Råda skall inkludera alla. Förutsättningarna är de bästa, avslutade Säll sitt kraftfulla anförande.

Välspelande orkester

Jenny Björkqvist dirigerar Mölnlycke Blåsorkester. Foto: Lars Gahrn.
Jenny Björkqvist dirigerar Mölnlycke Blåsorkester. Foto: Lars Gahrn.

Därefter var det dags för Mölnlycke Blåsorkester att spela andra halvlek. Musikerna är väl samspelta och spelar mjukt och melodiskt under bästa ledning. Vi fick höra Gökvalsen och ett potpurri av ”När Häggen står i blom” och ”Sommarnatt”, bägge arrangerade av Olle Jönbrink. I det ena fallet hette kompositören Don Pelosi och i det andra Schrader. Därefter följde ”Sol över Hälsö” av Jerker Johansson till minne av Åke Edefors, som bodde på Hälsö och spelade en bemärkt roll i Göteborgs och Mölndals musikliv. Sedan kom ”Visa vid vindens ängar” och som avslutning Fallskärmsjägarmarsch. Tack för den avslutningen! Det kändes svårt att gå ifrån säteriet. Jag strövade runt där en stund. Därefter var tiden inne för gudstjänst, som hölls i Råda församlingshem. Tack vare en glasvägg kunde man se ekbacken utanför, där ekarna stod i sin ljusaste grönska. Just därför hade man denna dag valt att fira gudstjänst i församlingshemmet. När gudstjänsten var slut, hade jag fortfarande svårt att lämna Råda. Jag cyklade därför bort till Wendelsberg. Där anordnades familjedag. Huset var öppet, och vem kan säga nej till möjligheten att ströva omkring i dessa vackra gemak? Råda och Mölnlycke har mycket, som man gärna ser gång efter gång.

Klicka här för denna artikel som pdf

 

Marschkonsert i Kronhuset

Kronhuset är nu – bland mycket annat – konsertlokal för Göteborgs Wind Orchestra.
Kronhuset är nu – bland mycket annat – konsertlokal för Göteborgs Wind Orchestra.

Från 1600-talets Göteborg står ett enda hus kvar, bevarat, oförändrat och oberört av eld och brand samt tidens tand, nämligen Kronhuset, Göteborgs eget riksdagshus. Trots stadsbränder, stadsarkitekter, trafikplanerare och restaureringsexperter har vi huset kvar så som det var, när det stod färdigt 1654. (Det uppfördes 1642-1654). Huset står där med tegelröda väggar, koppargrönt tak, koppargröna vindluckor och ståtliga portaler. Här känns Göteborgs äldsta historia nära. Stillheten har lägrat sig över dessa kvarter, som en gång i tiden utmärktes av sjudande liv. Detta är en historisk oas.

Historisk orkester i historiskt hus

En musikkår på den gamla tiden behövde inte vara stor. Denna består av åtta musikanter. Teckning: Fritz Kredel.
En musikkår på den gamla tiden behövde inte vara stor. Denna består av åtta musikanter. Teckning: Fritz Kredel.

Huset har varit magasin för Göteborgs garnison, rikssal under 1660 års riksdag, garnisonskyrka ända fram till 1898, stadsmuseum och konsertlokal. Här finns nu Göteborg Wind Orchestra, vilket blir Göteborgs Blåsorkester, om man – så som lämpligt är – översätter namnet till svenska. År 1905 bildades denna blåsorkester, som då hette Spårvägens musikkår. Att denna orkester hade lyckats överleva inom ett kulturliv, som icke så sällan drabbas av allvarlig nattfrost, är ett nästan lika stort underverk som att Kronhuset har klarat sig genom fyra århundraden. Hus och orkester passar bra ihop – båda är vid det här laget en del av stadens historia, och båda är ungdomliga trots sin ålder. Låt oss hoppas, att Göteborg Wind Orchestra även i framtiden klarar sig undan ”marknadsmässiga” vansinneshyror.

Här har mycket hänt

Tisdagen den 15 september 2015 satt jag i denna konsertlokal, där Carl X Gustaf en gång hade öppnat 1660 års riksdag, där hans son Carl XI något senare hade hyllats som kung av samma riksdag, där garnisonens soldater och deras familjer hade firat gudstjänst, och där mina föräldrar och jag hade lyssnat till operan Dido och Aeneas av Henry Purcel en gång för många år sedan. Den sistnämnda händelsen tillhör inte de största ögonblicken i byggnadens historia, men för mig personligen var den minnesvärd.

Militärmusikens gyllene tidsålder

Få konsertlokaler har så ståtliga portaler. Foto: Lars Gahrn.
Få konsertlokaler har så ståtliga portaler. Foto: Lars Gahrn.

Kvällens program hade som överskrift ”Musik för Kejsaren”. Man spelade musik, framför allt marscher, som hade spelats av regementsmusikkårer inom det tyska kejsardömet och inom kejsardömet Österrike-Ungern före första världskriget. Dessa år av framsteg och framgång inom alla grenar av mänsklig verksamhet var en gyllene tid även för mässingsmusiken. Regementena var många och användes till det som regementen skall användas till, nämligen beredskapsförband.

Svärdet satt i sin skida, och där hade det bort förbli. Man hade tid för sina musikkårer. Antalet framstående kompositörer var stort. Under konserten bjöds musik av H. L. Blankenburg, Carl Friedemann, Carl Teike, Paul Lincke, Franz von Suppé, Josef Franz Wagner (Under dubbelörnen), Anton Bruckner, Josef Biskup och Johann Strauss. Alla hade skrivit verk, som kan spelas av musikkårer.

Ljudstyrka efter rummet

Trumpetare. Teckning: Fritz Kredel.
Trumpetare. Teckning: Fritz Kredel.

Dirigent för kvällen var David Lundblad, som dirigerade med inlevelse och lättsamt berättade om tonsättarna. Orkesterns chefsdirigent Jerker Johansson satt denna kväll i salongen. Orkestern består av musiker, som tillhör de skickligaste inom sitt område. De spelade bra och kan också anpassa sitt spel efter rummet, som de givetvis är vana vid. Mässingsmusik var bruksmusik, skapad och anpassad för sitt ändamål att spelas för soldaterna, när de marscherade. Musiken piggade upp och gjorde den tunga och långa marschen lättare. Musiken skulle höras, och den borde höras ganska långt under sämsta möjliga akustiska förhållanden, med andra ord utomhus. Därför valdes högljudda instrument till regementsmusikkårerna. När en musikkår spelar med full kraft, ljuder musiken högt. Då hörs den långt. Spelar man inomhus, med väggar och tak omkring sig, är akustiken mycket bättre. Då kan man inte ta i lika kraftigt. Under blåsmusikfestivalen under augusti talade jag med en av musikerna, som konserterade härinne. Han sade: ”Vi är ju vana att spela utomhus och då blåser vi på med full kraft. Härinne måste man tvärtom hålla igen.” Göteborg Wind Orchestra var skicklig att anpassa sitt spel efter rummet.

Uppmuntrande musik

Nutida soldater marscherar inte med musikkårer i täten. Numera är förbanden sedan länge motoriserade. Marschmusik har dock ändå sina trogna åhörarskaror. Behovet av glad och uppiggande musik är stort i alla tider. Konsertlokalen var välfylld, och åhörarna applåderade fram två extranummer: ”Tomtarnas vaktparad” och ”Preussens Gloria”. Därmed hade vi fått uppleva en del av vårt musikaliska kulturarv, men det finns mer, mycket mer. Vi hoppas på fler konserter med både ny och gammal militärmusik.

Lyssna vidare

En del av repertoaren kan avlyssnas på cd-skivan: Berömda marscher – GöteborgsMusiken – Dirigent Jerker Johansson, Naxos 2004. (Total speltid 76:35).

Klicka här för denna artikel som pdf