Jesu lidande som sångspel

Varifrån kommer inspiration? Hur kan man förklara konstnärligt skapande? Alla har vi nog funderat över dessa frågor, men varken vi eller några andra har några tillfredställande svar. Själsdjupen är liksom de stora havsdjupen ofullständigt kända och outgrundliga. Frågorna dök upp igen hos mig i januari 2015, när min gode vän, överstelöjtnant Sven Sandblom, sände mig sitt körverk ”Compassion”.

Sången hördes i drömmen

Pilatus visar upp den lidande Jesus för folket.

Pilatus visar upp den lidande Jesus för folket.

Dess tillkomsthistoria är nämligen mycket förbryllande. Sven Sandblom (född 1925) började sjunga redan vid mitten av 1930-talet i Uppsala domkyrkas gosskör. I hans minnesgömmor finns med andra ord otaliga melodier och sångtexter. Hans upplevelse från 2013 går dock utanpå allt vad han tidigare hade varit med om. I drömmen hörde han en kort körsång om Jesu lidande på korset. Han vaknade upp och kunde upprepa de tretton takterna, så att text och melodi stannade kvar i hans minne. Därefter somnade han på nytt. På morgonen kom han ihåg text och melodi. Då komponerade han resten av föreliggande sång.

Från förtvivlan till acceptans

Jesus på korset.

Jesus på korset.

Han skall själv få berätta vidare. Sven Sandblom har ordet: Natten till den 12 mars 2013 blev jag i sömnen medveten om den dröm, jag just då hade. Jag drömde/hörde klart och tydligt en kort sakral körsång med text på engelska (!) och i bluestakt. Jag kunde memorera sången. Den inspirerade mig att komponera här föreliggande körverk av vilket den drömda delen är de tretton första takterna. Jag behöll engelsk text. Min sång uttrycker stark medkänsla med Jesus i hans lidande på korset och under rättegången. Den uttrycker även hur starkt förbryllande hans slutord enligt Matteus och Markus är: ”Min Gud! Varför har du övergivit mig?”

Detta ser jag som ett trauma och det följs i min sångtext av Jesu acceptans och överlämning enligt Johannes respektive Lukas.

Därmed har jag återgivit de varianter av Jesu sista ord som förs vidare i evangelierna. Förändringen från förtvivlan till acceptans markerar jag genom att framföra de sista takterna i durtonart. Jag har valt sluttonerna i psalmen ”Härlig är jorden”. Jag gör det även som en hyllning till dödens motsats – till livet.

Jag har sjungit i hela mitt liv. Under fem år vid 1930-talets mitt sjöng jag i Uppsala Domkyrkas gosskör. Alltsedan 1960-talet är jag körsångare – mans- respektive kyrkokörer.

Numera sjunger jag ”på sista versen” och det i den fristående kyrkosångkören Chorus Ena under ledning av kantor Lena Westberg.

Den kören tillägnar jag min sång Compassion.

Olika ord betonas

Detta skrev Sven Sandblom i augusti 2013. Den engelska texten finns med på notbladen, men han har även översatt den engelska texten till svenska. Översättningen är anpassad till sångens rytm. Som synes lägger Sandblom störst vikt vid orden: ”Min Gud! Varför övergav du mig?” De upprepas fyra gånger med betoning ena gången på ”Varför”, andra gången på ”övergav”, tredje gången på ”du” och fjärde gången på ”mig”. Så här lyder översättningen:

 

Sångtexten på svenska

Korsfäst! Korsfäst! Korsfäst! Korsfäst!
Jag kan känna smärtan från spiken i din hand
och från sår av törnekronans tagg.
Jag kan känna ångesten vid mobbens råa skri:
”Korsfäst! Korsfäst! Korsfäst honom!

 

Djupt i våra hjärtan vi lider med dig.
Ångrar och fördömer, men ber:
”O Gud! Förlåt oss, vi insåg inte då,
det brott vi den da’n begick.”

 

Förbryllade vi nu lyssnar till Hans Ord:
”Min Gud! VARFÖR övergav du mig nu?
Min Gud! Varför ÖVERGAV du mig?
Min Gud! Övergav DU mig?
Min Gud! Varför övergav du MIG?

 

Lyssna till hans sista ord – till hans slutord:
”Det är fullkomnat nu!
Fader! Min Fader!
I Dig skall jag nu finna ro.

Vi alla dödade Jesus

Sven Sandblom.

Sven Sandblom.

Att döma av inledningen har sången uppstått ur stark inlevelse i Jesu lidande. Som bekant kan sådan inlevelse leda till stigmatisering. Den innebär att Jesu sårmärken genom inlevelsen återfinns på den stigmatiserades kropp. Så vitt jag vet finns ännu inte någon bevisad förklaring för denna företeelse. Under tidernas lopp har många skyllt det judiska folket eller åtminstone översteprästerna för Jesu död. För Sandblom har vi (han och alla andra) skulden för Jesu pina och död. Hans åsikt är en insikt, en världsvis och rättvis dom. Människorna dödade Jesus, och vi är alla människor. En ärlig sanningssägare, som inte tystnar och inte tar hänsyn, råkar illa ut i alla samhällen. Därför kan vi säga, att vi dödade Jesus. Sandblom har också förslag hur sången skall framföras:

 

Förslag till agerande vid framförande av sången

Detta förutsätter att kören kan sjunga sången utan noter!

Starten

Kören är samlad stämvis i klunga, vända mot varandra. Sångledaren står i de fyra klungornas centrum och ger ton. En mansröst, helst gudstjänstledande präst, utropar från predikstolen: ”Vad ska jag då göra med den Jesus ni kallar Messias?”

Frågan utlöser stämvis ”babbel” under cirka tio sekunder (i den ton som givits). Basarna ”slås in” och övriga ”hakar på” – Crucify! Kören samlas långsamt under takt 1-8 till köruppställning.

Slutet

Under takt 39 böjer körmedlemmarna sina huvuden mot golvet. Under takt 41 lägger de händerna över hjärtat. Under takt 43 höjs huvudena uppåt ”mot himmelen” och armarna fälls ner till cirka 20o från kroppen med handflatorna framåt i en öppen gest symboliserande överlämning.

Tryckta noter och tryckt text

Sången har ännu inte blivit inspelad, men Sandblom har låtit ge ut den: Compassion: Suffering, Acceptance, Commitment. Text och musik: Sven Sandblom (2013-08-14). Det skulle vara intressant att se den uppföras och höra denna sång. Texten väcker läsarens intresse. Långfredagen 2016 uppfördes sångspelet i Sparrsätra kyrka. Långfredagen 2017 kommer det att återuppföras där. Utvecklingen tycks alltså vara på gång.

Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

Tillbedjande änglar på ett kläde i Fässbergs kyrka

Fässbergs kyrka hyser många konstskatter, och ännu har man nog inte sett allting. Jag döptes i Fässbergs (då Mölndals) kyrka år 1953 och har varit där ofta alltsedan dess, men vid jubileumsgudstjänsten på domsöndagen 2012 hade kyrkans folk plockat fram en del föremål, som förevisades. Några av dem hade jag aldrig under mina 59 år i kyrkan sett.

Frälsaren framhävs

Klädet från Fässbergs kyrka. Foto: Lars Gahrn.

Klädet från Fässbergs kyrka. Foto: Lars Gahrn.

Där fanns ett kläde med två änglar, som knäböjde på var sin sida av en sinnebild för Jesus Kristus. Det visade sig, att även kyrkans folk hade ofullständiga kunskaper om detta vackra kläde. Komminister Linda Thunberg påpekade emellertid, att detta skulle kunna vara ett predikstolskläde, men att konstverket är alltför stort för Fässbergs predikstol. Frågan blir därför: Till vad har detta konstverk använts? Textilkonservator Lotti Benjaminson menar, att det rör sig om ett predikstolskläde, men att det skulle kunna vara ett läktar­skrankskläde. Hur som helst omnämns konstverket inte i inventarieförteck­ningarna. Hon tidfäster klädet ungefär­ligen till 1800-talets två sista årtionden.

I mitten av klädet finns en sinnebild för Gud. Det är en gul sol med strålar eller lågor runtomkring. Inuti solen står bokstäverna IHS, en förkortning för de latinska orden Iesus Hominum Salvator, som betyder ”Jesus, människornas frälsare”. Mitt på bokstaven H går ett kors upp. Samma sammanställning av IHS och ett kors finns inne i Serafimerordens kraschan. I övrigt liknar klädets sol dock inte denna kraschan. Solens översta lågor övergår i ett kors. Solen sitter fast på en stång, som står i en fot. Från stången utgår fyra ax och fyra långa blad.

Stark biblisk förankring

De tillbedjande änglarna i Karlstads domkyrka. Foto: Lars Gahrn.

De tillbedjande änglarna i Karlstads domkyrka. Foto: Lars Gahrn.

Bildens innehåll är mycket genomtänkt och tänkvärt. I Bibeln står ljuset för Gud, och även solen används i detta bildspråk. Profeten Malaki skrev: ”Men för eder I som frukten mitt namn, skall rättfärdighetens sol gå upp, med läkedom under sina vingar” (Matt. 4:2). Jesus själv sade: ”Jag är världens ljus” (Joh. 8:12). Axen och bladen visar, att solen lockar fram växtligheten. De båda korsen och bokstäverna IHS understryker, att Gud har uppenbarat sig genom frälsaren Jesus Kristus. Aposteln Johannes skriver: ”Ingen har någonsin sett Gud, den enfödde sonen, som är i Faderns sköte, han har kungjort vad Gud är.” (Joh. 1:18.) Detta har man tagit fasta på: Jesus Kristus är Guds uppenbarelse bland människorna. Därför används två kors och IHS, när man vill skapa en sinnebild för Gud.

Symboler i stället för bild av Gud

Bilden på klädet är en spegling av sin tid. Ännu under 1600-talet och förra hälften av 1700-talet framställde man i konsten ofta Gud eller Fadern som en äldre man med skägg, och den himlafarne Frälsaren avbildades ungefär som den jordiske Jesus. Senare tog man dock fasta på apostelns ord: ”Ingen har någonsin sett Gud”, och man begrep att vi människor nog inte kan göra oss en bild av hur Gud ser ut. Därför började man istället använda sinnebilder eller symboler för Gud. Klädet i Fässbergs kyrka är ett vackert exempel på denna strävan att framställa Gud genom passande sinnebilder.

Tillbedjande änglar i domkyrkor

Sergel har skulpterat änglarna och det syns. De är kraftfulla och uttrycksfulla.

Sergel har skulpterat änglarna och det syns. De är kraftfulla och uttrycksfulla.

Gudssymbolen tillbedes av två knäböjande änglar. Herren finns i himlen och omges av serafer (alltså änglar). Det kan man inhämta i profeten Jesajas bok (Jes. 6:1-3). Konstnären har dock haft sina förebilder på betydligt närmare håll. I Karlstads domkyrka finns över altaret ett kors och på ömse sidor om detta finns två knäböjande änglar, utförda av den store bildhuggaren Johan Tobias Sergel. (Valter Lindström, Karlstads domkyrka: Vägledning, 1974 s. 24 och 30, 7, 8, 13, 17, 21, 23.) Men inte behöver man gå så långt som till Karlstad i jakten efter förebilder! I Göteborgs domkyrka finns som altarprydnad ett förgyllt kors omgivet av två tillbedjande änglar. De båda änglarna räddades ur den hemska domkyrkobranden 1802, då bland annat John Hall den äldres kista förstördes av elden. (Hans-Olof Hansson, Göteborgs eller Gustavi domkyrka: Tre domkyrkor under 375 år, 2008, s. 12, 15 och femte planschsidan.)

Fot och stång behövs ej i himmelen

Änglarna finns i nischer som statyerna i ovala vestibulen på Gunnebo.

Änglarna finns i nischer som statyerna i ovala vestibulen på Gunnebo.

Den okände konstnären har onekligen skapat en vacker och genomtänkt bild. Molnet under änglarna och själva änglarna visar, att klädet avbildar tillbedjan i de himmelska höjderna och inte på jorden. Här nere på jorden behöver en symbol för Gud både fot och stång för att stå upp, men rättfärdighetens sol i himmelen behöver inte något sådant. På detta sätt blir bilden på klädet en påminnelse om hur lätt vi kommer till korta, när vi i ord eller bild försöker skildra eller gestalta himmelska begrepp eller storheter.

Klicka här för denna artikel som pdf

Ett nytt triumfkrucifix i gammal god stil i Fågelbergskyrkan

På altaret i Fågelbergskyrkan står ett krucifix, som är förhållandevis nytt men är ett led i ett urgammalt sätt att framställa den korsfäste. Fågelbergskyrkan inom Stensjöns församling byggdes år 1984 på den tomt, där Rävekärrs prästgård hade legat. Leif Jenemalm har skrivit kyrkans historia och berättar även om krucifixet: ”Komminister Jan Merje tillverkade och skänkte det triumfkrucifix som pryder altaret i kyrkan.” (Leif Jenemalm, Från Brännås församlingshem till Fågelbergskyrkan – Ett bidrag till småkyrkorörelsens historia -, artikel i: Mölndals Hembygdsförenings årsskrift 1991, s. 32.)

Korsfästelse – ett grymt straff

Svenska kyrkan har gott om duktiga medarbetare. Komminister Jan Merje blev senare kyrkoherde i Brämaregården. Jag minns honom som en ivrig förkunnare. Med stor glädje förde han fram det kristna budskapet. Krucifixet visar att han var en skicklig träsnidare. Den korsfäste är snidad med omsorg och skicklighet. Många betraktare förvånas dock säkerligen över sättet att framställa frälsaren. Korsfästelse var ett grymt straff, som medförde långvariga och ytterst plågsamma lidanden för den korsfäste. I evangelierna läser vi att Jesus dessutom berövades sina kläder. På den tiden var klädesplagg stora dyrbarheter. Jesus berättar om den barmhärtige samariten, som tog hand om ett rånoffer. Den stackars mannen hade blivit både slagen och berövad sina kläder. Kanske fick Jesus på korset behålla ett höftkläde så som man kan se honom avbildad i konsten, men säkert är detta inte.

Världshärskaren är avbildad

Krucifixet i Fågelbergskyrkan, snidat av Jan Merje. Foto: Lars Gahrn.

Krucifixet i Fågelbergskyrkan, snidat av Jan Merje. Foto: Lars Gahrn.

Ser man på triumfkrucifixet, finner man dock inte en lidande människa utan en oberörd man, som står majestätiskt på korset. Kläderna har inte berövats honom. Tvärtom är han klädd som en konung med röd mantel, gyllene skor och en guldkrona på huvudet. Hur kan detta komma sig? När kristendomen förkunnades för folkvandringstidens vilda folkstammar, mötte missionärerna folk, som värderade människor efter deras framgångar. Seger i strid gav makt, rikedom och anseende. En hövding skulle vara segerrik, välför­sedd med ägodelar, fruktad och ärad. Här i den kristna förkunnelsen mötte de Guds Son, plundrad in på bara kroppen och berövad sina kläder och avrättad som en brottsling eller besegrad krigsfånge. Vad var detta? Kunde en sådan gudason vara något att tillbedja och dyrka?

En konung på korset

De kristna missionärerna framhöll därför, att frälsaren var en konung med full härskarmakt över världsalltet. På korset hade han frivilligt för en kort stund avstått från att använda sig av sin makt. För att visa, att han var en stor konung och världshärskaren avbildades han som en konung även på korset. Så var det då. Detta framställningssätt har många konstnärer tagit upp på nytt i dessa yttersta tider. Många människor av idag menar att Jesus var en vanlig rabbin, visserligen visare och mer godhjärtad än de flesta men dock en människa. Inför dessa människor är det angeläget att påpeka, att Jesus Kristus är konungen och världshärskaren. Därför har de gamla träsnidarna fått sentida efterföljare. En av dem hette Jan Merje, och hans triumfkrucifix står på altaret i Fågelbergskyrkan i Stensjöns församling och Mölndals stad. Jan Merje predikar inte längre i Fågelbergskyrkan, men hans triumfkrucifix förkunnar i hans ställe.

Klicka här för denna artikel som pdf