Fredriksten – de manande minnesmärkenas fästning

Fredrikstens framgångsrika försvar 1718 är Norges största militära framgång efter vikingatiden. Givetvis ville man gärna erinra om denna framgång och göra bruk av den. Man började omedelbart.

Konungens dödsplats markerades

Karl XII:s minnessten. Fredriksten försvarade fäderneslandet – detta är för norrmännen det viktigaste budskapet. Foto: Lars Gahrn.Foto: Lars Gahrn.
Karl XII:s minnessten. Fredriksten försvarade fäderneslandet – detta är för norrmännen det viktigaste budskapet. Foto: Lars Gahrn.Foto: Lars Gahrn.

En konungs död är en händelse som fängslar uppmärksamheten, och själva platsen vill man gärna veta. Efter Gustaf II Adolfs död vid Lützen 1632 ville ridknekten Jakob Eriksson och tretton bönder från platsen vältra en stor sten till konungens dödsplats. De orkade inte vältra den ända fram. (Dödsplatsen lär vara belägen 40 steg längre bort.) Efter Karl XII:s död ville Fredrikstens kommendant, överstelöjtnant N. B. Landsberg, veta konungens dödsplats. En svensk överlöpare, fänrik Hallenfelt, visade honom var konungen hade fallit. Landsberg utmärkte denna plats med två vita stavar. Stadens borgare ville dock ha ett minnesmärke. På deras bekostnad uppfördes 1723 en stenobelisk. Eftersom svenskarna var missnöjda med en av inskrifterna, togs detta minnesmärke bort 1731. Sedan dröjde det till 1788 innan det andra minnesmärket tillkom. Genom tiderna har allt som allt sju minnesmärken visat Karl XII:s dödsplats eller förmodade dödsplats. (Två av dem har funnits samtidigt och utmärkt olika platser.) Syftet med dessa minnesstenar uttalas tydligt på den nuvarande minnesstenen. Där står bland annat: ”Fredriksten verget fedrelandet”, allt skrivet med stora och lättlästa versaler. ”Fredriksten försvarade fäderneslandet.” Ja, så var det. Visst vill man erinra om en av Norges största militära framgångar genom tiderna. Visst vill man framhålla Fredriksten som ett exempel på norsk försvarsvilja och norsk försvarsförmåga.

Minnesmärken efter kommendanter

Barthold Landsbergs minnesmärke vid Fredriksten. Han ledde försvaret av Borgarskansen vid Karl XII:s stormning 1716 och av hela fästningen 1718.
Barthold Landsbergs minnesmärke vid Fredriksten. Han ledde försvaret av Borgarskansen vid Karl XII:s stormning 1716 och av hela fästningen 1718.

Norrmännen har dock gjort sin sak grundligare än så. I och runt fästningen finns minnesmärken över flera av kommendanterna på fästningen. Jag uppräknar dem i tidsföljd: Tönne Huitfeldt, Hans Jacob Brun, Barthold Landsberg, Johan Fredrik von Mansbach, Christian August av Augustenborg och Johan Andreas Cornelius von Ohme. Detta gör allt som allt sex kommendanter. Fästningen började byggas omkring 1660 och har alltså haft många fler kommendanter. Varför utmärks just dessa sex? Fyra av dem ledde försvaret, när svenskarna gick till anfall. Norrmännen har alltså velat erinra om tappra kommendanter, som har gjort Fredriksten till en sinnebild för norsk försvarsvilja och norsk försvarsförmåga. Vad gäller von Mansbach har han kommit med tack vare en tillfällighet. Han begravdes 1803 på stadens kyrkogård. På graven restes ett gravmonument av gjutjärn. År 1881 raserades kyrkogården, men norrmännen räddade gravmonumentet och ställde upp det vid fästningen. Prins Christian August har heller inte försvarat fästningen, men han förde befälet under ett gränskrig mot Sverige. Dessutom var han både känd och älskad. Hans ansikte, som finns avbildat på minnesstenen, är kärt också för oss svenskar. År 1809 valdes han till svensk tronföljare och blev känd som kronprins Carl August. Han blev enastående omtyckt och älskad på grund av sin vänlighet mot alla, sin anspråkslöshet, sin enkelhet i uppträdandet och sin omsorg och sin omtanke även gentemot de fattigaste av sina undersåtar.

Fredriksten och Karolinska gravkoret

Carl Augusts porträttmedaljong vid Fredriksten.
Carl Augusts porträttmedaljong vid Fredriksten.

Tyvärr dog kronprins Carl August av slaganfall redan 1810. Hans kista finns i Karolinska gravkoret tillsammans med Karl XII, Fredrik I och många andra svenska kungligheter. Man kan säga, att här i karolinska gravkoret har skett en återsamling av kungligheter, som har anknytning till Fredriksten. Här vilar Karl XII, som stupade under belägringen 1718. Här vilar också Fredrik I, som efter sin kunglige svågers död i enlighet med krigsbefälets vilja upphävde belägringen. Här finns också kronprins Karl August, som ungefär åttio år efter belägringen förde befäl i fästningen. Kanske bör man räkna in även Karl X Gustaf, som erövrade Bohuslän och därmed förvandlade Halden till norsk gränsstad. Man kan säga att Bohusläns erövring ledde till byggandet av Fredriksten.

En norsk hjälte

Av kommendanterna har väl ingen blivit så legendarisk som Johan Andreas von Ohme. Han förde befälet år 1814, då svenskarna under befäl av kronprins Karl Johan trängde in i Norge för att tvinga norrmännen att ansluta sig till Sverige. Den danske kungen hade avträtt Norge till Sverige. Statsrättsligt var norrmännen skyldiga att lyda detta fredsslut, men de ville vara fria. I Eidsvoll valde de prins Christian Fredrik till kung och antog en egen grundlag. När svenskarna uppmanade kommendanten von Ohme att överlämna Fredriksten, förklarade han, att han var bunden av sin trohetsed gentemot konung Christian Fredrik. Han vägrade att dagtinga. Fredriksten belägrades och överlämnades till svenskarna först sedan överenskommelse hade slutits mellan Norges regering och Sveriges. Kommendanten von Ohme blev tack vare sin trohet och ståndaktighet en norsk hjälte.

Kommendanten hyllades 1905

Johan Andreas von Ohmes minnesmärke vid Fredriksten.
Johan Andreas von Ohmes minnesmärke vid Fredriksten.

Denne hjälte fick en hög bautasten vid Fredriksten, men han fick även i Fredrikstad en ståtlig bautasten. På denna står med versaler: ”Generalmajor Ohme, Fredriksstens forsvarer 1814, död som kommendant i Fredriksstad 5 mars 1818. Fredriksstad borgere reiste denne bautasten 17 mai 1905.” (Skiljetecknen har jag satt ut.) Tidssammanhanget är intressant. År 1905 ville norrmännen hålla fram von Ohme som en norsk hjälte. Detta år blev unionstvisterna mellan svenskar och norrmän mycket elakartade. Om unionen bröts, kunde man befara ett svenskt anfall. I detta läge höll man fram von Ohme som ett föredöme. Fredriksten och von Ohme blev ett manande exempel ur historien. Lyckligtvis gick de båda brödrafolken aldrig i krig mot varandra. Någon fara från krig förelåg aldrig, men detta har vi fått veta först i efterhand, genom den historiska forskningen. Den 17 maj avtäcktes minnesstoden. Den 7 juni förklarade den norska regeringen, att unionen med Sverige var upplöst. Dessa veckor i Fredrikstad och Fredriksten var laddade. Skulle det bli krig, eller skulle freden bestå? I detta läge höll man fram von Ohme som ett manande exempel. Platsen var väl vald. Fredrikstad hade 1814 omgående kapitulerat.

Hängning hotade

Det val, som von Ohme gjorde, var inte självklart. I freden i Kiel hade den danske kungen avträtt Norge till Sveriges konung. Norges nye konung var därmed Karl XIII av Sverige. När von Ohme vägrade att öppna fästningen för Karl XIII:s härsmakt, gjorde han – enligt svenskt sätt att se – uppror mot sin rätta överhet. Straffet för uppror var döden. Svenskarna hotade med att hänga von Ohme, om han fortsatte att försvara Fredriksten. Hotelsen kan synas hård, men den har sin förklaring i lagens bud. Läget var dock icke entydigt. Norrmännen hade satt sig över freden i Kiel, utarbetat en egen grundlag, tillsatt en egen regering och valt en egen konung. Man kan säga, att denne nye konung hade ersatt Karl XIII. Norrmännen hade två kungar, som båda krävde lydnad. Kommendanten von Ohme valde att vara trogen mot denna revolutionära myndighet och att – klokt nog – inte skilja sig från sitt folk.

Civiliserade motsättningar

Johan Andreas von Ohmes minnesmärke vid Fredrikstad.
Johan Andreas von Ohmes minnesmärke vid Fredrikstad.

Hur gick det då för von Ohme? Hade han på detta sätt satt sig upp mot kejsar Napoleon, hade han blivit avrättad, fängslad eller åtminstone avsatt, med all sannolikhet avrättad. Nu hade han emellertid kronprins Karl Johan emot sig, och denne var en son av det revolutionära Frankrike. I Karl Johans ungdom hade franska folkets företrädare mot konungens vilja utarbetat en grundlag och övertagit det mesta av makten, så småningom hela makten. Denna franska revolutionära myndighet hade han tjänat med ungdomlig glöd och trosvisshet. Sedan dess hade mycket hänt, men Karl Johan hyste förståelse för det norska folket. Grundlagen fick fortfara att gälla, och kommendanten von Ohme blev inte ens avsatt. Han fick rentav erbjudande om att återinträda som kommendant på Fredriksten! Då han tackade nej till detta erbjudande, blev han kommendant i Fredrikstad, som var en annan viktig fästning. Där dog han som kommendant år 1818. (Från svensk sida räknade man givetvis med, att när von Ohme väl hade svurit trohetsed till Karl XIII, skulle han – om det kom till strid – visa sig lika trogen mot Karl XIII som tidigare mot Christian Fredrik.) Motsättningarna mellan norrmän och svenskar var många, men samtidigt måste man säga, att inga andra folk har skött sina mellanhavanden och tvister så civiliserat, som de båda brödrafolken. Tre århundraden efter Karl XII:s död är Fredriksten inte bara en sinnebild för norsk försvarsvilja utan även ett historiskt minne, som binder samman de båda brödrafolken. De manande minnesmärkena har mycket att säga oss alla, oavsett på vilken sida av gränsen vi hör hemma.

Läs vidare

Jag är medveten om att Karl XII:s död är ett av svensk historias mest omstridda ämnen. Så länge man inte med säkerhet hade avgjort, om skottet hade avlossats på långt håll eller på nära håll, fanns utrymme för alla slags tolkningar. Gunnar Grenander har dock dels fastslagit, att kulan hade mycket låg hastighet och alltså avlossades på mycket långt håll, dels att skottvinkeln visar, att kulan kom från Overberget, ett norskt utanverk. (Gunnar Grenander, Karl XII:s död: Ett ögonvittnes berättelse bekräftas, Meddelande XXXXVIII, Armémuseum 1988.)

Fredriksstens fästning: Norges gränsvakt mot söder – ett nationalmonument i text och bilder, Udarbeidet av Magne Rannestad og Stein Johnsen, Fredrisstens Festnings Venner 2011.

Generallöjtnant R. R. Eriksen, Fredriksten festnings historie: Carl XII’s död: Enkelte trekk, Fjärde upplagan 1985.

Lars Gahrn