Tomtetåg i Munkedal

Ångpannan är lagad och renoverad i Småland för en halv miljon kronor. Ångloket på Munkedals Järnväg skall därmed kunna sättas ihop, sedan även åtskilligt annat har åtgärdats. Medlemmarna i Munkedals Järnväg kommer att ägna 2019 åt att sätta ihop och åtgärda sitt ånglok. Hela kostnaden beräknas till ungefär 700 000 kronor.

Tomten i skogen

Konduktören signalerar: klart för avgång. Foto: Lars Gahrn.
Konduktören signalerar: klart för avgång. Foto: Lars Gahrn.

Det är alltid roligt att återvända till Munkedals Järnväg. Detta är en utmärkt museijärnväg, som går fram genom vacker natur. En god och glad anda råder bland medlemmarna. De är ihärdiga och flitiga. Sedan sist har åtskilligt uträttats. Nyheterna om ångpannan var välkomna. Ny perrong hade byggts vid Munkedals Nedre. Där hade järnvägsmuseet dessutom förnyats. Perrongteatern fortsatte under 2018. Sedan många år tillbaka kör man tomtetåget på första söndagen i advent. Utefter banan sitter tomtar i en hydda och vinkar åt barnen. Framme vid Munkedals Nedre, som under två dagar får heta Tomtebo, får barn och vuxna möta jultomten. Varje barn får en gottepåse. De som vill får överlämna en önskelista. Tomtetåget i december 2018 blev en stor framgång. Dag Legnesjö meddelar: ”Årets Tomtetåg drog så mycket resenärer att cirka 90 % av platserna var bokade, och då hade vi en extra körning på söndagen. Både barn och vuxna verkar nöjda med vårt upplägg. Vi får se vad som eventuellt kommer till nästa år.” I december 2017 anordnade även Anten-Gräfsnäs Järnväg tomtetåg. I Munkedal är man inte oroad. Tvärtom tycks man vara stolt över att uppslag från Munkedal sprider sig till andra museibanor.

Perrongteater

Sommartid får passagerarna veta, att tomten har semester och återkommer i december.
Sommartid får passagerarna veta, att tomten har semester och återkommer i december.

Ett annat uppslag, som borde sprida sig till andra, är perrongteater. Under 2017 spelade teaterungdomar dramatiserade händelser ur järnvägens historia på perrongen med tåget som bakgrund eller kuliss. Under 2018 fortsatte andra ungdomar detta arbete. De spelade dels vid Åtorps station, dels nere i hamnen. Härnere spelade två av dem två SJ-anställda, som tittade alltför djupt i sina fickflaskor. Berusade som de var talade de nedsättande om ”den lilla järnvägen”, som de kallade för ”spårvägen”. Denna nedsättande jämförelse är gammal och historiskt belagd. Munkedals järnväg var smalspårig, och tågen gick mycket långsamt. De öppna sommarvagnarna liknade till råga på allt spårvägens öppna sommarvagnar. De två SJ-anställda låter Sjölander, en av de anställda vid Munkedals järnväg, höra vad de tycker. Sjölander blir till slut riktigt arg, läxar upp dem och nekar dem till slut att åka med tillbaka. Berusade resenärer har i alla tider varit ett bekymmer för kollektivtrafiken.

Viktig teaterutbildning

Perrongteaterns skådespelare är på väg till nästa föreställning.
Perrongteaterns skådespelare är på väg till nästa föreställning.

Uppe vid Åtorp speglade ungdomarna hur järnvägen togs emot av präster och församlingsbor i dessa gammalkyrkliga bygder. Många ansåg, att järnvägar var ett påfund av hin onde, och att man inte borde ha med dem att göra. En av ungdomarna spelade präst. En annan försvarade järnvägen, och en tredje höll med prästen. Även här vid Åtorp blev meningsutbytet livligt för att inte säga dramatiskt. En av de tre skådespelarna har gått teaterlinjen på Wendelsbergs folkhögskola och teaterledarutbildningen vid Göteborgs Universitet. De andra tre hade glidit in i perrongteatern mer av en tillfällighet men gjorde inte desto mindre bra rollprestationer. I våra dagar finns mycket teaterutbildning, och detta är mycket bra. Visserligen kommer endast enstaka teaterelever att försörja sig som skådespelare, men de lär sig tala offentligt, och de lär sig framträda inför allas blickar. Sådant har de glädje och nytta av i många sammanhang under hela livet. En av föregångsmännen vid Uppsala universitet var Johannes Messenius (1579-1636), professor i juridik. Han skrev skådespel, som han lät sina studenter uppföra såsom en del av deras utbildning. Först i våra dagar har vi kommit tillbaka till 1600-talets insikter!

Gångkort

Konduktören handleder den unge bromsaren.
Konduktören handleder den unge bromsaren.

En nyförvärvad raritet är en gångbiljett från Munkedals Järnväg. Den berättigade den namngivne innehavaren att gå på banvallen. Här som på andra ställen var de jämna, släta och förhållandevis raka banvallarna mycket bättre än de leriga, gropiga, krokiga och backiga landsvägarna. Gångkort har funnits på de flesta av de äldre järnvägarna. I Munkedal visste man, att sådana hade funnits, ty i järnvägsarkivet fanns tryckta formulär. Man hade dock inte sett några ifyllda formulär, förrän en givare dök upp och skänkte ett sådant gångkort till museet. Gångkortet var snarast ett kontrakt mellan Munkedals bruk och innehavaren. Denne fick lov att gå på banvallen och tog själv på sig ansvaret för alla olyckor, som skulle kunna inträffa. I klartext betyder detta, att om vandraren på banvallen blev påkörd eller överkörd av tåget, skulle varken han eller hans arvingar kunna kräva skadestånd av järnvägen. I detta fall var faran dock inte stor. Man hör långt i förväg, när ett ånglok kommer tuffande. Dessutom gick dessa smalspåriga tåg långsamt, som mest mellan 10 och 20 kilometer i timmen. Man borde alltså ledigt hinna undan. Den, som inte hörde ångloken på Munkedals Järnväg, och som inte hann gå åt sidan, borde nog inte vandra på landsvägarna heller! Innehavaren av kortet var en före detta styrman, som hade blivit torpare i Munkedal. Hans levnadsöde är med andra ord så intressant, att det lockar till forskning. På Järnvägsmuseet i Munkedal finns alla uppgifter om styrmannen och torparen, det vill säga alla, som kan fås fram i kyrkböckerna. Om någon kan hitta mer, är han eller hon givetvis välkommen med fler upplysningar.

Lars Gahrn

Välljudande hembygdsvandring genom Jonsered

En hembygdsvandring i form av ett sångspel fick Jonsered i somras. Maria Pihl skrev musiken, och hennes man Claes Pihl skrev texterna. Uppslaget till detta sångspel kom från Maria Dahl, dramapedagog och kultursamordnare inom Partille kommun.

Fem medverkande och 40 åhörare

Missionskyrkan i Jonsered är en utmärkt   konsertlokal. Foto: Lars Gahrn.
Missionskyrkan i Jonsered är en utmärkt
konsertlokal. Foto: Lars Gahrn.

Denna vandring med sång och musik blev en framgång, som lät tala om sig. Extraföreställningar sattes in i september månad. Flera medverkande krävs, närmare bestämt tre skådespelare (som även sjunger) och två musiker. I spelet deltar som skådespelare Maria Dahl, K. G. Malm och Maria Pihl. Anna Foster spelar cello, och Bosse Stenholm spelar fiol, gitarr och flöjt. Högst 40 deltagare kan få vara med i vandringen, ty en av scenerna utspelar sig i en arbetarlägenhet, och där får inte alltför många människor plats. Fem medverkande skall avlönas, och 40 åskådare skall betala. Detta innebär, att föreställningarna inte kan bära sig själva rent ekonomiskt. Partille kommun stod bakom sångspelets tillkomst, och Partille kommun betalar dessa föreställningar liksom så många andra konserter.

Skådespel som konsertversion

Ett enklare och billigare sätt att framföra skådespelet är att uppföra det som en konsertversion. Jonsereds hembygdsförening hade hakat på denna nya framgång för Jonsereds historia genom att inbjuda Claes och Maria Pihl att spela och sjunga sångerna ur spelet i Jonsereds missionskyrka onsdagen den 10 oktober 2012. Dialogen i spelet, skriven av David Anthin, var inte med denna gång, men i gengäld fick vi höra några visor, som så att säga hade blivit över och inte fått plats i skådespelet. Det nya ordet för sådana sånger är ”bonusvisor”.

Gibson upptäcker Jonsereds möjligheter

Vandringen börjar nere bland Jonsereds fabriker, närmare bestämt vid kraftverket. Året är 1832, och William Gibson dyker upp för att finna en lämplig plats att anlägga en fabrik på. Här, där Säveån rinner ut ur sjön Aspen och bildar ett fall, finns vattenkraft. Här skall fabriken ligga, och Gibson vänder sig till åhörarna, som vid detta tillfälle får föreställa platsens urbefolkning. Gibson försöker värva dem som arbetare och arbeterskor. Han uttrycker sig i en optimistisk och medryckande sång.

Nu skall fackförening bildas!

Under vandringen får vandrarna vara med om   ett frieri. Foto: Elin Åström.
Under vandringen får vandrarna vara med om
ett frieri. Foto: Elin Åström.

De övriga scenerna utspelar sig drygt ett hundra år senare, under tiden 1920-1930. Vandrarna rör sig från samhället upp mot Jonsereds herrgård. Nästa anhalt blir arbetarbostaden Nyegården, där en arbetare nyss har överlagt med sina arbetskamrater om att bilda fackförening. Jonsered var ett välordnat samhälle med social omsorg. Samtidigt var det i viss mån slutet och givetvis – som alla andra bruksorter – strängt toppstyrt. Här som på många andra platser drömde många arbetare om en fackförening. Mannen meddelar stolt sin hustru vad han och hans kamrater hade kommit fram till, men hon är mycket betänksam för att inte säga öppet avog. Gibson har gjort så mycket för Jonseredsborna, att de inte bör göra honom emot.  Man och hustru munhuggs i en fyndig dialog, som framförs med sång. På den tiden skulle man vara tacksam, men mannen avslutar med orden: ”Jag är trött på att tacka för allt.”

Spisrumsvalsen

Jonsereds dansbana låg uppe vid Linnekullen. I nästa scen tågar ett större följe dit upp. En nykterhetskvinna dyker då upp och förmanar folket till nykterhet. Sofia, en tjänstemannadotter, står och väntar på Torsten, sin fästman, en arbetarpojke som spelar fotboll. Han kommer med goda nyheter. Han skall bli svarvare och få 9:50 i veckolön, ”nästan en tia”. Därför vågar han nu fria. Hon är dock något betänksam, och nu får vi på nytt en duett eller sång i dialogform. Flickan är betänksam och fruktar att de nygifta måste hysa både pojkens mor och hans bror. Det visar sig dock att hon mest gäckas med sin fästman. Visst vill hon gifta sig och flytta in med honom i ett eget spisrum! Sången kallas därför ”Spisrumsvalsen” och är delvis inspirerad av Evert Taube.

Mjölk och skolgång

Några visor har blivit över, och några sådana fick vi höra vid konserten i missionskyrkan. Jonsered skulle vara ett självförsörjande samhälle, och man hade många kor. Där fanns ett gårdsmejeri. I en idyllisk visa fick vi följa mjölkens väg från kon till arbetarfamiljen. En annan visa handlar om ett barns skolgång. Fyndigt och åskådligt berättades om, hur det var att gå i skolan, och om vad som väntade sedan. Först gick barnen till skolan. Sedan gick de till fabriken.

Sista scenen i vandringen utspelas hos Lizzie och William Gibson i Jonsereds herrgård. De har anordnat en soaré i herrgården. Häruppe sjungs en naturlyrisk visa, ”Nu savas det i lundarne”, inspirerad av Wilhelm Stenhammars musik. (Både Wilhelm Stenhammar och diktaren Rainer Maria Rilke hörde till Gibsons bekanta.)

Harry Martinsson i Jonsered

Musik och sång bland Jonsereds   arbetarbostäder. Foto: Jan Erik Lundqvist.
Musik och sång bland Jonsereds
arbetarbostäder. Foto: Jan Erik Lundqvist.

Ett tredje känt namn i Jonsered är Harry Martinsson, som arbetade på fabriken 1920 innan han fortsatte till Göteborg, där han gick till sjöss. Claes Pihl uppskattar Harry Martinsson mycket och har läst allt vad denne författare och diktare har skrivit. Claes har funnit två dikter, som kan ha sin bakgrund i skaldens minnen från Jonsered. Dels finns en dikt om ett kraftverk, dels dikten ”Bekännelse”. Som avslutande ”bonusvisa” fick vi höra en sång om Harry Martinsson i Jonsered. Sången efterbildade skaldens eget sätt att uttrycka sig med påföljd att texten kunde vara något svårtillgänglig.

Detta är dock den enda sång, om vilken man kan säga något sådant. Texterna är både välformulerade och lättillgängliga. Språkbehandlingen är god. Innehållet är omväxlande med fyndiga vändningar. Vaga assonanser – numera sorgligt vanliga inom poesin – lyser med sin frånvaro. Istället arbetar Claes Pihl med fullgoda rimord.

En cd-skiva är önskvärd

Claes och Maria Pihl vid flygeln i   Missionskyrkan. Foto: Lars Gahrn.
Claes och Maria Pihl vid flygeln i
Missionskyrkan. Foto: Lars Gahrn.

Musiken är välljudande och tidstrogen. Maria Pihl har medvetet valt att anknyta till den skildrade tidens musikstilar. Även på den tiden hade man musik av mångahanda slag, och den musikaliska helhetsbilden är mycket omväxlande. Det ena musikstycket skiljer sig tydligt från det andra. Evert Taube har varit en inspirationskälla av stor vikt, och han hörde ju – ungefärligen – hemma i denna tidsålder. Text och musik samspelar utmärkt. Texten är ju av stor vikt i ett historiskt sångspel. Den lyfts fram av musiken, men i våra dagar är det alltför vanligt att musiken dränker texten. Här samspelar text och musik. Kort sagt kan Jonsered lyckönskas till ett utmärkt uppslag, som har genomförts på ett mycket lyckosamt sätt.

Sångspelet är dock användbart även på andra orter. Livet i Jonsered var ungefär detsamma som på de flesta andra bruksorter. Skillnaden mellan Jonsered och andra bruksorter var, att Jonsered sköttes mer ansvarsfullt och omsorgsfullt än de flesta andra. Jonsered var ett mönstersamhälle, som ännu idag skiljer sig fördelaktigt från de flesta andra ”kommundelar” i Göteborgsregionen. En cd-skiva med dessa sånger och ett texthäfte med sångtexter och kort historik om Jonsered och andra bruksorter skulle kunna vara användbar i skolornas historieundervisning.

Ämne för pedagogisk film

Man skulle mycket väl kunna gå ett steg längre. Man skulle mycket väl kunna spela in de olika scenerna och sångerna (även bonusvisorna!) på film med en del brukshistorik emellan och göra en dvd av alltsammans. En sådan film skulle kunna ha ett högt pedagogiskt värde. Redan den svenska historieforskningens fader här i Sverige, Johannes Messenius (död 1636), arbetade med att lära sina studenter och andra historieintresserade svensk historia genom att författa och spela upp historiska skådespel. Flera sånger ingick även i hans skådespel, som på sin tid var omåttligt omtyckta. Den välljudande hembygdsvandringen i Jonsered är ett ovanligt lyckat led i detta arbete.

Klicka här för denna artikel som pdf