John Hall den yngre – Sida 2 – Lars Gahrn skriver

Varifrån fick John Hall den yngre alla sina kulturella intressen? Modern, Christina Hall, var intresserad av mycket och hade dessutom många bekanta bland kulturarbetarna. Josef Frans Podolyn (1739-1784) var en framstående kulturpersonlighet i John och Christina Halls Göteborg. Han var bekant med Halls. Kan han ha betytt något? I en föregående artikel har jag hämtat uppgifter ur Bo Gustavssons levnadsteckning om Podolyn. I denna artikel skall Podolyns myntsamling avhandlas. Källan är densamma: Bo Gustavssons mönstergilla, 70 sidor långa levnadsteckning: Johan Frans Podolyn: myntsamlare och numismatiker (Göteborgs Numismatiska Förenings småskrifter nr 29, 2011).

Myntsamlare och myntforskare

John Hall var liksom familjens vän Podolyn myntsamlare. Sin myntsamling lyckades han behålla livet ut, trots konkurs och fordringsägare. Akvarell från Halls senare år.

Podolyn var en flitig myntsamlare med stort begär att förvärva mer. Han köpte mer än han hade råd med. Vid hans död var delar av samlingen pantsatta. Han ägde alltså inte mynten men hade dock tillfredsställelsen att härbärgera dem under sitt tak. I hans samling fanns rariteter, som får det att vattnas i munnen på även de mest sparsmakade samlare. Där fanns två praktmynt i guld från Gustaf Wasa och Johan III. Av ingetdera myntet finns i våra dagar något känt exemplar bevarat. Dessutom hade han en tiodalersplåt, en stor sällsynthet. Podolyns dödsbo sattes i konkurs. Skulderna utgjordes av 16.000 riksdaler specie medan tillgångarna uppgavs vara 6.665 riksdaler. Han hade alltså levt över sina tillgångar. Två minnespengar lät han prägla på egen eller andras bekostnad. Två spelpenningar gav han själv ut, båda av mindre värde rent konstnärligt. Podolyn skrev en numismatisk artikel om ett myntfynd från Azorerna. (Han ägde själv några av mynten.) Som synes hade han rika intressen. Ett samtal med honom kunde snart bli intressant. I hans fall var man inte tvungen att prata om vädret.

John Halls myntsamling

Även John Hall en yngre hade en myntsamling. Arvid Baeckström skriver: ”Myntsamlingen innehöll ca 1.040 stycken till större delen äldre in- och utländska mynt och skådepenningar, de äldre till större delen efterslagne i bly och koppar, alla i ett myntskåp i platta, med kläde belagda lådor.” Baeckström menar, att Clas Alströmers naturhistoriska kabinett och ”Medaille-Cabinet” i Göteborg hade varit en ”eggande förebild” för Hall. Det är möjligt. En annan möjlig förebild kan Podolyn ha varit. När Podolyn gick ur tiden, var John Hall den yngre tretton år gammal. Vid den åldern kan han mycket väl ha tagit intryck av berömda samlare. (Arvid Baeckström, De Hallska auktionerna 25/9 1807 – 15/8 1832, artikel i: Göteborgs Historiska Museum Årstryck 1956-1957, s. 45-47.) Trots alla konkursauktioner kunde John Hall behålla sin mynt- och medaljsamling livet ut. Den såldes först 1831(Göteborgs Allehanda 24/5 1831), alltså året efter hans död. Gunnebo och museisamlingarna var de ägodelar, som Hall var angelägnast om och lyckades behålla livet ut.

Två kvinnor

Johan Frans Podolyns bild finns på en minnespenning, utgiven till hans minne.

Kärlekslivet var som bekant omfattande och ibland närmast hämningslöst under den gustavianska tiden. Podolyn hade två kvinnor, dels fästmön eller förälskelsen Jeanette (Johanna) Öhlander, dels sin hushållerska Anna Jonsdotter eller Anna Norberg. Med hushållerskan hade han två barn, men föräldrarna var inte gifta. Teater, världsvana, sällskapstalanger och kärlek är en sammanfattning av Podolyns värld. Han motsvarar alltså våra föreställningar om en gustaviansk kulturpersonlighet. Det mycket starka myntintresset bryter mönstret. Gustavianerna var ofta ytliga i sina intressen. De tog avstånd från lärt pedanteri eller ”gräl” (lärt grubbel) och insåg inte, att man måste gå ner i detaljer, om kunskapen skall få ett värde. För Podolyn var numismatiken ett djupgående (men inte allt uppslukande) intresse. Han lyckades därför göra en insats av bestående värde. Denne man har alltså spelat teater i Hallska huset och givetvis även gästat där. Har han besökt även Gunnebo? Det är mycket möjligt, men när Podolyn avled, hade man inte mer än rest väggarna. Familjen Hall bodde i den gamla huvudbyggnaden, som sedan länge är riven. Även där kan man kanske ha sett sällskapsmänniskan, skådespelaren och myntsamlaren Podolyn. Bo Gustavsson har med sin mönstergilla levnadsteckning inte bara skrivit ett kapitel i Västsveriges mynthistoria utan även ett kapitel i sällskapslivets historia inom vårt område. En av sällskapsmänniskorna i Halls salonger blir gripbar.

Lars Gahrn

Den mest omskrivne i familjen Hall är John Hall den yngre. Man förstår att hans levnadsöde har lockat författare att börja skriva. Från att ha varit en av Sveriges rikaste män blev Hall en av de fattigaste. Författarna har dock haft svårt att rättvisande skildra de mörka delarna av hans personlighet.

Överdrivna rykten

Cederborghs skrift kom tidigt och fick mycket stor betydelse för bilden av John Hall den yngre.

Kring ett sådant levnadsöde som Halls spinns legender, och det har även lockat kända svenska författare. Året efter Halls död gav Fredrik Cederborgh ut sin lilla skrift ”Berättelse om Den, först rike och ansedde, sedermera fattige och föraktade John Hall” (1831). Boken sammanfattar de ofta överdrivna och inte alltid sanningsenliga rykten, som vid denna tid var i omlopp. Det är beklagligt, att en sådan skrift har fått bestämma eftervärldens bild av John Hall den yngre. Även bilden av John Hall den äldre har starkt påverkats av denna lika oförmånliga som otillförlitliga skildring. Cederborgh tryckte om sin skildring redan 1834 (John Hall. Sannfärdig Sannsaga. Avsnitt i: Cederborgh, Ungdoms tidsfördrif III, Sthlm 1834). Det intressanta med detta omtryck är, att Cederborgh har ändrat vissa uppgifter. Detta visar att han har varit osäker på vad som stämmer, och att han har nåtts av andra och motstridande uppgifter. Jag har behandlat dessa nya upplysningar i min bok ”Gunnebo – ett slott i tiden” (1997). Originalupplagan av Cederborghs skrift gavs 1976 ut i faksimil av Rundqvists boktryckeri i Göteborg i en numrerad upplaga av 500 exemplar. I boken ingår en längre uppsats kallad ”Den olycklige John Hall”, sammanställd av en icke namngiven författare och huvudsakligen bestående av utdrag ur Sven T. Kjellbergs uppsats om John Hall. Även denna faksimilutgåva är förhållandevis sällsynt.

Ett moraliserande kistebrev

I stället för begravningsskrift utgavs ”ett par tre år” efter Halls död ett kistebrev, en kolorerad litografi med bilder ur Halls liv och en kortfattad levnadsteckning. Den hade utförts av J. Z. Blackstadius och hade som överskrift: ”Högmod går för fall: En kort berättelse om John Hall”. (Den finns återgiven i Svenskt konstnärslexikon III, Allhems förlag, Malmö 1957, s. 21. Flera av bilderna ingår i C.R.A. Fredberg, Från det gamla Göteborg II, 1921, s. 588 – 601.) Man märker på detta tryck, att Cederborghs skrift redan har börjat påverka bilden av den olycklige John Hall. Detta tryck är mycket sällsynt. Att högmod ofta går före fall är nog så sant, men fastän han hade många fel, tror jag inte, att man kan kalla John Hall den yngre för högmodig. Han har av allt att döma anklagats för ett fel, som han inte har haft.

Var Hall verkligen så snäll?

Sophie Elkan skrev många romaner, som nu är glömda, men romanen om John Hall blev hennes stora lyckokast. Foto: Waldemar Dahllöf.

År 1899 gav Sophie Elkan ut sin roman ”John Hall: En historia från det gamla Götheborg”, en roman som tyvärr ofta – bland annat av författarinnan Birgit Th. Sparre – har använts som en ren faktabok, fastän den givetvis innehåller mycket som är ren diktning och ingenting annat, till exempel John Halls vid det här laget riksbekanta ormgrop. Författarinnan ger oss en välvillig skildring av Hall. Han tecknas visserligen som bortskämd och svag men å andra sidan även som välmenande och godhjärtad. Hans envishet och hätskhet kommer dock inte lika väl fram. Elkans roman har av Berndt Fredgren omarbetats till ett skådespel, som med framgång har spelats på svenska teatrar. Bland andra har den framstående skådespelaren Gösta Ekman den äldre gjort en insats i detta sammanhang. Han spelade Fredrik Damm, den elegante och vackre kavaljeren.

Birgit Th. Sparre i sagornas värld

Senaste upplagan av Sophie Elkans John Hall, utgiven 1993 och språkligt moderniserad av Karin Westerlund.

Författarinnan Birgit Th. Sparre var ibland gäst hos friherrinnan Hilda Sparre på Gunnebo. Hon skrev vid några tillfällen om Gunnebo och friherrinnan, men även Halls omnämns. I sin roman ”Glimringe” (1944) låter hon John Hall den yngre dyka upp som landsstrykare på glasbruket Glimringe. Här är hennes berättarkonst på topp, men detta besök hade inte någon egentlig uppgift att fylla i handlingen och ströks i senare upplagor. Om ”Rike Hallens Gunnebo” har hon å andra sidan berättat ett och annat i minnesboken ”Därhemma på gårdarna” (1960). Hennes uppgifter om friherrinnan Sparre och Gunnebo under Sparrarnas tid stämmer bra och är historiskt mycket värdefulla, men vad gäller rike Hallen och hans Gunnebo befinner sig skildringen allt som oftast i sagornas värld.

Lundström välvillig

Den kände göteborgsförfattaren Evert Lundström gav 1986 ut sin roman ” Livets teater”, som handlar om familjen Hall och en samtida målarfamilj. Lundström har noggrant satt sig in i alla tillgängliga källor, och romanen är följaktligen närmast en dokumentärroman, framstående både som levnadsteckning och som litterärt verk. Boken ger en utmärkt bild av den olycklige John Hall: godhjärtad och svag men samtidigt envis, konstnärligt och vetenskapligt begåvad men utan sinne för affärer. Genomgående tecknar de sentida författarna Hall välvilligt. Hans hårdhet och hätskhet är dock inte lika väl återspeglade i romanerna. Författarna som har behandlat John Hall har varit snälla och trevliga människor. Följden har blivit att de tecknar John Hall som alltför snäll och trevlig. Diktade personer blir oftast mer eller mindre tydliga avspeglingar av författaren.