Har en stad en själ?

Har Mölndal en själ? Jag hade inte tänkt i de banorna, förrän Jan Westin, själv samlare av göteborgiana, i sitt föredrag om Göteborgslitteratur, hållet onsdagen den 15 november 2017 för Göteborgs Hembygdsförbund, kom in på sådana ämnen. I sitt föredrag berättade han om Göteborgs själ och mycket annat. Låt oss börja med grannstadens själ.

Göteborgs själ

Finns några författare, som har funnit ”Göteborgs själ”? Jan Westin har arbetat med frågeställningen och räknade upp några författare och några boktitlar:

Ebbe Linde, Göteborg (1948),

Lars Ulvenstam, Göteborg – en stad och dess människor (1963),

Arne Gadd, Stad i Väster (1972),

Claes Hylinger, Kvar i Göteborg (1992).

Niklas Krantz, här fotograferad tillsammans med sin vän och medarbetare, bibliotekarien Sven-Olof Ask i Skara, lyckas finna många värdefulla uppgifter om Mölndal. Foto: Christina Ström.
Niklas Krantz, här fotograferad tillsammans med sin vän och medarbetare, bibliotekarien Sven-Olof Ask i Skara, lyckas finna många värdefulla uppgifter om Mölndal. Foto: Christina Ström.

Westin förklarar sig närmare: ”När det gäller letandet efter ’Göteborgs själ’ tycker jag att de nämnda författarna är goda exempel, var och en för sin tid. Den ende som för några år sedan har givit ut en skrift med titeln ’Göteborgs själ’ är dock Kristian Wedel – det flödar ymnigt ur hans penna. Jag tycker nog att Ulvenstam, Gadd och Hylinger har nått längre, men som jag försökte säga: de har olika utgångspunkter. Linde är mer traditionellt historisk. Ulvenstam är lite akademisk, med viss tyngdpunkt på kulturen. Gadd har fokus på hamnen. Hylinger ser staden ur ett flanörperspektiv. Jag tror nog man kan diskutera sig fram till drag som är gemensamma för den göteborgska själen bland stadens alla innevånare – men visst är vi stora nog att ha prägel av den stadsdel där vi är födda, bor eller har hamnat.” Frågan är om man kan finna något liknande för Mölndal. För en gångs skull känner jag mig odelat villrådig och vänder mig därför till läsekretsen. Vad säger ni om Mölndals själ?

Göteborgslitteraturen och Mölndal

Anna Jolfors finner ständigt nya tidningsnotiser om Mölndal. Här ses hon i Dicksonska palatset, där hon ibland har guidat runt. Foto: Lars Gahrn.
Anna Jolfors finner ständigt nya tidningsnotiser om Mölndal. Här ses hon i Dicksonska palatset, där hon ibland har guidat runt. Foto: Lars Gahrn.

Någon kanske undrar varför Lars Gahrn, som är mölndalsbo och Mölndals historieskrivare, sitter och skriver en artikel om Göteborgslitteratur? Svaret är, att Mölndal och Göteborg är två grannstäder, vilkas öden och äventyr är så sammanflätade, att man kan hämta otroligt många uppgifter om Mölndal i Göteborgslitteraturen. När Mölndals förste historieskrivare, folkskolläraren Johan Lundskog, skrev sin bok ”Fässbergs socken och Mölndals kvarnby” (1921), hämtade han väldigt mycket ur Göteborgslitteraturen. Själv har jag fortsatt detta arbete. Jag har kopierat otroligt många sidor ur Göteborgslitteraturen för Mölndals stadsmuseums faktapärmar. Under flera år var bibliotekarien och museiassistenten Thomas Svensson min flitige medhjälpare i detta oändlighetsarbete, som inte är avslutat. Göteborgslitteraturen är numera så omfattande (enligt Jan Westin omkring 10 000 skrifter), att ingen människa kan läsa allt eller ens få kännedom om alla skrifter. Niklas Krantz går igenom bland annat Göteborgslitteratur men även annan lokalhistorisk litteratur. Ofta stöter han på uppgifter, som jag inte hade en aning om. Hans stående fråga är: ”Vill du ha kopior?” Mitt stående svar är: ”Ja, tack!” Jag tar gärna emot alla slags tips. Krantz är arbetande styrelseledamot i Föreningen för Västgötalitteratur, som anordnar tre stora bokauktioner årligen. Då säljs bland annat Göteborgslitteratur men även Mölndalslitteratur. För museerna i Mölndal har Krantz inköpt åtskilliga böcker under årens lopp. Krantz har ett nära samarbete med bland andra Johnny Hagberg och Sven-Olof Ask. Alla dessa västgötar vet, att Göteborg och Mölndal ligger inom Västergötland. (Invånarna i dessa städer tror dock själva i allmänhet, att Mölndal och Göteborg hör till landskapet Bohuslän. Fler västsvenskar borde åka till Skara och lära sig grundläggande geografiska fakta om sina hemstäder!) Bokdoktorn Sven-Erik Johansson har gjort en enastående insats. Han började komma med gåvor till museerna i Mölndal 1987, och han håller fortfarande på. I början bidrog han huvudsakligen med föremål, men numera är det nästan uteslutande böcker. Många av dem är tidigare okända för forskningen. Även om mitt liv skulle bli dubbelt så långt, kommer jag nog inte att se alla böcker, som har något att meddela om Mölndal.

Ständigt nya fynd

Sven-Erik Johansson har spårat oändligt många skrifter med värdefulla uppgifter om Mölndal. Här ses han, glad över några nya fynd, utanför Kvarnbygården. Foto: Lars Gahrn.
Sven-Erik Johansson har spårat oändligt många skrifter med värdefulla uppgifter om Mölndal. Här ses han, glad över några nya fynd, utanför Kvarnbygården. Foto: Lars Gahrn.

Jan Westin lyckades finna en Gunneboskildring från 1861. Den var okänd för alla, som tidigare hade forskat om Gunnebo. Arvid Baeckström, som ägnade större delen av sitt långa forskarliv åt Gunnebo, dammsög både arkiv och litteratur på jakt efter uppgifter om Gunnebo, men märkligt nog fann han inte denna engelska reseskildring. Jan Westin var först. Jag skrev genast om den i Mölndals-Posten (MP 11/4, 25/4 och 16/5 2013) givetvis framhållande, att Westin hade gjort denna viktiga upptäckt. Med dessa ord vill jag uppmana alla andra läsare av göteborgiana att hålla ögonen öppna och höra av sig så snart de finner någonting, som handlar om Mölndal. Anna Jolfors har gått ett steg längre. Hon undersöker gamla tidningslägg och finner otroliga mängder med gamla nyheter från Göteborg och Mölndal. I Kungsbacka bor numera Leif Andersson, som då och då botaniserar i de nordhalländska tidningarna. Ofta gläder han mig med gamla Mölndalsnyheter därifrån. Att Kungsbackas tidningar intresserade sig för Mölndal var en fullständig överraskning för mig. Det gäller att ha ögonen med sig. Mölndalsnyheter kan dyka upp i de mest oväntade sammanhang. Hela tiden dyker gamla böcker, tidigare okända för forskningen, upp. Westin har ungefär samma uppfattning: ”Och visst, mycket återstår att upptäcka. Göteborgslitteraturen omfattar som sagt omkring 10 000 skrifter, men du är förstås medveten om rundheten i siffran och bristen på definition av vad ’skrifter’ innebär.” Eftersom Mölndalslitteraturen hela tiden har uppgifter om Göteborg, bör man kanske räkna in även den i Göteborgslitteraturen. Med sådana och liknande beräkningar kan antalet skrifter öka lavinartat.

Göteborgiana-grupp

Jan Westin kallar sig och sina andra boksamlare för göteborgianer.
Jan Westin kallar sig och sina andra boksamlare för göteborgianer.

Någon förening för Göteborgslitteratur finns inte. Däremot finns inom Göteborgs Hembygdsförbund en Göteborgiana-grupp med Westin som en av sina bemärkta medlemmar. Han har själv skrivit om gruppen och dess verksamhet: Jan Westin, Att samla Göteborgiana och att samla Göteborgianer, (artikel i: Göteborg förr och nu, volym 37, 2018, sidorna 187-204). Förhoppningsvis leder den till att fler ”Göteborgianer” söker sig till gruppen och gör en insats för Västsveriges historia. Mycket arbete är alltså gjort vad gäller sökning av uppgifter om Mölndal i Göteborgslitteraturens omkring 10 000 skrifter. Jag har med många vänners hjälp kopierat ett oändligt antal sidor ur Göteborgslitteraturen och satt in sidorna i Mölndals stadsmuseums faktapärmar. Jag skulle inte ha varit den jag är, om jag inte ändå gärna ville ha mer. Fler tips efterlyses.

 

Lars Gahrn

Annonser

Bokauktion och bokkultur i Stora Levene

Visst fanns här västgötalitteratur, men här fanns också all annan litteratur, som kan intressera västgötar, det vill säga alla slags böcker. Jag skriver om en bokauktion, som Föreningen för Västgötalitteratur anordnade i Stora Levene lördagen den 18 november 2017. Niklas Krantz, själv styrelseledamot, hade vänligheten att ta mig med till denna bokfest i församlingshemmet.

Gräfsnäs i Göteborg!

Jerker Pettersson hade många värdefulla vykort till försäljning. Foto: Lars Gahrn.
Jerker Pettersson hade många värdefulla vykort till försäljning. Foto: Lars Gahrn.

Utefter församlingssalens väggar stod uppfällda bord, där auktionens böcker låg uppradade i nummerordning. Trängseln kring borden var stor. Själv höll jag dock på att fastna i förhallen. Här höll Jerker Pettersson vykortsmarknad. På jakt efter gamla vykort från Mölndal blev jag tvungen att bläddra igenom alla vykort från Göteborg, vilket var nog så intressant. (Givetvis kunde jag inte låta bli att köpa även vykort från Göteborg.) Bland dessa vykort hittade jag ett, som visade Gräfsnäs slottsruin (poststämplat i gamle kung Oscars dagar den 13 juli 1903). Enligt vykortets tryckta text ligger Gräfsnäs i Göteborg! Jag skrattade högt och beslöt mig genast för att köpa även detta vykort. Göteborgarna har en ful ovana att räkna även grannkommunernas större sevärdheter till Göteborg (eller ”Storgöteborg”), men att Gräfsnäs, ungefär sex mil från Götastaden, kunde räknas till ”Storgöteborg” hade jag inte någon aning om. Jag skall skämta med åtskilliga göteborgare om deras annexion (övertagande) av Gräfsnäs. Jerker Pettersson hade en egen bokmarknad, och där köpte jag två böcker.

Antikvariatsinnehavare fyndar

Johnny Hagberg leder auktionerna med stor vana och auktoritet.
Johnny Hagberg leder auktionerna med stor vana och auktoritet.

Allsköns bokvänner fyllde den ljusa och rymliga församlingssalen. I mängden fanns en och annan antikvariatsinnehavare. Där fanns Göran Midman från Hjo och Anders Josefson från Floby. Från Ods bokkafé kom Gerd Ljungqvist-Persson. Antikvariatsinnehavarna gör stor nytta. Märker de, att de kan få en bok så billigt, att de själva kan avyttra den med vinst, slår de till och köper. Bland köparna fanns några herrar, som lägger ut böcker på nätet till försäljning. Förtjänsten är inte stor, och inte heller omsättningen tillhör de betydande, men de får på detta sätt möjlighet att arbeta med böcker, och de kommer i förbindelse med många intressanta människor. En antikvariatsinnehavare försvarade inför sin fru sitt sysslande med böcker genom att påpeka, att detta arbete håller honom igång och piggar upp honom. Auktionsförrättare var föreningens ordförande, prosten Johnny Hagberg, och Thomas Johansson, som innehar Limmareds Auktionshall samt Antik & Antikvariat Tranan. Hagberg har lång erfarenhet och begriper att auktionen måste gå snabbt, om de flesta skall bli kvar till slutet. (Katalogen omfattade denna gång 530 nummer och innehåller ofta 100 fler.) Hagberg och Johansson lyckades avverka ungefär 100 nummer i halvtimmen.

Auktionsförrättarna sätter buden

Thomas Johansson är professionell auktionsförrättare.
Thomas Johansson är professionell auktionsförrättare.

Hagberg sätter också regler: ”Femmor får man inte bju’ med”, löd den viktigaste regeln. Endast en, som hade lagt ett skriftligt bud, hade bjudit 55 kronor. I övrigt innehöll alla bud jämna tiotal. Vanligtvis på andra auktioner ropar budgivarna själva sina bud, men för att det skall gå snabbt, höjer Hagberg och Johansson buden. Man behöver bara hålla handen uppsträckt för att visa sig intresserad, så höjer de buden med tio kronor åt gången. Det går rasande snabbt. Har priserna gått upp över femhundra, höjer de ofta med femtio kronor åt gången. Har buden gått över tusen, höjer de hundra. För att inte kunderna skall dra ut på tiden med låga bud i början av budgivningen, kom auktionsförrättaren ofta med ett eget utropspris: ”Får jag hundra kronor?” Det fick han för det mesta, men ibland måste han sänka utgångsbudet till 50 eller rentav 20. Dessa auktioner är högst professionella, så professionella, att egna regelverk som synes har uppstått. Auktionerna får inte dra ut på tiden. Framåt slutet stod ändå åtskilliga stolar tomma.

Det är alldeles för billigt!

Föreningens skattmästare Sven-Olof Ask blickar ut över alla lappar med uppgifter om vem som skall faktureras.
Föreningens skattmästare Sven-Olof Ask blickar ut över alla lappar med uppgifter om vem som skall faktureras.

Flera medhjälpare såg till att allt fortlöpte snabbt och ledigt. Någon höll upp boken, som skulle säljas. Någon gick med boken till köparen och tog upp betalningen. ”Det är billigt!”, sade Hagberg ibland. Vid andra tillfällen lät det rentav: ”Det är alldeles för billigt!” Så där brukar ju auktionsförrättare säga, men tyvärr är det mycket riktigt så, att bokpriserna har sjunkit. Böcker har blivit mer svårsålda. Ibland bjöd auktionsförrättarna själva, antingen för egen del eller för vänner. Ofta blandade sig Niklas Krantz i budgivningen. Han hade hand om de skriftliga anbuden. Några få böcker såldes dyrt. Pehr Kalms Wästgötha och Bahusländska resa (1746) gick för 4 900 kronor. Boken ”Svenska kvarnar” såldes för 2 700 kronor. Böckerna var dyra i den bemärkelsen, att dessa priser låg högst. Däremot var priserna inte höga, om man tar i beaktande vad man får ge för dessa böcker i ett antikvariat, om böckerna över huvud taget kan uppbringas för pengar. Det lönar sig alltså att köpa böcker på dessa auktioner.

Räkningar och bokpaket

Stora högar av böcker skall sändas ut till folk, som inte var med i Levene.
Stora högar av böcker skall sändas ut till folk, som inte var med i Levene.

Auktionen gick raskt undan. Mellan tolv och ett hade man matrast. Framåt tre var auktionen slut för denna gång. Arbetet för eldsjälarna var dock inte slut. På ett bord i bakgrunden fanns ett berg med försålda böcker. Även på golvet fanns sålda böcker. Deras köpare hade inte varit med på auktionen. Nu skulle dessa böcker sändas ut till de förhoppningsvis lyckliga köparna. Med trött blick skådade skattmästaren Sven-Olof Ask ut över ett hav med lappar på bordet. Alla betalar inte kontant. I stället vill de faktureras. ”Det går väl an att fakturera en låda böcker, men ibland vill de faktureras för en bok, som kostar 120 kronor”, suckade Ask. De flesta betalar sina räkningar, men somliga måste påminnas. I något fall har man måst komma överens om en avbetalningsplan. Dessutom skall säljarna ha sin del av pengarna. Med andra ord: en skattmästare har mycket att bestyra och bevaka.

Bokkulturen främjas

Föreningen för Västgötalitteratur gör en stor kulturgärning genom att ta hand om böcker och se till så, att de får nya ägare. Säljarna får inkomst av böckerna, och givetvis tillfaller en del av intäkterna föreningen, som ägnar sig åt nyutgivning av värdefull västgötalitteratur. Föreningen befrämjar också gammal god bokkultur. Trots att han är angelägen om att det skall gå undan, kan Hagberg ofta framhäva vackra inbindningar och konstfulla bokband. Man har all anledning att vara tacksam över att någon i våra dagar fäster uppmärksamheten på sådana företeelser. I våra dagar har det tyvärr blivit så, att bilderna är det viktiga. Man strävar efter att fånga läsarnas uppmärksamhet med färgglada omslag och intressanta omslag. Bilderna finns på ett löst skyddsomslag av papper eller kartong. Klotbandet under är oftast enkelt och konstlöst. Vackra bokband kräver mer uppmärksamhet och större kunskaper från betraktaren än färgglada omslag för att bli uppskattade. De kräver mer bokkultur.

Boksamlare och särbo

Böcker har många fördelar, men till deras nackdelar hör, att de är skrymmande och tar mycket plats. En bokvän, som hade köpt mer än han hade tänkt sig, suckade högt: ”Det blir inte lätt för mig att komma hem med alla dessa böcker!” Han tänkte på vad hans fru skulle säga. Föreningens flitige medarbetare Håkan Brander från Levene hade dock ett gott råd: ”En boksamlare bör vara särbo. Jag är själv särbo och kan bära hem hur många böcker jag vill.” Tidigare i år tilldelades Brander diplom av föreningen för sina insatser. Denna gång styrde och ställde han i Stora Levene församlingshem, där han var som barn – eller snarare som herre – i huset. Han har arbetat mycket även inom pastoratet. Denne glade hedersman tillhör tveklöst bokkulturens vänner, men han har arbetat för annan kultur också, både Svenska kyrkan och hembygdsrörelsen. Bokkulturen är en port till all annan kultur.

 

Värdefulla böcker från Föreningen för Västgötalitteratur

Borås – vilka minnen väcker detta namn? För mig framträder genast bilden av Borås museum, som är en gammaldags hembygdsgård med förnämliga äldre byggnader från alla åldrar. Här finns en stor gammelgård med omväxlande bebyggelse och rentav en egen kyrka, Kinnarumma gamla kyrka. Sådana hembygdsgårdar är ovanliga i Västsverige.

En förnämlig gammelgård

Föreningen för Västgötalitteratur höll sitt årsmöte i Ramnakyrkan, Kinnarumma gamla kyrka. Foto: Lars Gahrn.
Föreningen för Västgötalitteratur höll sitt årsmöte i Ramnakyrkan, Kinnarumma gamla kyrka. Foto: Lars Gahrn.

På den tiden, då tågen ännu stannade vid Mölndals Övre station, tog min far ibland med mig till Borås. Där tittade vi på det mesta, som då fanns att se, men Borås museum gjorde starkast intryck på mig och stannade kvar i minnet. Borås museum drog mig tillbaka till knallestaden. Här på denna gammelgård befann man sig då i stadens utkant, nästan ute på landet. Byggnaderna ligger högt på en ås och kringstrålas av ljus. Inte kan man väl glömma en sådan plats! Lördagen den 8 april 2017 skulle Föreningen för Västgötalitteratur hålla årsmöte i Borås museum. När Niklas Krantz undrade, om jag ville följa med dit, tackade jag genast ja. Givetvis tittade vi på åtskilligt både under vägen dit och under hemvägen. Den största behållningen var likafullt Ramnaparken med Borås museum.

Wilhelm von Braun – en Boråsförfattare

Lennart Wasling med sin bok om Wilhelm von Braun.
Lennart Wasling med sin bok om Wilhelm von Braun.

Var skulle prosten vara om inte i kyrkan? Ordförande är prosten Johnny Hagberg, Järpås pastorat. Han hade samlat sina medlemmar till årsmöte i ”Ramnakyrkan” eller med andra ord i Kinnarumma gamla kyrka. Här i halvdunklet bland forna tiders kyrkokonst omvaldes styrelsen i laga ordning. Vi fick också pröva på gamla tiders kyrkbänkar, vilket mycket riktigt var en prövning. Sittriktighet och bekvämhet är begrepp, som var mer eller mindre okända på den tid, då dessa bänkar snickrades ihop. Man kom osökt att tänka på slagordet från en känd tillverkare av kyrkbänkar: ”Stoppa plågsamma kyrkobesök!” Årsmötet beslöt om utmärkelser till sina trotjänare Tore Hartung och Håkan Brander samt till ortnamnsforskaren Svante Strandberg, som har behandlat många västgötska ortnamn. I samband med årsmötet höll Lennart Wasling ett föredrag om kända Borås-författare under äldre tid. Själv är Wasling en drivande kraft inom Wilhelm von Braun-sällskapet, vars ordförande han har varit. Han har även skrivit en bok om denne författare. Boken är dels en levnadsteckning, dels en antologi med åtskilliga av von Brauns mest kända och uppskattade dikter. Där finns också åtskilliga dikter, som inte tidigare har varit tryckta, därför att de ansågs vara alltför oanständiga eller råa. Wasling talade åtskilligt om von Braun i sitt föredrag, ty von Braun hade anknytning till Borås. Wasling fick dessutom sålt åtskilliga böcker.

Trögsålda böcker av bestående värde

Denna gång hördes dock en klagan, både från ordföranden Johnny Hagberg och från skattmästaren Sven Olof Ask, att föreningens böcker är svårsålda. Jag anknöt till denna klagan, när jag tackade föreningen för gott arbete och många värdefulla utgåvor. I samband med detta tack överlämnade jag ett exemplar av min bok eller utgåva: ”Christina Hall: vänskapens och livsglädjens värdinna” (2016, 524 sidor) till Hagberg och ett till Ask. Jag framhöll, att samma erfarenhet har de flesta, som ger ut böcker, men att detta inte säger något om böckernas värde. Föreningen för Västgötalitteratur utmärker sig för utgåvor av bestående värde. Dessa böcker kommer att läsas även om 200 år, men vem läser dagens deckare om två århundraden? Ingen.

Lagerhållning viktig

Wilhelm von Braun förde en kringflackande tillvaro och gästade även Borås.
Wilhelm von Braun förde en kringflackande tillvaro och gästade även Borås.

Jag vet, hur det förhåller sig, ty själv sitter jag ibland och läser akademiska avhandlingar från 1600- eller 1700-talet. Även ur sådana kan man plocka åtskilliga uppgifter av värde. Skrifter om ”smala ämnen” har några läsare i dag, några i morgon och några i en ännu avlägsnare framtid, aldrig många men alltid några. Tillsammans blir de, om man sammanräknar alla, riktigt många. Kanske är det så, att en del av dem, som kommer att ha störst behållning av föreningens böcker, ännu inte är födda. Därför är det utmärkt, att föreningen ägnar sig åt lagerhållning. Föreningen för Västgötalitteratur har köpt in församlingshemmet i Synnerby och lagrar där sina och Skara stiftshistoriska sällskaps böcker. Jag har märkt, att många år kan förgå innan alla de, som är intresserade av ämnet, får veta, att en bok finns. När jag sitter och läser bokauktionskatalogerna från Föreningen för Västgötalitteratur, upptäcker jag ständigt böcker, som jag inte hade en aning om. Likaså är det med andra. Även de mest välunderrättade missar mycket. Därför är det viktigt att hålla böcker i lager, länge, helst mycket länge.

På lång sikt går böckerna åt

Lennart Wasling förevisade även den punsch, som har fått namn efter Wilhelm von Braun.
Lennart Wasling förevisade även den punsch, som har fått namn efter Wilhelm von Braun.

Särskilt vetenskapliga avhandlingar kan vara svårsålda eller svåra att bli av med. Professor Gunnar Olsson (1914-2005) kom att bli en biträdande handledare för mig, när jag skrev min doktorsavhandling. Han påpekade, att avhandlingar visserligen hade en liten läsekrets, ”men du säljer en då och en då. Du skänker bort en då och en då, och så en dag är böckerna slut.” Så hade det gått för honom, trodde han. Vid städning på vinden hittade han emellertid en låda böcker bakom skorstenen. Fyndet gjorde honom glad. Nu hade han återigen möjlighet att förse intresserade med böcker. Själv är jag ofta rådgivare för folk, som skall ge ut hembygdslitteratur. ”Tryck inte alltför få exemplar”, brukar jag säga. ”På lång sikt går de åt. Det är viktigt, att böckerna räcker så länge som du lever, ty folk kommer att leta upp dig och höra av sig även när du sitter på ett ‘äldreboende’.” Axel Möndell (1910-1996) jagades så länge han levde av folk, som undrade om han inte hade något exemplar av det stora verket ”Mölndal, Kållered och Råda i ord och bild” (1952) kvar. Det hade han inte, och visst var det tråkigt att behöva säga nej, när folk ringde. Krokslätts krönikör Thomas Ericsson (1931-2010) tryckte på min inrådan sin bok ”Krokslättsbilder” (1997) i 2000 exemplar. Mot slutet av sitt liv misströstade han om att få sålt alla dessa böcker. Han fick mycket riktigt inte vara med om att sälja den sista lådan med böcker, men år 2015 kunde hans maka Elna, glad över intresset för boken, sälja den sista lådan till mig och Mölndals Hembygdsförening. Föreningen Gamla Krokslättspojkar och Mölndals stadsmuseum hade köpt de näst sista lådorna. Även Föreningen för Västgötalitteratur kommer att få se sina boklådor försvinna. Dock hoppas jag, att det inte blir tomt i Synnerby församlingshem utan att man fyller på med lådor, som innehåller nyutkommen litteratur. Föreningen vågar ge ut böcker med bestående värde och har därför en angelägen uppgift i vår alltmer kommersialiserade värld.

Klicka här för denna artikel som pdf

Föreningen för Västgötalitteratur i Trollhättan

Många böcker, tjocka böcker och värdefulla böcker utges av Föreningen för Västgötalitteratur. Lättsålda är de inte, fastän de är av bestående värde. Hur är denna utgivning möjlig i vår tid, när förlagen blir mer och mer ointresserade av vetenskap och källutgåvor?

En mansbörda böcker

Villa Elfhög i Trollhättan blev mötesplats, när Föreningen för Västgötalitteratur höll årsmöte. Foto: Lars Gahrn.
Villa Elfhög i Trollhättan blev mötesplats, när Föreningen för Västgötalitteratur höll årsmöte. Foto: Lars Gahrn.

Förklaringen till denna utgivning är brinnande intresse hos medlemmarna och frikostiga sponsorer (fonder och stiftelser). Det är inte ofarligt att infinna sig på föreningens årsmöten och bokauktioner. Man har svårt att låta bli att köpa böcker, fastän man är plågsamt medveten om att alla bokhyllor sedan länge är fyllda. Niklas Krantz är styrelseledamot i föreningen och erbjöd mig att följa med till årsmötet i Trollhättan lördagen den 23 april 2016. Trots fyllda bokhyllor och belamrade skrivbord kunde jag inte tacka nej till ett sådant erbjudande. Jag föresatte mig dock att inte köpa några böcker. Frånsett en tunn kyrkobeskrivning om Skepplanda kyrka, inköpt i kyrkan, köpte jag inte några böcker under resan. Jag hade ändå med mig så många böcker jag orkade bära, när jag återvände hem. Niklas Krantz hade nämligen meddelat, att jag skulle följa med honom till årsmötet. När vi kom till Villa Elfhög i Trollhättan, stod där en kasse med recensionsböcker och väntade på mig.

Möte i Villa Elfhög

Trollhättan firar under 2016 sitt hundraårsjubileum som stad. Föreningen hade hyrt in sig i Villa Elfhög, Antenor Nydqvists slottsliknande palats vid kanalen och järnvägen. Antenor Nydqvist ägde och ledde Nohab, Trollhättans stora ”moderindustri”. Företaget gick mycket bra och utvecklades. Allt detta avspeglas i den praktfulla inredningen och i husets ståtliga yttre. Palatset byggdes 1878-1880, när företaget ångade framåt som ett kraftfullt lokomotiv. (Denna mekaniska verkstad har blivit mest känd för sina utmärkta ånglokomotiv.) Årsmötet hölls i den forna matsalen. Kaffe och smörgåsar serverades senare i salongen. Mycket förändras med åren.

Tack för värdefull verksamhet

Ordförande Johnny Hagberg och pristagarna Anna och Anders Lokrantz.
Ordförande Johnny Hagberg och pristagarna Anna och Anders Lokrantz.

Årsmötet var ett snabbt överstökat återvalsmöte. Själv hör jag hemma i Mölndal, nere i de gamla ”Utlanden”, som visserligen hörde till Västergötland men ansågs ligga så långt bort från landskapets kärna (i Skaraborg), att de kallades ”Utlanden” eller utmarkerna. Som ”utlänning” kan jag berömma den västgötska föreningen utan att beskyllas för självberöm. Under punkten ”övriga frågor” tog jag tillfället i akt att göra ett inlägg. Jag framförde ett tack till hela föreningen för dess verksamhet. Det är mycket värdefullt att ha en förening, som sysslar med livets väsentligheter. Hela föreningen kan tyvärr inte medaljeras, men den har en ordförande, som i allra högsta grad sysslar med livets väsentligheter både som ordförande och präst.

Mariamedaljen till Hagberg

Under 2015 fyllde både Göteborgs domkyrka och Mariakyrkan inom domkyrkoförsamlingen 200 år. Till jubileet präglades en minnesmedalj, som visar Mariakyrkan. När Johnny Hagberg fick veta, att en Mariamedalj hade präglats, blev han mycket intresserad. Han är intresserad av jungfru Maria i evangelietexter, kyrkoåret, folktron och den kyrkliga konsten. Vem skall ha en Mariamedalj, om inte han? Böcker kan man inte ge honom. Han har redan alldeles för många böcker, och åtskilliga av dem har han givit ut själv. Även medaljer har han fått åtskilliga under årens lopp, men idag går han omkring med naken kavaj. Därför vill jag sätta en Mariamedalj på hans kavaj. Så skedde även, men Hagberg var inte den ende som fick utmärkelser under denna dag.

Årets västgötabok

Johnny Hagberg och föredragshållaren Allan Johansson.
Johnny Hagberg och föredragshållaren Allan Johansson.

Föreningen för Västgötalitteratur delar varje år ut priset ”årets västgötabok”, tidigare ”årets vackraste västgötabok”. Priset för 2015 gick till Anna och Anders Lokrantz för deras bok ”Lustresande och bärsöndagar – när turisterna kom till Kinnekulle” (utgiven av deras förlag: Lokrantz Förlag HB). De båda makarna fick dels ett inramat diplom att hänga på väggen, dels en motivering, som är så uppskattande och träffande, att även den bör inramas och hängas på väggen. Boken har fått idel uppskattande omdömen. Den skildrar turismens barndom i Kinnekullebygden, som hade och har många fördelar: vacker natur, storslagna utsikter, historiska minnen och goda kommunikationer. Allt detta föreligger också den dag som idag är, men konkurrensen om turisterna har förvisso hårdnat. Man vågar därför tro, att boken kan bidraga till att dra turister till bygden även i våra dagar.

200 år åt framgång

Trollhättan fyller 100 år under 2016, men stadsprivilegierna kom som en bekräftelse på samhällets framgång och befolkningsökning. Man kan räkna med drygt 200 framgångsrika år för Trollhättan. År 1800 invigdes den första kanalen, som på alla sätt var betydelsefull för bygdens utveckling. Trollhättebon och författaren Allan Johansson berättade i ord och bild om dessa 200 framgångsrika år. Han har även skrivit tre romaner om Trollhättan genom tiderna (utgivna av hans förlag: Allan Johanssons Förlag AB). Nytillkomna böcker fanns till påseende och försäljning. Medlemmarna hade mycket att samspråka om under kaffet.

Klicka här för denna artikel som pdf