Värdefulla böcker från Föreningen för Västgötalitteratur

Borås – vilka minnen väcker detta namn? För mig framträder genast bilden av Borås museum, som är en gammaldags hembygdsgård med förnämliga äldre byggnader från alla åldrar. Här finns en stor gammelgård med omväxlande bebyggelse och rentav en egen kyrka, Kinnarumma gamla kyrka. Sådana hembygdsgårdar är ovanliga i Västsverige.

En förnämlig gammelgård

Föreningen för Västgötalitteratur höll sitt årsmöte i Ramnakyrkan, Kinnarumma gamla kyrka. Foto: Lars Gahrn.

Föreningen för Västgötalitteratur höll sitt årsmöte i Ramnakyrkan, Kinnarumma gamla kyrka. Foto: Lars Gahrn.

På den tiden, då tågen ännu stannade vid Mölndals Övre station, tog min far ibland med mig till Borås. Där tittade vi på det mesta, som då fanns att se, men Borås museum gjorde starkast intryck på mig och stannade kvar i minnet. Borås museum drog mig tillbaka till knallestaden. Här på denna gammelgård befann man sig då i stadens utkant, nästan ute på landet. Byggnaderna ligger högt på en ås och kringstrålas av ljus. Inte kan man väl glömma en sådan plats! Lördagen den 8 april 2017 skulle Föreningen för Västgötalitteratur hålla årsmöte i Borås museum. När Niklas Krantz undrade, om jag ville följa med dit, tackade jag genast ja. Givetvis tittade vi på åtskilligt både under vägen dit och under hemvägen. Den största behållningen var likafullt Ramnaparken med Borås museum.

Wilhelm von Braun – en Boråsförfattare

Lennart Wasling med sin bok om Wilhelm von Braun.

Lennart Wasling med sin bok om Wilhelm von Braun.

Var skulle prosten vara om inte i kyrkan? Ordförande är prosten Johnny Hagberg, Järpås pastorat. Han hade samlat sina medlemmar till årsmöte i ”Ramnakyrkan” eller med andra ord i Kinnarumma gamla kyrka. Här i halvdunklet bland forna tiders kyrkokonst omvaldes styrelsen i laga ordning. Vi fick också pröva på gamla tiders kyrkbänkar, vilket mycket riktigt var en prövning. Sittriktighet och bekvämhet är begrepp, som var mer eller mindre okända på den tid, då dessa bänkar snickrades ihop. Man kom osökt att tänka på slagordet från en känd tillverkare av kyrkbänkar: ”Stoppa plågsamma kyrkobesök!” Årsmötet beslöt om utmärkelser till sina trotjänare Tore Hartung och Håkan Brander samt till ortnamnsforskaren Svante Strandberg, som har behandlat många västgötska ortnamn. I samband med årsmötet höll Lennart Wasling ett föredrag om kända Borås-författare under äldre tid. Själv är Wasling en drivande kraft inom Wilhelm von Braun-sällskapet, vars ordförande han har varit. Han har även skrivit en bok om denne författare. Boken är dels en levnadsteckning, dels en antologi med åtskilliga av von Brauns mest kända och uppskattade dikter. Där finns också åtskilliga dikter, som inte tidigare har varit tryckta, därför att de ansågs vara alltför oanständiga eller råa. Wasling talade åtskilligt om von Braun i sitt föredrag, ty von Braun hade anknytning till Borås. Wasling fick dessutom sålt åtskilliga böcker.

Trögsålda böcker av bestående värde

Denna gång hördes dock en klagan, både från ordföranden Johnny Hagberg och från skattmästaren Sven Olof Ask, att föreningens böcker är svårsålda. Jag anknöt till denna klagan, när jag tackade föreningen för gott arbete och många värdefulla utgåvor. I samband med detta tack överlämnade jag ett exemplar av min bok eller utgåva: ”Christina Hall: vänskapens och livsglädjens värdinna” (2016, 524 sidor) till Hagberg och ett till Ask. Jag framhöll, att samma erfarenhet har de flesta, som ger ut böcker, men att detta inte säger något om böckernas värde. Föreningen för Västgötalitteratur utmärker sig för utgåvor av bestående värde. Dessa böcker kommer att läsas även om 200 år, men vem läser dagens deckare om två århundraden? Ingen.

Lagerhållning viktig

Wilhelm von Braun förde en kringflackande tillvaro och gästade även Borås.

Wilhelm von Braun förde en kringflackande tillvaro och gästade även Borås.

Jag vet, hur det förhåller sig, ty själv sitter jag ibland och läser akademiska avhandlingar från 1600- eller 1700-talet. Även ur sådana kan man plocka åtskilliga uppgifter av värde. Skrifter om ”smala ämnen” har några läsare i dag, några i morgon och några i en ännu avlägsnare framtid, aldrig många men alltid några. Tillsammans blir de, om man sammanräknar alla, riktigt många. Kanske är det så, att en del av dem, som kommer att ha störst behållning av föreningens böcker, ännu inte är födda. Därför är det utmärkt, att föreningen ägnar sig åt lagerhållning. Föreningen för Västgötalitteratur har köpt in församlingshemmet i Synnerby och lagrar där sina och Skara stiftshistoriska sällskaps böcker. Jag har märkt, att många år kan förgå innan alla de, som är intresserade av ämnet, får veta, att en bok finns. När jag sitter och läser bokauktionskatalogerna från Föreningen för Västgötalitteratur, upptäcker jag ständigt böcker, som jag inte hade en aning om. Likaså är det med andra. Även de mest välunderrättade missar mycket. Därför är det viktigt att hålla böcker i lager, länge, helst mycket länge.

På lång sikt går böckerna åt

Lennart Wasling förevisade även den punsch, som har fått namn efter Wilhelm von Braun.

Lennart Wasling förevisade även den punsch, som har fått namn efter Wilhelm von Braun.

Särskilt vetenskapliga avhandlingar kan vara svårsålda eller svåra att bli av med. Professor Gunnar Olsson (1914-2005) kom att bli en biträdande handledare för mig, när jag skrev min doktorsavhandling. Han påpekade, att avhandlingar visserligen hade en liten läsekrets, ”men du säljer en då och en då. Du skänker bort en då och en då, och så en dag är böckerna slut.” Så hade det gått för honom, trodde han. Vid städning på vinden hittade han emellertid en låda böcker bakom skorstenen. Fyndet gjorde honom glad. Nu hade han återigen möjlighet att förse intresserade med böcker. Själv är jag ofta rådgivare för folk, som skall ge ut hembygdslitteratur. ”Tryck inte alltför få exemplar”, brukar jag säga. ”På lång sikt går de åt. Det är viktigt, att böckerna räcker så länge som du lever, ty folk kommer att leta upp dig och höra av sig även när du sitter på ett ‘äldreboende’.” Axel Möndell (1910-1996) jagades så länge han levde av folk, som undrade om han inte hade något exemplar av det stora verket ”Mölndal, Kållered och Råda i ord och bild” (1952) kvar. Det hade han inte, och visst var det tråkigt att behöva säga nej, när folk ringde. Krokslätts krönikör Thomas Ericsson (1931-2010) tryckte på min inrådan sin bok ”Krokslättsbilder” (1997) i 2000 exemplar. Mot slutet av sitt liv misströstade han om att få sålt alla dessa böcker. Han fick mycket riktigt inte vara med om att sälja den sista lådan med böcker, men år 2015 kunde hans maka Elna, glad över intresset för boken, sälja den sista lådan till mig och Mölndals Hembygdsförening. Föreningen Gamla Krokslättspojkar och Mölndals stadsmuseum hade köpt de näst sista lådorna. Även Föreningen för Västgötalitteratur kommer att få se sina boklådor försvinna. Dock hoppas jag, att det inte blir tomt i Synnerby församlingshem utan att man fyller på med lådor, som innehåller nyutkommen litteratur. Föreningen vågar ge ut böcker med bestående värde och har därför en angelägen uppgift i vår alltmer kommersialiserade värld.

Klicka här för denna artikel som pdf

Föreningen för Västgötalitteratur i Trollhättan

Många böcker, tjocka böcker och värdefulla böcker utges av Föreningen för Västgötalitteratur. Lättsålda är de inte, fastän de är av bestående värde. Hur är denna utgivning möjlig i vår tid, när förlagen blir mer och mer ointresserade av vetenskap och källutgåvor?

En mansbörda böcker

Villa Elfhög i Trollhättan blev mötesplats, när Föreningen för Västgötalitteratur höll årsmöte. Foto: Lars Gahrn.

Villa Elfhög i Trollhättan blev mötesplats, när Föreningen för Västgötalitteratur höll årsmöte. Foto: Lars Gahrn.

Förklaringen till denna utgivning är brinnande intresse hos medlemmarna och frikostiga sponsorer (fonder och stiftelser). Det är inte ofarligt att infinna sig på föreningens årsmöten och bokauktioner. Man har svårt att låta bli att köpa böcker, fastän man är plågsamt medveten om att alla bokhyllor sedan länge är fyllda. Niklas Krantz är styrelseledamot i föreningen och erbjöd mig att följa med till årsmötet i Trollhättan lördagen den 23 april 2016. Trots fyllda bokhyllor och belamrade skrivbord kunde jag inte tacka nej till ett sådant erbjudande. Jag föresatte mig dock att inte köpa några böcker. Frånsett en tunn kyrkobeskrivning om Skepplanda kyrka, inköpt i kyrkan, köpte jag inte några böcker under resan. Jag hade ändå med mig så många böcker jag orkade bära, när jag återvände hem. Niklas Krantz hade nämligen meddelat, att jag skulle följa med honom till årsmötet. När vi kom till Villa Elfhög i Trollhättan, stod där en kasse med recensionsböcker och väntade på mig.

Möte i Villa Elfhög

Trollhättan firar under 2016 sitt hundraårsjubileum som stad. Föreningen hade hyrt in sig i Villa Elfhög, Antenor Nydqvists slottsliknande palats vid kanalen och järnvägen. Antenor Nydqvist ägde och ledde Nohab, Trollhättans stora ”moderindustri”. Företaget gick mycket bra och utvecklades. Allt detta avspeglas i den praktfulla inredningen och i husets ståtliga yttre. Palatset byggdes 1878-1880, när företaget ångade framåt som ett kraftfullt lokomotiv. (Denna mekaniska verkstad har blivit mest känd för sina utmärkta ånglokomotiv.) Årsmötet hölls i den forna matsalen. Kaffe och smörgåsar serverades senare i salongen. Mycket förändras med åren.

Tack för värdefull verksamhet

Ordförande Johnny Hagberg och pristagarna Anna och Anders Lokrantz.

Ordförande Johnny Hagberg och pristagarna Anna och Anders Lokrantz.

Årsmötet var ett snabbt överstökat återvalsmöte. Själv hör jag hemma i Mölndal, nere i de gamla ”Utlanden”, som visserligen hörde till Västergötland men ansågs ligga så långt bort från landskapets kärna (i Skaraborg), att de kallades ”Utlanden” eller utmarkerna. Som ”utlänning” kan jag berömma den västgötska föreningen utan att beskyllas för självberöm. Under punkten ”övriga frågor” tog jag tillfället i akt att göra ett inlägg. Jag framförde ett tack till hela föreningen för dess verksamhet. Det är mycket värdefullt att ha en förening, som sysslar med livets väsentligheter. Hela föreningen kan tyvärr inte medaljeras, men den har en ordförande, som i allra högsta grad sysslar med livets väsentligheter både som ordförande och präst.

Mariamedaljen till Hagberg

Under 2015 fyllde både Göteborgs domkyrka och Mariakyrkan inom domkyrkoförsamlingen 200 år. Till jubileet präglades en minnesmedalj, som visar Mariakyrkan. När Johnny Hagberg fick veta, att en Mariamedalj hade präglats, blev han mycket intresserad. Han är intresserad av jungfru Maria i evangelietexter, kyrkoåret, folktron och den kyrkliga konsten. Vem skall ha en Mariamedalj, om inte han? Böcker kan man inte ge honom. Han har redan alldeles för många böcker, och åtskilliga av dem har han givit ut själv. Även medaljer har han fått åtskilliga under årens lopp, men idag går han omkring med naken kavaj. Därför vill jag sätta en Mariamedalj på hans kavaj. Så skedde även, men Hagberg var inte den ende som fick utmärkelser under denna dag.

Årets västgötabok

Johnny Hagberg och föredragshållaren Allan Johansson.

Johnny Hagberg och föredragshållaren Allan Johansson.

Föreningen för Västgötalitteratur delar varje år ut priset ”årets västgötabok”, tidigare ”årets vackraste västgötabok”. Priset för 2015 gick till Anna och Anders Lokrantz för deras bok ”Lustresande och bärsöndagar – när turisterna kom till Kinnekulle” (utgiven av deras förlag: Lokrantz Förlag HB). De båda makarna fick dels ett inramat diplom att hänga på väggen, dels en motivering, som är så uppskattande och träffande, att även den bör inramas och hängas på väggen. Boken har fått idel uppskattande omdömen. Den skildrar turismens barndom i Kinnekullebygden, som hade och har många fördelar: vacker natur, storslagna utsikter, historiska minnen och goda kommunikationer. Allt detta föreligger också den dag som idag är, men konkurrensen om turisterna har förvisso hårdnat. Man vågar därför tro, att boken kan bidraga till att dra turister till bygden även i våra dagar.

200 år åt framgång

Trollhättan fyller 100 år under 2016, men stadsprivilegierna kom som en bekräftelse på samhällets framgång och befolkningsökning. Man kan räkna med drygt 200 framgångsrika år för Trollhättan. År 1800 invigdes den första kanalen, som på alla sätt var betydelsefull för bygdens utveckling. Trollhättebon och författaren Allan Johansson berättade i ord och bild om dessa 200 framgångsrika år. Han har även skrivit tre romaner om Trollhättan genom tiderna (utgivna av hans förlag: Allan Johanssons Förlag AB). Nytillkomna böcker fanns till påseende och försäljning. Medlemmarna hade mycket att samspråka om under kaffet.

Klicka här för denna artikel som pdf