Musikkårer gav mersmak

Varje regemente skulle ha en musikkår eller blåsorkester. Efter andra världskriget hade vi 50-60 militärmusikkårer i vårt land. Militärmusikerna har betytt ofattbart mycket för musiklivet i Sverige. Även många helt civila musikkårer fanns runtom i våra bygder, framför allt inom Frälsningsarmén.

Blåsorkesterfestival

Mölndals stadsmusikkår vid dammen i Gunnebos trädgård. Vykortsbild. (Ett tack till Frode Lyngsaa.)
Mölndals stadsmusikkår vid dammen i Gunnebos trädgård. Vykortsbild. (Ett tack till Frode Lyngsaa.)

Sedan den tiden har nästan alla militära musikkårer försvunnit, men många av de civila har levt vidare. Under Kulturkalaset i Göteborg 2015 anordnades en Blåsorkesterfestival vid och i Kronhuset, Göteborgs eget riksdagshus. Sex musikkårer spelade för en ständigt växlande publik, den ena efter den andra, från klockan tolv till kvart i sex. Jag var där och upptäckte till min förvåning, att jag inte bara är musikintresserad utan tydligen mycket musikintresserad. Jag var med från det första musikstycket till det sista och kunde inte slita mig från konserterna. Jag skall berätta litet om vad jag var med om.

Stor dansglädje och skicklighet

Först ut var Kungälvs musikkår, som inledde med Kronobergs regementes marsch av Carl Latann. Om någon tror, att militärmarscher från forna tider hör historien till, blir vederbörande snabbt tagen ur sin villfarelse, när han inne i marschen hör en i dessa yttersta dagar mer än välkänd melodi klinga. Ulf Lundell har ur denna marsch hämtat melodin till sin mest kända sång ”Jag trivs bäst i öppna landskap”. Andra marscher som spelades var Anchors aweigh från amerikanska flottan och Svensk fallskärmsjägarmarsch. Då och då framträdde Kungälvs drillflickor till musiken. De gjorde stor lycka och ett starkt intryck på oss åskådare. Flickorna dansar enastående skickligt och har rentav akrobatiska talanger. Av osäkerhet eller ängslan märkte man inte ett spår. Tvärtom utstrålade de en smittande dansglädje eller rentav lycka över att dansa och få framträda. Flickorna bytte dräkter till de olika numren och förhöjde påtagligt musikens verkan. Musikkåren och drillflickorna stod för en inledning, som inte kunde överträffas.

Utmärkt från Jonsered

Även de andra musikkårerna visade sig emellertid vara skickliga och fullt jämförliga med Kungälvs. Som nummer två kom Jonsereds musikkår under ledning av Magnus Jönsson. Han är en erfaren underhållare, som kåserar mellan musikstyckena med skämtsamma utläggningar, varvade med åtskilliga tänkvärdheter. Han är skicklig på att locka fram de mest melodiösa klangerna i underhållningsmusiken. Jonsereds anrika (i verksamhet redan 1860) och välrenommerade musikkår stod med andra ord för en utmärkt fortsättning.

Två kvinnliga dirigenter

Mölnlycke blåsorkester tog därefter vid med mjuka och vackra klanger. På grund av sitt militära ursprung har musikkårerna i äldre tid i huvudsak varit sammansatta av män. Inom Frälsningsarmén har det emellertid aldrig varit så, och även i övriga musikkårer finns nu – i stort sett – lika många kvinnor som män. Mölnlycke blåsorkester överträffar dock de flesta genom att ha två kvinnliga dirigenter. (I jämställdhetens namn hade man en man som konferencier.)

Hyreskrav blev för mycket

Kungälvs drillflickor dansar med skicklighet och smittande glädje. I bakgrunden står Kungälvs musikkår. Foto: Lars Gahrn.
Kungälvs drillflickor dansar med skicklighet och smittande glädje. I bakgrunden står Kungälvs musikkår. Foto: Lars Gahrn.

Göteborgs Musikkår gav oss litet grand musikhistoria, nog så tänkvärd för alla beslutsfattare. Orkestern bildades av Lennart Hillman, legendarisk musikledare och marschkompositör i Mölndal. Kåren hette då Mölndals stadsmusikkår, vilket så småningom blev Mölndals musikkår. I Mölndal slog man ihop Kulturnämnden och Fritidsnämnden för många år sedan. En del av fritidspolitikerna var mindre angelägna om musiken. De drev igenom att musikkåren skulle betala hyra för sina repetitionslokaler. Då fick musikerna nog och flyttade över till grannstaden Göteborg och blev Göteborgs Musikkår. Får vi be om bättre villkor för musikkårerna?! Även trogna och tåliga kulturarbetare kan få nog. Framträdandet präglades av grundaren, Lennart Hillman (1921-1979). Hillman var skicklig i konsten att arrangera musikstycken för andra instrument än de ursprungligen avsedda. Dag Wiréns Marcia var skriven för stråkorkester, men Hillman arrangerade denna marsch för blåsorkester. Han var stolt över sitt arrangemang och berättade vid tillfälle för tonsättaren själv, att han hade gjort ett arrangemang för blåsorkester av Marcia. Hillman visste inte, att Wirén icke uppskattade mässingsmusik. Tonsättaren lär ha fräst till: ”Det är då själva f-n, att man inte skall få ha någonting i fred!”

Musikkåren spelade icke desto mindre Hillmans arrangemang av Marcia. Vi åhörare kunde snart slå fast, att Hillman hade rätt och Wirén fel. Man spelade även Västkustsallad, ett potpurri av västkustmelodier. Kanske skulle man kunna gå vidare med en cd-skiva med Lennart Hillmans verk?

Lyft fram våra musikkårer!

Drillflickorna har akrobatiska talanger och bygger ”tablåer” i god gammal stil.
Drillflickorna har akrobatiska talanger och bygger ”tablåer” i god gammal stil.

På samma sätt gav Polisens musikkår (bildad 1934) och Göteborgs blåsarsinfonietta konserter med skickligt framförda musikstycken och mycket intressant musikhistoria mellan varven. De gav oss ytterligare ett par exempel på att musikkårer också i dessa yttersta tider lever vidare och spelar utmärkt. Presentatörerna var både trevliga och kunniga. Frågan blir då: Får musikkårerna den uppmärksamhet, som de är värda? Tyvärr måste jag besvara denna fråga nekande. Där fanns visserligen hela tiden gott om åhörare i Kronhusets konsertsal, men där var aldrig fullsatt. Jämför man dessa åhörarsiffror med åhörarsiffrorna för rock- och popkonserter, måste man säga, att antalet åhörare i Kronhuset var på tok för litet. Här bjöds musik av bästa slag och musik med stor variation. Trenderna styr, och trenderna är orättvisa. Viss musik gynnas för mycket, och annan missgynnas i stället högst orättvist. Därför är det glädjande att Kulturkalasets arrangörer ordnade denna Blåsorkesterfestival. Vi hoppas, att den återkommer, och att våra musikkårer får större uppmärksamhet. De förvaltar ett viktigt kulturarv samtidigt som de obehindrat rör sig i nutiden. Kulturarvet visar sig dessutom ofta vara en del av framtiden. Om fler rock- och popartister gör som Ulf Lundell och lyssnar till militärmarscher, kanske även de finner användbara melodier i dessa musikstycken. På så vis kan förhoppningsvis fler ”superhits” tillkomma. Eller skall vi säga örhängen, schlagers, slagdängor och evergreens? Utvecklingen är stor inom den musikaliska världen även vad gäller benämningarna.

Klicka här för denna artikel som pdf

Så ordnar man sekelskiftesdagar

Vad gör man för att en sekelskiftesdag skall få deltagarna att tänka på förra sekelskiftet? I Marstrand har man lång erfarenhet av att anordna sekelskiftesdagar, och jag skall nu berätta hur man gjorde 2014 till ledning för andra.

Veteranbilar

Marstrand uppblomstrade som badort under 1800-talet, och bebyggelsen, som vi ser idag, kunde man – åtminstone vad gäller huvuddragen – se även vid förra sekelskiftet. Dessa hus kan man se varje dag, men under sekelskiftesdagarna rullar även gamla bilar på Marstrands gator. Noga räknat, var bilarna lätt räknade i hela Sverige vid förra sekelskiftet, men man måste tolka sekelskiftet på ett töjbart sätt, om det skall kunna bli något. I och med att Marstrand var (och är) en badort satsar man även på att visa folk i dåtida baddräkter.

Dubbla baddräkter

En krympling i trasiga kläder – så kunde det se ut på Marstrands gator under förra sekelskiftet. Foto: Lars Gahrn.
En krympling i trasiga kläder – så kunde det se ut på Marstrands gator under förra sekelskiftet. Foto: Lars Gahrn.

Varje år anordnar man det så kallade ”Kungadoppet”. Män och kvinnor i dåtida baddräkter gymnastiserar först på stranden och kastar sig sedan i det kalla vattnet, som de lämnar tämligen omgående. Den tidens baddräkter var visserligen näst intill heltäckande, men när de hade blivit blöta, klistrades tyget mot kroppen och avslöjade på ett helt annat sätt än förut kroppens former och behag. Denna effekt var känd också bland 2014 års badflickor, som hade tagit på sig nutida baddräkter under dräkterna från förra sekel­skiftet. Man såg ingenting av de nutida baddräkterna före doppet, men efteråt framträdde de tydligt. Man kan säga, att 2014 års badflickor var mer viktorianska än viktorianerna själva. Denna nygamla klädsel var ett nytt sätt att föra åskådarnas tankar till förra sekel­skiftet.

Krympling i trasiga kläder

Kungen och hans följe stiger i land och välkomnas av kommendanten på Carlstens fästning.
Kungen och hans följe stiger i land och välkomnas av kommendanten på Carlstens fästning.

Under detta kalla veckoslut ville folk nog inte alltför länge gå omkring i baddräkter, även om dessa skulle vara både torra och dubbla. Framför allt hade man folk i fin­kläder, som kunde föra tankarna till tiden kring sekelskiftet. Bland andra fanns där flera husarer (dock utan hästar). En barfota man i slitna kläder, något smutsig och stödd på två kryckor (en under vardera armen) brukar uppenbara sig i Marstrand varhelst folk samlar sig. En sådan gestalt har en stor uppgift som en påminnelse om de breda folklagren. Fattigdomen var stor för mer än ett århundrade sedan. Barfota, smutsiga män­n­iskor i trasiga kläder var ett vanligt och alldagligt inslag i gatubilden.

Marstrandsfångar önskas

Vid sekelskiftesdagar klär sig de flesta emellertid i herrskapskläder. Dels tycker man i allmänhet, att det är roligare att spela herrskap än fattiga tiggare. Dels finns herrskapskläder bevarade, men vem sparar slitna och trasiga paltor från samhällets olycksbarn? I Vaxholm har man låtit sy upp ”grågubbekläder”, arbetskläder för tvångsintagna kronoarbetskarlar. Här i Marstrand borde man sy upp ett antal uppsättningar av fångkläder. Fångarna på Carlstens fästning hade visserligen försvunnit från Marstrand redan före förra sekelskiftet, men fångar hörde hemma på Marstrand och är användbara i många sammanhang.

Majestätisk konung

Denna mycket vackra bil såg man på kajen.
Denna mycket vackra bil såg man på kajen.

Den mest uppmärksammade gästen i Marstrand var Hans Majestät Konung Oscar II. Han anländer än idag årligen till staden på ångaren Bohuslän. I vardagslag lystrar konungen till namnet Anders Arnell, men under sekelskiftesdagarna är Arnell inte att känna igen. Konungen hälsas välkommen till Marstrand av kommendanten på Carlstens fästning, Eiwe Svanberg. Även ångfartyg kan ha svårt att hålla tidtabellen. Folkets väntan på landsfadern kan bli lång. Här i Marstrand gav en kvinnlig gymnastik­grupp en uppvisning. Gymnastiken var till en början en halvmilitär verksamhet, och det hade man tagit fasta på här i Marstrand. Jonsereds musikkår spelade med sedvanlig kläm och sedvanlig skicklighet. Några av de herrskapsklädda började dansa på kajen. Därefter kom ångaren Bohuslän, vederbörligen försenad. Eiwe Svanberg hälsade kungen med att tal, och seden krävde, att kungen skulle svara. Oscar II var en framstående vältalare, men ibland hamnade han i lägen, då han egentligen inte hade någonting att säga. En framstående talare skall dock kunna hålla tal, fastän han inte har något att säga. Arnell spelade mycket skickligt en kung, som inte har särskilt mycket att säga men behändigt väver ihop ett tal av vältalighet och allmänna fraser. En man, som alltid står i uppmärksamhetens mitt, kan lätt drabbas av förhöjd och överdriven självkänsla. Arnell spelar mycket skickligt en man, som har fått en liten släng av denna sjuka. Samtidigt är han den borne kavaljeren, som chevalereskt kysser kvinnorna på hand och artigt samspråkar med dem. Konungens landstigning och välkomnande i Marstrand var förr en föreställning och är så än i dag tack vare alla medverkande och främst bland dem alla Anders Arnell i spetsen för sitt kungliga följe, framför andra Claes Milde, som gestaltar Victor Ankarcrona med stor skicklighet och utmärkt följsamhet gentemot sin kunglige herre. Här får vi uppleva skicklig teater utan överdrifter i språk och i spelsätt.

Klicka här för denna artikel som pdf

Partille ger salut åt sina nya medborgare

Partille har åtskilliga inslag i sitt nationaldagsfirande, som är väl värda att tas upp även på andra håll. Den 6 juni 2013 var jag på plats vid Partille herrgård (även kallad ”slottet”) för att iakttaga och anteckna. Jag fick vara med om så mycket, att jag beslöt att skriva en artikel för att dela med mig av alla uppslag.

Terrass blev scen

Platsen var väl vald. Herrgården är byggd på krönet av en bergshöjd, och sluttningen är terrasserad, alldeles som på Gunnebo i Mölndal. Samme arkitekt, nämligen Carl Wilhelm Carlberg, var inblandad på bägge ställena. Tack vare terrasserna har man en upphöjd scen, terrassen närmast slottet, och en parterr för oss åskådare, nämligen terrassen nedanför.

Gustavianerna dansade

Salut åt våra nya medborgare! Foto: Lars Gahrn.
Salut åt våra nya medborgare! Foto: Lars Gahrn.

Arrangörerna vill gärna sätta färg på sådana tillställningar, och Partilles grepp visade sig mycket lyckat. Man hade bjudit in den kulturhistoriska före­ningen Westgiötha Gustavianer, som uppträd­er i uniformer och herr­skapskläder från den gustavianska tiden (1771 – 1809) och numera även från Karl-Johanstiden där­efter. Gustavianerna inled­de med att dansa tre högreståndsdanser, däribland en dans till melodin ”Gustafs skål”, som har blivit föreningens signaturmelodi. Folkdanslag är vanliga under nationaldagsfirande, men här fick vi en variation på detta uppskattade tema: dräkter, musik och danser är andra än de, som vi är vana vid. Danserna var stilfulla, trevliga och väl genomförda.

Salut för nya medborgare

Gustavianerna hade också några soldater med flintlåsgevär, och med dem sköt man salut för Partilles nya medborgare. Svartkrut smäller högt, och saluten hördes vida omkring. Inger René och Märta Johansson hälsade de nya medborgarna välkomna. Inte färre än tio var där, män, kvinnor och barn. De nya medborgarna fick bordsstandar. Uppenbarligen låg mycket förarbete bakom denna hälsning. På ställen, där enbart allmänna inbjudningar har gått ut, händer det nämligen ibland, att man inte har några nya medborgare att hälsa välkomna. De nya medborgarna har ofta sina rötter i länder, där man gör klokt i att inte visa sig inför offentligheten. Här i Partille måste man ha förarbetat genom att ringa runt och framföra personliga inbjudningar. Tio personer är en hög siffra, som vittnar om omsorg och vänlighet i förberedelserna.

Ingenting fick bli för långt

Två musikkårer bjöd på vacker musik.
Två musikkårer bjöd på vacker musik.

Både åhörare och medverkande stod upp under firandet vid slottet. Med nödvändighet måste firandet därför bli kort­varigt. De tal, som hölls, var kortfattade, men Kristina Svensson och Inger René fick sagt många väsentligheter ändå. Att vara svensk är ungefär detsamma som att ha vunnit på trisslott, framhöll Kristina Svensson. Vi svenskar har många förmåner, och självklart skall vi dela med oss av vår rikedom. Inger René citerade prins Daniel. Att vara svensk medborgare är att dela språk, dela plats på jorden och dela gemenskap. Man hade sörjt för god musik. Kina Nyman sjöng till ackompanjemang av Bosse Stenholm. Jonsereds Musikkår spelade, liksom Kulturskolans Blåsorkester. Alla hade dock begränsad tid, och efter 40 minuter var det dags för oss alla att tåga iväg till hembygdsgården.

Förflyttning till hembygdsgården

Hemvärnet tågade först, följt av Jonsereds Musikkår och Gustavianerna. Därefter kom allmänheten och sist Kulturskolans Blåsorkester. Vi tågade nedför Carl Wilhelm Carlbergs allé, och hemvärnet gick klokt nog gåsmarsch, så att barnfamiljer med barnvagn och föräldrar med små barn vid handen utan svårigheter kunde följa med. Man hade lyckats göra firandet till en fest för alla åldrar. Blåsorkestrarna har en rik repertoar av marschmusik, och musikerna underlättade vandringen, som gick från slott till koja, från tätorten till landet.

Rikt program hos hembygdsföreningen

Partille trevliga och välhållna hembygdsgård.
Partille trevliga och välhållna hembygdsgård.

Hembygdsgårdens gräsma­tta blev snart fullsatt. Här kunde man slå sig ned i gräset. Jonsereds Musikkår spelade från en något upphöjd äng i bergsslutt­ningen. Kulturskolans kam­markör sjöng. Även barnen skulle ha sitt. Trollkarlen A:son B:son C:son gjorde stor lycka med sin skämtsamma trolleriförest­ällning. Om barnen är nöjda och glada, är föräldrarna lyckliga. Stämningen var mycket god i hembygdsföreningens trädgård. Westgiötha Gustavianer dansade ytterligare några danser och bjöd avslutningsvis upp ett antal personer ur publiken, däribland trollkarlen A:son B:son C:son. På kort tid lyckades Gustavianerna lära upp sina elever och trollband på nytt publiken (lätt gjort med en trollkarl i danstruppen).

Bra samarbete gav salomonisk lösning

Att dela upp firandet mellan två platser visade sig vara mycket lämpligt. Hos hembygdsföreningen behövde man inte titta på klockan. Här kunde folk slå sig ned, dricka kaffe och vara obesvärade. Att tåga iväg från slottet mot hembygdsgården skapade en känsla av delaktighet på ett helt annat sätt än om man enbart stod tillsammans på ett ställe. Man hade ett gemensamt mål, och man förflyttade sig tillsammans. Framför allt skapades genom förflyttningen omväxling. Tack vara denna omväxling kunde man genomföra ett långt program utan att det kändes långt. Här hos hembygdsföreningen började firandet av Svenska Flaggans Dag en gång i tiden. År 2005 blev den 6 juni dock helgdag, och då ville Partille kommun vara med. Firandet har därför fått denna salomoniska lösning att man firar både vid slottet, alltså hos kommunen, och hos hembygdsföreningen. Lösningen är lyckad men kanske svår att ta efter på andra platser. Hur många andra kommuner har två lämpliga platser, belägna på bekvämt gångavstånd?

Klicka här för denna artikel som pdf