Margareta Leijonhufvud uppmärksammad på Gräfsnäs

Margareta Leijonhufvud har återvänt till Gräfsnäs. Hennes far ägde denna egendom, och på hennes tid fanns slottsbyggnaden på ön Loholmen ute i sjön Anten. Hon föddes (förmodligen) 1516. (På den tiden höll man inte så noga reda på årtalen som senare.) År 1536, 20 år gammal, blev hon gift med Gustaf Wasa, Sveriges konung.

Drottning med förtroende

Margareta Leijonhufvud med drottningkrona, riksäpple och spira.
Margareta Leijonhufvud med drottningkrona, riksäpple och spira.

Han var dubbelt så gammal som hon, men han var ännu en man i sin fulla kraft. Under de femton år, som deras äktenskap varade, födde hon tio barn, av vilka åtta uppnådde vuxen ålder. År 1551 avled drottningen, och konung Gustaf blev änkling. När sorgeåret hade gått, gifte han om sig. Den nya drottningen hette Katarina Stenbock och hade även hon hämtats ur högfrälset. Gustaf Wasa tyckte av allt att döma om sin drottning och hade förtroende för henne. Hon fick sköta mycket. Emma Hagström Molin har skrivit en djuplodande uppsats om denna älskade och högt betrodda drottning. (Se Emma Hagström Molin, Margareta Leijonhufvuds drottningskap, artikel i: Historielärarnas Förening, Årsskrift 2006, s. 9-24.) Kungar, kejsare och furstar hade i många fall älskarinnor, men Gustaf Wasa höll sig till sin gemål i stället. Detta är en av förklaringarna till drottningens täta havandeskap.

Prinsessan Desirée avtäckte

Drottningens porträtthuvud från sidan. Foto: Lars Gahrn.
Drottningens porträtthuvud från sidan. Foto: Lars Gahrn.

År 2016, femhundra år efter hennes födelse, avtäcktes ett porträtthuvud, som visar drottningen med krona, i Gräfsnäs slottspark. Denna skulptur har utförts av konstnärinnan Britt-Marie Jern, och den avtäcktes på nationaldagen av prinsessan Desirée, numera friherrinnan Silfverschiöld och bosatt på Kobergs slott inom landskapet. Prinsessan räknar själv släkt med drottningen. Skriver jag så mycket, kan ni själva räkna ut, att även vår konung, vår kronprinsessa och vår arvprinsessa är sentida avkomlingar till drottning Margareta Leijonhufvud och Gustaf Wasa. Fem duktiga döttrar blev bortgifta i Tyskland och födde många barn, som blev gifta med konungar och furstar och spred Wasa-anorna över världen (framför allt över Tyskland). De tre manliga avkomlingarna var dock mindre lyckosamma. Wasa-ätten blev visserligen konungaätt i både Sverige och Polen men utdog på svärdssidan i bägge länderna. Även Brahe-ätten, nära besläktad med Wasarna, är utdöd på svärdssidan, men på spinnsidan är Wasa-ättlingarna otaliga.

Många ättlingar till drottningen

Margareta Leijonhufvuds mest bestående insats är utan tvekan hennes många avkomlingar. Alla svenska regenter (konungar och regerande drottningar) har på ena eller andra sättet varit Wasaättlingar med ytterst få undantag. Dessa undantag är Fredrik I, Karl XIV Johan och Oscar I. Fredrik I och Oscar I var dock bägge gifta med en Wasaättling, nämligen i ena fallet drottning Ulrika Eleonora den yngre och i andra fallet drottning Josefina. Alla dessa Wasaättlingar (med undantag för Erik XIV) kan räkna drottningen bland sina stammödrar. (Gustaf Wasa fick Erik XIV i sitt första äktenskap med Katarina av Sachsen-Lauenburg.)

Res fler statyer!

Julia Källhult vid Margareta Leijonhufvuds porträtthuvud. Foto: Lars Gahrn.
Julia Källhult vid Margareta Leijonhufvuds porträtthuvud. Foto: Lars Gahrn.

Kungastatyer har vi många, men har vi tidigare haft några drottningstatyer? Jag blir lätt förfärad, när jag sitter här och går igenom våra drottningar i mina tankar. Allt vi har är ett stort porträtthuvud av drottning Viktoria vid Solliden på Öland. På 1500- och 1600-talen hörde det till, att man skulle avbilda man och hustru som liggande skulpturer på gravtumban. På så vis har vi liggande skulpturer av Katarina av Sachsen-Lauenburg, Margareta Leijonhufvud och Katarina Jagellonica, (alla tre i Uppsala domkyrka). Under 1700-talet, 1800-talet och 1900-talet, när man började resa statyer av kungar och andra stormän, har man inte intresserat sig för drottningarna. Två porträtthuvuden har vi. Huvudet i Gräfsnäs slottspark är nummer två. Vi har all anledning att visa Gräfsnäsborna all heder för deras insats. Tyvärr har denna insats inte uppmärksammats så mycket som den borde. Jag fick veta, att invigning skulle ske tack vare att jag träffade Julia Källhult, som är verksam i Gräfsnäs, på Lödöse medeltidsdagar. Jag har inte sett några tidningsartiklar av händelsen. Därför har jag skrivit dessa rader. Gräfsnäs är en sevärdhet rikare.

Fontän invigdes

Under Gräfsnäs slottsspel, lördagen den 16 juli, invigdes en fontän i slottsparken av Erik Samuelsson från Antens nätverk. Här i Gräfsnäs finns mycket och anordnas mycket. Många arbetar för att vidareutveckla slottsparken. Gräfsnäs har länge varit ett viktigt utflyktsmål. Alltifrån 2016 finns ytterligare två sevärdheter. Åk till Gräfsnäs – gärna med Anten-Gräfsnäs museijärnväg.

Klicka här för denna artikel som pdf

Lödöse medeltidsdagar

Lödöse av idag är ett mycket lugnt och fridfullt samhälle. Man kan inte ana, att här under medeltiden låg en av Sveriges största och betydelsefullaste medeltidsstäder. Lödöse museum ligger där som en påminnelse om det förflutna, men lugnet och fridfullheten har präglat även denna del av samhället.

Ingång genom museet

Riddaren har fällt upp visiret för att få luft och svalka i sommarvärmen. Foto: Lars Gahrn.
Riddaren har fällt upp visiret för att få luft och svalka i sommarvärmen. Foto: Lars Gahrn.

Kulturföreningen Ljudaborg lyckas dock gång på gång återskapa litet av det myllrande folkliv, den färgprakt och den brokiga handel, som fanns i Lödöse en gång för länge sedan. Lördagen den 4 och söndagen den 5 juni 2016 ordnades Lödöse medeltidsdagar med framför allt en omfattande marknad. Verksamheten har ökat i omfång. I år fyllde marknaden och övriga verksamheter utrymmet bakom museet fram till skogsbrynet och friluftsteatern Ljudaborg, Besökarna gick in i marknaden genom museets reception, vilket är en utmärkt lösning. Museet och marknaden börjar redan i museets reception, eftersom man går in genom museibutiken, som har ett stort och högkvalitativt urval av varor, flera av dem kopior av vikingatida och medeltida föremål. Rummet är som många andra moderna skapelser stort, ljust och luftigt. Man går så att säga stegvis från nutiden in i medeltiden.

Alla slags varor

De medeltida städerna hade ett stort utbud, men ändå var marknaderna av stor betydelse för dem. Under marknadsdagar blev utbudet av varor mycket större på grund av tillresande köpmän. Likaså ökade tillströmningen av folk, som ville handla. Lödöses marknad 2016 var stor. Här fanns det mesta att köpa. Jag och Martin Andersson skulle titta på marknaden. När vi skulle stiga på tåget mot Vänersborg, mötte vi Julia Källhult från Alingsås. Hon är känd från torneringar och slottsspel i Gräfsnäs. Där är hon klädd i historiska dräkter. På Göteborgs Central var hon klädd i nutida plagg. Väl inkommen på marknaden, försvann hon för några minuter och kom tillbaka klädd i fullständig medeltida dräkt: klänning, hårkrans, dryckeshorn vid sidan och ett smycke. Själv inköpte jag tre paket barkbröd från Härjedalen (Skogsknäcke med enbär och bark, bakat av Härjedalsbröd AB i Lillhärdal). Några varor tillverkades på marknaden. Repslagarmuseet från Älvängen hade nämligen ett stånd där. Några medlemmar tillverkade rep inför intresserade åskådare.

Marknaden – en medeltidsutställning

Under pansaret bär riddaren en vadderad jacka, som värmer i sommarsolen.
Under pansaret bär riddaren en vadderad jacka, som värmer i sommarsolen.

Framför allt fanns här sentida avgjutningar av medeltida smycken. Här fanns stora mängder sådant, och allt är bra. Nordisk formgivning stod mycket högt under vikingatiden och medeltiden. Vi har många skickliga konsthantverkare, som gör en stor insats genom att gjuta av dessa vackra smycken. Ibland nyskapar de smycken med gamla som förebilder. Tack vare dessa bodar med smycken och kläder är marknaderna stora medeltidsutställningar. Man förstår klarare än annars, att arkeologerna å ena sidan och hantverkarna å den andra gör halva arbetet var. Arkeologerna gräver fram mynt, smycken, redskap och delar av tyger, men fynden är ofta ofullständiga, skadade och missfärgade. De säger inte den historieintresserade allmänheten särskilt mycket, om de läggs ut i en monter. Om hantverkare nytillverkar fynden, och om tygerna vävs upp på nytt och blir till dräkter, då har man verkligen någonting att titta på. Då får medeltiden liv på nytt. Här på medeltidsdagarna var det som om gamla Lödöse för några dagar hade väckts till liv igen. Här hade man en levande medeltidsutställning.

Varmt under pansaret

Julia från Gräfsnäs, riddar Osborn från Göteborg och riddar Vargtass från gruppen Infensus.
Julia från Gräfsnäs, riddar Osborn från Göteborg och riddar Vargtass från gruppen Infensus.

Icke bara kläder kunde inhandlas på marknaden. Där fanns även hjälmar, svärd, stridsyxor, harnesk, benpansar, armpansar och allt annat som hör till en medeltida riddarrustning. Givetvis kunde man även se bepansrade krigare i strid. Infensus, SMAC och Torpums Compagnie bjöd på stridsuppvisningar, Infensus på tornerspel. Dagarna var varma, och riddarna svettades under pansaret och under sina vadderade jackor, som bars under pansaret, för att detta inte skulle skava på kroppen. Både pansar och vadderade jackor vållade värme och strömmar av svett. Så var det också på den gamla tiden. Under slaget vid Brunkeberg 1471 blev Trotte Karlsson – berättas det – ”het och mycket trött”. Han satte sig ned på marken för att vila ”och sin hjälm uppslog”. (Detta bör betyda, att han öppnade visiret för att få luft.) Då kom ett lod (en kula) och träffade honom mellan ögonen. (Sven Ulric Palme, Sten Sture den äldre, Sthlm 1968, s. 61.) Så illa gick det lyckligtvis inte i Lödöse, men varma och mycket trötta blev de pansrade krigarna. De behövde hjälp både med att ta på rustningsdelarna och med att ta av dem. Det var ”anatomiskt omöjligt” att göra allt detta själv, försäkrade de. Man förstår, hur viktiga väpnarna var. En riddare behövde alltid en hjälpande hand.

Rikt program

Flera andra grupper hjälptes åt att skapa liv och rörelse. Alla gjorde uppskattade insatser. Musikgruppen Bockfot spelade och sjöng. Gycklargruppen Mareld jonglerade och ägnade sig åt akrobatik. Hörsägen Sagoberättare levandegjorde vikingatida eller medeltida berättelser. Lödöse museum genomförde magasinsvisningar. Här på museet hölls också föreläsningar. Många hjälptes åt att dra fram Lödöse och medeltiden ur glömskan. De lyckades bra även denna gång.

Klicka här för denna artikel som pdf