Karl XII:s häst fick en minnessten vid Engsö slott.

Vid Engsö slott, som ligger på en ö i Västmanland, står ett tidigt minnesmärke över Karl XII och hans tid. Märkligt nog är stenen rest till minne, inte av konungen själv, utan över hans häst. Där står: ”Konvng Carl XII:s sista häst stört anno 1740”, allt skrivet med versaler. Vad i hela fridens namn är detta?

Här störtade Karl XII:s häst

Minnesstenen över Karl XII:s sista häst. Foto: Lars Gahrn.

Efter Karl XII:s död i Norge 1718 fördes hans ridhäst till Engsö, dit den bör ha anlänt i början av 2019, alltså för 300 år sedan. Där ägnades den ”all den vård och omsorg, som bara kunde komma en kunglig häst till del.” En natt hade en stallknekt hängt sig i stallet. Hästen blev skrämd och slet sig. När stallfolket öppnade stalldörrarna på morgonen, skenade hästen ut, bländades av dagsljuset och rusade in i muren, som avskiljer slottsområdet från stall och ladugård. Hästen störtade och dog. På dödsplatsen restes denna minnessten. Så berättar grevinnan Hedvig Piper. (Hedvig Piper, Engsö från medeltid till nutid, 2003, s. 65.) Detta hände alltså 1740. Hästen hade överlevt sin konung med drygt tjugo år.

”Sagan om Hästen”

Engsö slott hyser många historiska minnen och är ett mycket sägenomsusat herresäte.

Detta år, alltså 1740, utgavs Olof von Dalins berömda berättelse ”Sagan om Hästen”. Sverige uppträder här som en häst, och kungarna framställs som hästens ryttare. Nu börjar det bli riktigt intressant. Olof von Dalin var Karl XII-kultens överstepräst och skrev dikter till årsdagen av kungens död. Dessa upplästes i det fosterländska sällskapet ”Awazu och Wallasis”. Dessutom var von Dalin god vän med greven och grevinnan Piper på Engsö, där han bodde långa tider som högt ärad gäst. Författaren har åtminstone hört talas om den ”kungliga hästen”, kanske även både sett den och klappat den. Enligt egen utsago skulle von Dalin ha sett sagans häst, men jag återkommer till detta.

Fick författaren uppslaget från Engsö?

Brandklipparen enligt en målning av Ehrenstrahl.

Har han härifrån Engsö fått uppslaget till ”Sagan om Hästen”? Det är givetvis mycket möjligt. Jag vill framhålla några viktiga omständigheter. Författaren framställer kungarna som ryttare, men efter Karl XII:s död fick hästen – enligt sagan – inte någon ny ryttare. Detta är märkligt, eftersom Karl XII:s efterträdare, konung Fredrik I, var en skicklig kavalleriofficer och en god ryttare. Efter Karl XII:s död fick ”Grållen”, så heter hästen, stå i stallet vid krubban. Ett gott hjonelag (äkta par) lagade om honom. Ibland spändes han för en kärra (en karriol), som han fick dra. ”I det ståndet var han nu, då jag sist såg honom”, skriver von Dalin. Författaren påstår alltså att han då och då såg ”Grållen”, som hade fått lindrigare tjänstgöring efter Karl XII:s död och inte längre användes som ridhäst. Likheterna mellan Grållen i sagan och Karl XII:s sista häst på Engsö är således påfallande. Mycket talar för att uppslaget till ”Sagan om Hästen” kommer från Engsö, och att bakgrunden till sagan är mer verklighetsförankrad än vad vi föreställer oss.

Karl XII hade många hästar.

Uno Modin skrev en ungdomsbok om Brandklipparen.

Vem, som kom upp med tanken att resa en minnessten på platsen, där hästen hade störtat, vet vi inte. Det skulle vara intressant att få veta. Olof von Dalin hör dock till de misstänkta. Däremot kan vi snart slå fast, att stenen har ett visst källvärde. Karl XII:s häst hette som bekant Brandklipparen och blev liksom sin ryttare mycket sägenomsusad. I sin dikt ”Brandklipparen”, som ingår i samlingen ”Svenska bilder”, har Carl Snoilsky sammanfattat vad som berättades om Brandklipparen. Karl XI skulle ha fått hästen under slaget vid Lund 1676. Konungen red sedan denna häst under hela sitt återstående liv. Karl XII red på Brandklipparen redan som barn. Sedan följde hästen med på fälttågen ända till Lund 1718, kort före kungens död. Där störtade den mer än 40-åriga hästen. Man har menat, att denna häst måste ha varit för gammal för att vara med så länge. Man har menat, att Karl XI och Karl XII sannolikt har haft flera hästar med det gemensamma namnet Brandklipparen. Exempelvis Yngve Kernell gör sig till tolk för denna uppfattning i nyutgåvan av Carl Grimbergs historieverk Svenska folkets underbara öden (del 5, 1962, s. 107). Minnesstenen visar, att denna uppfattning är riktig. Talar man om ”Carl XII:s sista häst”, förutsätter man, att konungen har haft många hästar, den ena efter den andra. En djärv och outtröttlig ryttare som Karl XII förbrukade rimligtvis många hästar. Tanken att Karl XII skulle ha medfört en mer än trettioårig häst till Ryssland och Turkiet är närmast befängd. Han behövde unga, snabba och starka hästar. Att döma av den sista hästens långa livslängd, var Karl XII:s ”sista häst” en unghäst under fälttåget i Norge 1718. Gammal blev den först under sin långa vilotid på Engsö.

Lars Gahrn

Kanonkulorna kom som Guds straff

Älvsborgs fästning på den svallande Älvsborgsfjorden. Vykortsbild.

År 1719 höll Tordenskiolds dansk-norska flotta på att skjuta sönder Älvsborgs fästning. Många fruktade att fästningen skulle falla, men tack vare garnisonens tapperhet och uthållighet gav fienden upp. Älvsborg var räddat. Därmed hade även Göteborg klarat sig. Man var stolt över denna bedrift och lät därför fiendens kanonkulor sitta kvar i kanontornets murar. Där sitter de än i dag. De skall erinra om garnisonens tapperhet och mana andra att på samma sätt vara tappra och uthålliga.

Kortspel på läktaren

Kanontornet på Älvsborgs fästning. På väggen sitter ännu kanonkulor kvar sedan belägringen 1719. Foto: Lars Gahrn.

Det kunde emellertid inte hjälpas, att folk i allmänhet ofta tolkade kanonkulorna på ett helt annat sätt än vad som var avsett. Människorna på den tiden var vana att tolka alla slags hemsökelser och olyckor som Guds straff över människornas synder. Vilka synder kunde då fästningens tappra försvarare tänkas ha begått? Kanonkulan i fästningskyrkans vägg har tilldragit sig stor uppmärksamhet: ”En sägen berättar att några soldater satt på läktaren och spelade kort. Kulan skulle ha slagit av benet på en av mannarna. Detta tog prästen som ett strafftecken för det då rådande ofoget att spela kort i kyrkan.” (Kanonkulan i kyrkväggen, artikel i Göteborgs-Posten 4/7 1984.) Jag betvivlar, att några soldater satt och spelade kort under pågående beskjutning av fästningen. De hade nog fullt upp med att betjäna kanonerna. Däremot kan man mycket väl tänka sig, att soldater har spelat kort här uppe på läktaren under gudstjänsten. Prästen såg dem inte nerifrån altaret, och befälen hade förmodligen de bättre platserna nere i kyrkan. De bakre platserna på läktaren var ståplatser, och då kunde det nog vara frestande att obemärkt sätta sig på golvet och dra fram kortleken.

Kungaporträttet satt över krucifixet

Satt mannarna kanske och spelade kort häruppe på kyrkläktaren? I varje fall gjorde de nog inte så under själva belägringen.

Vad gäller kanonkulorna i ytterväggen har arkivarien och filosofie licentiaten J.B.L.D. Strömberg hört en märklig förklaring: ”Mina associationer om Nya Älvsborg är annars mest knutna till att Karl XII var ofin nog att hänga sitt eget porträtt ovanför krucifixet, vilket enligt någon guidad beskrivning skulle ha uppväckt vrede uppifrån himlahöjden, så att fästningens vägg blev tapetserad med fastnaglade kanonkulor.” Karl XII:s porträtt hänger ovanför altaruppsatsen, som innehåller en bild av Kristus på korset. Många har under årens lopp uppmärksammat, att kungens porträtt sitter högre upp än altaret, men hopkopplingen av konungens porträtt med kanonkulorna måste sägas vara mycket säregen. Altaret och krucifixet sitter lagom högt upp för att gudstjänstdeltagarna skall ha dem för ögonen, men konungens målning undgår nog många. Den sitter helt enkelt alltför högt upp. Trots allt har nog Frälsaren en bättre plats än kungen, men å andra sidan är det ju inte riktigt passande, att kungen är högre uppsatt än Frälsaren. Många har under årens lopp anmärkt på detta. Folket på läktaren såg dock konungens bild bättre, under förutsättning att mannarna inte hade satt sig ned på golvet för att spela kort i skydd av läktarbarriären! Som sagt, kulturminnen kan användas till mycket. De har använts som maning att inte sätta människor högre än Gud, och de har använts som varning mot kortspel. Har inte kanonkulorna någon nutida sedelärande innebörd? Fler uppmanas att höra av sig!

Läs vidare

Anders Bothén, Nya Älvsborg. (Kortfattad handledning som gick ut i flera upplagor.)

Lars Gahrn