Karl XII:s häst fick en minnessten vid Engsö slott.

Vid Engsö slott, som ligger på en ö i Västmanland, står ett tidigt minnesmärke över Karl XII och hans tid. Märkligt nog är stenen rest till minne, inte av konungen själv, utan över hans häst. Där står: ”Konvng Carl XII:s sista häst stört anno 1740”, allt skrivet med versaler. Vad i hela fridens namn är detta?

Här störtade Karl XII:s häst

Minnesstenen över Karl XII:s sista häst. Foto: Lars Gahrn.

Efter Karl XII:s död i Norge 1718 fördes hans ridhäst till Engsö, dit den bör ha anlänt i början av 2019, alltså för 300 år sedan. Där ägnades den ”all den vård och omsorg, som bara kunde komma en kunglig häst till del.” En natt hade en stallknekt hängt sig i stallet. Hästen blev skrämd och slet sig. När stallfolket öppnade stalldörrarna på morgonen, skenade hästen ut, bländades av dagsljuset och rusade in i muren, som avskiljer slottsområdet från stall och ladugård. Hästen störtade och dog. På dödsplatsen restes denna minnessten. Så berättar grevinnan Hedvig Piper. (Hedvig Piper, Engsö från medeltid till nutid, 2003, s. 65.) Detta hände alltså 1740. Hästen hade överlevt sin konung med drygt tjugo år.

”Sagan om Hästen”

Engsö slott hyser många historiska minnen och är ett mycket sägenomsusat herresäte.

Detta år, alltså 1740, utgavs Olof von Dalins berömda berättelse ”Sagan om Hästen”. Sverige uppträder här som en häst, och kungarna framställs som hästens ryttare. Nu börjar det bli riktigt intressant. Olof von Dalin var Karl XII-kultens överstepräst och skrev dikter till årsdagen av kungens död. Dessa upplästes i det fosterländska sällskapet ”Awazu och Wallasis”. Dessutom var von Dalin god vän med greven och grevinnan Piper på Engsö, där han bodde långa tider som högt ärad gäst. Författaren har åtminstone hört talas om den ”kungliga hästen”, kanske även både sett den och klappat den. Enligt egen utsago skulle von Dalin ha sett sagans häst, men jag återkommer till detta.

Fick författaren uppslaget från Engsö?

Brandklipparen enligt en målning av Ehrenstrahl.

Har han härifrån Engsö fått uppslaget till ”Sagan om Hästen”? Det är givetvis mycket möjligt. Jag vill framhålla några viktiga omständigheter. Författaren framställer kungarna som ryttare, men efter Karl XII:s död fick hästen – enligt sagan – inte någon ny ryttare. Detta är märkligt, eftersom Karl XII:s efterträdare, konung Fredrik I, var en skicklig kavalleriofficer och en god ryttare. Efter Karl XII:s död fick ”Grållen”, så heter hästen, stå i stallet vid krubban. Ett gott hjonelag (äkta par) lagade om honom. Ibland spändes han för en kärra (en karriol), som han fick dra. ”I det ståndet var han nu, då jag sist såg honom”, skriver von Dalin. Författaren påstår alltså att han då och då såg ”Grållen”, som hade fått lindrigare tjänstgöring efter Karl XII:s död och inte längre användes som ridhäst. Likheterna mellan Grållen i sagan och Karl XII:s sista häst på Engsö är således påfallande. Mycket talar för att uppslaget till ”Sagan om Hästen” kommer från Engsö, och att bakgrunden till sagan är mer verklighetsförankrad än vad vi föreställer oss.

Karl XII hade många hästar.

Uno Modin skrev en ungdomsbok om Brandklipparen.

Vem, som kom upp med tanken att resa en minnessten på platsen, där hästen hade störtat, vet vi inte. Det skulle vara intressant att få veta. Olof von Dalin hör dock till de misstänkta. Däremot kan vi snart slå fast, att stenen har ett visst källvärde. Karl XII:s häst hette som bekant Brandklipparen och blev liksom sin ryttare mycket sägenomsusad. I sin dikt ”Brandklipparen”, som ingår i samlingen ”Svenska bilder”, har Carl Snoilsky sammanfattat vad som berättades om Brandklipparen. Karl XI skulle ha fått hästen under slaget vid Lund 1676. Konungen red sedan denna häst under hela sitt återstående liv. Karl XII red på Brandklipparen redan som barn. Sedan följde hästen med på fälttågen ända till Lund 1718, kort före kungens död. Där störtade den mer än 40-åriga hästen. Man har menat, att denna häst måste ha varit för gammal för att vara med så länge. Man har menat, att Karl XI och Karl XII sannolikt har haft flera hästar med det gemensamma namnet Brandklipparen. Exempelvis Yngve Kernell gör sig till tolk för denna uppfattning i nyutgåvan av Carl Grimbergs historieverk Svenska folkets underbara öden (del 5, 1962, s. 107). Minnesstenen visar, att denna uppfattning är riktig. Talar man om ”Carl XII:s sista häst”, förutsätter man, att konungen har haft många hästar, den ena efter den andra. En djärv och outtröttlig ryttare som Karl XII förbrukade rimligtvis många hästar. Tanken att Karl XII skulle ha medfört en mer än trettioårig häst till Ryssland och Turkiet är närmast befängd. Han behövde unga, snabba och starka hästar. Att döma av den sista hästens långa livslängd, var Karl XII:s ”sista häst” en unghäst under fälttåget i Norge 1718. Gammal blev den först under sin långa vilotid på Engsö.

Lars Gahrn

Kanonkulorna kom som Guds straff

Älvsborgs fästning på den svallande Älvsborgsfjorden. Vykortsbild.

År 1719 höll Tordenskiolds dansk-norska flotta på att skjuta sönder Älvsborgs fästning. Många fruktade att fästningen skulle falla, men tack vare garnisonens tapperhet och uthållighet gav fienden upp. Älvsborg var räddat. Därmed hade även Göteborg klarat sig. Man var stolt över denna bedrift och lät därför fiendens kanonkulor sitta kvar i kanontornets murar. Där sitter de än i dag. De skall erinra om garnisonens tapperhet och mana andra att på samma sätt vara tappra och uthålliga.

Kortspel på läktaren

Kanontornet på Älvsborgs fästning. På väggen sitter ännu kanonkulor kvar sedan belägringen 1719. Foto: Lars Gahrn.

Det kunde emellertid inte hjälpas, att folk i allmänhet ofta tolkade kanonkulorna på ett helt annat sätt än vad som var avsett. Människorna på den tiden var vana att tolka alla slags hemsökelser och olyckor som Guds straff över människornas synder. Vilka synder kunde då fästningens tappra försvarare tänkas ha begått? Kanonkulan i fästningskyrkans vägg har tilldragit sig stor uppmärksamhet: ”En sägen berättar att några soldater satt på läktaren och spelade kort. Kulan skulle ha slagit av benet på en av mannarna. Detta tog prästen som ett strafftecken för det då rådande ofoget att spela kort i kyrkan.” (Kanonkulan i kyrkväggen, artikel i Göteborgs-Posten 4/7 1984.) Jag betvivlar, att några soldater satt och spelade kort under pågående beskjutning av fästningen. De hade nog fullt upp med att betjäna kanonerna. Däremot kan man mycket väl tänka sig, att soldater har spelat kort här uppe på läktaren under gudstjänsten. Prästen såg dem inte nerifrån altaret, och befälen hade förmodligen de bättre platserna nere i kyrkan. De bakre platserna på läktaren var ståplatser, och då kunde det nog vara frestande att obemärkt sätta sig på golvet och dra fram kortleken.

Kungaporträttet satt över krucifixet

Satt mannarna kanske och spelade kort häruppe på kyrkläktaren? I varje fall gjorde de nog inte så under själva belägringen.

Vad gäller kanonkulorna i ytterväggen har arkivarien och filosofie licentiaten J.B.L.D. Strömberg hört en märklig förklaring: ”Mina associationer om Nya Älvsborg är annars mest knutna till att Karl XII var ofin nog att hänga sitt eget porträtt ovanför krucifixet, vilket enligt någon guidad beskrivning skulle ha uppväckt vrede uppifrån himlahöjden, så att fästningens vägg blev tapetserad med fastnaglade kanonkulor.” Karl XII:s porträtt hänger ovanför altaruppsatsen, som innehåller en bild av Kristus på korset. Många har under årens lopp uppmärksammat, att kungens porträtt sitter högre upp än altaret, men hopkopplingen av konungens porträtt med kanonkulorna måste sägas vara mycket säregen. Altaret och krucifixet sitter lagom högt upp för att gudstjänstdeltagarna skall ha dem för ögonen, men konungens målning undgår nog många. Den sitter helt enkelt alltför högt upp. Trots allt har nog Frälsaren en bättre plats än kungen, men å andra sidan är det ju inte riktigt passande, att kungen är högre uppsatt än Frälsaren. Många har under årens lopp anmärkt på detta. Folket på läktaren såg dock konungens bild bättre, under förutsättning att mannarna inte hade satt sig ned på golvet för att spela kort i skydd av läktarbarriären! Som sagt, kulturminnen kan användas till mycket. De har använts som maning att inte sätta människor högre än Gud, och de har använts som varning mot kortspel. Har inte kanonkulorna någon nutida sedelärande innebörd? Fler uppmanas att höra av sig!

Läs vidare

Anders Bothén, Nya Älvsborg. (Kortfattad handledning som gick ut i flera upplagor.)

Lars Gahrn

Musik och militärhistoria kring Kronhuset

Kronhuset är ett av Västsveriges kulturhus med musik och sång både ute och inne. Under kulturkalaset 2018 bubblade Kronhusområdet av liv och verksamheter. Jag skall berätta om en del av detta för att visa min uppskattning och på detta sätt efter fattig förmåga bidraga till att verksamheterna kommer tillbaka.

Önskekonsert med Helperin

Salomon Helperin bläddrar i sina noter och dryftar lämplig melodi med ett par åhörare. Det blev Happy Birthday. Foto: Lars Gahrn.
Salomon Helperin bläddrar i sina noter och dryftar lämplig melodi med ett par åhörare. Det blev Happy Birthday. Foto: Lars Gahrn.

Min kulturvandring genom Göteborg lördagen den 18 augusti började dock vid domkyrkan. Där bjöds för sista gången under detta år tornmusik med trumpetaren Salomon Helperin. Förra året hade jag varit där två gånger, men vid båda tillfällena hade bröderna Helperin (Salomon och Samuel) föredragit att stå och spela på Domkyrkoplan framför torningången. Skulle jag i år få höra spel uppifrån tornet? Denna gång stod Salomon Helperin återigen nere på marken. Det var lätt att begripa varför. Han är vänlig och trevlig, och han älskar samspelet med åhörarna. Mellan musikstyckena pratar han med publiken och blommar då upp som scen­personlighet. Nytt för i år var, att åhörarna fick önska musikstycken. En ung flicka fyllde år just den lördagen. Då spelades ”Happy Birthday”. Någon önskade psalmen ”Den sommartid nu kommer”.

God, glad och vänlig stämning

En lotta skalar potatis (ett slags rotfrukt, nu använd som råmaterial till chips).
En lotta skalar potatis (ett slags rotfrukt, nu använd som råmaterial till chips).

Salomon spelade psalmen utan noter men kom av sig. Han improviserade dock något liknande och fortsatte som om ingenting hade hänt. Han var så nöjd med sin lyckade improvisation, att han efteråt nämnde, att han hade kommit av sig. (Musiker brukar som regel inte kännas vid sina tillkortakommanden, men detta var så lyckat, att han hade anledning att vara stolt.) Ur Salomon Helperins samspel med åhörarna växte en god, glad och vänlig stämning fram. Detta år hade han en helt ny förklaring till varför han inte spelade från tornet: Vid regn kunde befaras att tornmusikanten halkade och föll över det alldeles för låga skyddsräcket. Vid minsta fara för regn förbjuder facket Helperin att spela från tornet. Man bör dock ha klart för sig att hans förklaringar är en del av den förstklassiga underhållning, som han bjuder. Han är en ytterst skicklig trumpetare, och står han nere på marken, kan han spela även de allra finaste nyanserna. Årets show kom mig att tänka på Victor Borge, som var både en stor musiker och en framstående underhållare.

Potatiskok i fältkök

En stadssoldat med en bygel att sätta om halsen på bråkstakar berättar om sin verksamhet. Till höger ses Sven Hagnell.
En stadssoldat med en bygel att sätta om halsen på bråkstakar berättar om sin verksamhet. Till höger ses Sven Hagnell.

I Kronhusparken anordnades ett historiskt fältläger. Karolinerna var flest och kom från Kongliga Elfsborgs Regementes Caroliner (KERC), men där fanns även föreningarna Gustaf II Adolfs fotfänika, Westgiötha Gustavianer, Gathenhielms kapare, Göteborgs Artilleri (inriktat främst på karolinsk tid) och Artilleriavdelningen i Göteborg. Den sistnämnda bidrog med ett fältkök från 1916, en vagn, som överlevde avhästningen och senare kopplades på en traktor. Fältköket skall ha varit i tjänst ännu på 1970-talet och har alltså tjänstgjort under ett halvt århundrade. Även här i Kronhusparken var det igång. Två lottor eller kvinnliga soldater, mycket tjusigt friserade i 1940-talets stil, satt och skalade potatisar, som kokades i fältköket. (För det uppväxande släktet bör jag kanske förklara att potatis är en rotfrukt som kan förädlas till chips och numera är känd som råämne till chips.) Dessutom stektes köttbullar. Knektarna i Kronhusparken behövde inte svälta. Min far, Lennart Gahrn, var stormpionjär vid infanteri­regementet i Halmstad. Hans regemente övade vid något tillfälle tillsammans med Göta Artilleriregemente, som ännu hade hästar som dragare. Detta hände runt 1950, och fältköket kan alltså mycket väl ha varit med vid dessa övningar.

Utryckning till Arendal

Karl XII hade infunnit sig i härlägret.
Karl XII hade infunnit sig i härlägret.

Soldater ur lägret tågade iväg upp till Bältesspännareparken för att visa att de fanns och locka åskådare ner till fältlägret. Carolinerna hade med sig två fältkanoner, som manskapet rullade utan hjälp av hästar. Vid Lejontrappan stannade de och sköt salutskott ut över Stora Hamn­kanalen. I lägret bjöds på förevisning av sjukvård, som i många fall betydde amputation. Där förekom också modevisning. De olika föreningarna hade kläder och uniformer av olika slag från många olika tider. Man hade mycket att berätta om dräkterna, som dessutom var mycket vackra. I lägret kunde man köpa ”vänskapsbröd”, bakat enligt gammalt recept, och våfflor bland mycket annat. Kronhuset har sin plats i Västsveriges försvarshistoria. År 1719 höll Tordenskiolds flotta på att skjuta sönder Älvsborgs fästning. Artilleriet på Älvsborg gick i sin tur illa åt den danska flottan, men i Göteborg befarade man att fästningen skulle erövras. Överste Staël von Holstein lånade då några kanoner, som stod i lager i Kronhuset. Han satte upp ett batteri på Arendal. Härifrån började han beskjuta danska flottan. Härigenom fick svenskarna övertaget. Danska flottan gav upp belägringen och seglade undan. I Kronhusparken spelade man med jämna mellanrum upp denna utryckning med kanoner från Kronhuset till Arendal.

Utsökt, sade Karl XII

Bland Carolinerna fanns en man, som liknade Karl XII och därför fick spela kungen. Sven Hagnell, som var konferencier och presentatör på ett trevligt och humoristiskt sätt, intervjuade Karl XII och frågade vad kungen tyckte om mobiliseringen? ”Den var utsökt”, svarade Hans Majestät. Onekligen skedde den med både fart och fläng. Litet märkligt är, att man kunde fråga Karl XII, som stupade 1718, om en mobilisering, som inträffade 1719, men kanske skall man inte titta alltför noga på årtalen i dessa sammanhang.

Wadman – en protestsångare

Wadmans sjunger med kraft och eftertryck.
Wadmans sjunger med kraft och eftertryck.

På Kronhusgården höll Polisens Musikkår konsert. I Kronhusparken sjöng och spelade artistgruppen Wadmans några av skalden Johan Anders Wadmans dikter. Artistgruppen har tonsatt 25 av skaldens dikter. Wadman, känd som ”Göteborgs Bellman”, föddes 1777 och dog 1837, alltså för snart 200 år sedan. Det gäller att finna eller komponera melodier, som passar ihop med de gamla dikterna, och som inte är alltför uppenbart nutida. Detta har Wadmans lyckats utmärkt med. Melodierna tolkade även på ett utmärkt sätt det glada humör, som präglar skaldens diktning. När man lyssnade på sångerna, förstod man klarare än tidigare, att Wadman var Karl Johanstidens motsvarighet till sentida protestsångare. Dikterna har uddar åt många håll, inte minst mot prästerskapet. Klokt nog tryckte Wadman inte sina mest anstötliga dikter under sin livstid, men vänner letade fram dem efter hans död och befordrade dem till trycket i nya upplagor av hans samlade skrifter. Ryktena om hans dikter var dock i omlopp. Prästerna och hans andra offer för allsköns giftigheter visste, var de hade honom, och vad han tänkte om dem. Hans anseende var inte det bästa hos dem. Man kan nog säga att han var litet av en protestsångare. Grovkornigheten gjorde att många andra stöttes tillbaka, men den var ju bara rolig så fort man hade fått några supar i sig. Där, bland glada och beskänkta dryckesbröder, var Wadman ett stort namn. De hyllade honom och hedrade hans minne. Han har tyvärr inte blivit ett stort namn i litteratur­historien, men hans diktning lever. Den har aldrig blivit bortglömd. Med glädje hälsar jag Wadmans’ utmärkta tolkningar av skaldens dikter. Monumentet rör på sig.

Lars Gahrn

Karolinska officerare värnade riksdagens makt

Karl XII:s död medförde omedelbart enväldets fall och riksdagens pånyttfödelse. Enväldet visade sig vara ett kort mellanspel i Sveriges långa historia. Enväldet tillkom under 1680- och 1690-talen på grund av den högadliga rådsregeringens misslyckanden och kravet på en stark ledning under skånska kriget. När kriget bröt ut 1674, fanns inte tillräckligt med pengar. Varken krigs­hären eller flottan var tillräckligt starka eller välutrustade.

Karl XII inkallade inte riksdagar

Huvudpersonerna i slutet av 1718: Karl XII, hans syster Ulrika Eleonora och hans svåger Fredrik av Hessen. Detalj av väggmålning i Bohusläns museum. Foto: Lars Gahrn.
Huvudpersonerna i slutet av 1718: Karl XII, hans syster Ulrika Eleonora och hans svåger Fredrik av Hessen. Detalj av väggmålning i Bohusläns museum. Foto: Lars Gahrn.

Tack vare Karl XI och hans nya rådgivare samt Frankrikes beskydd klarade sig Sverige utan landförluster. Följden blev, att riksrådet (den högadliga regeringen) miste sin makt, och att riks­dagen överlämnade de flesta av sina maktbefogenheter till kungen. Vid sin död 1697 var Karl XI i stort sett enväldig. Hans arvtagare, kronprins Karl, föddes 1682 och uppfostrades i enväldets tänkesätt. Som kung avgjorde han alla viktiga ärenden själv. Han inkallade aldrig någon riksdag. Vanan att söka stöd hos riksdagar var dock djupt rotad bland svenska makthavare. Under konungens vistelse i Turkiet inkallade rådet (den kungliga regeringen) en utskottsriksdag 1710 och en regelrätt riksdag 1713–1714. Båda riksdagarna visade en stark fredsvilja. Konungen befallde brevledes riksdagsmännen att fara hem. Så skedde också.

Befälhavarna tar inte ställning

Kopia av Karl XII:s dödsmask, utställd i Bohusläns museum.
Kopia av Karl XII:s dödsmask, utställd i Bohusläns museum.

Läget förändrades vid kungens död den 30 november 1718. Vid Fredrikstens fästning i Norge var den svenska huvudhären samlad. Vem skulle bli regent efter Karl XII, och hur skulle riket styras? Hären var rikets viktigaste maktfaktor. Den hade kunnat avgöra dessa frågor, men det gjorde den inte. Vid hären fanns överbefälhavaren, arvprinsen Fredrik av Hessen, gift med prinsessan Ulrika Eleonora, Karl XII:s syster. Under återtåget från Fredriksten till Uddevalla försökte Fredrik på alla sätt förmå överstarna och andra höga befäl att erkänna hans gemål som drottning, men de vägrade på det bestämdaste. Walfrid Holst skriver: ”I själva verket voro de ledande bland befälen allt annat än benägna för att utan vidare erkänna Ulrika Eleonora som regent. De syntes endast fast beslutna att nu efter Karl XII:s död kasta enväldet över ända.” Både Fredrik och Ulrika Eleonora försäkrade, att prinsessan inte önskade någon envåldsmakt.

Ett obestämt ställningstagande

Karl XII:s kista, dragen av starka Ardenner-hästar, vid Kampenhof utanför Bohusläns museum.
Karl XII:s kista, dragen av starka Ardenner-hästar, vid Kampenhof utanför Bohusläns museum.

Några mil norr om Uddevalla nåddes Fredrik av brev från Stockholm. Han var så angelägen att ta del av innehållet, att han stannade upp på vägen och lät hämta ljus från en bondgård för att läsa breven. Av breven framgick, att både rådet (regeringen) och ämbetsverken erkände Ulrika Eleonora som drottning, och att de gav Fredrik titeln kunglig höghet. Nu kunde Fredrik förhandla med större framgång i Uddevalla. Krigsbefälhavarna förklarade här i Uddevalla, att de inte önskade någon annan som regent än prinsessan, men att enväldet måste avskaffas, om hon skulle kunna bli drottning. De ville dock inte svära någon trohetsed, ty i den gällande trohetseden nämndes enväldet. ”När ständerna kommit samman och hennes majestät blivit antagen, ville officerarna gärna avlägga den ed, som riksdagen komme att föreskriva.” (Walfrid Holst, Fredrik I, Stockholm 1953, s. 103–108.)

Befälhavarna ville inte bli kungamakare

En del av det karolinska kavalleriet.
En del av det karolinska kavalleriet.

Hela denna berättelse är på alla sätt anmärkningsvärd. Först och främst är det påfallande, att krigsbefälen vill ha bort enväldet. Diktaturer har ofta uppstått genom militärkupper, men så var det inte i Sverige. Det karolinska enväldet uppkom genom att riksdagen frivilligt avsade sig de flesta av sina befogenheter. Krigsbefälhavarna ville inte ens bibehålla enväldet. Vilket annat land har haft en så frihetsvänlig officerskår? Märkligt är också, att krigsbefälen bestämt avböjer att bli kungamakare. De hänvisar i stället till riksdagen. I det gamla Rom brukade pretorianerna (livgardet) utropa ny kejsare, och senare kunde även häravdelningar ute i imperiets provinser upphöja sina befälhavare till kejsare. I Ryssland blev man tsar tack vare stödet från regementena i Moskva eller Sankt Petersburg. I Uddevalla hänvisade krigshärens befälhavare till riksdagen. I Sverige var den politiska kulturen en helt annan än i Rom och Ryssland.

Riksdagsmän hade större frihet än befäl

Först sedan de hade fått veta, att rådet och ämbetsverken hade hyllat prinsessan som regerande drottning, gick befälhavarna med på att förklara, att de inte önskade någon annan som regent än prinsessan, men fortfarande hänvisade de till att riksdagen skulle utse henne till regent. Den karolinska officerskåren uppförde sig så exemplariskt författningsenligt, att uppförandet helt enkelt inte helt kan ha berott på plikt och frihetskärlek. Officerarna visste att de själva skulle sitta i riksdagen som riksdagsmän för adeln. Som riksdagsmän skulle de ha mycket större frihet att säga och rösta som de ville än här i Uddevalla under ordförandeskap av sin generalissimus (överbefälhavare) Fredrik av Hessen, som var gift med prinsessan. För dem var det bäst att frågorna slutgiltigt avgjordes i riksdagen. De ville inte binda sina händer på förhand.

Hårda villkor genomdrevs i Stockholm

Vad blir då kvar av ”Fältriksdagen i Uddevalla”? Trots allt hade det viktigaste avgjorts provisoriskt där. Fredrik av Hessen hade förklarat att prinsessan inte skulle göra anspråk på enväldet. Krigsbefälen hade uttalat sig för prinsessan. Om hon gav avkall på enväldet, hade de svårt att rygga detta uttalande. Det gjorde de inte heller. Enväldet föll, och prinsessan blev regerande drottning. I Stockholm genomdrev dock riksdagsmännen hårda bestämmelser, som på många sätt begränsade regentens makt. Det lönade sig att uppskjuta de bindande besluten till riksdagen i Stockholm. De karolinska officerarna var alltså skickliga taktiker inte bara på slagfältet utan även i politiska förhandlingar.

Lars Gahrn

”Uddevalla fältriksdag” firades med pompa och ståt

I december 1718 fattades viktiga beslut i Uddevalla. Den svenska krigshären hade upphävt belägringen av Fredrikstens fästning och dragit sig tillbaka till Bohuslän. I Uddevalla överlade befälhavarna om framtiden. Krigshärens befälhavare var visserligen inte riksdagsmän, men om riksdagen sammankallades, skulle många av dem få säte och stämma på Riddarhuset. Vad de beslutade som krigsbefäl i Uddevalla sade de senare ja till som riksdagsmän i Stockholm.

Tronföljdsfrågan

Bohusläns Museum var högkvarteret under firandet. Foto: Lars Gahrn.
Bohusläns Museum var högkvarteret under firandet. Foto: Lars Gahrn.

Första beslutet hade man fattat i Norge. Efter konungens död hade krigsrådet med alla röster mot en beslutat att upphäva belägringen av Fredrikstens fästning och dra sig tillbaka till Sverige. Enigheten var långtgående. Befälhavarna hade motsatt sig ett vinterfälttåg i Norge redan före kungens död, men Karl XII hade följt sin egen vilja. Tronföljdsfrågan måste lösas. Skulle konungens syster, Ulrika Eleonora, eller hans systerson, hertigen av Holstein, efter­träda honom? Prinsessan hade fördel. Under 1713–1714 års riksdag hade man velat ta in prinsessan i rådet, det vill säga regeringen. Hon vistades i Stockholm, där ämbetsverken fanns, då som nu. Vid krigshären fanns hennes gemål, Fredrik av Hessen, som var generalissimus (överbefälhavare) under kungen. Å andra sidan vistades även hertigen av Holstein vid krigshären, men han var ung och oerfaren i maktspelet.

Fältriksdag i Uddevalla

Norrmännen hade sorgflor på sina trummor. Foto: Lars Gahrn.
Norrmännen hade sorgflor på sina trummor. Foto: Lars Gahrn.

Viktigare än tronföljdsfrågan var frågan om hur riket skulle styras i framtiden. Skulle konungen eller den regerande drottningen styra enväldigt, eller skulle regenten styra ”med råds råde”, det vill säga tillsammans med regeringen, och skulle riksdagen återfå sina makt­befogenheter? Avgörandena föll i Uddevalla. Regenten skulle styra ”med råds råde”, och riksdagen skulle återfå sina maktbefogenheter En riksdag sammankallades i januari till Stockholm, men när riksdagsmännen anlände, var alltså de viktiga besluten redan fattade. Riksdagsmännen hade dock mycket att göra med smärre enskildheter. De stora besluten var däremot fattade i Uddevalla. Dessa överläggningar i Uddevalla har träffande kallats ”Uddevalla fältriksdag”.

Viktiga händelser i Uddevalla

I Uddevalla försiggick även rent bokstavligt enväldets likbegängelse. Karl XII:s döda lekamen kördes på en trossvagn till Uddevalla, där den döda kroppen balsamerades av konungens livläkare, Melchior Neumann. Konungen sveptes i Uddevalla, och här startade hans högtidliga likfärd genom riket till huvudstaden, där han begravdes i Riddarholmskyrkan. Under några dagar i december månad 1718 skedde mycket i Uddevalla, både sådant som väckte stor uppmärksamhet och sådant som var av stor betydelse för framtiden.

Ett långt tåg

En stor scen hade byggts upp på torget. Foto: Gunnar Klasson.
En stor scen hade byggts upp på torget. Foto: Gunnar Klasson.

Lördagen den 15 december 2018 högtidlighöll Bohus Elfsborghs Caroliner Uddevalla fältriksdag, i samarbete med andra karolinerföreningar. Också från Norge kom krigsmän, klädda i uniformer från den tiden. 1718 års händelser har lett till ett nära och givande sam­arbete mellan svenska och norska militärhistoriska föreningar. Våra krigshistoriska minnen bidrar i vår tid till förbrödringen mellan Sverige och Norge. Själv är jag medlem i Bohus Elfsborghs Caroliner, men jag har inte tid att exercera utan är stödjande (och skrivande) medlem. I sorgetåget genom Uddevalla fick dock även trosskuskar och tross­kvinnor gå med i tåget. Niklas Krantz anmälde oss bägge att gå med. Vi fann allt vara ordnat på bästa sätt. Högkvarteret var Bohusläns museum, som utgjorde en av karolinernas viktigaste sam­arbetspartner. Vi fick byta om och äta lunch i rummet längst in till höger om ingången. Sedan ställde vi upp utanför museet och framme vid Kampenhof. Främst gick fanborgen, därefter kom spelet, det vill säga militärmusiken, och rytteriet. Efter ryttarna kom en trossvagn, dragen av två kraftiga bjässar till arbetshästar (ardennerhästar båda två). På vagnen låg kungens kista. Sedan kom soldaterna, avdelning för avdelning, och till sist trossfolket. Niklas Krantz och jag hade sällskap med trevliga norrmän i allmogekläder. Längst bak kom ett par renhållnings­karlar med en skyffel, en kratta och en skottkärra. De sopade upp den hästgödsel, som våra fyrbenta vänner lämnade efter sig. Allt var som sagt mycket välordnat. Renhållningskarlarna hade rentav en varningslampa på skottkärran. Den blinkade med sitt gula sken. En mulen dag i december blir det nämligen snart mörkt.

Skådespel på torget

Dramatiska motsättningar på scenen. Foto: Gunnar Klasson.
Dramatiska motsättningar på scenen. Foto: Gunnar Klasson.

Halvvägs mellan Bohusläns Museum och torget tog vi rast. Där utdelades facklor som antändes vid avmarschen. Med facklor i händerna tågade vi vidare och in på torget. Stora människoskaror kantade marschvägen, och på sina håll blev det trångt. På torget var en stor och väl upplyst scen uppbyggd. Här uppfördes ett skådespel, skrivet och regisserat av Maria Gustavsdotter. Det handlade om händelserna i Uddevalla i december månad för 300 år sedan. Förre landshövdingen Lars Bäckström spelade sin föregångare, generalguvernören Carl Gustaf Mörner, med stor bravur. Vi fick möta en vänlig, trevlig och tillmötesgående generalguvernör, som levde med i händelserna. Ungefär sådan var Bäckström själv som landshövding: vänlig, trevlig och tillmötesgående. In på scenen kom de en efter en, alla de skådespelare, som speglade tidshändelserna 1718 och krigets följder för bohusläningarna. Här kom en skomakare, som hade mistat ena armen i kriget, en flicka, som hade blivit våldtagen av en drabant, och som hade fött ett oäkta barn, Uddevalla-kvinnor som hade bakat bröd åt hären och fått betalt i nödmynt av lågt värde, en dragon, som hade blivit förvirrad av allehanda fantasifulla konspirationsteorier om kungens död, en annan soldat, som i sin djupa sorg redan hade börjat glorifieringen av den döde kungen och legendbildningen kring honom och så vidare. Med på scenen fanns prinsessan Ulrika Eleonora och hennes gemål Fredrik av Hessen. Prinsessan besökte visserligen inte Uddevalla, men i skådespelens värld hindrar ingenting, att man på en och samma scen drar samman händelser från olika platser.

Ett steg mot demokrati

Krigsbefälen hyllade prinsessan som drottning. Hon gick dem till mötes genom att avsäga sig alla tankar på envälde och genom att lova att regera ”med råds råde”, det vill säga tillsammans med regeringen, och låta riksdagen ha sina rättigheter utan inskränkning. Generalguvernören Mörner (Lars Bäckström) avslutade skådespelet med att utbringa ett fyrfaldigt leve för prinsessan och den nya tid av medborgerlig frihet och folkets självbestämmande som nu började. Uddevalla fältriksdag var ett viktigt steg på vägen mot Sveriges demokratisering. Det är viktigt att fira sådana riksdagsminnen. I sin basutställning har Bohusläns Museum med 1718 års händelser. I ett tittskåp ligger en vaxdocka, som föreställer det svepta kungliga liket. Ovanför titthålet finns en kopia av konungens dödsmask. Fältriksdagen omnämns i den förklarande texten.

Museivisningar

Deltagarna fick en vacker medalj med svart band.
Deltagarna fick en vacker medalj med svart band.

När skådespelet var slut, hade den råa decemberkylan krupit in under tröjor, undertröjor och långkalsonger. Med tända facklor tågade vi genom nattmörkret tillbaka till museet, där middag serverades i museirestaurangen. Det dröjde dock ungefär en och en halv timme innan kroppen åter var så varm som den brukar vara. Tankarna gick till våra föregångare för 300 år sedan. Hur måste inte de ha frusit och farit illa under detta vinterfälttåg! Vi hade varit ungefär ett hundra personer i tåget, både kvinnor och män. Inte mindre än ungefär sextio var kvar till de avslutande museivisningarna. Vi var så många, att vi delades upp i två stora skaror, som visades runt av två ciceroner i basutställningen. Var och en, som hade medverkat i firandet av Uddevalla fältriksdag och Karl XII:s likfärd, fick en minnesmedalj. En förutsättning för firandet var sponsorerna, som hade lämnat bidrag. Vi tackar: Källvikenstiftelsen, Thordénstiftelsen, Destination Uddevalla, Historiska Media, Uddevalla Hamnterminal, Uddevallahem, Länsförsäkringar, Uddevalla kommun och Uddevalla Energi. Tack vare dem och alla militärhistoriska föreningar har Uddevalla och ett viktigt skeende i vår historia blivit framlyfta och synliggjorda med fanor, uniformer, musik och skådespel.

Lars Gahrn

Fredriksten – de manande minnesmärkenas fästning

Fredrikstens framgångsrika försvar 1718 är Norges största militära framgång efter vikingatiden. Givetvis ville man gärna erinra om denna framgång och göra bruk av den. Man började omedelbart.

Konungens dödsplats markerades

Karl XII:s minnessten. Fredriksten försvarade fäderneslandet – detta är för norrmännen det viktigaste budskapet. Foto: Lars Gahrn.Foto: Lars Gahrn.
Karl XII:s minnessten. Fredriksten försvarade fäderneslandet – detta är för norrmännen det viktigaste budskapet. Foto: Lars Gahrn.Foto: Lars Gahrn.

En konungs död är en händelse som fängslar uppmärksamheten, och själva platsen vill man gärna veta. Efter Gustaf II Adolfs död vid Lützen 1632 ville ridknekten Jakob Eriksson och tretton bönder från platsen vältra en stor sten till konungens dödsplats. De orkade inte vältra den ända fram. (Dödsplatsen lär vara belägen 40 steg längre bort.) Efter Karl XII:s död ville Fredrikstens kommendant, överstelöjtnant N. B. Landsberg, veta konungens dödsplats. En svensk överlöpare, fänrik Hallenfelt, visade honom var konungen hade fallit. Landsberg utmärkte denna plats med två vita stavar. Stadens borgare ville dock ha ett minnesmärke. På deras bekostnad uppfördes 1723 en stenobelisk. Eftersom svenskarna var missnöjda med en av inskrifterna, togs detta minnesmärke bort 1731. Sedan dröjde det till 1788 innan det andra minnesmärket tillkom. Genom tiderna har allt som allt sju minnesmärken visat Karl XII:s dödsplats eller förmodade dödsplats. (Två av dem har funnits samtidigt och utmärkt olika platser.) Syftet med dessa minnesstenar uttalas tydligt på den nuvarande minnesstenen. Där står bland annat: ”Fredriksten verget fedrelandet”, allt skrivet med stora och lättlästa versaler. ”Fredriksten försvarade fäderneslandet.” Ja, så var det. Visst vill man erinra om en av Norges största militära framgångar genom tiderna. Visst vill man framhålla Fredriksten som ett exempel på norsk försvarsvilja och norsk försvarsförmåga.

Minnesmärken efter kommendanter

Barthold Landsbergs minnesmärke vid Fredriksten. Han ledde försvaret av Borgarskansen vid Karl XII:s stormning 1716 och av hela fästningen 1718.
Barthold Landsbergs minnesmärke vid Fredriksten. Han ledde försvaret av Borgarskansen vid Karl XII:s stormning 1716 och av hela fästningen 1718.

Norrmännen har dock gjort sin sak grundligare än så. I och runt fästningen finns minnesmärken över flera av kommendanterna på fästningen. Jag uppräknar dem i tidsföljd: Tönne Huitfeldt, Hans Jacob Brun, Barthold Landsberg, Johan Fredrik von Mansbach, Christian August av Augustenborg och Johan Andreas Cornelius von Ohme. Detta gör allt som allt sex kommendanter. Fästningen började byggas omkring 1660 och har alltså haft många fler kommendanter. Varför utmärks just dessa sex? Fyra av dem ledde försvaret, när svenskarna gick till anfall. Norrmännen har alltså velat erinra om tappra kommendanter, som har gjort Fredriksten till en sinnebild för norsk försvarsvilja och norsk försvarsförmåga. Vad gäller von Mansbach har han kommit med tack vare en tillfällighet. Han begravdes 1803 på stadens kyrkogård. På graven restes ett gravmonument av gjutjärn. År 1881 raserades kyrkogården, men norrmännen räddade gravmonumentet och ställde upp det vid fästningen. Prins Christian August har heller inte försvarat fästningen, men han förde befälet under ett gränskrig mot Sverige. Dessutom var han både känd och älskad. Hans ansikte, som finns avbildat på minnesstenen, är kärt också för oss svenskar. År 1809 valdes han till svensk tronföljare och blev känd som kronprins Carl August. Han blev enastående omtyckt och älskad på grund av sin vänlighet mot alla, sin anspråkslöshet, sin enkelhet i uppträdandet och sin omsorg och sin omtanke även gentemot de fattigaste av sina undersåtar.

Fredriksten och Karolinska gravkoret

Carl Augusts porträttmedaljong vid Fredriksten.
Carl Augusts porträttmedaljong vid Fredriksten.

Tyvärr dog kronprins Carl August av slaganfall redan 1810. Hans kista finns i Karolinska gravkoret tillsammans med Karl XII, Fredrik I och många andra svenska kungligheter. Man kan säga, att här i karolinska gravkoret har skett en återsamling av kungligheter, som har anknytning till Fredriksten. Här vilar Karl XII, som stupade under belägringen 1718. Här vilar också Fredrik I, som efter sin kunglige svågers död i enlighet med krigsbefälets vilja upphävde belägringen. Här finns också kronprins Karl August, som ungefär åttio år efter belägringen förde befäl i fästningen. Kanske bör man räkna in även Karl X Gustaf, som erövrade Bohuslän och därmed förvandlade Halden till norsk gränsstad. Man kan säga att Bohusläns erövring ledde till byggandet av Fredriksten.

En norsk hjälte

Av kommendanterna har väl ingen blivit så legendarisk som Johan Andreas von Ohme. Han förde befälet år 1814, då svenskarna under befäl av kronprins Karl Johan trängde in i Norge för att tvinga norrmännen att ansluta sig till Sverige. Den danske kungen hade avträtt Norge till Sverige. Statsrättsligt var norrmännen skyldiga att lyda detta fredsslut, men de ville vara fria. I Eidsvoll valde de prins Christian Fredrik till kung och antog en egen grundlag. När svenskarna uppmanade kommendanten von Ohme att överlämna Fredriksten, förklarade han, att han var bunden av sin trohetsed gentemot konung Christian Fredrik. Han vägrade att dagtinga. Fredriksten belägrades och överlämnades till svenskarna först sedan överenskommelse hade slutits mellan Norges regering och Sveriges. Kommendanten von Ohme blev tack vare sin trohet och ståndaktighet en norsk hjälte.

Kommendanten hyllades 1905

Johan Andreas von Ohmes minnesmärke vid Fredriksten.
Johan Andreas von Ohmes minnesmärke vid Fredriksten.

Denne hjälte fick en hög bautasten vid Fredriksten, men han fick även i Fredrikstad en ståtlig bautasten. På denna står med versaler: ”Generalmajor Ohme, Fredriksstens forsvarer 1814, död som kommendant i Fredriksstad 5 mars 1818. Fredriksstad borgere reiste denne bautasten 17 mai 1905.” (Skiljetecknen har jag satt ut.) Tidssammanhanget är intressant. År 1905 ville norrmännen hålla fram von Ohme som en norsk hjälte. Detta år blev unionstvisterna mellan svenskar och norrmän mycket elakartade. Om unionen bröts, kunde man befara ett svenskt anfall. I detta läge höll man fram von Ohme som ett föredöme. Fredriksten och von Ohme blev ett manande exempel ur historien. Lyckligtvis gick de båda brödrafolken aldrig i krig mot varandra. Någon fara från krig förelåg aldrig, men detta har vi fått veta först i efterhand, genom den historiska forskningen. Den 17 maj avtäcktes minnesstoden. Den 7 juni förklarade den norska regeringen, att unionen med Sverige var upplöst. Dessa veckor i Fredrikstad och Fredriksten var laddade. Skulle det bli krig, eller skulle freden bestå? I detta läge höll man fram von Ohme som ett manande exempel. Platsen var väl vald. Fredrikstad hade 1814 omgående kapitulerat.

Hängning hotade

Det val, som von Ohme gjorde, var inte självklart. I freden i Kiel hade den danske kungen avträtt Norge till Sveriges konung. Norges nye konung var därmed Karl XIII av Sverige. När von Ohme vägrade att öppna fästningen för Karl XIII:s härsmakt, gjorde han – enligt svenskt sätt att se – uppror mot sin rätta överhet. Straffet för uppror var döden. Svenskarna hotade med att hänga von Ohme, om han fortsatte att försvara Fredriksten. Hotelsen kan synas hård, men den har sin förklaring i lagens bud. Läget var dock icke entydigt. Norrmännen hade satt sig över freden i Kiel, utarbetat en egen grundlag, tillsatt en egen regering och valt en egen konung. Man kan säga, att denne nye konung hade ersatt Karl XIII. Norrmännen hade två kungar, som båda krävde lydnad. Kommendanten von Ohme valde att vara trogen mot denna revolutionära myndighet och att – klokt nog – inte skilja sig från sitt folk.

Civiliserade motsättningar

Johan Andreas von Ohmes minnesmärke vid Fredrikstad.
Johan Andreas von Ohmes minnesmärke vid Fredrikstad.

Hur gick det då för von Ohme? Hade han på detta sätt satt sig upp mot kejsar Napoleon, hade han blivit avrättad, fängslad eller åtminstone avsatt, med all sannolikhet avrättad. Nu hade han emellertid kronprins Karl Johan emot sig, och denne var en son av det revolutionära Frankrike. I Karl Johans ungdom hade franska folkets företrädare mot konungens vilja utarbetat en grundlag och övertagit det mesta av makten, så småningom hela makten. Denna franska revolutionära myndighet hade han tjänat med ungdomlig glöd och trosvisshet. Sedan dess hade mycket hänt, men Karl Johan hyste förståelse för det norska folket. Grundlagen fick fortfara att gälla, och kommendanten von Ohme blev inte ens avsatt. Han fick rentav erbjudande om att återinträda som kommendant på Fredriksten! Då han tackade nej till detta erbjudande, blev han kommendant i Fredrikstad, som var en annan viktig fästning. Där dog han som kommendant år 1818. (Från svensk sida räknade man givetvis med, att när von Ohme väl hade svurit trohetsed till Karl XIII, skulle han – om det kom till strid – visa sig lika trogen mot Karl XIII som tidigare mot Christian Fredrik.) Motsättningarna mellan norrmän och svenskar var många, men samtidigt måste man säga, att inga andra folk har skött sina mellanhavanden och tvister så civiliserat, som de båda brödrafolken. Tre århundraden efter Karl XII:s död är Fredriksten inte bara en sinnebild för norsk försvarsvilja utan även ett historiskt minne, som binder samman de båda brödrafolken. De manande minnesmärkena har mycket att säga oss alla, oavsett på vilken sida av gränsen vi hör hemma.

Läs vidare

Jag är medveten om att Karl XII:s död är ett av svensk historias mest omstridda ämnen. Så länge man inte med säkerhet hade avgjort, om skottet hade avlossats på långt håll eller på nära håll, fanns utrymme för alla slags tolkningar. Gunnar Grenander har dock dels fastslagit, att kulan hade mycket låg hastighet och alltså avlossades på mycket långt håll, dels att skottvinkeln visar, att kulan kom från Overberget, ett norskt utanverk. (Gunnar Grenander, Karl XII:s död: Ett ögonvittnes berättelse bekräftas, Meddelande XXXXVIII, Armémuseum 1988.)

Fredriksstens fästning: Norges gränsvakt mot söder – ett nationalmonument i text och bilder, Udarbeidet av Magne Rannestad og Stein Johnsen, Fredrisstens Festnings Venner 2011.

Generallöjtnant R. R. Eriksen, Fredriksten festnings historie: Carl XII’s död: Enkelte trekk, Fjärde upplagan 1985.

Lars Gahrn

 

Fredrikstens försvar 1718 – ett föredöme

Fredrikstens fästning blev för norrmännen en sinnebild och symbol för norsk försvarsvilja och norsk försvarsförmåga. Fästningen har aldrig dagtingat för fienden. Norrmännen gav inte upp sitt motstånd, fastän motstånd år 1718 kunde te sig utsiktslöst. Under 2018 har 300 år förflutit sedan Karl XII belägrade fästningen i november 1718 och stupade i en löpgrav under belägringen.

Tre utanverk

Karl XII och ryktets gudinna, Fama, med trumpeten. Målning av Julius Kronberg.
Karl XII och ryktets gudinna, Fama, med trumpeten. Målning av Julius Kronberg.

Fästningen Fredriksten ligger vid Idefjorden och är byggd på en klippa, som tornar upp sig hög och otillgänglig över staden Fredrikshald (nu Halden) och dess hamn. Åt öster finns dock en högslätt, och härifrån kan man rycka fram emot fästningen utan att besväras av större höjdskillnader. Norrmännen var medvetna om att denna sida var fästningens svaga sida. Därför byggde man här tre utanverk, eller snarare tre mindre fästningar, framför den stora. De hette från norr till söder Gyldenlöve, Stortornet och Overberget. Hösten 1718 var Karl XII klar för ett stort erövringståg mot Norge. Huvudarmén räknade 36 000 man och trängde in i södra Norge under konungens befäl. Norrmännen var starkt underlägsna och drog sig tillbaka till andra sidan av Glomma. Närmaste uppgift för konungen blev nu att erövra Fredrikstens fästning, så att han hade ryggen fri, när han fortsatte sin framryckning mot Kristiania (Oslo) och fästningen Akershus.

Snabb och beslutsam framryckning

Högt på en klippa ligger Fredrikstens fästning, men svenskarna kom bakifrån, där fästningen är lättast att nå.
Högt på en klippa ligger Fredrikstens fästning, men svenskarna kom bakifrån, där fästningen är lättast att nå.

Fälttåget var omsorgsfullt förberett och genomtänkt. Att fästningen borde angripas från östra sidan var självklart. Svenskarna började med att beskjuta utanverket Gyldenlöve, som stormades och intogs den 27 november. Skulle svenskarna nu vända sig mot de återstående två utanverken, eller skulle man rycka fram mot huvudfästningen? Krigsledningen gjorde bedömningen, att man inte borde offra tid och soldater för att erövra de kvarvarande utanverken. Från Gyldenlöve kunde man rycka fram mot fästningen utan att besväras nämnvärt av eldgivning i flanken från de båda utanverken, som låg på stort avstånd (620 respektive 190 meter) från den svenska framryckningen. Svenskarna eller rättare sagt konungen hade föresatt sig att erövra fästningen och att göra detta snabbt. En skyddande löpgrav grävdes, så att man skulle kunna rycka fram så skyddad som möjligt mot fästningen. Svenskarna arbetade nattetid med sina löpgravar, därför att de grävande då var svårast att upptäcka från fästningen och utanverken. Från de svenska löpgravarna besvarades inte fiendens eldgivning. Man ville inte, att mynningsflammorna från de svenska gevären skulle för norrmännen avslöja var svenskarna befann sig, så att norrmännen kunde rikta in sin eldgivning bättre. Konungen var angelägen om att allt skulle gå så snabbt som möjligt. Han övervakade själv arbetena. Den franske fortifikationsofficeren Philippe Maigret försäkrade kungen, att fästningen inom åtta dagars tid skulle vara i svensk hand.

Beslutsamt försvar

Fästningsporten. Foto: Lars Gahrn.
Fästningsporten. Foto: Lars Gahrn.

För norrmännen på Fredriksten såg det mörkt ut. Den svenska övermakten var mycket stor. De norska stridskrafterna var underlägsna och hade dragit sig tillbaka till andra sidan av Glomma. Därifrån var inte någon undsättning att vänta. Belägringen bedrevs med stor kraft och snabbhet. Fästningens kommendant, överstelöjtnant B. N. Landsberg, hade lätt kunnat tappa modet och börja tänka så som kommendanten på Sveaborg, förrädaren Carl Olof Cronstedt, gjorde 1808: Fienden är mycket starkare än vi. Därför gör vi bäst, om vi genast kapitulerar. Varför skall man offra liv till ingen nytta? Överstelöjtnant B. N. Landstad var dock en plikttrogen befälhavare. Han tänkte inte så utan var beredd att bjuda motstånd i det längsta. Inga underhandlingar inleddes med svenskarna. Fastän utanverken låg långt bort, sköt man därifrån ut i mörkret mot det håll, där de svenska löpgravarna torde gå fram. Från fästningen sköts ”ljuskulor”, som lyste upp natten och då och då gav en skymt av landskapet och löpgravarna. En och annan svensk stupade, men framryckningen fortsatte.

Ett betydelsefullt dödsfall

Karl XII:s minnessten. Foto: Lars Gahrn.
Karl XII:s minnessten. Foto: Lars Gahrn.

Det var då det stora och oväntade omslaget skedde. Karl XII uppehöll sig i den gamla löpgraven för att övervaka arbetet på den nya och vid behov driva på grävningen. Hela hans kropp utom huvudet var skyddad av löpgravens bröstvärn. Endast huvudet tittade upp ovanför skyddsvallen. (Han ville ju följa grävningen.) Kungen var på det stora hela väl skyddad av mörkret, bröstvärnet, de stora avstånden till utanverken och till fästningen. Huvudet var visserligen oskyddat men utgjorde en liten målyta. Rimligtvis var faran för konungen förhållandevis liten. Ändå sköts han till döds just där i löpgraven den 30 november 1718. Enligt Gunnar Grenanders övertygande utredning kom den dödande karteschkulan från det avlägsnaste och mest osannolika stället, nämligen Overberget, inte mindre än 620 meter bort. Det visade sig snart, att på grund av kungens fall hade norrmännen vunnit fälttåget.

Kungens död – Norges räddning

Det norska fälttåget var nämligen illa omtyckt av de svenska befälhavarna. De ansåg (med all rätt), att vinterfälttåg skulle leda till alltför stora förluster enbart på grund av kylan. De ansåg (med all rätt), att det skulle var alltför svårt att föra fram förråd i tillräckliga mängder landvägen. För att erövra Norge krävdes sjöherravälde, men den danska flottan behärskade havet. Efter kungens död beslöt krigsrådet att häva belägringen och tåga tillbaka Sverige. Så skedde också. Norge var räddat.

Fredrikstens försvar – ett föredöme

Norges försvar 1718 är i många avseende föredömligt och kan stå som förebild för andra. Norrmännen undvek fältslag mot svenskarna, som var överlägsna i antal och stridsvana. I stället förde norrmännen undan livsmedel och drog sig tillbaka till lättförsvarade försvarslinjer. (På samma sätt bemöttes med stor framgång den svenska armékår, som från Jämtland tågade in i Tröndelag.) Fästningen Fredriksten bjöd på beslutsamt och ihärdigt försvar, fastän läget tedde sig hopplöst. I krig räknar man dock med så många obekanta, att ingen kan räkna ut, vad utgång händelserna får, eller vilka omkastningar, som kan ske. Därför skall man kämpa och inte ge upp hoppet. Så gjorde norrmännen i Fredriksten. Genom sin ihärdighet vann de seger. De sköt från alla vinklar, och mot all förmodan fällde en kula från det avlägsnaste utanverket det högsta högviltet. Därmed var fälttåget avgjort till norsk fördel.

Fredriksten räddade Norge

År 2018 kommer norrmännen helt visst att på nytt hedra Fredrikstens försvarare. Det har de all anledning att göra. En svensk erövring av Norge skulle ha fått stora och tunga följder för Norge. Sverige var eller ville vara en stormakt. Följden blev att man höjde skatterna i de erövrade landskapen och skrev ut soldater gång efter annan. Soldatutskrivningarna och skattechocken var de viktigaste förklaringarna till snapphanerörelsen under skånska kriget på 1670-talet. I det karolinska enväldet gällde likriktning och försvenskning. De erövrade landskapen försvenskades kraftfullt och grundligt. Något liknande hade med stor sannolikhet drabbat Norge, om Karl XII hade erövrat detta rike. Norrmännen har all anledning att vara tacksamma mot Fredrikstens försvarare.

Fredrikstens försvar – ett tänkvärt exempel

Med dessa ord vill jag inte alls skuldbelägga våra egna. Danskarna hade brutit freden 1709 och gått över till Skåne för att återerövra detta landskap. De besegrades emellertid i slaget vid Helsingborg 1710 och måste utrymma Skåne. De svenska anfallen mot Norge 1716 och 1718 var helt enkelt svar på det danska anfallet mot Skåne. En erövring av Norge hade omintetgjort hotet mot Sveriges västra gränser. Den skulle ha stärkt Sverige till en starkare motvikt mot det farliga ryska väldet. Varför skulle Norge inte kunna höra samman med Sverige lika väl som med Danmark? Hade inte de båda länderna varit förenade i Magnus Erikssons och Karl Knutssons dagar? Så kunde man tänka och fråga från svensk sida. Tack vare norrmännens kloka och ihärdiga försvar samt tillfälligheternas spel eller Försynens skickelser – hur man nu ser på saken – gick det svenska erövringsförsöket om intet. Fredriksten är ett tänkvärt exempel också för alla andra som funderar över försvarsmöjligheter i största allmänhet.

Lars Gahrn