Stifts- och landsbiblioteket i Skara – en skattkammare med stora utvecklingsmöjligheter

Skulle staden Skara ha funnits utan Skara domkyrka? Så här i efterhand är det svårt att urskilja andra orsaker till stadsbildningen än domkyrkan, dess prästerskap och andra anställda, även om andra orsaker måste ha funnits.

Domkyrkan skapade kultur

Stifts- och landsbiblioteket – ett bokpalats. Foto: Lars Gahrn.
Stifts- och landsbiblioteket – ett bokpalats. Foto: Lars Gahrn.

Än i dag står domkyrkan mitt i byn eller mitt i staden. På södra sidan av domkyrkan ligger Djäkneskolan eller gymnasiet, som på senare tid blev högstadium och i skrivande stund skall byggas om till kommunhus. På norra sidan av kyrkan finns Stifts- och landsbiblioteket. Båda dessa har domkyrkan att tacka för sin tillkomst. Svenskt skolväsen har Svenska kyrkan som sitt ursprung. Biblioteket tog hand om gymnasiets och domkyrkans böcker, som drar till sig åtskilliga ”pilgrimer”, även från ”Utlanden”. Fredagen den 27 oktober 2017 besökte Niklas Krantz och jag Stifts- och landsbiblioteket. Biblioteksassistenten Sven-Olof Ask är också skattmästare i Föreningen för Västgötalitteratur. Niklas Krantz är en flitig styrelseledamot i denna förening. De två har ett ingående och omfattande samarbete. Denna fredag hade Ask lovat Krantz att visa oss omkring bakom de låsta dörrarna. Här i Skara har funnits en domkyrka och en skola sedan urminnes tider. Därför har biblioteket Sveriges äldsta bok.

Sveriges äldsta bok

Genom en rad rundbågar ser man Karl XIV Johans byst.
Genom en rad rundbågar ser man Karl XIV Johans byst.

I en väl skyddad monter ligger Skaramissalet från omkring 1150. Detta är en mässbok eller kyrkohandbok med de liturgiska texter, som användes av prästen under gudstjänsterna. Många sidor fattas, men de återstående har bundits in i två band. Det ena är utställt i biblioteket, det andra i Västergötlands museum några hundra meter längre bort. (Detta har visat sig vålla viss förvirring. Somliga påstår att missalet finns i biblioteket. Andra påstår att missalet finns i museet. I värsta fall kan tvist uppstå, men båda sidor har alltså rätt.) Boken är visserligen 850 år gammal, men den tillhör inte desto mindre den levande litteraturen, som läses och studeras. Den är utgiven både i faksimil och med vanliga tryckbokstäver. Dessutom har flera forskare förklarat texten och skrivit om handskriften. Utgåvan är både stor och tjock, en riktig ”kaffebordsbok”. Detta är den största dyrgripen, men där finns fler, exempelvis Hemsjömanualet, en annan kyrkohandbok. För några år sedan gick man igenom samlingarna och hittade då många okända rariteter, bland annat en handskrift om gamla runinskrifter. Skolan i Skara är mycket äldre än Sveriges alla universitet. Följaktligen finns här många gamla böcker, som saknas i de flesta andra biblioteks samlingar.

Biblioteket – ett romanskt palats

Bekväma och stilfulla länstolar i läsesalen.
Bekväma och stilfulla länstolar i läsesalen.

Inte bara böckerna är av stort värde. Själva biblioteksbyggnaden är ett palats, byggt 1858-1860 i medeltida stil för att passa ihop med domkyrkan. I biblioteksbyggnaden härskar den romanska rundbågestilen. När detta palats uppfördes, hade nygotiken ännu inte slagit igenom. Rundbågen härskade i kyrkorna, och ännu hade man inte bestämt sig för att göra en gotisk katedral av Skara domkyrka. Skillnaderna mellan biblioteket och domkyrkan har alltså blivit större efter Zettervalls restaurering av domkyrkan 1886-1894. (Denna innebar som bekant, att man renodlade domkyrkans gotiska stildrag.) Man måste dock säga, att byggnaderna går mycket bra ihop trots skillnaderna, och att dessa snarare ökar än minskar de båda byggnadernas värde. Var och en har sin särprägel och lockar till ingående granskning. I denna byggnad härbärgerades en gång biskopen, biblioteket och fornminnesföreningens samlingar. Huset var biskopspalats, bibliotek och museum, allt på en gång.

Högtidligt bibliotek – nästan kyrka

Niklas Krantz och Sven-Olof Ask med dokument ur samlingarna.
Niklas Krantz och Sven-Olof Ask med dokument ur samlingarna.

I nedervåningen finns i våra dagar Skaras turistbyrå och utställningslokaler för bibliotekets samlingar. Här kan vi beskåda Skaramissalet bakom pansarglas. I andra våningen har vi biblioteket. Man tror sig nästan vara i en kyrka. Här är högt i tak. Överallt finns rundbågiga valv och fönster. I läsesalen finns ett bord och skinnklädda stolar från Skara tingshus. Här har vi en läsesal, som är en del av Skaras historia. Var finner man dess like? Vid vårt besök träffade vi Åke Möller i läsesalen. Han skriver Mariestads historia och anmäler sin ankomst i förväg, så att Ask kan leta fram de böcker, som han önskar denna gång. Här i Stifts- och landsbiblioteket lär Ask känna sina låntagare. Han visade sig vara mycket imponerad av Möllers insatser. ”Han är amatörforskare, men stryk ordet amatör!” Längst bort till vänster, omstrålad av fönstrets ljus, står en byst av Karl XIV Johan. ”Sådana byster skänktes år 1823 till alla läroverk”, berättade Ask. Så var det, men här i Skara står bysten kvar. Hur många andra byster har överlevt de två århundranden, som snart har gått?

Skattkammare med utvecklingsmöjligheter

I biblioteket finns även ”Skarabordet” med en kartbild av Skara 1934. Konstnärinnan bakom verket är Eva Bergling. Bordet skänktes till biblioteket av Ros-Mari Sköld, Lindome, 2010.
I biblioteket finns även ”Skarabordet” med en kartbild av Skara 1934. Konstnärinnan bakom verket är Eva Bergling. Bordet skänktes till biblioteket av Ros-Mari Sköld, Lindome, 2010.

Här finns mycket att fördjupa sig i, bland annat akademiska avhandlingar från 1700- och 1800-talen. De innehåller många värdefulla uppgifter, om de läses med urskiljning. Likaså finns här handskrifter av stort värde, bland andra västgötska sockenbeskrivningar, som likaledes kan visa sig vara mycket givande, om de läses med urskiljning. Med dagens teknik kan sådana källor och sådana avhandlingar skannas av och läggas ut på nätet. Så arbetar man utomlands och – i viss mån – även här hemma i Sverige. Avhandlingarna är skrivna på latin och följaktligen icke läsbara för det stora flertalet av dagens forskare. De borde översättas till svenska. Föreningen för Västgötalitteratur ger ut en och annan sådan äldre skrift i översättning. Man har rentav översatt samtliga topografiska avhandlingar, som handlar om Västergötland, men vi har ju även det övriga riket! Vilken förening tar hand om denna arbetsuppgift? Föreningens insatser manar till efterföljd. Stifts- och landsbiblioteket är fullt av arbetsuppgifter och utvecklingsmöjligheter. Jag hoppas verkligen, att de styrande inser, att Skaras lärdomshistoria kan bli en viktig del av dess framtid, om man bibehåller denna kulturinstitution och satsar lite mer på den.

Vilken härlig stad!

Domkyrkan gav upphov till skolan. Domkyrka och skola gav upphov till biblioteket. Skolan gav upphov till museet. Domkyrkan har varit en kulturskapare av stora mått. Präster och lärare har satt sin prägel på staden. Det är stil över den gamla stadskärnan. När Niklas Krantz körde in i stadskärnan, skymtade vi på kort tid allt det väsentliga: allén, domkyrkan, Djäkneskolan, Krönikebrunnen, Stifts- och landsbiblioteket. Här återsåg jag domkyrkostaden, och jag utbrast: ”Vilken härlig stad!” Skara är inte stort, men det har stil och kvalitet. Från domkyrkan gick jag till biblioteket. Därifrån gick vi till museet. När detta stängde, gick vi tillbaka till biblioteket. När Ask skulle stänga för dagen, gick vi till domkyrkan, som hade öppet en timme längre. Där blev jag kvar till stängningsdags. (Skara stiftshistoriska sällskap hade lagt ur sina nyutgivna skrifter i kyrkan.) Klockan 18.00 på fredagskvällen var allt stängt, och då for vi hem. Ingenstans hade man behövt kasta ut oss, men vi hade varit kvar till de sista minuterna. Man har all anledning att dröja sig kvar i Skara.

 

Norska kungahuset – ett bevis på Norges självständighet

År 1814 var Karl Johan både förstående och tillmötesgående gentemot norrmännen. I kärnfrågan var han emellertid obönhörlig: Unionen mellan Sverige och Norge måste genomföras, med eller emot norrmännens vilja. För att göra Karl Johan rättvisa måste vi ha i minnet, att han var starkt övertygad om, att de skandinaviska länderna borde gå samman för att trygga sin självständighet gentemot stormakterna. Detta skäl var lika starkt för hans ättlingar och efterträdare på tronen. Hans son och efterträdare Oscar I var – liksom engelsmännen – mycket oroad över ryssarnas önskan att införliva Varangerfjord med det ryska väldet.

Stormakternas övergrepp

Vi bör också göra dem den rättvisan att erkänna, att deras farhågor var välgrundade. Både år 1801 och 1807 hade engelska flottor anfallit Köpenhamn. År 1801 tvingade engelsmännen danskarna att överge neutralitetsförbundet med Ryssland och Sverige. Efter överfallet på Köpenhamn seglade engelska flottan mot Karlskrona men avstod från anfall vid meddelandet om att tsar Paul var död. År 1807 tvingade engelsmännen danskarna att utlämna danska flottan. Engelsmännen befarade – helt grundlöst – att den skulle kunna användas mot Storbritannien. Dessa hänsynslösa och oprovocerade anfall mot en neutral stat visade, att stormakter är farliga grannar. Efter Finlands erövringar 1808-1809 hade Sverige det ryska väldet på andra sidan Bottenhavet och Ålands hav. Sverige behövde stöd mot Ryssland och Norge ett starkt försvar mot England.

Karl XIV Johan – en rakryggad åldring, djupt övertygad om den svensk-norska unionens nödvändighet.
Karl XIV Johan – en rakryggad åldring, djupt övertygad om den svensk-norska unionens nödvändighet.

Tiden efter 1814 blev oväntat fredlig, men några händelser visade, att stormakterna var oförändrat farliga och hänsynslösa. Krimkriget utkämpades 1853-1856. Under kriget gick engelska och franska flottstyrkor in i Östersjön för att anfalla det ryska väldet. År 1854 brände och förstörde engelsmännen i Brahestad och Uleåborg. De anföll även Gamla Karleby men slogs där tillbaka. Samma år intog och förstörde engelsmän och fransmän fästningen Bomarsund på Åland. År 1855 besköt engelsmän och fransmän fästningen Sveaborg utanför Helsingfors. Dessa krigshändelser berörde dock inte vare sig Norge eller Sverige. Danmark råkade emellertid illa ut. År 1848 utbröt uppror i Holstein, och detta stöddes av tyska förband, men danskarna slår ned upproren, och freden återställs 1850. År 1864 gick Preussen och Österrike till anfall mot Danmark, som i freden samma år berövades Slesvig, Holstein och Lauenburg. Danmark var lemlästat, och även Sverige stod där maktlöst och förödmjukat efter kriget, men krigshändelserna hade inte berört vare sig Norge eller Sverige. Krigen hade visat, att stormakterna var hänsynslösa, och att de med flottstyrkor kunde slå till var som helst.

Norge hade ett skyddat läge

Många i både Norge och Sverige ansåg emellertid, att Skandinavien låg bortanför de områden, som var viktigast för stormakterna. Om man sammanfattar vad som hände under 1800-talet, finner man, att alla de nordiska länderna blev utsatta för stormakters krigshandlingar under 1800-talet, utom just Norge. Det är således både förklarligt och försvarligt, att villigheten till nordiskt samarbete var minst i just Norge. Norrmännen hade på det stora hela taget rätt, men detta innebar tyvärr inte att vare sig Norge eller de andra nordiska länderna var utanför fara. År 1940 förberedde Storbritannien en invasion av Norge och en framstöt mot de svenska malmfälten. Tyskland hann som bekant före och ockuperade Norge. Efter kriget förstod norrmännen, att försvarssamarbete var nödvändigt. Planerna på ett nordiskt försvarsförbund föll dock 1949. I stället anslöt sig både Norge och Danmark samma år till Nato, som onekligen kunde erbjuda ett starkare stöd än Sverige.

Kristian Fredrik valdes till norsk konung den 17 maj 1814. Han har här porträtterats av Thorvaldsen.
Kristian Fredrik valdes till norsk konung den 17 maj 1814. Han har här porträtterats av Thorvaldsen.

Under andra världskriget och efterkrigs­tiden framstod Karl XIV Johans farhågor såsom sorgligt välgrundade. Krigshoten efter 1814 var dock inte så många, följde inte så tätt på varandra och kom inte Norge och Sverige så nära, att de ledde till närmare samarbete mellan brödra­folken. Tvärtom invaggade man sig på både sidor om Kölen i säkerhet. När kriget kom 1940, var Sverige, Norge och Danmark så avrustade, att deras möjlig­heter att med framgång försvara sig var små. Försvarssamarbete förekom inte. Karl Johan hade däremot varit klarsynt, men så hade han också lärt känna hur kejsar Napoleon, en rå och hänsynslös diktator, tänkte och handlade, ty han hade själv varit med (och fått nog). Ingen annan i vare sig Sverige eller Norge hade så förstklassig utbildning i stormaktspoli­tik, och ingen annan var heller så klarsynt.

Starka motståndsenheter skulle byggas upp

Karl Johan tillämpade här i Norden samma säkerhetstänkande som de andra europeiska statsmännen efter Napoleons fall. Det gällde att bygga upp starka motståndsenheter mot stormakten Frankrike. Nederländerna slogs samman med Belgien. Konungariket Preussen fick tillbaka de provinser, som Napoleon hade berövat preussarna. Napoleon hade upplöst det tyska riket år 1806, men 1815 bildades i stället Tyska förbundet. Konungariket Sardinien fick tillbaka sina av Napoleon erövrade provinser på fastlandet, och dessutom tilldelades Sardinien republiken Genua. Häruppe i Norden hade man inte samma orsak att frukta Frankrike, men man hade som sagt Storbritannien och Ryssland i stället. Erfarenheterna av dessa stormakter hade varit avskräckande.

Norrmännen firar 1814 års kungaval

Vackert porslin fanns på Eidsvoll, och porslinsskärvor kunde Niklas Krantz finna i jorden kring byggnaden. (Han lämnade in alla fynd på museet.)
Vackert porslin fanns på Eidsvoll, och porslinsskärvor kunde Niklas Krantz finna i jorden kring byggnaden. (Han lämnade in alla fynd på museet.)

Den 4 november 1814 erkändes Karl XIII som Norges kung. Sveriges sis­ta krig var till ända. En hän­delserik utveckling var där­med avslutad, och lugnet återvände till den skandi­naviska halvön. Norge ha­de fått behålla sin fria författning. Det händelse­rikaste året i Norges hist­oria gick mot sitt slut. Från svensk sida försökte man förmå norrmännen att fira den 4 november som nationaldag. Man lyckades dåligt med den saken. Årstiden är knappast den rätta. Ämnet för firandet tilltalade dessutom inte norrmännen. Den 17 maj blev redan på 1820-talet Norges nationaldag. Under unionstiden brukade normännen framhäva, att man firade sin grundlag, och så var det givetvis, men grundlagens dag är icke den 17 utan den 16 maj. Den norska författningen antogs av riksdagen i Eidsvoll den 16 maj 1814. Vad hände då den 17 maj? Jo, då valdes den danske prinsen och ståthållaren Kristian Fredrik till norsk konung. Otto Sjögren skriver: ”Den norska grundlagen, vars tillkomst man förebar sig vilja fira, hade blivit antagen och därmed vunnit laga kraft, icke den 17, utan den 16 maj, vilken således skulle hava varit grundlagsfestens rätta dag.” (Otto Sjögren, Karl Johan och skandinaviska halvön under unionens anknytningstid, Sthlm 1906, s. 205 och 355-356.) Norrmännen ansåg alltså – med goda skäl – kungavalet vara kronan på befrielseverket och Norges självständighet. Så är det även i dag. På 17 maj visar norrmännen en stor och oförställd glädje över sitt kungahus. Kungahuset och den 17 maj är oupplösligt förenade med varandra. Att Norge har en egen kung är ett tecken på att Norge är ett fritt, självständigt och oberoende rike.

En egen konung – ett tecken på full självständighet

Här har norrmännen mycket att lära oss svenskar. Sverige har med undantag för den mycket kortvariga Kalmarunionen med Danmark och den ännu kortvarigare personalunionen med Polen alltid varit ett självständigt rike. Vi tar vår självständighet för given och värderar därför inte vare sig självständigheten eller dess yttre tecken, ett eget kungahus, tillräckligt högt. Norrmännen saknade dock självständighet och ett eget kungahus under mer än 400 år av union med Danmark och under mer än 90 år av union med Sverige. Dessutom måste de sakna sitt kungahus under fem mörka år av tysk ockupation 1940-1945. År 1814 hade Norge för ett halvår haft en egen konung. Fastän Norge hade fått behålla sitt fria statsskick med en stark riksdag och självstyrelse i allt utom utrikespolitiken, var detta inte nog. Norrmännen ville ha fullständig självstyrelse och en egen konung. Under 1800-talet lyckades de steg för steg försvaga unionen, och 1905 bröts den. Då skred norrmännen till kungaval. Konungen blev kronan på befrielseverket. I år, alltså 2014, fyller Norges grundlov eller författning 200 år. Norge har mycket att fira, och vi kan vara förvissade om att de kommer att fira grundloven och sin konung med all den glöd och hänförelse, som de är mäktiga. Det har de all anledning att göra.

Läs vidare

Otto Sjögren, Karl Johan och skandinaviska halvön under unionens anknytningstid, Sthlm 1906.

Alma Söderhjelm, Carl Johan: Ett karaktärsporträtt, Sthlm 1939.

Uno Brander, Karl Johan: Kronprinsen och konungen, Sthlm 1925.

Sir Dunbar Plunket Barton, Bernadottes underbara levnad, Sthlm 1929.

Klicka här för denna artikel som pdf