Porterprovning i kungligt ölfat

Porterdrickarna (de, som dricker porter) har en egen förening med ett eget standar. Detta fick man lära sig under Klippandagarna den 30 och 31 augusti 2014. Som vanligt förekom mer än mycket under dessa dagar, men porterdrickarna – ordet porterdrinkare bör undvikas på svenska – kan vara värda utförligare beskrivning.

Porterförening i ett stort fat

Porterkaret i Klippans kulturreservat. Foto: Lars Gahrn.
Porterkaret i Klippans kulturreservat. Foto: Lars Gahrn.

Som sig bör här i Lilla London rör det sig om en engelsk dryck, och följdriktigt har föreningen också ett engelskt namn: Porter Drinkers Association. Deras plats under Klippandagarna var givetvis det stora porterfatet vid Novotel. Detta fat har blivit ställt på ena kortsidan och fått ett toppigt tak. Alltsammans liknar hattstugan eller någon liknande fantasifull skapelse ur vår barndoms bilderböcker. Ovanför dörren finns en skylt, som berättar, att detta är ett av Göteborgs kungaminnen: ”Till åminnelse af den Frukost som H M Konung Carl XIV Johan intog i det Lorentska Brukets store Vat (fat) vid Dess höga besök uthi Götheborg i augusti månad anno 1820.”

Stärkande porter

Inuti ”fatstugan” berättade porterdrickarnas förening om porter, en dryck, som under nykterhetsrörelsens storhetstid var motarbetad men ändå kunde skrivas ut av läkare, eftersom porter ansågs vara stärkande. (Det sades, att särskilt många porterrecept skrevs ut före jul.) Besökarna fick prova olika portersorter varje hel timme. Inuti fatet finns målningar på väggarna, och de visar Karl XIV Johans besök och middagen för honom. Målningarna är signerade: ”Yngve Lundström Stockholm -49”. De är således att betrakta som historiemåleri snarare än som reportagebilder ur samtiden.

Många uppskattade inslag

Många uppskattade de inslag från föregående år återkom detta år. Där förekom föredrag om Elfsborgs gamla fästning, guidad tur i bruksområdet, sång och musik av Martin Bagge, högmässa och musikstunder i Birgittas kapell, dans av skotska dansare, sång och musik av Flottans Män och kortare turer med Färjan 4. Den största föreställningen var ett krigsspel, som visade striden vid Askims gamla kyrka 1644, då överste Johan Gordon slog tillbaka en dansk strövkår. Danskarna hade rövat nötkreatur i bland annat Mölndal. Detta krigsspel har jag ägnat en särskild artikel.

Mölndals Symfonic Band

Mölndals Symfonic Band.
Mölndals Symfonic Band.

Mölndals Symfonic Band vandrade runt i området och konserterade. De gjorde en stor insats och visade stor bredd i utbudet. Man spelade marschmusik med kläm och eftertryck. Man kunde även spela folkmusik mjukt och nyansrikt. De militärhistoriska föreningarna vandrade runt i området som ett slags klädparader eller i detta fall snarare uniformsparader. Karolinerna har även kavalleri. Ryttarna tog en längre ridtur bort mot Röda sten. Här borta fanns ett brudpar, som skulle fotograferas. Det visade sig, att brudparet ville ha karolinerna som bakgrund på sitt brudfoto. Karoliner är användbara till mycket! Karolinerna lät inte säga sig detta mer än en gång utan ställde genast upp bakom de nygifta. Ett gemytligt samtal utspann sig.

En drottning med framgång

Drottningen av Klippan.
Drottningen av Klippan.

De tre föreningarna levde som vanligt lägerliv, och karolinerna ordnade med ponnyridning för barnen. Dessutom fick man titta på kavalleristernas ridhästar. Drottningen av Klippan och överorganisatris var under 2014 liksom under åren dessförinnan Hennes Majestät Riksänkedrottningen Hedvig Eleonora, som i vardagslag lystrar till namnet Ann Jönsson och är ordförande i Föreningen Bevara Södra Älvstranden. När dessa kulturdagar randas, klär Ann Jönsson sig i änke­drottning Hedvig Eleonoras jaktdräkt eller rättare sagt i en snarlik jaktdräkt, som ungefärligen motsvarar drott­ningens kläder. Även Ann Jönsson är en framstående jägarinna, men hon jagar enbart pengar, förut­sättningen för att det skall kunna bli några kulturdagar. Som kommunalpolitiker (FP) med en lång bana bakom sig kan hon den svåra konsten att skaffa fram pengar, Detta år hade hon fått fram bidrag från SDF Majorna – Linné, Novotel, Higab, Familjebostäder, Barnhusstiftelsen, Konstcaféet, Handelsakademin, Klippans kulturfastigheter samt Olof & Caroline Wijks Fond. När Klippan-dagarna för året är slut, är tiden inne för Ann Jönsson att börja förbereda nästa års kulturdagar.

Väderlycka

Drottningen av Klippan är en framgångsrik kvinna också i den bemärkelsen, att hon har något så viktigt för en kunglig person som ”väderlycka” i likhet med den historiskt sett något dimmige svenske kungen Erik Väderhatt, som genom att vända sin hatt kunde få vinden att blåsa från detta håll. Denna väderlycka var nog så värdefull på segelfartygens tid, men för drottningen av Klippan är det viktigaste, att man slipper regn under kulturdagarna. År 2014 hotade väderspåmännen (eller om ni så vill meteorologerna) med kraftfullt regn, men vi kunde glädja oss åt uppehåll båda dagarna, och vissa solglimtar fick vi också. Drottningen av Klippan är förmer än väderspåmännen.

Klicka här för denna artikel som pdf

Fred, flickor och en fri författning

Kungälv firade dubbelt 200-årsjubileum 2014

Äntligen har Kungälv fått en docka, som föreställer Margareta Fredkulla. Foto: Lars Gahrn.
Äntligen har Kungälv fått en docka, som föreställer Margareta Fredkulla. Foto: Lars Gahrn.

I början av juni 2014 firade Kungälv Sveriges nu 200-åriga fred och Norges nu 200-åriga fria författning. Varför firades dessa jubileer just i Kungälv? Jo, Kungälv har sedan urminnes tider varit en nordisk mötesplats genom sitt läge vid den forna riksgränsen mellan Norge och Sverige. Kungälv är än i dag en nordisk mötesplats genom Nordiska Folkhögskolan (som grundades 1947), genom sin norsk-dansk-svenska historia, genom Bohus fästning, som drar besökare från hela Norden och genom sitt läge mitt i Norden. År 2014 ville man befästa denna ställning genom ett storslaget och svårslaget jubileum.

Margareta Fredkulla som docka

Konstnärinnan Birgitta Arkenback vid ett av de diplom, som hon har formgivit.
Konstnärinnan Birgitta Arkenback vid ett av de diplom, som hon har formgivit.

Det stora dubbeljubileet firades med stora konserter på Fästningsholmen. En stor scen hade byggts upp enbart för detta ändamål. I Kungälvs kyrka firades en gudstjänst under medverkan av stiftets biskop. Hembygdsgården visade en utställning om Kungälv som mötesplats. En särskild småskrift hade framtagits för detta ändamål. Tre stora och mycket välgjorda dockor visar de tre nordiska kungarna, som möttes här vid älven 1101. Nytt var, att man nu äntligen hade tillverkat även en docka föreställande Margareta Fredkulla, dotter till konung Inge den äldre av Sverige och senare gift med konung Magnus Barfot av Norge. Dockorna är mycket livfulla, och varje docka har sina särdrag. De framställdes till 900-årsjubileet 2001, och det är mycket glädjande, att kungadottern Margareta Fredkulla nu i efterhand har fått komma med. Hon blev först drottning i Norge och efter Magnus Barfots död blev hon drottning i Danmark. Hon var en mycket betydelsefull kvinna. De tre kungarna står staty på Nytorget, och nu förväntar vi oss även en gjuten staty ute på sta’n.

Fredkullapriset – ett fredspris

I Hembygdsgården fanns också stora inramade diplom, som Fredkullaprisets pristagare har fått. Kungälvs Fredsrörelse (bildad 1981) har nämligen instiftat ett fredspris, som har uppkallats efter kungadottern och drottningen, vars tillnamn Fredkulla betyder ”fredsflicka”. Diplomen har målats och tecknats av konstnärinnan Birgitta Arkenback, som gör varje diplom till ett framstående konstverk. Hon är tydligt påverkad av medeltida konst och textning men omvandlar mycket skickligt allt på sitt eget sätt. Diplomen är både uttrycksfulla och färgglada.

Full fart på fästningen

Uppe på fästningen hade de militärkulturhistoriska föreningarna uppvisningar. Under tvåhundra år har våra svenska förband varit fredsbevarande styrkor. Träffande har man sagt, att försvarsmakten är ”vår största fredsrörelse”. En scen hade byggts upp på borggården. Här spelade Sven Bergers Convivium Musicum musik från äldre tider. Gun Louise Hogmalm Ryderstam spelade harpa. Jag höll ett kort anförande om 1814 års händelser. En sentida släkting till den norske sjökrigaren Peter Tordenskiold höll ett livfullt föredrag om denne oförvägne amiral, som är litet av Norges motsvarighet till Karl XII, djärv, stridslysten och ofta framgångsrik.

Karolinska flickor på fästningen

Tordenskiolds sentida släktingar bidrog till nordiska möten.
Tordenskiolds sentida släktingar bidrog till nordiska möten.

Framför allt framträdde här på fästningen, deras eget område, de militärhistoriska föreningarna. De bidrar till den nordiska och allmäneuropeiska förbrödringen genom samarbete med systerföreningar i de andra nordiska länderna men även ute i Europa som till exempel i Ryssland och Tyskland. Här på fästningen fanns svenskar, danskar och finländare samt Tordenskiolds sentida släkting från Norge. Soldaterna ordnade med revelj, korum och föredrag om forna tiders blodiga rättskipning. Gustavianerna visade hur jägare gick till anfall. Karolinerna försökte lära oss civilister hur man fäktas. Fäktläraren var en flicka, glad, livlig och skämtsam. Fäktlektionerna blev uppsluppna tillställningar. Som övningsvapen användes breda trä­kn­ivar, klädda med läder. De var helt ofarliga men dög likafullt till att ge motspelaren en liten smäll med. Detta förhöjde enbart den glada stämningen. Karolinerna har kavalleri, och då har de även som man kunde vänta många flickor i sina skaror. Dessutom hade de denna gång även två flickor, som gick med musköt på axeln, fäktläraren och en kamrat.

Fästningen – en utmärkt läktare

Fäktläraren var en kvinnlig karolin.
Fäktläraren var en kvinnlig karolin.

Fästningen är en säregen plats, där århundradena har lämnat spår efter sig och berättar för oss sentida varelser. Hamnar man däruppe, blir man kvar där och har svårt att bryta upp. Dessutom behövde man inte gå ner till konserten. Ljudet därifrån steg upp till oss. Ville man lyssna på något musikstycke, gick man upp på vallen närm­ast stora scenen. Därifrån hörde man lika bra som från bänkarna nedanför fästn­ingen. Som läsarna kanske förstår blev jag kvar på fästningen och hade svårt att kom­ma därifrån. Hembygdsgården drog emell­ertid. Även där har tiden satt sina spår, som talar till och tilltalar besökarna. När jag hade kommit dit ner, hade jag svårt att riva mig loss därifrån. Kungälv har mycket att erbjuda, och under dubbeljubileet hade man överträffat sig själv.

Läs vidare

Kungälv – nordisk mötesplats i krig och i fred. Text: Kristina Bengtsson. Konstnärlig utformning av broderierna: Birgitta Arkenback och Git Andersson. Föreningen Kungälvs Musei Vänner 2014 (12 sidor, rikt illustrerade med bilder ur Kungälvsbroderiet, som återger händelser ur Kungälvs historia).

Klicka här för denna artikel som pdf

Gräfsnäs behöver ett slott

Omfamnade Gräfsnäs slottsvallar tältlägret den 13 och 14 juli 2013? Ja, så såg det ut. På borggården stod tält vid tält mycket tätt för att ge plats åt exercis och sammandrabbningar. Den kulturhistoriska föreningen Westgiötha Gustavianer och den militärhistoriska föreningen Bohus Elfsborghs Caroliner anordnade tillsammans med vänner från Norge och Danmark slottsspel på Gräfsnäs borggård och i dess omgivningar.

Karolinskt rytteri

Det karolinska kavalleriet, uppställt för fotografering. Foto: Lars Gahrn.
Det karolinska kavalleriet, uppställt för fotografering. Foto: Lars Gahrn.

Besökarna fick ta del av lägerliv, mönstring av krigsfolket, sammandrabb­ningar mellan de olika avdelningarna, två avrättn­ingar och mingel med soldaterna och deras rid­hästar. En avdelning av det förr så berömda karolinska rytteriet var nämligen där. Ryttarna tycktes med för­kärlek vilja rida i galopp över träbron mellan borgen och näset. Broplankorna gav ett härligt eko, när kavalleristerna red över. Hela skådespelet hade en mycket lämplig kuliss, nämligen borgruinen, vars ännu i sitt förfall ståtliga fasad syntes bakom tältlägret.

Slottet skall bli härligare än någonsin

Fasaden är som sagt ståtlig, men den kunde ha varit bättre. Slottet kunde ha varit återuppbyggt. Enligt en gammal spådom skulle slottet brinna tre gånger med hundra års mellanrum. Varje gång skulle slottet byggas upp igen, den tredje gången härligare och ståtligare än någonsin tidigare. Slottet har brunnit tre gånger, nämligen 1634, 1734 och 1834, men det är alltjämt en ruin. Varför har man inte byggt upp slottet? Förslag eller önskemål finns inom kommunen. På informationstavlan finner man spådomen förvanskad dithän, att man uppger, att slottet inte alls skulle byggas upp efter den tredje branden.

Nu är det rätt tid

Greve von Zelow och hans dotter, författarinnan Sophie von Knorring.
Greve von Zelow och hans dotter, författarinnan Sophie von Knorring.

Jag talade med en av invånarna i Gräfsnäs om detta. Han skrattade åt förvanskningen och sade, att de ansvariga kanske på detta sätt vill undandra sig skyldigheten att återupp­bygga slottet. Man blir upprörd över detta beteende. Om spådomen är sann, är slottets återuppbyggnad ödesbestämd. Under sådana förhåll­anden har man inte något val. Slottet måste byggas upp, förr eller senare. Förr kan det inte vara, eftersom år 2014 inte mindre än 180 år förflutit sedan sista branden, och senare är nu, ty 180 år efter branden är onekligen senare. Möjligen skulle någon kanske vilja hävda, att slottet skulle kunna byggas upp på nytt ”ännu senare”, men detta vore verkligen att utmana ödet. Den, som tar del av alla skräckinjagande sägner kring slottet, inser snart, att det är farligt att utmana sådana makter.

Utvecklingen arbetar för slottet

Anledningen till, att jag med bister bestämdhet (och med oklara gränser mellan skämt och allvar) skriver ned denna uppmaning att bygga upp slottet igen, är att tiden och utvecklingen arbetar för det gamla slottet på ett så kraftfullt och verkningsfullt sätt, att denna utveckling omöjligen hade kunnat förutses, när den gamla spådomen eller förutsägelsen nedskrevs en gång för mycket länge sedan. Jag kommer inte ifrån tanken, att det kan ligga något i den gamla spådomen eller förutsägelsen. Viktigast och ovedersägligt är dock, att behovet av ett slott eller stora salar inom området har ökat drastiskt. Här ligger ett stråk av sevärdheter, som drar allt mer folk i samma takt som vägarna blir bättre, samfärdseln snabbare och samhällena i närheten större. I söder har vi naturreservatet Brobacka med ett ”naturum” och en minnessten över slaget vid Brobacka 1566. Vid Antens station börjar museijärnvägen Anten – Gräfsnäs Järnväg, som mycket väl på nytt skulle kunna utsträcka tågresorna ner till Brobacka. Att använda ordet museijärnväg är att ta till i underkant, ty här vid Antens station har ett järnvägshistoriskt museum uppstått med lok och vagnar och åtskilligt annat snyggt utställt i en stor och välbyggd vagnhall. Tågen kör fram till Gräfsnäs, där vi har station, vändskiva, hembygdsgård, badplats, restaurang och slottsruin.

En upphöjd samlingssal kan man få

Högreståndsmiddag i slottsvalven.
Högreståndsmiddag i slottsvalven.

Den ena verksamheten drar folk till den andra. Alingsås Fornminnesfören­ing firade under många år slaget vid Brobacka. Ett år kom den franske militäratt­achén dit. Även jag var inbjuden som talare, och efteråt bjöds på middag i restaurangen i Gräfsnäs. Föreningens dåvarande ordförande Jan Skoglöw var glad över sin dag, och stämningen var hög. Den ena verksamheten drar folk åt den andra. Så var det den gången, och så är det ständigt. Bottenvåningen på slottet är bevarad, och med fin blick för möjligheterna dukade gustavianerna här fram en middag för de högre befälen. Jag greps av stämningen, när jag fotograferade middagssällskapet. Varför inte bygga upp de nedrivna delarna av bakre långsidan och lägga tak över ruinen? Tänk vilken sal man då hade kunnat få för gästabud! Man skulle då få en upphöjd samlingssal eller högtidssal i andra våningen i ett slott på näsets högsta punkt. Här skulle man närmast känna sig upplyftad och ha utsikt över näsets grönska och sjön Anten.

En välskött ruin ger mersmak

Ruinen av idag är mycket välskött och ger mersmak. Man har satt in galler i fönstren och gallergrindar i porten, så att oönskade gäster inte skall härja runt nattetid. Över natten är grindarna klokt nog låsta. I bottenvåningen har man en intressant och välgjord utställning om slottets historia. Här finns även delar av huggen sten, som har tillvaratagits vid utgrävningar. De många sägnerna kring borgen återges i ord och bild. Gustavianerna, som har god blick för det äkta och verkningsfulla, har fastnat för slottet, och de är inte ensamma. Här anordnas mycket under sommartid.

Alltid mer att lära

Gustavianerna och karolinerna bjöd besökarna på många slags uppvisningar. Gräfsnäs var en befäst gränsborg i enskild ägo. Under Kalmarkrigets dagar tog många välbeställda sin tillflykt till denna borg och förde dit sina dyrbarheter. Borgen intogs emellertid av danskarna 1612, för drygt 400 år sedan. Därför spelar soldaterna upp ett krigsspel med truppavdelningar, som anfaller borgen, och med andra, som försvarar den. Här visar man hur anfall och försvar gick till i äldre tid. Jag har varit med om sådana uppvisningar i många år men hittar alltid nytt att lära. Soldaterna förkovrar sig ständigt och har hela tiden nytt att meddela. Medlemmarna – framför allt flickorna – har blivit skickliga i att leta fram förebilder till historiska kläder och sedan sy dem. Följden blir, att de hela tiden har nya kläder att visa upp.

I empirens tecken

De norska och danska vännerna, uppställda för fotografering framför Gräfsnäs murar.
De norska och danska vännerna, uppställda för fotografering framför Gräfsnäs murar.

Denna helg gick i empirens tecken. Gustavianerna har inte lämnat den gustavi­anska tiden, men de gör gästspel i den följande empiren eller Karl-Johans­tiden. Under empirhelgen på Gräfnäs tog greve von Zelow (Eildan Dunbläck) emot soldater och andra besökare tillsammans med sin dotter, den senare så kända författarinnan Sophie von Knorring (Jennie Rodin). Bägge var som hämtade ur en roman av Jane Austen. De spelade sina roller med den värdighet, som förväntades av dåtida ädlingar. Då och då anade man dessutom glimten i ögat. Ulf Leonardzon uppträdde med stor värdighet som präst och höll korum. För en gångs skull var han nöjd med manskapets psalmsång. Senare uppträdde han som sakkunnig kommentator. Ibland övergick spelet i allvar. Så skedde, när fienden strömmade in på borggården och den svenske befälhavaren flera gånger röt till sina mannar: ”Skit i laddstakarna, för h-e!!!”

Hästarna publikfavoriter

Efteråt ställde soldaterna upp för fotografering. Vapen och uniformer granskades noga och nyfiket av besökarna, men för flickorna var den största upplevelsen antagligen att få klappa det karolinska kavalleriets hästar och få veta mer om dessa vackra djur. Här fanns mycket att uppleva för de flesta.

Klicka här för denna artikel som pdf