Undervisning i krigskonsten

Krigskonsten kräver ofta stora kunskaper, stor skicklighet och betydande erfarenhet. Man har mycket att lära innan man kan börja förstå forna dagars krigshistoria. Stor hjälp har man av de militärhistoriska föreningarna, som ger oss uppvisningar sommartid.

Snabb stormning

Soldaterna stormade snabbt och behändigt Gräfsnäs’ vallar. Foto: Lars Gahrn.

Soldaterna stormade snabbt och behändigt Gräfsnäs’ vallar. Foto: Lars Gahrn.

Sommaren 2015 var jag med om fyra sådana uppvisningar. Jag vill därför redovisa mina intryck därifrån. Söndagen den 12 juli var jag med på slottsspelen i Gräfsnäs. Borgens försvarare och dess angripare drabbade samman först på skilda ställen utanför borgen och sedan inom borgens vallar. Mycket skickligt lotsade man runt oss åskådare mellan de olika stridsplatserna. Intressant var att se, hur angriparna stormade vallarna. Slottet omges av jordvallar, som visserligen är branta men dock sluttar. Angriparna lyckades förvånansvärt snabbt klättra uppför dessa branta sluttningar. Stormningen bör ha varit svårare på den tiden, då vallgraven var fylld med vatten, men ändå måste man ha haft något slags stormhinder både nere i vattnet och även uppe på vallens krön. Annars skulle stormningen förr nog ha gått ungefär lika snabbt som i våra dagar.

Lineartaktik – klok taktik

Lineartaktik på Gräfsnäs: alla soldater skulle stå på rakt led.

Lineartaktik på Gräfsnäs: alla soldater skulle stå på rakt led.

Lördagen den 18 juli hade Bohus Elfsborghs Caroliner uppvisning i samband med invigningen av Locks Rike, Jan Erik Axelssons tornhus med tillhörande ägor i Kungälvs Ytterby. Vi fick då se en vacker uppvisning i lineartaktik, det vill säga framryckning i rak linje. Efter att inledningsvis ha beskjutit borgen med fältkanon ryckte fotsoldaterna fram på rak linje. Då och då gjorde de halt och avsköt en salva. Lite eftertanke leder till förståelse av denna taktik. Om soldaterna fick rycka fram så snabbt som de ville och kunde, skulle de snabbaste och oförvägnaste hamna framför de andra. De bästa soldaterna skulle löpa ökad risk att stupa eller såras med påföljd att hela förbandet snart skulle komma i gungning. Ett olyckligt exempel på bristande lineartaktik är Gustaf II Adolfs död i slaget vid Lützen. Ivrig att anfalla fienden red konungen iväg utan att försäkra sig om att alla andra ryttare höll jämna steg med honom och hans följeslagare. Därför fick kungen alltför många fiender omkring sig. Han stupade mot övermakten.

Framryckning genom fotfolket

Lördagen den 15 augusti var jag med på Kongelfs Gästabud. Carolinerna tränade då nedanför fästningen. Kavalleri och fotfolk anföll fienden. Kavalleriet stod uppställt bakom infanteristerna. När ryttarna skulle rida till anfall, öppnade fotsoldaterna breda luckor mellan soldaterna, så att en ryttare kunde rida fram i varje lucka. Jag har aldrig tidigare sett ett sådant slag av framryckning. Denna uppvisning upprepades senare på eftermiddagen inne på Jussi Björlings plats vid Operan.

Beridna spanare

Ryttarna rider fram mellan fotsoldaterna.

Ryttarna rider fram mellan fotsoldaterna.

Söndagen den 30 augusti spelade Gustav II Adolfs fotfänika, Bohus Elfsborghs Caroliner och Westgiötha Gustavianer upp slaget i Landvetter 1645 inne i Klippans kulturreservat. Härifrån kan man berätta om den beridna spaningspatrullen, som kunskapade och red fram mot fienden för att ta reda på så mycket som möjligt. Det är mycket svårt att göra sig en bild av vad som finns eller sker bortanför skogsbrynet. Man var därför hela tiden tvungen att spana. Ändå kunde man lätt bli utsatt för obehagliga överraskningar. Här på Klippan fick man även en påminnelse om fanans betydelse. När svenskarna hade återerövrat Landvetter, togs den danska fanan ner. I stället sattes den svenska upp. Dannebrogen bars undan med fanstången vågrätt. De tre militärhistoriska föreningarna bjöd på åskådningsundervisning på fler platser under sommaren, men nu har jag berättat om de tillfällen då jag var med bland åskådarna. Man gör ständigt nya iakttagelser och lär sig ständigt litet mer. Detsamma gäller soldaterna, som är mycket bra på att förkovra sig och vidareutveckla verksamheten.

Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

Klippan-dagarna blev ”fantastiska”

Hur skulle det gå med Klippandagarna efter Ann Jönssons frånfälle? Ann Jönsson var ordförande i föreningen Bevara södra älvstranden. I årtionden hade hon kämpat för att bevara den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen på Göta älvs södra strand i Göteborgs stad. I början av 2015 gick Ann Jönsson, som under Klippandagarna förvandlades till Hennes Kungliga Majestät Riksänkedrottningen Hedvig Eleonora, ur tiden. Hur skulle det gå nu?

Riksänkedrottningens arvtagare

Soldater ur Gustav II Adolfs fotfänika exercerar i Klippans kulturreservat. Foto: Lars Gahrn.

Soldater ur Gustav II Adolfs fotfänika exercerar i Klippans kulturreservat. Foto: Lars Gahrn.

Detta år inföll Klippan-dagarna lördagen den 29 och söndagen den 30 augusti. Allt var sig likt. Även litet av förnyelse kunde spåras. Riksänkedrottningen hade nämligen lätt att samarbeta med andra och få dem med sig. De tre militärhistoriska föreningarna Gustav II Adolfs fotfänika, Bohus Elfsborghs Caroliner och Westgiötha Gustavianer hade blivit som hennes pojkar och flickor. Hon uppskattade dem mycket, och de besvarade hennes uppskattning. Hon hade förberett dem på att de måste ta över Klippan-dagarna. De var beredda, och nu hade de tagit över. På något sätt hade hon blivit ”regementets moder”. Hennes pojkar hade varit rörande omtänksamma och tillmötesgående gentemot henne. Givetvis innebär det en lockelse för dem att framträda i de kvarter, där ruinerna efter Älvsborgs slott eller Gamla Älvsborg finns, här längst ut i stadsdelen Majorna, där Klippan med den gamla Kungsladugården har blivit kulturreservat.

Gudstjänst och musikstunder

Högst på gamla Skinnareklippan tronar Sankta Birgittas kapell, dock inte uppkallat efter så östliga storheter som Sveriges, läs Östsveriges, Sankta Birgitta. I stället har den irländska Sankta Birgitta gett namn åt kapellet. Vi befinner oss ju i Göteborg eller Lilla London, där man hämtade det mesta från Storbritannien. Här i kapellet firades gudstjänst klockan 11.00 på söndagen. Jag var där och beundrade orgeln, som fyllde kapellet med sina kraftfulla klanger. Senare under dagen anordnades i kapellet ”Musik på Klippan”, musikstunder med vacker musik och sång.

Bellman på kinesiska

Flottans män sjunger.

Flottans män sjunger.

I Kungsladugårdens trädgård hade Carolinerna och Gustavianerna som vanligt sina tältläger. Där fanns också plats för sång och musik. Flottans män sjöng sina sjömanssånger – flera från Storbritannien – med kläm och bravur. Här framträdde även trubaduren Martin Bagge, som sjöng Bellman och Taube. Tack vare ostindiefararen Götheborg hade han konserterat även långt borta i Kanton. Han kunde därför sjunga Bellmans kända sång ”Fjäriln vingad syns på Haga” även på kinesiska (!). Dessutom drog han av bara farten några strofer på engelska och några på tyska. Vår ostindiefarare har verkligen lett till omfattande internationellt utbyte. Bellman själv hade knappast kunnat drömma om att han skulle sjungas på kinesiska i Kina. Bagge inser fullt ut värdet av vår ostindiefarare och talade varmt för, att vi borde göra allt för att behålla henne kvar i Göteborgs hamn, där hon på alla sätt hör hemma.

Desertör på Färjan 4

Desertören fängslas ombord på Färjan 4.

Desertören fängslas ombord på Färjan 4.

De tre militärhistoriska föreningarna spelade upp slaget i Landvetter 1645. Jag skall skriva om denna uppvisning i en annan bloggartikel. Färjan 4 gjorde sina hamnturer. Nytt för i år var att slaget flätades ihop med färjans hamnturer. Omedelbart efter slaget deserterade nämligen en karolin. Hon flydde ombord på Färjan 4, där hon fängslades med hand- och fotfängsel. Hela tiden munhöggs hon och de andra soldaterna till passagerarnas förnöjelse. Det var vanligt att desertörer och brottslingar rymde till sjöss. Ibland tog de hyra och arbetade som sjömän på främmande hav. Ibland utvandrade de. På grund av äldre århundradens bristfälliga folkbokföring var de då utom räckhåll för rättvisans på den tiden ganska korta arm.

Många skepp på ingång

Under Färjan 4:s korta hamntur mötte vi en av Stenafärjorna på ingång. Färjan 4 kändes liten gentemot den skyhöga Stenafärjans väldiga skeppssida. Vi mötte vidare båtarna Nya Skärgården, Walona och Carl Michael Bellman. Göteborgs hamn har mycket att visa upp ännu, fastän lastfartygen lägger till ute vid Arendal i Skandiahamnen. En av passagerarna på Färjan 4 blev så överväldigad av upplevelserna under hamnturen, att hon med stort eftertryck sade ”Fantastiskt!” jag vet inte hur många gånger. Kanske sade Riksänkedrottningen något liknande i sin himmel. Hur som helst hade hon all anledning att vara stolt över sina pojkar och flickor. Till och med hennes väderlycka hade de lyckats ta över.

Klicka här för denna artikel som pdf

Två lejoninnor hyllades under Klippan-dagarna

Två lejoninnor, som har kämpat för Göteborg, hyllades under Klippan-dagarna lördagen den 31 augusti och söndagen den 1 september 2013. Den ena var Emerentia Pauli, som år 1612 försvarade Gullbergs slott mot konung Kristian IV och den danska hären. Den andra var Ann Jönsson, som har försvarat Klippans kulturreservat mot stadsplanerarna och deras avskyvärda grävskopor.

Tjugoårsjubileum

Emerentia Pauli och knekthustrurna står beredda att rycka in. Foto: Lars Gahrn.

Emerentia Pauli och knekthustrurna står beredda att rycka in. Foto: Lars Gahrn.

Klippans kulturreservat har blivit mer eller mindre lik­tydigt med Ann Jönsson, som detta år för tjugonde året i rad anordnade Klippan-dagarna med mark­nad, Hemvärnets musikkår, skotsk dans, sång av Flottans män och truba­duren Martin Bagge, före­drag om Älvsborgs slott, guidning genom området och uppvisningar av de tre militärhistoriska och kultur­historiska föreningarna Gustav II Adolfs fotfänika, Wästgiötha Gustavianer och Bohus Elfsborghs Caroliner.

De tre föreningarna firade 400-årsjubileet av freden i Knäred, som slöts 1613. Man gestaltade uttrycksfullt fredsförhandlingarna och – för att skapa spänning – danskarnas misslyckade stormning av Gullbergs slott år 1612. Kommendanten Mårten Krakow bröt benet under stormningen, och då övertog hans hustru Emerentia Pauli befälet, åtminstone på ”det nedre slottet”. Hon, knekthustrurna och knektarna drev tillbaka danskarna, när fienderna försökte storma in genom portvalvet.

Emerentia Pauli försvarade Gullberg

Riksänkedrottningen Hedvig Eleonora (Ann Jönsson) med två pålitliga livdrabanter.

Riksänkedrottningen Hedvig Eleonora (Ann Jönsson) med två pålitliga livdrabanter.

Westgiötha Gustavianer räknar många kvinnor bland medlemmarna. Några av dessa stod bereda bakom stridslinjen för att rycka fram vid fiendens stormning. Christina Skoog Holmertz, föreningens sekreterare, spelade Emerentia Pauli och bar värja. I övrigt var kvinnorna beväpnade med långa soppslevar, vedträn och andra visserligen högst omilitäriska men ack så vådliga tillhyggen. När den lede fienden gjorde en sidorörelse för att komma in i borgen, stormade de stridbara amasonerna fram. De stackars danskarna fann sig ställda inför ett övermäktigt försvar och vek – efter ett kort handgemäng – undan.

Under min forskning har jag gång på gång blivit förvånad över, hur mycket kvinnorna betydde inom försvarsmakten även under flydda århundraden. Särskilt ofta gjorde kvinnorna viktiga insatser under belägringar. Det är utmärkt, att dessa insatser åskådliggörs på detta sätt. I våra dagar har försvarsmakten öppnats för kvinnor även vad gäller stridande förband. Tillströmningen är god, och det är bra, att dessa kvinnor får veta, att de inte är först på fästningsvallarna.

Ann Jönsson – Klippans försvarare

Fredsförhandlingarna i Knäred gestaltades som ett samtal kring ett stort bord.

Fredsförhandlingarna i Knäred gestaltades som ett samtal kring ett stort bord.

Den andra lejoninnan, som hyllades, var Ann Jönsson själv. Hon är Majtös av födelsen och har kämpat för att rädda sin stadsdel undan grävskoporna och stadsplanerarna. Man hade på sin tid planer på att riva allt, även Birgittas kapell (!), för att bygga en jättestor färjeterminal. Ann Jönsson gav sig dock inte. Hon gick med namnlistor och uppvaktade politiker. Hon är själv lokalpolitiker (för Folkpartiet) och hade möjligheter att påverka även på detta sätt. Med vänlighet, fasthet och ihärdighet har hon fått gehör för många av sina krav. Hennes nuvarande huvudärende är, att kungsgårdens ladugård, som brann ner för några år sedan, måste återuppbyggas. Detta var gamla Älvsborgs ladugård och upphovet till stadsdelsnamnet Kungsladugård. För att man skall kunna förstå stadsdelens och Gamla Älvsborgs historia är det viktigt, att denna ladugård återuppbyggs. Ann Jönsson är känd på stadsbyggnadskontoret. När hon ringer dit, behöver hon inte säga vem hon är. Man känner igen henne på rösten. Den är vänlig, skämtsam och bestämd. Vänlighet förenas med fasthet. En barfotatös från Majorna blev stadsdelens motsvarighet till Emerentia Pauli. Hon har blivit drottningen av Klippan.

Medaljerad och hyllad drottning

Flottans män sjunger.

Flottans män sjunger.

Under Klippan-dagarna uppträder hon som riks­änkedrottningen Hedvig Eleonora, Carl X Gustafs gemål, Karl XI:s moder och Karl XII:s farmoder, en kvinna, som visste vad hon ville och hade stor vana att handskas med sådana egensinniga och maktfull­komliga karlar. Riksänke­drottningen guidar genom sitt älskade kulturreservat, klädd som drottning och eskorterad av en manstark trupp av krigsmän. På lördagskvällen hade hon ordnat en stor bankett i Novotel för sina krigsbussar och övriga medverkande. Där blev hon hyllad av en sångkör bestående av gustavianer och medaljerad. Hon fick medalj av gustavianerna, förtjänsttecken av karolinerna och ett förtjänsttecken från kungliga slottet. Även jag var inbjuden, men på grund av sjukdom i familjen kunde jag inte närvara. Jag passade därför på att medaljera hemma både på lördag och på söndag. På lördagen fick hon ett smycke i form av en kunglig krona, ty hon är verkligen drottningen av Klippan. På söndag gav jag henne ett lejonansikte som hängsmycke. Regalskeppet Vasa hade kanonportar, som pryddes av lejonansikten, och dessa har nu blivit smycken. Liksom lejonen har Ann Jönsson visat tänderna åt Göteborgs fiender. Hon kan som ett lejon både spinna och morra. Visst behöver man ibland kunna både morra och visa tänderna mot såväl yttre som inre fiender. Klippan är en stor tillgång i den stora förödelsen, och Ann Jönsson är en tillgång i kampen för vår historia. En sådan lejoninna bör ha ett lejonsmycke!

Klicka här för denna artikel som pdf