Klippandagarna lever vidare

Göteborg var fullt av invånare, liv, handel och våld långt innan staden grundades. Inom nuvarande Göteborgs stads område finns nämligen områden, som var bebodda och välkända långt före stadens grundläggning 1621.

Jakt på sponsorer

Flottans män sjunger som man skall göra i Västsverige. Foto: Lars Gahrn.

Ute i Majorna finns Sandarna, där en tidig stenåldersboplats har legat. I Majorna finns även Klippans kulturreservat med bland annat ruinerna efter Älvsborgs slott. Här fanns ett slott redan på 1360-talet. Klippan utövar därför stark dragningskraft på historieintresserade, som årligen anordnar Klippandagarna. Hennes Kungliga Majestät Riksänkedrottningen Hedvig Eleonora och hennes förening Bevara Södra Älvstranden höll i dessa kulturdagar. Änkedrottningen, även känd som Ann Jönsson, har dock lämnat det jordiska, men föreningen finns kvar. ”Nervos belli pecuniam” (det väsentligaste i kriget är pengar), heter det. Ann Jönsson var mycket duktig vad gäller att få fram sponsormedel, men i slutet av sin bana kunde hon inte få fram fullt så mycket som behövdes. Vid sin död satte hon sin lit till de militärhistoriska föreningarna. Tommy Andersson tog över huvudansvaret, men tyvärr avled också han strax efteråt. En sann krigare ger sig dock aldrig. Westgiötha Gustavianer övertog huvudansvaret, och 2017 års Klippandagar var visserligen en lågbudgetsatsning, men allt var trevligt och välordnat. Förhoppningsvis lär sig även arvtagarna den svåra konsten att mjölka pengar ur fonder, stiftelser och enskilda sponsorer. Numera är dock de, som söker pengar, många, och redan Ann Jönsson hade som sagt svårigheter. Sponsorer efterlyses härmed!

Exercis och föredrag

Mycket kunde icke desto mindre bjudas oss besökare. Westgiötha Gustavianer ägnade sig åt exercis och lägerliv. Ibland marscherade truppen runt i området och sjöng ”Gustafs skål”, som på sätt och vis var Sveriges första nationalsång och hade skrivits av Bellman. Även Gustav II Adolfs Fotfänika fanns på plats. Två gånger om dagen sköt de salut med sin fältkanon. George Söderberg ledde guidade turer genom bruksområdet. Per Persson höll på lördagen ett föredrag om Älvsborgs slott. På söndagen talade Hans Moberg om spårvägens betydelse för Göteborgs utveckling. På lördagen sjöng Martin Bagge i Stobées trädgård. På söndagen sjöng ”Flottans män” på samma ställe.

Flottans män sjunger rätt

Westgiötha Gustavianer exercerar.

Flottans män samlade vid båda tillfällena en stor och mycket tacksam åhörarskara. Iförda sjömansuniformer sjunger dessa före detta örlogsgastar sjömanssånger och sånger med Västkustanknytning. De gör en utmärkt insats. Rösterna kan ibland vara aningen sträva, men de tar fram kraften och rytmen i melodierna. De sjunger som sångerna är avsedda att sjungas och ”tolkar” inte. De, som ”tolkar” sånger, sjunger dem så, som de aldrig har sjungits förut, och så som de förmodligen inte heller är avsedda att sjungas. Om någon stor artist skall sjunga, är risken stor att vederbörande vill göra sig märkvärdig och konstra till melodin. Inom musikvärlden vill vi ha sångare och inte ”tolkar”. Flottans män gör alltid en utmärkt insats. De vet också hur ”göteborgska” låter. Tack vare dem får sångerna sin rätta västsvenska klangfärg. Vid något tillfälle hade en av Lasse Dahlquists sånger sjungits under Allsång på Skansen. Man hade då försökt att få vissa ord och vändningar att låta som de gör i Västsverige. Flottans män mindes fortfarande dessa misslyckade sång- och talövningar med rysningar av obehag. Flottans män vet hur det skall låta i Västsverige. De sjunger visor, som ni har hört förut många gånger men sällan eller aldrig så bra framförda.

Skotsk dans och porter

En porterdemonstratör.

Göteborg kallades fordom för ”Lilla London” på grund av alla engelsmän och skottar, som bodde i staden. Det brittiska arvet lever vidare på många sätt. I staden finns en förening, som ägnar sig åt skotska danser. Denna förening framträdde återigen på söndagen. Dessa dansuppvisningar är mycket uppskattade. Borta vid hotellet, som nu heter ”Waterfront hotel”, finns ett stort porterkar. Här höll Porter Drinkers Association till med porterprovning. Denna programpunkt upprepades sex gånger dagligen. Ingen annan verksamhet upprepades så ofta, vilket visar att det brittiska arvet är högst livskraftigt, åtminstone vad gäller dryckenskap. (Sådan verksamhet tycks höra till de livskraftigaste.) Gårdsföreningen hade kaffeservering i Stobées trädgård. Lions bistod besökarna med varm korv. Till slut tog brödet slut och ersattes med tunnbröd. För första gången i mitt liv åt jag varm korv med tunnbröd. Ovant var det, men bra smakade det.

 

Undervisning i krigskonsten

Krigskonsten kräver ofta stora kunskaper, stor skicklighet och betydande erfarenhet. Man har mycket att lära innan man kan börja förstå forna dagars krigshistoria. Stor hjälp har man av de militärhistoriska föreningarna, som ger oss uppvisningar sommartid.

Snabb stormning

Soldaterna stormade snabbt och behändigt Gräfsnäs’ vallar. Foto: Lars Gahrn.

Sommaren 2015 var jag med om fyra sådana uppvisningar. Jag vill därför redovisa mina intryck därifrån. Söndagen den 12 juli var jag med på slottsspelen i Gräfsnäs. Borgens försvarare och dess angripare drabbade samman först på skilda ställen utanför borgen och sedan inom borgens vallar. Mycket skickligt lotsade man runt oss åskådare mellan de olika stridsplatserna. Intressant var att se, hur angriparna stormade vallarna. Slottet omges av jordvallar, som visserligen är branta men dock sluttar. Angriparna lyckades förvånansvärt snabbt klättra uppför dessa branta sluttningar. Stormningen bör ha varit svårare på den tiden, då vallgraven var fylld med vatten, men ändå måste man ha haft något slags stormhinder både nere i vattnet och även uppe på vallens krön. Annars skulle stormningen förr nog ha gått ungefär lika snabbt som i våra dagar.

Lineartaktik – klok taktik

Lineartaktik på Gräfsnäs: alla soldater skulle stå på rakt led.

Lördagen den 18 juli hade Bohus Elfsborghs Caroliner uppvisning i samband med invigningen av Locks Rike, Jan Erik Axelssons tornhus med tillhörande ägor i Kungälvs Ytterby. Vi fick då se en vacker uppvisning i lineartaktik, det vill säga framryckning i rak linje. Efter att inledningsvis ha beskjutit borgen med fältkanon ryckte fotsoldaterna fram på rak linje. Då och då gjorde de halt och avsköt en salva. Lite eftertanke leder till förståelse av denna taktik. Om soldaterna fick rycka fram så snabbt som de ville och kunde, skulle de snabbaste och oförvägnaste hamna framför de andra. De bästa soldaterna skulle löpa ökad risk att stupa eller såras med påföljd att hela förbandet snart skulle komma i gungning. Ett olyckligt exempel på bristande lineartaktik är Gustaf II Adolfs död i slaget vid Lützen. Ivrig att anfalla fienden red konungen iväg utan att försäkra sig om att alla andra ryttare höll jämna steg med honom och hans följeslagare. Därför fick kungen alltför många fiender omkring sig. Han stupade mot övermakten.

Framryckning genom fotfolket

Lördagen den 15 augusti var jag med på Kongelfs Gästabud. Carolinerna tränade då nedanför fästningen. Kavalleri och fotfolk anföll fienden. Kavalleriet stod uppställt bakom infanteristerna. När ryttarna skulle rida till anfall, öppnade fotsoldaterna breda luckor mellan soldaterna, så att en ryttare kunde rida fram i varje lucka. Jag har aldrig tidigare sett ett sådant slag av framryckning. Denna uppvisning upprepades senare på eftermiddagen inne på Jussi Björlings plats vid Operan.

Beridna spanare

Ryttarna rider fram mellan fotsoldaterna.

Söndagen den 30 augusti spelade Gustav II Adolfs fotfänika, Bohus Elfsborghs Caroliner och Westgiötha Gustavianer upp slaget i Landvetter 1645 inne i Klippans kulturreservat. Härifrån kan man berätta om den beridna spaningspatrullen, som kunskapade och red fram mot fienden för att ta reda på så mycket som möjligt. Det är mycket svårt att göra sig en bild av vad som finns eller sker bortanför skogsbrynet. Man var därför hela tiden tvungen att spana. Ändå kunde man lätt bli utsatt för obehagliga överraskningar. Här på Klippan fick man även en påminnelse om fanans betydelse. När svenskarna hade återerövrat Landvetter, togs den danska fanan ner. I stället sattes den svenska upp. Dannebrogen bars undan med fanstången vågrätt. De tre militärhistoriska föreningarna bjöd på åskådningsundervisning på fler platser under sommaren, men nu har jag berättat om de tillfällen då jag var med bland åskådarna. Man gör ständigt nya iakttagelser och lär sig ständigt litet mer. Detsamma gäller soldaterna, som är mycket bra på att förkovra sig och vidareutveckla verksamheten.