Välkommen till Jonsered, Victoria!

En kung besöker inte vilken ort, som helst, men den 14 september 1901 besökte Sveriges, Norges, Götes och Wendes konung, Oscar II, denna industriort och detta mönstersamhälle. Besöket förevigades genom att kungen skrev sitt namn på berget invid kraftverkskanalen.

Oscar II:s vänner i Jonsered

Uppställning med flaggan vid Oscar II:s namnteckning och informationstavlan. Foto: Lars Gahrn.
Uppställning med flaggan vid Oscar II:s namnteckning och informationstavlan. Foto: Lars Gahrn.

”Sällskapet Oscar II:s vänner”, ett antal medlemmar ur Jonsereds hembygdsförening, firar årligen konungens besök på orten med ett memorandum (något minnesvärt) på platsen för konungens namnteckning i berget. Man samlas i hembygdsföreningens rum i porthuset inom Jonsereds fabriker. Därifrån tågar sällskapet iväg med en unionsflagga i täten upp till platsen för inskriften. Unionsflaggan är en skapelse från Jonsered. Man har tagit två små norska flaggor och sytt fast dem på en svensk fana på övre fältet närmast fanstången, en på vardera sidan av fanduken.

Trefaldigt leve för Oscar

Oscar II:s dag firas med prinsesstårta och kaffe i hembygdsföreningens salar i Porthuset.
Oscar II:s dag firas med prinsesstårta och kaffe i hembygdsföreningens salar i Porthuset.

Väl framkomna till minnesplatsen lägger sällskapets medlemmar ned en rhododen­dronkrans vid inskriften. Någon läser upp en memorandumkantat (något skämtsam och inte alltid vördsam). Därefter sjungs ”Kungssången” och ”Du gamla, du fria” till ackompanjemang av en cd-spelare. Glas eller rättare sagt vinglas av plast plockas fram, och samtliga deltagare i firandet serveras Herrljungacider. Man minglar, och man dricker konungens skål i ”närprod­ucerad” – nu ack så viktigt – cider. ”Sällskapets hovdam” (tillika ordförande i Jonsereds hembygdsförening) utbringar ett trefaldigt leve för konungen. (I Jonsered hävdar man med bestämdhet, att i kungliga sammanhang skall man hurra tre gånger, inte fyra.) Efter detta trefaldiga leverop är det dags att med fanan i täten tåga tillbaka till porthuset till ackompanjemang av ”Bohus bataljon”, ”Under blågul fana” och andra marscher.

Samling i porthuset

I porthuset serveras kaffe och prinsesstårta (med namnet Oscar på). Där följer trivsamt, omväxlande och långvarigt samspråk. Firandet genomförs hela tiden med glimten i ögat. Allt rör sig i gränslandet mellan skämt och allvar. ”Man har inte roligare än man gör sig”, heter det som bekant. Föreningen tycker, att det är roligt att ha något att fira. Att samla sina medlemmar för samvaro kan vara nog så viktigt, och dessutom kommer gäster utifrån. Jag brukar dyka upp där. Vivan Nilsson, som arbetar med Kortedala museum och har skrivit om Uddared (i Jonsered) brukar också infinna sig. År 2014 kom en guide från Gudhem, och vi hade mycket att prata om.

Victorias namnteckning önskas

Oscar II:s namnteckning har visat sig vara en tillgång för Jonsered, om man bara vill använda den. Inskriften höggs in för mer än ett århundrade sedan. Givetvis skulle det vara värdefullt att få fler kungliga namnteckningar i berget. Jonsereds hembygdsförening och Sällskapet Oscar II:s vänner vill mycket gärna få ta emot kronprinsessan Victoria som gäst. Victorias namnteckning bredvid hennes farfarsfarfarsfars skulle förhöja platsens dragningskraft. Kronprinsessan är hertiginna av Västergötland. Förr eller senare bör hon besöka denna ort inom sitt hertigdöme.

Välkommen hit till Jonsered!

Kronprinsessan Victoria är välkommen att skriva sitt namn i berget.
Kronprinsessan Victoria är välkommen att skriva sitt namn i berget.

Jonsereds hembygdsförening har tillskrivit kronprinsessan och fått ett artigt brev från hovet. Man lovade att ha Jonsered i åtanke, när kronprinsessan har ärende hit åt väster. Det låter ju lovande. Jonsered har mycket att visa upp: fabriksbyggnader (som rentav har blivit frimärksmotiv), arbetarbostäder som är byggnadsminnen, en herrgård (eller slott), ett kloster, en musikkår och ett museum. Kronprinsessan kommer att bli väl mottagen. Hon får mycket att se och mycket att göra. Vi vädjar till Victoria att komma.

Vädjan till kronprinsessan Victoria att komma till Jonsered och skriva sitt namn på berget

År nittonhundraett – vi minns alltjämt den gången –
kom konung Oscar hit. Han stod här på perrongen,
lång, nådig, rak och grann. Då såg man Gibson buga.
Då såg man hav med folk, varenda man och fruga.
Vår kung visades runt, och sedan före kvällen
skrev Oscar in sitt namn så sirligt grant på hällen.
Hans namn har huggits in. Det står där som ett minne
av konungens besök, som fängslar mångas sinne.

Besöket gav oss glans, och mången härav lärde,
att Jonsered är känt, en ort av största värde.
Det fanns då mången ort, som enträget begärde
ett konungabesök. Men konungen beskärde
ej varje sökande den mycket höga nåden.
Säll därför var och en, som faktiskt kunde få den.

Detsamma gäller än. Vi därför ber Victoria
att göra avtryck nu i Jonsereds historia.
Med glädje, vänlighet och allra största iver
gör kronprinsessan jämt ett intryck som förbliver.
En kvinna, som drar folk, vill alla gärna finna.
Den allra bästa är vår egen hertiginna.
Victoria, kom hit! Vår ort blir strax en säll en,
ifall du skriver in ditt kära namn i hällen.

Klicka här för denna artikel som pdf

Porterprovning i kungligt ölfat

Porterdrickarna (de, som dricker porter) har en egen förening med ett eget standar. Detta fick man lära sig under Klippandagarna den 30 och 31 augusti 2014. Som vanligt förekom mer än mycket under dessa dagar, men porterdrickarna – ordet porterdrinkare bör undvikas på svenska – kan vara värda utförligare beskrivning.

Porterförening i ett stort fat

Porterkaret i Klippans kulturreservat. Foto: Lars Gahrn.
Porterkaret i Klippans kulturreservat. Foto: Lars Gahrn.

Som sig bör här i Lilla London rör det sig om en engelsk dryck, och följdriktigt har föreningen också ett engelskt namn: Porter Drinkers Association. Deras plats under Klippandagarna var givetvis det stora porterfatet vid Novotel. Detta fat har blivit ställt på ena kortsidan och fått ett toppigt tak. Alltsammans liknar hattstugan eller någon liknande fantasifull skapelse ur vår barndoms bilderböcker. Ovanför dörren finns en skylt, som berättar, att detta är ett av Göteborgs kungaminnen: ”Till åminnelse af den Frukost som H M Konung Carl XIV Johan intog i det Lorentska Brukets store Vat (fat) vid Dess höga besök uthi Götheborg i augusti månad anno 1820.”

Stärkande porter

Inuti ”fatstugan” berättade porterdrickarnas förening om porter, en dryck, som under nykterhetsrörelsens storhetstid var motarbetad men ändå kunde skrivas ut av läkare, eftersom porter ansågs vara stärkande. (Det sades, att särskilt många porterrecept skrevs ut före jul.) Besökarna fick prova olika portersorter varje hel timme. Inuti fatet finns målningar på väggarna, och de visar Karl XIV Johans besök och middagen för honom. Målningarna är signerade: ”Yngve Lundström Stockholm -49”. De är således att betrakta som historiemåleri snarare än som reportagebilder ur samtiden.

Många uppskattade inslag

Många uppskattade de inslag från föregående år återkom detta år. Där förekom föredrag om Elfsborgs gamla fästning, guidad tur i bruksområdet, sång och musik av Martin Bagge, högmässa och musikstunder i Birgittas kapell, dans av skotska dansare, sång och musik av Flottans Män och kortare turer med Färjan 4. Den största föreställningen var ett krigsspel, som visade striden vid Askims gamla kyrka 1644, då överste Johan Gordon slog tillbaka en dansk strövkår. Danskarna hade rövat nötkreatur i bland annat Mölndal. Detta krigsspel har jag ägnat en särskild artikel.

Mölndals Symfonic Band

Mölndals Symfonic Band.
Mölndals Symfonic Band.

Mölndals Symfonic Band vandrade runt i området och konserterade. De gjorde en stor insats och visade stor bredd i utbudet. Man spelade marschmusik med kläm och eftertryck. Man kunde även spela folkmusik mjukt och nyansrikt. De militärhistoriska föreningarna vandrade runt i området som ett slags klädparader eller i detta fall snarare uniformsparader. Karolinerna har även kavalleri. Ryttarna tog en längre ridtur bort mot Röda sten. Här borta fanns ett brudpar, som skulle fotograferas. Det visade sig, att brudparet ville ha karolinerna som bakgrund på sitt brudfoto. Karoliner är användbara till mycket! Karolinerna lät inte säga sig detta mer än en gång utan ställde genast upp bakom de nygifta. Ett gemytligt samtal utspann sig.

En drottning med framgång

Drottningen av Klippan.
Drottningen av Klippan.

De tre föreningarna levde som vanligt lägerliv, och karolinerna ordnade med ponnyridning för barnen. Dessutom fick man titta på kavalleristernas ridhästar. Drottningen av Klippan och överorganisatris var under 2014 liksom under åren dessförinnan Hennes Majestät Riksänkedrottningen Hedvig Eleonora, som i vardagslag lystrar till namnet Ann Jönsson och är ordförande i Föreningen Bevara Södra Älvstranden. När dessa kulturdagar randas, klär Ann Jönsson sig i änke­drottning Hedvig Eleonoras jaktdräkt eller rättare sagt i en snarlik jaktdräkt, som ungefärligen motsvarar drott­ningens kläder. Även Ann Jönsson är en framstående jägarinna, men hon jagar enbart pengar, förut­sättningen för att det skall kunna bli några kulturdagar. Som kommunalpolitiker (FP) med en lång bana bakom sig kan hon den svåra konsten att skaffa fram pengar, Detta år hade hon fått fram bidrag från SDF Majorna – Linné, Novotel, Higab, Familjebostäder, Barnhusstiftelsen, Konstcaféet, Handelsakademin, Klippans kulturfastigheter samt Olof & Caroline Wijks Fond. När Klippan-dagarna för året är slut, är tiden inne för Ann Jönsson att börja förbereda nästa års kulturdagar.

Väderlycka

Drottningen av Klippan är en framgångsrik kvinna också i den bemärkelsen, att hon har något så viktigt för en kunglig person som ”väderlycka” i likhet med den historiskt sett något dimmige svenske kungen Erik Väderhatt, som genom att vända sin hatt kunde få vinden att blåsa från detta håll. Denna väderlycka var nog så värdefull på segelfartygens tid, men för drottningen av Klippan är det viktigaste, att man slipper regn under kulturdagarna. År 2014 hotade väderspåmännen (eller om ni så vill meteorologerna) med kraftfullt regn, men vi kunde glädja oss åt uppehåll båda dagarna, och vissa solglimtar fick vi också. Drottningen av Klippan är förmer än väderspåmännen.

Klicka här för denna artikel som pdf

Norska kungahuset – ett bevis på Norges självständighet

År 1814 var Karl Johan både förstående och tillmötesgående gentemot norrmännen. I kärnfrågan var han emellertid obönhörlig: Unionen mellan Sverige och Norge måste genomföras, med eller emot norrmännens vilja. För att göra Karl Johan rättvisa måste vi ha i minnet, att han var starkt övertygad om, att de skandinaviska länderna borde gå samman för att trygga sin självständighet gentemot stormakterna. Detta skäl var lika starkt för hans ättlingar och efterträdare på tronen. Hans son och efterträdare Oscar I var – liksom engelsmännen – mycket oroad över ryssarnas önskan att införliva Varangerfjord med det ryska väldet.

Stormakternas övergrepp

Vi bör också göra dem den rättvisan att erkänna, att deras farhågor var välgrundade. Både år 1801 och 1807 hade engelska flottor anfallit Köpenhamn. År 1801 tvingade engelsmännen danskarna att överge neutralitetsförbundet med Ryssland och Sverige. Efter överfallet på Köpenhamn seglade engelska flottan mot Karlskrona men avstod från anfall vid meddelandet om att tsar Paul var död. År 1807 tvingade engelsmännen danskarna att utlämna danska flottan. Engelsmännen befarade – helt grundlöst – att den skulle kunna användas mot Storbritannien. Dessa hänsynslösa och oprovocerade anfall mot en neutral stat visade, att stormakter är farliga grannar. Efter Finlands erövringar 1808-1809 hade Sverige det ryska väldet på andra sidan Bottenhavet och Ålands hav. Sverige behövde stöd mot Ryssland och Norge ett starkt försvar mot England.

Karl XIV Johan – en rakryggad åldring, djupt övertygad om den svensk-norska unionens nödvändighet.
Karl XIV Johan – en rakryggad åldring, djupt övertygad om den svensk-norska unionens nödvändighet.

Tiden efter 1814 blev oväntat fredlig, men några händelser visade, att stormakterna var oförändrat farliga och hänsynslösa. Krimkriget utkämpades 1853-1856. Under kriget gick engelska och franska flottstyrkor in i Östersjön för att anfalla det ryska väldet. År 1854 brände och förstörde engelsmännen i Brahestad och Uleåborg. De anföll även Gamla Karleby men slogs där tillbaka. Samma år intog och förstörde engelsmän och fransmän fästningen Bomarsund på Åland. År 1855 besköt engelsmän och fransmän fästningen Sveaborg utanför Helsingfors. Dessa krigshändelser berörde dock inte vare sig Norge eller Sverige. Danmark råkade emellertid illa ut. År 1848 utbröt uppror i Holstein, och detta stöddes av tyska förband, men danskarna slår ned upproren, och freden återställs 1850. År 1864 gick Preussen och Österrike till anfall mot Danmark, som i freden samma år berövades Slesvig, Holstein och Lauenburg. Danmark var lemlästat, och även Sverige stod där maktlöst och förödmjukat efter kriget, men krigshändelserna hade inte berört vare sig Norge eller Sverige. Krigen hade visat, att stormakterna var hänsynslösa, och att de med flottstyrkor kunde slå till var som helst.

Norge hade ett skyddat läge

Många i både Norge och Sverige ansåg emellertid, att Skandinavien låg bortanför de områden, som var viktigast för stormakterna. Om man sammanfattar vad som hände under 1800-talet, finner man, att alla de nordiska länderna blev utsatta för stormakters krigshandlingar under 1800-talet, utom just Norge. Det är således både förklarligt och försvarligt, att villigheten till nordiskt samarbete var minst i just Norge. Norrmännen hade på det stora hela taget rätt, men detta innebar tyvärr inte att vare sig Norge eller de andra nordiska länderna var utanför fara. År 1940 förberedde Storbritannien en invasion av Norge och en framstöt mot de svenska malmfälten. Tyskland hann som bekant före och ockuperade Norge. Efter kriget förstod norrmännen, att försvarssamarbete var nödvändigt. Planerna på ett nordiskt försvarsförbund föll dock 1949. I stället anslöt sig både Norge och Danmark samma år till Nato, som onekligen kunde erbjuda ett starkare stöd än Sverige.

Kristian Fredrik valdes till norsk konung den 17 maj 1814. Han har här porträtterats av Thorvaldsen.
Kristian Fredrik valdes till norsk konung den 17 maj 1814. Han har här porträtterats av Thorvaldsen.

Under andra världskriget och efterkrigs­tiden framstod Karl XIV Johans farhågor såsom sorgligt välgrundade. Krigshoten efter 1814 var dock inte så många, följde inte så tätt på varandra och kom inte Norge och Sverige så nära, att de ledde till närmare samarbete mellan brödra­folken. Tvärtom invaggade man sig på både sidor om Kölen i säkerhet. När kriget kom 1940, var Sverige, Norge och Danmark så avrustade, att deras möjlig­heter att med framgång försvara sig var små. Försvarssamarbete förekom inte. Karl Johan hade däremot varit klarsynt, men så hade han också lärt känna hur kejsar Napoleon, en rå och hänsynslös diktator, tänkte och handlade, ty han hade själv varit med (och fått nog). Ingen annan i vare sig Sverige eller Norge hade så förstklassig utbildning i stormaktspoli­tik, och ingen annan var heller så klarsynt.

Starka motståndsenheter skulle byggas upp

Karl Johan tillämpade här i Norden samma säkerhetstänkande som de andra europeiska statsmännen efter Napoleons fall. Det gällde att bygga upp starka motståndsenheter mot stormakten Frankrike. Nederländerna slogs samman med Belgien. Konungariket Preussen fick tillbaka de provinser, som Napoleon hade berövat preussarna. Napoleon hade upplöst det tyska riket år 1806, men 1815 bildades i stället Tyska förbundet. Konungariket Sardinien fick tillbaka sina av Napoleon erövrade provinser på fastlandet, och dessutom tilldelades Sardinien republiken Genua. Häruppe i Norden hade man inte samma orsak att frukta Frankrike, men man hade som sagt Storbritannien och Ryssland i stället. Erfarenheterna av dessa stormakter hade varit avskräckande.

Norrmännen firar 1814 års kungaval

Vackert porslin fanns på Eidsvoll, och porslinsskärvor kunde Niklas Krantz finna i jorden kring byggnaden. (Han lämnade in alla fynd på museet.)
Vackert porslin fanns på Eidsvoll, och porslinsskärvor kunde Niklas Krantz finna i jorden kring byggnaden. (Han lämnade in alla fynd på museet.)

Den 4 november 1814 erkändes Karl XIII som Norges kung. Sveriges sis­ta krig var till ända. En hän­delserik utveckling var där­med avslutad, och lugnet återvände till den skandi­naviska halvön. Norge ha­de fått behålla sin fria författning. Det händelse­rikaste året i Norges hist­oria gick mot sitt slut. Från svensk sida försökte man förmå norrmännen att fira den 4 november som nationaldag. Man lyckades dåligt med den saken. Årstiden är knappast den rätta. Ämnet för firandet tilltalade dessutom inte norrmännen. Den 17 maj blev redan på 1820-talet Norges nationaldag. Under unionstiden brukade normännen framhäva, att man firade sin grundlag, och så var det givetvis, men grundlagens dag är icke den 17 utan den 16 maj. Den norska författningen antogs av riksdagen i Eidsvoll den 16 maj 1814. Vad hände då den 17 maj? Jo, då valdes den danske prinsen och ståthållaren Kristian Fredrik till norsk konung. Otto Sjögren skriver: ”Den norska grundlagen, vars tillkomst man förebar sig vilja fira, hade blivit antagen och därmed vunnit laga kraft, icke den 17, utan den 16 maj, vilken således skulle hava varit grundlagsfestens rätta dag.” (Otto Sjögren, Karl Johan och skandinaviska halvön under unionens anknytningstid, Sthlm 1906, s. 205 och 355-356.) Norrmännen ansåg alltså – med goda skäl – kungavalet vara kronan på befrielseverket och Norges självständighet. Så är det även i dag. På 17 maj visar norrmännen en stor och oförställd glädje över sitt kungahus. Kungahuset och den 17 maj är oupplösligt förenade med varandra. Att Norge har en egen kung är ett tecken på att Norge är ett fritt, självständigt och oberoende rike.

En egen konung – ett tecken på full självständighet

Här har norrmännen mycket att lära oss svenskar. Sverige har med undantag för den mycket kortvariga Kalmarunionen med Danmark och den ännu kortvarigare personalunionen med Polen alltid varit ett självständigt rike. Vi tar vår självständighet för given och värderar därför inte vare sig självständigheten eller dess yttre tecken, ett eget kungahus, tillräckligt högt. Norrmännen saknade dock självständighet och ett eget kungahus under mer än 400 år av union med Danmark och under mer än 90 år av union med Sverige. Dessutom måste de sakna sitt kungahus under fem mörka år av tysk ockupation 1940-1945. År 1814 hade Norge för ett halvår haft en egen konung. Fastän Norge hade fått behålla sitt fria statsskick med en stark riksdag och självstyrelse i allt utom utrikespolitiken, var detta inte nog. Norrmännen ville ha fullständig självstyrelse och en egen konung. Under 1800-talet lyckades de steg för steg försvaga unionen, och 1905 bröts den. Då skred norrmännen till kungaval. Konungen blev kronan på befrielseverket. I år, alltså 2014, fyller Norges grundlov eller författning 200 år. Norge har mycket att fira, och vi kan vara förvissade om att de kommer att fira grundloven och sin konung med all den glöd och hänförelse, som de är mäktiga. Det har de all anledning att göra.

Läs vidare

Otto Sjögren, Karl Johan och skandinaviska halvön under unionens anknytningstid, Sthlm 1906.

Alma Söderhjelm, Carl Johan: Ett karaktärsporträtt, Sthlm 1939.

Uno Brander, Karl Johan: Kronprinsen och konungen, Sthlm 1925.

Sir Dunbar Plunket Barton, Bernadottes underbara levnad, Sthlm 1929.

Klicka här för denna artikel som pdf

Fransk kronprins godkände fransk författning i Norge

År 1814 – för 200 år sedan – gjorde norrmännen revolution. De vägrade att lyda sin gamla överhet, den danske kungen, och de vägrade att underkasta sig Sveriges konung, sin nya överhet. Sverige hade besegrat Danmark, och Danmark hade avträtt Norge till Sveriges konung. Danmark var en enväldigt styrd stat. Norrmännen hade ingen talan utan skulle bara lyda. Sådant var det statsrättsliga läget.

Sveriges sista krig

Norrmännen lydde emellertid inte. De förklarade Norge självständigt och valde den danske ståthållaren, prins Kristian Fredrik, till Norges konung. Med vapenmakt var de beredda att försvara sin självständighet och oavhängighet. Danskarna såg med dolt gillande denna revolution, ty de ville inte att Sverige skulle ta över Norge. På svensk sida var förbittringen mot den norska revolutionen stor, och svenskarna ämnade inte finna sig i den norska självständigheten. På svensk sida förbereddes ett fälttåg mot Norge, och detta fälttåg blev Sveriges sista krig. Under 2014 kan vi alltså fira att Sverige har fått leva i fred under två århundraden.

Skulle Sverige godkänna grundloven?

I herrgården Eidsvoll hade en norsk riksförsamling (riksdag) utarbetat en norsk grundlag eller författning, som i år fyller 200 år. Denna för sin tid mycket frisinnade författning gav stor makt åt riksdagen (stortinget) och förhållandevis liten makt åt konungen. Det stod snart klart, att norrmännen måste böja sig för övermakten. Frågan blev då: Skulle den svenske kronprinsen Karl Johan godkänna författningen från Eidsvoll, eller skulle han kräva, att man utarbetade en ny författning, som gav mer makt åt kungen, alltså åt honom själv?

Karl Johan – en författningsvänlig fransman

Karl Johan – ung och radikal och fullt beredd att försvara den fria franska författningen. Till omvärldens förvåning godkände han även den radikala norska författningen, som hade utarbetats i Eidsvoll.
Karl Johan – ung och radikal och fullt beredd att försvara den fria franska författningen. Till omvärldens förvåning godkände han även den radikala norska författningen, som hade utarbetats i Eidsvoll.

Den norska grundloven eller författningen var utarbetad med den franska som förebild. Den svenske kronprinsen Karl Johan var som bekant fransman och hade år 1799 varit beredd att försvara den franska författningen mot en äregirig och hänsynslös general, som hette Napoleon Bonaparte. Tyvärr fick Karl Johan år 1799 inte något bemyndig­ande att försvara Frankrikes fria statsskick mot kuppmakarna. Napoleon genomförde därför en statskupp, som gjorde honom till ”förste konsul”. Senare lät han som bekant utropa sig till kejsare. Så här i efterhand måste man säga, att det för både Frankrike och alla andra europeiska länder var högst olyckligt, att Karl Johan inte fick möjlighet och bemyndigande att stoppa Napoleon. Napoleon störtade Europa in i det ena kriget efter det andra så länge han hade någon makt. Han var en mycket olämplig makthavare.

Karl Johan kunde bestämma

År 1799 hade Karl Johan varit beredd att försvara Frankrike fria författning, men år 1814 hade mycket förändrats. Denna gång var han själv både överbefälhavare och kronprins. Hans motståndare hade utarbetat en starkt franskpåverkad författning, som skulle kunna användas mot honom själv för att begränsa hans makt och hindra honom att driva igenom sina förslag. Skulle han godkänna denna författning, eller skulle han tvinga norrmännen att utarbeta en ny författning, som gav mer makt åt honom själv? Avgörandet låg i Karl Johans hand. De norska trupperna var som sagt underlägsna och drog sig tillbaka bakom floden Glomma. Fredrikstens fästning belägrades, och Fredriksstad kapitulerade efter en kort belägring. Norrmännen skulle bli tvungna att rätta sig efter Karl Johan.

Karl Johan godkände grundlagen

Eidsvoll, som dock enligt uppgift aldrig har varit så gult som målningen visar.
Eidsvoll, som dock enligt uppgift aldrig har varit så gult som målningen visar.

Karl Johan förvånade mån­ga och förargade kanske fler (på svenska sidan) genom att godkänna för­fattningen från Eidsvoll med de ändringar, som unionen med Sverige nöd­vändigt krävde. Han ville vinna norrmännen, brukar man säga. Ja, det är sant, men han följde också sin övertygelse. År 1814 upp­trädde han icke så som den maktfullkomlige, maktlystne och hänsynslöse generalen Napoleon Bonaparte, som upphävde en fri författning. Karl Johan av 1814 var i väsentliga avseenden densamme som Karl Johan 1799. Folken skall vara fria och ha fria författningar. Detta var hans övertygelse. Samtidigt var han emellertid djupt övertygad om, att Sverige och Norge i en orolig och krigisk omvärld måste sluta sig samman och samverka. Unionen ansåg han sig inte kunna avstå från.

Kristian Fredrik uppskattade envälde

Djupt rotade övertygelser följer med under livet trots skiftande förhållanden. Så var det med Karl Johan. Som konung skulle han styra två folk, som båda hade riksdagar med stora befogenheter. Den politiska friheten på den skandinaviska halvön var på den tiden en ovanlig företeelse. I grannländerna rådde diktatur eller envälde. Öster om Sverige fanns det ryska väldet, där tsaren var enväldig. Även i Danmark åt söder och väster rådde envälde fram till 1848.

Eidsvoll var grått, och grå blir byggnaden även i framtiden. Foto: Lars Gahrn.
Eidsvoll var grått, och grå blir byggnaden även i framtiden. Foto: Lars Gahrn.

Efter att ha nedlagt sin norska krona återvände prins Kristian Fredrik till Danmark som dansk tron­följare. ”Mannen från Eidsvold” hälsades med stora förhoppningar av alla danskar, som ville ha en stark riksdag och politisk frihet även i Danmark. När han sent omsider blev dansk kung år 1839, infriade han inte dessa förhoppningar utan styrde Danmark som enväldig konung livet ut (fram till 1848). Så hade han velat styra även Norge. Även Kristian Fredrik eller Kristian VIII höll fast vid ungdomens övertygelser, men en prins, född och uppvuxen i ett enväldigt rike, har som regel andra övertygelser, än en borgarson som Karl Johan med starka minnen av en revolution, som gav landet en fri författning och alla medborgare lika rättigheter. Norge fick en kung, som bättre förstod det norska folket och dess strävan efter frihet än Kristian Fredrik. Karl Johans förståelse för fria författningar hindrade dock inte, att han tidvis var mycket osams med både det norska stortinget och den svenska riksdagen. Det viktiga är dock, att han godkände författningen och aldrig funderade på att upphäva den. I Frankrike upphävde både Napoleon I och Napoleon III de fria författningarna, och Karl X gjorde ett försök 1830. Detta försök ledde till julirevolutionen detta år. Jämförd med sin samtid framstår Karl Johan som påfallande frihetsvänlig. Det har norrmännen begripit, och därför står kungens ryttarstaty än i dag framför kungliga slottet i Oslo.

Klicka här för denna artikel som pdf

Ett nytt triumfkrucifix i gammal god stil i Fågelbergskyrkan

På altaret i Fågelbergskyrkan står ett krucifix, som är förhållandevis nytt men är ett led i ett urgammalt sätt att framställa den korsfäste. Fågelbergskyrkan inom Stensjöns församling byggdes år 1984 på den tomt, där Rävekärrs prästgård hade legat. Leif Jenemalm har skrivit kyrkans historia och berättar även om krucifixet: ”Komminister Jan Merje tillverkade och skänkte det triumfkrucifix som pryder altaret i kyrkan.” (Leif Jenemalm, Från Brännås församlingshem till Fågelbergskyrkan – Ett bidrag till småkyrkorörelsens historia -, artikel i: Mölndals Hembygdsförenings årsskrift 1991, s. 32.)

Korsfästelse – ett grymt straff

Svenska kyrkan har gott om duktiga medarbetare. Komminister Jan Merje blev senare kyrkoherde i Brämaregården. Jag minns honom som en ivrig förkunnare. Med stor glädje förde han fram det kristna budskapet. Krucifixet visar att han var en skicklig träsnidare. Den korsfäste är snidad med omsorg och skicklighet. Många betraktare förvånas dock säkerligen över sättet att framställa frälsaren. Korsfästelse var ett grymt straff, som medförde långvariga och ytterst plågsamma lidanden för den korsfäste. I evangelierna läser vi att Jesus dessutom berövades sina kläder. På den tiden var klädesplagg stora dyrbarheter. Jesus berättar om den barmhärtige samariten, som tog hand om ett rånoffer. Den stackars mannen hade blivit både slagen och berövad sina kläder. Kanske fick Jesus på korset behålla ett höftkläde så som man kan se honom avbildad i konsten, men säkert är detta inte.

Världshärskaren är avbildad

Krucifixet i Fågelbergskyrkan, snidat av Jan Merje. Foto: Lars Gahrn.
Krucifixet i Fågelbergskyrkan, snidat av Jan Merje. Foto: Lars Gahrn.

Ser man på triumfkrucifixet, finner man dock inte en lidande människa utan en oberörd man, som står majestätiskt på korset. Kläderna har inte berövats honom. Tvärtom är han klädd som en konung med röd mantel, gyllene skor och en guldkrona på huvudet. Hur kan detta komma sig? När kristendomen förkunnades för folkvandringstidens vilda folkstammar, mötte missionärerna folk, som värderade människor efter deras framgångar. Seger i strid gav makt, rikedom och anseende. En hövding skulle vara segerrik, välför­sedd med ägodelar, fruktad och ärad. Här i den kristna förkunnelsen mötte de Guds Son, plundrad in på bara kroppen och berövad sina kläder och avrättad som en brottsling eller besegrad krigsfånge. Vad var detta? Kunde en sådan gudason vara något att tillbedja och dyrka?

En konung på korset

De kristna missionärerna framhöll därför, att frälsaren var en konung med full härskarmakt över världsalltet. På korset hade han frivilligt för en kort stund avstått från att använda sig av sin makt. För att visa, att han var en stor konung och världshärskaren avbildades han som en konung även på korset. Så var det då. Detta framställningssätt har många konstnärer tagit upp på nytt i dessa yttersta tider. Många människor av idag menar att Jesus var en vanlig rabbin, visserligen visare och mer godhjärtad än de flesta men dock en människa. Inför dessa människor är det angeläget att påpeka, att Jesus Kristus är konungen och världshärskaren. Därför har de gamla träsnidarna fått sentida efterföljare. En av dem hette Jan Merje, och hans triumfkrucifix står på altaret i Fågelbergskyrkan i Stensjöns församling och Mölndals stad. Jan Merje predikar inte längre i Fågelbergskyrkan, men hans triumfkrucifix förkunnar i hans ställe.

Klicka här för denna artikel som pdf

Oscar II hyllades av Marstrandsborna

Hans Majestät Konung Oscar II mottogs högtidligen av förväntansfulla Marstrandsbor, en blåsorkester, en sångkör och en gymnastiktrupp på kajen i Marstrand lördagen den 24 augusti. Så där gick det till på Oscar II:s tid, när folk ute i bygderna tävlade mot varandra i konsten att ta emot kungen med undersåtligt nit. Ett förhållande är dock märkligt. Konungen togs emot den 24 augusti 2013, mer än ett århundrade efter sin död. Vad hade hänt?

Bra förklädnad

Konung Oscar och hans adjutant Victor Ankarcrona åkte vagn genom Marstrand. Foto: Lars Gahrn.
Konung Oscar och hans adjutant Victor Ankarcrona åkte vagn genom Marstrand. Foto: Lars Gahrn.

Jo, i Marstrand firades återigen sekelskiftesdagar, och Oscar II lystrar i vardagslag till namnet Anders Arnell. Han är känd som ”Matpredikanten” och har nu en restaurang i Marstrand, ”Arnell på kajen”. När han framträder som Oscar II, Sveriges, Norges, Götes och Wendes konung, är han dock inte att känna igen. Efter att ha stigit iland åker han i hästdragen vagn genom Marstrand. Förra året sade kusken förebrående till honom några dagar efter sekelskiftesdagarna: ”Jag åkte förbi din restaurang sju gånger med kungen, men du kom inte ut en enda gång!” Får man höra sådant, har man förklätt sig bra. Kusken hade inte begripit, att han körde runt Anders Arnell!

Högklassigt framträdande

Förklädnaden är utmärkt och framträdandet likaså. Det sades om Oscar II, att han var ”en kung i varje tum”, och att ”han kunde ge lektioner i kunglighet”. Han kan som sagt inte ge några lektioner sedan drygt ett århundrade tillbaka, men Arnell skulle kunna bli en utmärkt ersättare. När han anlände med ångaren Bohuslän, uppträdde han på alla sätt som en konung. Han tog emot folkets hyllningar världsvant och med en viss självklarhet fastän hela tiden med ”nådigt välbehag”. Han visste, att det är viktigt att hälsa på alla (som står längst fram). Han vet, att en konung skall stå rak och låta de andra böja på sig. Han vet, att uppvaktningar tar tid. Huvudpersonen skall därför ta det lugnt och vänta ut händelseutvecklingen. Allt detta kan förefalla enkelt, men ingenting av detta är i själva verket enkelt, särskilt inte när mycket folk är i omlopp och skockas omkring huvudpersonen. Arnell rör sig däremot som fisken i vattnet.

Marstrand lever av Oscar II

Konungen och hans adjutant Victor Ankarcrona steg upp i en hästdragen vagn och åkte i kortege genom staden med tre vackra damer som förridare. Två av dem hade damsadel för att göra ett så tidsenligt intryck som möjligt. Konung Oscar gjorde besök i Marstrand under sommaren i tjugo år (från 1887 till 1907). Det är förundransvärt att se, hur mycket dessa kungabesök alltjämt betyder för staden. Marstrand lever till en del på Lasse-Maja, alltså den mest kände fången, och Oscar II, den besökare som hade högst rang.

Kungligt kärleksliv

Hästflickor med gammaldags damsadlar och klänningar men nutida ridhjälmar red före kungens vagn.
Hästflickor med gammaldags damsadlar och klänningar men nutida ridhjälmar red före kungens vagn.

Han är alltjämt mycket omtalad i staden. Oscar II var liksom sin bror Karl XV svag för det täcka könet, och här i Marstrands säg­enflora har denna svaghet fått närmast mytisk omfatt­ning. Konungen skulle ”ha hjälpt till att befolka öarna”, och hans många flickor skulle ha kallats ”kungsflundror”. Villa Aruga skulle ha byggts som kär­leksnäste åt den kärleks­kranke monarken. De folk­liga föreställningarna fort­sätter att frodas, fastän forskningen gång på gång har förstört glädjen för folk, som vill ståta med kungliga anor. Sverige är fyllt av berättelser om föregivna kungabarn, men när berättelserna undersöks närmare, visar det sig mycket ofta, att de är uppdiktade. Man förstår, hur det har gått till. Om en piga eller ännu värre en flicka ”av god familj” hade varit i Stockholm eller Marstrand och blivit havande, då hade hon gjort något förfärligt och var en fallen kvinna. Hon hade dock en möjlighet att förbättra sitt anseende. Hon kunde påstå, att kungen var barnafadern. Alltjämt var hon en fallen kvinna. Det kunde inte hjälpas, men genom det påstådda faderskapet hade hon blivit snudd på en överhetsperson.

Glädjedödande forskning

Konungens byst (av Edvard Brambeck) finns sedan 1897 framför Societetshuset i Marstrand.
Konungens byst (av Edvard Brambeck) finns sedan 1897 framför Societetshuset i Marstrand.

Mats Karlsson har behandlat en del uppdiktade berättelser om kungabarn. (Se Mats Karlsson, Kungen kom! En Bernadotte i varje by, artikel i: Bygd och Natur 1/2009 s. 4-7). Hillevi Engström har dragit fram ett annat levnadsöde, en av sina anmödrar. Hon hamnade liksom Hillevi Engström själv så småningom i Mölndals kvarnby. I detta fall var kungen alldeles avgjort oskyldig, och barnafadern kan mycket väl vara barnaföderskans äkta make. (Se Hillevi Engström, Anders Ingrid och Andreas: Levnadsöden framtagna ur offentliga arkiv, Gbg 1991.) Dylik forskning är glädjedödande, men lyckligtvis hittade Hillevi Engström mycket annat av stort intresse. Boken är mycket läsvärd, fastän kungen avfördes ur handlingen redan tidigt under forskningsarbetet.

En stor framgång

Konung Oscars insatser för att ”befolka öarna” var inte så omfattande som man föreställer sig, och kanske gjorde han rentav ingenting alls. (Man kan behöva semester även från kärlekslivet.) Med stor tillfredsställelse kunde jag fastslå, att det kryllade av folk ändå under sekelskiftesdagarna. Dessa blev återigen en stor framgång för Marstrand, inte minst tack vare konung Oscar och Anders Arnell.

Klicka här för denna artikel som pdf

Carl XIII – trots allt mer betydande än vad man tidigare har menat

Carl XIII är omvärderad och ansedd som en betydande man med betydande insatser på sin meritförteckning – Aldrig trodde jag att jag skulle få vara med om något dylikt! Det är mycket vanligt att kungar övervärderas och räknas för mycket mera betydande än de i själva verket var, men i fråga om Carl XIII (svensk konung 1809 – 1818, norsk konung 1814-1818) har ingen hittills gjort några försök att uppvärdera honom. Man tycks ha betraktat honom som ett hopplöst fall att göra någonting av. Snarare har man tävlat om att nedsätta hans anseende. Litteraturprofessorn Olle Holmbergs elaka, träffsäkra men ensidiga snabbskiss är ett lågvattenmärke för Carl XIII:s anseende. (Olle Holmberg, Leopold och Reuterholmska tiden 1792 – 1796, Sthlm 1957, s. 5-7.)

En uppskattande bitvarg

Hertig Carl (senare Carl XIII) i sin krafts dagar (men viljekraftig var han aldrig). Text i bild: Konung Karl XIII (1748-1818).
Hertig Carl (senare Carl XIII) i sin krafts dagar (men viljekraftig var han aldrig).

Så mycket mer förvånad blev jag, när jag fann att professor Erik Lönnroth, en av de aderton i Svenska Akademien och känd som en hård bitvarg gentemot ”Sveriges hjältar och riddersmän”, hade omvärderat den trettonde och mest missaktade av våra Carlar. På uppdrag av Svenska Akademien skrev den gamle historieprofessorn en levnadsteckning över Gustaf III till akademiens 200-årsjubileum. Den gamle bitvargen var skarpögd, när det gällde andras fel och brister. Bilden av Gustaf III är inte alltid smickrande men trots allt överraskande ofta uppskattande eller förstående. Det mest uppseendeväck­ande är den gynnsamma bild Lönnroth tecknar av kungens äldste bror, hertig Carl, sedermera Carl XIII. Jag blev mycket överraskad. (Erik Lönnroth, Den stora rollen: Kung Gustaf III spelad av honom själv; Svenska Akademiens handlingar från år 1986 I, Sthlm 1986.)

Carl – en självständig amiral?

Samma år sammanfattade Lönnroth utförligare sina forskningar i ämnet i festskriften till Curt Weibull på dennes hundraårsdag 1986. (Erik Lönnroth, Hertig Carl och kriget 1788, kapitel i: Vetenskap och omvärdering: Till Curt Weibull på hundraårsdagen 19 augusti 1986, Gbg 1986.)

År 1788 startade Gustaf III krig mot Ryssland. Hans äldste bror hertig Carl var storamiral och utnämndes till befälhavande amiral över den svenska örlogsflottan, som skulle uppsöka den ryska flottan och besegra den. Hertigen saknade dock sjömansutbildning och var därför beroende av sin flaggkapten Otto Henrik Nordenskjöld. Gustaf III ville styra även krigföringen till sjöss och utfärdade många order. Lönnroth hävdar, att hertigen var överraskande självständig och självrådig. Han brydde sig mer om lägets krav än broderns befallningar. Hertigen och storamiralen handlade genomgående välöverlagt och klokt.

Carl följde dem han hade omkring sig

Till lands lamslogs krigföringen av myteriet i Anjala. Gustaf III blev, när Danmark hotade Sverige västerut, tvungen att återvända till Sverige. Han gav nu Carl befälet över en här, som hade gjort myteri. Med hjälp av eftergifter, tid och tålamod lyckades hertigen få hären betydligt tjänstvilligare, men tyvärr kunde inte mycket uträttas med förband, vilkas befäl var mer eller mindre ovilliga att lyda och föra krig. Även som överbefälhavare för fälthären visade sig Carl – enligt Lönnroth – överraskande självständig och självrådig.

Sjöslaget vid Hogland innebar, att den svenska och den ryska flottan seglade på linje bredvid varandra och besköt varandra med all kraft. Text i bild: Sjöslaget vid Hogland den 17 juli 1788.
Sjöslaget vid Hogland innebar, att den svenska och den ryska flottan seglade på linje bredvid varandra och besköt varandra med all kraft.

Lönnroth har så vitt jag kan förstå rätt i att hertigen ofta satte sig över konungens befallningar, men kanske tillmäter han Carl alltför stor betydelse, och man bör nog undvika ordet självständighet. Hös­ten 1788 möttes bröderna i Göteborg, där alla misshäl­ligheter dem emellan klara­des ut. Lönnroth skriver: ”Uppenbarligen hade Carl återfunnit sin rätta natur enligt Gustafs uppfattning, d.v.s. som vanligt låtit sig domineras av brodern.” (Denna utsaga finns på sidan 139 i festskriften och en snarlik: ”Carl gav till slut som vanligt vika för brodern” på sidan 129.) Dessa välgrundade utsagor får läsaren att känna en obehaglig aning: Var det kanske bara så, att den viljesvage och föga ihärdige hertigen gav efter för dem, som han hade omkring sig?

När brodern var närvarande, följde han honom. När kungen var frånvarande, följde han kanske flottans befälhavare eller härens befäl. Efter broderns död och under brorsonen Gustaf IV Adolfs minderårighet var hertig Carl regent, men Carls gunstling Gustaf Adolf Reuterholm hade mycket makt. Så länge Reuterholm fanns i hertigens närhet, var Reuterholms makt stor, men efter förmyndarregeringen gick han i landsflykt. Då Carl år 1809 blev kung, ville han återkomma till makten och skrev därför till konungen. Hans vädjanden förklingade ohörda. Andra hade intagit hans plats, och frånvarande hade han inget inflytande. En man, som följer och rättar sig efter dem han har omkring sig, är allt annat än självständig, även om han skulle sätta sig över befallningar och önskemål från folk på annan ort. Detta sistnämnda visar endast att ingen kan tillmötesgå alla.

Carl – rikt begåvad men viljesvag

Ja, så var det av allt att döma. Under Gustaf III:s regering rättade han sig efter brodern (om denne var närvarande); under sin regenttid styrdes han i stor utsträckning av sin gunstling Gustaf Adolf Reuterholm, och under sin konungatid lät han kronprins Carl Johan styra och ställa efter gottfinnande.

”Slaget vid Hogland” blev namnet på ett uppskattat tobaksmärke.
”Slaget vid Hogland” blev namnet på ett uppskattat tobaksmärke.

Läser man Lönnroths framställning, som är fylld av anförda avsnitt ur hertigens brev, möter man dock en man, som kan överblicka läget, begriper vilka valmöjlig­heterna är och kan bedöma vilket bästa handlingssättet kan vara. Han var Lovisa Ulrikas son, Gustaf III:s broder och Fredrik den stores systerson. Ingen kan ta ifrån honom det erkännandet att han var rikt begåvad. Hans överväganden och åtgärder under tiden före sjöslaget vid Hogland var både kloka och välgörande. Givetvis har han hela tiden inhämtat de andra befälhavarnas åsikter och ofta följt dem. Det bör dock påpekas, att han vid ett viktigt tillfälle gick emot sin flaggkapten Otto Henrik Nordenskjöld (Lönnroth sidorna 126-127). Han hade alltså någon gång egna uppfattningar, som han höll fast vid och omsatte i handling. I början av kriget befallde konungen hertigen att genast uppsöka den ryska flottan och inlåta sig i strid. Hertigen valde att vänta och avvakta förstärkningar från Karlskrona. Av handlingarna framgår, att han handlade i samförstånd med övriga befälhavare. Lönnroth skriver: ”Antagligen räddade hertig Carls egenmäktiga dröjsmål den svenska örlogsflottan från katastrof.” I stället vann flottan vid Hogland under hertigens befäl en stor seger eller rättare sagt en uppseendeväckande framgång. Svenska flottan visade sig vara jämbördig med eller överlägsen den ryska! Segern eller framgången fyllde Sverige med jubel. I Karlskrona restes senare hertigens staty i en park, som fick heta Hoglandsparken.

Följsamhet – en värdefull egenskap

Han var en begåvad man, men han var inte viljestark eller ihärdig. Sådana människor behövs dock och kan vara till stor nytta. Så här i efterhand förefaller Carl XIII att vara specialdesignad för den tid, vari han levde. I ett rike, där Gustaf III och sedermera hans son Gustaf IV Adolf var konungar, och där Carl Johan ännu senare blev kronprins, där fanns det helt inte något utrymme för viljestarka och ihärdiga prinsar eller för en konung, som ville driva igenom sin egen vilja. Tack vare sin följsamhet kunde han bevara sin brors förtroende och göra åtskilliga insatser av värde. Tack vare samma egenskaper blev han bästa tänkbara kung i en tid, då ett politiskt och militärt snille som Carl Johan behövde både ryggstöd och full handlingsfrihet. Om vi vill vara ärliga, måste vi – till vår häpnad – erkänna, att de egenskaper, som har klandrats, i själva verket var värdefulla i den tid, då han levde. Viljesvaga och följsamma människor behövs! Efter broderns död och under brorsonen Gustaf IV Adolfs minderårighet var hertig Carl regent. Denna förmyndarregering var åtskilligt lugnare och friare från motsättningar än broderns oroliga och farofyllda regering, och den var mycket klokare och försiktigare än Gustaf IV Adolfs regering, som ledde till Finlands förlust och allmän upplösning.

En framstående storamiral

Erik Lönnroth har i viss mån omvärderat en av våra mest ringaktade kungar. Tack vare sin genomgång av samtida källor kan Lönnroth påvisa, att Carl (i broderns frånvaro) kunde vara självständig gentemot sin broder och konung, och att hans åtgärder som regel var både genomtänkta och lyckosamma. Denna ”självständighet” bör dock inte tolkas så, att han var en självständig man. Den visar bara att han i valet mellan en frånvarande konungs befallningar å ena sidan och lägets krav och befälhavarna i sin omgivning följde omgivningen och lägets krav. Genom att lyssna på råd och rätta sig efter andra undvek han allvarliga felgrepp. Tvärtom var hans beslut och åtgärder, mycket tack vare omgivningen, väl genomtänkta och lyckosamma.

Carl XIII som konung – kunglig glans och kroppslig skröplighet.
Carl XIII som konung – kunglig glans och kroppslig skröplighet.

Samtiden hyllade hertig Carl som en stor sjöhjälte, och visst fog fanns av allt att döma för hyllningarna. Han var orädd i striden och fattade tack vare sina rådgivare som regel väl genomtänkta beslut. Bilden av hertig Carl, som under slaget vid Hogland står på flaggskeppets däck och lugnt röker pipa, medan ryssarna skjuter som häftigast, är Sveriges motsvarighet till Danmarks Kristian IV (”Kong Christian stod ved höien mast”). För en gammal flottist som jag har hertig Carl alltid varit ett stort namn. För frimurarna har han alltid varit en storhet på grund av stora insatser för svenskt frimureri. Till slut kom Erik Lönnroth och påvisade, att hertig Carl var mer än en galjonsfigur. Han var trots allt en framstående storamiral.

I noterna skriver Lönnroth; ”Någon biografi över Carl har typiskt nog inte sett dagen.” En sådan är givetvis önskvärd. Lönnroths forskningar visar, att den också kan bli mycket intressant och givande. Det är dags att låta Carl själv komma till tals genom hans egna brev och handlingar. Historien om det gustavianska skedet i allmänhet och Carl i synnerhet har skrivits med ledning av den tidens memoarer, som är fyllda av lösa rykten, förmodanden och nidbilder. Lönnroth kopplade loss från dessa memoarer och sökte i stället upp samtida brev och aktstycken. Förhoppningsvis kommer andra forskare att gå vidare på denna väg. Carl är väl värd att lära känna. Hans bevarade slott Rosersberg gjorde starkt intryck på mig, när jag och mina föräldrar besökte slottet år 1993. Det finns all anledning att återkomma till detta besök.

Klicka här för denna artikel som pdf