Pilgrimsvandringar i Gunneboskogen

Pilgrimsvandringar i Gunneboskogen är något förhållandevis nytt i den rika floran av verksamheter, som förekommer inom Gunnebo kulturreservat. Stensjöns församling har anordnat sådana under några år, och eftersom man på ett värdefullt sätt vidareutvecklar begreppet pilgrimsvandring, finns det all anledning att här redovisa denna nydanande verksamhet.

Börjar vid brostugan

Brostugan är både utgångspunkt och slutmål för vandringen. Foto: Lars Gahrn.
Brostugan är både utgångspunkt och slutmål för vandringen. Foto: Lars Gahrn.

Jag hade tidigare hört talas om dessa vandringar och tänkte gå med, men först söndagen den 28 juli 2013 blev det av. Annat hade kommit emellan tidigare. Vandringen började vid bro­stugan, som ligger vid Gunnebobro, där Gunnebos ägor börjar. Vänföreningen Gunnebo Vänner lät återuppföra denna stuga 2006-2009, och föreningen upplåter den till Stensjöns församling. Pilgrimsvandringen går till så, att en traditionell högmässogudstjänst delas upp i flera delar. Under vandringen stannar man till på olika ställen i Gunneboskogen och tar en del av gudstjänsten på varje rastställe.

Vid första raststället strax norr om Gunnebobro sjöngs ingångspsalmen och sades några inledningsord. Därefter vandrade vi vidare på träbron bort till Östersnäs och gjorde halt i slänten ned mot Rådasjön. Där var det dags för syndabekännelsen och avlösning eller löfte om förlåtelse.

Predikan vid jättegrytorna

Gudstjänst i Gunnebos ekskog.
Gudstjänst i Gunnebos ekskog.

Vandringen gick vidare över bron över Ståloppet, och strax väster om det gamla grustaget i Hästehagen lästes söndagens gammal­testamentliga text. På detta sätt fortsatte vand­ringen österut efter Rådasjön. Vid ängen Byxorna vände vandringen mot väster igen. Kyrko­herde Stefan Risenfors höll sin predikan på berget strax ovanför jättegryt­orna. Den hade temat ”Goda förvaltare”, och här ute i naturen kändes ämnet mera angeläget. Här känns det ännu angelägnare att naturen och andra gåvor förvaltas rätt. Därefter fortsatte vandringen tillbaka till brostugan.

Vandring utmed vatten

Vandringen var upplagd med god blick för natursköna utsikter. Påfallande är att vi länge vandrade vid eller i närheten av vattendrag, som ger liv och skönhet åt landskapsbilderna. Vandringen började vid Stensjön och fortsatte efter Gunneboån och Ståloppet. (Numera används namnet Ståloppet i allmänhet om båda dessa åsträckor.) Därefter gick vi länge efter Rådasjön. På hemvägen följde vi på nytt Ståloppet och Gunneboån, men vi gick då på andra sidan av vattendraget. Vandringsvägen hade alltså valts med stor omsorg.

Barnvagnsvänliga sträckningar

Kyrkoherde Risenfors predikar.
Kyrkoherde Risenfors predikar.

Brostugan är en stor tillgång. Här serverades avslutningsvis kyrkkaffe. Musik saknades inte under vandringen. En gitarrist följde med och spelade psalmmelodierna. En annan pilgrims­vandrare bar ett processionskors, som markerade, att detta var en kyrklig vandring. På senare år har kyrkliga processioner blivit allt vanligare, och även denna vandring kan alltså ses som en procession. I Gunneboskogen finns dels anlagda gångvägar, dels upptrampade naturstigar. Vissa vand­ringar annonseras som barnvagns­vänliga. Under dem håller man sig på de breda och anlagda gångvägarna. Denna söndag skulle vandringen vara barnvagnsvänlig, men kyrkoherden tyckte, att det vore synd att avstå från naturstigen. Han erbjöd sig därför att hjälpa till att bära barnvagnen där så kunde behövas. Föräldrarna samtyckte, och barnvagnen bars galant över det brantaste stället, och barnet, fullständigt oberört av bergsvandringen, låg och snusade och sov under hela färden.

Vägen är mödan värd

Vän av ordning kanske undrar: ”Är detta verkligen en pilgrimsvandring? Skulle inte en pilgrimsvandring ha ett mål?” Jo, så är det, men detta är en vidareutveckling av medeltidens pilgrimsvandringar. För nutidens människor med starkare naturkänsla än äldre släkten brukar en vandring i naturen vara självändamål. Vandringen har blivit ett mål i sig. Alltfler människor gör till sina Karin Boyes bevingade ord:

Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen som är mödan värd.

Dessa kända ord finns i dikten ”I rörelse”, som vi ingår i diktsamlingen ”Härdarna” från 1927.

Färdens mål saknar nu betydelse

Barnvagnen kom lätt fram på de flesta ställen (utan att barnet vaknade).
Barnvagnen kom lätt fram på de flesta ställen (utan att barnet vaknade).

Pilgrimsfärderna har gamla anor. På Jesu tid vallfärd­ade folket till Jerusalems tempel och firade större högtider där. Vallfärderna hade alltså ett bestämt mål, men redan för Jesus kunde själva vandringen runt i och genom det heliga landet vara givande i sig. Det, som man såg under vandringen, gjorde han nämligen ibland till ämnen för andliga betraktelser: ”Se på fåglarna under himmelen: de sår icke, ej heller skördar de, ej heller samlar de in i lador; och likväl föder er himmelske Fader dem.” … ”Beskåda liljorna på marken, hur de växer: de arbetar icke, ej heller spinner de; och likväl säger jag er att icke ens Salomo i all sin härlighet var så klädd som en av dem.” (Matt. 6: 26-29.) När Jesus kom till Sykars brunn anknöt han till brunnen och började tala om” levande vatten”, Livets vatten (Joh. 4: 5-15.) Redan Jesus anordnade de första kristna friluftsgudstjänsterna, och redan Jesus företog de första kristna vallfärderna. Han fortsatte då med gamla invanda seder. Stensjöns församling har lång tradition bakom sig. Ändå måste man säga, att detta slags vallfärder betecknar något delvis nytt, i och med att slutmålet saknar betydelse för vallfärden. Man behöver inte ha någon domkyrka, något kloster eller någon helig källa som pilgrimsvandringens mål och avslutning. Kyrkoherde Risenfors brukar säga: ”Man kan gå in i en kyrka, men man kan också gå ut i en katedral!” Detta innebär, att man med rikt andligt utbyte kan anordna pilgrimsvandringar överallt, där det finns vacker natur och strövstigar. Man har alltså många möjligheter att förnya gudstjänstlivet.

Klicka här för denna artikel som pdf

Två lejoninnor hyllades under Klippan-dagarna

Två lejoninnor, som har kämpat för Göteborg, hyllades under Klippan-dagarna lördagen den 31 augusti och söndagen den 1 september 2013. Den ena var Emerentia Pauli, som år 1612 försvarade Gullbergs slott mot konung Kristian IV och den danska hären. Den andra var Ann Jönsson, som har försvarat Klippans kulturreservat mot stadsplanerarna och deras avskyvärda grävskopor.

Tjugoårsjubileum

Emerentia Pauli och knekthustrurna står beredda att rycka in. Foto: Lars Gahrn.
Emerentia Pauli och knekthustrurna står beredda att rycka in. Foto: Lars Gahrn.

Klippans kulturreservat har blivit mer eller mindre lik­tydigt med Ann Jönsson, som detta år för tjugonde året i rad anordnade Klippan-dagarna med mark­nad, Hemvärnets musikkår, skotsk dans, sång av Flottans män och truba­duren Martin Bagge, före­drag om Älvsborgs slott, guidning genom området och uppvisningar av de tre militärhistoriska och kultur­historiska föreningarna Gustav II Adolfs fotfänika, Wästgiötha Gustavianer och Bohus Elfsborghs Caroliner.

De tre föreningarna firade 400-årsjubileet av freden i Knäred, som slöts 1613. Man gestaltade uttrycksfullt fredsförhandlingarna och – för att skapa spänning – danskarnas misslyckade stormning av Gullbergs slott år 1612. Kommendanten Mårten Krakow bröt benet under stormningen, och då övertog hans hustru Emerentia Pauli befälet, åtminstone på ”det nedre slottet”. Hon, knekthustrurna och knektarna drev tillbaka danskarna, när fienderna försökte storma in genom portvalvet.

Emerentia Pauli försvarade Gullberg

Riksänkedrottningen Hedvig Eleonora (Ann Jönsson) med två pålitliga livdrabanter.
Riksänkedrottningen Hedvig Eleonora (Ann Jönsson) med två pålitliga livdrabanter.

Westgiötha Gustavianer räknar många kvinnor bland medlemmarna. Några av dessa stod bereda bakom stridslinjen för att rycka fram vid fiendens stormning. Christina Skoog Holmertz, föreningens sekreterare, spelade Emerentia Pauli och bar värja. I övrigt var kvinnorna beväpnade med långa soppslevar, vedträn och andra visserligen högst omilitäriska men ack så vådliga tillhyggen. När den lede fienden gjorde en sidorörelse för att komma in i borgen, stormade de stridbara amasonerna fram. De stackars danskarna fann sig ställda inför ett övermäktigt försvar och vek – efter ett kort handgemäng – undan.

Under min forskning har jag gång på gång blivit förvånad över, hur mycket kvinnorna betydde inom försvarsmakten även under flydda århundraden. Särskilt ofta gjorde kvinnorna viktiga insatser under belägringar. Det är utmärkt, att dessa insatser åskådliggörs på detta sätt. I våra dagar har försvarsmakten öppnats för kvinnor även vad gäller stridande förband. Tillströmningen är god, och det är bra, att dessa kvinnor får veta, att de inte är först på fästningsvallarna.

Ann Jönsson – Klippans försvarare

Fredsförhandlingarna i Knäred gestaltades som ett samtal kring ett stort bord.
Fredsförhandlingarna i Knäred gestaltades som ett samtal kring ett stort bord.

Den andra lejoninnan, som hyllades, var Ann Jönsson själv. Hon är Majtös av födelsen och har kämpat för att rädda sin stadsdel undan grävskoporna och stadsplanerarna. Man hade på sin tid planer på att riva allt, även Birgittas kapell (!), för att bygga en jättestor färjeterminal. Ann Jönsson gav sig dock inte. Hon gick med namnlistor och uppvaktade politiker. Hon är själv lokalpolitiker (för Folkpartiet) och hade möjligheter att påverka även på detta sätt. Med vänlighet, fasthet och ihärdighet har hon fått gehör för många av sina krav. Hennes nuvarande huvudärende är, att kungsgårdens ladugård, som brann ner för några år sedan, måste återuppbyggas. Detta var gamla Älvsborgs ladugård och upphovet till stadsdelsnamnet Kungsladugård. För att man skall kunna förstå stadsdelens och Gamla Älvsborgs historia är det viktigt, att denna ladugård återuppbyggs. Ann Jönsson är känd på stadsbyggnadskontoret. När hon ringer dit, behöver hon inte säga vem hon är. Man känner igen henne på rösten. Den är vänlig, skämtsam och bestämd. Vänlighet förenas med fasthet. En barfotatös från Majorna blev stadsdelens motsvarighet till Emerentia Pauli. Hon har blivit drottningen av Klippan.

Medaljerad och hyllad drottning

Flottans män sjunger.
Flottans män sjunger.

Under Klippan-dagarna uppträder hon som riks­änkedrottningen Hedvig Eleonora, Carl X Gustafs gemål, Karl XI:s moder och Karl XII:s farmoder, en kvinna, som visste vad hon ville och hade stor vana att handskas med sådana egensinniga och maktfull­komliga karlar. Riksänke­drottningen guidar genom sitt älskade kulturreservat, klädd som drottning och eskorterad av en manstark trupp av krigsmän. På lördagskvällen hade hon ordnat en stor bankett i Novotel för sina krigsbussar och övriga medverkande. Där blev hon hyllad av en sångkör bestående av gustavianer och medaljerad. Hon fick medalj av gustavianerna, förtjänsttecken av karolinerna och ett förtjänsttecken från kungliga slottet. Även jag var inbjuden, men på grund av sjukdom i familjen kunde jag inte närvara. Jag passade därför på att medaljera hemma både på lördag och på söndag. På lördagen fick hon ett smycke i form av en kunglig krona, ty hon är verkligen drottningen av Klippan. På söndag gav jag henne ett lejonansikte som hängsmycke. Regalskeppet Vasa hade kanonportar, som pryddes av lejonansikten, och dessa har nu blivit smycken. Liksom lejonen har Ann Jönsson visat tänderna åt Göteborgs fiender. Hon kan som ett lejon både spinna och morra. Visst behöver man ibland kunna både morra och visa tänderna mot såväl yttre som inre fiender. Klippan är en stor tillgång i den stora förödelsen, och Ann Jönsson är en tillgång i kampen för vår historia. En sådan lejoninna bör ha ett lejonsmycke!

Klicka här för denna artikel som pdf