Ljudaborg levandegör Shakespeare

Komedin ”Förvillelser” av William Shakespeare är ett av författarens verkligt lättviktiga teaterstycken. Ljudaborg Kulturförening hade valt detta lustspel för årets föreställningar på Ljudaborgs teater vid Lödöse Museum. Skulle det bli platt fall? Ljudaborg Kulturförening har dock förmågan att göra obetydliga pjäser stora, att få fram väsentligheterna i dem eller fylla dem med väsentligheter. Man lyckades även 2018.

Två par tvillingbröder

En man, som råkar befinna sig på fel sida av gränsen, kommer att bli avrättad, om han inte kan friköpa sig. Foto: Lars Gahrn.
En man, som råkar befinna sig på fel sida av gränsen, kommer att bli avrättad, om han inte kan friköpa sig. Foto: Lars Gahrn.

Shakespeares lustspel ”Förvillelser” skrevs i början av 1590-talet. Den tidigaste kända föreställningen ägde rum i december 1594. Man kan dock säga, att lustspelet är äldre än så. Handlingen är hämtad från romaren Plautus’ latinska lustspel Menaechmi. Man kan misstänka att Plautus i sin tur byggde på någon grekisk förlaga. I vilket fall som helst var handlingen eller intrigen i stycket inemot 1800 år redan, när Shakespeare skrev. Man måste säga, att något, som liknar lustspelets handling, omöjligen kan ha hänt. Två tvillingbröder blev åtskilda i barndomen. De hade två tvillingbröder som tjänare. Även dessa blev åtskilda samtidigt. Båda tvillingbröderna hade en tvillingbroder som tjänare. Den ene tvillingbrodern kom att bosätta sig i Syrakusa (i Kungahälla i Ljudaborgs uppsättning), den andre i Efesus (i Lödöse i Ljudaborgs uppsättning). Av en händelse kommer brodern från Kungahälla till Lödöse med sin tjänare. De båda bröderna och deras tjänare förväxlas givetvis av alla i alla sammanhang. Själva begriper de ingenting. Själva förväxlar de sina tjänare, och tjänarna förväxlar sina herrar. Slutligen dyker båda tvillingparen upp på scenen samtidigt, och alla begriper hur allt har kunnat trassla till sig.

Vitsar och ädelbuskis

Många förtjusande kvinnor ute på sta’n kan bringa de äkta männen på fall.
Många förtjusande kvinnor ute på sta’n kan bringa de äkta männen på fall.

Många blir arga på varandra under handlingens gång. Den ene brodern pucklar på den andres tjänare och omvänt, när tjänarna har utfört den andre broderns befallningar. Många vreda ord växlas. Dessutom förekommer många ordlekar och vitsar. Aron Jonason må ha skapat Göteborgsvitsen, men han hade föregångare. Shakespeare var igång med massproduktion av vitsar och ordlekar redan tre århundraden före Aron Jonason. Dessa engelska ordlekar och vitsar är givetvis svåröversättliga och ibland omöjliga att översätta, men en ordkonstnär som Åke Ohlmarks lyckas översätta dem eller omvandla vitsarna till något snarlikt. I Ljudaborgs uppsättning har Nina Pontén tagit med några skämt i sin översättning. Vad, som var roligt i slutet av 1500-talet, visar sig vara roligt även drygt 400 år senare. Ljudaborg regissör Martin Rossing kallar lustspelet träffande för ”god ädelbuskis”. Man frestas också att använda benämningen ”folklustspel”. Buskis och folklustspel har sina trogna publik, som skrattat gott, men de har inte något högre anseende.

En försummad hustru

Den övergivna hustrun blir förtvivlad, när hon tror att maken och familjeförsörjaren har mist minne och förstånd.
Den övergivna hustrun blir förtvivlad, när hon tror att maken och familjeförsörjaren har mist minne och förstånd.

Shakespeare vore dock inte Shakespeare, om han inte hade förmått att ge även denna pjäs ett tänkvärt och gripande innehåll. Ljudaborg lyfter på ett utmärkt sätt fram denna del av innehållet. Shakespeare målar upp en gripande bild av en försummad eller övergiven hustru. Tyvärr hade hon många olyckssystrar. Detta är en värdefull och gripande bild ur kvinnohistorien. Tvillingbrodern, som bor i Lödöse (eller Efesus enligt Shakespeare) är gift. Som köpman har han många ärenden på stan. Hemma sitter hustrun och sänder bud efter honom, att han skall komma hem och äta middag. Eva Larsson gör en utmärkt rolltolkning av denna hustru, och Martina Björnsvik spelar med bravur hennes syster. Kvinnorna var på ett annat sätt än männen hänvisade till hemmet och rörde sig inte på samma sätt fritt utanför hemmets väggar. Hustrun är orolig för att maken uppvaktar en sköka. Mycket riktigt äter han ibland middag hos en kurtisan (i pjäsen värdshusvärdinnan). Hustrurna hade all anledning att vara oroliga, när männen åt middag på krogar eller värdshus. Uppasserskorna tjänstgjorde nämligen ofta även som glädjeflickor. Den stackars hustrun klagar över, att hon har blivit ful, och att mannen därför tappat intresset för henne. Hon är rädd för att mannen genom sin otrohet skall få någon könssjukdom och sedan överföra den på sin stackars hustru. Vad har hon då för någon tröst av sin syster? Hennes syster tycks dela manssamhällets värderingar. Mannen har makten över skapelsen och även över kvinnan, som inte bör vara svartsjuk. Sin svåger förmanar hon att hyckla kärlek till sin hustru, även om hans glöd skulle ha falnat. Hon förmanar honom att dölja sin otrohet för hustrun, om han skulle vara otrogen. Hennes krav är alltså inte högt ställda.

Kvinnans beroendeställning

De två tvillingparen stöter samman, och missförstånden reds upp.
De två tvillingparen stöter samman, och missförstånden reds upp.

I detta fall nöjde sig den äkta mannen med att äta middag hos den lättfotade värdshusvärdinnan, men i verkligheten nöjde sig männen inte alltid med att spisa middag och dricka på tvivelaktiga ställen. Mannens ställning var stark i det gamla manssamhället och kvinnans svag. Då kunde han göra som han ville. De snälla och hederliga äktamännen var trogna mot sina fruar, men de andra gick till glädjeflickor, om de ville. Kvinnorna var tvungna att finna sig i detta. Skilsmässa var i stort sett otänkbar på denna tid. Möjligen kunde de flytta hemifrån, men hur gick det då med deras försörjning? Shakespeares drama är som sagt en komedi eller ett lustspel. Därför är upplösningen i detta fall lyckosam. Så var den ofta inte i verkligheten.

Familjesplittring

Även på annat sätt känner man, att detta teaterstycke har ett budskap till vår samtid. Det handlar om en familj, som har splittrats. Hur många splittrade familjer har vi inte fått besked om under 2000-talets många flyktingvågor? På slutet återförenas alla: man, hustru, tvillingsöner och tjänare. Detta är ju som sagt ett lustspel. Familjefadern (från Kongahälla) har under sitt sökande efter familjemedlemmarna hamnat i Lödöse, där han fängslas och döms till döden, eftersom han kommer från en fientlig stad. Hur många människor har inte under 2000-talets många krig och inbördesstrider avrättats på grund av sin härkomst, sin religion eller sin rikstillhörighet? I Shakespeares lustspel återförenas dock familjen, och den ene sonen betalar lösesumman för sin far. Allt reder upp sig.

Ljudaborg levandegör

Jag läste detta teaterstycke första gången omkring 1970. Sedan dess har jag inte haft en tanke på att läsa om det. Jag fann dramat visserligen fyndigt sammansatt men osannolikt, pratigt och inte särskilt roligt. Efter Ljudaborgs föreställning går jag hem med nyväckta tankar och känslor. Jag plockade fram Shakespearefolianten i fråga och var ivrig att åter läsa hans lustspel. Ljudaborg hade levandegjort Shakespeare och lyft fram väsentligheter, som talar till vår egen tid.

Lars Gahrn

Annonser

Birgitta Arkenback skildrar historien i bild

Birgitta Arkenback bodde och verkade i Mölndal under 22 år (1958-1976) och hann under denna tid få Mölndals kommuns kulturpris (tillsammans med författarinnan Astrid Pettersson), men nu är hon tillbaka till ursprunget, sitt föräldrahem i Glöskärs by i Torsby församling och Kungälvs kommun.

Barndomshemmet i Torsby

Birgitta Arkenbacks ateljé. Foto: Lars Gahrn.
Birgitta Arkenbacks ateljé. Foto: Lars Gahrn.

Under tiden i Mölndal bodde hon på Hagåkersgatan, Grangatan och Växthusgatan. Hennes man Bertil arbetade på Ericsson (med bland annat Jas Gripen). Själv arbetade hon som konstnärinna. Hon målade (i akvarell och akryl) och vävde egenhändigt komponerade motiv. Hon minns tiden i Mölndal med glädje. Alla var vänliga mot henne och jättebra. Hon fick ställa ut vid flera tillfällen. Hemma i Glöskär fortsätter hon med sin konstnärliga verksamhet. Gården var stor med bohus­länska mått mätt, en mindre herrgård. Här hade hennes mormor fött fjorton barn, däribland Birgittas mamma, på köksbordet. På betesmarkerna ner mot fjorden hade hon själv mjölkat kor för länge sedan. Här bor hennes söner och hennes dotter i närheten. Här har hon slutligen gott om plats för sitt konstnärskap. Till gården hör en källarvind med potatiskällare och mjölkrum i sten i bottenvåningen och en stor vind ovanpå. Här i vinden har Birgitta sin rymliga och ljusa ateljé.

Kungälvs historia i bild

När man träder in i den ljusa ateljén, kommer man rakt in i Kungahällas historia. Eftersom Kungälv, då Kungahälla, var en gränsort, där bohusläningarna och andra norrmän ägnade sig åt handel, och där de norska kungarna infann sig för att bevaka gränsen, invänta nyheter eller träffa konungarna av Sverige och Danmark, är Kungahälla ofta omtalat i de isländska sagorna. Allt är inte sant, men allt är intressant och framför allt fängslande. Bilder saknas från Kunga­hällas första årtusenden, men Birgitta kan skildra Kungälvs historia i bild. Kungälv har fått sin egen motsvarighet till Bayeuxtapeten, nämligen Kungälvsbroderiet, stora, väldiga dukar med broderade bilder ur gamla Kungahällas historia.

Forntidens bildvärld har studerats

Margareta Fredkulla, avporträtterad av Birgitta Arkenback.
Margareta Fredkulla, avporträtterad av Birgitta Arkenback.

Birgitta har tecknat förlagorna till de äldsta broderierna. Hon har lyckats fånga forntidens kraft och formvärld. Hon har givetvis noga granskat alla vikingatida och medeltida bilder och konstverk som hon har kunnat finna. Hon har gjort resor för att uppleva byggnadsverk och konstverk från dessa tider. Givetvis har hon besökt Normandie i Frankrike för att på ort och ställe se på Bayeuxtapeten, som skildrar förspelet till normandernas erövring av England 1066 och även själva erövringen. Förlagan till det äldsta Kungälvsbroderiet är fylld av myllrande liv, rörelse, kraft, uttrycksfullhet och bjärta färger. Förlagan är uppsatt här i ateljén som det största av de historiska konstverken.

Margareta Fredkulla

Drottning Silvia, avporträtterad av Birgitta Arkenback.
Drottning Silvia, avporträtterad av Birgitta Arkenback.

Vid trekungamötet i Kungahälla eller kanske snarare strax utanför byn avtalades att den norske kungen Magnus Barfot skulle få sveakonungen Inge Stenkilssons dotter Margareta Fredkulla till äkta. På en stor målning har Birgitta avbildat Margareta Fredkulla. Någon samtida bild av denna kraftfulla kvinna, som var svensk kungadotter och blev först norsk drottning och sedan drottning av Danmark, finns tyvärr inte, men när man ser Birgittas målning, känner man genast igen henne. Så måste Margareta Fredkulla ha sett ut. Hon är högrest och kraftfull. Ögonen tittar forskande och oblygt. Munnen är stor och uttrycksfull. Det blonda hårsvallet är vilt och ostyrigt. Till höger har hon gjort vissa fåfänga försök att fläta det, men till vänster är hårmassorna helt otämjda. Händerna är stora och fingrarna långa. Detta är en kvinna som en man både kan dras till och bli en smula rädd för. Så bör vikingatidens kvinnor ha sett ut, föreställer man sig. Margareta Fredkulla är nog den drottning, som Birgitta oftast har avbildat. Fredsrörelsen i Kungälv utdelar nämligen det så kallade Fredkullapriset till dem, som på olika sätt har verkat för fred och förståelse mellan människorna. Birgitta målar och textar diplomet, som pryds av Margareta Fredkulla, kungadottern och drottningen, som har tillhört alla de tre nordiska ländernas konungahus.

Drottning Silvia

Systrarna Margareta och Gudrun Lindorm.
Systrarna Margareta och Gudrun Lindorm.

Även drottning Silvia tittar fram ur en av målningarna. Birgitta har fångat drottningens livlighet och vänlighet. Blicken är glad, livlig och iakttagande. Huvudfärgen i denna målning är rött, som skiftar i gult. Birgitta har med den röda färgen skickligt återgivit värmen i drottningens personlighet. Den gula färgen ger uttryck för det ljusa rummet. Birgitta arbetar mycket skickligt med färgharmonier. I finrummet i boningshemmet hänger en stor olje­målning, som visar den tyske diktaren Johann Wolfgang von Goethe. Denna skickligt utförda kopia fann Birgittas man Bertil på en auktion i Dalsland och köpte den åt sin fru. Goethe har nämligen skrivit en färglära, som Birgitta noga har läst och begrundat. Den har betytt mycket för henne.

Skogsdrottningen och romaren

Skogsdrottningen och romaren, skiss till gobeläng.
Skogsdrottningen och romaren, skiss till gobeläng.

I sin novellsamling ”Drottningar i Kungahälla” har Selma Lagerlöf infört novellen ”Skogsdrottningen”. Den handlar om en romersk köpmansson, som på ett av faderns handels­fartyg seglade ut på Atlanten och blev stormdriven till Nordre älv. Här blev han bortrövad av en flicka, som red på en älg. Han blev så småningom konung över bygdens folk och ”lade grunden till det stora Kungahällas härlighet”. Birgitta Arkenback har målat skisser till en gobeläng som skildrar romarens och skogsflickans möte. Skisserna är så skickligt och konst­närligt utförda att man genast önskar se själva gobelängen. Detta är inte historia utan en saga, diktad av Selma Lagerlöf, invänder kanske någon. Visst är det så, men märkligt nog kan Selmas saga mycket väl ha en kärna av sanning. På Törnskär utanför Tjörn hittades omkring 1920 kalkstenar från Medelhavsområdet en bit upp på land. Efter ingående undersökningar och överläggningar fann man att den rimliga förklaringen var att de hade utgjort barlast på ett strandat romerskt skepp (Johan Pettersson, De levde bland bergen: Studier i Tjörns kultur­historia, Malung, 1971, s. 9–15). Selma Lagerlöfs bok ”Drottningar i Kungahälla” kom ut 1899, alltså omkring 20 år före fyndet på Törnskär. Selma Lagerlöf föregrep med andra ord arkeologin. Novellen ”Skogsdrottningen” och dess illustrerande gobeläng kan alltså mycket väl spegla en historisk verklighet.

Fler måste få se detta

”Det var dans bort i vägen”, brodyrarbete av Birgitta Arkenback.
”Det var dans bort i vägen”, brodyrarbete av Birgitta Arkenback.

Hos Birgitta Arkenback finns mycket att beundra. Där finns en färgglad målning av den norske medeltidskungen Olav Kyrre, en annan målning av systrarna Gudrun och Margareta Lindorm, en uttrycksfull målning av Martin Luther, en tredje av Don Juan samt bildvävar. Där finns bland annat ett utmärkt broderiarbete, som återger Frödings dikt ”Det var dans bort i vägen”. Birgitta Arkenback ger liv åt historien med färger, fint tecknade människogestalter och dramatisk rörelse. Denna bildskatt har stort värde och bör föras ut till den stora allmän­heten. Föreningen Kungälvs Musei Vänner har givit ut skriften Kungälvsbroderiet 2003–2017 av Solveig Lanzén (2017, 24 sidor, rikt illustrerade med färgfotografier).

Lägg ut bilder på nätet!

Givetvis bör Kungälvs­broderiet ställas ut, men väl så viktigt vore att fotografera av de olika broderierna och Birgitta Arkenbacks målningar och lägga ut dem på nätet. Vårt behov av bilder är oändligt. En bild underlättar inlärning och gör att man lättare minns både människor och händelser. Ser man hennes bilder, känner man att historien får liv på nytt. Man önskar att många fler får ta del av denna upplevelse. Anders Johansson, tecknare på både Kungälvs-Posten och Mölndals-Posten, tog med mig på en biltur i södra Bohuslän. Då hälsade vi på hos Birgitta, och då fick jag se hennes konstverk. Alla intresserade kan inte få enskild visning. Varför inte då som sagt lägga ut bilderna på nätet?

Lars Gahrn