Skrönorna blomstrar på Marstrand

Oscar II lever i högönsklig välmåga i Marstrandsbornas föreställningsvärld. Hans sommar­vistelser i Marstrand 1887 – 1907 gjorde denna småstad riksbekant och inledde en storhetstid, som ännu varar. Man berättar ständigt om gamle kung Oscar. Följden blir givetvis att skrönorna blomstrar.

Kungliga hårstrån såldes

Göran Kristensson – en uppskattad ciceron på Marstrand. Foto: Lars Gahrn.

Göran Kristensson, ordförande i Marstrands Hembygdsförening, suckar över alla lösa fantasier, som berättas, tros och växer vidare. Det stora intresset för Oscar II har också lett till att mycken kunskap om konungens liv och leverne på Marstrand lever vidare. Jag besökte Marstrands sekelskiftesdagar söndagen den 19 augusti 2018. Göran Kristensson ledde en stadsvandring, som började vid Rådhuset. Där vid torget fanns på Oscars tid en frisör, som hette Gerber. Konungen gick till honom, då hår och skägg behövde ansas. Marstrandsborna kände till hur det förhöll sig, och damer bad Gerber om lockar från kungens hår och skägg. Efterfrågan fanns och var större än tillgången till kungliga hårstrån och skäggstrån. Gerber började därför ta till vara hårstrån från andra gråhåriga män och saluförde även dessa som kungliga hårstrån och skäggstrån, berättade Göran Kristensson.

Skämtsamt antagande?

Konung Oscar II:s byst framför societetshuset på Marstrand. Konungens hår och skägg var alltid väl ansade, men var hamnade hans avklippta skäggstrån och hårstrån?

Man känner mycket av detta från tidens kulturhistoria. Det var vanligt att romantiskt lagda unga män ville ha lockar från sin älskades hår. Man samlade på minnessaker av både det ena och det andra. Lockar från kända människor var en eftersökt minnessak. Samtidigt blir man dock betänksam. Hur kunde Marstrandsborna veta, att Gerber sålde hår och skägg från andra gråhårsmän? Rimligtvis har han inte berättat om detta själv. I så fall hade han framställt sig själv som en bedragare och förstört sin marknad. Kan det vara så, att påståendet från början är ett skämtsamt antagande? ”Äh, den där Gerber, han tar nog hårstrån och skäggstrån från andra gråhåriga.” Har man sagt så till att börja med?

Skröna med sanningskärna

Konungen har landstigit.

Jag frågade Göran Kristensson, om Marstrands Hembygdsförening hade någon hårlock från kungen, eller om Kristensson hade sett någon lock i någon enskild samling? Svaret var, i båda fallen, nej. Under sådana förhållanden frågar man sig, om mer än någon enstaka dam efter­frågade kungens hår? Har en enstaka faktauppgift utvecklats till en roande skröna? Ja, vem vet? Efteråt kan det vara mycket svårt att skilja en sanningskärna från alla utväxter. Många skrönor är ett tecken på att historien är en levande verklighet för många. Så länge alla ansvarsfulla forskare och historieförmedlare kan skilja mellan fakta och skrönor, är skrönorna snarare en tillgång än en belastning.

Kung med rätt att fabulera

Konungen och hans adjutant före uppstigandet på kajen.

Både Göran Kristensson och Anders Arnell gör sitt bästa för att avföra de vildvuxna historierna om kungens kärleksliv på Marstrand ur historien. Som skådespelare med uppdrag att på ett verklighetsnära och roande sätt gestalta konungen har dock Arnell givetvis rätt att fabulera. Klädd som Oscar II och med sin adjutant, överhovjägmästaren Victor Ankarcrona (Claes Milde), vid sin sida ledde Arnell en hembygdsvandring. Arnell har sedan många år restaurang på kajen (Arnell på kajen) och kan sitt Marstrand. För att roa oss åhörare serverade han skrönor, av allt att döma rykande färska, av hög kvalitet. En höjdpunkt var berättelsen om byte av taktegel på en före detta affärsfastighet. På ett sätt, som jag inte längre kan återge, var ett dryckeslag, en salutkanon, glaserat tegel, ägarbyten, svindlande affärer, och fastigheter i Solberga socken inblandade i denna härva.

Hemligstämplad skokartong

Drillflickorna samlar sig med Bohuslän i bakgrunden. De färgglada dräkterna lyser upp den gråa kajen.

Sedan Arnell hade redogjort för Marstrands kyrka berättade han om en mystisk vigsel i kyrkan, förbjuden av de kyrkliga myndigheterna men genomförd av konung Oscar. Vittnesbörd om denna uppseendeväckande vigsel är en inskrift, inhuggen under dopfuntens fot, med ett klart budskap till eftervärlden, att denna vigsel aldrig har ägt rum. Mot slutet av vandringen berättade han om ett par skor, förvarade i en hemligstämplad skokartong, som ingen ansvarig Marstrandbo vill kännas vid att den finns till. Arnell frågade mig, om jag någonsin hade hört talas om denna hemligstämplade kartong? Jag intygade då, att jag aldrig hade hört så mycket som ett knyst om den. Detta bevisade – enligt Arnell – att skokartongen tillhör Marstrands omsorgsfullt dolda hemligheter. Varför skorna är hemligstämplade minns jag inte längre, och kanske uppfattade jag inte orsaken ens där och då. Arnell uttryckte sig hemlighetsfullt och något dunkelt.

Rika skördar av skrönor

Konung Oscar och hans tålmodige adjutant.

Sällan har jag varit med om en så underhållande hembygdsvandring! Anders Arnell är en stor humoristisk begåvning, som skulle ha kunnat gå hur långt som helst inom underhållningsbranschen. Under sekelskiftesdagarna fick vi veta, att Arnell har en bok om Marstrand och Oscar II på gång. Stadens historia är utförligt och föredömligt skriven, men nu kommer Arnell att placera Marstrand på den humoristiska kartan. Jag har läst vad han tidigare skrivit. Mina förväntningar är stora. Baron Hieronymus von Münchhausen har fått en like eller överman på Marstrand. Skrönorna är en stor tillgång för gamla Marstrand. Trädgårdarna på den karga Marstrandsön är små och föga givande. Glädjande nog växer skrönorna betydligt bättre än frukter, blommor och bär. Även denna skörd kommer Marstrand till godo. Hummerfisket är inte vad det har varit, men Marstrand kan tack vare Arnell, Kristensson och andra exportera humor i stället för hummer.

Lars Gahrn

Vackra sekelskifteskläder på Marstrand

Kajen är en stor öppen yta i dagens Marstrand. Själva staden är sammanpackad, backig och trång, men kajen är lång, bred och öppen. Här finns en stor yta för offentliga föreställningar. Under sekelsskiftesdagarna fylls den med liv, rörelse och skådespel.

Mycket skicklig underhållning

Drillflickorna dansade med vita parasoller. Foto: Lars Gahrn.

Dagens stora händelse är konung Oscar II:s ankomst till sommarstaden. Före kungens ankomst spelar Kungälvs musikkår och ackompanjerar Kungälvs drillflickor, som dansar. Jag har flera gånger tidigare skrivit uppskattande om både musikkåren och drillflickorna. Musikkåren är mycket skicklig, och drillflickorna är enastående. Flickorna rör sig så lätt och vigt, att man nästan får intrycket, att de har upphävt tyngdlagen. Flickorna är inte bara framstående dansöser utan näst intill akrobater. De hjular behändigt och till synes utan någon ansträngning. Några nummer återkommer givetvis, men hela tiden förnyar man programmet. Under 2018 inledde de med ett nytt nummer. De dansade in på kajen klädda i luftiga sommarklänningar. Dessutom hade de vita parasoller, som spändes upp och fälldes ihop vid olika tillfällen. Parasollerna hanterades rytmiskt med överlägsen skicklighet. Hela numret förenade snabbrörlighet, harmoni, balans, lätthet och luftighet. Här har vi dans på hög nivå. Även flickornas klädedräkter (som byts ibland) bör omnämnas. Designen är genomtänkt och färgsättningen utmärkt. De blå-gula dräkterna lyser som kulblixtar, när solen har gått i moln. Färgerna är starka men balanserar varandra bra och blir aldrig grälla.

Sjungande trädgårdar

Kungälvs välspelande musikkår med ångaren Bohuslän i bakgrunden.

Under 2018 fortsatte man med ”Marstrands Sjungande Trädgårdar”. Elever från Mimers estetiska linje och elever från andra estetiska gymnasielinjer sjöng, spelade och dansade i fyra trädgårdar. Själv var jag med om en mycket väl genomförd föreställning i Villa Arugas trädgård. Ungdomarna inte bara sjöng och dansade utan uppförde ett helt litet skådespel. Sångerna hade nämligen satts in i en finstämd och ömsint ramberättelse om förhållandena människor emellan. Kvinnor förlorade sina män och barn sina fäder genom skeppsbrott. Här hade sångspelet en klar förankring i Marstrand. Utan stora åthävor skapade ungdomarna ett lågmält och rörande kammarspel. Det är dessutom mycket trevligt att få komma in i de små, väl skyddade och idylliska trädgårdarna. Marstrand vimlade av fint och förmöget folk under badsäsongen, men väldigt många av dem, som hyrde in sig i staden, bodde mycket enkelt.

Konungens ankomst

Ungdomarna i de ”sjungande trädgårdarna” kunde både sjunga och skådespela.

Konungens ankomst till Marstrand var en mycket stor händelse varje sommar. Vid detta tillfälle anlände konungen på sitt eget fartyg, som hette Drott. Vid konungens ankomst stod Drotts orkester på däcket och spelade marschen Trollhättan. Badmadamerna viftade med sina badlakan för att hälsa kungen välkommen, berättade Göran Kristensson, ordförande i Marstrands hembygdsförening, på sin stadsvandring. Borgmästaren höll tal och hälsade kungen välkommen. Kristensson kunde inte neka sig (och oss) det nöjet att läsa upp ett sådant bevarat tal. Mycket av detta återkommer under sekelskiftesdagarna. Kungälvs musikkår spelar som sagt på kajen. Drillflickorna dansar, och folket står tätt packat för att invänta Hans Majestät. Under sekelskiftesdagarna brukar konung Oscar (spelad av Anders Arnell) anlända med ångaren Bohuslän, som får föreställa konungens chefsfartyg Drott. År 2018 anlände Bohuslän på lördagen och låg vid Marstrands kaj på söndagen.

Årvalv för kungen

Sjungande ungdomar i villa Arugas trädgård framförde ett finstämt skådespel.

På söndagen måste man alltså låta kungen anlända på något annat sätt. Han roddes då fram till kajen i en ”tiohuggare”, det vill säga en roddbåt med tio åror. För att göra mottagandet mera festligt bildade ett antal roddare ett valv av åror för kungen. Arrangemanget påminde om de järnvalv, som officerare med dragna värjor bildar för brudpar vid officersbröllop. Anders Arnell, som med sina vilda vitsar ofta överträffar hovfotografen Aron Jonason, uttalade sitt höga välbehag över denna ”årgång” och tyckte, att detta var en bra ”årstid”. Konungen skulle givetvis välkomnas av vackra damer. Flera kvinnor hade klätt upp sig i sekelskifteskläder och blev nu kyssta på handen av det chevalereska Majestätet. Tillsammans med ett urval damer, närmare bestämt tre gracer, och sin tålmodige adjutant, överhovjägmästare Victor Ankarcrona steg konungen upp i Gustaf V:s jaktbil, en Buick av 1929 års modell, rattad av sin nuvarande ägare Staffan Karlsson.

Vackra sekelskifteskläder

”Årvalv” för Hans Majestät.

Den, som ville titta närmare på sekelskifteskläder (från tiden runt 1900), kunde se på ”de vackra kläderna från förr”, en utställning i Rådhusets kristallsalong. Systrarna Emelie och Hannah Kihl har som hobby att sy historiska kläder. Utställningen var en stor upplevelse. Åtskilliga plagg från äldre tider är bevarade, men de är oftast slitna, och tygerna har med åren förlorat sin lyster. Här i kristallsalongen var allt nytt och fräscht. Kläderna närmast lyste. Man fick ett helt annat intryck av gångna tiders moden än genom att titta på bevarade klädesplagg. Det var nästan så, att man önskade den tidens mode tillbaka. Sekelskiftesdagarna hade ett mycket omfattande program. Jag uppehöll mig i Marstrand omkring sex timmar på söndagen (den 19 augusti 2018) men kunde vara med om endast en mindre del av allt som hände och visades. Mycket mer hade antagligen varit väl värt ett omnämnande och ett uppskattande betyg, men jag måste göra ett urval. Jag beklagar detta, men jag hoppas återkomma nästa år.

Lars Gahrn

Kungliga badbyxor saknar helt politisk symbolik

Hur skall man hinna med alla programpunkter under Marstrands sekelskiftesdagar? Tyvärr kan man inte vara med överallt, men man kan återkomma år efter år. Uppskattade programpunkter återkommer nämligen. Att döma av publiktillströmningen tycks programpunkterna vara uppskattade.

Sjungande trädgård

Skönsjungande ungdomar i Villa Arugas trädgård. Foto: Lars Gahrn
Skönsjungande ungdomar i Villa Arugas trädgård. Foto: Lars Gahrn

I år, söndagen den 20 augusti 2017, fick jag vara med om Marstrands sjungande trädgårdar, Marstrands motsvarighet till Babylons hängande trädgårdar. Jag hade tänkt att gå raka vägen till Villa Aruga, men jag blev genast förd på avvägar. När jag steg i land, ljöd glad och kraftfull musik från andra hållet. Jag styrde genast kosan dit. Så småningom hamnade jag dock vid Villa Aruga, som nära nog var en hängande trädgård, högt belägen och med utsikt mot havet i nordväst. Fyra ungdomar spelade och sjöng. De hade ett trevligt framförande med väl valda visor. Det kan visserligen vara svårt att göra sig hörd utomhus, men har man en mindre arena som denna upphöjda trädgård, kan man göra sig hörd utan att anstränga sig. Marstrands besökare bjöds på trevliga miniatyrkonserter, och ungdomarna fick en övning i konsten att framträda.

Klosterkyrka i Marstrand

Även detta år visades Marstrands kyrka, som har en rik historia och många sevärdheter. Kyrkan var en klosterkyrka för franciskanernas kloster (egentligen konvent) i Marstrand. Kvar från den tiden finns pelarbaser och kapitäl från de två pelare, som bar upp kyrkans valv. Kapitäl och baser är nu prydnader överst på kyrkogårdens grindstolpar. Inne i kyrkan har triumfkrucifixet blivit kvar genom århundrandena.

Drillflickor och musikkår

Drillflickorna i cowboyutstyrsel samlar sig inför sitt nummer.
Drillflickorna i cowboyutstyrsel samlar sig inför sitt nummer.

De båda dagarnas höjdpunkt är konung Oscar II:s ankomst till Marstrand på kungafartyget Drott (numera i stället ångaren Bohuslän). Före konungens ankomst underhöll Kungälvs musikkår och Kungälvs drillflickor. Musikkåren håller hög klass. Musikerna har dessutom blåsinstrument, som hörs bra även utomhus. (Musikkårerna var avsedda för utomhuskonserter och spelning under marsch.) Drillflickorna är enastående. Jag har sett många drillflickor i och med att jag intresserar mig för musikkårer, men Kungälvs drillflickor går utanpå allt. De är mycket dansanta men har även akrobatiska talanger. Till min stora förvåning har jag aldrig kunnat upptäcka några missar, fastän turerna är många och svåra och genomförs med häpnadsväckande snabbhet. Flickorna måste vara mycket vältränade och starka. Trots många och svåra nummer, ibland framförda i stark värme, förefaller de inte ens bli trötta. Andra kan lätt få t-tröjorna genomblöta av svett, men på drillflickornas plagg ses inte ens några våta fläckar. Svåra framträdanden gör artisterna ofta allvarliga och bekymrade, men Kungälvs drillflickor ser alltid ut att vara obekymrade och glada. Deras energi och glädje smittar. De höjer stämningen.

Cowboydans

Vild galopp framställs som dans.
Vild galopp framställs som dans.

Drott (eller rättare sagt ångaren Bohuslän) var försenad, men detta var enbart en fördel, eftersom musikkåren och drillflickorna då gav ett par extranummer. Flickorna framförde en cowboydans, klädda i vita hattar, blå kortbyxor, gula tröjor, bruna västar och röda halsdukar, en mycket tilltalande färgharmoni. (Dräkter byts till varje nummer och är mycket väl komponerade färgmässigt.) Flickorna framställde cowboys, som red, sköt med pistol, svingade lasso och så vidare, allt mycket skickligt och genomfört i rasande tempo. Mycket åskådligt och skickligt. När man som jag börjar bli gammal, behöver man bli uppiggad genom att möta ungdom, fart och fläkt samt glädje. Drillflickorna är utmärkta glädjespridare. Musikkårens musikstycken fungerar på samma sätt.

Stor scenpersonlighet spelar stor scenpersonlighet

Höga herrar låter alltid vänta på sig, brukar man säga, men till slut kom Bohuslän och konung Oscar, spelad av Anders Arnell. Konung Oscar var en stor vältalare med stor vana att framträda inför offentligheten. När han blev konung, kom alla i hans omgivning att uppträda underdånigt och vördnadsfullt. Konungen kände ökad säkerhet och fick en förhöjd självkänsla. Anders Arnell spelar med stor skicklighet en monark, som älskar att framträda och som älskar att tala. Alltsammans låter mycket bra, men tankeinnehållet är ibland svårt att urskilja. Det ena ämnet hänger inte alltid ihop med det andra, men sådant märker man inte, om talaren pratar medryckande och inlevelsefullt. Arnell kan den konsten. Han karikerar skickligt och kärleksfullt en scenpersonlighet med förhöjd självkänsla. Man kan säga, att en stor scenpersonlighet spelar en stor scenpersonlighet.

Konungen doppade sig

Utan att ge avkall på sin kungliga värdighet sjunger Hans Majestät Konungen ett av Elvis Presleys sångnummer tillsammans med folkets barn.
Utan att ge avkall på sin kungliga värdighet sjunger Hans Majestät Konungen ett av Elvis Presleys sångnummer tillsammans med folkets barn.

Konungen steg upp i Gustaf V:s jaktbil (en Buick av 1929 års modell) och for genom staden. Så småningom anlände han till Södra Strandverket, där Kungadoppet skulle genomföras. En samling tappra kvinnor och män i heltäckande baddräkter av äldre modeller stod redo att doppa sig i det inte alltför varma vattnet. Till de tappra kvinnorna och männen sällade sig även Hans Majestät, som behöll amiralsmössan på och till allmänhetens förvåning visade sig ha röda badbyxor. Folk uppmärksammar ju allt vad konungar har och gör och vill lägga in djupsinniga tolkningar även i smärre enskildheter. Man frågade, om de röda byxorna speglade konungens politiska uppfattning. Hans Majestät svarade då, att han var kommunist.

Opolitiska badbyxor

Glatt och otvunget samspråk har alltid kännetecknat Hans Majestät Konungens umgänge med Marstrands badgäster.
Glatt och otvunget samspråk har alltid kännetecknat Hans Majestät Konungens umgänge med Marstrands badgäster.

Jag kan hysa viss – ehuru givetvis högst begränsad – förståelse för, att detta, måhända helt oväntade, besked från Hans Majestät Konungen kan komma att oroa hans undersåtar i Marstrand med omnejd, särskilt om det skulle spridas av oansvariga pressorgan. En svensk utrikespolitisk omsvängning skulle kunna leda till ett amerikanskt handelsembargo och FN-sanktioner. Vår livsnödvändiga import av basvaror som jeans, Coca Cola, Barbiedockor och Bob Dylan-skivor skulle därmed kunna äventyras. Såsom kunglig hovkrönikör, inriktad på badortshovet på Marstrand, torde jag kunna med nära nog fullständig visshet betyga, att Hans Majestät Konungen behagade skämta angående sin politiska hållning, emedan Han aldrig tidigare torde ha givit uttryck för sympatier åt angivet håll utan snarare motsatsen. Vad gäller de röda badbyxorna bör påpekas, att rött är den kungliga färgen. Röd är konungamanteln, som Hans Majestät bär vid riksdagens högtidliga öppnande. Röd är purpurn, som är alla furstars kännemärke. Tyvärr har dock vänstern usurperat denna kungliga färg med påföljd, att konungarna beklagligtvis allt mindre har börjat använda denna sin egen färg. Dock har konung Oscar velat bibehålla rött åtminstone i sina badbyxor. Lyckligtvis har inte bara vänstermän börjat använda rött utan även – som en motvikt – mer samhällsbevarande element, till exempel jultomten. De röda badbyxorna bör alltså inte tolkas politiskt utan snarare ses som ett Kungligt traditionsbevarande. Vilket härmed intygas, ex officio, på nådig befallning

Lars Gahrn

leg. kunglig hovkrönikör vid badortshovet på Marstrand

Klicka här för denna artikel som pdf

 

I kunglig vagn över Marstrands gator

Extrabussar gick hela dagen mellan Ytterby station och Koön på Marstrand. Lördagen den 20 och söndagen den 21 augusti anordnades sekelskiftesdagar på Marstrand. De började så smått redan fredagen den 19 och blev en stor framgång. Folk strömmade till och tog del av de olika arrangemangen. Uppslutningen var stor kring hans majestät konung Oscar II, när han anlände med chefsfartyget Drott. (Av någon anledning stod namnet Bohuslän på ångaren.)

Musikkår och drillflickor

Drillflickorna framträdde i olika färgglada dräkter, som lyste upp på kajen. Foto: Lars Gahrn.
Drillflickorna framträdde i olika färgglada dräkter, som lyste upp på kajen. Foto: Lars Gahrn.

Hembygdsföreningens ordförande Göran Kristensson blev mycket och glatt överraskad över alla människor, som ville följa med på vandringen i Oscar II:s fotspår. Han fick många sköna sedlar i handen, när han tog upp deltagaravgifterna. ”Inget är som väntans tider”, skriver skalden Karlfeldt. Väntetiden före konungens ankomst fylldes med dans och musik av bästa slag. Kungälvs musikkår spelade med sedvanlig kläm och skicklighet. Kungälvs drillflickor dansade till vissa av musikstyckena. Min beundran inför deras dansframträdanden är stor och förbehållslös. De kan dansa snabbt, mjukt och med god samordning. Dessutom blandas dans och akrobatik med lika skickligt utförande. Flickorna utstrålar dansglädje eller kanske snarare lycka över att få dansa och framträda. Av osäkerhet, nervositet eller rampfeber märks inte ett spår. Deras glädje och starka utstrålning smittar och sprider en god stämning bland oss åskådare. Flickorna har olika färgglada dräkter, som likaså gör starkt intryck. (Genom kamerainställning har jag tagit bort solljuset i bilderna, så att dräkternas färger framträder starkare.) Färgglädje och dansglädje kan inte vara annat än medryckande. Från musikkåren kommer spelglädje. Kungälvs Musikkår spelar bra, livligt och glatt. Vår väntan efter konungen kändes inte för lång utan snarare för kort.

Konung med scenvana

Hans majestät konungen anlände med chefsfartyget Drott. Oscar II spelas av Anders Arnell, matpredikanten, som blev uppskattad restaurangidkare på kajen i Marstrand. Arnell spelar sin roll med ökande säkerhet. Han spelar en självsäker, spirituell, trevlig, artig och hurtig monark. Ungefär sådan var Oscar II även i verkligheten. Han älskade att framträda inför offentligheten, eftersom han visste, att han spelade sin roll väl (och eftersom många smickrande röster snarare hade överdrivit hans skicklighet). Han räknades som en av samtidens stora vältalare. Läser man några av hans tal, som är utgivna i tryck, kan man inte annat än instämma i hans samtids lovord. Han var en framstående talare.

En fulländad hovman

Genom att rikta händerna omväxlande uppåt eller nedåt skapar drillflickorna en vågrörelse. Foto: Lars Gahrn.
Genom att rikta händerna omväxlande uppåt eller nedåt skapar drillflickorna en vågrörelse. Foto: Lars Gahrn.

Också Arnell kan hålla tal. Han kan antagligen hålla ett improviserat tal om vad som helst, när som helst och var som helst, men han gör detta så skickligt, att de flesta sannolikt inte lägger märke till att talets innehåll kan vara en smula tunt. Claes Milde spelar kungens gode vän, överhovjägmästare Victor Ankarcrona. Milde gestaltar en framstående hovman, som har lärt sig att alltid vara till hands men hela tiden hålla sig i bakgrunden. Han har nu varit med så länge, att alla uppvaktningar och mottagningar för länge sedan har förlorat nyhetens behag. Han är aldrig nervös och blir aldrig överraskad. Allt är rutin, rutin och rutin. Kungen blommar upp och blir livlig så snart han får framträda som huvudperson, men Ankarcrona är lugn i alla lägen, och ibland kanske man rentav kan spåra en viss trötthet. Han sköter dock sin tjänst med osviklig plikttrogenhet. När kungen får damm på rocken, borstar han diskret rocken. När kungen behöver något att dricka, bär han fram en bricka med glas. Och så vidare i all oändlighet.

Arnell – en stor humorist

Konungen var som bekant inte bara vältalare utan även skald. Han skrev dikter. Den, som skriver dikter, vill gärna läsa upp dem för beundrande åhörare. Vill en konung läsa upp sina dikter, tackar inte någon nej. Arnell brukar ibland, under mottagningen och under festkortegen genom staden, läsa dikter. Lyssnar man noga kan man urskilja en tanke här och var. Man anar dock ett spelande skämtlynne bakom de till synes högst allvarliga raderna. Arnell är för västsvenska förhållanden något så ovanligt som en humoristisk författare, som är rolig. Tidningarna har haft gott om kåsörer, som pliktskyldigt har producerat spaltfyllnad. Kåserierna är just spaltfyllnad och ingenting annat. Arnell åstadkommer dock roligheter. I detta avseende avviker han från kungen, som visserligen var trevlig och spirituell men knappast rolig. Arnell spelar därför en monark, som ofrivilligt är rolig.

Gud bevare konungen!

Jag var med kring kungen och ropade: ”Gud bevare konungen!” Detta är en klassisk välgångsönskan, som förr användes i alla sammanhang, där kungen dök upp. I Mölndal lär den ha förekommit vid Gunnebos invigning 1952. Numera hör man den inte, och jag var ensam om att ropa så i Marstrand. Min vän Peter A. Lansenfelt har gjort den träffande iakttagelsen, att dagens svenskar aldrig använder Guds namn i vardagslivet. Själv är han van vid annat, eftersom han under många år har bott i USA. Lansenfelt har otvivelaktigt rätt i, att Gud inte omnämns utanför kyrkorna. Vardagen har på detta sätt blivit avsevärt utarmad.

I konungens vagn

Konung Oscar läser en av sina (snarare Anders Arnells) dikter. Hans uppvaktning lyssnar andäktigt och tålmodigt. Foto: Göran Kristensson.
Konung Oscar läser en av sina (snarare Anders Arnells) dikter. Hans uppvaktning lyssnar andäktigt och tålmodigt. Foto: Göran Kristensson.

Hans Majestät uppskattar dock denna välgångsönskan. Förra året lovade han mig – i vittnens närvaro – att jag skulle få Serafimerorden. (Han lär enligt egen utsago ha en lår med obegagnade ordenstecken och dylikt uppe på slottsvindarna.) I år (2016) fick jag åka med på kuskbocken i konungens vagn, när han for i kortege genom staden. Det gick bra, när vi for över kajens stenläggning av huggen sten, men oj vad vagnen skakade, när vi kom in på en kullerstensbelagd gata! De två kraftiga hästarna orkade dra vagnen uppför kullerstensbacken med oss alla sex; (konungen, Ankarcrona, två förtjusande unga damer, kusken och jag utgjorde passagerarna). När vi kom till en nedförsbacke, befarade vår erfarne kusk, att hästarna skulle få alltför stor tyngd, som sköt på bakifrån. Han och jag steg därför ut ur vagnen och gick bredvid vagnen nedför backen. Därefter måste hästarna vara så goda, att dra även oss genom staden Marstrand. Att åka bil är bra på sitt vis, men åker man häst och vagn och sitter på kuskbocken, sitter man högt och ser ut över omgivningarna. Man känner sig verkligen som en hög herre, halvvägs upp i luften. Vagnsfärder ökar resenärens självkänsla. En man med stor levnadserfarenhet lär ha sagt, att till livets angenämaste nöjen hör att åka vagn tillsammans med förtjusande damer och konversera med dem under färden. Mitt besök i Marstrand övertygade mig om, att Hans Majestät och Ankarcrona med sin betydande världserfarenhet redan för länge sedan hade gjort samma erfarenhet. De förbehöll sig nämligen platserna bak i vagnen tillsammans med de vackra och förtjusande damerna. Kusken och jag satt på kuskbocken, vända mot hästarna. Resan övertygade mig snart om, att bättre vagnshästar inte kunde tänkas. De är starka, lugna, lydiga och pålitliga. Men ändå kändes det på något sätt som om kungen och Ankarcrona hade valt det angenämaste sällskapet. Konung Oscar II var – och är! – en högt begåvad monark.

Klicka här för denna artikel som pdf

Musikkårer gav mersmak

Varje regemente skulle ha en musikkår eller blåsorkester. Efter andra världskriget hade vi 50-60 militärmusikkårer i vårt land. Militärmusikerna har betytt ofattbart mycket för musiklivet i Sverige. Även många helt civila musikkårer fanns runtom i våra bygder, framför allt inom Frälsningsarmén.

Blåsorkesterfestival

Mölndals stadsmusikkår vid dammen i Gunnebos trädgård. Vykortsbild. (Ett tack till Frode Lyngsaa.)
Mölndals stadsmusikkår vid dammen i Gunnebos trädgård. Vykortsbild. (Ett tack till Frode Lyngsaa.)

Sedan den tiden har nästan alla militära musikkårer försvunnit, men många av de civila har levt vidare. Under Kulturkalaset i Göteborg 2015 anordnades en Blåsorkesterfestival vid och i Kronhuset, Göteborgs eget riksdagshus. Sex musikkårer spelade för en ständigt växlande publik, den ena efter den andra, från klockan tolv till kvart i sex. Jag var där och upptäckte till min förvåning, att jag inte bara är musikintresserad utan tydligen mycket musikintresserad. Jag var med från det första musikstycket till det sista och kunde inte slita mig från konserterna. Jag skall berätta litet om vad jag var med om.

Stor dansglädje och skicklighet

Först ut var Kungälvs musikkår, som inledde med Kronobergs regementes marsch av Carl Latann. Om någon tror, att militärmarscher från forna tider hör historien till, blir vederbörande snabbt tagen ur sin villfarelse, när han inne i marschen hör en i dessa yttersta dagar mer än välkänd melodi klinga. Ulf Lundell har ur denna marsch hämtat melodin till sin mest kända sång ”Jag trivs bäst i öppna landskap”. Andra marscher som spelades var Anchors aweigh från amerikanska flottan och Svensk fallskärmsjägarmarsch. Då och då framträdde Kungälvs drillflickor till musiken. De gjorde stor lycka och ett starkt intryck på oss åskådare. Flickorna dansar enastående skickligt och har rentav akrobatiska talanger. Av osäkerhet eller ängslan märkte man inte ett spår. Tvärtom utstrålade de en smittande dansglädje eller rentav lycka över att dansa och få framträda. Flickorna bytte dräkter till de olika numren och förhöjde påtagligt musikens verkan. Musikkåren och drillflickorna stod för en inledning, som inte kunde överträffas.

Utmärkt från Jonsered

Även de andra musikkårerna visade sig emellertid vara skickliga och fullt jämförliga med Kungälvs. Som nummer två kom Jonsereds musikkår under ledning av Magnus Jönsson. Han är en erfaren underhållare, som kåserar mellan musikstyckena med skämtsamma utläggningar, varvade med åtskilliga tänkvärdheter. Han är skicklig på att locka fram de mest melodiösa klangerna i underhållningsmusiken. Jonsereds anrika (i verksamhet redan 1860) och välrenommerade musikkår stod med andra ord för en utmärkt fortsättning.

Två kvinnliga dirigenter

Mölnlycke blåsorkester tog därefter vid med mjuka och vackra klanger. På grund av sitt militära ursprung har musikkårerna i äldre tid i huvudsak varit sammansatta av män. Inom Frälsningsarmén har det emellertid aldrig varit så, och även i övriga musikkårer finns nu – i stort sett – lika många kvinnor som män. Mölnlycke blåsorkester överträffar dock de flesta genom att ha två kvinnliga dirigenter. (I jämställdhetens namn hade man en man som konferencier.)

Hyreskrav blev för mycket

Kungälvs drillflickor dansar med skicklighet och smittande glädje. I bakgrunden står Kungälvs musikkår. Foto: Lars Gahrn.
Kungälvs drillflickor dansar med skicklighet och smittande glädje. I bakgrunden står Kungälvs musikkår. Foto: Lars Gahrn.

Göteborgs Musikkår gav oss litet grand musikhistoria, nog så tänkvärd för alla beslutsfattare. Orkestern bildades av Lennart Hillman, legendarisk musikledare och marschkompositör i Mölndal. Kåren hette då Mölndals stadsmusikkår, vilket så småningom blev Mölndals musikkår. I Mölndal slog man ihop Kulturnämnden och Fritidsnämnden för många år sedan. En del av fritidspolitikerna var mindre angelägna om musiken. De drev igenom att musikkåren skulle betala hyra för sina repetitionslokaler. Då fick musikerna nog och flyttade över till grannstaden Göteborg och blev Göteborgs Musikkår. Får vi be om bättre villkor för musikkårerna?! Även trogna och tåliga kulturarbetare kan få nog. Framträdandet präglades av grundaren, Lennart Hillman (1921-1979). Hillman var skicklig i konsten att arrangera musikstycken för andra instrument än de ursprungligen avsedda. Dag Wiréns Marcia var skriven för stråkorkester, men Hillman arrangerade denna marsch för blåsorkester. Han var stolt över sitt arrangemang och berättade vid tillfälle för tonsättaren själv, att han hade gjort ett arrangemang för blåsorkester av Marcia. Hillman visste inte, att Wirén icke uppskattade mässingsmusik. Tonsättaren lär ha fräst till: ”Det är då själva f-n, att man inte skall få ha någonting i fred!”

Musikkåren spelade icke desto mindre Hillmans arrangemang av Marcia. Vi åhörare kunde snart slå fast, att Hillman hade rätt och Wirén fel. Man spelade även Västkustsallad, ett potpurri av västkustmelodier. Kanske skulle man kunna gå vidare med en cd-skiva med Lennart Hillmans verk?

Lyft fram våra musikkårer!

Drillflickorna har akrobatiska talanger och bygger ”tablåer” i god gammal stil.
Drillflickorna har akrobatiska talanger och bygger ”tablåer” i god gammal stil.

På samma sätt gav Polisens musikkår (bildad 1934) och Göteborgs blåsarsinfonietta konserter med skickligt framförda musikstycken och mycket intressant musikhistoria mellan varven. De gav oss ytterligare ett par exempel på att musikkårer också i dessa yttersta tider lever vidare och spelar utmärkt. Presentatörerna var både trevliga och kunniga. Frågan blir då: Får musikkårerna den uppmärksamhet, som de är värda? Tyvärr måste jag besvara denna fråga nekande. Där fanns visserligen hela tiden gott om åhörare i Kronhusets konsertsal, men där var aldrig fullsatt. Jämför man dessa åhörarsiffror med åhörarsiffrorna för rock- och popkonserter, måste man säga, att antalet åhörare i Kronhuset var på tok för litet. Här bjöds musik av bästa slag och musik med stor variation. Trenderna styr, och trenderna är orättvisa. Viss musik gynnas för mycket, och annan missgynnas i stället högst orättvist. Därför är det glädjande att Kulturkalasets arrangörer ordnade denna Blåsorkesterfestival. Vi hoppas, att den återkommer, och att våra musikkårer får större uppmärksamhet. De förvaltar ett viktigt kulturarv samtidigt som de obehindrat rör sig i nutiden. Kulturarvet visar sig dessutom ofta vara en del av framtiden. Om fler rock- och popartister gör som Ulf Lundell och lyssnar till militärmarscher, kanske även de finner användbara melodier i dessa musikstycken. På så vis kan förhoppningsvis fler ”superhits” tillkomma. Eller skall vi säga örhängen, schlagers, slagdängor och evergreens? Utvecklingen är stor inom den musikaliska världen även vad gäller benämningarna.

Klicka här för denna artikel som pdf

Marstrand i Gunnar Edmans minnen

Från andra sidan farleden hördes musikkårens toner. När färjan närmade sig Marstrandsön, kom musiken närmare. Kungälvs musikkår stod på färjan och spelade. Längst fram stod drillflickorna, redo att börja dansa. För mig och många andra var detta en stämningsfull och högtidlig inledning av sekelskiftesdagarna i Marstrand.

Skönklingande musik

Kungälvs musikkår och drillflickor gjorde en enastående skicklig insats i sommarvärmen. Foto: Lars Gahrn.
Kungälvs musikkår och drillflickor gjorde en enastående skicklig insats i sommarvärmen. Foto: Lars Gahrn.

Kungälvs musikkår gick i land och lät det ena glada musikstycket avlösa det andra. Drillflickorna lät inte sommarvärmen dämpa sin livlighet och sprittande dansglädje. Tillsammans kunde musikkåren och drillflickorna pigga upp även den allra tröttaste. Musiker och drillflickor hade kommit för att välkomna Hans Majestät Konung Oscar II och dessförinnan underhålla oss, hans undersåtar, medan vi väntade på konungens ankomst. Så småningom kom den efterlängtade stunden, då ångaren Bohuslän seglade in i hamnen. På fördäcket stod Hans Majestät Konungen och högstdensammes följe. Konungen spelas av Anders Arnell, som blir bättre och bättre i sin rolltolkning år för år. Han spelar skickligt en självsäker och något självgod person, som är bortskämd med att stå i uppmärksamhetens mitt men inte desto mindre älskar all uppmärksamhet och alla hyllningar. Eftersom han är snäll, är han därför vänligheten och välviljan personifierad. Arnell är nu så säker i sin rolltolkning, att han med stor framgång och under publikens jubel improviserar. När konungen hade börjat sitt tal till sina kära Marstrandsbor, slog kaptenen oväntat back och Bohuslän började glida ut från kajen. Arnell fann sig: ”Det var ett kort besök! Ja, hej då. Det var roligt så länge det varade. Ni behöver inte vara rädda. Kaptenen har bara 1,3 promille.”

Kungen står upp i vagnen

Konungen står upp i vagnen och hälsar på sina undersåtar.
Konungen står upp i vagnen och hälsar på sina undersåtar.

Trots allt förtöjdes Bohuslän ordentligt, och konungen steg i land. Tillsammans med sin adjutant och vackra damer satte han sig i en vagn. Föregången av drillflickorna och musikkåren for han långsamt bort mot Societetshuset. Då och då ställde han sig upp i vagnen för att synas bättre och bättre kunna besvara folkets hälsning. Just så gick det till iverkligheten. Överste kammarjunkaren greve Adam Lewenhaupt berättar om konungens 25-årsjubileum som regerande konung år 1897. Då åkte kung Oscar i kortege genom huvudstaden: ”Jag såg hur kungen ofta stod upprätt i sin fyrspända öppna viktoria (vagn), föremål för folkmassans jubel. Dagen efteråt träffade jag en äldre fröken, som med tanke på de ryska förhållandena med sin finska brytning bestämt förklarade: ’Det är då den enda monark i hela Europa, som kan stå så där som en skottavla.’” (Från gamle kungens tid: Minnen kring Oscar II under redaktion av Adam Lewenhaupt, Upsala 1939, s. 93.) Ja, Sverige var ett lugnt och tryggt land för kungligheter. Marstrand var ingenting annat än lugna gatan.

Gunnar Edmans romaner

Konungen vill ha sällskap på sin sockel.
Konungen vill ha sällskap på sin sockel.

Opassande nog hade man tillfälligt tagit bort Oscar II:s byst från platsen framför Societetshuset. Den skall renoveras och konserveras. Arnell steg dock upp på bystens sockel och ersatte på detta sätt skulpturen. ”Det är icke gott, att mannen är allena”, står det i Skriften. Arnell kallade på en av de förtjusande kvinnorna i sitt följe och lät henne stiga upp på sockeln för att göra honom sällskap. Ganska snart under vistelsen i Marstrand blev jag sjanghajad till en stadshistorisk vandring. Författaren Gunnar Edman (1915-1995) föddes i Marstrand och skrev två romaner med minnen från sin barndomsstad: ”Emil i mystiska huset” (1957) och ”Emil har något i kikarn” (1962). Författarens två söner Stefan och Thomas företog nu en stadshistorisk vandring i faderns fotspår tillsammans med Göran Kristensson, som är ordförande i Marstrands hembygdsförening. De tre berättade tillsammans. Intressant nog hade Göran Kristensson ibland en något annan uppfattning om personerna i romanerna än den, som Gunnar Edman hade gett uttryck för. Omdömena om personer skiftar som bekant från ene betraktaren till den andre.

Litterär dokumentation av Marstrand

Bröderna Stefan och Thomas Edman guidar och berättar i faderns fotspår.
Bröderna Stefan och Thomas Edman guidar och berättar i faderns fotspår.

Tydligt är dock, att det mesta hade verklighetsbakgrund. Romanerna har ett värde utöver det rent litterära. De är ett slags litterär dokumentation av det gamla Marstrand. Vandringen avslutades med att några skådespelare gestaltade ett avsnitt ur den ena boken. Stefan och Thomas Edman har nu låtit ge ut faderns första Marstrandsroman på nytt. En annan författare, som då och då omnämndes, är Claes Krantz, journalist på gamla ärevördiga Göteborgs Handels och Sjöfarts Tidning (Handelstidningen). Han föddes i Marstrand. Så småningom flyttade han visserligen till Göteborg, men han behöll intresset för sin födelsestad. Han har författat många välskrivna, väl underbyggda, medryckande och värdefulla kulturhistoriska krönikor, som speglar mycket, däribland Marstrand. Vi har mycket att läsa. Under sekelskiftesdagarnas strålande solsken läser man emellertid inte. Då vill man enbart ströva omkring i den gamla badorten och uppleva Marstrand med alla sinnen. Mina besök i Marstrand har varit både många och långa. Inte desto mindre längtar jag ofta tillbaka.

Klicka här för denna artikel som pdf