Kungälvsbroderiet – bygdens öden i broderade färgbilder

Kungälvsbygdens historia i broderade bilder, som skildrar livet från hedenhös till våra dagar, är en väldig arbetsuppgift, som har sysselsatt många brodöser under 18 år, men nu är arbetet avslutat. Onsdagen den 17 november 2021 visades för första gången alla sex jätteveporna i Mimers konsthall i Mimers hus i Kungälv. Detta storverk fängslar besökarna genom sin dramatik, sin färgprakt och sin höga kvalitet. Kungälvs Musei Vänner har velat ge Kungälv en motsvarighet till Bayeuxtapeten. Föreningen har lyckats, och nu återstår att förverkliga ett besökscentrum, där broderierna kan visas stadigvarande.

Sigurd Jorsalafar skapade köpstaden

Sigurd Jorsalafar, som gjorde ett korståg till Jerusalem (Jorsala) och grundade staden Kungahälla vid Nordre älv.

Den första vepan sticker ut tack vare sin dramatik, sin färgprakt och sin djärva formgivning, som har tagit efter vikingatidens böljande slingor och barbariska kraft. Här har Birgitta Arkenbacks skapande konstnärliga sinne haft störst utrymme och störst möjligheter. Här har hon varit minst bunden av förlagor. Med sina kunskaper i vikingatidens och medeltidens bildvärld har hon själv skapat historiens bilder. Vid första anblicken kan man tro, att man står inför ett konstverk från den tiden.

Kungsgården i Ytterby finns med

Kungsgården i Ytterby, begynnelsen till staden Kungahälla.

Längts upp i vänstra hörnet sitter Sigurd Jonsalafar, den norske kungen och korsfararen, på en häst med högburet huvud. I högerhanden håller han ett processionskors på en stång. Vänsterhanden lyfter han till hälsning. Sigurd Jorsalafar flyttade Kungahälla från kungsgården i Ytterby till Kastellegården nere vid Nordre älv, där han anlade en kastal. Givetvis är kungsgården i Ytterby med i bildens mitt, och vi får dessutom en bild från det inre av en av gårdens stora hallbyggnader. Kyrkan, som Sigurd lät bygga i Kungahälla nere vid älven, är avbildad som en konstfullt byggd och himlasträvande stavkyrka.

Broderiet fortsätter sagodiktningen

Kyrkan i staden vid Kastellegården (Sigurd Jorsalafars Kungahälla).

Olav Tryggvason mötte enligt sagorna Sigrid Storråda i Kungahälla för att förhandla om giftermål. När hon vägrade att gå över till kristendomen, skulle han ha gett henne en örfil. Men vad nu då, på broderiet är det ju hon som örfilar honom! Kanske kvitterade denna starka och handlingskraftiga kvinna konungens örfil, men därom har sagorna ingenting att berätta. Slår man en kvinna, är man förvisso själv värd en riktig hurring. Historien är inte avslutad ännu, och som synes fortsätter Kungälvsbroderiet sagodiktningen.

Olav den helige och Olof Skötkonung

Enligt sagorna mötte den norske kungen Olav den helige sin svärfar Olof

Olav den helige och Olof Skötkonung slår tärning.

Skötkonung av Sverige. Vid detta tillfälle kastade konungarna tärning om ett par omstridda bygder på Hisingen. De två konungarna ser vi på broderiet. Dock liknar de snarare ölgubbar med röda näsor än idealiserade konungagestalter av hög moralisk resning, utmärkta av manlig ståtlighet. Broderiet kan mycket väl komma verkligheten närmast, men som sagt: förlagor saknas. Man är tvungen att på fri hand göra sig en bild av historien. Hur som helst är den roande och tankeväckande genom att bryta av mot gängse framställningssätt. På detta sätt rör sig historien framåt med uttrycksfulla bilder. Broderiet, som skildrar hertig Erik av Sverige och hans blivande svärmor, drottning Eufemia av Norge, är konstnärligt genialt. Hertig Erik är välväxt, kraftfull och manligt ståtlig. Drottning Eufemia är smärt och har både god och behagfull hållning. Hon rör sig som om hon dansade fram. Halsen är bar, och den praktfullt rödmönstrade klänningen är djupt urringad. Man ser vid sidan om de bägge både hans hornprydda hjälm och en medeltida växtslinga. På samma sätt får vi uttrycksfulla och väl fångade bilder av Håkon Håkonsson, borgen på Ragnhildsholmen Snorre Sturlasson, Magnus Lagaböter, brödbakande kvinnor, den heliga Birgitta, Karl Knutsson Bonde och många andra.

Fina färgskiftningar återges

Hertig Erik och drottning Eufemia.

När vi kommer längre fram i tiden, är förlagorna fler och den konstnärliga friheten mindre. Är man bekant med den nordiska historiens bilder, känner man ibland igen förlagorna. Träsnitt ur Olaus Magnus’ stora krönika har ofta använts som förlagor. Sent omsider har historien kommit fram till 1800-talet, och då har man fotografier att utgå ifrån. Broderierna har dock hela tiden till skillnad från fotografierna den fördelen, att de återger historien i färg. Hantverksskickligheten är stor.  Ett broderi, som visar en ångslup liggande i Nordre älv, har älvens vatten i förgrunden. Brodösen har lyckats med konststycket att återge ljusets speglingar i vattenytan.  Detta broderi har med all rätt valts till omslagsbild för skriften om 1800-talsbroderiet. Skriften heter: Kungälvsbroderiet: 1800-talet: Kungälvs Musei Vänner 2021 (28 sidor jämte omslagets fyra sidor). Fotografen är mycket skicklig och har fångat minsta färgnyans i broderierna.

Bilderna behövs

Ångslupen förtöjd vid torget i Kungälv.

Brodöserna och andra medverkande har utfört ett storverk för sin stad och sin bygd. Den bygd, som har en historia med bilder, har en historia, som kommer att synas och omtalas. De historiska författarna skriver hellre om en historia, som kan illustreras med bilder, än om en bildlös historia. En historia med bilder fastnar bättre i minnet än en historia utan. En stad får högre anseende, om den har en gammal och rik historia. Så är det med Kungälv, och när historien lyfts fram genom bilder ökar anseendet ytterligare. Det är viktigt, att dessa broderade bilder blir kända och tillgängliga, så att de kan användas. I den historiska litteraturen råder nämligen stor bildfattigdom. Samma, ofta inte särskilt bra, bilder används gång på gång. Nytillskott till den historiska bildskatten är mycket välkomna. Efter den 27 november 2021 kommer broderierna att hängas undan igen. Vi vet inte, när vi kan få återse dem. Kanske kunde bilder av broderierna läggas ut på nätet? Kungälvsbroderiets bilder behövs i vår stora bild fattigdom.

Lars Gahrn

2021-11-22

Stormsvalan Thomas Thorild – skald, filosof och samhällskritiker

Han var en stormsvala, som varslade om storm och omstörtningar, men i hans tid skedde inga omstörtningar. Däremot förargade han åtskilliga och förskräckte en eller annan. Han blev omtalad, fruktad och slutligen bortglömd redan under sin egen korta livstid (1759-1808). Hans namn var Thomas Thorild, och under romantiken några årtionden senare återuppväcktes intresset för hans liv och diktning, fastän Thorild i många avseenden avviker från bilden av en romantisk diktare.

Thorild – Kungälvs son

Som ett exempel på intresset för denne egensinnige bohusläning, född i Svarteborgs socken, uppvuxen i Kungälv och senare i Göteborg, kan man se Kenneth Gustafsons levnadsteckning över Thorild: Kenneth Gustafsson, Thomas Thorild: skalden – rebellen (Föreningen Kungälvs Musei Vänner och Thomas Thorild Sällskapet, 2010, 132 illustrerade sidor). Gustafson har gått vidare med Thorild. Tre år senare sammanställde han en forskningsantologi i ämnet: Talekonst och passion: Skalden och filosofen Thomas Thorild, En antologi. Redaktör: Kenneth Gustafson (Thomas Thorild Sällskapet 2013, 223 illustrerade sidor.) Denna antologi innehåller inlägg av Gustafson själv och dessutom av Gunnar D Hansson, Otto Fischer, Tomas Forser, Birgitta Almgren, Nils Eriksson, Stefan Jonsson och Carola Häntsch.

Kungälv har tagit sig an Thorilds minne. Där finns Thorildskolan med Thorilds porträttbyst, och en av gatorna i gamla Kungälv heter Thorilds gränd. Gustafson bor själv i Kungälv och lever alltså med Thorildminnet inpå sig.

Skarp kritik av de styrande

Thorild var en mycket självständig och uppstudsig skald och tänkare. Detta är givetvis en anledning till att eftervärlden har intresserat sig för honom. Han ansåg bland annat att mänskligheten borde föra krig mot de bovar och skälmar, som styr den. Sådana tankar var farliga, åtminstone för den som skrev ned dem eller uttalade dem, även om de var tämligen ofarliga för de styrande, som satt mycket säkert. I en tid, då vägen till framgång för en författare gick genom smicker och hyllningar av Hans Majestät Konungen, vandrade Thorild snarast motsatt väg. I ett (prisbelönt!) skaldestycke talar han om de ”krönta barnen”, som visserligen förför miljoner människor, men beles av den vise, föraktas av den ädle samt jordas och glöms av världen. Sådana ord borde ha varit mer än tillräckliga för att tillförsäkra Thorild en rymningssäker fängelsehåla i Bohus fästning, men han hamnade inte där. Trots allehanda ”lasteliga” och uppstudsiga tankar dömdes han aldrig till fängelse. Hur kan det komma sig?

Kungen ville vinna skalden

Thorild levde under upplysningstiden, och upplysningsmännen var allmänt samhällskritiska. Alla var påverkade av tidsandan, även Gustaf III och andra i det styrande skiktet. Följaktligen drog de sig för att inskrida mot en tidsandans man som Thorild. Man får intrycket att Gustaf III var angelägen om att vinna Thorild för sig, men att Thorild helt enkelt inte var intresserad av kungen. Gustaf III och delar av hans uppvaktning var med på Thorilds disputation 1788. Efteråt framförde kungen sina lyckönskningar genom en samling ombud. Som Kenneth Gustafson mycket riktigt påpekar tog Thorild inte vara på sina möjligheter. ”Han kunde utnyttjat sin upphöjelse till att bli en av dem på parnassen, en av kungens gunstlingar och fått sin eländiga ekonomi på fötter. Men han lät det bara passera, han hade annat i tankarna om framtiden.”

Repressiv tolerans

Thorild fortsatte att strö förgripliga tankar omkring sig. I slutet av året 1792 var de styrande mer oroliga än tidigare. Franska revolutionen rasade som värst, och här hemma hade Gustaf III mördats. Nu var det nära att Thorild hade fått skaka galler, men han klarade sig med fyra års landsförvisning. Domen hindrade inte, att han fick bosätta sig i Sveriges tyska besittningar, där den svenska regeringens behandling av Thorild var uppseendeväckande mild och skonsam. På senare år har uttrycket ”den repressiva toleransen” myntats. Genom att vara överseende och tillmötesgående mot bråkstakar och samhällskritiker undviker de styrande att skapa martyrer och uppmärksamhet. I bästa fall kan man genom frikostighet köpa bråkstakarnas tystnad. Redan Gustaf IV Adolfs förmyndarregering utövade den repressiva toleransen med stor talang och skicklighet.

Bråkig professor i Greifswald

Thomas Thorild var visserligen inte en man som sålde sig, men till historien hör, att Thorild redan hade tagit avstånd från franska revolutionen, och att han som familjeförsörjare behövde få fast lön. En bråkstake var han, och en bråkstake förblev han, men nu togs hans krafter i anspråk av universitetet i Greifswald, där han omgående kom på kant med de andra professorerna. Som överbibliotekarie köpte han in mer böcker än han hade pengar för. Böckerna fyllde alla tillgängliga utrymmen. Då föreslog Thorild, att professorernas bostäder skulle göras mindre, så att utrymme kunde frigöras åt böckerna. Thorild blev upptagen av akademiska bråk, och dem var han själv på intet sätt oskyldig till.

Att tänka rätt är större

Thorild var fritänkare vad gäller religionen. Gentemot skalderna Kellgren och Leopold hävdade han författarnas rätt att skriva som man ville utan att känna sig bunden av andras godtyckliga regler. (På detta område har man i efterhand vunnit full seger.) Därför är det litet märkligt, att hans enda bevingade ord har blivit ett av de samhällsbevarandes mest älskade tänkespråk. Hans skrift från 1794 ”Rätt eller alla samhällens eviga lag”, vari han tog avstånd från franska revolutionen, inleds med devisen: ”Tänka fritt är stort, men tänka rätt är större.” Dessa ord står över ingångsdörren till Uppsala Universitets aula. Kenneth Gustafson påpekar, att ”tänka rätt” här betyder ”tänka logiskt”. Samma förklaring ger Pelle Holm (Pelle Holms Bevingade ord: Den klassiska citatboken reviderad av Sven Ekbo, 1995, s. 304). Ja, så är det, men hur som helst visar orden, att även denne inbitne fritänkare insåg, att vissa inskränkningar i den fullständiga friheten var nödvändiga eller önskvärda.

Thorild strök i Lidners dikter

Thorilds mellanhavanden med skalden Bengt Lidner är ett annat exempel på att även den himlastormande och vidlyftige Thorild tyckte, att lagom kunde vara bäst. Fredrik Sander berättar efter äldre källor, att Thorild brukade förhandsgranska Lidners skaldestycken och då stryka mycket och föreslå förändringar. I diktverket ”Spastaras död” lär han ha strukit en tredjedel. När Lidner fick tillbaka manuskriptet, lär författaren ha svarat: ”Jaså, Herr Kandidaten strök inte ut mera!” Diktverket trycktes med de gjorda ändringarna. (Fredrik Sander, Bengt Lidner: Lefnadsteckning. Inledning i: Samlade arbeten af Bengt Lidner. Sjunde upplagan, Sthlm 1859, s. XVII.) Gentemot Lidner var alltså Thorild vad de gustavianska smakdomarna Kellgren och Leopold försökte vara gentemot Thorild, nämligen en dämpande och återhållande kraft. Vänskapen och samarbetet mellan Lidner och Thorild tas inte upp i de nyutkomna böckerna men vore värt ett eget kapitel.

Ett intressant levnadsöde

Om Thomas Thorild hade levt i Frankrike under Ludvig XVI:s envälde, hade han blivit inlåst i ett fängelserum i Bastiljen. Hade han levat i Frankrike under revolutionen, skulle han med stor sannolikhet ha hamnat under giljotinen. I den repressiva toleransens Sverige blev han överbibliotekarie och professor. Den svenska modellen visade sig även denna gång vara skonsammast och framgångsrikast. Thorild blev aldrig martyr och följaktligen inte heller något stort namn inom Sveriges litteratur eller filosofiska tänkande. Desto angelägnare är det därför, att Thomas Thorild Sällskapet lyfter fram denne tänkare och skald av stort tidstypiskt och psykologiskt intresse. Givetvis kan han ha värde även för nutida meningsutbyte genom att locka till instämmanden eller reta till motsägelse. Kenneth Gustafsons levnadsteckning är välskriven, balanserad och fullmatad med det mesta av värde kring skalden.

Klicka här för denna artikel som pdf