Fraktsedlarna hos Anten-Gräfsnäs järnväg

Omkring fyrahundra hugade resenärer hade infunnit sig på Antens station vid ett tillfälle i somras. De var så många, att alla inte kunde komma med på första tåget för dagen på Anten-Gräfsnäs järnväg.

Stor tillströmning

Besökarna har all anledning att gå de 81 meterna till järnvägsmuseet. Foto: Lars Gahrn.

Besökarna har all anledning att gå de 81 meterna till järnvägsmuseet. Foto: Lars Gahrn.

Mats Andersson, som berättade detta för mig, var påtagligt stolt över tillströmningen av resande. Ibland händer, att de hugade resenärerna är så många att de inte alla får plats på första tåget, men sådant inträffar mera sällan. Man har dock glädjen att kunna se en ständig ökning av passagerare. Anten-Gräfsnäs järnväg behöver alla sina resande. Denna museijärnväg drivs ideellt. Biljettintäkterna är den viktigaste inkomstkällan. Själv har jag flera gånger varit med om att jag har svårt att finna sittplats, men alla har trots allt kunnat komma med. Om inte annat har man kunnat stå på de öppna plattformarna och beundra utsikten. Dessutom drar man med välbehag in stenkolsröken. Den är säkerligen ohälsosam, men om man som jag varken röker eller dricker, borde man väl kunna unna sig litet stenkolsförgiftning under två korta tågresor en gång (eller två gånger) om året?

Järnvägsmuseum

I vagnens sida finns en brevöppning. Innanför stod postanställda i postkupén och sorterade post.

I vagnens sida finns en brevöppning. Innanför stod postanställda i postkupén och sorterade post.

Kommer man till Antens station, ser man på stationens fasad en tavla med en pil, som pekar åt höger och har påskriften ”Museum 81 m”. Litet kärleksfullt parodierar man här järnvägarnas mycket noggranna avståndsangivelser. Som järnvägsintresserad museiman känner jag en stark dragning till detta alltmer innehållsrika museum. Föreningens intresserade medlemmar har en enastående förmåga att spåra och förvärva lämpliga och ibland också ovanliga föremål. Bland dem som drar föremål till huset hör – efter fattig förmåga – jag. Sommaren 2017 hade jag en tjock järnvägsbok, som Sven-Erik Johansson hade skänkt. Jag var visserligen övertygad om, att man redan hade boken i sitt museibibliotek, men jag visste, att i så fall kunde man sälja den till någon av de många tågentusiasterna och få in några tjugor till föreningen. Denna söndag var Mats Andersson tillförordnad museichef.

17 000 fraktsedlar

Postkupén har många fack för sortering.

Postkupén har många fack för sortering.

Han kände igen mig och berättade, att han hade förvärvat många handlingar till museet. Ytterby stationsbyggnad på Bohusbanan används tyvärr inte längre som järnvägsstation. En dag hade den nye ägaren ringt upp Mats Andersson och meddelat: ”Jag har hittat en mängd fraktsedlar uppe på vinden. Vill du ha dem?” En vanlig arkivarie vill inte ha mer att göra. En sådan skulle omedelbart ha svarat: ”Nej. Släng dem! Vi skulle ändå gallra dem.” Mats Andersson är dock inte en välavlönad och arbetsskygg arkivarie utan en järnvägsintresserad medlem i Anten-Gräfsnäs Järnväg. Han insåg genast, att handlingarna hade stort värde. (Fraktsedlar slängs som regel efter några månader. Ytterst få är därför bevarade.) Mats Andersson svarade: ”Jag kommer och hämtar dem.” Han for dit och fyllde bilen med fraktsedlar. (De var omkring 17 000.) Sedan hade han ägnat sig åt att sortera fraktsedlarna efter orter.

Värdefulla källor

I en ställning hänger postsäckarna.

I en ställning hänger postsäckarna.

17 000 fraktsedlar var trots allt mer än han behövde för sitt museum. När jag dök upp, frågade han därför mig, om jag ville ha fraktsedlarna från Mölndal. Även jag är föreningsmänniska och inte någon lejd herde. Svaret blev omedelbart ja. ”Nu åker jag till Gräfsnäs med tåget och ser på slottsspelet. Därefter kommer jag tillbaka till dig och dina fraktsedlar.” Sagt och gjort, jag for iväg till Gräfsnäs och var med om det som alltid sevärda slottsspelet. Detta skulle dock avslutas med en (förhoppningsvis som alltid låtsad) avrättning. Då började jag komma i tidsnöd. Jag ville inte missa tåget tillbaka till Gräfsnäs. Vad är väl en aldrig så blodig avrättning mot 17 000 fraktsedlar? Jag lämnade Gräfsnäs’ slottsruin några minuter före avrättningen. När jag återvände till museihallen, hade Mats Andersson letat fram fraktsedlar från Mölndals Nedre (järnvägsstation). De är på många sätt ett användbart och värdefullt källmaterial. Sverige har otroligt många småföretag, men nästan alla saknar företagshistorik, och de flesta efterlämnar inte några arkiv till senare tiders forskare. Tidningsannonser, fakturor (förr kallade räkningar), fraktsedlar och kvitton kan på detta sätt bli värdefulla källor till småföretagens historia. Mats Andersson har räddat en laddning värdefulla källor. I museihallen hade han satt upp några av dem på inramade tavlor. Järnvägarna var inte bara räls, lokomotiv och vagnar utan givetvis en omfattande pappersexercis. Ett statligt verk skapar snabbt en stor och arbetskrävande byråkrati. Fraktsedlarna påminner om den omfattande kontorspersonal, som fanns en gång i tiden.

Postkupé

Före varje tågresa brukar jag gå igenom alla vagnar för att uppleva stämningen och göra iakttagelser i de högst olika vagnarna. Denna gång hade man satt in en annan vagn än den vanliga vagnen med utrymme för rullstolar. (Denna vagn hade drabbats av något fel.) Den nyinsatta vagnen hade en postkupé. Här hade Mats Andersson fått användning för sina nyförvärvade arkivalier. I varje fack låg nu postförsändelser. Allt såg mycket verklighetstroget ut. Så måste det ha sett ut, när min far, Lennart Gahrn (1928-2012), som ung postanställd åkte postkupé. Jag drog genast upp kameran och började fotografera. Han gick i pension år 1987. Ingen av de interiörer, som han har arbetat i, finns kvar, men Anten-Gräfsnäs Järnväg har en postkupé. Jag lyfter på mössan och tackar! (Jag har skrivit ned min fars minnen från postkupéerna. De finns tryckta i Mölndals Hembygdsförenings årsskrift 2017.)

Spårvagnskonduktör

Mats Andersson och jag fann genast varandra tack vare vårt gemensamma intresse för arkivalier och järnvägar. Han hade också vänligheten att skjutsa mig tillbaka till Mölndal. Några veckor senare åkte jag med Spårvägssällskapet Ringliniens veteranspårvagnar. Då återsågs vi. Där tjänstgjorde han som konduktör. (Han arbetar för övrigt för spårvägen.) Man träffar mycket trevligt folk på museibanorna.

Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

Kulturcykling i Kungälv

Som fotgängare kommer man inte så långt, även om man är beredd att gå länge. Om inte annat vill tiden inte räcka till. Som fotgängare i Kungälv kände jag till fästningen, Fästningsholmen, Östra gatan, Västra gatan, Strandgatan, centrum upp till Mimers hus och därutöver södra delarna av Fontinberget.

Cykeluthyrning 2016

Kungälvs stad har förnämlig trähusarkitektur. Foto: Lars Gahrn.

Kungälvs stad har förnämlig trähusarkitektur. Foto: Lars Gahrn.

Jag hade länge önskat att öka min räckvidd, ty jag visste att väldigt mycket finns att se på landsbygden utanför tätorten. (Det är hemskt att behöva använda detta allt annat än tilltalande ord om en ärevördig stad som Kungälv, men vad skulle man göra?) Det enklaste sättet att se landsbygden är att cykla omkring, men var skulle jag få tag i en cykel? Jag funderade på att köpa en cykel och inhysa den hos någon bekant i staden till förefallande behov, men som så mycket annat blev inte heller detta av. Under 2016 fick Kungälv emellertid en större turistinformation med namnet Besökscentrum, belägen i en villa vid körvägen över Fästningsholmen. Detta Besökscentrum startade även cykeluthyrning. Givetvis tog jag tillfället i akt att hyra cykel. Man hade visserligen bara två cyklar, en damcykel och en herrcykel, men jag blev aldrig utan cykel de tre gånger, då jag ville hyra.

Levande och omväxlande landsbygd

Detta var i och för sig bra, men samtidigt är det litet oroande, att inte fler hängde på låset och ville hyra. Därför skriver jag dessa rader för att sprida kunskapen om ett bra sätt att uppleva landsbygden runt Kungälvs gamla stad. (Nu slapp jag ordet tätort!) Kungälv har gott om levande landsbygd med lagom stora vägar och mycket omväxlande naturupplevelser. Landskapet är böljande, ganska platt men dock försett med både uppförsbackar och nedförsbackar, föga besvärande för cyklister utan snarare erbjudande omväxling.

Nybyggd manege efter gammal ritning

Manegen på Mariebergs gård, ritad för Strömsholm.

Manegen på Mariebergs gård, ritad för Strömsholm.

Att uppleva kulturlandskapet är ett mål med cyklingen. Ett annat är att uppsöka de sevärdheter, som finns. Jag skall nämna några. Från Östra gatan fortsätter man på Mariebergsvägen utefter Göta älv. Här har man lövskogsklädda åsar på vänster hand och strandängar på höger hand. Så småningom kommer man fram till Marberget, ett mäktigt utsiktsberg med en fornborg på sin topp. Namnet betyder ”Hästberget”. Härifrån skall man ha störtat oönskade eller överåriga hästar ned i älven. Detta var med andra ord en ättestupa för hästar, anses det. Många sägner finns om sådana berg på andra håll i landskapet, men allt sådant ligger långt bortom mannaminne. Nu är Mariebergs gård, som ligger intill berget en känd hästgård, där man tar väl hand om sina fyrbenta vänner. Här har man uppfört en stor manege efter en ritning från Strömsholm. Man kan fortsätta denna väg åt nordost upp till Dösebacka, ett stort grustag, som är välkänt för geologerna. Den kända operasångerskan Helena Döse har fått sitt namn härifrån. Vill man även följa med i den nya tiden, kan man spana över älven. På andra sidan finns både järnväg och motorväg, där åtskilligt händer. De höga bergen skänker vackra blickfång. I samband med bygget av motorvägen, sprängdes de nedersta delarna bort här och var. Dessa ljusare ytor bröt av mot det mörkare berget, men nu börjar de nya ytorna få samma färg som de gamla.

Klosterkullen vid Kastellegården

Grustaget Dösebacka.

Grustaget Dösebacka.

När kexfabriken sprider sina behagliga dofter kring Kungälv, kan det kännas svårt att lämna staden, men även västerut finns utmärkta cykelvägar. Strandgatan har en cykelväg jämsides med sig och närmare Nordre älv. Området mellan Strandgatan och älven är en trevlig park att cykla genom. Sedan kommer kexfabriken, och väster om denna har man cykelväg eller bilväg utefter älven ända bort till Kastellegården, där den gamla kastalen (befästningen) och köpstaden låg på 1100-talet. Man kan komma upp på Klosterkullen, där informationsskyltar finns att läsa. Kastalen, den gamla borgen, som intogs och brändes av venderna 1135, ersattes av ett kloster, som har gett namn åt kullen.

Fontinberget

Trankärrsrundan ger många upplevelser.

Trankärrsrundan ger många upplevelser.

Från Kastellegården har man inte långt till Ytterby och ruinen efter Ytterby gamla kyrka, som ligger nere vid älven en bit utanför det nutida Ytterby. Från Ytterby finns cykelvägar åt många håll. Bergsområden har man som regel undvikit, när man har byggt hus. Bakom Kungälv finns det branta och höga Fontinberget. Här har Kungälvsborna vildmark på nära håll. Visserligen finns Nordiska Folkhögskolan och två kyrkogårdar häruppe, men de upptar endast en bråkdel av ytan. Här finns många strövstigar för friluftslivet. Åtminstone på många av vägarna kan man ta sig fram även med cykel. Strax nordost om Fontinområdet ligger Trankärrs gård med Transkärrsslingan, en skyltad natur-och kulturstig, som erbjuder många upplevelser. Efter min första cykeldag, frågade man på turistbyrån (eller Besökscentret), om jag ”var färdig med Kungälv”. Det var jag inte. Sanningen är nog snarare att man aldrig blir färdig med Kungälvsbygden. Här finns mycket att se, och med så trevliga cykelvägar blir resan ett mål i sig.

Klicka här för denna artikel som pdf

Undervisning i krigskonsten

Krigskonsten kräver ofta stora kunskaper, stor skicklighet och betydande erfarenhet. Man har mycket att lära innan man kan börja förstå forna dagars krigshistoria. Stor hjälp har man av de militärhistoriska föreningarna, som ger oss uppvisningar sommartid.

Snabb stormning

Soldaterna stormade snabbt och behändigt Gräfsnäs’ vallar. Foto: Lars Gahrn.

Soldaterna stormade snabbt och behändigt Gräfsnäs’ vallar. Foto: Lars Gahrn.

Sommaren 2015 var jag med om fyra sådana uppvisningar. Jag vill därför redovisa mina intryck därifrån. Söndagen den 12 juli var jag med på slottsspelen i Gräfsnäs. Borgens försvarare och dess angripare drabbade samman först på skilda ställen utanför borgen och sedan inom borgens vallar. Mycket skickligt lotsade man runt oss åskådare mellan de olika stridsplatserna. Intressant var att se, hur angriparna stormade vallarna. Slottet omges av jordvallar, som visserligen är branta men dock sluttar. Angriparna lyckades förvånansvärt snabbt klättra uppför dessa branta sluttningar. Stormningen bör ha varit svårare på den tiden, då vallgraven var fylld med vatten, men ändå måste man ha haft något slags stormhinder både nere i vattnet och även uppe på vallens krön. Annars skulle stormningen förr nog ha gått ungefär lika snabbt som i våra dagar.

Lineartaktik – klok taktik

Lineartaktik på Gräfsnäs: alla soldater skulle stå på rakt led.

Lineartaktik på Gräfsnäs: alla soldater skulle stå på rakt led.

Lördagen den 18 juli hade Bohus Elfsborghs Caroliner uppvisning i samband med invigningen av Locks Rike, Jan Erik Axelssons tornhus med tillhörande ägor i Kungälvs Ytterby. Vi fick då se en vacker uppvisning i lineartaktik, det vill säga framryckning i rak linje. Efter att inledningsvis ha beskjutit borgen med fältkanon ryckte fotsoldaterna fram på rak linje. Då och då gjorde de halt och avsköt en salva. Lite eftertanke leder till förståelse av denna taktik. Om soldaterna fick rycka fram så snabbt som de ville och kunde, skulle de snabbaste och oförvägnaste hamna framför de andra. De bästa soldaterna skulle löpa ökad risk att stupa eller såras med påföljd att hela förbandet snart skulle komma i gungning. Ett olyckligt exempel på bristande lineartaktik är Gustaf II Adolfs död i slaget vid Lützen. Ivrig att anfalla fienden red konungen iväg utan att försäkra sig om att alla andra ryttare höll jämna steg med honom och hans följeslagare. Därför fick kungen alltför många fiender omkring sig. Han stupade mot övermakten.

Framryckning genom fotfolket

Lördagen den 15 augusti var jag med på Kongelfs Gästabud. Carolinerna tränade då nedanför fästningen. Kavalleri och fotfolk anföll fienden. Kavalleriet stod uppställt bakom infanteristerna. När ryttarna skulle rida till anfall, öppnade fotsoldaterna breda luckor mellan soldaterna, så att en ryttare kunde rida fram i varje lucka. Jag har aldrig tidigare sett ett sådant slag av framryckning. Denna uppvisning upprepades senare på eftermiddagen inne på Jussi Björlings plats vid Operan.

Beridna spanare

Ryttarna rider fram mellan fotsoldaterna.

Ryttarna rider fram mellan fotsoldaterna.

Söndagen den 30 augusti spelade Gustav II Adolfs fotfänika, Bohus Elfsborghs Caroliner och Westgiötha Gustavianer upp slaget i Landvetter 1645 inne i Klippans kulturreservat. Härifrån kan man berätta om den beridna spaningspatrullen, som kunskapade och red fram mot fienden för att ta reda på så mycket som möjligt. Det är mycket svårt att göra sig en bild av vad som finns eller sker bortanför skogsbrynet. Man var därför hela tiden tvungen att spana. Ändå kunde man lätt bli utsatt för obehagliga överraskningar. Här på Klippan fick man även en påminnelse om fanans betydelse. När svenskarna hade återerövrat Landvetter, togs den danska fanan ner. I stället sattes den svenska upp. Dannebrogen bars undan med fanstången vågrätt. De tre militärhistoriska föreningarna bjöd på åskådningsundervisning på fler platser under sommaren, men nu har jag berättat om de tillfällen då jag var med bland åskådarna. Man gör ständigt nya iakttagelser och lär sig ständigt litet mer. Detsamma gäller soldaterna, som är mycket bra på att förkovra sig och vidareutveckla verksamheten.

Klicka här för denna artikel som pdf