Lödöse – helig mark för myntsamlare

Varje sedel är ett konstverk. Varje gång, då du håller en sedel i handen, har du ett konstverk i din hand. Ett sätt att berika sin vardag är att lära sig vad bilderna föreställer och innehåller.

Sedlar med symboler

Bo Gustavsson
Bo Gustavsson

Göteborgs Numismatiska Förening samt Rut och Bengt Holméns Stiftelse för Numismatik har insett, att ämnet är mycket intressant. Söndagen den 11 oktober 2015 anordnade stiftelsen och föreningen en myntdag i Lödöse Museum. Bo Gustavsson höll då ett intressant, skämtsamt och sakkunnigt föredrag om våra sedlar, både de nuvarande och de kommande. Han var snäll, fast långt ifrån uddlös, och mycket spirituell. Man kan lära sig mycket av att titta närmare på sedlar. Föredraget blev mycket uppskattat. Både jag och andra uppmanande honom att skriva ner sitt föredrag och lägga ut alltsammans på nätet. Detta ämne borde kunna intressera alla svenskar med bevarad nyfikenhet och läraktighet. Bo Gustavsson avslutade föredraget med en genusanalys, eftersom så skall vara numera. För närvarande har vi fem sedlar. På två finns kvinnor och på tre män. Snart har vi sex sedlar, och då gäller ”varannan damernas”. Vi kommer att få kvinnor på tre och män på tre sedlar. Jämställdhet är uppnådd!

Polletter av näver och läder

Jan-Olof Björk
Jan-Olof Björk

Jan-Olof Björk, ordförande i Svenska Numismatiska Föreningen, höll ett föredrag om polletter. Många stora företag har gett ut polletter, framför andra Stora Kopparberg. Inget annat företag i Sverige hade så gott om koppar som Stora Kopparberget i Falun, men märkligt nog präglade man polletter av näver. Sådana präglades 1628, 1639 och 1708 med särskilda stampar i vanlig ordning men som sagt med näver som material. År 1710 gick Kopparberget över till ett nytt material, nämligen läder. Ett par sådana läderpolletter finns bevarade och kan nu ses i Lund. De har tillhört professor Sven Nilsson, som dock ansåg att dessa lädermynt hade präglats av fenicierna. Dessa sjöfarare från östra medelhavet skulle enligt professorn ha koloniserat Skåne under bronsåldern. (Oscar Montelius, Hafva foinikerne fört den första bronsen till Norden? Kapitel i: Sveriges historia från äldsta tid till våra dagar, I, Från äldsta tid till 1350, Sthlm, 1877, s. 90-101, 98-99.) Ibland kan det vara svårt att tolka myntfynd! Man kan inte vara nog tydlig med sina myntpåskrifter. Jag erinrade mig Sven Nilssons fantasifulla tolkning under föredraget.

Först 1719 gick Stora Kopparberget över till koppar. Svappavara kopparverk präglade dock kopparpolletter redan på 1660-talet och Leijonanckers klädesväveri på 1670- och 1680-talen. Polletterna tycks ha varit omtyckta och var länge i omlopp. Bevarade exemplar är som regel hårt slitna. Polletterna tycks på vissa ställen mer eller mindre ersatt kronans mynt och mötts med lika stort eller större förtroende. Jan-Olof Björks föredrag öppnade för nya insikter hos åhörarna.

Göteborgs polletter skildras

Cecilia von Heijne
Cecilia von Heijne

Från senare år fanns en uppsjö av polletter. Så sent som dagen före myntdagen i Lödöse hade jag haft en pollett i fickan. När man åker hamnturer med Färjan 4, får man en pollett så snart man har betalat. När man sedan skall gå i land igen efter turen i Göteborgs hamn, lägger man polletten i en bössa. Hamnturen hade som vanligt varit alltigenom lyckad. Det enda, som inte kan kallas trevligt, var att lämna tillbaka den fina polletten, men så gjorde man ju förr, och då skall man göra så i våra dagar också. Bo Gustavsson håller på med en bok om Göteborgs polletter, och vi talade litet grand om polletterna, som erlades vid vägbommen i Getebergsäng. Sådana polletter finns i Mölndals Hembygdsmuseum.

Myntning i Lödöse

Anledningen till att denna myntdag anordnades i Lödöse Museum är, att detta är helig mark för varje myntsamlare. I denna stora medeltidsstad har många mynt präglats under medeltiden. Den svenska myntningen började i Sigtuna omkring 995 och startade på nytt i Lödöse omkring 1150. Cecilia von Heijne från Kungliga Myntkabinettet föreläste om Magnus Erikssons myntning på 1300-talet. Tack vare Rune Ekres grävningar vet vi mycket om de brakteater (ensidigt präglade mynt), som slogs i Lödöse. Ekre har nämligen hittat många präglingsunderlag av både läder och bly. I dem finns avtryck av mynten och deras mönster. Cecilia von Heijne inledde med att hylla denne västsvenska forskare och hans insats. Däremot vet man mindre om de mynt med tvåsidig prägling, vilka också bör ha slagits här i staden. Myntforskarna undersöker exempelvis myntens spridning över landet. Det visar sig då, att de flesta mynten från Lödöse har hittats i Västergötland. Därnäst är mynten talrikast i Östergötland. Magnus Eriksson var samtidigt kung i Norge. Därför är det intressant att finna, att åtskilliga mynt har funnit vägen till vårt västra broderland. Däremot har Finland märkligt nog få sådana fynd att uppvisa. Vi vet mycket om myntningen, men ändå är mycket oklart. Åhörarna frågade ofta och kom med egna tolkningsförslag, som Cecilia von Heijne fann intressanta. Många tolkningar är möjliga. Vid sin död efterlämnade Rune Ekre ett ofullbordat manuskript till en bok om den västsvenska myntningen. Efter att ha granskats av bland andra Lars O. Lagerqvist skall denna bok nu tryckas.

Gräv mera!

Polletter, som erlades vid Mölndalsvägens bomstuga. Påskrift: ”MÖLND – VÄG BOLAG H”. Polletterna finns i Mölndals Hembygdsmuseum. Foto: Lars Gahrn.
Polletter, som erlades vid Mölndalsvägens bomstuga. Påskrift: ”MÖLND – VÄG BOLAG H”. Polletterna finns i Mölndals Hembygdsmuseum. Foto: Lars Gahrn.

Fynden från Lödöse har visat sig vara mycket värdefulla. Ändå är inte hela myntmästaretomten utgrävd. Numismatikerna från Göteborg tyckte, att den borde utgrävas i sin helhet. Inför sitt 300-årsjubileum satsade Göteborgs stad pengar på utgrävningar i Lödöse, som ju är Göteborgs äldsta föregångare. Numismatikerna tyckte, att Göteborgs stad nu borde satsa på nytt inför sitt 400-årsjubileum. Som Mölndalsbo finner jag förslagen allsidigt förträffliga, eftersom de dels kommer att berika våra historiska kunskaper, dels inte kommer att belasta Mölndals ansträngda budget. Man kan dock tänka sig, att göteborgarna har annan åsikt, men fonder och stiftelser har ju pengar, som kan satsas. Gräver man här, kommer man att göra fynd. ”Det är lätt att fiska på fatet”, heter det ju. Göteborgarna har all anledning att slå mynt av Lödöses myntslagning. Fortsätt Rune Ekres grävningar! Det är utmärkt att man fortsätter hans gärning, men fortsätt även hans grävning!

Klicka här för denna artikel som pdf

Mynt och medaljer – en förbisedd bildskatt

Kung Chulalongkorns besök hos kollegan Oscar II i Stockholm 1897.Bilder fångar uppmärksam­heten mycket lättare än ord, och med nutida teknik är bilderna lätta att både kopiera och återge i allsköns massmedier. Den historiska litteraturen kräver stora mängder bilder, och tyvärr blir det ofta så, att redaktörerna tar vad de kan få. När man tittar på historiska bilder, blir man ofta lätt betänksam. Om folk vore lika källkritiska mot bilder som mot källuppgifter, skulle många bilder aldrig bli använda.

En förbisedd bildskatt

Det finns dock en stor bildskatt med högkvalitativa bilder, som sällan eller aldrig används. Jag syftar på myntens och medaljernas personbilder och sinnebildliga framställningar. Kungliga Myntkabinettet har en mycket omfattande myntsamling, men stora samlingar finns även på större och äldre museer som exempelvis Göteborgs Stadsmuseum, där kammarherre Magnus Lagerberg på sin tid gjorde en enastående insats på alla områden men kanske mest för mynten.

AfrikaFör att fästa allmänhetens uppmärksamhet på dessa värdefulla och kultur­historiskt givande samlingar ger Kungliga Myntkabinettet ut en serie populär­vetenskapliga småskrifter med många bilder av mynt och medaljer. Några av dem har jag anmält i Personhistorisk tidskrift, men alla är väl värda att ta del av. Här kommer en förteckning, som visar bredden i samlingarna och författarnas kunskaper.

En omfattande utgivning

Kung Chulalongkorns besök hos kollegan Oscar II i Stockholm 1897. Av Lars O. Lagerqvist, Ian Wiséhn och Nils Åberg, (2002, 24 sidor).

Folkomröstning och pengar. Av Lars O. Lagerqvist, Ian Wiséhn och Nils Åberg, (2003, 24 sidor).

Ryska statsbesök i Sverige och mindre officiella visiter samt några svenska besök i Ryssland. Av Lars O. Lagerqvist, Ian Wiséhn och Nils Åberg, (2004, 47 sidor).

Nore & Svea under 1000 år, från slaget vid Svolder till unionsbrottet – och sedan. Av Lars O. Lagerqvist, Ian Wiséhn och Nils Åberg, (2005, 64 sidor).

Svenskar i fjärran land. Av Ian Wiséhn, Lars O. Lagerqvist och Nils Åberg, (2006, 48 sidor).

Rika: Finansfamiljer och entreprenörer. Av Lars O. Lagerqvist, Ian Wiséhn och Nils Åberg, (2007, 64 sidor).

Fattiga. Av Lars O. Lagerqvist, Ian Wiséhn och Nils Åberg, (2008, 64 sidor).

Världens största mynt: Svenska plåtmynt 1644-1776. Av Lars O. Lagerqvist, Cecilia von Heijne och Eva Wiséhn, (2008, 48 sidor).

Afrika. Av Lars O. Lagerqvist, Ian Wiséhn och Nils Åberg, (2011, 88 sidor).

Bror Emil Hildebrand. Av Kerstin Assarsson-Rizzi, Frédéric Elfver, Lars O. Lagerqvist, Ulf Nordlind, Torbjörn Sundquist, Per Widén, Eva Wiséhn, Ian Wiséhn, Marie-Astrid Voisin, (2006, 103 sidor). Boken recenserades av mig i PHT 2007 s. 241-243.

Karl XIV Johan: Fredskungen – ett 200-års minne. Av Lars O. Lagerqvist, Ian Wiséhn och Nils Åberg, (2009, 56 sidor). Boken recenserades av mig i PHT 2010 s. 97-98.

Kunglig kärlek i förevigad form, Text: Thomas Hernqvist och Lars O. Lagerqvist. Redaktör Eva Wiséhn. (2010, 48 sidor). Boken recenserades av mig i PHT 2011 s. 116-117.

Guld. Av Lars O. Lagerqvist, Ian Wiséhn och Nils Åberg, (2010, 60 sidor). Boken recenserades av mig på denna blogg.

Koppar. Av Lars O. Lagerqvist, Ian Wiséhn och Nils Åberg, (2012, 64 sidor).

Allmänbildande ämnen

Bror Emil Hildebrand, Kungliga MyntkabinettetIcke minst som arbetsinsats är denna utgivning aktningsvärd. Därtill kommer att böckerna är både trevligt och kunnigt skrivna. De meddelar bilder av mynt och medaljer (samt andra illustrationer) med bästa tryckförfarande. Ämnena ligger som synes utanför allfarvägarna, om inte annat genom inriktningen på mynt och medaljer. Här får även den mest allmänbildade historiker se många bilder, som han eller hon aldrig har sett förut. Ämnena är sådana, att man ständigt lär sig mycket nytt. Om alltför många populärvetenskapliga böcker gäller annars, att de behandlar välkända ämnen, som har behandlats ett otal gånger förut. Alltför ofta har man anledning att utropa: ”Nej, inte en bok till om Hitler och andra världskriget!”

Myntkabinettets böcker är av annat slag. Här möter den ena okända bilden efter den andra. Låt oss hoppas, att de stora förlagens bildredaktörer sent omsider upptäcker den värld av högkvalitativa bilder, som Kungliga Myntkabinettet förvaltar.

Klicka här för denna artikel som pdf