Herkules och hans storverk – ett storverk till konstverk

Mycket undangömt och förmodligen i det närmaste bortglömt sitter ett av Göteborgs vackraste utekonstverk. Åtminstone jag vill beteckna det som ett verkligt storverk, och ni kommer snart att begripa, varför jag har valt beteckningen storverk. I Vasastaden finns en gata, som heter Torildsgatan. Torild var inte stor vare sig som skald eller som filosof, och gatan är mycket riktigt en liten gata. Här, på Torildsgatan 1-7, har Göteborgs Universitet en skrivsal. Till vänster om dörren sitter konstverket.

Ett känt ämne

Herkules mellan fru Lusta (till höger) och fru Dygd. Foto: Lars Gahrn.
Herkules mellan fru Lusta (till höger) och fru Dygd. Foto: Lars Gahrn.

Här på väggen sitter keramikplattor med reliefer. De visar ”Herkules vid skiljevägen och hans 12 storverk”. Konstverket är signerat ”Marian. 1971”. Jag har sökt efter uppgifter om konstverket i all tillgänglig litteratur om Göteborgs konstverk, men jag har sökt förgäves. Då bad jag Anna Jolfors googla, och mycket riktigt fann hon konstverket, men på nätet fanns endast ett fotografi av ett av de tolv storverken. Var finns uppgifter om konstnären och verkets tillkomst? Eva Alberts gick till “signaturer.se“ på nätet och fann, att lektorn, konstnären och keramikern Marian Zawadzki (1912-1978) använde sig av signatur­erna Marian, M. Z. och MARIAN. Z. Han bodde i Vallda utanför Kungsbacka. Det är mycket rimligt att tänka sig, att han är mästaren bakom verket, men bekräftelse erfordras. Vem kan finna fler uppgifter?

När jag har vägarna förbi, brukar jag göra en avstickare ned till Torildsgatan för att se på Herkules och hans tolv storverk. Han är dock inte ensam utan har sällskap av två fagra kvinnor: fru Lusta och fru Dygd. Herkules vid skiljevägen är ett ämne, som behandlas av den svenska skaldekonstens fader Georg Stiernhielm i hans hexameterdikt Herkules (skriven 1647, tryckt 1658). Ämnet är alltså särskilt känt för oss svenskar.

Fru Lusta och fru Dygd

Herkules infångar Diomedes’ hästar.
Herkules infångar Diomedes’ hästar.

Även här på Torildsgatan i Vasastaden ser vi fru Dygd och fru Lusta. Fru Dygd är en sedesam kvinna med nedslagen blick, axellångt hår och en fotsid vit klädnad, som döljer hennes kvinnliga behag. Hon håller Herkules i handen. Den grekiske sagohjälten valde ju att vandra dygdens väg, och därför står över honom de latinska orden: Per aspera ad astra (Genom svårigheter går vägen till stjärnorna). Han sneglar dock litet blygt åt höger, där fru Lusta står. Hon har välfriserat och delvis uppsatt hår. Hon bär smycken. Hennes klädnad är uppslitsad, så att överarmens hull skymtar fram. Likaså ser man ena bröstet. Den tunna kjolen låter benen skymta fram. I sin vänstra hand bär hon en skål med frukter. Hon tittar rakt fram på Herkules. Vid hennes fötter står ett vinkrus, och över henne står de latinska orden: Carpe diem (Njut av dagen!).

Herkules – en ung man

Herkules brukar i konsten avbildas som en bred och kraftfullt byggd man med väldiga muskelmassor. Här är han emellertid skildrad som en ung man, visserligen välbyggd men inte på något sätt kraftig. Han är mera av en svärmorsdröm än av en muskelbyggare. Onekligen har konstverket blivit vackrare på detta sätt. Så bör Herkules ha sett i sin ungdom, och då gjorde han ju sitt val.

Herkules renar Augias’ stall genom att dämma upp en flod och leda vattnet genom stallet.
Herkules renar Augias’ stall genom att dämma upp en flod och leda vattnet genom stallet.

Mycket välkomponerade tavlor

Jag borde dock ha skrivit konstverken, ty vart och ett av de tolv storverken har fått en ruta, och dessa rutor omger de två kvinnorna och Herkules, som står mittemellan dem. Konstnären har gestaltat de tolv tavlorna med stor talang för figurteckning och komposi­tion. Någon gång har personerna ett naivistiskt drag, som påminner om den arkaiska konsten. Just denna konststil var den förhärskande under den fjärran forntid, då de grekiska sagohjältarna tänktes ha utfört sina hjältedåd.

Herkules skjuter ner de stymfaliska fåglarna.
Herkules skjuter ner de stymfaliska fåglarna.

Herkules – ett föredöme

Har konstnären eller hans uppdrag­sgivare haft ett syfte med valet av ämne? Ja, förmodligen är det så. Studenterna kan verkligen behöva påminnas om, att de bör vandra dygdens väg och inte leva i sus och dus. Framför konstverket stod i många år en stor urna, förmodligen avsedd för vanvårdade, fula och halvdöda växter. Studenterna brukade dock stå utanför dörren och röka. Krukan innehöll alltid stora mängder fimpar. Rent moraliskt tillhör denna utsvävning visserligen de mera oskyldiga, men med tanke på folkhälsan är den ingalunda oskyldig. Jag var nycket förtretad över denna fula kruka, därför att den skymde konstverket. Studenternas hälsa bryd­de jag mig inte lika mycket om, men förhoppningsvis har konstnären och uppdragsgivaren tänkt mer på den saken och velat hålla upp Herkules som ett föredöme för studenterna, och en sak är säker: Herkules rökte inte cigaretter. Må alla tobaksosande personer hålla sig på avstånd!

Klicka här för denna artikel som pdf

Väggmålningarna i Gathenhielmska huset

En gång visste man vad väggmålningarna föreställde och hur de skulle tolkas, men det är länge sedan. Gathenhielmska huset vid Stigbergstorget i Göteborg uppfördes omkring 1740, och väggmålningarna i stora festivitetssalongen är – att döma av stilen – utförda under samma århundrade. Där finns ett par intressanta motsvarigheter till relieferna i Gunnebo herrgård i Mölndal.

Väggmålning med mycket vatten

Havet bär upp jordskivan med fastlandets floder. En sådan flödar ur flodgudinnans urna. Foto: Ingvar Riksén.
Havet bär upp jordskivan med fastlandets floder. En sådan flödar ur flodgudinnans urna. Foto: Ingvar Riksén.

I Gathenhielmska huset rör det sig om väggmålningar, som var betydligt enklare och billigare att framställa. I Gunnebos matsal, mitt på norra väggen, finns en relief, som visar två nakna män med fiskstjärtar. De bär upp en skiva med en gudinna på. En motsvarig­het finns i Gathenhielmska huset. Två nakna män med fiskstjärtar i stället för ben bär upp en vit skiva. Intill dem och något nedanför finns en gosse, som rider på en delfin. Männen är alltså havsgudomligheter, och delfiner hör hemma i havet. Ovanpå skivan vilar en naken kvinna, som med vänsterarmen håller om en urna. Vatten strömmar ur denna kruka och rinner ner över skivans kant mot den ena havsgudomligheten.

En källnymf med sin kruka

Man har tolkat denna målning som en återgivning av hur gudinnan Venus föddes ur havet. Nedre delen av målningen föreställer givetvis havet, men skivan som männen bär upp är rimligtvis även i detta fall jorden. Krukan visar dock, att kvinnan är en källnymf, alltså en källas gudomlighet, och inte gudinnan Venus. Denna brukar alltid avbildas stående (även vid sin födelse) och har aldrig en kruka med strömmande vatten. Källnymfer brukar vanligtvis avbildas liggande. (Se exempelvis Lars Gahrn, Gunnebo – ett slott i tiden, 1997, s. 62.) Liksom Venus avbildas de som regel nakna, eftersom man badade naken vid denna tid. Slutsatsen bör rimligtvis vara, att väggmålningarna visar havet och kontinenternas floder. Reliefen på Gunnebo är en intressant motsvarighet. Även i detta fall bär två havsgudomligheter upp jordskivan, och även i detta fall tronar en gudinna – i detta fall Terra Mater (Moder Jord) – på skivan. (Se Lars Gahrn, Carl Wilhelm Carlberg och Gunnebo, 1997, s. 49.)

Barbröstad kvinna ur herdelivet

En idyll ur herdelivet. Foto: Ingvar Riksén.
En idyll ur herdelivet. Foto: Ingvar Riksén.

Den andra väggmålningen i Gathenhielmska huset sto­ra festivitetssalong har den konstintresserade sett må­nga motsvarigheter till. Ute i det fria sitter en vacker kvinna behagfullt och avsl­appnat. På marken vid hennes fötter sitter en ung beundrare, som tittar upp mot henne. Detta är en bild ur herdelivet, och det märkliga är, att får eller annan boskap saknas på denna bild. Ett annat anmärkningsvärt drag är, att kvinnans byst är helt blottad. Man ser hela brösten, även bröstvårtorna. Dylika bilder brukar vara alltigenom oskyldiga, och det skulle även denna ha varit, om inte bysten hade varit obetäckt. Förebilden är Francois Bouchers kända målning ”Tänker han på duvorna” (från 1747). Boucher är visserligen känd för sitt nakenmåleri, men såväl denna målning som dess efterföljare har dock varit helt anständiga.

Många barbröstade i konsten

Detta drag är dock inte fullt så anmärkningsvärt som vi skulle tro. I det gamla Grekland gick ofta flickor av folket barbröstade, och därför avbildades de så även i 1700-talets klassicerande konst. I stora salongen på Gunnebo avbildas en herdinna över dörren till matsalen. Hennes klänning slutar under brösten. Hennes tre systrar har sina klädnader över ena axeln, vilket betyder, att ena bröstet visserligen är övertäckt, men att det andra är bart. Johan Törnström i Karlskrona högg en Minerva som galjonsfigur åt skeppet Fäderneslandet. Även i dett fall slutar klänningen under brösten. Så är fallet med även galjonsbilderna till skeppen Camilla, La Badine och La Coquette (Tore Hallén och Reijo Rüster, Galjonsbilder, 1975, s. 33, 45, 50 och 51). Den flamländske konstnären Otto van Veen avbildade Afrodite (Venus) på detta sätt (Myter, Nationalmuseums utställningskatalog nr 470, 1983, s. 163). Exemplen skulle lätt kunna mångfaldigas.

Barbröstade operastjärnor

Skaldekonstens gudinna. Foto: Ingvar Riksén.
Skaldekonstens gudinna. Foto: Ingvar Riksén.

En sak är att avbilda kvinnor och gudinnor ur grekernas gudavärld och hjältesagor på detta sätt. En annan sak är att vara klädd så här på riktigt. Till operan i Paris på 1700-talet gjorde Ludvig XV:s kostymtecknare Bouquet teckningar av hur operans hjältar och hjältinnor borde vara klädda. Klytamestra har så djup urringning, att brösten är fria och bröstvårtorna syns. (Alf Henrikson, Disa Törngren och Lars Hansson, Bra Böckers Hexikon: En sagolik uppslagsbok, 1981, s, 234.) Inte bara skådespelerskor kunde gå klädda så. Om Aurora Königsmarck (1662 – 1728) heter det: ”När hon vid hovfesterna var utklädd till gudinna, hade hon alltid ena bröstet bart, skimrande, fast och runt, som rosa pärlemor.” Hon är även avbildad med ena bröstet bart. (Se Margareta Beckman, Aurora von Königsmarck, Sthlm 1998, s. 66-67.)

I varma länder är man lättklädd

I själva verket var de grekiska flickornas lätta klädsel lättförklarlig. I varma länder går man lättklädd. Man behöver inte många klädesplagg för att hålla värmen. Tvärtom kan det vara svalt och skönt att gå med bara bröst. Herdeflickor vistades långt ute i obygden med sina djur. Där träffade de sällan eller aldrig andra människor. De behövde inte tänka mycket på sin klädsel. Som bekant är lätt klädsel mycket vanlig även i Afrikas länder och i Oceanien. Barbröstade kvinnor är där en alldaglig syn. Nu befinner vi oss emellertid inte vare sig i Afrika söder om ekvatorn eller i antikens Grekland utan i Gathenhielmska huset i Göteborg. Med tanke på att flickan och hennes beundrare brukar avbildas anständigt klädda innebär flickans lätta klädsel onekligen ett anmärkningsvärt drag.

Två målade statyer

Geografins gudinna. Foto: Ingvar Riksén.
Geografins gudinna. Foto: Ingvar Riksén.

I Gathenhielmska husets ”Stora festivitetssalong” finns ytterligare två intressanta väggmålningar. Det rör sig om två målade kvinnostatyer på två målade socklar i två målade nischer. Den ena kvinnan har en fjäder i sin vänstra hand. (Är hon vänsterhänt?) I högerhanden håller hon en bokrulle. Till vänster om hennes fötter finns en jordglob. Man skulle kunna tolka henne som Geografin, geografins gudinna. Den andra har en brinnande fackla i sin högerhand och en lyra i sin vänster­hand. Hon bär en lagerkrans runt hjässan. Denna kvinna skulle kunna tolkas som skaldekonsten. Grekernas och romarnas diktare skrev även lärodikter, och på så sätt skulle man kunna förklara upplysningens fackla.

Gathenhielmska huset rymmer många gåtor, och även målningarna ger oss alltså åtskilligt att fundera över.

Läs vidare

Walter Kiessling, Marie Folkesson och Bertil Johansson, Gathenhielmska huset: En vägledning till ett 250-årigt byggnadsminne, utgiven av Gamla Majpojkars Förbund, 1995. (Boken omfattar 48 sidor jämte omslag och ger en utförlig, välskriven och tillförlitlig skildring av detta byggnadsminne.)

Elof Lindälv, Klippans kulturreservat och andra byggnadsminnen i Majorna (Göteborgs Hembygdsförbunds skriftserie XII), Gbg 1977.

Gunnar Wallberg, Gathenhielmska huset i Göteborg: Randanteckningar till frågan om husets namn, artikel i: Fornvännen 1945, s. 53-56.

C. R. A. Fredberg, Det gamla Göteborg I, Gbg 1919. (På sidorna 305-330 kan man finna många uppgifter, inte minst sägner, och bilder om och från Gathenhielmska huset. Fredberg tror dock, att Lasse i Gatan har bott i huset, som bär hans namn.)

Klicka här för denna artikel som pdf

Två lejoninnor hyllades under Klippan-dagarna

Två lejoninnor, som har kämpat för Göteborg, hyllades under Klippan-dagarna lördagen den 31 augusti och söndagen den 1 september 2013. Den ena var Emerentia Pauli, som år 1612 försvarade Gullbergs slott mot konung Kristian IV och den danska hären. Den andra var Ann Jönsson, som har försvarat Klippans kulturreservat mot stadsplanerarna och deras avskyvärda grävskopor.

Tjugoårsjubileum

Emerentia Pauli och knekthustrurna står beredda att rycka in. Foto: Lars Gahrn.
Emerentia Pauli och knekthustrurna står beredda att rycka in. Foto: Lars Gahrn.

Klippans kulturreservat har blivit mer eller mindre lik­tydigt med Ann Jönsson, som detta år för tjugonde året i rad anordnade Klippan-dagarna med mark­nad, Hemvärnets musikkår, skotsk dans, sång av Flottans män och truba­duren Martin Bagge, före­drag om Älvsborgs slott, guidning genom området och uppvisningar av de tre militärhistoriska och kultur­historiska föreningarna Gustav II Adolfs fotfänika, Wästgiötha Gustavianer och Bohus Elfsborghs Caroliner.

De tre föreningarna firade 400-årsjubileet av freden i Knäred, som slöts 1613. Man gestaltade uttrycksfullt fredsförhandlingarna och – för att skapa spänning – danskarnas misslyckade stormning av Gullbergs slott år 1612. Kommendanten Mårten Krakow bröt benet under stormningen, och då övertog hans hustru Emerentia Pauli befälet, åtminstone på ”det nedre slottet”. Hon, knekthustrurna och knektarna drev tillbaka danskarna, när fienderna försökte storma in genom portvalvet.

Emerentia Pauli försvarade Gullberg

Riksänkedrottningen Hedvig Eleonora (Ann Jönsson) med två pålitliga livdrabanter.
Riksänkedrottningen Hedvig Eleonora (Ann Jönsson) med två pålitliga livdrabanter.

Westgiötha Gustavianer räknar många kvinnor bland medlemmarna. Några av dessa stod bereda bakom stridslinjen för att rycka fram vid fiendens stormning. Christina Skoog Holmertz, föreningens sekreterare, spelade Emerentia Pauli och bar värja. I övrigt var kvinnorna beväpnade med långa soppslevar, vedträn och andra visserligen högst omilitäriska men ack så vådliga tillhyggen. När den lede fienden gjorde en sidorörelse för att komma in i borgen, stormade de stridbara amasonerna fram. De stackars danskarna fann sig ställda inför ett övermäktigt försvar och vek – efter ett kort handgemäng – undan.

Under min forskning har jag gång på gång blivit förvånad över, hur mycket kvinnorna betydde inom försvarsmakten även under flydda århundraden. Särskilt ofta gjorde kvinnorna viktiga insatser under belägringar. Det är utmärkt, att dessa insatser åskådliggörs på detta sätt. I våra dagar har försvarsmakten öppnats för kvinnor även vad gäller stridande förband. Tillströmningen är god, och det är bra, att dessa kvinnor får veta, att de inte är först på fästningsvallarna.

Ann Jönsson – Klippans försvarare

Fredsförhandlingarna i Knäred gestaltades som ett samtal kring ett stort bord.
Fredsförhandlingarna i Knäred gestaltades som ett samtal kring ett stort bord.

Den andra lejoninnan, som hyllades, var Ann Jönsson själv. Hon är Majtös av födelsen och har kämpat för att rädda sin stadsdel undan grävskoporna och stadsplanerarna. Man hade på sin tid planer på att riva allt, även Birgittas kapell (!), för att bygga en jättestor färjeterminal. Ann Jönsson gav sig dock inte. Hon gick med namnlistor och uppvaktade politiker. Hon är själv lokalpolitiker (för Folkpartiet) och hade möjligheter att påverka även på detta sätt. Med vänlighet, fasthet och ihärdighet har hon fått gehör för många av sina krav. Hennes nuvarande huvudärende är, att kungsgårdens ladugård, som brann ner för några år sedan, måste återuppbyggas. Detta var gamla Älvsborgs ladugård och upphovet till stadsdelsnamnet Kungsladugård. För att man skall kunna förstå stadsdelens och Gamla Älvsborgs historia är det viktigt, att denna ladugård återuppbyggs. Ann Jönsson är känd på stadsbyggnadskontoret. När hon ringer dit, behöver hon inte säga vem hon är. Man känner igen henne på rösten. Den är vänlig, skämtsam och bestämd. Vänlighet förenas med fasthet. En barfotatös från Majorna blev stadsdelens motsvarighet till Emerentia Pauli. Hon har blivit drottningen av Klippan.

Medaljerad och hyllad drottning

Flottans män sjunger.
Flottans män sjunger.

Under Klippan-dagarna uppträder hon som riks­änkedrottningen Hedvig Eleonora, Carl X Gustafs gemål, Karl XI:s moder och Karl XII:s farmoder, en kvinna, som visste vad hon ville och hade stor vana att handskas med sådana egensinniga och maktfull­komliga karlar. Riksänke­drottningen guidar genom sitt älskade kulturreservat, klädd som drottning och eskorterad av en manstark trupp av krigsmän. På lördagskvällen hade hon ordnat en stor bankett i Novotel för sina krigsbussar och övriga medverkande. Där blev hon hyllad av en sångkör bestående av gustavianer och medaljerad. Hon fick medalj av gustavianerna, förtjänsttecken av karolinerna och ett förtjänsttecken från kungliga slottet. Även jag var inbjuden, men på grund av sjukdom i familjen kunde jag inte närvara. Jag passade därför på att medaljera hemma både på lördag och på söndag. På lördagen fick hon ett smycke i form av en kunglig krona, ty hon är verkligen drottningen av Klippan. På söndag gav jag henne ett lejonansikte som hängsmycke. Regalskeppet Vasa hade kanonportar, som pryddes av lejonansikten, och dessa har nu blivit smycken. Liksom lejonen har Ann Jönsson visat tänderna åt Göteborgs fiender. Hon kan som ett lejon både spinna och morra. Visst behöver man ibland kunna både morra och visa tänderna mot såväl yttre som inre fiender. Klippan är en stor tillgång i den stora förödelsen, och Ann Jönsson är en tillgång i kampen för vår historia. En sådan lejoninna bör ha ett lejonsmycke!

Klicka här för denna artikel som pdf