Orgeln var dyrare än kyrkan

Stensjökyrkan fyller 40 år under 2014, och dessa år har varit händelserika. Bland annat har kyrkan bytt orgel. Den ursprungliga orgeln flyttades till Apelgårdens kyrka i Kållered, och en ny orgel kunde invigas 1979 (endast fem år efter kyrkans tillkomst).

Utbyggnad för orgeln

Även den glasade gången i Stensjökyrkan är en tillbyggnad. Foto: Lars Gahrn.
Även den glasade gången i Stensjökyrkan är en tillbyggnad. Foto: Lars Gahrn.

Den nya orgeln ansågs vara alltför stor för kyrkorummet. Därför byggdes en större nisch i nordväggen, som då ännu var yttervägg. Orgeln och utbyggnaden kost­ade mycket pengar. ”Orgeln blev dyrare än kyrkan”, sade arkitekten Kjell Malmqvist, något vresigt, och församlingen skrattade gott åt detta yttrande. Här och var under utfrågningen framskymtade, att Malmqvist tyckte, att de ekonomiska ramarna hade varit i snävaste laget. Målsättningen att hålla nere kostnaderna ledde dock till två uppskattade lösningar, dels altarfönstret, dels kyrkklockan i byggnadens sydöstra hörn. På båda ställena finns fönster, som bidrar till en omväxlande ljussättning i kyrkorummet. Vad gäller altarfönstret hade man varit noga med, att detta inte skulle bli för stort, så att ljuset kunde bli bländade.

Kyrktorget – en tillbyggnad

Väster om kyrkorummet finns ett kyrktorg eller en glasad gång utefter kyrkans hela västsida. Den är ett slags förhall och förbindelsegång mellan kyrkans olika delar. Även den är ett tillbygge, och den tillkom i samband med att församlingshemsdelen byggdes 1986. Dessförinnan sköt sakristian fram ur byggnaden som en kloss, och mitt emot fanns en mindre förhall vid ingången, men någon förbindelsegång fanns inte mellan denna förhall och sakristian.

Kyrkbygge – en allvarlig uppgift

Hur många kyrkor har Kjell Malmqvist ritat? Han kunde inte svara på rak arm men började med att räkna upp dem, som han erinrade sig som hastigast. Uppräkningen var dock högst ofullständig. Framför allt hade han restaurerat många kyrkor. Att rita en kyrka är en allvarligare uppgift än de flesta andra, framhöll han. En sådan uppgift tar man på stort allvar, och man hastar inte fram. Denna kyrka blev hans egen församlingskyrka, där han själv och hustrun Britta är trägna kyrkobesökare, och där hon under många år var kyrkvärd.

Församlingshemmet – en anlitad byggnadsdel

Kjell Malmqvist och hans hustru Britta, under många år kyrkvärd i Stensjökyrkan.
Kjell Malmqvist och hans hustru Britta, under många år kyrkvärd i Stensjökyrkan.

De 40 åren har varit händelserika, och en historik förelåg redan 1997. Den är författad av Else-Britt Jönsson, en av eldsjälarna bakom kyrkan, och hade beställts till Mölndals Hembygdsförenings årsskrift. Artikeln ingår i årgång 1996 och har nu omtryckts i Kyrkklockan, våren 2014, med några tillägg om vad som har hänt efter 1996. Historiken är av stort intresse både för kyrkfolket och alla andra. I den stora församlings­hemsdelen hyr många föreningar in sig. Så till exempel brukar Gunnebo Vänner vara här ett par gånger om året. Stensjöns församling brukar även hyra brostugan av Gunnebo Vänner. En historik kan behövas för minnet. Man blir så van vid hur en byggnad är nu, att man glömmer av hur den har varit tidigare.

Jag häftade ett PM

Ljusbäraren i form av en ängel är invändigt den mest uppmärksammade kyrkoprydnaden.
Ljusbäraren i form av en ängel är invändigt den mest uppmärksammade kyrkoprydnaden.

När Stensjökyrkan invigdes, var jag tjugo år gammal. Vid tjugo års ålder och dessförinnan gör man inte några större insatser för vare sig världen eller hembygden. Ändå har jag varit med längst ut i kanten. Stensjöns Småkyrkostiftelse bildades 1967. Under min pryotid (praktisk yrkesorientering) tjänstgjorde jag på Mölndals pastorsexpedition. När stiftelsen skulle bildas eller fortsätta sitt arbete, skulle ett PM med två blad delas ut eller skickas ut. En av mina arbetsuppgifter blev att häfta ihop dessa två blad. Denna insats hör till de minsta och framstår som än mindre i jämförelse med vad många andra har uträttat, men en anledning till att jag kommer ihåg detta PM, som häftades ihop av mig, är nog att jag tyckte, att jag för många minuter blev indragen i en historisk händelseutveckling. Ett kyrkbygge är en viktig händelse i en bygds historia.

Klicka här för denna artikel som pdf

Stensjökyrkan – en kyrka med intressanta särdrag

Stensjökyrkan fyller 40 år under 2014, och söndagen den 9 mars firades denna församlingskyrka med en stor ”festhögmässa”. Arkitekten Kjell Malmqvist utfrågades av prosten Stefan Risenfors, och det var slående hur mycket även själva kyrkobyggnaden hade utvecklats under de gångna 40 åren.

Var skall kyrkan ligga?

Stensjökyrkan med den uppmärksammade upphängningen av kyrkklockan. Foto: Lars Gahrn.
Stensjökyrkan med den uppmärksammade upphängningen av kyrkklockan. Foto: Lars Gahrn.

Om verksamheten är livlig och växer, krävs både förändringar och tillbyggnader. ”Festhög­mässan” visade upp en livaktig församling med många verksamheter och gott om folk i alla åldrar. Arkitekten Kjell Malmqvist är själv församlingsbo och var med från början. Innan kyrkan tillkom firade man friluftsgudstjänster på platsen. Kjell Malmqvist tillverkade ett enkelt björk­kors till dessa friluftsgudstjänster. Föregå­ng­aren till Stensjökyrkan var Heleneviks församlingshem. När man skulle bygga en ny kyrka, hade man en tomt uppe på Nötåsberget att ta ställning till. Här hade ett missionshus legat, men det hade rivits, och man hade möjlighet att bygga en ny kyrka här. Signe Hasselblad, en av eldsjälarna i småkyrkostiftelsen, var intresserad av denna tomt, men åtskilligt talade emot. Det fanns branta backar på båda sidor, och tomten låg i utkanten av det område, som kyrkan skulle betjäna. Man ville ha en mer central tomt, och så stannade man för den nuvarande.

Oro för trafikbuller

Man skulle bygga i en sluttning, och därför byggdes en suterrängkyrka. Man var orolig för att trafikbruset från Gunnebogatan skulle störa. Oron var befogad, ty trafiken har ökat hela tiden under de gångna 40 åren. Dels byggde man åt gatan en vägg utan fönster. Framför kyrkan anlades ett kyrktorg med framdragna väggar som ett slags avskärmande vingar på sidorna. Huset vilar på en betongplatta, som till en del är gjuten på berget. Under kyrkorummet finns församlingslokaler, men här fanns inte några tjänsterum. När Stensjön blev egen församling, inrättades pastorsexpeditionen i Götiska Förbundets skola nedanför Mölndals Kråka. När Birgitta Landgren började som organist 1981, måste hon och de andra anställda ta sig ner till Götiska Förbundets skola för att hämta papper och stencilera.

Tre insatser av arkitekten

Lösningen blev en tillbyggnad på norra sidan, där kyrksalen och tjänsterum inrymdes. Utbyggnaden tillkom 1986, och arkitekten var en gammal bekant, nämligen Kjell Malmqvist. År 2005 byggdes kyrkan ut åt södra sidan, och denna gång tog man upp fönster åt gatan. Arkitekten hette även denna gång Kjell Malmqvist. Vid festhögmässan gav man flera gånger uttryck åt stor tacksamhet och tillfredsställelse över förhållandet, att man hade haft samme arkitekt under alla tre byggnadsskedena. Genom 2005 års utbyggnad har kyrkorummet utvidgats, och detta behövdes under festhögmässan, då kyrkokören fyllde denna del av kyrkan. Genom tillbyggnaderna har kyrkan blivit en mycket omväxlande byggnadskropp. Den har såsom Gunnebo ”mycken mouvement” (rörelse) i sig. Den speglar redan på många sätt historien.

Fönster i stället för altartavla

Stensjökyrkan – en omväxlande byggnadskropp.
Stensjökyrkan – en omväxlande byggnadskropp.

Åtskilligt finns att säga om kyrkans inre. I början av 1970-talet var man mycket angelägen om att hålla nere kostnaderna. En altartavla hade man inte råd med, ansågs det. Kyrkoherde Lennart Levén kom på den – både bildligt och bokstavligt – ljusa idén att i stället ha ett altarfönster på altartavlans plats. Fönstersmygen försågs med trappsteg som en medeltida Jakobs­stege. Sådana fönstersmygar med trapp­steg finns i en del gamla medeltidskyrkor. Altaret sattes i nordöstra hörnet av kyrko­rummet, som på detta sätt fick större djup. Altaret är i sin ena ände inbyggt i väggen, som just här är byggd på hälleberget. Givetvis finns en tanke bakom detta. Jesu liknelse om huset på hälleberget och huset på sanden (Matt 7:24:25 och Luk. 6:48) är känd bland kyrkfolket. Altarets vänstra kortsida vilar på ett ben, och altaret liknar alltså en bänk, som är höjd över golvet. Biskop Bertil E. Gärtner, som skulle inviga kyrkan, lär ha ställt sig frågande inför detta ovanliga byggnadssätt, men allt går att lösa. Till invigningen lär man (enligt vad prosten Stefan Risenfors i efterhand hade fått höra) ha staplat upp lösa tegelstenar under altaret, så att även detta altare såg ut att vara byggt på golvet. När biskopen hade återvänt hem, plockade man undan dessa lösa tegelstenar igen. Historien är mycket bra, men min misstro mot goda historier är stor. Olyckligtvis ville jag ha historien bekräftad. Det visade sig då, att varken Kjell Malmqvist eller Stellan Hasselblad hade hört talas om den. Jag har hört mig för även på andra håll, men de tillfrågade har skakat på huvudet: ”Vi har inte hört talas om något sådant”. Stefan Risenfors och jag har funderat vidare och ställt den nya frågan: Kan det röra sig om ett förslag, som aldrig genomfördes, eller hade man mycket få invigda i detta knep? Vem vet besked?

Kyrkklockan synlig i kyrkan

Stensjökyrkans arkitekt, Kjell Malmqvist, och prosten Stefan Risenfors.
Stensjökyrkans arkitekt, Kjell Malmqvist, och prosten Stefan Risenfors.

En kyrkklocka skulle man ha, men även i detta fall gällde det att hålla nere kostnad­erna. Lärarinnan Elna Björk erinrade sig, att Fässbergs kyrka hade tre kyrkklockor, av vilka en inte användes. Kyrkklockan fick man därifrån. Den kostade inte något, men en klockstapel kunde bli kostsam. Toltorps­kyrkan hade nyligen fått en klockstapel för 20 000 kr, och att satsa lika mycket på Stensjökyrkan var inte möjligt. Vad skulle man göra? Kjell Malmqvist fick snilleblixten att sätta in klockan i byggnadens sydöstra hörn, längst upp under taket. Genom ett fönster är den synlig inne i kyrkorummet. Detta är en ”originalidé” från Kjell Malmqvist själv. Han har inte sett någon annan kyrkklocka hänga så, och det visade sig att inte heller någon annan i församlingen hade sett något liknande. Däremot hade många hört uppskattande omdömen om denna upphängning, som gör kyrkklockan synlig inifrån kyrkorummet.

Klicka här för denna artikel som pdf

Mjuk rokoko i Backa kyrka

Backa kyrktorn sticker upp ovanför bergåsens grönska. Man ser det, då man färdas i buss eller bil mellan Göteborg och Kungälv. Man ser det då man färdas i båt på Göta älv. Jag har ofta sett denna gråsvarta pyramid över grönskan och blivit nyfiken på kyrkan.

Altaruppsats i mjuk rokoko

Backas kyrkotorn ses vida omkring. Foto: Lars Gahrn.
Backas kyrkotorn ses vida omkring. Foto: Lars Gahrn.

Det är dock inte lätt att komma in i kyrkor nu för tiden. På grund av alla kyrkstölder på senare år måste man tyvärr hålla kyrkorna låsta, men under 2014 fyllde Backa kyrka 150 år, och då hölls kyrkan öppen en vecka i maj månad. Jag var där och tittade mig omkring. Altaruppsatsen fångade genast mitt intresse: Detta är ju mjuk rokoko! Sådant är ovanligt i ett kyrkorum. Altaruppsatsen från 1906 är en hel vägg, som skärmar av utrymmet bakom. Här bakom hade man förr kyrkans sakristia. Altaruppsatsens mittdel är mest präglad av rokokon, särskilt ovandelen med sina böljande och mjuka linjer. Även sidostyckena har sina rokokoinslag. Här finns snäckskalen, som har gett namn åt rokokon, la rocaille på franska. Rokokoform­erna tillsammans med vitt och guld ger ljus, liv och mjukhet åt kyrkorummet. Altartavlan tillkom samtidigt. Den är målad i barockstil av professor Gottfrid Kallstenius.

Jesus välsignar barnen – avbildad två gånger

Altaruppsatsen präglas av mjuk rokoko.
Altaruppsatsen präglas av mjuk rokoko.

Kyrkan har fönstermålningar från 1913 av Axel Lindgren. De visar som sig bör kända händelser ur Jesu liv. Bland annat ser man Jesus, när han väl­­sig­nar barnen. En annan konstnär, som har satt sin prägel på kyr­kan, är Joel Mila. Så sent som till kyrkans 100-årsjubileum år 1964 målade han ”Det stora gästabudet” i kortaket. Han har även utfört en målning, som hänger inramad på kyrkoväggen. Den visar Jesus, när han välsignar barnen. Denna händelse finns alltså avbildad två gånger i kyrkorummet. Denna dubblering visar på sitt sätt, hur viktig Jesu välsignelse av barnen är i Svenska kyrkans förkunnelse. Guds kärlek omfattar alla, även – och inte minst – de allra minsta.

Förr knäföll barnen

Jesus välsignar knäböjande barn.
Jesus välsignar knäböjande barn.

När man ser på Joel Milas målning, kommer man att tänka på väggmålningarna i de romerska katakomb­erna. Milas målningar och katakombernas har samma naivism och förenkling i återgivningen. Mila var i viss mån en naivist, men även i denna stilart hade han förebilder i kyrkans långa och vittförgrenade konstut­veck­ling. De båda framställningarna speglar på ett intressant sätt sin tid. På fönstermålningen faller de två barnen i förgrunden på knä och knäpper andaktsfullt händerna inför frälsaren. På den tiden lärde man barnen att falla på knä, men på Milas tid hade ett och annat förändrats. På hans målning rusar barnen fram mot Jesus och snarare trängs än uppträder lugnt och stilla. Endast en mor med sitt barn i famnen faller på knä, men barnen gör inte så.

Korsvägsstationer

Även vår tid har lämnat bidrag till kyrkan. År 2008 inköptes i Italien så kallade ”korsvägsstationer”. Femton träsniderier skildrar Via Dolorosa, Lidandets väg för Jesus. En skicklig hantverkare har täljt dem. Personerna är förenklat återgivna och blir därför uttrycksfulla. Man tänker på expressionistiska konstverk. Alla katolska kyrkor har sådana ”korsvägsstationer”. Tanken är att kyrkobesökarna skall gå runt från station till station och erinra sig ”Vår Herre Jesu Kristi lidandes historia”.

Föremål från äldre tid

Jesus välsignar framrusande barn.
Jesus välsignar framrusande barn.

Vad finns då från den äldsta kyrkan? Här intill har legat en kyrka alltsedan medeltiden. Från detta skede kom­mer dopfunten. Den gamla altaruppsatsen är isärplo­ckad. På den nya altaruppsatsen har man satt två skulpturer, nämligen Tron och Hoppet. På predikstolen finns ett krucifix därifrån och på nummertavlorna två änglabilder från samma altaruppsats. Dessutom finns en oljemålning, som visar Jesus och den samaritanska kvinnan vid Sykars brunn. Eftersom hon ville göra intryck på männen, är hon avbildad klädd i vackra och påkostade kläder. Jesus sänder henne en vänlig och genomträngande blick. Hon avbildas ibland tillsam­mans med Jesus, eftersom hon visade sig läraktig, öppen och mottaglig för hans andliga undervisning.

På detta sätt är kyrkan präglad av alla tider och många slags stilar. Trots detta eller kanske just därför är dess helhetsverkan både balanserad och harmonisk. Man dröjer sig gärna kvar i kyrkorummet, som förhoppningsvis snart öppnas på nytt för visningar.

Klicka här för denna artikel som pdf

Givande stadsvandringar i Skara

År 2013 fick jag Västergötlands fornminnesförenings medalj, som utdelades vid föreningens årsmöte och 150-årsjubileum i Skara. Medaljer får man sällan, och jag var mycket glad över denna utmärkelse.

Domkyrkan gav upphov till staden

Krönikebrunnen – ett framstående konstverk, som berättar väsentliga händelser i Skaras historia. Foto: Lars Gahrn.
Krönikebrunnen – ett framstående konstverk, som berättar väsentliga händelser i Skaras historia. Foto: Lars Gahrn.

Glad var jag också över att återigen komma till Skara. Så glad var jag, att jag ansträngde min undanglid­ningsförmåga till det yttersta, när vänliga människor ville ordna skjuts åt mig både upp till Skara och hem igen. Denna gång ville jag ligga över två nätter i Skara och hinna titta tillräckligt på staden. Har man en gång varit i Skara, kommer man ihåg denna trevliga småstad, och man längtar tillbaka dit. Kyrkan är äldst, störst och mest iögonfallande. Av allt att döma var den också begynnelsen till detta lilla stadssamhälle ute på slätten. Olof Skötkonung grundade ett biskopssäte i Skara för ett årtusende sedan, och runt biskopskyrkan uppstod en större by.

Vacker äldre bebyggelse

Ett exempel på den förnämliga trähusbebyggelsen.
Ett exempel på den förnämliga trähusbebyggelsen.

En kyrka skall ju ligga iögonenfallande på ett berg eller en höjd. Här ute på slätten finns inte mycket sådant, men just i Skara finns en svag och låg förhöjning. På dess krön ligger domkyrkan. Nu ligger dom­kyrkan något lägre än omgivande gator, ty marken har höjts i och med att kulturlager, gamla grunder och gamla gatubelägg­ningar har blivit underlag för den nyare bebyggelsen. Skara har tyvärr inte varit förskonat från stadsbränder och rivningar, men trots allt finns här gott om hus från 1800-talet och 1900-talets början. Jag hade inställt mig på att göra stadsvandringar på egen hand med karta i handen, men jag fann snart att jag hade lika god ledning av domkyrkans torn. Såg jag domkyrkotornen i fjärran, visste jag ungefär var jag befann mig och åt vilket håll jag skulle gå. Kvar från gamla tider fanns gatunätet, som här och var är härligt oregelbundet och erinrar om medeltiden.

I Fornbyn finns de äldsta husen

När jag kom till kvarter från 1900-talets senare hälft (alltså min egen tid), var det dags att göra halt och vända om. Vi har gott om lika tråkig bebyggelse hemma. Den enklare bebyggelsen från äldre tider hade tyvärr – här som på andra platser – i allmänhet försvunnit, men Skara har många välbyggda och vackra högreståndsvillor. Här finns mycket ett titta på, och biltrafiken är sparsam och alls inte störande. Möjligen är jag själv en trafikfara, när jag går runt och kikar på äldre bebyggelse, men å andra sidan är min marschfart mycket låg, och jag ser mig för vid gatukorsningar.

Vill man ta del av riktigt gammal bebyggelse, har man ett helt kvarter, nämligen Fornbyn vid Västergötlands museum, ett litet västgötskt Skansen. Här är lugnt och fridfullt, och när grönskan har kommit, ser man lyckligtvis inte mycket av den omgivande bebyggelsen. Denna är nämligen sentida och bör helst inte ses samtidigt som Fornbyns vackra byggnader. Stilskillnaderna är alltför stora.

En gånger en kilometer

Här går nämligen gränsen för gamla Skara, ett stycke norr om bäcken eller ån Drysan. I söder går gränsen nästan fram till bäcken eller ån Afsen. I väster går den sevärda bebyggelsen fram till Vasaparken och i öster fram till Viktoriasjön och Botan. Området är ungefär en kilometer från väster till öster och likaså en kilometer från norr till söder. Här har man mycket att vandra över, och timmarna går snabbt. Första dagen i Skara vandrade jag fyra timmar. Vid ett föregående besök hade jag plockat åt mig ett häfte med beskrivning av husen utefter en vandringsrunda, och denna, nu tämligen ålderstigna men fortfarande användbara, beskrivning hade jag med mig.

Domkyrka, museum och krönikebrunn

Detta hus lär vara påverkat av Riddarhuset i Stockholm.
Detta hus lär vara påverkat av Riddarhuset i Stockholm.

Historiskt intresserade vandrare löper stor risk att fastna i domkyrkan och Västergöt­lands museum, och detta hände givetvis även mig, men eftersom jag hade ungefär två dygn på mig, hann jag med både det ena och det andra. En tredje stor sevärdhet är krönikebrunnen på Stortorget, där skul­p­tören Nils Sjögren har lyckats samman­fatta Skaras historia i storartade reliefer. Skara har även ett veterinärhistoriskt mus­eum, som jag dock har lyckats missa alla gånger, då jag har besökt staden. Skara har i vår tid blivit en stor stad, och kärn­området, där jag vandrade omkring, omges nu av sentida kvarter. Kärnan är litet grand som en oas i en öken. Jag kan inte hjälpa, att jag tycker, att vår tids arkitektoniska skapelser inte är några sevärdheter. Man anstränger sig inte längre för att göra husen vackra, och följderna blir förödande. En vacker flicka blir en vacker kvinna enbart genom att utvecklas och växa till, men ett hus blir inte vackert enbart genom att byggas. Man måste arbeta och anstränga för att dess utseende skall bli tilltalande, och ofta anstränger man sig inte alls i våra dagar. Skara är dock lyckligt lottat med sin gamla stadskärna förhållandevis välbevarad. Här har man kommit till en oas, även om här som i Saharas oaser ökenlandskapet på många ställen gör sig påmint.

Såg du geten?

Oasen är förhållandevis stor, och Skara är större. Samtidigt som jag uppehöll sig en god vän från Lidköping i staden, men vi möttes aldrig. När jag kom hem, fick jag frågan: ”Såg du geten? ” – ”Vilken get?” – ”Jo, en förrymd get strövade omkring i Skara samtidigt som du vistades i staden.” Nej, jag såg inte minsta skymt av denna get, men å andra sidan kan det mycket väl ha varit så, att geten inte gjorde halt och vände om, när den kom till bebyggelse från 1950-talet. Geten hade med stor sannolikhet helt andra mål för sina strövtåg än jag. Min vän från Lidköping delar mina åsikter om nutida bebyggelse i allmänhet och i Skara i synnerhet, men han hade kanske ändå ärende i de andra kvarteren. Jag hade som turist förmånen och friheten att kunna gå vart jag ville. Därför missade jag både min vän från Lidköping och geten, men jag fick se så mycket i stället, att jag var mycket nöjd vid min hemresa.

(Geten lär för övrigt ha omhändertagits av polisen och vidarebefordrats till rätt ägare. Skaraborg är ett område med få skandaler, få allvarliga olyckshändelser och få brott av det uppseendeväckande slaget. Därför håller man reda på även sådana små nyheter. När jag i efterhand hörde mig för om denne andre stadsvandrare, var det lätt att få besked. Till Skaraborgs tilltalande sidor hör, att detta är en lugnare och mänskligare värld än man är van vid från ”Storgöteborg”.)

Klicka här för denna artikel som pdf