Stensjökyrkan – en kyrka med intressanta särdrag

Stensjökyrkan fyller 40 år under 2014, och söndagen den 9 mars firades denna församlingskyrka med en stor ”festhögmässa”. Arkitekten Kjell Malmqvist utfrågades av prosten Stefan Risenfors, och det var slående hur mycket även själva kyrkobyggnaden hade utvecklats under de gångna 40 åren.

Var skall kyrkan ligga?

Stensjökyrkan med den uppmärksammade upphängningen av kyrkklockan. Foto: Lars Gahrn.
Stensjökyrkan med den uppmärksammade upphängningen av kyrkklockan. Foto: Lars Gahrn.

Om verksamheten är livlig och växer, krävs både förändringar och tillbyggnader. ”Festhög­mässan” visade upp en livaktig församling med många verksamheter och gott om folk i alla åldrar. Arkitekten Kjell Malmqvist är själv församlingsbo och var med från början. Innan kyrkan tillkom firade man friluftsgudstjänster på platsen. Kjell Malmqvist tillverkade ett enkelt björk­kors till dessa friluftsgudstjänster. Föregå­ng­aren till Stensjökyrkan var Heleneviks församlingshem. När man skulle bygga en ny kyrka, hade man en tomt uppe på Nötåsberget att ta ställning till. Här hade ett missionshus legat, men det hade rivits, och man hade möjlighet att bygga en ny kyrka här. Signe Hasselblad, en av eldsjälarna i småkyrkostiftelsen, var intresserad av denna tomt, men åtskilligt talade emot. Det fanns branta backar på båda sidor, och tomten låg i utkanten av det område, som kyrkan skulle betjäna. Man ville ha en mer central tomt, och så stannade man för den nuvarande.

Oro för trafikbuller

Man skulle bygga i en sluttning, och därför byggdes en suterrängkyrka. Man var orolig för att trafikbruset från Gunnebogatan skulle störa. Oron var befogad, ty trafiken har ökat hela tiden under de gångna 40 åren. Dels byggde man åt gatan en vägg utan fönster. Framför kyrkan anlades ett kyrktorg med framdragna väggar som ett slags avskärmande vingar på sidorna. Huset vilar på en betongplatta, som till en del är gjuten på berget. Under kyrkorummet finns församlingslokaler, men här fanns inte några tjänsterum. När Stensjön blev egen församling, inrättades pastorsexpeditionen i Götiska Förbundets skola nedanför Mölndals Kråka. När Birgitta Landgren började som organist 1981, måste hon och de andra anställda ta sig ner till Götiska Förbundets skola för att hämta papper och stencilera.

Tre insatser av arkitekten

Lösningen blev en tillbyggnad på norra sidan, där kyrksalen och tjänsterum inrymdes. Utbyggnaden tillkom 1986, och arkitekten var en gammal bekant, nämligen Kjell Malmqvist. År 2005 byggdes kyrkan ut åt södra sidan, och denna gång tog man upp fönster åt gatan. Arkitekten hette även denna gång Kjell Malmqvist. Vid festhögmässan gav man flera gånger uttryck åt stor tacksamhet och tillfredsställelse över förhållandet, att man hade haft samme arkitekt under alla tre byggnadsskedena. Genom 2005 års utbyggnad har kyrkorummet utvidgats, och detta behövdes under festhögmässan, då kyrkokören fyllde denna del av kyrkan. Genom tillbyggnaderna har kyrkan blivit en mycket omväxlande byggnadskropp. Den har såsom Gunnebo ”mycken mouvement” (rörelse) i sig. Den speglar redan på många sätt historien.

Fönster i stället för altartavla

Stensjökyrkan – en omväxlande byggnadskropp.
Stensjökyrkan – en omväxlande byggnadskropp.

Åtskilligt finns att säga om kyrkans inre. I början av 1970-talet var man mycket angelägen om att hålla nere kostnaderna. En altartavla hade man inte råd med, ansågs det. Kyrkoherde Lennart Levén kom på den – både bildligt och bokstavligt – ljusa idén att i stället ha ett altarfönster på altartavlans plats. Fönstersmygen försågs med trappsteg som en medeltida Jakobs­stege. Sådana fönstersmygar med trapp­steg finns i en del gamla medeltidskyrkor. Altaret sattes i nordöstra hörnet av kyrko­rummet, som på detta sätt fick större djup. Altaret är i sin ena ände inbyggt i väggen, som just här är byggd på hälleberget. Givetvis finns en tanke bakom detta. Jesu liknelse om huset på hälleberget och huset på sanden (Matt 7:24:25 och Luk. 6:48) är känd bland kyrkfolket. Altarets vänstra kortsida vilar på ett ben, och altaret liknar alltså en bänk, som är höjd över golvet. Biskop Bertil E. Gärtner, som skulle inviga kyrkan, lär ha ställt sig frågande inför detta ovanliga byggnadssätt, men allt går att lösa. Till invigningen lär man (enligt vad prosten Stefan Risenfors i efterhand hade fått höra) ha staplat upp lösa tegelstenar under altaret, så att även detta altare såg ut att vara byggt på golvet. När biskopen hade återvänt hem, plockade man undan dessa lösa tegelstenar igen. Historien är mycket bra, men min misstro mot goda historier är stor. Olyckligtvis ville jag ha historien bekräftad. Det visade sig då, att varken Kjell Malmqvist eller Stellan Hasselblad hade hört talas om den. Jag har hört mig för även på andra håll, men de tillfrågade har skakat på huvudet: ”Vi har inte hört talas om något sådant”. Stefan Risenfors och jag har funderat vidare och ställt den nya frågan: Kan det röra sig om ett förslag, som aldrig genomfördes, eller hade man mycket få invigda i detta knep? Vem vet besked?

Kyrkklockan synlig i kyrkan

Stensjökyrkans arkitekt, Kjell Malmqvist, och prosten Stefan Risenfors.
Stensjökyrkans arkitekt, Kjell Malmqvist, och prosten Stefan Risenfors.

En kyrkklocka skulle man ha, men även i detta fall gällde det att hålla nere kostnad­erna. Lärarinnan Elna Björk erinrade sig, att Fässbergs kyrka hade tre kyrkklockor, av vilka en inte användes. Kyrkklockan fick man därifrån. Den kostade inte något, men en klockstapel kunde bli kostsam. Toltorps­kyrkan hade nyligen fått en klockstapel för 20 000 kr, och att satsa lika mycket på Stensjökyrkan var inte möjligt. Vad skulle man göra? Kjell Malmqvist fick snilleblixten att sätta in klockan i byggnadens sydöstra hörn, längst upp under taket. Genom ett fönster är den synlig inne i kyrkorummet. Detta är en ”originalidé” från Kjell Malmqvist själv. Han har inte sett någon annan kyrkklocka hänga så, och det visade sig att inte heller någon annan i församlingen hade sett något liknande. Däremot hade många hört uppskattande omdömen om denna upphängning, som gör kyrkklockan synlig inifrån kyrkorummet.

Klicka här för denna artikel som pdf

Pilgrimsvandringar i Gunneboskogen

Pilgrimsvandringar i Gunneboskogen är något förhållandevis nytt i den rika floran av verksamheter, som förekommer inom Gunnebo kulturreservat. Stensjöns församling har anordnat sådana under några år, och eftersom man på ett värdefullt sätt vidareutvecklar begreppet pilgrimsvandring, finns det all anledning att här redovisa denna nydanande verksamhet.

Börjar vid brostugan

Brostugan är både utgångspunkt och slutmål för vandringen. Foto: Lars Gahrn.
Brostugan är både utgångspunkt och slutmål för vandringen. Foto: Lars Gahrn.

Jag hade tidigare hört talas om dessa vandringar och tänkte gå med, men först söndagen den 28 juli 2013 blev det av. Annat hade kommit emellan tidigare. Vandringen började vid bro­stugan, som ligger vid Gunnebobro, där Gunnebos ägor börjar. Vänföreningen Gunnebo Vänner lät återuppföra denna stuga 2006-2009, och föreningen upplåter den till Stensjöns församling. Pilgrimsvandringen går till så, att en traditionell högmässogudstjänst delas upp i flera delar. Under vandringen stannar man till på olika ställen i Gunneboskogen och tar en del av gudstjänsten på varje rastställe.

Vid första raststället strax norr om Gunnebobro sjöngs ingångspsalmen och sades några inledningsord. Därefter vandrade vi vidare på träbron bort till Östersnäs och gjorde halt i slänten ned mot Rådasjön. Där var det dags för syndabekännelsen och avlösning eller löfte om förlåtelse.

Predikan vid jättegrytorna

Gudstjänst i Gunnebos ekskog.
Gudstjänst i Gunnebos ekskog.

Vandringen gick vidare över bron över Ståloppet, och strax väster om det gamla grustaget i Hästehagen lästes söndagens gammal­testamentliga text. På detta sätt fortsatte vand­ringen österut efter Rådasjön. Vid ängen Byxorna vände vandringen mot väster igen. Kyrko­herde Stefan Risenfors höll sin predikan på berget strax ovanför jättegryt­orna. Den hade temat ”Goda förvaltare”, och här ute i naturen kändes ämnet mera angeläget. Här känns det ännu angelägnare att naturen och andra gåvor förvaltas rätt. Därefter fortsatte vandringen tillbaka till brostugan.

Vandring utmed vatten

Vandringen var upplagd med god blick för natursköna utsikter. Påfallande är att vi länge vandrade vid eller i närheten av vattendrag, som ger liv och skönhet åt landskapsbilderna. Vandringen började vid Stensjön och fortsatte efter Gunneboån och Ståloppet. (Numera används namnet Ståloppet i allmänhet om båda dessa åsträckor.) Därefter gick vi länge efter Rådasjön. På hemvägen följde vi på nytt Ståloppet och Gunneboån, men vi gick då på andra sidan av vattendraget. Vandringsvägen hade alltså valts med stor omsorg.

Barnvagnsvänliga sträckningar

Kyrkoherde Risenfors predikar.
Kyrkoherde Risenfors predikar.

Brostugan är en stor tillgång. Här serverades avslutningsvis kyrkkaffe. Musik saknades inte under vandringen. En gitarrist följde med och spelade psalmmelodierna. En annan pilgrims­vandrare bar ett processionskors, som markerade, att detta var en kyrklig vandring. På senare år har kyrkliga processioner blivit allt vanligare, och även denna vandring kan alltså ses som en procession. I Gunneboskogen finns dels anlagda gångvägar, dels upptrampade naturstigar. Vissa vand­ringar annonseras som barnvagns­vänliga. Under dem håller man sig på de breda och anlagda gångvägarna. Denna söndag skulle vandringen vara barnvagnsvänlig, men kyrkoherden tyckte, att det vore synd att avstå från naturstigen. Han erbjöd sig därför att hjälpa till att bära barnvagnen där så kunde behövas. Föräldrarna samtyckte, och barnvagnen bars galant över det brantaste stället, och barnet, fullständigt oberört av bergsvandringen, låg och snusade och sov under hela färden.

Vägen är mödan värd

Vän av ordning kanske undrar: ”Är detta verkligen en pilgrimsvandring? Skulle inte en pilgrimsvandring ha ett mål?” Jo, så är det, men detta är en vidareutveckling av medeltidens pilgrimsvandringar. För nutidens människor med starkare naturkänsla än äldre släkten brukar en vandring i naturen vara självändamål. Vandringen har blivit ett mål i sig. Alltfler människor gör till sina Karin Boyes bevingade ord:

Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen som är mödan värd.

Dessa kända ord finns i dikten ”I rörelse”, som vi ingår i diktsamlingen ”Härdarna” från 1927.

Färdens mål saknar nu betydelse

Barnvagnen kom lätt fram på de flesta ställen (utan att barnet vaknade).
Barnvagnen kom lätt fram på de flesta ställen (utan att barnet vaknade).

Pilgrimsfärderna har gamla anor. På Jesu tid vallfärd­ade folket till Jerusalems tempel och firade större högtider där. Vallfärderna hade alltså ett bestämt mål, men redan för Jesus kunde själva vandringen runt i och genom det heliga landet vara givande i sig. Det, som man såg under vandringen, gjorde han nämligen ibland till ämnen för andliga betraktelser: ”Se på fåglarna under himmelen: de sår icke, ej heller skördar de, ej heller samlar de in i lador; och likväl föder er himmelske Fader dem.” … ”Beskåda liljorna på marken, hur de växer: de arbetar icke, ej heller spinner de; och likväl säger jag er att icke ens Salomo i all sin härlighet var så klädd som en av dem.” (Matt. 6: 26-29.) När Jesus kom till Sykars brunn anknöt han till brunnen och började tala om” levande vatten”, Livets vatten (Joh. 4: 5-15.) Redan Jesus anordnade de första kristna friluftsgudstjänsterna, och redan Jesus företog de första kristna vallfärderna. Han fortsatte då med gamla invanda seder. Stensjöns församling har lång tradition bakom sig. Ändå måste man säga, att detta slags vallfärder betecknar något delvis nytt, i och med att slutmålet saknar betydelse för vallfärden. Man behöver inte ha någon domkyrka, något kloster eller någon helig källa som pilgrimsvandringens mål och avslutning. Kyrkoherde Risenfors brukar säga: ”Man kan gå in i en kyrka, men man kan också gå ut i en katedral!” Detta innebär, att man med rikt andligt utbyte kan anordna pilgrimsvandringar överallt, där det finns vacker natur och strövstigar. Man har alltså många möjligheter att förnya gudstjänstlivet.

Klicka här för denna artikel som pdf

Ett nytt triumfkrucifix i gammal god stil i Fågelbergskyrkan

På altaret i Fågelbergskyrkan står ett krucifix, som är förhållandevis nytt men är ett led i ett urgammalt sätt att framställa den korsfäste. Fågelbergskyrkan inom Stensjöns församling byggdes år 1984 på den tomt, där Rävekärrs prästgård hade legat. Leif Jenemalm har skrivit kyrkans historia och berättar även om krucifixet: ”Komminister Jan Merje tillverkade och skänkte det triumfkrucifix som pryder altaret i kyrkan.” (Leif Jenemalm, Från Brännås församlingshem till Fågelbergskyrkan – Ett bidrag till småkyrkorörelsens historia -, artikel i: Mölndals Hembygdsförenings årsskrift 1991, s. 32.)

Korsfästelse – ett grymt straff

Svenska kyrkan har gott om duktiga medarbetare. Komminister Jan Merje blev senare kyrkoherde i Brämaregården. Jag minns honom som en ivrig förkunnare. Med stor glädje förde han fram det kristna budskapet. Krucifixet visar att han var en skicklig träsnidare. Den korsfäste är snidad med omsorg och skicklighet. Många betraktare förvånas dock säkerligen över sättet att framställa frälsaren. Korsfästelse var ett grymt straff, som medförde långvariga och ytterst plågsamma lidanden för den korsfäste. I evangelierna läser vi att Jesus dessutom berövades sina kläder. På den tiden var klädesplagg stora dyrbarheter. Jesus berättar om den barmhärtige samariten, som tog hand om ett rånoffer. Den stackars mannen hade blivit både slagen och berövad sina kläder. Kanske fick Jesus på korset behålla ett höftkläde så som man kan se honom avbildad i konsten, men säkert är detta inte.

Världshärskaren är avbildad

Krucifixet i Fågelbergskyrkan, snidat av Jan Merje. Foto: Lars Gahrn.
Krucifixet i Fågelbergskyrkan, snidat av Jan Merje. Foto: Lars Gahrn.

Ser man på triumfkrucifixet, finner man dock inte en lidande människa utan en oberörd man, som står majestätiskt på korset. Kläderna har inte berövats honom. Tvärtom är han klädd som en konung med röd mantel, gyllene skor och en guldkrona på huvudet. Hur kan detta komma sig? När kristendomen förkunnades för folkvandringstidens vilda folkstammar, mötte missionärerna folk, som värderade människor efter deras framgångar. Seger i strid gav makt, rikedom och anseende. En hövding skulle vara segerrik, välför­sedd med ägodelar, fruktad och ärad. Här i den kristna förkunnelsen mötte de Guds Son, plundrad in på bara kroppen och berövad sina kläder och avrättad som en brottsling eller besegrad krigsfånge. Vad var detta? Kunde en sådan gudason vara något att tillbedja och dyrka?

En konung på korset

De kristna missionärerna framhöll därför, att frälsaren var en konung med full härskarmakt över världsalltet. På korset hade han frivilligt för en kort stund avstått från att använda sig av sin makt. För att visa, att han var en stor konung och världshärskaren avbildades han som en konung även på korset. Så var det då. Detta framställningssätt har många konstnärer tagit upp på nytt i dessa yttersta tider. Många människor av idag menar att Jesus var en vanlig rabbin, visserligen visare och mer godhjärtad än de flesta men dock en människa. Inför dessa människor är det angeläget att påpeka, att Jesus Kristus är konungen och världshärskaren. Därför har de gamla träsnidarna fått sentida efterföljare. En av dem hette Jan Merje, och hans triumfkrucifix står på altaret i Fågelbergskyrkan i Stensjöns församling och Mölndals stad. Jan Merje predikar inte längre i Fågelbergskyrkan, men hans triumfkrucifix förkunnar i hans ställe.

Klicka här för denna artikel som pdf

Ge oss annandag pingst tillbaka!

Annandag pingst offrades för att Sveriges Nationaldag skulle bli helgdag. Annandag pingst är sedan 2005 en vanlig måndag och arbetsdag, men Stensjöns församling i Mölndal och andra församlingar firar alltjämt annandagen.

Pingstandakt på annandagen

I Stensjökyrkan firas fortfarande annandag pingst. Foto: Lars Gahrn.
I Stensjökyrkan firas fortfarande annandag pingst. Foto: Lars Gahrn.

I predikoturerna hade jag under några år sett, att Stensjöns församling har fortsatt att fira annandag pingst. Även jag saknar denna annandag, och jag har känt mig manad att gå dit, när pingstandakten firas fram på kvällen. Måndagen den 20 maj eller rättare sagt annandag pingst år 2013 var jag där. Mölndals kammarkör sjöng, organisten Birgitta Landgren spelade, och kyrkoherde Stefan Risenfors predikade, som vanligt med både djup och känsla.

Högtidligt och andaktsfullt

Det säger sig självt, att man inte samlar en större menighet på kvällen efter en arbetsdag frampå vårkanten, då våren äntligen har kommit i gång, men stunden var högtidlig och andaktsfull. Tydligare än någonsin tidigare kände åtminstone jag, att annandagen borde ha fått vara kvar som helgdag.

Storhelger behöver en annandag

Utan annandag känner man inte, att det är något särskilt med en helg. Man uppfattar inte, hinner inte uppfatta, att helgen är en storhelg. Julen har sin annandag. Påsken har sin annandag, och pingsten hade sin annandag. Alla goda ting är tre, och vi borde ha haft kvar alla tre annandagarna. Från kristen synvinkel finns all anledning att ha många helgdagar. Bibeln innehåller många texter, som kan och bör läsas och förklaras. Psalmboken innehåller många psalmer att sjunga och begrunda.

Ändra inte det som är bra!

Jag håller det inte för omöjligt, att annandagen kommer tillbaka som helgdag. Att ändra på invanda förhållanden, som ingen ogillar och många älskar, är en högst olämplig och ofta otacksam verksamhet. Förr eller senare är de ursprungliga förhållandena tillbaka. Under franska revolutionen infördes en ny tideräkning, som snart försvann igen. Under reformationen skulle man ersätta biskoparna med ”superintendenter”, men superintendenterna ersattes under 1600-talet av biskopar, och numera har folk svårt att förstå, varför man införde en ny titel under 1500-talet. Sankt Petersburg fick namnet Leningrad, som infördes 1924, men sedan 1991 heter staden återigen Sankt Petersburg. Aposteln Petrus har segrat över gudsförnekaren Lenin.

Annandagen ger alltid en extra ledighetsdag

Stensjöns församling håller lågan brinnande och brinner även för annandag pingst.
Stensjöns församling håller lågan brinnande och brinner även för annandag pingst.

Skall annandag pingst återkomma som helgdag, krävs även världsliga skäl. Sådana finns, och de är starka. Både LO och Svenska kyrkan motsatte sig, att annandag pingst skulle ersättas som helgdag av Sveriges Nationaldag. Från LO:s sida var skälet, att nationaldagen två av sju gånger infaller på en lördag eller söndag, då folk ändå är lediga. Annandagen infaller däremot alltid på en måndag och ger en extra ledighetsdag sju år av sju. Man bör även framhålla, att tre dagars ledighet (med lördagen inräknad) är tillräckligt lång, för att man skall koppla av, och samtidigt så kort, att man lyckligtvis inte hinner dra igång sådana semesterverksamheter, som ofta gör våra ledigheter mödosammare än arbetsdagarna.

Valet är lätt

Från en löntagares synvinkel vore det önskvärt, att både annandag pingst och Sveriges Nationaldag vore helgdagar. Om man tvingades välja, så är valet för min del lätt. Jag väljer annandagen. Det skulle alla vinna på. Ge oss annandagen åter! Våra skäl är många och starka.

Klicka här för denna artikel som pdf