Vikingarna från Ale

Vikingarna från Ale kommun har låtit mycket tala om sig. Vem har inte hört talas om ”Ale vikingagård” och verksamheterna där? Själv hade jag sett så många annonser från Ale vikingagård, att jag måste åka dit för att uppleva platsen och verksamheten i verkligheten.

Äskekärrsskeppet i Ale

Långhuset är vackert rundat. Foto: Lars Gahrn.

Långhuset är vackert rundat. Foto: Lars Gahrn.

Vad tänker man på, när man hör namnet Ale? Ordet har sedan gammalt god klang. Snickarna från Ale härad, de så kallade albönderna, var skickliga yrkesmän, som har byggt en stor del av Göteborg och dessutom otaliga hus på både närmare och fjärmare håll. Dessutom tänker man nog på Äskekärrsskeppet, en vikingatida knarr, som har hittats i strandleran vid Göta älv ett par kilometer sydväst om Ale vikingagård. Har Äskekärrsskeppet byggts av den tidens albönder, eller har det byggts någon annanstans? Det vet vi inte, men skeppsbyggeri var förr en viktig näring i Göta älvs dalgång. I Lödöse museum behandlas varvsnäringen i ett särskilt rum.

Vikingakläder?

Tre medlemmar i vikingatida klädedräkter.

Tre medlemmar i vikingatida klädedräkter.

Ale vikingagård är snarare en by än en gård, men så såg gårdarna ut på vikingatiden. Gårdarna bestod av många särskilda hus. Vikingagården drivs numera av en förening med namnet Ale vikingagård – Byalaget. Jag var där den 19 juni 2016. Gården ligger ungefär en halvtimmes väg (till fots) söder om Älvängens station. Föreningens medlemmar var alla klädda i vikingatida kläder, men de berättade villigt, att vår kunskap om vikingatida dräktskick är ofullständig. Man sade, att vi har kunskap endast vad gäller 10 procent av vad vi önskar. Man gör vad man finner rimligt, och givetvis tittar man på dräktskicket under efterföljande tider. Mycket förblev sig likt under århundradena. Många vackra färger hade kommit till användning till kläderna, men påfallande var, att nyanserna var mer dämpade än färgerna på nutida plagg.

Textilhantverk

Vad kunde man se under vikingadagen? Där visades olika hantverk som vävning i en stående vävstol och bandvävning eller kanske snarare flätning. Själva bandflätningen genomfördes som ett slags sällskapslek. De olika trådarna var fastknutna i en trädgren och hängde lodrätt ner. Andra ändan var upprullad på en spole. Två kvinnor stod mitt emot varandra och skickade växelvis spolarna mellan varandra. På detta sätt flätades bandet i övre ändan.

Yxkastning och bågskytte

En kvinna kan mycket väl fläta band helt på egen hand …

En kvinna kan mycket väl fläta band helt på egen hand …

Besökarna fick ägna sig åt bågskytte och yxkastning. Att träffa ett mål med en yxa och få yxan att fastna är mycket svårt. Att träffa en måltavla med en pil var lättare, men det krävs stor kraft för att få pilen att fastna i måltavlan. Att spänna en båge är tungt och kräver stora krafter i armarna. Kanske var denna övning den mest omtyckta. Många, både barn och vuxna, både kvinnor och män, ville pröva på att spänna en båge, och många glada skratt hördes. I ett hörn av tomten fanns en stående planka. I en glugg i plankan stod en träkloss med utskurna anletsdrag. Det gäller att kasta träkubbar mot denna glugg och träffa ansiktet, så att denna kloss slås omkull och ramlar ner i marken. Höll man på med denna lek redan på vikingatiden? Det vet vi inte, men gamla lekar är som regel mycket äldre än vad vi har belägg för.

Vittfarna vikingar

… men är man två kan man skicka spolarna fram och tillbaka som ett slags sällskapslek.

… men är man två kan man skicka spolarna fram och tillbaka som ett slags sällskapslek.

Åtskilliga barn var med, och de ägnade sig åt dragkamp. De fick ett skinn att dra i. Dagen präglades av många kroppsövningar. Knappande på mobiler och datorer lyste däremot med sin frånvaro. Kroppsövningar livar upp och skapar glädje. Många glada skratt hördes. ”Kaka söker maka”, säger ordspråket. När man står och lyssnar på de nutida alevikingarna, förstår man, att de liksom sina forntida föregångare är vittfarna. De åker runt i riket till andra sammankomster med sentida vikingar. Vid mitt besök talade man mycket om vikingabyn Foteviken (i Skåne). Man talade också om Hova (uppe på Tiveden). Där anordnas medeltidsmarknad och stora tornerspel. Vikingatiden och medeltiden gick dock in i varandra, och även en viking kan alltså ha intresse för medeltiden. Intresset för vikingatiden leder till mycket utbyte. Krigiska vikingatåg har avlösts av fredliga och förbrödrande.

Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

Vikingarna i Mark bygger långhus

Mycket arbete och litet järn – så gick det till, när man framställde järn under vikingatiden och medeltiden. Så går det också i våra dagar, när man visar, hur vikingarna tillverkade järn. Marks fornminnesförening har en järnugn i Mariebergsparken i Kinna. Söndagen den 28 augusti 2016 hade fornminnesföreningen och Kinna hembygdsförening en hembygdsdag i Mariebergsparken.

Två små järnklumpar

En viking drar blåsbälgen. Foto: Lars Gahrn.

En viking drar blåsbälgen. Foto: Lars Gahrn.

Redan på lördagen hade man satt fyr i järnugnen. Rödjord skulle förädlas till järn. Denna konst är svår. Man lyckas inte varje gång, och på somliga ställen lyckas man inte alls. Marks fornminnesförening har dock lång erfarenhet och behärskar nu denna svåra konst väl. Vid slutet av dagen hade man två järnklumpar att visa upp. De var så stora att de rymdes i en knuten näve. När man såg dessa små järnklumpar, som skulle vidareförädlas, förstår man klarare än annars, varför järn förr var mycket värdefullt. Ännu i början av 1900-talet rätade man gamla spikar och tog till vara allt järnskrot, som vidarebefordrades till skrothandlaren. Man kunde även få några ören, om man lämnade in några järnklumpar.

Blåsbälg och smedja

För att få upp värmen, måste man hela tiden stå och pumpa in syre med hjälp av en blåsbälg. På bälgens ovansida finns för övrigt en runinskrift. Rör man sig i sådana kretsar, inser man snart, att runskriften har många användare även i våra dagar. Intill järnugnen finns en smedja. Här har en gammal källare legat, och denna har byggts om till en smedja. Då och då hördes klang från städet.

Växtfärgning

Blir det järn i hyttan denna gång?

Blir det järn i hyttan denna gång?

Av rödjord kan man inte bara framställa järn utan även färga garner. Ann-Sofie Pettersson sysslade med växtfärgning. Rödlök kokades, och med hjälp av denna brygd kunde man få en rödaktig nyans. Krapp kokades också. Tack vare lummer kan textilfibrerna öppna sig, så att garnet kan suga åt sig färgerna. Lummer är numera fridlyst i Sverige men kan köpas från Östeuropa. Krapp odlades en gång i tiden här i Sverige men kan likaså inköpas utrikes ifrån. De färgade garnerna fick inte några grälla och bjärta färger utan dämpade och jordnära nyanser. På den gamla tiden var även ofärgat ylle vanligt. De flesta människor var grå, därför att de gick omkring i ofärgade vadmalskläder. Ann-Sofie Pettersson ger oss några fler uppgifter: ”Lummer använde man för länge sen. Nu har man för det mesta alun när man betar garnet. Och rödlöken fanns ju inte direkt på vikingatiden. (Den är ett modernare påfund.) Fina färger får man. Tänkte på människornas kläder förr; de var grå, men nu har man kommit på, att plaggen var mer färgglada än man har trott.”

Långhus skall byggas

Ann-Sofie Pettersson växtfärgar.

Ann-Sofie Pettersson växtfärgar.

Medlemmarna i Marks fornminnesförening har tillverkat tält åt sig, och dem kan de slå upp på de platser, som man besöker. Mariebergsparken i Kinna är dock så att säga hemmahamn för medlemmarna, och denna söndag, den 28 augusti 2016, tog man första spadtaget till ett långhus i denna hembygdspark. Detta hus skall bli femton meter långt och åtta meter brett. Sponsorer eller donatorer efterlystes. Man behöver allt från reda pengar till timmer och annat byggnadsmaterial. Mariebergsparken innehåller redan flera äldre byggnader från 1700- och 1800-talen, men nu kommer parken att få ett tillskott från äldsta tider. Medlemmarna har tittat sig omkring och ingående granskat andra långhus, särskilt det, som finns i Ekehagens forntidsby. Nu känner man sig redo att själv bygga.

Stridskonsten

Tre vikingar med stora sköldar. Två sköldar har samma färger som Västergötlands landskapsvapen och fotbollslaget Elfsborg.

Tre vikingar med stora sköldar. Två sköldar har samma färger som Västergötlands landskapsvapen och fotbollslaget Elfsborg.

 

 

Marks fornminnesförening har 80-100 medlemmar. Glädjande nog har man haft lätt att få in ungdomar i arbetet. Fyra av dessa visade oss hur vikingatida strid gick till eller kunde gå till. Man skilde bestämt mellan krigare och kämpar. De sistnämnda stred på egen hand och kunde kämpa utanför fylkingen eller förbandet. De utsatte sig för stora faror och stupade i många fall omgående. Krigarna stred på linje i en fylking. De samarbetade med varandra och gick till anfall tillsammans. De hade lärt sig stridskonsten. De fyra unga männen visade hur detta kunde gå till. Den, som först fick in en träff på den andre, hade vunnit. Denna uppvisning var inte någonting för folk, som ville se våld. Den var en förevisning av elegant stridsteknik. Tornerspel med riddare, häst och lans lär komma att bli OS-gren, berättade de unga vikingarna. Man talar som bekant om ”kampsporter”, och även vikingatida kamp kan betecknas som ett slags idrott. Att vikingatida kamp skulle bli OS-gren kunde de däremot inte ställa i utsikt, men vem vet? Vikingatiden är helt uppenbart på frammarsch, åtminstone i Marks härad.

Klicka här för denna artikel som pdf