Gustaf Wasas häst drack vatten i Vanhalinna

I Finland är våra gemensamma kungar överallt och alltid närvarande. Kungaporträtt hänger i museer och herrgårdar. Man berättar om kungabesök på olika platser. Kort sagt, man känner sig som hemma. På sätt och vis är vi svenskar också hemma i Finland. Sverige och Finland har så länge hört samman, att de fortfarande bildar en gemenskap, fastän ryssarna erövrade Finland för mer än 200 år sedan. Då bröts riksgemenskapen, men historien dessförinnan är gemensam.

Tavastlands Oxväg

Vanhalinnas källa vid Vanhalinnantie, en del av Tavastlands oxväg. Niklas Krantz hade inte en tanke på att dricka av det numera grumliga vattnet. Foto: Lars Gahrn.
Vanhalinnas källa vid Vanhalinnantie, en del av Tavastlands oxväg. Niklas Krantz hade inte en tanke på att dricka av det numera grumliga vattnet. Foto: Lars Gahrn.

Kungaminnen bidrar till att vidmakthålla gemenskapen, men vid Vanhalinna öster om Åbo blev jag ändå förvånad. Att Gustaf Wasa dyker upp här och var på informationsskyltar, det var jag van vid, men här kom även Gustaf Wasas häst med på informationstavlorna. Hästen hade jag ännu inte stött på i Sverige. Niklas Krantz och jag befann oss på semester i Finland. Bilen rullade fram på Tavastlands Oxväg från Åbo till Tavastehus. Här kallades den även Vanhalinnantie, och där hade vi skylten. Den berättar:

”Vanhalinnantie är en del av Tavastlands Oxväg från Åbo till Tavastehus. Vanhalinnantie hör till de äldsta kända delarna av Oxvägen och härstammar från 800-talet. Vägen användes för att transportera handelsvaror mellan hamnarna vid havet och ödemarkerna. Under medeltiden blev Oxvägen en viktig förbindelseled mellan handelscentra och de administrativa centra. Vägen hör till Finlands äldsta riksomfattande vägnät.

Gustaf Wasa till häst i tältlägret vid Kolbäck i Västmanland 2012. Foto ur Lars-Erik Lundins samling.
Gustaf Wasa till häst i tältlägret vid Kolbäck i Västmanland 2012. Foto ur Lars-Erik Lundins samling.

Vanhalinnantie är en enhetlig del av Tavastlands Oxväg och har bevarats i sin ursprungliga form. Vägdragningen har bevarats nästan oförändrad sedan senmedeltiden. Vanhalinnantie passerar Vanhalinna fornborg, där det funnits forntida bebyggelse. Vägen ingår i kulturlandskapet i Aura ådal med dess många kulturhistoriska och arkeologiska objekt.

Enligt sägen lät den svenska kungen Gustav Vasa sin häst dricka ur en källa vid Vanhalinnantie på 1500-talet. Man känner till vägens historia exceptionellt bra och Vanhalinnantie har även undersökts arkeologiskt. År 1961 ersatte huvudväg 10 Oxvägen som en riksomfattande trafikled, men största delen av vägen används fortfarande.”

Ruotsin kuningas

Gustaf Wasa är en van hästkarl. (När Arostomten, även känd som Lars-Erik Lundin, vill vara inkognito, klär han sig som Gustaf Wasa. Foto: Lars Gahrn.)
Gustaf Wasa är en van hästkarl. (När Arostomten, även känd som Lars-Erik Lundin, vill vara inkognito, klär han sig som Gustaf Wasa. Foto: Lars Gahrn.)

Där fanns också en tavla med enbart finsk text, vackert skriven. Tyvärr begrep vi inte mycket av det vackra finska språket, men orden ”Ruotsin Kuningas Kustaa Vaasa” var lätta att förstå. Även denna skylt handlade om ”den svenska kungen Gustaf Wasa” (och förhoppningsvis även om hans häst). Jag tar därför med även dessa ord och hoppas, att andra förstår dem bättre än jag. Så här står det på skylten:

”Vanhan tarinan mukaan Ruotsin kuningas Kustaa Vaasa käytti 1500-luvulla Härkätietä tarkastusmat- koillaan. Hänen hedosensa juotettiin tällä lähteellä, joka oli Härkätietä matkaavien käytössä.”

I översättning skulle detta bli: ”En gammal sägen förtäljer, att Sveriges kung Gustav Vasa under 1500-talet for längs Oxvägen på inspektionsresor. Hans vattentäkt gjordes från denna källa.”

Källa som länge varit obegagnad

Vid sidan om vägen finns en inhägnad källa. En snabb titt ner i dammen övertygade mig om, att i varje fall inte jag skulle vilja dricka ur denna källa, och att knappast heller Bellman skulle vilja ”vila vid denna källa”. Lång tid hade säkerligen förflutit sedan människor och hästar hade tagit vatten i denna damm. Då gick det som det brukar. Dammen hade slammat igen och börjat växa igen. Hur var det då med Gustaf Wasa? Har han verkligen ridit förbi här? Har han över huvud vistats i dessa bygder?

JBLD Strömbergs itinerarier

JBLD Strömberg har även bokstavligen följt Gustaf Wasa i spåren. Här syns han i Raseborgs slottsruin. Konungen bodde på detta slott en kort tid 1530. Foto: Johannes Strömberg.
JBLD Strömberg har även bokstavligen följt Gustaf Wasa i spåren. Här syns han i Raseborgs slottsruin. Konungen bodde på detta slott en kort tid 1530. Foto: Johannes Strömberg.

Vi har nu mycket bättre möjligheter än förut att följa våra kungar och riksföreståndare i spåren. Arkivarien och filosofie licentiaten JBLD Strömberg har nämligen skrivit ett stort verk om kungarnas och riksföreståndarnas resor och de orter, där de har utfärdat sina skrivelser. Tack vare detta storverk vet vi både när Gustaf Wasa vistades i Finland och var han uppehöll sig under sina resor. En av Strömbergs slutsatser är, att våra styresmän mindre ofta besökte Finland. Åtskilliga resor kan dock antecknas, först under korståg, varefter Magnus Eriksson samt sonen Erik hade finska arvsanspråk. Kung Albrekt förde krig i Finland. Riksföreståndare kunde av den danske unionskungen tilldelas den finska riksdelen som förläning – och sedan hålla sig där så länge de förblev unionen trogna. Hur var det då med Gustaf Wasa? Konungen var en flitig resenär, men i Finland for han endast två gånger. Han hade utfärdat brev i Finland från och med den 16 augusti 1530 till och med den 7 september samma år. Han var givetvis borta från Sverige längre tid, eftersom resor på den tiden kunde vara nog så tidskrävande. Sista brevet i Sverige före avresan utfärdades den 31 juli i Stockholm (frånsett en möjligen feldaterad inbjudan till bröllop tre veckor senare), och första brev efter hemkomsten utfärdades i Stockholm den 14 september. Kungen har alltså rest i Finland under en månad eller drygt en månad. Sex brev utfärdades i Finland, fyra av dem i Åbo, ett i Raseborg och ett i Uskila prästgård. Under sin första och mycket korta vistelse i Finland har konungen hunnit med en mycket liten del av landet. Han har uppehållit sig i Åbo, den dåtida huvudorten i landet, men han har även rört sig österut till Raseborgs slott, ungefär tio mil fågelvägen från Åbo. Hans andra besök kom att dröja länge.

Ett års vistelse i Finland

Den finska texten vid Vanhalinnas källa är sirligt präntad. Foto: Lars Gahrn.
Den finska texten vid Vanhalinnas källa är sirligt präntad. Foto: Lars Gahrn.

År 1555 gick ryssarna till anfall mot Finland. På grund av lägets allvar reste konungen nu för andra gången över till Finland. Som befälhavare var han varken bättre eller sämre än de andra, men han var något mycket viktigare: en kung som kunde befalla, som kunde ordna fram pengar, krigsmän och förråd, och som kunde sätta fart på alla andra. Fastän han aldrig deltog i några strider under detta krig, som mest bestod av härjningar och skärmytslingar, var hans närvaro ändå av stor betydelse. Hade Gustaf IV Adolf år 1808 genast farit över till Finland, hade mycket kunnat vara annorlunda. Gustaf Wasa har utfärdat brev i Finland från och med augusti 1555 till och med juli 1556. Denna gång vistades han i Finland ett helt år. De utfärdade skrivelserna visar, att kungen inledningsvis uppehöll sig i Åbo. Därifrån begav han sig österut till Helsingfors, Borgå och Viborg, gränsfästningen. Här utfärdades en mängd brev under hösten 1555. Denna fästning anfölls några månader senare av ryssarna, som belägrade den under några få dagar. Då hade konungen redan för två månader sedan färdats västerut igen över Borgå, Helsingfors och Åbo till Kastelholm på Åland och därifrån på nytt till Åbo. Kastelholm och Åbo, de orter som låg närmast Sverige, var alltså Gustaf Wasas huvudsakliga uppehållsorter i Finland. Vid bägge sina besök i Finland har han dock rest österut. Under det sista uppehållet i Åbo i juni 1556 har han begivit sig till Kankas och Helgå och därifrån åter till Åbo. (JBLD Strömberg, De svenska resande kungarna – och maktens centrum, Samlingar utgivna av Svenska fornskriftsällskapet, Serie I. Svenska skrifter 97, Uppsala 2013, s. 187, 247-250, 444-445, 463-465.) Gustaf Wasa vistades alltså mycket i Åbo, men han satt inte stilla på slottet. Det skulle passa bra in i bilden att finna honom (och hans häst) i Vanhalinna.

Många vattningsställen

Vi kan dock inte med bestämdhet säga, att han (och hästen) har varit där. Sägnens största värde är, att den bevarar minnet av ett av de många vattningsställen, som fanns efter våra gamla landsvägar. Detta behov föreligger inte längre. De gamla vattningsställena har fallit i glömska. Tack vare sägnen om Gustaf Wasas drickande häst har ett av dessa ställen bevarats i minnet och blivit en sevärdhet.

Klicka här för denna artikel som pdf

 

 

Sverige första lokomotiv fyller 10 år

Sveriges äldsta lokomotiv firar tioårsjubileum (10-årsjubileum) under 2014. Hur går detta ihop? Svaret är, att Sveriges första lokomotiv, som kallades Förstlingen, konstruerades 1853 och så småningom skrotades. År 2004 byggdes ett nytt lok i enlighet med de gamla ritningarna, och Förstlingen II firar tioårsjubileum 2014.

Loket byggdes om till normalspår

Till jul blir Förstlingen ett tomtelokomotiv.
Till jul blir Förstlingen ett tomtelokomotiv.

Denna korta redogörelse kan omöjligen tillfredsställa en järnvägsintresserad läs­are, och här kommer därför en något utförligare framst­ällning: Förstlingen bygg­des är 1853 för smalspår (891 millimeter). Efter beställarens konkurs tog konstruktören tillbaka loko­motivet och byggde om det för normalspår, som har Arboga riksdags årtal som spårvidd (1435 millimeter). Ombyggt för normalspår levererades loket till Nora-Ervalla järnväg år 1855. Därefter var loket i tjänst fram till skrotningen i Örebro 1870.

Med hjälp av en sammanställning av ritningar och andra uppgifter, några sparade originaldetaljer och några skalenligt byggda modeller startade C Bengt Ohlin konstruktionen av ett nytt lokomotiv av 1855 års modell. En intresseförening arbetade för detta projekt, och detaljtillverkningen började 2002. Förstlingen II gjorde lyckligen sin jungfruresa vid TGOJ den 5 maj 2004. I maj månad 2014 infaller därför 10-årsjubileet.

Loket byggdes i Eskilstuna

C Bengt Ohlin har skrivit en lättläst, upplysande och väl underbyggd bok om Förstlingen och de andra lokomotiven från Eskilstuna. Johan Theofron Munktell i Eskilstuna tillverkade detta lokomotiv och många andra. Förstlingen byggdes för Norberg-Åmänningens järnväg i Västmanland och kom också dit. Därefter köptes loket till Nora-Ervalla Järnväg. Innan Förstlingen sattes in i trafik provkördes lokomotivet dock hemma i Eskilstuna.

Provspåret i Eskilstuna – vår första järnväg för ånglok

Förstlingen körs på lastbil land och rike kring.
Förstlingen körs på lastbil land och rike kring.

Ohlin skriver: ”Det råder viss animositet om vilken som var Sveriges första järnväg. Värmlänningarna påstår frankt att det var Frykstabanan … medan gamla skolböcker hävdade att det var Nora-Ervalla-banan. Skall man vara helt korrekt var järnvägen på Munktells verkstadsgata den första som trafikerades av ånglok. Den andra var Norbergs Gruvjärnväg. Den tredje var Nora-Ervalla och den fjärde var Frykstabanan. Den första järnvägen (alltså den i Eskilstuna) finns ännu kvar. Den ligger dock begravd under ett decimetertjockt asfaltslager.” (C Bengt Ohlin, Sveriges tåghistoria började i Eskilstuna, 1997, s.11-12.) I sen tid har man grävt fram en rälslängd framför Munktellmuseet och satt ett gammalt lokomotiv på rälsen. Här på detta rostiga spår provkördes Sveriges första lokomotiv.

Frykstabanan – vår första järnväg

För att värmlänningarna inte skall bli ledsna eller arga, vill jag påpeka, att Ohlin dock mycket riktigt berättar, att Frykstabanan stod färdig redan 1849, men järnvägsvagnarna på denna bana drogs av hästar fram till 1856, då loket Fryckstad, även detta tillverkat av Munktells i Eskilstuna sattes in i trafik. Om man inte ställer upp kravet, att järnvägsvagnar skall dras av lok, var värmlänningarna först.

Förstlingen har tuffat fram på tre av våra fyra första järnvägar. Loket är mycket viktigt i vår järnvägshistoria, men den tekniska utvecklingen gick snabbt även på den tiden. År 1870 togs Förstlingen ur trafik, och 1871 såldes loket som skrot. Köparen ”lär ha bjudit ut loket till flera olika museer, men ingen var intresserad av att ta emot och spara denna klenod.” Ack ja, listan över museivärldens försummelser är lång.

Arostomten – en lokomotivingenjör

Utanför Munktellmuseet i Eskilstuna har ett gammalt lokomotiv satts på några av de äldsta spårlängderna.
Utanför Munktellmuseet i Eskilstuna har ett gammalt lokomotiv satts på några av de äldsta spårlängderna.

Förstlingen var skrotad och borta. Endast några små­delar finns kvar. Några ingenjörer föresatte sig dock att bygga loket på nytt, och år 2004 var det färdigt. En av dem är Lars-Erik Lundin, mera känd som Arostomten och Gustav Wasa II. Han bruk­ar alltid vara med på Birger-Jarl-dagarna i Kolbäck. På så vis lärde både jag och NA Bergqvist känna honom. Fredagen den 8 april 2011 var både Lars-Erik och jag med på NA Bergqvists jordfästning i Kolbäcks kyrka. Lars-Erik tyckte, att jag kunde behöva vara med om något annat under denna resa och frågade, om jag dagen därpå ville följa med ner till Eskilstuna och åka med Förstlingen II.

Munktellmuseet – ett teknikhistoriskt museum

Enda tänkbara svar på denna fråga var givetvis ja. Jag fick ligga över i Lars-Erik och Karin Lundins gästrum, och på lördagen åkte vi ner till Eskilstuna. Vi var tre man i bilen, ty även en av Lars-Eriks grannar hörde till gruppen kring Förstlingen. Här nere i Eskilstuna finns ett stort Munktell-museum, där Förstlingen II är en av de stora klenoderna. Sveriges tio första lokomotiv kom från Eskilstuna, och Munktells fabriker har haft stor betydelse för Sveriges teknikhistoria. Här finns mycket att titta på. Mycket betydelsefullt är, att man har intresseföreningen Förstlingen II, som då och då lägger ut järnvägsspår på asfalten utanför museet och kör sitt lokomotiv fram och tillbaka.

Många museer i Eskilstuna

Barnen jublade över att få åka med detta riktiga lok, och de tyckte att det var jätteroligt att få langa fram brädstumpar till ångpannan. På denna korta rälslängd hade loket inte någon vagn, utan alla åkte på loket. Även jag åkte med ett stort antal gånger. Dessutom finns Eskilstuna stadsmuseum (tidigare Faktorimuseet), Konstmuseet och Klosters kyrka på nära håll. Inne i stadsmuseet återfinner man Förstlingen som modell. Detta lilla lokomotiv åker fram och tillbaka, om man trycker på en knapp.

Givetvis kunde jag inte låta bli att köpa C Bengt Ohlins bok, och som minne av denna dag bad jag hjältarna i Förstlingens intresseförening att teckna sina namn i boken. Där har jag den allesammans: Lars-Erik Lundin, Claes-Henry Falck, Nils Larsson, Lars Norrman och ett femte oläsligt namn, som enligt Arostomten skall vara Lars Forsberg.

Förstlingens personal klär upp sig i tidstypiska kläder. Längst till vänster ses friherre Fabian Wrede (Arostomten).
Förstlingens personal klär upp sig i tidstypiska kläder. Längst till vänster ses friherre Fabian Wrede (Arostomten).

Att ha ett veteranlok är inte bara att elda och köra. Loket kräver mycket omta­nke, skötsel och underhåll. Före körningen skall räls läggas ut och skyddsstaket sättas upp utefter spåret. Avslutningen av dagen tog några timmar, och samtid­igt dryftade ingenjörerna tekniska frågor vad gäller lokomotivet. Jag lyssnade intresserat men begrep i stort sett ingenting. Även 1850-talets tekniska nyhet­er var nog så invecklade, åtminstone för mig.

Min beundran för intresseföreningens insatser är stor. Modeller i all ära, men historien blir gripbar och påtaglig på ett helt annat sätt, när loket kommer tuffande i skala 1:1.

Jullokomotiv med tomtar

Inför körningarna klär männen upp sig i dräkter, som är tidsenliga. Arostomten har förvärvat en gammal militäruniform. När Förstlingen II kör, är han översten och friherren Fabian Wrede. Denne var med, när Förstlingen provkördes 1853. Till jul drar männen på sig tomtedräkter, och då förvandlas Förstlingen till ett tomtelok. Arostomten förvandlas givetvis då till Arostomten. I boken skrev han sig som översten och friherren Fabian Wrede, Lars-Erik Lundin och Arostomten. Lokomotivet har användning för alla hans tre identiteter.

Tusen tack

Nu fyller vårt mer än 160-åriga lokomotiv tio år. Vi tackar för de gångna åren och önskar all lycka för många kommande årtionden. Vi behöver denna uppvisning från järnvägens barndom. Förstlingen berikar vår bild av historien. Givetvis har jag hyllat Förstlingen II och hjältarna bakom detta historiska nybygge med en sång. Här kommer den.

Förstlingen

Sveriges första ånglokomotiv
en sång av
Lars Gahrn

Sjunges som ”Gubben Noak”

Förstlingen tillverkades i Eskilstuna 1853 av Johan Theofron Munktell.
År 2004 var ett nytt exemplar av Förstlingen färdigt i Eskilstuna.
Vid Statens Järnvägars 150-årsjubileum i Nora år 2006
åkte Hans Majestät Konung Carl XVI Gustaf med Förstlingen.
I föreningen bakom lokomotivet märks Arostomten
(Lars-Erik Lundin i Västerås).

Eskilstuna, Eskilstuna
saknar vad som flytt.
Säg mig, ingenjörer,
vad har ni väl för er?
Jo, vårt ånglok, jo, vårt ånglok
bygger vi på nytt.

Eskilstuna, Eskilstuna
har vårt äldsta lok.
Förstlingen finns åter,
tuffar fram och låter,
finns ibland oss, finns ibland oss,
finns ej blott i bok.

Eskilstuna, Eskilstuna
saknar lämpligt spår,
men dess ingenjörer
klarar lätt malörer.
De får inte, de får inte
några gråa hår.

Eskilstuna, Eskilstuna
får ett korttidsspår.
Räls har man i mängder.
Snabbt läggs några längder,
och en bana, och en bana
fås, där loket går.

Förstlingsloket, Förstlingsloket
åker! Har du sett!
Denna bantyp gäller
på järnvägsmodeller.
Skalan är dock, skalan är dock
likväl ett till ett.

Här hörs inte, här hörs inte
oväsen och skrik.
Loket har jämt haft den
lugna, tysta kraften,
som vi önskar, som vi önskar
åt vår politik.

Förstlingsloket, Förstlingsloket,
det går aldrig tungt.
Loket börjar glida.
Bättre än att rida
är att åka, är att åka.
Allt går tyst och lugnt.

Förstlingslokets, Förstlingslokets
färd blir inte lång:
framåt, sedan backa.
Vi bör bara tacka.
Korta framsteg, korta framsteg
är ju världens gång.

Förstlingsloket, Förstlingsloket
sköts av personal,
som klarar det mesta.
Svara kan de flesta
om sitt ånglok, om sitt ånglok
vad än förs på tal.

Arostomten, Arostomten
byter klädedräkt.
Ty i detta skede
är han baron Wrede.
Inspektören, inspektören
hälsar stramt men käckt.

Arostomten, Arostomten
går i uniform.
Järnvägsinspektören
gör ibland honnören.
Ståtlig är han. Ståtlig är han.
Han tar folk med storm!

Förstlingsloket, Förstlingsloket
är en stor klenod
i Munktells museum,
värd ett högt Te Deum,
mer än avbild, mer än avbild,
mer än minnesstod.

Klicka här för denna artikel som pdf

Gästgiveriet i Kolbäck och medeltidsmarknaden

En hel tältstad växer upp mellan Kolbäcks gästgivaregård och Kolbäcksån i början av augusti månad. Då anordnas medeltidsmarknaden Birger-Jarl-dagarna i Kolbäck i Hallstahammars kommun i Västmanland. Platsen är väl vald. Här befinner man sig mitt i en tätort, men på denna plats känner man sig halvvägs ute i naturen. Gästgiveriets trädgård ligger vid Kolbäcksån, som omges av rik växtlighet utefter stränderna. Från trädgården har man utsikt mot ett av brofästena efter gamla Herrevadsbro.

Marknad med rikt utbud

Kolbäcks marknad – ett tältläger mellan Gästgiveriet och Kolbäcksån. Foto: Lars Gahrn.
Kolbäcks marknad – ett tältläger mellan Gästgiveriet och Kolbäcksån. Foto: Lars Gahrn.

Här i tältlägret möter man ett rikt utbud av allehanda, som skiftar år för år. Här kan man köpa smycken, många av dem kopior eller efterbildningar av medel­tida original. Musik­instrument av vikingatida eller medeltida slag finns också till salu. Den verkliga publikfram­gången blev dock ett träkar från Sätra brunn. Det skulle fyllas av vatten (från Kolbäcksån), och folk skulle här i karet genomgå Spa-behandling. Denna nyhet i utbudet blev genast omskriven i Vestmanlands Läns Tidning, och så började halva Hallstahammar undra vem som skulle hamna i detta kar. Förmodligen kom flera besökare till marknaden endast för att titta efter, vem som hade hamnat i baljan.

Gustaf Wasa på första sidan

På marknaden kan man möta åtskilliga människor, klädda i medeltida kläder, bland andra Hans Majestät Konung Gustaf Wasa. Mannen i fråga lystrar i vardagslag till namnet Lars-Erik Lundin eller kanske ännu hellre vid tillnamnet Arostomten. Han är glad och snäll och har glimten i ögat. När VLT:s reporter dök upp, fick han tag i en likaledes medeltidsklädd representant för det täcka könet, och så tog de en svängom till Detlev Brieses vevlira. På måndagen kunde de tre se sig själva på förstasidan i VLT (Daniel Gustafsson, Tillbaka till medeltiden och Hektisk helg i Hallsta, VLT 6/8 2012 s. 1 och 10).

Dagarna före marknaden hade Lundin hört sig för, hur mycket det skulle kosta att hyra en dräkt av Gustaf Wasas snitt. Jo, det skulle kosta 500 kronor, ty efter varje uthyrning kemtvättas kläderna.
– Hur mycket kostar det, om jag köper dräkten?
– Sju hundra.
– Då köper jag den!

Svensk folkmusik – en rik skatt

Gästgivareparet Marianne och Jarmo Koskela anordnar Kolbäcks marknad. Foto: Lars-Erik Lundin.
Gästgivareparet Marianne och Jarmo Koskela anordnar Kolbäcks marknad. Foto: Lars-Erik Lundin.

Man måste verkligen säga, att dessa pengar satsades väl. Några dagar senare syntes han på VLT:s första sida, och den reklam, som han samtidigt gjorde för gamla Kolbäck, hade kostat 10 000-tals kronor, om man hade varit tvungen att betala för den.

Detlev Briese spelade på sin lira eller ”vevlira”. (Den senare benämningen är sentida, och Briese föredrar därför det enkla ordet lira.) Tonerna går fram mycket bra även utomhus, fastän ljudet inte är högt. Tydligen har man anpassat instrumentet för utomhusbruk. Jag började tala om, hur mycket tyskarna hade betytt för svenskt musikliv, och jag hoppades att få veta mer i detta ämne, men Briese talade istället om svensk folkmusik, som han beundrar och anser sakna motsvarighet på andra håll i Europa. Detta har jag hört även andra invandrare eller utländska musikanter säga. Svensk folkmusik är tydligen ovanligt rik och mångskiftande vid en internationell jämförelse.

Ung man i riddarrustning

Lars Gahrn berättar om Kolbäcks gästgiveri. Foto: Lars -Erik Lundin.
Lars Gahrn berättar om Kolbäcks gästgiveri. Foto: Lars -Erik Lundin.

Med på marknaden fanns även smeden Isak Krogh, en ung man, som hade smitt en egen riddarrustning. Han erbjöd mig att få vandra runt i rustningen, men det skulle ta en halvtimme att klä på sig den, och den väger 35 kilo. Tanken att gå omkring med 35 kilo utöver den vanliga tyngden, när jag fem eller sex timmar i sträck visade runt på marknadsområdet och däromkring, var inte tilltalande, och efter en viss självövervinnelse tackade jag nej till hans lockande erbjudande. I stället klädde han själv på sig sin rustning och blev flitigt fotograferad, kanske lika flitigt fotograferad som självaste Gustaf Wasa. Om man vill bli fotograferad, gäller det alltså att skaffa iögonenfallande och ovanliga kläder. Inre egenskaper betyder ingenting. Om man som Lundin och Krogh har inre egenskaper av stort värde, är dessa visserligen inte något hinder för fotografering, men de är alls inte nödvändiga.

Maria Lang har bott här

Färgglada dräkter och färgstarka marknadsdeltagare.
Färgglada dräkter och färgstarka marknadsdeltagare.

Där fanns mycket att ta del av, men besökare behöver även mat. Kolbäcks Gästgiveri är en förut­sättning för marknaden. Här finns vackra matsalar med högklassig konst och utsikt ner över Kolbäcksån. Gästgivareparet Jarmo och Marianne Koskela är arrangörer av Birger-Jarl-dagarna och lägger ner ett halvt omänskligt arbete på förberedelser och verkställ­ande av uppgjorda planer. Här på gästgiveriet kan man också hyra rum och ligga över. Själv vill jag be alla läsare att inte välja rum nummer 13, ty detta trevliga rum vill jag ha för mig själv. Välj i stället exempelvis rum nummer 12, Maria Langs rum. Också detta rum är utmärkt att bo i. (Jag har bott även där.) Den kända deckarförfattarinnan bodde ofta på Gästgiveriet, och en av hennes deckare, ”Vem väntar på värdshuset” (från 1972), utspelar sig på gästgiveriet här i Kolbäck. Det bästa med denna deckare är att inget av de ruggiga morden har skett i verkligheten. Gästgiveriet i Kolbäck är en fridens boning med många trevliga människor. Kom och pröva på själva någon gång! Detta är ett ställe, som ni kommer att minnas (och förmodligen även återvända till).

Klicka här för denna artikel som pdf